Förbättrad tolkservice för döva, hörselskadade och döva med synskada
Interpellation 2007/08:553 av Kornevik Jakobsson, Maria (c)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-04-03
- Anmäld
- 2008-04-03
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-04-16
- Sista svarsdatum
- 2008-04-17
- Besvarad
- 2008-04-22
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 3 april
Interpellation
2007/08:553 Förbättrad tolkservice för döva, hörselskadade och döva med synskada
av Maria Kornevik Jakobsson (c)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
Tolktjänst är för teckenspråkiga döva, hörselskadade och döva med synskada en väg till delaktighet och inflytande. När den inte fungerar ställs de utanför både möjligheten och skyldigheten att bidra till samhällets utveckling, att bestämma över sina liv och få sina önskemål respekterade. I dag ställs allt oftare teckenspråkiga döva, hörselskadade och döva med synskada utan tolk – allt fler får inte tolk när de behöver det, ofta på grund av brist på medel eller på oklarheter om vilken instans som ska betala för tolkkostnaden.
Med hänvisning till vad som anförts vill jag ställa följande fråga till statsrådet:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att förbättra och trygga tillgången av tolkar för gruppen döva, hörselskadade och döva personer med synskada så att de, i likhet med alla människor, kan ta del av samhällslivet?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:553
Webb-tv: Förbättrad tolkservice för döva, hörselskadade och döva med synskada
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:100 Tisdagen den 22 aprilProtokoll 2007/08:100 10 § Svar på interpellation 2007/08:553 om förbättrad tolkservice för döva, hörselskadade och döva med synskada
Protokoll från debatten
Anf. 69 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Maria Kornevik Jakobsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra och trygga tillgången till tolkar för gruppen döva, hörselskadade och döva personer med synskada så att de, i likhet med alla människor, kan ta del av samhällslivet.
I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken
Från patient till medborgare
slås det fast att personer med funktionshinder ska ha samma möjligheter som andra att delta i samhället (prop. 1999/2000:79). Övergripande gäller principen om lika rättigheter, vilket betyder att individens behov måste ligga till grund för samhällsplaneringen och att alla resurser måste användas på ett sådant sätt att det ger varje individ lika möjligheter att delta i samhället. Varje samhällssektor ska därför utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla medborgare, inklusive personer med funktionsnedsättning. Kostnader för de nödvändiga anpassningsåtgärderna ska finansieras inom ramen för den ordinarie verksamheten enligt den så kallade ansvars- och finansieringsprincipen.
När det handlar om myndighetsutövning finns bestämmelser om anlitande av tolk i förvaltningslagen (1986:223).
Enligt förordningen (2000:630) om särskilda insatser för personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga kan ekonomiskt stöd ges till kostnader med högst 50 000 kronor per år för tolk åt barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade som tar del av utbildning inom ett företag. Vidare kan i vissa fall stöd till personligt biträde lämnas med högst 50 000 kronor per år till en arbetsgivare eller den som har kostnaden för biträdet. Till företagare som har funktionshinder som medför stora kommunikationssvårigheter får ekonomiskt stöd lämnas med högst 100 000 kronor per år.
Därutöver har landstinget en skyldighet att enligt 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) erbjuda dem som är bosatta inom landstinget, eller som är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas där, tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade. Genom denna lagstadgade skyldighet att erbjuda tolk har riksdagen gett denna grupp en starkare rätt till tolk för teckenspråkiga än för andra personer med annat språk än svenska.
I betänkandet
Översyn av teckenspråkets ställning
(SOU 2006:54) uppmärksammades att gränserna är oklara mellan vad som ingår i den vardagstolkning som landstingen ska erbjuda och finansiera och den tolkning som annan huvudman ska ansvara för och finansiera. Regeringen har därför gett ett uppdrag till Socialstyrelsen att kartlägga hur bestämmelsen i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) tillämpas samt tydliggöra vad som ingår i den vardagstolkning som landstinget ska erbjuda. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2008. Exempel på gränsdragningsproblem är bland annat när det handlar om tolk i arbetslivet, insatsen ledsagarservice enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och om ett tolkuppdrag är en följd av myndighetsutövning eller om det faller under vardagstolkningen.
