Våld mot äldre - ett dolt problem
Interpellation 2005/06:461 av Pehrson, Johan (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-05-22
- Anmäld
- 2006-05-24
- Besvarad
- 2006-06-07
- Sista svarsdatum
- 2006-06-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 22 maj
Interpellation 2005/06:461 av Johan Pehrson (fp) till justitieminister Thomas Bodström (s)
Våld mot äldre@-@ett dolt problem
Äldre människor är betydligt mer oroliga än yngre för att bli överfallna, rånade eller ofredade trots att yngre är mer utsatta för sådana övergrepp. Över hälften av de äldre kvinnorna i våra tre storstadsområden Stockholm, Göteborg och Malmö har uppgett för SCB att de är rädda för att utsättas för våld och avstår därmed från att lämna bostaden och gå ut på kvällen. Att äldre i så stor utsträckning upplever en stor rädsla är givetvis ett allvarligt problem.
Enligt SCB var det mindre 2 % av äldre som utsatts för våld, hot om våld, stöld eller skadegörelse (Offer för våld och egendomsbrott 1978-2002). Men bilden av äldres utsatthet är inte så entydig som statistiken visar. I Umeå kommun gjordes år 2000 en omfångsundersökning som visade att 16 % av de äldre kvinnorna mellan 65 och 80 år och 13 % av männen i samma åldersgrupp utsatts för någon form av våld eller övergrepp vid något tillfälle efter det att de fyllt 65 år. Utsatthet i sådan omfattning brukar i Sverige betraktas som ett folkhälsoproblem. Försummelse var vanligast, därefter hot och trakasserier, fysiskt våld och sexuella trakasserier. Våld och övergrepp förekommer också i vården. Här kan förövaren antingen vara en vårdgivare eller en vårdtagare.
År 1991 tog riksdagen ett beslut där äldres frihet och likvärdighet betonades. Kvinnofridspropositionen skriver dock att äldre och funktionshindrade kvinnor är tysta grupper som inte får sina behov tillfredsställda.
Lex Sara som infördes år 2000 innebär att alla som arbetar inom omsorgen för äldre och funktionshindrade ska anmäla allvarliga missförhållanden i vården och omsorgen. Det visar sig dock att en del inte vågar anmäla på grund av rädsla för repressalier.
År 2003 lämnade det Nationella rådet för kvinnofrid rekommendationer till regeringen om vad som behöver göras för att öka tryggheten för kvinnor i Sverige. Bland råden fanns utöver dem som är giltiga för samtliga våldsutsatta grupper flera som avsåg äldre kvinnor och män. Det handlar bland annat om att personal inom vård och omsorg, vid misstanke om våld mot en äldre person, ska ställa den direkta frågan om hon eller han har utsatts för våld eller övergrepp, och göra det i enrum, vidare att en instans bör inrättas, anpassad efter äldres krav, att vända sig till om man behöver hjälp och råd. Dessa förslag har inte infriats.
Världshälsoorganisationen (WHO) ser våld och övergrepp som en prioriterad fråga. Det är därför WHO ställt sig bakom International Network for Prevention of Elder Abuse idé att utnämna den 15 juni 2006 till World Elder Abuse Awareness Day. Då kommer länder i samtliga världsdelar att uppmärksamma problemet med våld och övergrepp mot äldre som enligt expertis är ett folkhälsoproblem men ett dolt och försummat sådant.
Åtgärder för att säkra äldres upplevda och faktiska trygghet måste genomdrivas. Med anledning av detta vill jag fråga justitieministern:
Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att vidta för att äldre inte ska behöva känna rädsla och fara illa vare sig det gäller våld, stöld eller skadegörelse, våld och övergrepp i nära relationer eller inom vården?
Debatt
(6 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:461
Webb-tv: Våld mot äldre - ett dolt problem
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:136 Onsdagen den 7 juniProtokoll 2005/06:136 28 § Svar på interpellation 2005/06:461 om våld mot äldre - ett dolt problem
Protokoll från debatten
Anf. 143 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Johan Pehrson har frågat vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att äldre inte ska behöva känna rädsla och fara illa vare sig det gäller våld, stöld eller skadegörelse, våld och övergrepp i nära relationer eller inom vården.
Det arbete som regeringen vidtar inom mitt ansvarsområde genom till exempel förbättrad lagstiftning och ökade resurser till rättsväsendet syftar till att förebygga och bekämpa brottslighet. Detta kommer att öka tryggheten för alla människor oavsett ålder och kön.
Inom vården finns skydd för äldre dels i form av anmälningsplikten enligt socialtjänstlagen, den så kallade lex Sarah, dels genom länsstyrelsernas förstärkta tillsyn och de äldreskyddsombud som har införts. Möjligheterna att upptäcka missförhållanden har således förbättrats avsevärt under senare år.
