Statliga verk och myndigheter som stoppar bostäder
Interpellation 2016/17:99 av Ola Johansson (C)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2016-11-01
- Överlämnad
- 2016-11-02
- Anmäld
- 2016-11-08
- Sista svarsdatum
- 2016-11-21
- Svarsdatum
- 2016-11-25
- Besvarad
- 2016-11-25
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Behovet av nya bostäder är stort i hela landet, och många anger bristen på byggbar mark att planlägga som det främsta hindret mot att snabbt få ett slut på bostadskrisen.
De orter som har störst potential att snabbt leverera bostäder är tillväxtkommuner med långt framskridna planer och ett aktivt planarbete. Kring dessa är byggbolagens intresse som störst. Det är också där som kritiken är hårdast mot långa och oförutsägbara planprocesser, med hinder av olika slag. Man talar om planprocesser på upp till åtta till tolv år från idé till inflyttningsklara bostäder.
Sådana hinder utgörs inte sällan av riksintressen, strandskydd, antikvariska bevarandeintressen, kulturminnen, behovet av arkeologiska utgrävningar, biotopskydd, verksamhetsbuller från exempelvis flyg och hamnverksamhet, försvarsanläggningar, fångvårdsanstalter och andra statligt förvaltade tillgångar.
Ett mycket uppmärksammat exempel är Linköpings planer på att bebygga bland annat egendom som tillhör Tuna kungsgård med ca 2 500 bostäder. Riksantikvarieämbetet har i ett sent skede ändrat skyddsbestämmelserna så att kungsgården i sin helhet ska utgöra statligt byggnadsminne och omfattas av skyddsbestämmelser. Områdets struktur med åkrar, hagmarker, skogar, vägar, bäckar och alléer får inte förändras till sin karaktär, anges det i skyddsbestämmelserna. Beslutet kan inte överprövas i högre instans. Linköpings kommun ges inte heller rätt att yttra sig i ärendet, trots att cirka hälften av planområdet påverkas och hela 1 200 bostäder stoppas, med hänvisning till 8 § förordningen om statliga byggnadsminnen.
Planförslaget är framtaget i en helhet, och genomförbarheten vad gäller bland annat kollektivtrafiklösning och exploateringsekonomi för hela översiktsplanen påverkas därför av förslaget. I realiteten stoppas en planprocess som pågått oavbrutet sedan 2012.
Uppgivenheten i Linköping är stor. Tyvärr är fallet bara ett, om än ett av de främsta, av flera exempel där olika statliga intressen, skydd och bevaranden hindrat en önskad utveckling. Regeringen bör genom en tydlig myndighetsstyrning förhindra att myndigheter stoppar bostadsbyggande genom ändrade skyddsbestämmelser kopplade till riksintressesystemen. Regeringen måste tydliggöra för myndigheterna att behovet av bostäder väger tyngre än riksintressen givet den akuta bristen och behovet av att planera för fler bostäder.
Min fråga till statsrådet Peter Eriksson lyder således:
Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta inom ramen för sitt ansvarsområde i regeringen för att bostadsbyggande inte ska kunna stoppas av myndigheter t.ex. på det sätt som skett vid Tuna kungsgård?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2016/17:99
Webb-tv: Statliga verk och myndigheter som stoppar bostäder
Dokument från debatten
- Fredag den 25 november 2016Kammarens föredragningslistor 2016/17:35
- Protokoll 2016/17:35 Fredagen den 25 novemberProtokoll 2016/17:35 Svar på interpellation 2016/17:99 om statliga verk och myndigheter som stoppar bostäder
Protokoll från debatten
Anf. 39 Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Jag ska för första gången här i kammaren ta på mig glasögon. Det är en nästan historisk händelse.
Herr talman! Ola Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta inom ramen för mitt ansvarsområde i regeringen för att bostadsbyggande inte ska kunna stoppas av myndigheter, till exempel på det sätt som skett vid Tuna kungsgård i Linköping.
Jag kan naturligtvis inte uttala mig om de närmare omständigheterna i det exakta ärendet. Jag har emellertid erfarit att Linköpings kommun inlett en dialog med Riksantikvarieämbetet och Statens fastighetsverk angående det aktuella ärendet.
