Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

patienträttigheter vad gäller läkemedel

Interpellation 2003/04:550 av Stalin, Kerstin-Maria (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-21
Anmäld
2004-05-24
Besvarad
2004-06-14
Sista svarsdatum
2004-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 maj

Interpellation 2003/04:550

 av Kerstin-Maria Stalin (mp) till socialminister Lars Engqvist om patienträttigheter vad gäller läkemedel

Läkemedelsföretagens påverkan på läkarkåren har diskuterats i medierna den senaste tiden. Det är en diskussion som återkommer med olika förtecken och handlar om i vilken utsträckning läkemedelsföretagen är styrande för vad läkarna skriver ut i Sverige och i vilka mängder.

Landstingsförbundet har beslutat att utbildnings- och informationsresor som läkemedelsindustrin bekostar med allehanda inslag inte ska få vara helt gratis för landstingen, vilket det varit hittills. Landstingen ska därför hädanefter betala hälften av omkostnaden för en sådan resa. Beslut om dessa resor ska också fattas högre upp i hierarkin.

Uppenbarligen är man mån om att stå friare moraliskt från läkemedelsföretagen och inte anklagas för att ta mutor.

Stiftelsen NEPI (nätverk för läkemedelsepidemiologi) har också helt nyligen visat hur reklamkampanjers inverkan från läkemedelsföretagen tydligt visar sig i vad läkarna förskriver. De läkemedel man gjort reklam för förskrivs i större utsträckning trots att de varken är medicinskt mest effektiva eller billigast vilket ska vara regeln. Man menar från NEPI att läkarna inte är medvetna om denna påverkan.

Det finns en rad komplicerade förhållanden när det gäller läkemedelsföretagens inverkan på vården. Läkemedel är viktiga och har medfört att vi kan stoppa och bota sjukdomsförlopp vi tidigare stått hjälplösa inför. Men det finns en påtaglig överanvändning. Tabletter är ofta den förväntade lösningen både för patienten och läkaren för varje medicinskt problem, oavsett om det finns andra sätt att återfå hälsa.

I samhället har människor blivit fjärmade från kunskap om den egna kroppen, vad den behöver och hur egenvård fungerar. I alltför liten utsträckning diskuteras biverkningar, eventuella allergiska reaktioner eller rena läkemedelsskador av läkemedel eller kombinationer av läkemedel.

Enligt amerikanska undersökningar dör dubbelt så många av läkemedelsskador per år som i trafiken. Kostnaden för läkemedelsskador är ungefär lika stor som för kostnaden för läkemedel. Minst hälften av dessa hade man kunnat undvika på grund av förutsägbarheten och förebyggbarheten. I Sverige saknas sådan undersökning, men det finns inga skäl att tro att siffrorna skulle vara särskilt annorlunda här.

Enskilda som är övertygade om att ha fått skador av läkemedel har mycket svårt att bli tagna på allvar, och känner sig rättslösa när det gäller processen med att försöka få rätt. Inte sällan bemöts deras argument och beskrivningar av hänvisningar till psykiska besvär, ibland utan att den som uttalat sig har träffat personen i fråga.

Experter på olika nivåer har svårt att hjälpa människor med läkemedelsskador eftersom det kan innebära risk för deras rykte, karriär och kanske också att behålla sitt jobb.

Biverkningsrapportering sker i väldigt liten utsträckning. Bara 5 % av Sveriges läkare rapporterar biverkningar enligt uppgift från Kilen, konsumentinstitutet läkemedel och hälsa.

Jag vill fråga socialministern:

Avser socialministern att se över läkemedelsföretagens inflytande på läkarutbildningen, forskningen och förskrivningen i Sverige?

Avser socialministern att verka för att enskilda som blivit skadade av läkemedel ska få möjligheter att få ersättning för skada och ett värdigt bemötande?

