Finanspolitikens långsiktiga hållbarhet
Interpellation 2016/17:520 av Anette Åkesson (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2017-05-12
- Överlämnad
- 2017-05-15
- Anmäld
- 2017-05-16
- Svarsdatum
- 2017-06-02
- Besvarad
- 2017-06-02
- Sista svarsdatum
- 2017-06-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Som vanligt är vårpropositionens kapitel om finanspolitikens långsiktiga hållbarhet mycket intressant läsning. Befolkningsutvecklingen har en stor och direkt påverkan på offentlig sektor; barnomsorg, skolor, sjukvård och äldreomsorg behöver vara korrekt dimensionerade på samma gång som vi har andra förändringar i samhället som påverkar, inte minst ny teknik. Inför framtida utmaningar är mycket känt redan nu. Men politiken verkar inte riktigt hänga med. För även om vårpropositionen innehåller detta kapitel väcker det många frågor.
Det är särskilt två aspekter som jag tycker är intressanta:
- Man beskriver ett referensscenario, som sedan jämförs med alternativ som har bättre eller sämre förutsättningar. Det är naturligtvis omöjligt att förutse så långt fram i tiden som till år 2100, så det är ett bra sätt att få till ett diskussionsunderlag. Men jag ifrågasätter det framtagna referensscenariot. I förutsättningarna beskrivs hur produktiviteten i näringslivet antas öka med 2,2 procent, så som det har sett ut historiskt. Däremot utgår man från att de offentliga konsumtionsutgifterna bara ökar genom att de skrivs fram med den demografiska utvecklingen. Detta trots att man vet att kostnaderna historiskt sett ökat mer. Det betyder att referensscenariot är alltför positivt och inte utgör ett så relevant underlag för det politiska arbetet som det skulle kunna vara.
- I princip bygger hela finansieringen av välfärden på arbete. Storleken på befolkningen i arbetsför ålder, hur hög sysselsättningsgraden är och hur många år vi arbetar är avgörande för skatteintäkterna. Det betyder att utvecklingen av antalet arbetade timmar påverkar hur välfärden ska finansieras även i framtiden. Samtidigt nämns inte digitaliseringen och automatiseringen i kapitlet, förutom i rutan som hänvisar till 2015 års långtidsutredning. Hur är det möjligt att göra antaganden till år 2100 utan att ta hänsyn till att den tekniska utvecklingen påverkar arbetsmarknaden? Om det är 10 procent eller 50 procent av jobben som försvinner kan man naturligtvis diskutera (och visst, det tillkommer även jobb), men att inte problematisera denna fråga i åtminstone något scenario innebär även det att nyttan med kapitlet minskar. För på riktigt lång sikt är det en rejäl utmaning för välfärden när jobb försvinner eftersom finansieringen i stort hänger på arbete.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson:
- Varför har referensscenariot tagit hänsyn till den historiska utvecklingen av näringslivets produktivitet men inte till den historiska kostnadsutvecklingen i offentlig sektor (som även nämns i ett scenario)?
- Hur resonerar finansministern kring det faktum att hela resonemanget kring hur framtidens välfärd ska finansieras hänger på arbetade timmar medan samtidigt den tekniska utvecklingen visar att antalet jobb kommer att minska?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2016/17:520
Webb-tv: Finanspolitikens långsiktiga hållbarhet
Dokument från debatten
- Fredag den 2 juni 2017Kammarens föredragningslistor 2016/17:119
- Protokoll 2016/17:119 Fredagen den 2 juniProtokoll 2016/17:119 Svar på interpellation 2016/17:520 om finanspolitikens långsiktiga hållbarhet
Protokoll från debatten
Anf. 36 Finansminister Magdalena Andersson (S)
Herr talman! Anette Åkesson har frågat mig varför hänsyn tas till den tidigare utvecklingen av näringslivets produktivitet men inte till kostnadsutvecklingen i offentlig sektor i analysen av finanspolitikens hållbarhet i vårpropositionen. Hon undrar också hur jag ser på att välfärden finansieras av arbete samtidigt som den tekniska utvecklingen kan göra att antalet jobb minskar.
Bedömningen av finanspolitikens hållbarhet är i första hand en analys av om dagens offentliga välfärdssystem och finansieringen av dessa kan hantera förväntade förändringar av demografin och andra faktorer. Bedömningen i vårpropositionen visar att dagens kvalitet kan upprätthållas även i framtiden, inräknat demografiska förändringar. Det är detta referensscenariot beskriver.