När det gäller de initiativ som jag och regeringen har tagit för att möjliggöra ett ökat bostadsbyggande och förhindra sena ingripanden i kommunernas planering för nya bostäder vill jag bland annat hänvisa till det 22-punktsprogram som presenterades i somras. Regeringen vill öka bostadsbyggandet genom en väl avvägd samhällsplanering som inte äventyrar miljö, hälsa eller säkerhet utan bidrar till ett långsiktigt hållbart byggande och goda boendemiljöer. I programmet redovisas ett antal förslag till konkreta åtgärder som har just det syfte som Ola Johansson efterfrågar. Jag begränsar mig här till att redovisa sådana förslag som har bäring på statens engagemang i markanvändningsplaneringen.
En kommun ska enligt ett förslag i 22-punktsprogrammet få möjlighet att under planprocessen begära ett planeringsbesked från länsstyrelsen i fråga om planens förenlighet med en eller flera av de statliga ingripandegrunderna. Det gäller bland annat frågor om riksintressen, strandskydd och buller. Tanken är att kommunen inte ska behöva vänta på ett ställningstagande till ett projekt tills en detaljplan utarbetats och antagits av kommunen. Planeringsbeskedet är tänkt som ett komplement till nuvarande regelverk och kan medföra en effektivare planprocess och minska risken för "förgävesplanering".
Enligt programmet ska länsstyrelserna prioritera handläggningen av överklagade beslut i plan- och byggärenden som avser byggande av permanentbostäder. Vidare innehåller programmet ett förslag som innebär ett tydliggörande av att bostadsbyggandet utgör ett väsentligt allmänt intresse som ska beaktas i större utsträckning i länsstyrelsernas arbete. Länsstyrelsernas tid för handläggning av de så kallade ingripandegrunderna är i dag inte preciserad, men en sådan precisering föreslås nu ske.
Vi anger också att plan- och bygglagen ska ses över med inriktningen att den kommunala översiktsplaneringen delvis ska bli bindande. Avsikten är att öka förutsebarheten i beslut som avser hur mark och vatten ska användas och att dialogen mellan staten och kommunerna i större omfattning ska klaras av inom ramen för översiktsplaneringen. För sådana områden där staten och kommunen är överens om markanvändningen bör staten inte senare kunna ingripa mot sådana projekt som är förenliga med översiktsplanen i andra fall än där staten uppträder som sakägare.
Det finns även andra punkter som är intressanta. Det gäller bland annat förslaget att tillsätta en förhandlingsperson som ska få i uppdrag att sammanföra vissa aktörer i kommuner där det finns statligt ägd mark som är lämplig att utnyttja för bostadsbyggande. Syftet är att på lämpligt sätt få i gång mer bostadsbyggande på statligt ägd mark. Lantmäteriet föreslås få en roll när det gäller att underlätta en överlåtelse av sådan mark från staten till kommunen. Programmet innehåller också förslag vad gäller översyn av vissa trafikbullerfrågor vid bostadsbebyggelse och av vissa strandskyddsregler som rör landsbygdsutveckling.
När det gäller frågan om riksintressen kan jag informera om att Riksintresseutredningens förslag till förändringar av riksintressesystemet nu har sänts ut på remiss till den 28 februari 2017. Eftersom frågan är så omfattande och berör så många olika intressenter har remissen skickats till ett stort antal instanser, bland annat till sådana som arbetar med frågor som rör bostadsbyggande.
I detta sammanhang vill jag också nämna att regeringen i budgetpropositionen för 2017 har föreslagit att länsstyrelserna ska tillföras 30 miljoner för 2017 och 2018 och att anslaget från 2019 ökas med 25 miljoner årligen. Regeringens förslag är att tillföra resurser till länsstyrelserna mot bakgrund av situationen med ett starkt ökat bostadsbyggande och en ökad ärendemängd. Resurserna ska enligt förslaget användas för handläggning och rådgivning rörande plan- och bygglovsärenden och för att upprätthålla korta handläggningstider för överklagade PBL-ärenden. Jag förutsätter härvid att länsstyrelserna även i fortsättningen medverkar till att lämpliga avvägningar mellan olika intressen kommer till stånd, bland annat i syfte att säkerställa långsiktigt hållbara natur-, kultur-, livs- och boendemiljöer.