Hur avser socialministern att verka för att öka biverkningsrapporteringen?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:550, patienträttigheter vad gäller läkemedel

Interpellationsdebatt 2003/04:550

Webb-tv: patienträttigheter vad gäller läkemedel

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)
Anf. 112 Lars Engqvist (S)
Fru talman! Kerstin-Maria Stalin har ställt tre frågor till mig med anledning av diskussionen i medierna om läkemedelsföretagens påverkan på läkarkåren. Vad det gäller medicinsk forskning så bedrivs denna både inom universitet och högskolor och inom företag. I det första fallet rör det sig oftast om grundforskning medan företagen i huvudsak bedriver utvecklingsarbete på vetenskaplig grund. Staten har ett övergripande ansvar för att stödja grundforskning och forskarutbildning, vilket bland annat sker genom forskningsråden och fakultetsmedel till lärosäten. Samtidigt är det både önskvärt och nödvändigt att högskolan och näringslivet samverkar bland annat för att forskningsresultat ska kunna omsättas i praktiska tillämpningar. Oberoende av om forskningen utförs av ett universitet eller av ett läkemedelsföretag gäller för viss typ av forskning att den i förväg måste prövas och godkännas innan själva forskningsarbetet kan påbörjas. Forskning som avser människor måste genomgå etikprövning, och forskning som innefattar läkemedel måste dessutom prövas av Läkemedelsverket. Dessa prövningar säkerställer att forskningen är etiskt oförvitlig och att forskningen genomförs på ett korrekt sätt. Universitet och högskolor har ofta riktlinjer som reglerar forskarnas samverkan med näringslivet. Dessutom ska bisysslor anmälas till lärosätets ledning, vilket medför att ledningen har en översikt över pågående samarbeten mellan anställda och läkemedelsföretag. När det gäller frågan om förskrivning av läkemedel vill jag inledningsvis säga att jag i likhet med Kerstin-Maria Stalin anser att det är viktigt att läkemedelsindustrin inte får ett för stort inflytande över läkarnas val av läkemedel. För att uppnå en säker och ändamålsenlig användning av läkemedel är det därför nödvändigt med saklig och balanserad läkemedelsinformation till förskrivarna. Det är angeläget att åstadkomma en motvikt till läkemedelsföretagens produktinformation. Här har Läkemedelsverket en viktig roll när det gäller att förmedla producentobunden information kring nya läkemedel, nya terapeutiska rön, indikationsförändringar och biverkningar. Läkemedelsverket arbetar med detta bland annat genom att utfärda terapirekommendationer och produktmonografier som riktar sig direkt till förskrivarna. Sjukvårdshuvudmännen arbetar också kontinuerligt med att nå ut med information till förskrivarna bland annat genom landstingens läkemedelskommittéer. Dessa tar fram information och rekommendationer till förskrivarna för att stödja och underlätta för dessa att göra rätt val av terapi. Jag vill dock erinra om att det är viktigt med en fungerande samverkan mellan sjukvården och läkemedelsindustrin. Formerna för samverkan mellan dessa parter är reglerat i ett avtal mellan Läkemedelsindustriföreningen och Landstingsförbundet. Det nuvarande avtalet tillkom 1998 men ska ersättas av ett nytt inom kort. Vad det gäller frågan om skador orsakade av läkemedel så har personer som blivit skadade av läkemedel i Sverige möjlighet att söka ersättning från läkemedelsförsäkringen. Denna är en frivillig, oreglerad kollektiv försäkring där de läkemedelsföretag som är medlemmar i Läkemedelsförsäkringsföreningen har åtagit sig att under vissa förutsättningar ersätta läkemedelsskador. Läkemedelsförsäkringen och patientskadelagen har nyligen varit föremål för en översyn. Den huvudsakliga slutsatsen i utredningen var, vad det gäller läkemedelsförsäkringen, att den i stort fungerar på ett tillfredsställande sätt. Utredaren stannade därför vid att endast rekommendera läkemedelsindustrin att utvidga sitt åtagande på några punkter. Betänkandet remissbehandlas nu till och med 15 juni 2004. Förslagen kommer därefter att beredas inom Regeringskansliet i vanlig ordning. Den tredje frågan gäller om jag avser att verka för att öka biverkningsrapporteringen. Jag instämmer helt i att en ökad biverkningsrapportering ger ett bättre underlag för vetenskaplig värdering och adekvata åtgärder. För att främja uppföljningen av läkemedels säkerhet gjorde Läkemedelsverket under 2003 riktade insatser för spontanrapporteringen av läkemedelsbiverkningar. Vidare har verkets webbaserade information till förskrivare och allmänhet om biverkningar utökats. Läkemedelsverket har också utrett biverkningsfrågorna i ett nationellt perspektiv och i EU-perspektiv med särskild tonvikt på hur verksamheten bör utformas i framtiden. Slutrapporten avseende den nationella bevakningen innehåller flera förslag. Läkemedelsverket kommer under 2004 och 2005 att värdera förslagen och implementera delar av dessa.
Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Anf. 113 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret. Beträffande läkemedelsindustrin tycks vi vara ganska sams. Det får inte vara på det sätt som det har varit, nämligen att industrin har haft ett så stort inflytande. Det är bra att det har kommit i gång en stor debatt om det här. Så har det varit under en tid nu. Ibland går ju också läkemedel att helt ersätta genom livsstilsförändringar, och det borde man upplysa om att läkarna ska diskutera med sina patienter mera om. Vi brukar ju skoja och tala om motion på recept. Det är mycket man kan göra utan läkemedel. Men det kanske är svårt när man har korta stunder och det ska gå undan. En sak är vi inte överens om, och det är hur man tycker att patientskadelagen och läkemedelsförsäkringen har fungerat. Man säger att det i stort sett har fungerat bra, men det har det inte. Brukarna har i alltför liten utsträckning kommit till tals. Det finns ett konsumentinstitut för läkemedel och hälsa som heter KILEN. Man hade en hearing den 19 april på ABF-huset här i Stockholm, och rubriken för den hearingen var "Att höra de ohörda". Jag var där. Ett antal människor kom till tals och beskrev sin kamp för att bli tagna på allvar efter att ha fått läkemedelsskador. Jag ser verkligen fram emot remissvaren. Det är ju i morgon som remisstiden går ut, och det ska bli spännande att läsa svaren. Beträffande biverkningarna är vi lite mera samstämmiga. Det är oerhört viktigt att biverkningar rapporteras. KILEN säger att det bara är 5 % av Sveriges läkare som rapporterar biverkningar, och det är ju fruktansvärt skrämmande. Men man kanske enkelt skulle kunna hjälpa till lite med det när en läkare förskriver ett läkemedel. Läkaren kan berätta om läkemedlet, berätta om biverkningar, be att patienten ska höra av sig om det blir biverkningar och så vidare så att patienten är mer inställd på det. Läkaren har ju egentligen skyldighet att rapportera om biverkningar. Det blev väldigt tydligt på hearingen också att det behövs andra rutiner. Det finns alltså en hel del att göra på det området. Det är ofta människor blir ineffektivt medicinerade, felaktigt medicinerade eller får för mycket medicin. Jag har läst en siffra på att man förlorar ungefär 10 miljarder på alla de här felaktigheterna, så det vore alltså en ekonomisk vinst om man kom till rätta med de här biverkningarna.
Carl-Axel Johansson (M)
Anf. 114 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Jag blev intresserad av den här interpellationen när jag såg svaret från socialministern om just den här utredningen som nu är ute på remiss. Det ska alltså bli en översyn. Anledningen är att jag faktiskt fick ett brev i min hand, daterat den 10 juni, från en patient som blivit skadad. Jag ska inte diskutera det, men detta är också skrivet som ett yttrande och faktiskt en fråga till socialministern, som jag ber socialministern ta del av i lugn och ro, nu när man ska värdera den här utredningen, ta ställning och bereda detta. Jag har tittat på kommittédirektiven. De innefattar endast att utredaren ska analysera om nuvarande system för ersättning till patienter som skadas inom hälso- och sjukvården ger ett tillfredsställande skydd för patienten och att eventuella förslag ska väga ökade kostnader för försäkringar mot förbättringen av patientskyddet. Det är uppenbarligen kommittédirektiven. Det betyder alltså, såvitt jag kan förstå, att man ska väga ihop de ökade kostnaderna för försäkringarna mot förbättring av patientskyddet, men man har alltså inte haft i uppdrag att ta ställning till om de föreslagna förändringarna i patientskadelagen ska ha en retroaktiv eller bara framåtverkande tillämplighet, utan enbart det andra. Icke desto mindre skriver utredningen att av kostnadsskäl bör de föreslagna förändringarna i patientskadelagen endast kunna tillämpas på sjukdom eller skada som uppkommit efter det att ändringarna trätt i kraft, sannolikt den 1 juli 2005. Man undantar alltså i utredningens förslag gamla, icke preskriberade skadefall, och det står inte så i direktivet. Jag vill alltså fästa socialministerns uppmärksamhet på just detta nu när man bereder den kommande lagen och förbättringen så att man tittar igenom hur utredningen lägger sitt förslag och hur direktiven ser ut.
Lars Engqvist (S)
Anf. 115 Lars Engqvist (S)