Finansieringen av välfärden är beroende av hur många som är sysselsatta och hur mycket de arbetar. Sedan regeringen tillträdde har utvecklingen på arbetsmarknaden förbättrats med 200 000 fler sysselsatta, samtidigt som regeringens politik stärkt de offentliga finanserna. Man ska vidare vara försiktig i bedömningen av hur den tekniska utvecklingen kommer att påverka sysselsättningen i framtiden.
På sikt bestäms antalet arbetade timmar av hur många som kan och vill arbeta, och det är därför viktigt med en politik som stärker det framtida arbetskraftsutbudet. Vi ska välkomna och dra nytta av den tekniska utvecklingen och föra en politik som bidrar till att Sverige ligger i framkant av utvecklingen även i framtiden. Regeringens politik syftar till en hög sysselsättning genom väl fungerande utbildningssystem och en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Anf. 37 Anette Åkesson (M)
Herr talman! Till en början vill jag tacka finansministern för svaren, även om de tyvärr inte besvarade frågorna jag ställde.
Interpellationen handlar i grunden om det kapitel i vårbudgeten som handlar om finanspolitikens långsiktiga hållbarhet. Det är ett mycket intressant kapitel som utifrån vissa antaganden visar hur svensk ekonomi utvecklas till år 2030 respektive år 2100 utifrån ett referensscenario som bygger på vissa antaganden. I anslutning till detta har man tagit fram olika alternativa scenarier som bygger på andra antaganden, och det ger ett bra diskussionsunderlag.
I referensscenariot ser det ut som att Sverige har en långsiktigt hållbar finanspolitik, men tyvärr ifrågasätter jag några av antagandena. Det är med viss tillfredsställelse jag ser att regeringen åtminstone ansatsvis anpassat ett av alternativscenarierna efter vår debatt förra året om samma kapitel. Då kunde jag citera den kritik som Sveriges Kommuner och Landsting respektive Svensk Försäkring inkommit med till Långtidsutredningen, där man väljer att underskatta kostnadsutvecklingen i offentlig sektor jämfört med hur den sett ut historiskt i och med att man väljer att utgå från en oförändrad ambitionsnivå.
Nu har man från regeringens sida valt att åtminstone ta fram ett alternativscenario där konsumtionen ökar med 0,5 procent per år utöver de demografiska behoven, det vill säga så som det sett ut i genomsnitt under åren 2000-2015. Inte förvånande kan då konstateras att svensk finanspolitik under den förutsättningen inte alls är hållbar utan i framtiden skulle leda till en kraftig försämring av den finansiella ställningen. Och då ska man ändå beakta att 0,5 procent i genomsnittlig ökning per år över 15 år är lågt jämfört med hur det har sett ut sedan 50-talet, vilket troligen har med finanskrisen att göra.
Tidigare 15-20-årsintervaller har legat på mellan 0,9 procent och 4 procent högre kostnader än om de offentliga kostnaderna hade följt åldersutvecklingen. Referensscenariot utgår endast från åldersutvecklingen, utan hänsyn till hur det har sett ut tidigare. Finansministern svarade heller aldrig på varför man har tagit hänsyn till hur det sett ut gällande näringslivets produktivitet men inte till den faktiska utvecklingen av de offentliga kostnaderna.
I kombination med att referensscenariot utgår från att statsbidragen till kommuner och landsting anpassas löpande efter utgifterna för de välfärdstjänster de ansvarar för, vilket är optimistiskt jämfört med hur det ser ut i verkligheten, betyder det att det är rena rama glädjekalkylen som presenteras i vårpropositionens referensscenario. Det är allvarligt, eftersom det innebär en risk. Som regeringen skriver: "Om nödvändiga förändringar skjuts på framtiden riskerar problemen att förvärras, och förändringsarbetet försvåras, så att mer omfattande åtgärder måste genomföras i ett senare skede och ofta under mindre ordnade former."
Det betyder att vi stjälper över ansvar och kostnader på framtida generationer - något som förstärks av annat som regeringen redan nu vet men inte gör någonting åt, till exempel situationen för framtidens pensionärer. Långtidsutredningen skriver: "År 2060 skulle enligt beräkningar som gjorts till Pensionsåldersutredningen ca 50 procent av de kvinnliga pensionärerna ha låg ekonomisk standard", vilket ska jämföras med ca 20 procent i dag.
