Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

statens styrning av kommunala bostadsbolag

Interpellation 2003/04:479 av Marcelind, Ragnwi (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-07
Anmäld
2004-05-10
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-05-12
Sista svarsdatum
2004-05-25
Besvarad
2004-06-01

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 7 maj

Interpellation 2003/04:479

 av Ragnwi Marcelind (kd) till statsrådet Lars-Erik Lövdén om statens styrning av kommunala bostadsbolag

Det åligger enligt regeringsformen det allmänna att trygga rätten till bostad. För att uppnå detta, liksom bostadspolitikens övriga mål, finns en tydlig ansvarsfördelning mellan stat och kommun; staten ska svara för att legala och finansiella instrument finns tillgängliga för bostadsbyggande, medan kommunerna har det övergripande ansvaret för att bostadspolitiken verkställs på lokal nivå.

Det är viktigt att slå vakt om kommunernas möjligheter att fullt ut ta sitt bostadsförsörjningsansvar. Kommunerna har olika instrument till sitt förfogande. Den demokratiskt uttryckta folkviljan måste respekteras. Det är inte en statlig uppgift att till exempel fatta beslut om den närmare skötseln av de kommunala bostadsföretagen. Sådana ställningstaganden måste göras i kommunerna mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet.

Riksdagen har dock under de senaste åren stiftat två nya lagar som syftar till statlig detaljstyrning av kommunernas bostadspolitik; (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar respektive (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag. Staten har genom den senare givits möjlighet att bland annat förhindra affärer i de kommunala bostadsbolagen.

Genom lagen om allmännyttiga bostadsföretag infördes en tillståndsplikt vid försäljningar av fastigheter eller andelar inom kommunala bostadsföretag inom allmännyttan. I första hand skedde detta för att hindra ombildandet av kommunala hyresfastigheter till bostadsrätter, men också för att hindra annan försäljning. I proposition 2001/02:58 framhäver regeringen som en utgångspunkt för förslaget om tillståndsplikt exempel där "rent ideologiska skäl ligger bakom en kommuns beslut att avyttra fastigheter".

I propositionen identifieras dock även andra skäl som föreligger vid försäljningar, till exempel att huvudmotivet för en kommun med svag ekonomi och en svag bostadsmarknad kan vara att minska den ekonomiska risk som följer med ägande av bostäder. I propositionen konstateras att "oavsett de bakomliggande orsakerna till försäljningen måste de dock alltid vägas mot andra intressen". De intressen som nämns i propositionen är dels hyresgästernas intresse att påverka vad som sker med deras bostäder, dels statens intresse att bevara ett så stort kommunalt bostadsbestånd att bruksvärdesystemet utan svårigheter kan upprätthållas.

Lagstiftningen har under den relativt korta tid den varit i kraft uppenbarat flera orimliga konsekvenser. Dessa konsekvenser beror på att riksdagsmajoriteten knappast förutsåg lagens verkningar, utan fokuserade på att komma åt vad som i propositionen beskrivs som vissa kommuners "kortsiktiga ekonomiska och politiska motiv". Den avvägning av intressen som propositionen också framhävde, har inte kommit till uttryck i praktiken.

Ett exempel på detta är det kommunala bostadsbolaget Älmhultsbostäder AB:s stoppade försäljning av två hyresfastigheter i småländska Liatorp till företagaren Göran Wickström. Det kommunala bostadsbolaget ville sälja hyresfastigheterna eftersom de gav dålig förtjänst. Göran Wickström var beredd att köpa och förvalta fastigheterna. Affären godkändes av Älmhults kommunfullmäktige.

Lagen om allmännyttiga bostadsföretag kräver emellertid ett tillstånd av länsstyrelsen för att en försäljning av ett kommunalt bostadsbolag ska få genomföras. Länsstyrelsen i Kronobergs län var på grund av lagen tvungen att avslå Älmhults kommuns ansökan om att få överlåta hyresfastigheterna. Detta trots att varken den regionala hyresgästföreningen eller fastighetsägarorganisationen haft något att erinra mot försäljningen. Länsbostadsdirektören i Kronoberg beklagade beslutet men påpekade att lagens bestämmelser inte gav möjlighet till någon annan tolkning.

