Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Äktenskaps- och partnerskapsutredningen och utredningsväsendet i allmänhet

Interpellation 2007/08:32 av Sacrédeus, Lennart (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-10-02
Anmäld
2007-10-02
Besvarad
2007-10-23
Sista svarsdatum
2007-10-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 2 oktober

Interpellation

2007/08:32 Äktenskaps- och partnerskapsutredningen och utredningsväsendet i allmänhet

av Lennart Sacrédeus (kd)

till justitieminister Beatrice Ask (m)

I svensk lagstiftningsprocess ingår utredningarna som ett viktigt moment för att ta fram fakta, belysa olika lösningar och vilka konsekvenser de får samt ge förslag inför större politiska beslut. Detta utgår från svensk tradition att politiska beslut ska bygga på fakta, god kunskap och beprövad erfarenhet. Politiska beslut är inte enbart grundade på den offentliga debatten, utan ofta på gediget utredningsmaterial.

Inte minst i stora omvälvande samhällsfrågor där starka intressen står emot varandra har utredningarna ansetts behöva vara demokratiskt representativa och samtidigt representera bred sakkunskap och expertkunnande. Även om vissa avsnitt i en utredning handlar om att värdera fakta har själva grunden och kärnan i utredningen ansetts behöva utgöra fakta som inte kan ifrågasättas sakligt. Detta har varit viktigt ur legitimitetssynpunkt.

En utredning lyder under regeringen och har som ram för sitt arbete det direktiv den har fått. För att lagstiftaren ska kunna stifta legitima lagar är det angeläget att utredningen fullföljer sitt uppdrag och bidrar med expertkunskap och analys.

Det har under senare år kommit att riktas skarp kritik mot hur utredningsväsendet i Sverige har kommit att utvecklas. Detta har bland annat gällt kvaliteten, den tilltagande andelen enmansutredningar och den ökade politiska styrningen. Shirin Ahlbäck Öberg, doktor i statsvetenskap, beskriver något av denna kritik (Axess Magasin):

”Riksdagens revisorer har visat på svårigheterna att förena tidspress och kvalitetskrav i kommittéernas arbete (1997/98:RR3). I en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) avlivar författarna vad de kallar ’myten om utredningarnas höga kvalitet och objektivitet’ (Ds 1998:57). Nu senast har Riksrevisionen gjort en uppföljning av riksdagsrevisorernas granskning från 1997, och dessvärre tycks de allvarliga problemen kvarstå. Man konstaterar att utredningsuppdraget och utredningstiden inte står i proportion till varandra, och därutöver tar man upp flera brister när det gäller utredningarnas dataunderlag (RiR 2004:2).”

Ahlbäck Öberg ställer retoriskt frågan: Hur ska välgrundade politiska beslut kunna fattas om beslutsunderlaget lider av allvarliga kvalitetsbrister? Hon pekar också på prop. 1997/98:136 där regeringen säger att det statliga kommittéväsendet och remissförfarandet hör till ”grundstenarna i den svenska förvaltningstraditionen och måste präglas av hög kvalitet och integritet”.

Under perioden 1981–2002 ökade antalet särskilda utredare, enmansutredare, från 40 till över 60 procent av det totala antalet utredningar. Ökningen har skett på bekostnad av de parlamentariskt sammansatta kommittéerna (RiR 2004:2). Detta innebär de facto att hela utredningsväsendet har kommit att knytas allt starkare till Regeringskansliet i stället för som tidigare till riksdagen. I denna process har också varningar höjts om att utredningarna blivit alltmer styrda och inte tillåts arbeta fritt. Inte minst är det lätt att gå in kontinuerligt och styra en enmansutredare och genom informella kontakter kontrollera vilket resultat utredaren kommer fram till i förhållande till det han eller hon bör komma fram till. I stället för att fokusera på objektiv kunskapsproduktion har kommittéväsendet anklagats för att syssla med subjektiv ideologiproduktion.

Det exempel jag vill lyfta fram där mycket av detta blir tydligt är Äktenskaps- och partnerskapsutredningen, som överlämnade sitt slutbetänkande i mars 2007 till justitieministern. Denna utredning har handhaft en fråga som handlar om en djupgående samhällsomvälvning med stora konsekvenser för oss, våra barn och barnbarn under långa tider framöver.