Att vara i beroendeställning är svårt. Ett sätt att motverka förekomsten av missförhållanden är att verka för ett aktivt stöd till närstående till exempel genom avlastning, tillräckligt med personal som har goda kunskaper för sitt arbete och tillgång till bra arbetsledning och handledning. I sammanhanget kan nämnas regeringens satsningar på att stödja kommunerna ekonomiskt för att de ska utveckla stödet till anhöriga och satsningarna på kompetenshöjning genom den så kallade Kompetensstegen.
Det är ett känt faktum att äldre, som statistiskt sett löper en förhållandevis liten risk för att utsättas för brott, känner rädsla och otrygghet i sin tillvaro. Otrygghet har ofta sin grund i förekomsten av så kallad mängdbrottslighet, i dagligt tal ofta benämnd som vardagsbrottslighet. Mot denna bakgrund pågår ett omfattande projekt inom polisen som ska höja polisens förmåga att förebygga, utreda och klara upp mängdbrott, som utgör ca 70 % av den anmälda brottsligheten. I syfte att ytterligare öka tryggheten har dessutom polisen under 2005 genomfört flera åtgärder för att öka sin närvaro och tillgänglighet i lokalsamhället. Jag följer denna positiva utveckling noggrant.
Avslutningsvis vill jag framhålla regeringens fortsatta satsning på det lokala brottsförebyggande arbetet. Regeringen satsar medvetet på kunskapsmässigt och ekonomiskt stöd till brottsförebyggande verksamhet på lokal nivå, och i dag finns det närmare 300 lokala råd i landet. Under senare år har ett flertal lokala råd arbetat aktivt med trygghetsfrågor, exempelvis genom så kallade trygghetsvandringar. Jag har initierat ett arbete inom Justitiedepartementet i syfte att se över hur det lokala brottsförebyggande arbetet kan stärkas och utvecklas ytterligare. I det arbetet är jag inte främmande för att särskilt lyfta fram vikten av att arbeta aktivt med de grupper i samhället som är särskilt sårbara, exempelvis de äldre.
Anf. 144 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Det har blivit en del fokus på våld mot äldre under senare år. Den 15 juni i år anordnas en särskild världsdag om våld mot äldre. Det är väl en signal om att det är ett omfattande problem, trots allt. Det är svårt att titta bara på anmälda brott. Det finns skäl att tro att just den dolda kriminaliteten, mörkertalet, är ganska omfattande. Många äldre som utsätts för brott kanske, av olika skäl, inte anmäler i den omfattning människor generellt sett skulle göra. Det finns skäl att tro att mörkertalet är stort.
Cynismen hos de människor som begår brott mot äldre, så kallade åldringsbrott, är otroligt påtaglig. Det är människor som saknar allt av vettiga värderingar och som inte vet hur de ska bete sig mot andra. De har ingen tanke på vad deras intrång i den äldre människans liv kan göra för skador och förstöra livet på ett sätt som kanske inte alls skulle förstöra livet för mig eller justitieministern. Det kan till exempel vara en människa som kommer in för att dricka vatten och sedan plockar bort silvret i besticklådan - även om silvret kommer från Ikea i mitt fall. Det är ett allvarligt problem.
Det är intressant att ta del av att pensionärsorganisationer uppvaktar justitieministern på temat kraftfullare åtgärder. Det kan gälla till exempel att man upplever att det finns alldeles för få poliser. Det är något som justitieministern annars tycker att vi från Folkpartiet liberalerna överdriver när vi framför kritik. Men när PRO dyker upp hos justitieministern och påtalar att det är ett problem att poliserna är för få och behöver bli fler kan jag inte annat än hålla med. Man pekar också på den ökade internationella brottsligheten. Till exempel kan man se ligor som på sina brottsturnéer över gränserna ägnar sig åt åldringsbrott.
Många äldre människor pekar på vikten av att det finns fler poliser också i de glest bebyggda områdena. Vi vet att medelåldern är hög, och där kan finnas många äldre människor som känner otrygghet när de inte vet om polisen kan komma om det har hänt något. En äldre person kan känna av ännu mer av ett inbrott i sitt hem än vad någon annan gör.
Jag ska inte trötta ut justitieministern med några skrivelser eftersom han själv har träffat pensionärerna. De har samlats på bred front och krävt att närpolisen i Sverige ska bli mer förankrad och verkligen återskapas. De tycker att det är reellt problem att justitieministern, som ett signum för sin tid, har låtit lägga ned över 100 polisstationer. Det har han inte gjort personligen, men han har ofta fått svara på frågan om han tycker att det är en bra utveckling, och han har inte gjort något i sina regleringsbrev för att det ska skapas fler.
Vi kan dock konstatera att det finns modiga länspolismästare som ändå öppnar polisstationer och som satsar extra resurser därför att närheten till polisen är så viktig och de vill satsa på fler närpoliser.