Ett annat exempel är Gävle, där Gävle kommun önskar minska det kommunala ägandet av hyresrätter, vilket uppgår till 75 % av hyreslägenhetsbeståndet. Ett särskilt allmännyttigt bostadsbolag, HSB:s Ankarhusen AB, har tillkommit enbart för att kunna köpa fastigheter från Gävle kommun. I mars 2004 genomfördes en försäljning av 417 lägenheter. Försäljningen motiverades med att den skapar utrymme för framtida investeringar och ett utökat fastighetsunderhåll i det kommunala bostadsbolaget.

Behovet och intresset av utförsäljning från kommunens sida är dock större än vad det nya allmännyttiga bolaget kan tillmötesgå. Flera privata fastighetsägare är intresserade av att köpa kommunala bostadsfastigheter i Gävle, men har, med hänvisning till bestämmelserna i lagen om allmännyttiga bostadsbolag, inte fått möjlighet att inkomma med anbud eller på annat sätt delta i processen. Kommunen har valt att tills vidare acceptera denna inskränkning av möjligheterna till en långsiktigt rationell drift av bostadsbolaget, för att undvika en prövning gentemot bestämmelserna om tillståndsplikt i lagen om allmännyttiga bostadsföretag.

1.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att komma till rätta med de negativa effekter för den ekonomiska driften av kommunala bostadsbolag som föranletts av bestämmelsen om tillståndsplikt i lagen om allmännyttiga bostadsföretag?

2.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att statens intresse att bevara ett stort kommunalt bostadsbestånd mer noggrant ska vägas mot kommuners intresse att minska den ekonomiska risk som följer med ägandet av bostäder, i enlighet med vad som anförs i proposition 2001/02:58 Allmännyttiga bostadsföretag?

3.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att stärka kommunernas möjligheter att sköta sina bostadsföretag på ett ekonomiskt rationellt och långsiktigt hållbart sätt?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:479, statens styrning av kommunala bostadsbolag