Äktenskapet är en institution som för många olika, ibland motstridiga, intressen och grupper i samhället är av stort värde. Objektivt är det också så, då de stora fri- och rättighetsförklaringarna lyfter fram äktenskapet mellan man och kvinna som en mänsklig rättighet och som samhällsbyggets utgångspunkt. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen säger att familjen, byggd på äktenskapet mellan man och kvinna, är den grund på vilket samhället vilar. Angående äktenskapet stadgar FN-deklarationen att ”fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning”, och angående familjen att ”familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd”.

Utredningen i fråga exemplifierar mycket av den kritik som har riktats mot kommittéväsendet.

I april 2004 beslutade riksdagen om ett tillkännagivande om att regeringen skulle tillkalla ”en parlamentarisk utredning” för att utreda frågan om en könsneutral äktenskapslag (2003/04:LU22). Det sades således uttryckligen av lagstiftaren att utredningen skulle vara parlamentarisk. I januari 2005 beslutade den dåvarande regeringen att tillsätta utredningen med uppdraget att ta ställning till om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap samt att göra ”en grundlig analys av frågan” och ”redovisa samtliga skäl” som talar för och emot detta (Dr. 2005:6). Däremot var det nu inte en parlamentarisk utredning som tillsattes utan en särskild utredare.

Kommittéhandboken (Ds. 2000:1) ger utredaren en viss frihet att utforma och avgränsa arbetet och då också tolka vida och vaga direktiv. Däremot råder det inte någon tvekan om att när direktivet ger direkta besked om vad som ska åstadkommas är det också detta som ska uträttas.

När Äktenskaps- och partnerskapsutredningen presenterade sitt slutbetänkande Äktenskap för par med samma kön – vigselfrågor (SOU 2007:17) i mars 2007 tillstods att direktivets tydliga skrivelser inte fullföljts. Efter att först ha avgränsat sig enbart till äktenskapets rättsliga form och inte dess djupare sociala symbolik skriver utredaren frankt att han inte kommer att göra ”en analys i vedertagen mening” utan endast en ”bedömning” av skälen (s. 219). Men en (subjektiv) bedömning kan var och en göra själv; det var en grundlig (objektiv) analys byggd på sakliga fakta som hade efterfrågats.

Utredaren säger också att han inte har gjort en egen efterforskning av fakta kring samtliga skäl som talar för och emot en lagändring utan enbart redovisar de skäl och argument som kommit till honom vid olika hearings (s. 221).

Avgränsningen utredaren gör till enbart det rättsliga äktenskapet (s. 228) innebär vidare att den grundliga analys av frågan som direktivet talar om inte kan fullföljas – detta eftersom det endast är den lagtekniska lösningen och inte den verklighet som den rättsliga formen är till för att reglera och skydda som utretts. Detta förklarar till viss del varför utredningen saknar en ansvarsfull analys utifrån sakförhållanden samt ens en ansats till konsekvensanalys.

Utredaren konstaterar visserligen att det inte är en mänsklig rättighet för enkönade par att ingå äktenskap (s. 130) och driver därför inte heller föreställningen att nuvarande äktenskapslag skulle vara diskriminerande. När han förordar en lagändring är det i stället utifrån äktenskapets socialt högre symbolvärde han argumenterar – trots att utredaren själv säger att han egentligen inte utrett denna aspekt. I sitt försvar för en lagändring talar utredaren om två argument: för det första äktenskapets högre sociala symbolik och för det andra äktenskapet i relation till den sociala familjebildningen.

Det innebär att faktaunderlaget kring det rättsliga äktenskapet i utredningen inte hålls samman med slutsatsen. Det försök till att motivera en så omfattande lagändring som utredaren föreslår kan inte heller vila på den mycket bristfälliga genomgång han gör av familjebildningsfrågan.

När utredningen tillsattes sände den dåvarande regeringen tydliga signaler om att utredningen skulle vara förutsättningslös, men under utredningens gång kom andra – lika tydliga – signaler om vad utredaren skulle komma fram till. Detta skedde utåt sett via medierna, men mer allvarligt är att regeringen under utredningens gång lyfte ut en fråga kring vigselplikt som borde ha fått vila tills Äktenskaps- och partnerskapsutredningen var klar. Detta utgjorde en mycket tydlig signal och påtryckning från den dåvarande regeringens sida.