Regeringen har även från och med årsskiftet infört en ny fördelningsmodell av statsbidraget till landstingens tolktjänst. Den nya fördelningsmodellen tar i högre grad hänsyn till landstingens faktiska kostnader för tolkverksamheten eftersom det har visat sig att statsbidragets andel av totalkostnaden varierar väsentligt mellan landstingen. Den nya fördelningsmodellen införs successivt under tre års tid.
Anf. 70 Maria Kornevik Jakobsson (C)
Herr talman! Jag vill tacka Maria Larsson för svaret.
Det är mycket bra att man i betänkandet
Översyn av teckenspråkets ställning
har uppmärksammat att gränserna är oklara mellan vad som ingår i den vardagstolkning som landstinget ska erbjuda och finansiera och den tolkning som annan huvudman ska ansvara för och finansiera. Det är också mycket bra, precis som Maria Larsson sade, att det nu har kommit en ny fördelningsmodell för statsbidraget.
Det finns i dag ca 10 000 personer i Sverige som är födda döva, barndomsdöva, och har teckenspråk som sitt förstaspråk. Ytterligare 20 000 personer använder teckenspråk. Det är en relativt liten grupp som inte bråkar och skriker för att få sina rättigheter tillgodosedda. Många lever i dag i ett helt onödigt utanförskap. Därför är det bra att regeringen är på gång för att åtgärda detta. Men det är en rätt lång väg kvar att gå.
Herr talman! För att teckenspråkiga döva, hörselskadade och dövblinda ska kunna fungera i arbetslivet är det viktigt att de får den tolkservice som är nödvändig. Tolk på arbetsplatsen ingår i vardagstolkningen och finansieras av landstingen med max 20 timmar per månad. Därutöver ska arbetsgivaren stå för kostnaden. Arbetsgivaren ska stå för kostnaden! Eftersom det blir kostsamt för den enskilde arbetsgivaren blir konsekvenserna att teckenspråkiga arbetstagare inte har samma möjlighet att delta i konferenser, fortbildningar och utbildningar knutna till arbetet. De ställs utanför och får svårt att avancera på arbetsplatsen, och de hänger inte med i löneutvecklingen - om de får ett arbete.
Allt fler döva vill starta egna företag men har mycket begränsade möjligheter att få den tolkservice som är nödvändig för att de ska kunna driva företaget. Teckenspråkiga egna företagare har svårt att konkurrera på arbetsmarknaden eftersom de själva får stå för de tolkkostnader som överskrider de medel som beviljas av Ams. Döva med goda affärsidéer som försöker driva egna företag har blivit tvungna att ge upp eftersom de inte får den hjälp de måste ha.
Jag kan nämna ett exempel. Ett dövt par som driver ett eget mindre företag hade anmält sig till en utbildning för egna företagare. De hade beställt tolk ett helt år i förväg för kurstillfällen en gång per vecka. De har inte beviljats tolk. Först nu ett år efter har de beviljats tolk vid
ett
kurstillfälle. Alltså har de missat en för dem mycket viktig utbildning.
Kan minister Maria Larsson utveckla sin syn, och vår syn, på dövas möjligheter att ha ett arbete och driva ett företag?
Anf. 71 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Först vill jag säga ett tack till Maria Kornevik Jakobsson som har aktualiserat en viktig fråga. Och sedan vill jag tacka minister Maria Larsson för svaret.
Under förra mandatperioden ställde jag två liknande interpellationer. Då hade jag en känsla av att det jag ville säga inte riktigt gick fram till berörda statsråd. Det berodde inte på nedsatt hörsel från de svarandes sida utan snarare på att de inte ville lyssna och ta emot mina argument för att förbättra situationen för hörselskadade döva.
Nu har vi fått en regering som verkar bry sig mer om de personer som har någon form av funktionsnedsättning. Vi ser fram emot kloka beslut som minskar deras utanförskap i samhället.