Jag har stora förhoppningar på att de åtgärder som har föreslagits ska medföra att de statliga intressena kommer att kunna klarläggas i ett tidigare skede än hittills och att kommunernas fysiska planering därigenom ska underlättas. Även de övriga insatser som jag har redovisat bör kunna bidra till förbättrade förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.
Anf. 40 Ola Johansson (C)
Herr talman! Jag tror jag behåller glasögonen på.
Peter Erikssons svar om Tuna kungsgård, som jag tackar för, är mycket brett. Inte oväntat tar han min fråga om statliga myndigheters agerande - som i detta fall stoppar Linköpings kommun från att fullfölja ett planarbete som skulle ge 2 500 bostäder - som förevändning att berätta om helt andra saker än de som frågan handlade om, nämligen hur han i framtiden tänker agera för att sådant som skett vid Tuna kungsgård inte upprepas.
Bakgrunden är att Linköpings kommun den 20 september tog emot ett beslut från Riksantikvarieämbetet om ändrade skyddsbestämmelser, som innebär att Tuna kungsgård i sin helhet ska utgöra statligt byggnadsminne och omfattas av skyddsbestämmelser. Det är alltså inte bara byggnaderna i sig utan även åkrar, ängar, alléer, skogsbryn, vägar, bäckar etcetera som inte får förändras till sin karaktär.
Redan 2012 pekade Linköpings kommun ut området i en översiktsplan, och sedan dess har planeringen fortsatt med samråd och utställningar. Ämbetets sena beslut betyder att 1 000-1 200 bostäder inte kan fullföljas. Det påverkar planen som helhet, då kollektivtrafiklösningar och ekonomi måste omprövas utifrån nya förutsättningar. Allt har skett i samråd med ägaren till Tuna kungsgård, som är Statens fastighetsverk. Plötsligt går en annan myndighet in och förändrar förutsättningarna för alltihop.
I sitt svar nämner bostadsministern att det ska finnas en förhandlingsperson och ett uppdrag till staten att inventera mark. Det är bra, men det som har skett här är ett slående exempel på när samordningen mellan två myndigheter havererar och lämnar en av landets mest expansiva kommuner i en mycket svår situation. Det understryker vikten av att samordna och styra staten. Regeringen har ett ansvar att se till så att myndigheter medverkar till att vi får fram bostäder. Om det är så att de inte vill det ska det vara tydligt från början i det besked som ges.
Peter Eriksson borde kunna sträcka sig så långt att han åtminstone beklagar vad som skett och lovar att verka för en bättre styrning av staten.
Om Peter Eriksson inte tänker berätta det själv - jag tror faktiskt att han gör det - kan jag nämna att Linköpings kommun får 58 miljoner i så kallad byggbonus, enligt vad Boverket meddelade under veckan. År 2015 hade Linköpings kommun ett överskott i sitt bokslut på 190 miljoner. Det är i första hand till redan expansiva kommuner dessa pengar betalas ut och inte dit där de skulle behövas. Min egen kommun Kungsbacka får 15 miljoner och har under 2016 ett prognostiserat överskott på 94 miljoner kronor. Varför får inte Åtvidaberg eller Hylte i Halland detta stöd? De kanske hade behövt det mer med tanke på att de tar ett stort ansvar för flyktingmottagandet.
Peter Eriksson vill att vi diskuterar regeringens så kallade 22-punktsprogram i stället. Vi kanske i nästa omgång skulle kunna tala mer om fördelarna och nackdelarna med det.
Jag kan avsluta det här inlägget med att konstatera att när det gäller riksintressen, skydd av olika slag och inte minst strandskyddet står kommuner och regioner helt maktlösa. Jag skulle önska att det gått att ge beslutande regionala organ i länen en viktigare roll i att samordna och styra planeringen av bostäder och infrastruktur, men då måste de också kunna göra egna prioriteringar mellan byggande och skydd i olika former.