Interpellationsdebatt 2003/04:479

Webb-tv: statens styrning av kommunala bostadsbolag

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lars-Erik Lövdén (S)
Anf. 91 Lars-Erik Lövdén (S)
Herr talman! Ragnwi Marcelind har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta när det gäller lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag dels för att komma till rätta med de negativa effekterna för den ekonomiska driften av kommunala bostadsbolag som föranletts av bestämmelsen om tillståndsplikt, dels för att statens intresse att bevara ett stort kommunalt bostadsbestånd mer noggrant ska vägas mot kommuners intresse att minska den ekonomiska risk som följer med ägandet av bostäder, dels också för att stärka kommunernas möjligheter att sköta sina bostadsföretag på ett ekonomiskt rationellt och långsiktigt hållbart sätt. Inledningsvis vill jag säga att jag självfallet delar Ragnwi Marcelinds uppfattning att det är viktigt att kommunerna har goda möjligheter att sköta sina bostadsföretag på ett ekonomiskt rationellt och långsiktigt hållbart sätt, liksom att risken för kommunerna att äga bostadsföretag kan begränsas. Detta oavsett om verksamheten bedrivs inom ramen för den kommunala förvaltningens organisation eller i särskilda bolag och oavsett om det är förvaltning av bostäder eller annan verksamhet som bedrivs. Delvis hänger de här två sakerna samman: om företagen sköts på ett ekonomiskt rationellt och långsiktigt hållbart sätt minskar givetvis den ekonomiska risk som följer med ägandet. Däremot kan risken som följer av ägandet aldrig tas bort, eftersom en total frånvaro av risk definitivt inte främjar ett ansvarsfullt, ekonomiskt rationellt och långsiktigt hållbart ägande - vare sig ägaren är privat eller kommunal. Med detta sagt så vill jag också lägga till det i och för sig självklara att den kommunala verksamheten bedrivs under andra förutsättningar än de som gäller för privata företag. Om kommunalt ägande av bostäder bara syftade till att ge bästa möjliga avkastning på kommunens kapital, då skulle motiven för verksamheten inte vara annorlunda än för vilken privat företagare som helst. Och då finns det egentligen inga motiv för en kommun att äga och förvalta bostäder. Skälet till att kommuner äger och förvaltar bostäder är att detta är ett sätt att främja målet goda bostäder till rimliga kostnader åt alla. Kommunala bostadsföretag har under lång tid varit ett viktigt instrument för att främja de bostadspolitiska målen. Genom att verksamheten inte syftar till enskilt vinstintresse finns i grunden en långsiktig självkostnadsprincip som styr de kommunala bostadsföretagen. Detta hindrar dock inte att företagen får gå med överskott - det är snarare en förutsättning för att man ska kunna bedriva en långsiktigt stabil verksamhet, kunna underhålla och rusta upp äldre bostadsområden, investera i nyproduktion om så är nödvändigt, ställa om och dra ned på volymen om det är nödvändigt, anpassa beståndet till behoven hos olika grupper - ungdomar, studenter, barnfamiljer, äldre. De kommunala bostadsföretagen ska bedrivas effektivt inom ramen för de förutsättningar som ges av det uppdrag företagen har. De kommunala bostadsföretagen har inte minst en viktig uppgift som garant för att hyressättningssystemet kan upprätthållas. Detta innebär dock inte att man aldrig ska ta hänsyn till kommunernas förutsättningar att bedriva bostadsförvaltning. I proposition 2001/02:58, Allmännyttiga bostadsföretag, sägs också att de bakomliggande orsakerna till en försäljning måste vägas mot andra intressen. I den utvärdering av lagen (2002:102) om allmännyttiga bostadsföretag som Boverket har gjort konstateras att länsstyrelserna har gjort mycket skilda bedömningar, liksom att man i många fall också har tagit hänsyn till kommunernas eller företagens behov av att sälja en del av sitt bestånd. Vid en sådan vägning mellan olika intressen ska dock särskilt behovet av ett fungerande hyressättningssystem beaktas. Till syvende och sist syftar ju bruksvärdessystemet till att hålla tillbaka hyreshöjningar till följd av att det föreligger en bristsituation och därmed ge hyresgästerna ett reellt besittningsskydd. Jag kan för närvarande inte göra någon bedömning av vilka ändringar av lagstiftningen som kan bli nödvändiga, inte minst som Boverkets rapport nu är föremål för beredning inom Regeringskansliet.
Ragnwi Marcelind (Kd)
Anf. 92 Ragnwi Marcelind (Kd)
