utbyggnad av husläkarsystemet

Interpellation 2003/04:544 av Könberg, Bo (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-05-21
Anmäld: 2004-05-24
Besvarad: 2004-06-14
Sista svarsdatum: 2004-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 maj
Interpellation 2003/04:544
av Bo Könberg (fp) till socialminister Lars Engqvist om utbyggnad av husläkarsystemet

Behovet av en genomförd husläkarreform i vårt land har snart diskuterats i tre årtionden. I samband med fyrpartiuppgörelsen mellan den socialdemokratiska regeringen, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet för snart fem år sedan arbetade Folkpartiet för att målet om en husläkare eller familjeläkare per 1 500 invånare skulle uppnås år 2005. Riksdagsbeslutet blev att målet skulle uppnås till år 2008.

Då kommer det sannolikt att behövas drygt 6 100 husläkare för att uppnå målet. Om tjänstgöringsgraden är ca 90 %, så kommer det år 2008 att behövas bortemot 7 000 husläkare.

Det blir tyvärr allt tydligare att risken är mycket stor att detta mål inte uppnås. Det som är verklighet i stora delar av landet, att tjänster på vårdcentraler står tomma, kommer sannolikt att vara lika mycket verklighet de närmaste åren och också år 2008.

I samband med husläkarreformen i början av 1990-talet ökade antalet husläkare mycket snabbt, från ca 2 800 till ca 4 200. Andelen av befolkningen som ansåg sig ha en husläkare ökade förstås också snabbt @ till drygt 50 %.

Enligt Landstingsförbundets uppföljning tidigare i år fanns det i fjol 4 820 allmänläkare i primärvården, men omräknat till heltidsarbetande var antalet någonstans mellan 4 300 och 4 400.

Landstingsförbundets uppföljning är dyster. Från år 2001 till år 2003 blev det inte någon ökning utan till och med en viss minskning. Enligt Socialstyrelsen är andelen av befolkningen som anser sig ha en husläkare eller familjeläkare så låg som 42 %!

För att inte målet med en husläkare eller familjeläkare per 1 500 invånare år 2008 ska spricka krävs en nettoökning med ca 450 läkare per år. Men eftersom hundratals läkare i primärvården går i pension varje år behöver nyrekryteringen vara avsevärt större, säg 700 per år under perioden 2005@2008. En nettoökning med 450 per år var den nivå som uppnåddes under perioden 1991@94, medan utvecklingen under de år som gått sedan dess varit mycket marginell.

Det är sannolikt att socialministern gör en liknande bedömning av rekryteringsbehovet de kommande åren. Ett yttrande av socialministern nyligen med en öppenhet för husläkarförsök i ett antal landsting möttes av anmärkningsvärt nedsättande kommentarer från flera av socialministerns partivänner i ledande positioner i landstingen.

Primärvårdens fortsatta svårigheter är en viktig orsak till sjukförsäkringens kris. Att patienten har en fast relation till en läkare i primärvård är en nyckelfunktion om en sjukförsäkring ska få stöd av förebyggande hälsovård och goda bedömningar av arbetsförmåga och sjukintyg. Frånvaron av ett husläkarsystem har fördjupat och förvärrat bristerna i hur vård och sjukförsäkring samspelar. Men detta beror inte på att det i sjukvården i stort fattas läkare.

Tvärtom, såväl antalet läkare som antalet sjuksköterskor har ökat. Orsaken till de tomma läkartjänsterna i primärvården är att sjukvården är organiserad så att läkare och läkarstuderande stöts bort från primärvården och att sjukhusvården ökat sitt läkarantal mer än som skulle behövts om primärvården fungerat på rätt sätt.

Problemet är inte nytt. Roten till den nuvarande situationen är att husläkarlagen, som hade lagt grunden för en bättre och fullt bemannad primärvård, revs upp efter den socialdemokratiska valsegern 1994.