Denna interpellation ställs mot bakgrund av att Sverige sedan hösten 2006 har en ny majoritet i riksdagen och därmed också en ny regering. Frågan gäller både om regeringen och dess riksdagsunderlag ska tillåta kommittéväsendets legitimitet att fortsätta att luckras upp, och om denna specifika utredning ska godtas som grund för en genomgripande samhällsomvandling om vad ett äktenskap är.

I stora grupper bland det svenska folket är detta en så viktig och för samhället grundläggande fråga att hanteringen av ärendet riskerar att underminera hela tilltron till den svenska lagstiftningsprocessen.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieministern:

Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder för att de direktiv som ges till en utredning efterföljs?

Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder för att säkerställa kvaliteten och tilltron till det svenska utredningsväsendet?

Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder i den specifika utredningen, Äktenskaps- och partnerskapsutredningen, som uppenbarligen vare sig följt sitt direktiv eller arbetat utifrån den utgångspunkt av objektivt faktasökande och grundlig analys som utredningarna är tänkta att arbeta utifrån?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:32, Äktenskaps- och partnerskapsutredningen och utredningsväsendet i allmänhet

Interpellationsdebatt 2007/08:32

Webb-tv: Äktenskaps- och partnerskapsutredningen och utredningsväsendet i allmänhet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Beatrice Ask (M)
Anf. 96 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Lennart Sacrédeus har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att direktiven till utredningar ska följas och för att säkerställa kvaliteten i och tilltron till det svenska utredningsväsendet. Vidare ställs frågan vilka åtgärder jag avser att vidta när det gäller Äktenskaps- och partnerskapsutredningen, som interpellanten menar inte har följt sina direktiv eller allmänna utgångspunkter om grundlig analys. Eftersom det är Äktenskaps- och partnerskapsutredningen Lennart Sacrédeus tar till utgångspunkt för frågorna hänvisar jag vad gäller de lite mer allmänna frågorna om valet mellan enmansutredningar och parlamentariska utredningar till Mats Odells svar på Peter Hultqvists interpellation (2007/08:29) om statliga utredningar och kommittéer, som tas upp i en annan debatt. Äktenskaps- och partnerskapsutredningen tillsattes av den förra socialdemokratiska regeringen. Lennart Sacrédeus och jag är överens om att det bästa hade varit en parlamentarisk utredning i enlighet med riksdagens begäran 2004. När alliansregeringen tillträdde hade emellertid den tillsatta utredningen kommit långt i sitt arbete, och alternativet att låta den börja om från början i en annan form var inte lämpligt. Ett sådant beslut hade knappast gett uttryck för det parlamentariska inflytandet, utan tvärtom nog setts enbart som ett förhalande av frågan. Till saken hör också att frågan under många år varit föremål för debatt och politiska ställningstaganden. Min uppfattning är att utredningen, som den har bedrivits, har gett utrymme för en bred diskussion i samhället. Utredaren har haft två referensgrupper, en för riksdagspartierna och en för trossamfunden. Utredaren har fortlöpande informerat och samrått med referensgrupperna. Flertalet utredningssammanträden har varit gemensamma för sakkunniga, experter och referensgrupperna. Dessutom har samtliga medverkande i referensgrupperna haft möjlighet att avlämna särskilda yttranden. Någon brist i den demokratiska förankringen kan man inte säga att det är. För den fortsatta beredningen är det viktigt att det finns tid för att analysera och diskutera frågan. Därför är remisstiden ordentligt tilltagen. Mitt intryck är att det är en gedigen utredning och att den inte skulle ha sänts ut på remiss om den hade haft allvarliga brister. Jag är inte beredd att nu gå in i en diskussion om förslagen utan avser att återkomma i frågan när remisstiden har gått ut.
Lennart Sacrédeus (Kd)
Anf. 97 Lennart Sacrédeus (Kd)