De flesta av oss har mött eller kommer att möta någon person som är döv. Den personen har rätt att bli bemött på ett korrekt sätt. Genom närvaron av en tolk kan vi samtala, och då ska vi inte tala till tolken utan genom tolken. En väl utbyggd tolkservice är en självklarhet i ett välfärdsland, men så är inte alltid fallet här i Sverige.
Låt mig få lyfta fram ett exempel från mitt prästyrke. En älskad mormor dör. På begravningsgudstjänsten finns det dövtolk närvarande som tolkar allt, inklusive sånger och psalmer. Jag noterar att barnbarnet, som är dövt, följer med i vad som händer. Men vid minnesstunden efteråt har inte landstinget resurser att bidra med tolk, och då är han utestängd.
Ett annat exempel är behovet av tolkar efter kontorstid på kvällar eller helger. Då gäller det att vara ute i god tid. Men allt kan inte förutses. Med en veckas varsel kan det bli föräldramöte för en skolklass, och den döva pappan kan inte gå dit eftersom det inte finns en tolk tillgänglig. Han avstår från att gå dit. Om han går dit får han sitta där och titta utan att vara delaktig.
Herr talman! Eftersom Maria Larsson är folkhälsominister vill jag lyfta fram en grupp döva som har det extra svårt. Jag tänker på alla dem som drabbas av psykisk ohälsa. De har små möjligheter att få behandling. Det saknas psykologer och psykiatrer som kan kommunicera obehindrat på teckenspråk. Det finns inte heller några behandlingshem för döva ungdomar. Det behövs både barnpsykiatriska utredningsplatser och behandlingshem med goda kunskaper om dövas situation och teckenspråk som kommunikationskompetens. Erfarenheter visar att socialförvaltningar har svårt att erbjuda åtgärder som räcker när det gäller både teckenspråks- och specialkompetens. Ärenden avslutas alltför ofta utan att någon hjälp kan erbjudas.
Vi vet att vår nuvarande regering har gjort och kommer att göra stora satsningar just på psykiatrin. Det är mycket bra. Är Maria Larsson beredd att verka för att dessa stora satsningar på psykiatrin också ska innefatta döva med psykisk ohälsa?
Anf. 72 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Det är fantastiskt att vi har teckenspråkstolkning uppe på läktaren. Det är så fantastiskt att få det språket också.
Jag besökte Mo Gård för några månader sedan och var med om en invigning av en skulptur. Det är en fantastisk verksamhet som berör på djupet när man ser hur fint mycket fungerar, men man ser naturligtvis också de stora behoven.
Interpellanten och meddebattören tar upp flera viktiga frågeställningar.
Ytterst handlar det om precis det som stadgas, nämligen möjligheten till delaktighet, inte bara i samhällsliv utan också i arbetsliv. Det är någonting som vi i regeringen pläderar väldigt mycket för, och där vi har gjort en del. Men min övertygelse är att mer behövs.
Jag blir naturligtvis väldigt glad när jag ser siffrorna som gäller nystartsjobben, en åtgärd som vi vidtog för att sänka trösklarna till arbetslivet som har vuxit sig väldigt höga för personer med funktionsnedsättning. Siffrorna visar att 13 procent av nystartsjobben ändå har gått till personer med funktionsnedsättning. Det tycker jag är väldigt glädjande siffror, även om väldigt mycket mer behövs.
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och jag har till och från samtal om just hur vi ska kunna sänka trösklarna ännu mer för att fler ska kunna komma in på arbetsmarknaden och få möjlighet till ett arbetsliv där man naturligtvis ingår i en arbetsgemenskap, där man kan känna delaktighet och tillhörighet och att den kompetens som man är bärare av ska kunna användas på ett bra sätt. Det är en angelägen uppgift, och där har jag inte alla svar i dag. Men tro mig, det är ett arbete som pågår kontinuerligt och som vi känner är väldigt prioriterat och viktigt. Naturligtvis inkluderar jag också möjligheten till eget företagande i detta.