Det är inte omöjligt att ha ett fungerande husläkarsystem. Erfarenheterna från många länder visar detta. Danmark, Storbritannien och Nederländerna är några av de främsta exemplen. Den kortlivade svenska husläkarreformen visar också på att det är möjligt. Till detta kan nu också läggas de norska erfarenheterna från de senaste åren.

I Norge, där andra sjukvårdsreformer snarast haft centralistisk inriktning, har man inom just primärvården gått åt motsatt håll och inrättat något som i många avseenden ligger mycket nära den svenska husläkarreformen. De snabba och mycket positiva resultaten i Norge är av stort intresse.

I Norge har man länge haft stora problem med obesatta tjänster i primärvården. Vårdsökande patienter har drabbats av väntetider och obefintlig kontinuitet i vården på samma sätt som på många håll i Sverige. Men på kort tid har dessa allvarliga problem nästan försvunnit. Med ett husläkarsystem, fastläkarsystem, fylldes primärvården snabbt med läkare som sökte sig till en förbättrad organisation och mer stimulerade och positiva arbetsförhållanden. På ett par år har man där gått från läkarbrist till patientbrist! I dag har 98 % av den norska befolkningen en fastläkare.

Detta visar ännu en gång på att det snabbaste och bästa sättet att få slut på den ständiga krisen i delar av primärvården är att gå över till ett konsekvent genomfört husläkarsystem med listning och med ett stort inslag av läkare som är egenföretagare. I Norge är nu andelen privata fastläkare över 90 %.

Det är hög tid att vi i Sverige nu tar till oss våra egna erfarenheter från den svenska husläkarreformen, vad som hänt sedan husläkarlagens avskaffande samt de nya norska erfarenheterna.

Mot bakgrund av det som här anförts vill jag fråga socialministern:

1.Har ministern låtit utreda hur stor andel av befolkningen som i dag bedöms ha en husläkare eller familjeläkare?

2.Avser ministern att verka för att Sverige till år 2008 uppnår riksdagens mål om en husläkare eller familjeläkare per 1 500 invånare?

3.Avser ministern att föreslå riksdagen några åtgärder för att öka sannolikheten att vi i Sverige får ett fungerade system med husläkare eller familjeläkare?

Debatt

(8 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2003/04:544

Webb-tv: utbyggnad av husläkarsystemet

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2003/04:127 Måndagen den 14 juniProtokoll 2003/04:127 21 § Svar på interpellation 2003/04:544 om utbyggnad av husläkarsystemet

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)