Varför ser inte regeringen till att referensscenariot för finanspolitiken är så realistiskt som möjligt, så att underlag för relevanta reformer kan tas fram för att säkerställa finanspolitikens långsiktiga hållbarhet?
Anf. 38 Finansminister Magdalena Andersson (S)
Herr talman! De beräkningar som görs för finanspolitikens långsiktiga hållbarhet utgår ifrån de ambitionsnivåer man har i välfärden i dag. Det räknas på hur det kommer att utvecklas framöver och om det är långsiktigt hållbart. Det är exakt samma metod som användes när Anette Åkessons parti styrde på Finansdepartementet. Det är en metod som har använts under en längre tid, och det verkar som att Moderaterna när man satt i regeringsställning tyckte att det var en bra metod att använda. Vi har inte ändrat den metod som användes under Moderaternas tid.
Anette Åkesson hävdar att det inte är en långsiktigt hållbar utveckling i de offentliga finanserna. Det är inte bara regeringen som säger att utvecklingen är långsiktigt hållbar; även Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och EU-kommissionen gör bedömningen att vi har långsiktigt hållbara statsfinanser.
Om det däremot är så att man vill öka åtagandet i välfärden behöver man naturligtvis vidta ytterligare åtgärder. Vill man öka åtagandet handlar det om att på ett eller annat sätt öka skatteintäkterna, till exempel genom att fler människor arbetar. Det är väldigt positivt att vi jämfört med när regeringen tillträdde nu har 200 000 fler människor i arbete. Det är ett bra sätt att höja intäkterna på. Skattehöjningar kan naturligtvis också diskuteras, liksom ökad effektivitet i den offentliga sektorn. Man kan även göra omprioriteringar i det offentliga åtagandet.
En sak som är väldigt tydlig är att de skattesänkningar på sammantaget 70 miljarder kronor som Alliansen nu föreslår inte skulle trygga de offentliga finanserna långsiktigt eller stärka deras hållbarhet långsiktigt.
Anf. 39 Anette Åkesson (M)
Herr talman! Det är ingen ursäkt för finansministern att skylla på Alliansen. Magdalena Andersson har haft ansvaret i snart tre år. EU-kommissionens siffror vad gäller den långsiktiga hållbarheten i finanspolitiken är självklart positiva. Vi har goda förutsättningar i Sverige, med många arbetande kvinnor och relativt höga födelsetal. Men siffrorna är väsentligt sämre än de som regeringen presenterar.
Min andra fråga rörde arbetsmarknadens påverkan på den långsiktiga finanspolitiken. Antalet jobb och sysselsatta, men framför allt antalet arbetade timmar, är det som direkt påverkar finansieringen av välfärden, i alla fall utifrån hur vi tänker i dag. Och där har regeringen tur. Man drar nytta av effekterna av alliansregeringens reformer men även av den rådande högkonjunkturen i kombination med låg ränta.
Finansministern säger att det är viktigt med en politik som stärker det framtida arbetskraftsutbudet. Det kan jag absolut hålla med om. Men ord och handling hänger inte ihop, vilket ofta händer med socialdemokrater. Regeringen har med precision vidtagit åtgärder som försämrar förutsättningarna för att antalet arbetade timmar ska öka: höjda arbetsgivaravgifter för äldre, höjda marginalskatter för stora grupper, försämrade villkor för RUT och ROT samt socialförsäkringsreformen, för att bara nämna några saker.
Att stora företag överväger att flytta sina huvudkontor från Sverige riskerar att ytterligare påverka svenska jobb och skatteintäkter. Detsamma gäller osäkerheten om hur företagsbeskattningen kommer att utvecklas internationellt samt var skatten ska betalas. Men regeringen verkar inte bry sig. Med skattehöjningar på jobb och företagande på hittills 40 miljarder - och ytterligare 20 miljarder föreslagna - hotas företagsklimatet i Sverige och därmed framväxten av jobb och skatteintäkter ytterligare.
Tursamt nog flyttar även vissa företag tillbaka sina verksamheter från lågskatteländer. Det kommer visserligen inte nödvändigtvis att öka antalet jobb, men kan ändå innebära fördelar för Sverige. Anledningen är den tekniska utvecklingen. Därmed är jag tillbaka vid vårpropositionens tionde kapitel. Det finns nämligen inget scenario som i utblicken fram till år 2100 tittar på vad digitaliseringen och automatiseringen får för betydelse för finanspolitikens långsiktiga hållbarhet. Variationen i prognoserna för andelen jobb som riskerar att försvinna är stor - det ligger mellan 10 och 50 procent. Detta torde därmed få stor betydelse för skatteintäkterna på lång sikt med rådande finansieringsmodell.