Vi har försökt påbörja ett arbete för att förbättra möjligheterna för döva och hörselskadade att kunna bli delaktiga genom att de faktiskt får tillgång till en tolk. Vi vet alla att språket är nerven till relationer med andra människor och till kommunikation på olika plan. Avsaknaden av möjligheter att kommunicera hör naturligtvis också intimt samman med risken för att få en psykisk ohälsa. Kommunikationen är grunden för delaktigheten och för väldigt mycket av meningsfullheten i tillvaron och måste vara väl fungerande.
Låt mig säga att den förra borgerliga regeringen 1992 lade fram propositionen
Stöd och service till vissa funktionshindrade
.
Det blev väldigt mycket siffror när jag läste mitt interpellationssvar, och jag ber om ursäkt för det. Men i de formella texterna måste man hela tiden hänvisa till den exakta lagstiftningen, och då blir det så där tråkiga svar. Men det var en viktig proposition som vi lade fram. Där sade vi också att vardagstolkningen skulle vidgas och innefatta tolk i arbetslivet, vid nyanställning, vid introduktion och vid utbildning inom företag. Då ansåg vi också att tolktjänst som man kan erhålla vid daglig verksamhet enligt LSS skulle betraktas som vardagstolkning. Men det slogs också fast i denna proposition att det inte är möjligt att i varje detalj avgränsa vardagstolkningen, utan vi förutsatte då att landstingen i sin praktiska verksamhet skulle ge detta en innebörd. I dag kan vi väl säga att det inte har fungerat som vi vid den tiden då lagstiftningen trädde i kraft trodde att det skulle fungera.
Jag ska be att få återkomma till detta i nästa inlägg.
Anf. 73 Maria Kornevik Jakobsson (C)
Herr talman! Det är inte bara på läktaren som vi har teckentolk, utan det är faktiskt första gången som jag på tv-skärmen ser en liten ruta med en teckentolk som egentligen alltid skulle finnas där.
Som vi känner till vill regeringen satsa på kommunal och fristående utbildning. Vi vill satsa på all utbildning. Men tyvärr är detta också ett annat område där döva, hörselskadade och döva med synskada drabbas.
Landstingen står för tolkkostnader i samband med utbildning. För studier på universitet och högskolor och folkhögskolor finns särskilda medel avsatta för teckenspråkstolk. Inom övriga utbildningsformer, till exempel komvux gäller helt andra regler, och där är det upp till varje kommun att avgöra om de har råd att bevilja tolk. Och för privata utbildningar saknas det helt kostnadstäckning.
Jag kan börja med att berätta om en kille vars högsta dröm var att utbilda sig till trädgårdsmästare. För att bli behörig att söka till denna kommunala utbildning läste han upp sina betyg och slet med det. Han lyckades och blev antagen till utbildningen. Man kan förstå hur lycklig han var. Men när skolan fick veta att han var döv och behövde tolk avvisades han. Utbildningen skulle starta våren 2007, men han fick aldrig börja. I dag är han tyvärr arbetslös.
Jag kan nämna några andra exempel på privata utbildningar. Det var två döva flickor som hade blivit antagna till en coachutbildning. De kunde inte genomföra den därför att ingen huvudman åtog sig kostnaden för tolkar. Detta var ett viktigt arbetstillfälle för dem. Men de var döva, och de fick inte denna möjlighet.
En döv pojke i södra Sverige sökte och antogs till en massageutbildning anordnad av en privat utbildningsanordnare. Han beviljades tolk via Ams för det första året, men sedan var det stopp. Ingen ville betala tolk för hans fortsatta studier, och han vara nära att avbryta sin utbildning. Men ibland finns det vardagshjältar. Rektorn på skolan, Sveriges Dövas Riksförbund och pojken själv lyckades pussla ihop ekonomin, vilket gjorde att pojken fick en tolk och kunde fortsätta sin utbildning.
Listan över döva personer som nekas tolk är oändligt lång. Jag undrar hur Maria Larsson ser på de dövas möjligheter att få en önskad utbildning och precis som alla andra medborgare få sina önskningar och livsverk uppfyllda.