Riksintresseutredningen går nu på remiss. Hur det kommer sig att det har dröjt så länge kunde annars ha varit ämne för en ny interpellation. Med den takt som regeringen håller känns det som att frågan om riksintressen blir något för alliansens bostadsminister att åta sig efter valet 2018.
Anf. 41 Staffan Danielsson (C)
Herr talman! Herr statsråd! Sverige behöver fler bostäder, och Linköping behöver bygga 15 000 eller fler i snabb takt. Det jobbar man med.
Jag vet att bostadsministern inte kan eller ska styra pågående myndighetsbeslut. Men det är viktigt att ministern och regeringen får full kännedom om hur statens olika armar agerar, utan samordning - i det här fallet - och väldigt sent. Jag instämmer i vad Ola Johansson sa, att åtgärder uppenbarligen behöver vidtas för att kräva bättre rutiner och dialog. Så här får det inte gå till.
Centerpartiets kommunalråd i Linköping, Muharrem Demirok, gick i taket när det plötsliga beskedet kom från Riksantikvarieämbetet att hela Tuna kungsgård, med flera hundra hektar mark, vid Roxen nära området Ekängen, ska bli statligt byggnadsminne och alltså inte får bebyggas.
Att stora delar av Tuna kungsgård, med byggnaden i centrum, skyddas är okontroversiellt. Det som frågan gäller är ett skogsområde på några hektar invid den förfallna fängelseanstalten Roxtuna, som också ingår i de 1 200 bostäder som planeras. Det är alltså inte hagmarker, åkermark och så vidare, utan det är en enskild liten del i det stora området. Byggnationen är viktig för att få det närliggande området Ekängen att bli mer harmoniskt, med centrum och service. Nu förhindras 1 200 bostäder.
Den kommunala översiktsplanen för utbyggnaden antogs 2012 efter sedvanligt samråd med medborgare och markägare, inklusive Statens fastighetsverk, som äger kungsgården. Varken Fastighetsverket eller Riksantikvarieämbetet motsatte sig på något vis detaljplanen eller byggnationen, utan planen fastställdes i god harmoni.
Staten har ägt kungsgården i 800 år, så den har haft tid på sig att fastslå en linje till 2016. Plötsligt, den 24 augusti, skrev Riksantikvarieämbetet till Fastighetsverket, med kopia till Linköpings kommun, och begärde Fastighetsverkets synpunkter på att hela kungsgården skulle bli ett statligt byggnadsminne. En knapp månad senare - då gick det snabbt - mottog kommunen Riksantikvarieämbetets beslut.
Som Ola Johansson sa är detta agerande från staten alldeles oacceptabelt. Det vore intressant om ministern kunde ge en kommentar till detta. Å ena sidan kräver staten att Linköpings kommun snabbt ska bygga minst 15 000 bostäder, och går med på den detaljplan som ska möjliggöra 1 200 av dessa, och å andra sidan sätter Riksantikvarieämbetet stopp för den ikraftträdda detaljplanen genom att inrätta ett statligt byggnadsminne.
Staten måste sluta att sätta käppar i hjulet för både sig själv och kommunerna, säger centerkommunalrådet Demirok. Staten ger oss inte långsiktiga spelregler, och det blir jätteproblematiskt, säger det socialdemokratiska kommunalrådet Elias Aguirre.
Bostadsministern hänvisar i sitt interpellationssvar till att han erfar att Linköpings kommun har inlett en dialog med Riksantikvarieämbetet och Statens fastighetsverk. Ja, tacka fagerlund för att kommunen reagerar, även om jag själv inte känner till hur och när dialogen inleddes. Tyvärr är Riksantikvarieämbetets beslut redan fattat.
Jag tolkar ändå bostadsministerns hänvisning till dialogen som att han gärna skulle se att Riksantikvarieämbetet nyanserar sitt beslut så att några hektar kan undantas och de 1 200 bostäderna byggas enligt gällande detaljplan.
Tack för de orden, bostadsministern!
Anf. 42 Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Konkret i denna fråga om Linköping och Tuna kungsgård vill jag säga: Så här får det inte gå till. Det är inte okej. Det är inte rimligt gentemot kommunen och dess insatser och engagemang att staten först säger ja till ett projekt och sedan, i ett väldigt sent skede, stoppar det.