Herr talman! Jag vill varmt tacka statsrådet för svaret. Jag har stor respekt för att statsrådet upplever att det i skedet just nu, under remisstiden, inte finns anledning att diskutera själva sakfrågan. Efter bästa förmåga ska jag försöka hålla mig till de ramar som statsrådet här ger. Det har kommit vittnesmål om att utredningen hade kunnat ha en större bredd. I interpellationen till statsrådet ställer jag frågan om inte allt fler ensamutredningar hotar också den kvalitet som vi vill upprätthålla vad gäller statliga utredningar. När utredaren - på s. 219 i utredningen - frankt deklarerar att han inte kommer att göra "en analys i vedertagen mening" utan endast en "bedömning" av de olika skäl som finns kan man tycka att kvaliteten och kraven på utredningen inte upprätthålls. Utredaren säger också att han inte har gjort en egen efterforskning av fakta kring samtliga skäl som talar för och emot en lagändring utan enbart redovisar de skäl och argument som kommit till honom vid olika hearingar. Det talas om detta på s. 221. På s. 228 gör utredaren en avgränsning enbart till det rättsliga äktenskapet. Avgränsningen innebär vidare att den grundliga analys av frågan som direktivet talar om inte kan fullföljas - detta eftersom endast den lagtekniska lösningen, inte den verklighet som den rättsliga formen är till för att reglera och skydda, tillräckligt väl beskrivs. Vidare konstaterar utredaren att det inte är en mänsklig rättighet för enkönade par att ingå äktenskap, s. 130. Därför pekar utredaren på att det inte heller finns skäl att säga att den nuvarande äktenskapslagstiftningen är diskriminerande - detta som en bakgrund. Jag vill gå vidare utifrån det svar som statsrådet har givit. Hade vi haft en parlamentarisk utredning skulle inte en enda person ha ägt denna mycket stora och viktiga fråga. En bred parlamentarisk utredning hade också haft starkare resurser från departementet; det är min bedömning. Ett större sekretariat hade också kunnat anlitas med kompetens från olika håll. Jag menar också att insynen - som inte har varit dålig - hade kunnat bli ännu större om det inte hade varit bara en ensamutredare som höll i utredningen. Jag vill också till statsrådet lyfta fram att Frankrike haft en utredning om äktenskapslagstiftningen som byggt på andra premisser och som kommit fram till andra slutsatser. Då kan man naturligtvis undra över det faktaunderlag som utredaren har byggt sin utredning på. Först vill jag ta upp frågans vikt. I FN-deklarationen uttalas att familjen bygger på äktenskapet mellan man och kvinna. Jag vill ställa följande fråga till statsrådet: Fanns det inte i anslutning till regeringsskiftet en möjlighet att ändå bredda utredningen i en så grundläggande civilisatorisk fråga som den om äktenskapets innehåll, status och symbolik - alltså att vidga utredningen från att gälla en ensamutredare till att vara parlamentariskt sammansatt?
Börje Vestlund (S)
Anf. 98 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Ibland, speciellt i föreningslivet, kan man stöta på dem som är frustrerade över någonting som är fel i sak. Sedan kommer man med det fantastiska förslaget om en stadgeändring. Därefter ägnar man en lång stund under årsmötet, eller vad det nu är, åt att diskutera denna stadgeändring. Jag vet att Lennart Sacrédeus är väldigt upprörd över resultatet av den här utredningen och att han inte gillar förslaget. Det har jag respekt för. Däremot har jag lite svårt att ha respekt om man angriper sättet på vilket utredningen har arbetat. Jag skulle kanske säga att ofoget - möjligen bruket - att använda enmansutredningar har utvecklats under en lång följd av år och blivit mer och mer vanligt. Kanske är det en fråga för oss i riksdagen att fundera på om det är på det sättet vi ska ha det i framtiden. Nu har det där utvecklats under en lång tid. Jag kan inte se att den nya regeringen heller har tillsatt särskilt många om ens någon parlamentarisk utredning i någon enda fråga. Till stöd för sina påståenden hänvisar Lennart Sacrédeus till tre olika ställen i den ganska omfattande utredningen. Jag har svårt att dra några slutsatser av det. I och för sig har jag inte under dagen hunnit kontrollera vad som låg bakom detta och annat i sak. Men på något sätt är det väl bättre att ta en debatt om en fråga där vi faktiskt har olika uppfattningar i sak än att diskutera formen. På något sätt känns detta väldigt futtigt; det måste jag säga, Lennart Sacrédeus! Jag tar gärna en debatt om sakfrågan. Men varför ska vi diskutera formfrågorna? För övrigt vill jag slutligen säga att jag till fullo instämmer i vad justitieministern på alla punkter säger, möjligen med undantag av punkten om den långa remisstiden. Men det kan vi väl gräla om någon annan gång, tycker jag.