Att regeringen försämrar förutsättningarna för de jobb som finns och samtidigt sticker huvudet i sanden när det gäller hur vi ska hantera att jobb försvinner på grund av den tekniska utvecklingen är allvarligt. Självklart ska vi bejaka de tekniska framstegen. Det är mycket spännande som händer. Innovationer kommer också att vara en förutsättning för att klara välfärden i framtiden. Men det är ingen ursäkt för att inte i åtminstone något scenario ta upp vilka effekter de kan få.
Då ska vi veta att kapitel 10 jämför det så kallade referensscenariot med åtta alternativa scenarier, fyra där den finanspolitiska hållbarheten förbättras och fyra där de försämras. Man tittar på konsekvenserna av att människor arbetar längre, av att utrikes födda etableras på arbetsmarknaden snabbare, av att hälsoläget förbättras, av att produktiviteten inom offentlig sektor ökar med 0,1 procent per år, av påverkan av det nya överskottsmålet, av att mer fritid efterfrågas samt av att de demografiska behoven får styra redan år 2018-2020 - utöver det som tidigare nämnts, att ambitionshöjningarna som de sett ut de senaste 15 åren, vilka är lägre än under de 50 åren dessförinnan, är 0,5 procent större än de demografiska behoven.
Hade det inte funnits utrymme i vårpropositionens kapitel om finanspolitikens långsiktiga hållbarhet för ett scenario med effekter, både positiva och negativa, av tekniska innovationer och deras påverkan på jobben och skatteintäkterna, något som vi helt självklart kommer att uppleva de kommande dryga 80 åren?
Anf. 40 Finansminister Magdalena Andersson (S)
Herr talman! Självklart kan man alltid diskutera exakt vilka scenarier man ska ha i en vårproposition. Det finns säkert en uppsjö olika scenarier som skulle kunna vara intressanta att ta med. Jag för naturligtvis gärna en fortsatt dialog med riksdagen om vilka scenarier som riksdagen kan tycka är relevanta och intressanta att få ta del av från Finansdepartementet. Därom bör vi inte behöva ha någon konflikt.
Konflikten gäller i stället helt hur vi ser på samhällsutvecklingen. Det är intressant att lyssna på Anette Åkesson. Å ena sidan oroar hon sig för välfärdens långsiktiga finansiering. Å andra sidan är hon väldigt kritisk mot regeringen, som har tagit ansvar för just välfärdens långsiktiga finansiering. Det är det vi har gjort sedan vi kom i regeringsställning. Vi kom in efter det som Moderaterna lämnade efter sig: stora underskott i de offentliga finanserna, hög arbetslöshet, hög ungdomsarbetslöshet och stora revor i välfärden. Skolresultaten hade fallit. Det rådde en stor bostadsbrist, och ungdomar hade inte möjlighet att flytta hemifrån.
Sedan vi klev in har vi tagit tag i det här. Vi har skapat ordning och reda i de offentliga finanserna. 200 000 fler människor har ett jobb att gå till. Ungdomsarbetslösheten är den lägsta på 13 år. Skolresultaten har nu äntligen vänt, och vi hoppas att det är en långsiktig trend, en arbetsseger för våra elever, lärare och rektorer. Vi har också tagit ett stort ansvar för välfärden. Vi har ökat resurserna till välfärden med 30 miljarder under de här två och ett halvt åren, varav 10 miljarder har riktats till skolan, eftersom vi vet hur viktigt det är för den långsiktiga tillväxten att alla barn får det stöd de behöver i skolan, lär sig det de behöver i skolan och kan gå vidare ut i arbetslivet. Bostadsbyggandet ökar. Regeringens investeringsstöd, som särskilt går till hyresrätter med låga hyror, möjliggör för fler ungdomar att få känna den fantastiska känslan att sätta in nyckeln i sin första egna bostad.