Fru talman! Tack till Lars-Erik Lövdén för svaret på interpellationen, även om jag måste erkänna att jag inte blev mycket klokare av det. Det beror inte på att jag är ny i min roll som ordförande i bostadsutskottet, utan på att svaret är mycket flummigt. Det ger mig också intrycket att syfta till att vara just otydligt. Jag förstår att det är svårt för Lars-Erik Lövdén att vara konkret i frågan om Allbolagen. I grunden handlar det om en ideologisk inställning som tyvärr leder till att det kommunala självstyret enbart blir en kuliss. Jag ska återge något av några socialdemokratiska kolleger till Lövdén som uttryckte sig så här i en artikel i DN för en kort tid sedan: Riksdagen har utvecklats till ett slags överkommunfullmäktige som tagit över en stor del av andra folkvalda församlingars uppgifter. Utvecklingen det senaste decenniet har medfört att det kommunala självstyret begränsas mer och mer. Det är uppenbart att staten alltmer ser kommunerna som utförare av statliga beställningar. Staten bestämmer vad som ska levereras. Kommunerna förmås att göra jobbet med morötter i form av statliga bidrag och med direkt hot om att ställas inför skranket, bland annat genom ökad statlig insyn. Fru talman! I dag är det uppenbart att alla utom bostadsministern inser att Allbolagen sätter spärrar för kommunerna att sälja kommunala bostäder. Detta är uppenbarligen i strid mot det kommunala självstyret. Att inte kunna avyttra lägenheter eller bostadsbolag innebär för kommunerna att de tvingas leva med en större risk. Om man skulle kunna sälja ett antal lägenheter för att skaffa sig ett annat bostadsbestånd som svarar bättre mot de boendes behov och därmed också leva upp till bostadspolitikens mål så skulle bostadspolitiken för kommunen bli mycket enklare. På mina frågor svarar Lövdén lite kryptiskt genom att vända frågan till ett påstående om att om de kommunala bolagen sköts på ett ekonomiskt långsiktigt hållbart sätt så minskar risken med ägandet. Det är lite mästrande undervisning, tycker jag, magister Lövdén! Han skriver vidare att han delar min uppfattning om att det är viktigt att kommunerna kan sköta sina bostadsbolag som de tycker är bäst. Men då måste bostadsministern visa hur han tänker fixa de här goda möjligheterna. Är det med fler regleringar? Är det genom att staten i ännu högre grad ska sätta den kommunala självstyrelsen ur spel? Eller är det genom att inrätta fler krisakuter och statliga bolag som ska förväntas hjälpa kommunerna? Nej, det som behövs är att Allbolagen avvecklas helt. Då får landets kommuner tillbaka självstyrelsen på det här området. Då skapas möjligheter för kommunerna att avyttra vissa delar av sitt gamla bostadsbestånd och att satsa på att bygga nya moderna lägenheter. Då kan bostadsbyggandet öka, och då kan vi prata om ett rättvist och bra boende för alla. Jag skulle vilja ställa en följdfråga till Lövdén. Anser Lars-Erik Lövdén att det är bättre att man river kommunala bostadsfastigheter än att man säljer dem? Det är i dag inte bara tillåtet utan också tilldelat resurser och stöd att riva. Men det är absolut förbjudet att sälja. Är det en rimlig hållning? Vi kan också läsa i den utvärdering som Boverket har gjort att Länsstyrelsen i Kronobergs län lyfter fram frågan i glesbygdsområden. Är det en rimlig hållning att det ska vara förbjudet att sälja men att man kan få pengar för att riva?
Nina Lundström (Fp)
Anf. 93 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Vi förde en debatt här i riksdagens kammare den 30 mars. Den interpellation som Ragnwi Marcelind har ställt är oerhört intressant också för oss övriga att ta del av. Det var nämligen en liknande debatt vi förde den 30 mars. Den gången svarade statsrådet Lövdén att han skulle verka för att agera skyndsamt med att se över lagstiftningen. Jag tog personligen upp ett antal exempel - bland annat Skogås i Huddinge och Akalla - och kunde konstatera att lagstiftingen slår hårt regionalt. Den gången lovade statsrådet att agera skyndsamt både vad gällde att se till att det blev en snabb utredning gjord och att det därefter skulle bli konsekvenser av den - allt i syfte att lagstiftningsförändringar ska kunna träda i kraft den 1 januari 2005. Jag kan nu i statsrådets svar till Ragnwi Marcelind konstatera att det inte andas samma skyndsamma hantering. Jag kan konstatera att slutklämmen i svaret är: "Jag kan för närvarande inte göra någon bedömning av vilka ändringar av lagstiftningen som kan bli nödvändiga." Det har inte gått så lång tid sedan förra debatten, då statsrådet utlovade konsekvenser av utredningen och att lagstiftningsförändringar skulle kunna träda i kraft den 1 januari 2005. Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet. Vad är det som har hänt under den här tiden som gör att det skyndsamma har övergått i passivitet?
Lars-Erik Lövdén (S)
Anf. 94 Lars-Erik Lövdén (S)