Eva Johnsson (Kd)
Anf. 99 Eva Johnsson (Kd)
Herr talman! Man kan naturligtvis fundera på och skylla på att man reagerar på den demokratiska processen - att det är ett slags omväg för att komma åt själva sakfrågan. I och för sig är det väl att lite i onödan misstänkliggöra sina kolleger i riksdagen. Visst kan vi väl få fundera lite grann på själva processen, på den demokratiska processen. Det tycker jag att vi i allra högsta grad har både rätt och möjlighet att göra - inte minst mot bakgrund av vad utredaren själv säger i sin utredning, bortsett från hur lång och omfattande denna är. Bland annat säger utredaren - på s. 221 - att han inte har gjort en egen efterforskning av fakta kring samtliga skäl som talar för och emot en lagändring utan enbart redovisar de skäl och argument som kommit till honom vid olika hearingar. Det är klart att det kanske inte helt är i enlighet med de direktiv som det från början var tänkt när det gäller utredningen. När utredningen tillsattes sände den dåvarande regeringen tydliga signaler om att utredningen skulle vara förutsättningslös. Men under utredningens gång kom andra lika tydliga signaler om vad utredaren skulle komma fram till. Det skedde delvis via medier. Men mer allvarligt är att regeringen under utredningens gång lyfte ut en fråga kring vigselplikten, som borde ha fått vila tills utredningen var klar. Det var en väldigt tydlig signal och en påtryckning från den dåvarande regeringen som jag inte tycker att den nuvarande regeringen behöver finna någon anledning att beakta. I alla fall ska man fundera över vad man kan göra för att återställa de direktiv som fanns från början. Jag är naturligtvis angelägen om att få höra hur ministern funderar kring de förändringar när det gäller utredarens slutsatser som uppkom under tiden och hur man eventuellt ska kunna täppa till luckor i utredarens slutsatser.
Beatrice Ask (M)
Anf. 100 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag har väldigt stor respekt för svenskt utredningsväsende med hänvisning till den tidigare interpellationsdebatten med Mats Odell. När det nu ändå förs in i debatten att man kunde ha haft en parlamentarisk utredning under andra former vill jag säga att såväl riksdagen, massmedier som allmänheten ständigt kräver väldigt snabba besked. Det är en konflikt som vi hela tiden upplever. Låt mig ändå nämna någonting om hur den här utredningen har arbetat. Det har varit en ensamutredare, som man säger. Han har haft två sakkunniga, kansliråden Anne Kuttenkeuler och Kerstin Östmark. Det har funnits experter, professor Maarit Jäntera-Jareborg, chefsjuristen Maria Wassén och advokatfiskalen Eva Årbrandt Johansson. Vi har haft referensgrupperna, som jag nämnde tidigare, med representanter för samtliga partier. Jag ska inte trötta er med namnen på dem. Ni känner kamraterna. Vi har haft en referensgrupp från trossamfunden. Sveriges frikyrkoråd, Sveriges kristna råd, Evangeliska frikyrkan, Svenska kyrkan, Judiska centralrådet, Svenska missionskyrkan, Islamiska samarbetsrådet, Katolska kyrkan i Sverige och Ortodoxa och österländska kyrkors ekumeniska råd har varit företrädda i de här referensgrupperna. Det känns inte för mig riktigt som att han har varit så där väldigt ensam. Utredningens arbete har gått till så som beskrivs i utredningen. Man har hållit fyra hearingar, en med Sveriges kristna råd, en med muslimska samfund, en med myndigheter och organisationer som haft till uppgift att motverka diskriminering på grund av sexuell läggning bland annat, en med trossamfund, Socialstyrelsen med flera. Det har varit särskilda möten med RFSU, RFSL och Homoombudsmannen, samråd med Kammarkollegiet, länsstyrelsens chefsjuristförening, Skatteverket, Sveriges Kommuner och Landsting och man har gjort studiebesök i Norge, Finland, Spanien, Nederländerna och Belgien. Dessutom har man tagit