Man ska titta på om det kan vidtas särskilda åtgärder förutom vad polisen ska göra eller det breda brottsförebyggande arbetet. Det kan gälla till exempel att vid brott mot äldre ska man träffa den äldre i enrum så att inte denne ska känna otrygghet att prata om detta eftersom det finns några människor i närheten som har begått brottet. Man kan se till att det finns särskilda personer som möter de äldre. Det finns en hel del sådana förslag. Det vore roligt om justitieministern kunde kommentera det.
Frågan är viktig. Det är inte en slump, som sagt, att man har en ny särskild internationell världsdag för våld mot äldre. Det pekar på hur stor problematiken kan vara.
Anf. 145 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Det kanske inte är första gången vi diskuterar den här frågan i riksdagens talarstol, men det känns som om ministern blev lite tagen på sängen. Det kom det vanliga med mängdbrottsligheten och mycket annat.
När det gäller brott mot äldre har vi i dag en våldsutveckling som visar att man ger sig på okända och slår på den som ligger. Ett skäl till att äldre inte är så drabbade statistiskt sett är naturligtvis att de stannar hemma, att de inte är ute i krogsvängen. Tyvärr finns det exempel på att man med ganska grovt våld har gett sig på äldre.
Vi väntar sommartider och vet att ligorna med ficktjuvar, de som jobbar med bankomater och andra nu kommer, och vilka är lättast att lura? Ja, det är naturligtvis den som är lite stapplig, lite osäker eller lite seg i sina rörelser. Det är mycket lättare att utnyttja dem. Det finns väldigt mycket specifik brottslighet och ligor som specialiserar sig på brott mot äldre. Johan Pehrson nämnde några exempel på det.
Det här kräver naturligtvis ett intresse, ett fokus och en strategi från polisen för hur man ger sig på detta. Det handlar mycket om internationellt samarbete, därför att de specialkompetenta ligorna som ger sig på äldre är väldigt skickliga och rör sig över stora områden.
Jag tror att polisen har en medvetenhet om det här, och det är bra. Men jag tror att vi måste arbeta mer. Vi har från alliansens sida lagt förslag om bemötandefrågorna. Det finns ju en tendens till att polisen kan vara lite mindre serviceinriktad, och det är någonting som är väldigt svårt för många gamla människor. Här måste vi arbeta för att verkligen få ut det vi vill ha ut av samtal med allmänheten.
Ett annat problem som är väldigt konkret är att vi inte har fått bukt med väntetiderna när man ringer till polisen. Det görs en hel del, men fortfarande kopplas många samtal bort och man kommer inte fram. För en gammal person som är rädd eller som behöver få en kontakt kan det vara väldigt jobbigt att bli hänvisad, att få vänta och så vidare. Det här är sådant som man måste tänka på.
Effekterna av en sviktande psykvård i Sverige gör också att många äldre har sina psykiskt sjuka barn boende hemma väldigt länge. Det är mambor som är potentiella risker för att man ska bli utsatt för våld och annat.
Jag tycker att man kan måla upp ganska många bilder kring detta. Med alltfler äldre i samhället och alltfler som bor hemma mycket länge får vi en utsatthet och risker för brottslighet som vi måste fundera mycket över. Ministern är inne lite grann på det när han pratar om stödpersoner och annat. Men om hemtjänsten inte har kontinuitet blir den handikappade 85-åringen väldigt lätt ett offer för bedrägeri, lurendrejeri och mycket annat. Det här måste vi fundera på hur vi ska hantera.
Äldre sjuka kan i sig själva också vara väldigt arbetskrävande. Någonstans tar orken slut för anhöriga och andra, och man slår. Det är många gånger det som händer när det gäller våld i nära relationer. Här finns det anledning för rättsväsendet och rättsmaskineriet att öka sin kompetens när det gäller både att förebygga och framför allt att utreda och skipa rätt.
Jag tror att det är oerhört viktigt att i ett civiliserat samhälle markera att man inte ger sig på barn och gamla, utan att man ska ha respekt för dem som är äldre. Därför får vi inte ha den här attityden när man lyfter fram brott mot äldre att svaret kommer, som ett brev på posten: Ja, men de är alltid mer oroliga än vad de behöver vara.
Det spelar kanske inte så stor roll hur många det är som blir drabbade av brott, men för varje enskild är det en katastrof. För den som har haft ett inbrott i sitt hem, som har blivit nedslagen eller som har varit med om en väskryckning är kanske ålderdomen raserad på många sätt, och man får aldrig tillbaka den trygghet som man borde ha rätt till när man har blivit gammal i Sverige.