Fru talman! Jag vill till både Carl-Axel och Kerstin-Maria Stalin säga att i morgon går remisstiden ut för utredningen. Om det finns synpunkter på i vilken mån utredningen har följt upp direktivet eller om det är så att man genom att direktivet varit för snävt inte har behandlat alla frågor så kommer vi förhoppningsvis att få klart med detta i remissvaren. När remissvaren väl är inne ska vi ta ställning till hur vi går vidare för att lägga fram de förslag som behövs. Jag vill alltså inte gärna ytterligare diskutera utredningens förslag, eftersom de just nu är ute på remiss. Det gäller också de synpunkter som har kommit från KILEN och som kommer att ingå i remissunderlaget. Däremot vill jag säga något om biverkningsrapporteringen. Läkemedelsverket har tagit en rad initiativ för att öka biverkningsrapporteringen. Jag vet inte i vilken mån KILEN har observerat det när man riktar kritik mot den. Under förra året tog Läkemedelsverket en rad initiativ för att stimulera det man kallar för spontanrapportering av läkemedelsbiverkningar. År 2003 lämnades 3 600 rapporter om biverkningar. Det var faktiskt nationellt årsrekord. Så många rapporter hade man inte fått tidigare. Det berodde inte på att antalet biverkningar har ökat utan helt enkelt på att rapporteringen av biverkningar har ökat. Så det har faktiskt hänt en del på det här området. Läkemedelsverket arbetar intensivt med att se till att biverkningsrapporteringen ökar.
Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Anf. 116 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Fru talman! Det var glädjande. Jag letar i mina anteckningar, för jag kommer inte ihåg om de pratade om att rapporteringen hade förbättrats. Om det är så är det väldigt bra, men jag tror att den kan förbättras ytterligare. Jag har själv varit hos läkare det senaste halvåret, och jag frågar då. Det känns fortfarande som om man måste hjälpas åt för att det ska bli av. Nu kanske jag får påbackning av Carl-Axel Johansson. Jag fick en uppgift av KILEN om att läkarna egentligen har alldeles för många preparat att handskas med. Det är väldigt svårt att hålla allt detta i huvudet eller att hålla ögonen på FASS, eller vad det nu är man gör. Det är en mycket svår uppgift. Nog skulle man kunna göra mycket mer för människans hälsa genom att ta reda på biverkningarna redan när man förskriver medicinen. Inför sommaren, när remissvaren kommer, vill jag uppmana socialministern att titta på det här med läkemedelsförsäkringar och patientskadelagen. Be någon läsa remissvaren noga när regeringen ska behandla frågan. Vi har ju problemet med långtidssjukskrivningarna, och vi måste vända på varenda sten i det avseendet. Här är en av stenarna, att människor är sjuka i onödan, så att säga. De är sjuka, men man skulle ha kunnat förhindra det med en bättre läkemedelsförskrivning, bättre rapporter om biverkningar, bättre forskning om biverkningar och bättre omhändertagande när patienten har blivit felmedicinerad eller känner att det har blivit fel på något sätt. Bland alla de människor jag hörde på hearingen var det många som var djupt kränkta, som hade fått sjukdomen klassad genom att man sade: Det sitter mellan öronen på dig, så det är ingenting att göra åt.
Carl-Axel Johansson (M)
Anf. 117 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Jag begär inte att socialministern i dag ska ta ställning till utredningen och så vidare. Vad jag menar är att det är viktigt att man nu tittar igenom direktiven och vad utredningens förslag säger och i så fall anför strikta skäl om man föreslår att icke preskriberade svåra fall ska undantas från förändrade ersättningsmöjligheter. Direktiven innehöll ju inte det. Det är det jag pekar på och vill göra socialministern uppmärksam på när man nu bereder ärendet. Jag måste nog ändå säga en sak till Kerstin-Maria Stalin. Vi kan inte lagstifta om ett visst antal läkemedel, även om alla läkemedelsförmånsnämnder och rekommendationer gör sitt bästa för att minska antalet använda läkemedel. Varje ansvarsfull läkare lär sig ett antal läkemedel, kanske ett tiotal eller tjugotal, som han eller hon använder och följer upp. Det fordrar kontinuitet, uppföljning och god patientkontakt. Det krävs att sjukvården kan erbjuda det. Då tror jag att vi kan minska också bieffekterna.
Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Anf. 118 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Fru talman! Då kan jag säga att jag inte menade att man skulle lagstifta utan det var ett påpekande om att det är svårigheter när det finns så många läkemedel och att det kräver mycket av samarbete och dialog. Det var det jag ville säga. Tack så mycket och glad sommar!

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.