in underlag från Danmark, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada och Nya Zeeland. Referensgrupperna har kunnat delta vid många av sammanträdena och vid hearingar och andra möten. Särskilda skriftliga yttranden har lämnats av Yvonne Andersson, Martin Andreasson, Tasso Stafilidis och Mikael Björk Blomqvist. Man har genomfört en enkät om allmänhetens syn via SCB, och man har tagit emot ett upprop med drygt 50 000 namnunderskrifter för att bevara äktenskapet mellan man och kvinna. Jag tror att det skulle vara väldigt svårt att göra en grundligare analys av de många olika frågor som finns i denna komplexa diskussion. Jag har väldigt noga för egen del markerat att jag tycker att det är viktigt att man har den här grundliga arbetsformen. Jag har viss respekt för att man verkligen arbetat grundligt, om än i ensamutredningens form. Det ställdes här på slutet en fråga varför man gjorde uppdraget som vigsel- och registreringsförrättare till ett gemensamt uppdrag mitt under utredningens gång. Man ryckte loss en fråga. När man gjorde det följde det en begäran från riksdagen i ett tillkännagivande från maj 2000. Motivet var att man behövde säkra tillgången till registreringsförrättare över hela landet. Den åtgärden har inte föregripit de ställningstaganden som ska göras nu och som handlar om andra frågor. Jag har svårt att tro att utredningen skulle ha påverkats av den åtgärden, som var lite grann av praktisk art. Men när det gäller själva beredningen och utredningens form och, såvitt jag har kunnat bedöma, de resultat som åstadkommits kan man inte klaga på kvaliteten eller den demokratiska förankringen. Den långa remisstiden och de många årens debatter i dessa frågor gör att vi känner oss ganska välinformerade om den bredd och den komplexitet som vårt ställningstagande har som fond, och det är väl viktigt så.
Lennart Sacrédeus (Kd)
Anf. 101 Lennart Sacrédeus (Kd)
Herr talman! Talmannen är den ende som i denna debatt har klarat av det komplicerade uttalet av mitt efternamn, det är inte så lätt. Jag vill tacka statsrådet för uppföljningen av svaret. Uppenbarligen är vi inte helt överens om kvalitetsbedömningen. Självklart betygar jag att statsrådet kan finna goda skäl i sitt sätt att argumentera och komma fram till sin slutsats. Jag har försökt peka på några punkter där jag inte finner det vara på högkvalitativ nivå när utredaren talar om att han gör en egen bedömning. Där landar vi i olika slutsatser. Jag vill också betyga för statsrådet att det är värdefullt att det har varit en lång remisstid. Det har varit andra inlägg i denna debatt där just denna tid har ifrågasatts, delvis för att den var väl lång. Men jag vill verkligen uttrycka min uppskattning för att det ändå har blivit en rejäl remisstid. Frågan är av den digniteten. Det är inte en småfråga. Det handlar inte bara om de känslor som äktenskapet skapar hos oss utan faktiskt om den betydelse det har att man och kvinna lever tillsammans och att barnen har en anknytning till sina föräldrar. Jag vill ta upp några saker som gäller reaktioner från människor som menar att utredaren gör ett påstående att det finns ett stort antal barn i homosexuella familjer. Detta kan inte underbyggas. Det har i medier nämnts en siffra om 40 000. Men när riksdagens utredningstjänst har tittat på detta har man konstaterat att ett stort antal barn i homosexuella familjer i verkligheten skulle handla om 170, fem sex skolklasser. Det skulle motsvara 0,1 promille av alla barn. Då är frågan: Är det så att 170 barn som lever i homosexuella familjer skulle motivera att tre och en halv miljoner män och kvinnor och en och en halv miljoner barn som lever med en mor och en far ska se äktenskapet skiljas åt från föräldraskapet? Vilken inställning man än har i sakfrågan vill jag säga att jag på intet sätt vill nedvärdera dem som har en annan åsikt än jag själv och Kristdemokraterna i den här frågan. Jag har den största förståelse och respekt för hur man kan resonera sig fram till den slutsats man drar. Det hindrar inte att vi i denna fråga som i så många andra frågor kan komma till två skilda slutsatser. Men varje människa, herr talman och fru statsråd, har ändå ett manligt och ett kvinnligt ursprung. Är det då inte