Anf. 74 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! År 2010 ska vi ha ett samhälle tillgängligt för alla. Vi vet att vägen dit är lång. Det är många små bitar som måste passa in för att det ska bli så.
En viktig bit är tillgången till vardagstolkning. Nu ska vi äntligen, enligt ministern, få klarhet i vad som ingår i begreppet vardagstolkning. Det är ett vitt begrepp. Det kan inrymma mycket. Jag vill avslutningsvis påminna om en motion som jag har väckt och där jag tar upp den allvarliga bristen på borgerliga vigselförrättare som kan teckenspråk. Här är Svenska kyrkan ett föredöme. Vi har många teckenspråkskunniga präster som kan förrätta vigsel, men det finns väldigt få borgerliga vigselförrättare med teckenspråkskunskaper.
I Hörselskadades Riksförbunds broschyr står följande:
Vi river ljudbarriärerna. Ingen människa är en ö. Vi behöver alla känna oss delaktiga - i familjen, på jobbet, i skolan, i samhället. Alltså behöver vi kommunicera oavsett hörsel. Riv barriärerna. Öppna dörrarna.
Det tycker jag att denna debatt har visat.
Anf. 75 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Vi måste naturligtvis ha ett system som blir väl fungerande. Jag påbörjade en liten historisk exposé i mitt förra inlägg där jag tydligt ville visa på den lagstiftning som från början lades på plats, där vardagstolkning var ett begrepp som då skulle hanteras av landstingen i deras praktiska verksamhet. Det var där man skulle ge den en reell innebörd. Det skulle innebära att döva med flera grupper skulle få sina grundläggande behov av tolktjänster tillgodosedda, och det fanns ingen övre eller nedre gräns för hur pass omfattande vardagstolkningen i framför allt arbetslivet skulle vara.
I interpellationssvaret som jag har läst upp står det att också andra än arbetsgivaren kan få stöd till personligt biträde. Dessa andra kan till exempel vara en anordnare för ett arbetsmarknadspolitiskt program. Det kan vara en arbetslivsinriktad rehabilitering eller en praktisk arbetslivsorientering.
Från statens sida anslogs 75 miljoner kronor per år som har gått till sjukvårdshuvudmännen som ett stöd. Så småningom har vi sett att det som landstingen bidrar med själva varierar väldigt mycket från landsting till landsting.
Det här bidraget från statens sida var inte på något sätt tänkt att täcka verksamheten utan skulle ses som ett bidrag för att stimulera landstingen att utveckla sin tolkverksamhet.
Landstingen har hanterat detta olika och uppenbarligen tolkat det olika. Det är anledningen till att vi från och med 2008 förändrar fördelningsmodellen så att den tar hänsyn till landstingens faktiska kostnader. De som har mycket tolkverksamhet ska ha ett större bidrag.
Det är naturligtvis helt otillständigt, tycker jag när jag får signaler från handikapprörelsen, att man nekas tolk med hänvisning till att pengarna har tagit slut hos landstingen. Att statsbidraget skulle täcka tolkverksamheten hos landstingen är en tolkning som aldrig har funnits utskriven, utan landstingens skyldighet är att erbjuda en tolktjänst för vardagstolkning. Detta regleras i hälso- och sjukvårdslagen.
Det finns dock olika tolkningar av vad begreppet vardagstolkning ska inrymma. Det har vi sett, och det är anledningen till att vi nu också har gett uppdraget till Socialstyrelsen att kartlägga hur situationen ser ut i dag. De ska också tydliggöra vad som ska ingå i den vardagstolkning som landstingen ska erbjuda.
Det här uppdraget kräver dels att man går igenom tidigare utredningar på området. Kunskapen om att det såg ut så här fick vi bland annat via Teckenspråksutredningen. Det är också viktigt att Socialstyrelsen som har fått uppdraget har möjlighet och tid att ta kontakt med brukarorganisationer, med tolkcentraler eller med andra berörda så att vi får en bra kartläggning och en bra nulägessituation. Därefter ska man också lägga fram förslag på hur begreppet vardagstolkning kan specificeras.