Jag tror att alla politiker i Linköping blev bestörta, och när jag fick höra om det blev jag också det. Det är orimligt att kommunen ska lägga ned pengar, resurser och tid på att planera och bygga för människor som vill bo och behöver en bostad när det sedan stoppas på det sättet.
Vad ska man då göra åt detta? Det är inte alldeles enkelt. Vi har ett omfattande regelverk som berör till exempel riksintressena, som vi har talat om här. Samtidigt är det bra att frågan nu är uppe på bordet. Den är ute på remiss, och där kan en del av en framtida lösning ligga.
Jag tycker att en del av svaren finns i det så kallade 22-punktsprogrammet. Vi säger till exempel att länsstyrelserna ska kunna ge förhandsbesked och att översiktsplaner ska bli mer bindande än tidigare. Jag tycker också att staten ska ha en dialog och diskussion inom sig, mellan myndigheterna, om hur man ska agera, och ha ett perspektiv som är lite mer planerat och långsiktigt i stället för att beslut kommer väldigt sent, som i det här fallet.
Jag tror och hoppas att den dialog mellan kommunen och myndigheterna som jag hänvisade till kommer att ge resultat och att man får till ett beslut som innebär att det inte blir så allvarligt som det ser ut. Jag är inte den som beslutar om saken. Regeringen kan inte heller gå in och fatta ett sådant beslut, men jag hoppas att man hittar en lösning som tillgodoser en stor del av det som Linköping har planerat.
Anf. 43 Ola Johansson (C)
Herr talman! Jag vill tacka ministern för hans tydliga markering om vad han tycker om statens agerande i detta specifika fall. Det var mycket välkommet.
Vi kan bara spekulera om innehållet i kontakterna mellan Statens fastighetsverk, Riksantikvarieämbetet och Linköpings kommun. Det är i alla fall inget som jag i dag på förmiddagen har kunnat få bekräftat genom mina politiska kontakter. Det vore bra om detta kan bli en lärdom för hur staten arbetar framöver, precis som ministern sa.
I sitt svar tog han upp några delar i 22-punktsprogrammet, och jag diskuterar gärna dem. Bland annat vill regeringen göra översiktsplaner delvis bindande, utan att gå in på hur. När det gäller regeringens aviserade propositioner kan jag heller inte se i vilket sammanhang en sådan fråga skulle väckas.
Jag vill passa på att påminna om att det finns ett tillkännagivande till regeringen om detta men att det då ska innebära att en byggare eller en markägare ska kunna initiera och driva en detaljplan fram till beslut. Detta är en av punkterna i Centerpartiets långa lista över reformer på bostadsområdet. Jag hoppas att regeringen i sitt fortsatta arbete med översiktsplaner tar till sig det privata planinitiativet.
Planbesked från länsstyrelsen som gör att så kallad förgävesplanering av bostäder inte sker vore också välkommet. Det ska också nämnas att det är vi i Alliansen som har sett till att detaljplaner inte längre kan överklagas till länsstyrelsen, utan det ska ske direkt till mark- och miljödomstolarna. På så sätt undviker vi att länsstyrelserna hamnar på dubbla stolar.
Vi skulle önska att regeringen går vidare och också lyfter undan överklaganden av bygglov som följer av detaljplaner från länsstyrelsernas bord. Boverkets uppföljning av överklaganden och svarstider från länsstyrelsen visar att detta skulle behövas för att korta ledtiderna ytterligare. Överklaganden är ett stort hinder för bostadsbyggande.
Riksintresseutredningen ska äntligen ut på remiss. Den är tjock och väldigt komplex materia som i alla fall innehåller en form av ventil, enligt utredaren, där bostadsbyggande ska kunna bli ett allmänt väsentligt intresse. Från Centerpartiets och min egen sida vill jag dock markera att vi inte behöver fler riksintressen, snarare ett ökat lokalt eller regionalt inflytande över hur riksintressena ska kunna tillämpas och avvägas mot viktiga intressen som exempelvis bostäder.