viktigt att det i det sammanhanget ändå finns en juridisk form som avspeglar det som är varje individs ursprung, att vi har ett manligt och ett kvinnligt ursprung? Jag har pekat på påståendet i utredningen att det skulle finnas ett stort antal barn i homosexuella familjer och menar att utredningen inte är högkvalitativ på den punkten. Det andra påståendet är att barn i homosexuella familjer, dessa 170 barn, inte skulle ha samma trygghet som andra barn. Är det inte så att utredaren motsäger sig själv på den här punkten? Man har tidigare konstaterat att det rättsliga skydd som finns inom ramen för partnerskapet är detsamma som äktenskapet ger. Det tredje jag vill ta upp allra sist är påståendet att föräldrarnas kön inte längre betraktas som så viktigt. Men till statsrådet vill jag säga med visst engagemang att vi jobbar i det här samhället för att det är viktigt att både det manliga och kvinnliga kommer fram. Det är väldigt viktigt att det på alla arbetsplatser och i alla sammanhang, inklusive politiken, finns både manliga och kvinnliga förebilder. Är det inte just det som är kärnan i äktenskapet? Det finns en man och en kvinna, och det är något unikt.
Börje Vestlund (S)
Anf. 102 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Jag tycker att det är rätt fantastiskt när man i en debatt säger att utredaren inte utredde förutsättningslöst och därför kom fram till fel uppfattning. Det är ju det som är interpellantens uppfattning. När man inte fick det resultat som man hade önskat kritiserar man utredningen för att den inte var förutsättningslös. Det är smått fantastiskt om man ska kunna styra svenskt utredningsväsende, som jag trodde vilade. Precis som justitieministern har jag stor respekt för utredarna. Jag har också träffat på utredningar som jag inte alls har gillat och som jag tycker har kommit fram till tokiga slutsatser, men jag säger inte därför att de inte har fullgjort sitt uppdrag. Jag måste också kommentera några småsaker i sammanhanget. Lennart Sacrédeus talar om att det är 170 barn som har en förälder som är homosexuell. I så fall känner jag alla de 170 barnen. Någonstans i den storleksordningen är min bekantskapskrets. Jag skulle tro att jag har träffat ungefär så många barn som har någon av föräldrarna som är homosexuell. Ja, partnerskapet ger i viss mån nästan samma skydd som äktenskapet. Men det här handlar inte om det. Det handlar om varför vi i så fall ska ha olika former. Nu kommer vi in på sakfrågan, och den debatten kan vi gärna ta. Men jag tycker att det här bara är ett ytterligare sätt för några i kammaren som tycker att beslutet är fel att angripa det genom att debattera formen i stället för sakfrågan. Jag träffar gärna vilka som helst i en debatt om könsneutralt äktenskap för att diskutera i sak, men att sitta här och tramsa och säga att det är fel på formen är att göra det hela lite väl stort. Det handlar inte om formen utan om att man är emot könsneutralt äktenskap. Då är det bättre att man säger det och att vi tar debatten om det och inte om formen.
Eva Johnsson (Kd)
Anf. 103 Eva Johnsson (Kd)
Herr talman! För tydlighetens skull - så att vi inte ska sväva i tvivelsmål - kan jag säga att jag är emot könsneutrala äktenskap. Nu har vi klarat av den delen av debatten. Nu vet vi var vi har varandra. Men jag dristar mig ändå att nudda vid det som kallas den demokratiska formen. Det ingår faktiskt i den demokratiska processen att vi får göra det. Jag har en kort reflexion om vad ett äktenskap är. Jag har den övertygelsen, som jag delar med mina kolleger i Kristdemokraterna, att äktenskap ingås mellan en man och en kvinna. Det är själva definitionen av ett äktenskap. Emotionella argument, som att kärlek mellan människor bör vara grundvalen för ett äktenskap, är sympatiska och naturligtvis till viss del också korrekta. Heterosexualitet och homosexualitet är inte värderingsmässigt högre eller lägre än varandra. Till sin innebörd är de likvärdiga begrepp, men de skiljer sig ändå åt. Jag menar att partnerskap och äktenskap är en tydlig beskrivning av likvärdiga juridiska förhållanden, men de är ändå olika. Jag vill avsluta med att än en gång beröra utredningen. Utredaren talar själv helt frankt om att han efter att ha avgränsat sig enbart till äktenskapets rättsliga former och inte dess djupare, sociala symbolik att han inte kommer att göra en analys i vedertagen mening utan endast en bedömning av skälen. En subjektiv bedömning kan var och en göra själv. Det behövs en objektiv bedömning. Det var utredarens uppdrag. Jag vill gärna höra vad ministern har att säga med anledning av just detta.