Anf. 104 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Bo Könberg har frågat mig om jag har låtit utreda hur stor andel av befolkningen som i dag bedöms ha en familjeläkare, om jag avser verka för att Sverige till år 2008 ska uppnå riksdagens mål om en familjeläkare per 1 500 invånare samt om jag avser att föreslå riksdagen några åtgärder för att öka sannolikheten att vi i Sverige får ett fungerande system med familjeläkare. Landstingen har sedan år 1995 en lagstadgad skyldighet att organisera primärvården så att alla invånare som så önskar kan välja en fast läkarkontakt i primärvården. En sådan läkare ska ha specialistkompetens i allmänmedicin. Landstinget får inte begränsa den enskildes val till ett visst geografiskt område inom landstinget. Den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården slår fast att landstingen ska leva upp till lagens krav att varje invånare som vill ska kunna etablera en fast kontakt med en egen vald läkare i primärvården, en så kallad familjeläkare. Familjeläkaren ska tillsammans med andra yrkeskategorier i primärvården svara för invånarnas basala hälso- och sjukvårdsbehov och skapa kontinuitet och sammanhang i vårdinsatserna för den enskilde. När det gäller frågan om jag har låtit utreda hur stor andel av befolkningen som bedöms ha en familjeläkare så har Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att följa upp den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården. Denna uppföljning omfattar också tillgången till fast läkarkontakt. Socialstyrelsen senaste uppföljning visade att det år 2002 var 67 % av befolkningen som ansåg att det var viktigt med en fast läkarkontakt och att det var 42 % som uppgav att de hade en sådan kontakt. Detta är naturligtvis inte tillfredsställande. När det gäller målet om en familjeläkare per 1 500 invånare så konstaterar Socialstyrelsen att målet för läkartätheten i primärvården enligt den nationella handlingsplanen för år 2002 motsvarar 4 740 specialister i allmänmedicin. Detta mål har på nationell nivå uppnåtts för år 2002. Man konstaterar också att antalet allmänläkare, med nuvarande utveckling, kommer att öka de närmaste åren. För att uppnå slutmålet, 6 000 specialister i allmänmedicin verksamma i primärvården vid utgången av år 2008, krävs ett ökat tillskott varje år från nuvarande 260 nya specialister upp till 350 vid slutet av perioden. En förutsättning för att klara en sådan årlig nettoökning är att ca 100 läkare per år rekryteras från utlandet eller att läkare utanför primärvården börjar arbeta inom primärvården. Socialstyrelsens uppföljning visar också att den nationella handlingsplanen fått till effekt att fler landsting än tidigare jobbar med att förbättra befolkningens möjligheter att välja fast läkarkontakt. Handlingsplanen har också lett till att alltfler landsting på ett bättre sätt följer upp andelen av befolkningen som har en fast läkarkontakt. Socialstyrelsen kommer i slutet av juni i år, alltså i denna månad, att presentera en ny uppföljning av nationella handlingsplanen. Denna uppföljning kommer att visa om utvecklingen fortskrider på ett positivt sätt eller om det finns behov av ytterligare åtgärder. Avslutningsvis vill jag påpeka att det nuvarande avtalet om utvecklingsinsatser, vilket ligger till grund för den nationella handlingsplanen, visserligen löper ut vid årsskiftet 2004-2005, men att jag anser det viktigt att arbetet för en förbättrad läkartäthet och för rätten till en fast läkarkontakt får fortsätta. För närvarande pågår därför diskussioner om en fortsättning på den nationella handlingsplanen.

Bo Könberg (Fp)

