Till innehåll på sidan

Biståndet till den paramilitära demobiliseringen i Colombia

Interpellation 2005/06:250 av Åström, Alice (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2006-02-09
Anmäld
2006-02-09
Besvarad
2006-02-21
Sista svarsdatum
2006-02-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 9 februari

Interpellation 2005/06:250 av Alice Åström (v) till statsrådet Carin Jämtin (s)

Biståndet till den paramilitära demobiliseringen i Colombia

Inom kort kommer statsrådet att ta ställning till huruvida Sverige ska förlänga det kontroversiella stödet till demobiliseringen av paramilitärer i Colombia. Sverige gick som ett av de första länderna i världen in och finansierade en övervakare av processen. Sverige gjorde det trots att få länder har valt att följa oss och trots att FN:s människorättskommissariat och en stor del av människorättsorganisationerna i landet och internationellt har varit tydliga motståndare till processen. Det juridiska ramverket kring demobiliseringen är, minst sagt, oklart. Mycket talar för att paramilitärerna, som står för den klart största delen av det politiska våldet, inte kommer att dras inför rätta och därmed saknas grunderna för en hållbar fredsprocess bestående av sanning, rättvisa och gottgörelse.

När Sverige hösten 2004 gick in i demobiliseringsprocessen var argumentet att det var bra att få insyn och att vi skulle bidra till att övergreppen skulle minska i Colombia. Uppgifter från den colombianska regeringen pekar på att våldet i landet minskar något. Siffrorna är omdiskuterade men även om det skulle vara så att våldsnivån minskat något så bör man fråga sig varför det är på det viset. Många i Colombia talar om att paramilitärerna har passerat den erövringsfas som rådde under 1990-talet. I dag har paramilitärerna blivit en institution i sig. De kontrollerar i dag stora delar av den politiska och ekonomiska makten i Colombia. Enligt paramilitärerna själva har man inflytande över så mycket som en tredjedel av parlamentsledamöterna. Det kanske mest oroväckande i detta är de paramilitära gruppernas kopplingar till statsmakten, vilket också konstateras i UD:s senaste Colombiarapport.

Dessutom talar vissa fakta för att övergreppen i Colombia inte har minskat. Antalet internflyktingar har ökat kraftigt det senaste året. Enligt människorättsorganisationen Codhes var över 252 000 personer tvungna att fly från sina hem under de tre första kvartalen 2005, vilket var en ökning med drygt 18 % jämfört med motsvarande period tidigare år. I Colombia är i dag 3,5 miljoner, nästan var tionde colombian, på flykt i sitt eget land. Till mitt parti kommer nästan dagligen SOS-kommunikéer som vädjar om stöd till aktivister som har mordhotats, fängslats på oklara grunder eller till och med mördats.

Sverige har medverkat till att demobilisera nästan 20 000 paramilitärer, ungefär samma antal som det totala antalet paramilitärer i Colombia. Ändå fortsätter övergreppen och paramilitärernas kopplingar till staten är uppenbara. Hur många av dessa demobiliserade har dragits inför rätta? Hur mycket av den jord och andra ekonomiska tillgångar som paramilitärerna stulit har lämnats tillbaka? Tar vi steg mot sanning, gottgörelse och rättvisa? Tyvärr är jag rädd för att svaren på dessa frågor inte är särskilt betryggande. I detta sammanhang kan man fråga sig om det är klokt av den svenska regeringen att fortsätta stödet till denna process.

Jag vill fråga statsrådet:

1.   Vilka krav har statsrådet från den svenska sidan ställt på OAS när det gäller avväpningen av den colombianska paramilitären.

2.   Vilka krav är statsrådet beredd att ställa för ett eventuellt fortsatt stöd till avväpningen av paramilitärerna?

3.   Har statsrådet gjort några beräkningar av hur mycket som har anslagits från Sveriges sida sedan starten för att stödja OAS-missionen och kringliggande verksamhet samt hur mycket som kommer att anslås i år om man fortsätter stödet?

4.   Avser statsrådet att tydliggöra den svenska ståndpunkten i relation till den kritik som kommit från FN samt colombianska och internationella människorättsorganisationer mot Sveriges stöd till demobiliseringen av paramilitärerna?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2005/06:250,  Biståndet till den paramilitära demobiliseringen i Colombia