Beatrice Ask (M)
Anf. 104 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Först vill jag naturligtvis be om ursäkt om jag uttalar namn fel. Det var inte meningen. Men det är mycket att hålla i huvudet så här sent på kvällen. Interpellationen handlar om kvaliteten i utredningar rent allmänt, mot bakgrund av den utredning som vi diskuterar nu, och om hur man säkrar att direktiv följs. Jag har uppfattningen att den här utredningen gör ett gediget intryck. Att utredaren avgränsar sitt uppdrag och beskriver hur han gör är ganska vanligt. Det är faktiskt ett kvalitetsmärke. Det är viktigt att man följer direktiven, men ibland är man tvungen att göra avgränsningar, och då är det viktigt att man tydliggör detta. Det gör man i seriösa arbeten. Då vet läsaren att man har hållit sig till vissa delar av frågeställningen av olika skäl. Ofta argumenterar man också för det. Jag tycker att detta är något som är bra. Man vet på förhand när man läser avgränsningen att det är vissa bitar som inte är med. Då kan man fundera över hur man ska hämta in den kunskapen och hur den kan tillföras diskussionen. Jag ser inte det som ett problem. Jag tycker att vi har fått och får - genom den debatt som pågår - en bred belysning och analys av den frågeställning som det handlar om. Däremot har jag inte - vilket jag också sade inledningsvis - för avsikt att föregripa den pågående remissrundan och den debatt som faktiskt pågår. Jag tror att det vore direkt olämpligt av mig att göra det, även om interpellanten delvis frestar mig även i den frågan.
Lennart Sacrédeus (Kd)
Anf. 105 Lennart Sacrédeus (Kd)
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för hennes andra inlägg och noterar att jag hade frestat henne att gå över den gräns hon själv hade satt i sitt interpellationssvar. Det är viktigt - med all respekt för alla inlägg som har varit i den här debatten - att man kan få ge uttryck för om man tycker att en utredning är mer eller mindre god. Jag tycker inte att jag har fått någon belysning av uppfattningen att antalet homosexuella familjer, det vill säga familjer där bägge parterna - inte bara den ena parten - är homosexuella, skulle vara så väldigt många och att detta därför skulle beröra så många barn i vårt svenska samhälle. Det finns ingen anledning att ta upp många av de argument som har nämnts här tidigare. Jag är tacksam för att statsrådet ändå vill markera att hon känner stor omsorg om utredningsväsendets framtid. Visst kan man påstå, som man har gjort här i debatten, att slutprodukten kritiseras bara för att slutsatserna är fel. Men man kan också tycka att en slutprodukt är dålig även om slutsatserna stämmer överens med vad man själv tycker. Det är teoretiskt möjligt även i sinnevärlden. Jag tycker ändå inte att jag har fått svar fullt ut från statsrådet om varför det inte fanns en möjlighet att i anslutning till det skifte som väljarna gav uttryck för i valet för ett år sedan ändå allvarligt pröva frågan om inte en så stor och angelägen förändring som synen på äktenskapet skulle tjäna på att ha utretts av fler än en enda utredare och i stället ha utretts av en parlamentarisk kommitté. Den frågan återstår.
Beatrice Ask (M)
Anf. 106 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Jag behöver inte hålla något långt slutanförande. Det är klart att det fanns en möjlighet att börja om från början. Frågan var ju fri. Det kunde man göra. Men vi var i alliansregeringen överens om att det inte var lämpligt. Det fanns en utredning som var tillsatt och som hade kommit ganska långt. Vi var överens om att arbeta med den utifrån de förutsättningar som rådde. Det är ett arbete som nu är slutfört. Möjligheten fanns, men det var knappast lämpligt eller nödvändigt att börja om för att få det underlag som behövs inför ett beslut i riksdagen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.