Anf. 105 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret. Det rör ett ämnesområde som engagerar både mig och honom. Det råkar jag veta. Jag har inte riktigt kunnat säga det om hans företrädare som socialdemokratiska socialministrar. Men i hans fall tror jag faktiskt det gäller att intresset finns. Själva tankegången att de i vårt land som ville, skulle kunna få en fast läkarkontakt, en person som de därmed känner och som känner dem, väcktes i någorlunda modern tid av Folkpartiet i mitten på 70-talet. Nästa år kan vi fira 30-årsjubileum av det förslaget, och vi står nu i dag i kammaren och diskuterar när det ska kunna vara genomfört. Det hände en hel del saker när vi hade en borgerlig regering med en liberal sjukvårdsminister, det vill säga undertecknad, senast. På tre år ökade antalet husläkare från så där 2 800 till 4 200. Men under de snart tio år som har gått med en socialdemokratisk regering har utvecklingen varit mycket långsam. Jag tror att det rör sig om några hundra. Man kan göra jämförelser på olika sätt. Ett som jag nämner i interpellationen är att medan vi när Socialdemokraterna vann valet 1994 hade kommit upp i lite drygt 50 % av befolkningen som ansåg sig ha en husläkare, har man efter nio års socialdemokrati, eller möjligen åtta om man tittar på statistiken, kommit upp i 42 %, som socialministern säger. Skillnaden är väl helt enkelt den att man har gått kräftgång under de här åren. Man kan göra jämförelser av läkarsiffror på många olika sätt. Jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i det i den här debatten, utan jag ska be att få återkomma till det hela eftersom de siffror som lämnas av socialministern förbryllar mig en aning. Ett exempel är att statistiken i den rapport från Landstingsförbundet i maj 2004 som heter Landstingens ekonomi tyder på att det de tre senaste åren, 2001, 2002 och 2003, har varit en minskning av det totala antalet husläkare eller specialister i allmänmedicin. Rapporten visar också att vi ligger en bra bit från målet i den nationella handlingsplanen som vi tillsammans gjorde upp om här kammaren för ett antal år sedan. Såvitt jag kan förstå är det avsevärt mer bekymmersamt i verkligheten, och det rapporteras ju från många medborgare och många massmedier när det gäller medborgarnas möjligheter att få tag i en husläkare. Nu nämner socialministern i svaret till mig att det kommer en rapport från Socialstyrelsen i slutet på denna månad. Det ska bli intressant att se vad den innehåller, men jag vågar redan nu förutskicka att innehållet med största sannolikhet kommer att visa på att det kommer krävas mycket kraftfulla åtgärder om man ska uppnå det mål som fanns i handlingsplanen och som vi, som sagt var, var överens om. Jag hoppas förstås att jag har fel, men jag är ganska säker på att jag har rätt på den punkten. Då är frågan vad regeringen kan tänka sig att göra. Man borde ju kunna ta en del impulser från de gånger då det har varit lite lyckosamt. Vi fick många läkare i vårt land att vilja arbeta som husläkare och familjeläkare i början på 90-talet. Sedan har det gått mycket långsamt. Fru talman! Framför allt vill jag lyfta upp vad som har hänt i vårt grannland Norge under senare år. Våra norska vänner hade ett avsevärt mindre fastläkar- eller husläkarinslag i mitten på 90-talet och låg klart efter Sverige. Sedan dess har de beslutat sig för att genomföra ett husläkarsystem eller ett fastläkarsystem som de kallar det, och de har lyckats. Till skillnad från Sverige och den svenska socialdemokratin har de lyckats. I dag har en bra bit över 95 % av befolkningen i Norge, inte 42 % som i Sverige, en fast läkare, en husläkare. Det finns också förslag i den svenska debatten från bland annat dem som arbetar med detta på läkarsidan, det så kallade Protosförslaget, som jag vet att socialministern har kommenterat flera gånger i positiva ordalag. Min avslutande fråga till socialministern i den här omgången är: Om det nu är så, vilket vi möjligen kan enas om, att det kommer att krävas åtgärder, kommer socialministern och hans efterträdare att känna sig inspirerade av vad som har hänt i Norge och vad som finns med i det så kallade Protosförslaget?

Carl-Axel Johansson (M)

Anf. 106 Carl-Axel Johansson (M)

Fru talman! Det här förefaller att kunna bli minnenas eftermiddag, socialministern. Problemet är väl bara vem som minns rätt och vem som minns fel. Men när man blir lite till åren - jag vill inte säga vem som är äldst, socialministern eller jag - kan man drabbas av selektiva minnesförluster. Apropå detta med familjeläkare och husläkarsystem är vi alla överens om att det ska utgöra basen för grund- eller närsjukvård och att det finns en brist på dem. Hur stor bristen är, vad som saknas och hur det ser ut, tänker jag inte ge mig in på. Det handlar om rekryteringen. Under den allmänpolitiska debatten 2002 redogjorde socialministern för sina tankar om sjukvården. På en fråga från mig svarade socialministern att han kunde tänka sig att man kunde försöka med fri etablering för familjeläkare. Mig veterligen har jag sedan inte sett några fler signaler om detta. Jag skulle vilja veta om det blir möjligheter till fri etablering. Bland annat Protos, som refererades till, förordar det. Socialministern har också ställt sig bakom de tankegångar som Protos utvecklar. Blir det möjligheter till fri etablering? Det andra är - och det vet jag knappt om jag vågar ta i min mun - vinstintresset. Under samma debatt, den allmänpolitiska debatten, hade vinstintresset kommit upp inom socialdemokratin. Det sades att det var fult att ha ett vinstintresse i sjukvården eftersom det kan gå snett. På min fråga svarade socialministern att han kunde tänka sig en liten vinst - socialministern sade just en liten vinst - för att stimulera den här fria etablering av familjeläkare och den fria företagsamheten. Skulle jag kunna få höra lite närmare tankegångar kring detta?