Fru talman! Ursäkta, Ragnwi, men låt mig klara av den sista frågan först. Jag tyckte att den kanske var lite onödigt ställd. Vi fick in Boverkets utvärdering av lagstiftningen samma dag som vi förde debatten i kammaren. Det är klart att det tar en viss tid att bereda ett sådant ärende i Regeringskansliet. Det gäller att ta ställning till vilka förändringar som i så fall ska göras. Vi har fått in utredningen. Nu håller vi på att bereda ärendet. Det är därför jag inte heller i dag, i svaret på interpellationen, kan vara så där väldigt exakt och tala om i vilken riktning det kan krävas förändringar av lagstiftningen - om det nu krävs sådana. Jag går nu över till själva grundfrågan. Lagstiftningen tillkom i syfte att garantera det nationella intresset av att kunna behålla ett fungerande hyressättningssystem. Det är grunden och motivet för hela lagstiftningen. Med den massiva utförsäljningsvåg som vi såg framför allt i Stockholmsområdet under den förra mandatperioden följde en uppenbar och befogad oro för att vi skulle hamna i en situation där hela grundvalarna för bruksvärdessystemets tillämpning skulle rubbas. Då skulle vi vara där, på det sluttande planet på full väg mot marknadshyror. Men det är kanske det som något av de borgerliga partier som är företrädda här i dag förespråkar. Det nationella intresset - som man kan säga är inbegripet i det kommunala självstyret - av att ha ett fungerande hyressättningssystem motiverade den lagstiftning som vi nu har. Det är riktigt att lagstiftningen har tillämpats lite olika av länsstyrelserna. Det är just det som Boverket har tittat på och som nu ligger med i den utredning som man har levererat till regeringen. Den håller vi nu på att gå igenom för att se om det finns motiv till att göra förändringar av lagstiftningen för att kanske få en mer enhetlig tillämpning. Lagstiftningen ska ju inte förhindra varje försäljning. Den har till utgångspunkt just att skydda bruksvärdessystemet. Det ska vara möjligt för en kommun att sälja av en del fastigheter, precis som en kommun behöver köpa fastigheter ibland för att ägna sig åt en normal beståndsvård i ett fastighetsbolag. Vi tar frågan på allvar, och vi går nu igenom Boverkets rapport och samlar in synpunkter på den. Sedan ska vi ta ställning till om det kommer att krävas några förändringar av lagstiftningen. Jag ska inte frestas föra en lång diskussion om det kommunala självstyret och vad som har hänt under 90-talet. När jag har läst motioner från riksdagens ledamöter och partier ser jag att det ofta från alla partier, och nu pratar jag inte om just bostadspolitiken utan även om en mängd andra frågor, finns ett intresse av att nationellt reglera inom vissa politikområden för att se till att vi får en mer likvärdig hantering över landet. Det kan gälla LSS för funktionshindrade eller annan social lagstiftning. Spänningsfältet mellan nationell politik och utrymmet för de kommunala självstyret går nog genom partierna. I många avseenden har 90-talet inneburit en större frihet för kommunerna. Vi har kommit bort från mängden av specialdestinerade statsbidrag och gått över till påsen och ett utjämningssystem i stället. Det skapar större frihet än det gamla med 70-80 specialdestinerade statsbidrag som reglerade statens förhållande till kommunerna ekonomiskt.
Ragnwi Marcelind (Kd)
Anf. 95 Ragnwi Marcelind (Kd)
Fru talman! Tack, Lars-Erik Lövdén! Det gäller det nationella intresset av att bevara bruksvärdesprincipen. Det var väl snarare så att det fanns en oro för att Stockholm skulle sälja ut en mängd bostäder så att människor skulle bli ägare till sin egen bostad. Trots att det var många av partikamraterna till Lars-Erik Lövdén som skodde sig på dessa affärer, var det ju inte ett sådant stort hot att det föranledde en lagstiftning som blev så rigid att den drabbade kommuner runtom i vårt land. Det är ju vad som har skett. Det har inte funnits någon som helst flexibilitet. Vad händer när en lagstiftning blir för rigid? Jo, då uppstår en väldig uppfinningsrikedom. Hemma i det röda Gävle lät man HSB bilda ett nytt allmännyttigt bolag för att det skulle vara legalt att köpa en massa lägenheter från Gavlegårdarna. De var tvungna att sälja ut dessa för kunna skaffa sig nya bostäder för att möta det behov som deras hyresgäster hade. Jag ska inte traggla vidare med detta. Jag har läst den här utredningen. Jag tycker att det är lite synd att det inte har funnits mer tid att bli lite tydligare i den utvärdering som har gjorts. Jag skulle vilja ta upp ytterligare en sak som Lövdén tar upp i sitt svar. Han säger att skälet till att kommuner äger och förvaltar bostäder är att det är ett sätt att främja målen goda bostäder till rimliga kostnader åt alla. Kommunala bostadsföretag har under lång tid varit ett viktigt instrument för att främja de bostadspolitiska målen. Det här är en oerhört intressant skrivning mot bakgrund av den konkurrens som faktiskt finns runtom i våra kommuner. Jag gjorde ett besök i Göteborg i lördags och besökte ett privat bostadsföretag. Det är ett företag som bygger billiga hyresrätter med god standard. Men företagets problem var att få loss byggbar mark. Att som privat byggherre i småföretagssektorn försöka införskaffa råmark för att driva plan- och bygglovsärenden är totalt omöjligt i de stora expanderande kommunerna. Varför? Jo, därför att regler, kostnader, handläggningsförfaranden, ansökningshandlingar och handläggning av ärenden