När det gäller strandskyddet, bullerfrågor och den så kallade förhandlingspersonens roll i detta är mycket oklart i det som ministern beskriver i svaret på frågan som handlar om Tuna kungsgård och hur en myndighet hindrar genomförandet av en plan som kunde ha gett 2 500 bostäder. I brist på en diskussion om det aktuella fallet får vi tillfälle att diskutera andra saker som hindrar och saker som kan öka bostadsbyggandet, och det är bra.
Det finns många goda ansatser i det som Peter Eriksson säger här, men det visar också en brist på vilja att ta tag i stora hinder som gör att små kommuner inte ges förutsättningar att planera och bygga på det sätt som till exempel Linköping gör. Det finns omständigheter som försvårar för bostadsföretag, privata och allmännyttiga, att bygga hyresrätter till hushåll med svag ekonomi på osäkra marknader. Vi har en bristande rörlighet som har att göra med hur flyttning beskattas och hur hyror sätts.
Jag ser fram emot slutvarvet i denna diskussion och den kommande bostadspolitiska debatten med Peter Eriksson nästa vecka.
Anf. 44 Staffan Danielsson (C)
Herr talman! Jag vill först, för både bostadsministerns och Riksantikvarieämbetets räkning, hänvisa till vad Östgöta Correspondentens ledarskribent Christian Dahlgren skrev efter att ha gått runt på Tuna kungsgårds flera hundra hektar stora domäner och den mycket lilla del som består av Roxtuna och intilliggande skogsmark, nämligen följande:
I trakten finns den anrika kungsgården Tuna som självklart är och ska vara ett skyddat byggnadsminne. Fast är det lika självklart att skydda flera hundratals hektar i kungsgårdens anslutning för bevarande av ett historiskt odlingslandskap? Riksantikvarieämbetet tycks mig vara på tok för rigid i sin bedömning.
Det handlar alltså om bara några hektar som ska bebyggas. Men detta är nu stoppat, trots att man var med och godkände detaljplanerna.
Jag tackar bostadsministern för klarspråk, tydliga besked och stark kritik mot hur det har handlagts. Det sägs att detta inte ska ske i framtiden och att man ska försöka jobba med detta.
Jag känner mig trygg i att om Peter Eriksson hade varit generaldirektör på Riksantikvarieämbetet hade detta beslut förändrats. Men nu är Peter Eriksson tyvärr inte det, men jag hoppas att Riksantikvarieämbetet i dialogen med Linköpings kommun och Fastighetsverket med sunt förnuft ändå kan komma fram till en nyansering av detta.
Anf. 45 Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Det finns en hel del att säga om sakfrågan. Men jag tycker att det som jag har sagt räcker, och det är detta som är möjligt för mig att säga.
Däremot kommer vi säkert att fortsätta med diskussionerna och debatterna kring bostadspolitiken generellt och vad vi ska göra för att skynda på bostadsbyggandet, minska ledtiderna för detaljplaner och se till att kommunerna får de verktyg som de behöver för att sköta sitt ansvar på detta område. Det perspektiv som jag försöker ha som bostadsminister är att jag ser att det är kommunerna som har bostadsförsörjningsansvaret, och jag vill att staten ska vara ett stöd och en hjälp för dem att klara av detta.
Därför tycker jag att det är mycket bra att vi nu har ett omfattande program för att minska regelverket och ta bort onödiga regler och för att också se över det som Riksintresseutredningen har kommit fram till. Där finns många intressanta perspektiv.
Regeringen har ännu inte tagit ställning i denna fråga. Men det kan handla inte bara om att bostadsbyggande och bostadsförsörjning också ska bli ett allmänt viktigt intresse. Det kan också handla om hur man ser på dessa riksintressen. Bara för att ett område räknas som riksintresse innebär det inte ett förbud mot byggande, som en del tror. Det innebär det inte, utan man får se på detta vid varje enskilt tillfälle och beslut. Det kan behövas en diskussion, ett klargörande och ett förtydligande i sammanhanget kring sådana saker. Det finns nämligen en risk för att man lite slentrianmässigt, när det gäller ett område som är riksintresse, tror att all annan exploatering eller användning av området är omöjlig. Men det är inte alls avsikten från början, och det är inte så det ska ses. Vi behöver också titta på den kommunala planeringen.