Lars Engqvist (S)

Anf. 107 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Det är kul att Carl-Axel Johansson är med i alla debatter. Låt mig först förklara att i diskussionen om hur man ska se på ägare och driftsformer i sjukvården har det under hela min tid som socialminister varit alldeles klart att vi inte diskuterar primärvården. Det vi talar om då är hur vi ska förhålla oss till den slutna sjukvården och de stora delarna av sjukvårdens infrastruktur. När det gäller primärvården bör man vara öppen för andra hållningar. Det har jag sagt hela tiden. Det är också det som gäller i de förslag som har lämnats. Jag ska redovisa för Bo Könberg att jag hela tiden har hävdat att man måste vara öppen för att pröva andra former för att stimulera etablering. Jag har velat pröva möjligheten att via överenskommelser med sjukvårdshuvudmännen se till att vi får en utveckling mot fler familjeläkare och mot etablering av fler specialister i allmänmedicin för att kunna leva upp till kravet på en fast läkarkontakt. Nu får vi se hur verkligheten ser ut. Jag är rädd för att det åtminstone under 2003, och kanske också under 2004, har stannat av. Precis som man kunde förvänta sig fick vi en rusch de första åren i handlingsplanen. Jag är rädd för att den har stannat av. Om det är så att man inte kan redovisa hur man tänker fullfölja så att vi når målet om 6 000 läkare 2008 måste man pröva andra vägar. Protos, som ju faktiskt inte är en fri etablering egentligen utan en reglerad fri etablering, har fört ett mycket noggrant resonemang om vilka åtaganden man ska lägga hos familjeläkarna i det här systemet. Jag tycker att det är spännande. Jag har sagt att det är möjligt att man ska göra precis som i Norge där man startade med en försöksverksamhet för att visa hur det här fungerar och för att få en allmän acceptans för systemet. Sedan kan man ha det som grund för en förändring. Jag tycker att det var spännande att pröva den idé som först Distriktsläkarföreningen och numera faktiskt också Läkarförbundet har ställt sig bakom. Detta är diskussioner som vi nu ska föra med sjukvårdshuvudmännen. Mot bakgrund av den utvärdering som görs av Socialstyrelsen ska vi diskutera vad som krävs för att vi verkligen ska nå det här målet. Vi kommer inte att ge upp ambitionen om att nå målet om 6 000 specialister i allmänmedicin och därmed leva upp till kravet att varje medborgare som så önskar ska kunna ha en fast läkarkontakt i sjukvården. Låt mig bara lägga till att när man pratar med Carl-Axel Johansson kan man konstatera att det inte bara finns en skillnad gentemot Vänstern när det gäller sättet att se på primärvården. De betonar mycket starkt det förebyggande. De är mer tveksamma till att etablera ett familjeläkarsystem. Vi har faktiskt också detta problem åt det andra politiska hållet som ser sjukvården mer såsom ett fritt val där övriga specialister är ute i delar av primärvården och där man inte ska behöva gå via sin familjeläkare. Jag tror på ett system där min första kontakt är min familjeläkare. Familjeläkaren ska ge mig råd, stötta mig och hjälpa mig att komma i kontakt med den specialistsjukvård som jag behöver. Där tror jag att Bo Könberg och jag och Folkpartiet och numera väsentliga delar av socialdemokratin har samma uppfattning.