bara är anpassade till de stora kommunala bostadsbolagen. Trots att de kommunala bostadsbolagen hade en produktionskostnad som var dubbelt så hög per kvadratmeter som den privata ägarens, fick han inte de uppdrag som han lade anbud på, och han kunde inte heller få loss mark. Vi befinner oss i en väldigt svår situation i dag om vi inte vill tillåta de privata initiativen att också bygga bostäder till en rimlig kostnad som till och med innebär lägre hyror än vad allmännyttan har i de jämförbara områden som jag var och tittade på i lördags. I sitt svar säger Lövdén att de kommunala bostadsbolagen drivs under andra förutsättningar än privata. Jag är böjd att hålla med, inte minst därför att de kommunala bostadsföretagen har en gräddfil i dessa avseenden gentemot den här privata byggherren. Den enda positiva skillnaden är väl att de privata får bestämma själva. Det kan inte de kommunala bostadsbolagen göra i dag. De är styrda av den lagstiftning som vi har. Jag skulle vilja koppla tillbaka till Boverkets rapport. Lars-Erik Lövdén kanske inte har läst den. Men om han har gjort det skulle jag vilja höra vilka synpunkter han har på de förslag och den kritik som lyfts fram i den här rapporten när det gäller hur länsstyrelserna har hanterat detta väldigt olika. Jag skulle också vilja höra hur det är med koncernverksamheten och aktieutdelningen.
Nina Lundström (Fp)
Anf. 96 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Statsrådet ville föra över diskussionen till att handla om marknadshyror. Jag upprepar mig även den här gången, som jag brukar göra i alla de här debatterna. Folkpartiets uppfattning är att vi måste reformera hyressättningssystemet. Det är alldeles nödvändigt för att få i gång nyproduktionen. Det är Folkpartiets uppfattning att det behöver ske. Statsrådet har kanske en annan uppfattning, men det är Folkpartiets uppfattning. En reformering av hyressättningssystemet är nödvändig. Vi säger inte ja till marknadshyror, och det tror jag också att statsrådet vet om. I övrigt vad gäller konsekvenser av den här lagstiftningen tycker jag att det som Ragnwi Marcelind tog upp var alldeles utomordentligt. Det gäller hur man uppfattar denna lagstiftning. Den tillkom för att sätta stopp för en utveckling i Stockholmsregionen som man då inte sympatiserade med. I den förra debatten nämnde jag den utvärdering som Boverket gjorde. Där fanns till exempel ett sådant faktum som att tillstånd lämnades i 263 fall när man behandlade de här ärendena. Avslag lämnades i 24 fall. Alla avslag utom ett avser ärenden i Stockholms län. I Stockholms län avsåg avslagen 2 700 lägenheter. Tillståndsbesluten avsåg 740 lägenheter. Lagstiftningen har drabbat en region väldigt hårt. I dagsläget ser vi hur svårt det är på bostadsmarknaden, och då tycker jag att det borde finnas tid för att pröva och pröva om för att se vilka konsekvenser den lagstiftning vi har ger. Här i riksdagen fattar vi beslut som berör kommunerna i mycket hög utsträckning. Jag tycker att det vore modigt att våga sig på en omprövning och skapa rimliga förutsättningar för både förvaltning av bostäder och byggande av nya bostäder. Det skulle vara intressant att höra vilka åtgärder statsrådet tänker vidta eller bidra med i det avseendet.
Lars-Erik Lövdén (S)
Anf. 97 Lars-Erik Lövdén (S)
Fru talman! Om Ragnwi Marcelind har lyssnat på mig under de bostadspolitiska debatterna här i kammaren har hon kanske observerat att jag gång på gång har välkomnat nya aktörer som byggare av hyresrätter. Jag tycker att det är utomordentligt positivt att det byggs hyresrätter enligt den gamla byggmästarkulturen i Ängelholm eller Linköping, och nu håller en del aktörer på att göra det i Stockholm och Malmö. Jag tycker att det är alldeles utmärkt om vi får fram det som vi hade förr, nämligen att man bygger för egen förvaltning och ett långsiktigt innehav. Det är den gamla byggmästarkulturen. De investeringsstöd som vi har gett skapar också förutsättningar för detta. Det ser vi nu när några aktörer etablerar sig i Stockholmsområdet för att bygga hyresrätter för egen förvaltning. Jag tycker att det är utmärkt. Det är bra. Men jag är helt övertygad om att vi också behöver ett allmännyttigt bestånd. Det ska vara ett allmännyttigt bestånd som präglas av att det är en seriös, långsiktig kommunal fastighetsägare. Det är nödvändigt för hyressättningssystemets funktionssätt. Även om jag också ser behov av att reformera hyressättningssystemet ligger grunderna kvar hos mig. Det handlar om att använda jämförelseobjekt i hyressättningen. Sedan kan ni inte locka mig att göra någon värdering av Boverkets utredning. Vi bearbetar den nu i regeringen. Så småningom kommer vi med ett ställningstagande om, och i så fall hur, förändringar av lagstiftningen behöver göras. Grunderna, att ha en lagstiftning som skyddar hyressättningssystemet, finns kvar.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.