Jag tror att detta är väldigt angeläget och att vi här kan få ett klarläggande som också kan skapa betydligt bättre förutsättningar för att få en fungerande vardagstolkning i de livssituationer där en sådan ska finnas på plats.
Anf. 76 Maria Kornevik Jakobsson (C)
Herr talman! Barnen vill vi alltid värna om i alla sammanhang. I just den här gruppen är det kanske barnen som är mest utsatta. Det gäller både hörande barn till döva föräldrar och de barn som själva har en hörselskada.
Jag kan berätta om en döv flicka vars största intresse är ridning. Hon skulle börja på ridskola. Hon beviljades tolk endast för fem ridlektioner på hela terminen och kunde inte börja eftersom hon inte hade chans att tillgodogöra sig ridinstruktionerna.
Ett par döva föräldrar här i Stockholm anmälde sig och sina bebisar till babysim. De beviljades inte tolk. Det förstår ju alla att det inte är så enkelt då.
En förälder ville att hennes femåriga dotter skulle gå på simskola på sommaren men nekades tolk. Flickan kunde därför inte gå på simskolan.
Det finns många fler exempel. Jag har själv varit med på ett möte där ett barn fick tolka. Den gossen var nog inte mer än sex år men fick tolka för sina föräldrar. Det här är ett litet tag sedan, och jag hoppas att det har ändrat sig.
Precis som Lars-Ivar Ericson sade kan livet ibland komma emellan. Det går fort, saker sker hastigt. Man kanske inte har fem, sex, sju eller tio veckor på sig, utan livet kommer emellan. Uppe i Norrland var det en döv person som vid två tillfällen tätt efter varandra nekades tolk under begravningen av nära släktingar.
Jag vet att Maria Larsson, om jag har hört rätt och det tror jag att jag har gjort, också har ambitionen att det inte ska vara på det här viset.
Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med en önskan om en utredning som ser över hela tolkverksamheten och som ser till helheten, för det spretar väldigt. Vi får inte glömma att vi politiker lever i visioner, medan övriga medborgare lever ute i verkligheten!
Anf. 77 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Min ambition är verkligen att finnas ute i verkligheten och möta människor med olika behov, och det är behoven som måste vara utgångspunkten för hur vi organiserar samhället och stödinsatserna.
Både interpellanten och meddebattören har delgett väldigt många berättelser och exempel på hur illa det kan fungera när det är som sämst. Det finns naturligtvis skäl att titta över detta så att vi kan få en fungerande verksamhet. Det är anledningen till att utredningen nu ska göras där vi tydligt kan identifiera hur det ser ut i dag men också klargöra för landstingen vad begreppet vardagstolkning ska innebära.
Behoven ska vara utgångspunkten, och att trygga tillgången genom att se till behoven har också varit utgångspunkten för att göra denna förändring i statsbidragssystemet. De landsting som är duktiga och som kan tillgodose behov ska också ha mer av det statliga bidraget. Men vi ska naturligtvis också klargöra för landstingen att detta är deras uppgift enligt hälso- och sjukvårdslagen och att de statliga pengar som vi kanaliserar är till för att utveckla verksamheten.
Det här får vara det första steget, och den kartläggningen ska vara klar den 31 december 2008. Sedan får vi säkert anledning att återkomma till det.
När det gäller Teckenspråksutredningen i stort berör den ett stort antal departement där vi har haft en fördelning av uppgifterna via en statssekreterargrupp mellan olika berörda departement för att all materia som kom i den utredningen också ska tas om hand. Det ska göras på respektive departement.
Med detta vill jag tacka så mycket för debatten, diskussionen och samtalet kring dessa väldigt viktiga frågor där det bara finns möjlighet att göra verksamheten bättre. Jag tycker att vi har påbörjat det arbetet, både med förändringen av statsbidragssystemet och med den översyn som nu ska göras.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.