Anf. 146 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Johan Pehrson är utan tvekan en begåvad person, men att gissa vad vi har pratat om på möten där Johan Pehrson själv inte deltagit är även för honom en övermäktig uppgift. Vi satt inte och pratade om var polisstationerna är lokaliserade. Däremot pratade vi mycket om polisens närvaro bland de äldre. Vi pratade också om väntetiderna, som Beatrice Ask tog upp, att det kan vara en särskilt svår uppgift för många äldre att kontakta polisen.
Framför allt pratade vi om helt andra saker än de rent polisiära. Det handlade mycket om den vård som man kan få i sitt boende, om vikarier som kommer och besöker dem och hur de skulle kunna skydda sig. Det pratade vi om. Det var ett mycket givande samtal.
Jag vet inte om det är för att det är min 13:e interpellation i rad, men jag kan bara konstatera att jag håller med om att det är en särskilt utsatt grupp. Även om risken är liten, som jag sade i svaret, är rädslan så mycket större. Redan det faktum att man är rädd och kanske inte vågar gå ut är ett misslyckande och ett ingrepp i deras personliga integritet.
Det är därför som de olika myndigheterna behöver vidta särskilda åtgärder. Skulle det behövas lagändringar är vi beredda att göra det. Vi måste inse att det är en särskilt utsatt grupp och arbeta både polisiärt och brottsförebyggande, och inte minst se till att de har en nära social kontakt med myndigheter och med olika projekt som finns i grannskapet på ett sådant sätt att de kan känna sig trygga när de ofta lever i en mer isolerad miljö än många andra gör.
Jag kan bara hålla med om den problembild som ges här.
Anf. 147 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag var inte med på det där mötet, men jag har tagit del av vad som framfördes. Jag har inte brutit mig in på Justitiedepartementet och planterat någon buggningsutrustning där, om det är det justitieministern är orolig för.
De människor som jobbar i de äldres organisationer kommer också till mig och berättar om sin agenda, och de känner den här oron. Då säger jag att med deras klokhet och vishet håller jag naturligtvis med dem. När justitieministern lägger ned långa radband av polisstationer i vårt land ökar inte tryggheten, utan den minskar. När polisen blir allt mindre och sämre lokalt förankrad och närpolisen blir alltmer fjärrpolis minskar tryggheten för de äldre. Jag håller med dem om det.
Jag vet att det inte står på justitieministerns agenda att det ska vara så, utan det är bara en effekt av att man är strukturellt underfinansierad i svensk polis. Tillropen om hur mycket pengar som satsas är det möjligtvis bara justitieministern själv på hela jordklotet som tror på. Det är i regel bara en kompensation för otillräcklig pris- och löneomräkning och att det ska se bra ut när du lägger in statsbudgeten, att det ska se ut som att du har satsat. I Sverige får poliser också löneökning, precis som justitieministern får. Polisen måste kompenseras för detta, och då kallar justitieministern det en satsning. Effekten är att poliserna rullas tillbaka.
Sedan lyfts ofta de lokala brottsförebyggande råden fram, och de är väl också intressanta till och från. Men när de ägnar sig åt att dela ut signalementsmallar till de äldre för att de ska kunna ge signalement på människor som kommer hem till dem, bryter deras integritet och förstör deras liv är det inte framför allt det som de vill ha. De vill att en polis ska komma och se till att brottet klaras upp och att de som har begått brottet sätts bakom lås och bom.
Anf. 148 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Jag var lite orolig för att du hade varit och provat utrustning, Johan Pehrson, men det hade du inte.
Jag ska bara säga, så att du får det helt klart för dig: Jag har inget intresse av att lägga ned en enda polisstation. Däremot träffade jag 21 länspolismästare förra veckan, och de talade just om det förändrade polisarbetet, att de vill vara ute och hur viktigt det är att de får stöd i att vara ute på platser. Jag känner att även om jag är justitieminister vill jag inte frångå deras bedömning av hur de arbetar. Det vore ett misstroende mot alla de 21 länspolismästarna som verkligen vill driva på det arbetet.
Jag är fullt medveten om att det finns andra åsikter, bland annat hos personer som sitter i polisstyrelsen, men så länge vi har den här modellen har jag respekt för att de olika länen fattar besluten.
Jag är oerhört positiv till de initiativ som har tagits av Carin Götblad i Stockholm, inte bara i fråga om de polisstationer som är öppna - jag tror att det blir 13 - utan också i fråga om de mobila polisstationer som nu finns på Stureplan och Medborgarplatsen. Jag följer det med stort intresse. Men det är inte säkert att det ska vara exakt samma modell i Skövde eller någonstans i Norrbotten.
Jag träffar de här länspolismästarna, som sagt, och så länge vi har den här modellen följer jag det med intresse. Jag ser ingen anledning att överpröva det, särskilt inte som de unisont är så överens om hur polisutvecklingen ska vara i framtiden. Det handlar framför allt om att poliser ska vara ute på gator och torg. Det överensstämmer helt med min uppfattning.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.