Regeringens och riksdagens roll som lagstiftare

Interpellation 2015/16:426 av Rolf Åbjörnsson (KD)

till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)

Under min aktiva tid som rättspolitiker sedan 1994 har jag erfarit att rättsfrågor har en tendens att falla mellan stolarna. Lagstiftaren noterar att ett problem bör kunna lösas i rättspraxis under det att domstolarna med Högsta domstolen (HD) i spetsen menar att problemen måste lösas av lagstiftaren. Frågan bollas sålunda fram och tillbaka i cirkel utan att lösas.

På senare tid har HD ändrat inställning och börjat lösa rättsfrågor som egentligen lagstiftaren skulle ta tag i men som man inte gör. Det tydligaste exemplet härpå är hanteringen av narkotikabrott som HD av olika skäl sänkt straffen för högst avsevärt. En annan fråga är den dubbla straffbarheten vid skattebrott.

Rättsutvecklingen är helt otillfredsställande. Rättsbildning genom domstolspraxis passar inte vid övergripande och principiella frågor. Saken blir inte ordentligt utredd och den demokratiska processen blir kringskuren. Därutöver gäller att övergångsbestämmelse inte kan komma till stånd och otydlighet uppkommer med följden att lika fall inte behandlas lika.

Min övergripande uppfattning är att Justitiedepartementet kommit i skymundan beroende på att departementet dränerats på resurser, och att de som finns kvar konsumeras av komplicerade och omfattande EU-lagstiftning.

Min fråga till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson blir nu:

Om den ovan beskrivna utvecklingen bekräftas, vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka regeringens och riksdagens roll som lagstiftare?