Bo Könberg (Fp)

Anf. 108 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Socialministern säger att han är rädd för att det inte har gått så bra under 2003 och 2004. Jag är övertygad om att han har all anledning att vara rädd och att det är mycket befogat att vara rädd på den punkten. När man i slutet på juni kan granska vad som har hänt under nio och ett halvt års socialdemokratiskt regeringsinnehav kommer det bokslutet att vara mycket deprimerande för svenska folket och dem som vill ha en husläkare, och även mycket deprimerande för den regering som så i grunden har misslyckats med det som man i många andra länder har klarat av och som socialministern och jag är överens om ska vara basen för en väl fungerande sjukvård. Men jag vill återigen säga att vi väl får se på de siffrorna. Jag vill bara påminna om det som jag nämnde i mitt förra inlägg, nämligen att man från ett håll där man borde veta en del om detta, nämligen Landstingsförbundet, i en rapport från förra månaden registrerat att det totala antalet läkare i allmänmedicin har minskat mellan 2001 och 2002 och även mellan 2002 och 2003. Den bilden är lite annorlunda än den som vi har fått i det svar som socialministern läste upp. Så illa är det nog. Frågan är då vad man ska göra åt det här. Jag har pekat på det norska exemplet. Vi kan diskutera vad som är fri etablering och vad som är reglerad etablering, men det är ett faktum att den norska framgången har varit i takt med att utvecklingen gått emot att väldigt många av läkarna blivit privata läkare. Drygt 90 % av de norska husläkarna är egna företagare. I länder som Danmark och Storbritannien och så vidare är husläkarna dessutom till 100 % privata. Jag har på den här punkten lite fått det intrycket av debatten att socialministern inte ligger så väl i fas med sina partivänner ute i landstingen. När socialministern i någorlunda positiva ordalag nämnde Protos och att man skulle fundera ytterligare på detta redovisade tidningen Dagens Medicin intervjuer med ett antal ledande socialdemokratiska landstingspolitiker, och det är när det gäller möjligheterna för husläkare bland det mera deprimerande som jag har läst på senare år i det avseendet - och jag har tidigare under alla dessa år läst mycket som är deprimerande från socialdemokratiskt håll i husläkarfrågan. Några centralt placerade socialdemokrater försöker till och med utmåla tanken på husläkare som någonting föråldrat och urgammalt, en debatt som vi har hört sedan mitten på 70-talet från olika håll. Nu ska jag väl inte pressa socialministern på alltför många löften om vad han ska göra fram till mitten på hösten i ämbetet, men jag skulle ändå vilja höra hur socialministern ser på det hela. Det verkar ju inte som om det finns något egentligt gehör bland de socialdemokratiska landstingspolitikerna för detta. Påverkar detta möjligen socialministerns syn på det kloka i att avskaffa husläkarlagen från 1994 och på de gångna nio och halvt åren med mycket begränsade förändringar?

Carl-Axel Johansson (M)

Anf. 109 Carl-Axel Johansson (M)

Fru talman! Det är nog riktigt att socialministern har en besvärlig balansgång dels mot Vänstern, dels kanske mot de partier inklusive oss moderater som vill ha mer fritt val och vårdsökande även till specialistnivån. Nu har jag den uppfattningen att om vi får ett väl fungerande familjeläkarsystem, som bygger på allmänläkare med god tillgänglighet och som människor kan söka sig till utan att på något vis sättas i kö, kommer behovet av att söka direkt till andra specialiteter att minska. Jag tror att man kommer att få den positiva effekten, och det är det som skiljer min syn från socialministerns syn. Jag tror nämligen inte att man genom att införa regleringar, remisstvång och annat i nämnvärd utsträckning styr patienterna till olika nivåer, för patienterna kommer ändå att få sina remisser eller att på något sätt söka sig fram, och då har man egentligen bara i onödan tagit tid i anspråk för den allmänläkare som måste sätta sig ned och skriva en remiss för att patienten ska kunna komma till en specialist. Jag tror alltså att vi inte behöver några regleringar med remisstvång och annat om vi får ett husläkarsystem som människor får förtroende för, med en tillgänglighet där de inte behöver sättas i kö utan i stället får tillgång till behandling.