Vad gäller den tekniska utvecklingen kan man vara utvecklingsoptimist eller utvecklingspessimist. Jag är utvecklingsoptimist. Jag tror att det är bra att vi har en stark teknisk utveckling och en robotisering. Jag ser här stora möjligheter att skapa nya arbetstillfällen och få bort många av de monotona jobb som sliter ut människor i fabriker i dag. Vid teknikskiften pågår det alltid en diskussion om huruvida jobben kommer att försvinna. Den diskussionen har förts löpande vid ny teknisk utveckling sedan Spinning Jenny kom. Kommer jobben nu att försvinna? Kommer vi att ha något att leva på? Men hittills i mänsklighetens utveckling har människans kreativitet alltid tagit över. Man har hittat nya saker att arbeta med, och det tror jag att vi kommer att göra även i framtiden.
Anf. 41 Anette Åkesson (M)
Herr talman! Jag är också teknisk optimist. Man ska se det som ett tips från mig att inför nästa vårproposition ta med det här i ett scenario.
Jag är allvarligt bekymrad över den framtida finansieringen av välfärden. Jag är extra bekymrad eftersom jag såg resultaten av alliansregeringens reformer, som hjälpte betydligt.
Finansministern brukar normalt i sitt avslutande inlägg, som jag inte kan bemöta, köra ett mantra: dels att Socialdemokraterna brukar röja upp statsfinanserna efter Moderaterna, dels att moderater sänker skatter i stället för att investera i välfärden. Jag passar därför förebyggande på att hänvisa till att 90-talskrisen orsakades av Socialdemokraterna samt att jobbskatteavdragen, som nuvarande regering har bibehållit, bidrog till att 360 000 jobb skapades, trots finanskris och lågkonjunktur. Kommuner och landsting fick 140 miljarder i ökade skatteintäkter till just välfärden åren 2007-2014 - intäkter som ökade varje år, trots finanskris. Detta har vi debatterat tidigare.
Tyvärr arbetar nuvarande regering på ett sätt som inte kommer att underlätta för kommuner och landsting. Dessa drabbas redan. Kostnader övervältras från staten på kommunerna av exempelvis Försäkringskassan och Migrationsverket. Men regeringens politik påverkar även den långsiktiga finanspolitiken och kommer att slå mot just de välfärdsverksamheter som svenskarna uppskattar. Självklart är långsiktiga prognoser osäkra, men när man väljer att inte nyttja antaganden som är så korrekta som möjligt gällande offentlig sektors kostnadsutveckling och tekniska utveckling blir beslutsunderlaget sämre än det skulle behöva vara. Därmed riskerar regeringen att exakt det man själv säger sig vilja undvika inträffar, nämligen att nödvändiga förändringar skjuts på framtiden.
Jag vill därmed tacka för debatten.
Anf. 42 Finansminister Magdalena Andersson (S)
Herr talman! Anette Åkesson säger att resurserna till kommuner och landsting ökade under alliansregeringen. Det beror ju på att kommuner och landsting höjde skatten. Man var tvungen att göra det. Det man gjorde från regeringens sida var att sänka skatten. Därmed gav man inte kommuner och landsting de resurser de behövde för att klara sin verksamhet. I stället tvingades man höja skatten där. Vad blev resultatet av det? Höjda marginalskatter. Det är facit av alliansregeringen.
Det finns en ironi i att Anette Åkesson är mycket bekymrad över offentliga sektorns långsiktiga finanser. Jag har stor respekt för att man kan känna den oron om man är moderat. När vi tittar på Alliansens samlade vårmotioner kan vi se vad som kommer ut därifrån. Det är 70 miljarder i skattesänkningar. Man vill sänka skatten med ytterligare 70 miljarder.
Det är klart att vi där inte hittar en långsiktig finansiering av välfärden. Det handlar om att vi ser till att kommuner och landsting har de resurser som krävs. Det är precis här som skiljelinjen kommer att stå hela vägen fram till valet. Ska vi se till att vi bygger ut och stärker vår gemensamma välfärd, eller ska vi sänka skatten mest för dem som tjänar mest?
Här finns en tydlig skattesänkarpolitik från oppositionen där nu inte bara allianspartierna utan också Sverigedemokraterna vill genomföra mycket omfattande skattesänkningar. Sverigedemokraterna har i praktiken ställt upp på hela Alliansens skattesänkarpolitik. Den skulle sänka skatten mest för dem som tjänar mest men drabba våra barn i skolan, barnen i förskolan och våra äldre på våra äldreboenden. Det är här diskussionen kommer att stå hela vägen fram till valet: skattesänkningar eller välfärd.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.