Det är väl inget problem, Ola Johansson, om riksdagen har gett ett tillkännagivande i denna fråga och regeringen faktiskt försöker göra översiktsplaneringen mer bindande. Det är ingen enkel sak att göra denna förändring. Det innebär nämligen ganska mycket för hela denna beslutsprocess, och man måste vara noga med hur man gör det för att det inte ska bli fel senare så att vi måste reglera tillbaka och ändra. Det vill vi inte. Om vi gör förändringar som påverkar den kommunala planeringsprocessen måste vi tänka igenom det noga och se till att det blir en reglering som bidrar till att klargöra, förtydliga och genomföra detaljplaneprocesserna snabbare än tidigare, så att det inte blir bakslag i stället.
Anf. 46 Ola Johansson (C)
Herr talman! Jag tackar Peter Eriksson för detta. Det stämmer att vi inte kan gå in i sakfrågan så mycket mer. Men jag tycker att sakfrågan - fallet med Tuna kungsgård - var ett alldeles utmärkt exempel och en bra bakgrund för att belysa denna mycket svåra fråga. Händelsen i sig var säkert att stort trauma för Linköpingsborna och kommunföreträdarna, framför allt för dem som behöver bostad i just Linköping. Detta kommer man förhoppningsvis att klara ut med de tydliga signaler som också ministern har gett om vad han tycker om detta.
Att man får denna typ av motstående intressen är också ett fenomen som uppstår i de mest expansiva kommunerna. Det handlar om kulturmiljöer som ska bevaras, stadskärnor som anses vara skyddsvärda, förtätning som behöver ske och detaljplaner som nått genomförandetidens slut men som kanske skulle behöva förändras för att det ska kunna skapas förutsättningar för att ett modernt samhälle ska kunna växa fram i samklang med det befintliga. Detta är områden som vi har diskuterat tidigare och som vi säkert kommer att diskutera igen, det vill säga hur detaljplaner och det befintliga ska kunna förändras. Vi återkommer till det.
Det kan också handla om miljöfarliga verksamheter som plötsligt befinner sig mitt i en stadskärna och som måste hanteras. Det kan handla om buller från verksamheter och trafik. Här är vi inte riktigt överens om var gränsvärdena ska ligga. När det gäller mer glesa kommuner handlar det väldigt mycket om strandskydd. Jag menar att när det gäller frågan om strandskyddet är det inte någonting som kommer att ge så många bostäder. Men det är en viktig signal till de kommuner som kanske har behov av att skapa fler attraktiva boendemiljöer, en signal om regelförenkling. Jag ser i formuleringarna i Peter Erikssons svar att detta är någonting som man åtminstone diskuterar.
Jag hoppas att regeringen klarar ut dessa frågor, och vi återkommer i frågan.
Anf. 47 Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Jag tror att vi har relativt stor samsyn i denna fråga och vill dra åt samma håll.
En sak som jag inte kommenterade tidigare men som jag kanske ska kommentera är kommunbonusen som Ola Johansson tog upp. Det är någonting som jag inte tycker att jag behöver skämmas för. Regeringen har infört denna kommunbonus som ett stöd för de kommuner som tar ett ansvar för bostadsbyggandet och också tar emot nyanlända i Sverige. Denna fördelning handlar inte om att ge de kommuner som har sämst resultat i årsbokslutet mest pengar utan om att de som har tagit det största ansvaret ska kunna få ytterligare stöd. Kommunerna får söka denna bonus. Alla kommuner har inte sökt. Det finns kommuner till exempel här i Stockholmsområdet som inte ens har sökt pengar. De tycker kanske inte att det är viktigt att ta ett ansvar. Men de allra flesta kommunerna i Sverige har sökt, och jag tror att de tycker att det är ett ganska bra och viktigt bidrag när vi nu ställer krav på att kommunerna runt om i Sverige ska bygga mer och i många fall bygga bostäder till rimliga priser för unga människor som behöver bostäder och för nyanlända som behöver bostäder. I detta sammanhang är det nog ganska bra att vi ger ett stöd också från staten.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.