Lars Engqvist (S)

Anf. 110 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Till sist handlar det ju om, Carl-Axel Johansson, hur vi ser på vårdkedjan. När börjar den, och hur får jag vägledning i min kontakt med sjukvården? Jag menar att den börjar med kontakten med familjeläkaren eller familjeläkarteamet. Får vi den att fungera kommer den - det är alldeles sant - att minska belastningen på andra delar av sjukvården. Jag förstår att Bo Könberg gärna vill tala om tiden före 1994, då Bo Könberg fick lämna ifrån sig ansvaret för sjukvården. Förklaringen till det var såvitt jag förstår inte vad som hände i sjukvården utan vad som skedde i Sverige i övrigt och som gjorde det så svårt att hävda principen om en god sjukvård. Det var svårt att med den ekonomi som Socialdemokraterna fick ta över leva upp till de stolta ambitioner som fanns. Jag tycker att det rimliga är att se vad som har hänt efter det att riksdagen faktiskt tog beslut om den handlingsplan som gäller sedan 2002. Det är den som vi har bett Socialstyrelsen titta på. Socialstyrelsen gör ingen utvärdering av vad som hänt sedan 1994 utan ser bara på det som gäller handlingsplanen. Vi vet inte hur det ser ut, men de siffror som jag hänvisar till kommer från Socialstyrelsens förra utvärdering, då väldigt mycket pekade på att allt gick precis så som var sagt. Vi vill se vad Socialstyrelsen säger nu. Det krävs ifall det visar sig att, som man då kan befara, utvecklingen har stannat av att vi tar nya initiativ. Visst finns det människor inom socialdemokratin som har andra uppfattningar, men alldeles klart är att det socialdemokratiska partiet har bestämt sig mycket klart. Vi är för ett husläkarsystem eller familjeläkarsystem. Vi vill arbeta efter principerna att varje medborgare ska ha rätt till en fast läkarkontakt och att denna läkare ska vara specialist inom allmänmedicin. Bakom de principerna står socialdemokratin. Sedan finns det enskilda sjukvårdspolitiker som har andra uppfattningar, men oavsett vad socialministern heter efter hösten är jag övertygad om att regeringens linje och därmed socialdemokratins linje kommer att fortsätta.

Bo Könberg (Fp)

Anf. 111 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Socialministern har rätt i att jag inte har det minsta emot att diskutera skillnaderna mellan vad vi genomförde på tre år under en liberal ledning för sjukvården och vad som har åstadkommits på nio och ett halvt år under socialdemokratisk ledning. De siffror som jag redan har nämnt är närmast häpnadsväckande. Det ekonomiska läget kan man väl återkomma i ett antal debatter. Låt mig dock bara peka på att det under dessa tre år tyvärr var så dystert att sjukvårdens reala resurser minskade med omkring en tjugondedel. Det var alltså inte så att det östes pengar över sjukvården utan det var fråga om kloka förslag i den så kallade husläkarreformen. Vi får väl se om sanningens minut kommer inom ett par veckor. Jag har redan stuckit ut huvudet lite grann genom att påstå att jag är ganska övertygad om att det tyvärr ser dystert ut. Socialministern har sagt att han om det ser dystert ut tänker fundera på åtgärder. Jag tycker att han möjligen på ett något lättsinnigt sätt avfärdat ett antal tunga socialdemokratiska landstingspolitiker. Ingen blir gladare än jag om han har rätt i den underliggande bedömningen att de inte talar för det socialdemokratiska partiet så länge som det partiet har stort inflytande på många håll i landet och innehar regeringsmakten. Vi får väl alltså se. Den hälsning om åtgärder som jag kan skicka med gäller det som har lyckats i flera andra länder och som inneburit att det varit relativt lätt att rekrytera läkare till primärvården och att bli husläkare eller familjeläkare. Det har nu i modern tid prövats i vårt västra grannland, och det vore väldigt konstigt om man lång tid framöver försöker säga nej till de erfarenheterna. Mitt råd är alltså helt enkelt: Blicka västerut!

Intressenter

Frågeställare

Bo KönbergFP

Besvarad av

Lars EngqvistSocialdemokraterna