Interpellationsdebatt 2005/06:250

Webb-tv: Biståndet till den paramilitära demobiliseringen i Colombia

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 1 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Alice Åström har ställt fyra frågor till biståndsministern om Sveriges bistånd till den paramilitära demobiliseringen i Colombia. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Den första frågan gäller vilka krav som Sverige ställt på Organisationen för Amerikas stater, OAS, när det gäller avväpningen av den colombianska paramilitären. Sveriges regering har sedan augusti 2004 stött den OAS-mission som syftar till att verifiera avväpningsprocessen i Colombia. Vi har ett långsiktigt engagemang som är inriktat på en fredlig utveckling med respekt för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt och på att lindra konfliktens verkningar. En internationell närvaro i de områden som demobiliserats är enligt min mening av yttersta vikt. Det krävs en oberoende internationell verifiering på plats, dels som en preventiv säkerhet för människorna som bor i dessa områden, dels även med tanke på kommande val, i synnerhet i regioner där paramilitären haft total kontroll - detta för att få en ökad insyn i vad som faktiskt sker i dessa regioner. Sverige har framfört följande krav för stöd till missionen till OAS generalsekreterare José Manuel Insulza att det finns en klar indikation om att OAS medlemsländer är beredda att politiskt och finansiellt stödja missionen, att missionens oberoende ställning kan säkerställas, att missionens mekanismer för att påtala överträdelser av eldupphöravtalet utvecklas, att missionens mandat klargörs i relation till dess två roller att stödja och verifiera fredsansträngningarna, samt att missionens arbete kring mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt stärks genom ett nära samarbete med Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. Den andra frågan gäller vilka krav vi är beredda att ställa för ett eventuellt fortsatt stöd till avväpningen av paramilitärerna. De nämnda kraven kommer även i fortsättningen att utgöra villkor för Sveriges engagemang i avväpningsprocessen. Generalsekreterare Insulza har till mig personligen uttryckt att dessa villkor motsvarar OAS egna målsättningar. I dagsläget har flera av kraven tillgodosetts. Sverige ser det som positivt att det politiska och ekonomiska stödet från OAS medlemsländer och det internationella samfundet exempelvis har ökat. Hittills har Brasilien, Chile, El Salvador, Mexiko, Peru och Venezuela uttryckt sitt intresse av att gå in med stöd till OAS verifieringsmission. Brasilien och Mexiko har redan utsett experter på avväpning, demobilisering och återanpassning till missionen. Övriga länder som också visat intresse av att gå in med stöd är Kina, Storbritannien, Norge, Rumänien, Spanien, Thailand och Ukraina. Mycket arbete återstår dock. Till exempel fungerar missionens samarbete med Interamerikanska MR-kommissionen fortfarande inte tillfredsställande. OAS verifieringsmissions roll i processen måste förtydligas, och missionens uppgifter bör ytterligare definieras. Vi kommer även i fortsättningen att understryka vikten av att våra krav tillgodoses - inte bara som en förutsättning för vårt fortsatta stöd, utan för att det är viktigt för freden i Colombia. Den tredje frågan gäller hur mycket som anslagits från Sveriges sida sedan starten för att stödja OAS-missionen och kringliggande verksamhet, samt hur mycket som kommer att anslås i år om stödet fortsätter. Sverige har sedan starten år 2004 bidragit med ett tekniskt stöd i form av en verifikationsexpert. Under denna period har Sveriges totala stöd till OAS verifieringsmission varit 2 miljoner kronor. Utöver detta bidrar Sverige även med ett stöd till Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, som av OAS permanenta råd givits en roll att ge råd och stöd kring mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Avtalet ingicks i juli 2005 och stödet uppgår till 2,8 miljoner kronor. I dagsläget har anslag för fortsatt stöd ännu inte beslutats. Den fjärde frågan gäller huruvida Sverige avser att tydliggöra den svenska ståndpunkten i relation till den kritik som kommit från FN samt colombianska och internationella människorättsorganisationer av Sveriges stöd till demobiliseringen av paramilitärerna. Sverige för en kontinuerlig dialog med såväl FN, civila samhället som med Colombias regering. Den dialogen kretsar naturligen kring många av de brister som vidlåder avmobiliseringsprocessen och hur man ska komma till rätta med dessa. Våra ståndpunkter har sedan avmobiliseringens början varit klara och tydliga. En demobilisering av paramilitärer löser inte alla Colombias problem. Men om detta lyckas, och denna grupp försvinner från konfliktens logik, har Colombia kommit ett viktigt steg närmare en fredlig lösning på konflikten. Det är just detta som svenskt engagemang i landet handlar om.

Anf. 2 Alice Åström (V)
Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Jag är helt övertygad om att det svenska engagemanget i Colombia i den här frågan kommer av ett brinnande intresse för att förstärka freden, att införa fred och demokrati i Colombia. Anledningen till att jag ställer frågan om det svenska engagemanget gäller utvärderingen av vad som skett hittills. Vi har ganska tydligt kunnat se att FN:s människorättskommissariat och många människorättsorganisationer, både inne i landet och internationellt, blivit motståndare till processen när de sett att det juridiska ramverket kring avmobiliseringen är minst sagt oklart. Mycket talar för att de paramilitärer som står för den klart största delen av det politiska våldet inte ens kommer att ställas inför rätta, och därmed saknas grunden för en hållbar fredsprocess bestående av sanning, rättvisa och gottgörelse. När Sverige 2004 gick in i detta var argumentet att man skulle få insyn och kunna bidra till att övergreppen minskade. Det finns siffror som visar att våldet i landet skulle minska; dessa uppgifter kommer från regeringen. Men siffrorna är också omdiskuterade. Många i Colombia menar att paramilitären snarare har passerat den erövringsfas som rådde under 1990-talet och blivit en institution i sig. Avmobiliseringen ska även ha inneburit att de skaffat sig andra roller, såsom säkerhetsexperter och säkerhetsvakter, men fortfarande har samma kontroll och grepp. Paramilitärerna själva säger att de har inflytande över så många som en tredjedel av parlamentsledamöterna. Det är oroväckande att de paramilitära grupperna har den kopplingen till statsmakten, vilket också UD konstaterar i sin senaste Colombiarapport. Det finns nämligen fakta som visar att övergreppen i Colombia inte minskat. Sverige har medverkat till att avmobilisera nästan 20 000 paramilitärer. Det är ungefär lika många som det totala antalet paramilitärer i Colombia var från början. Ändå fortsätter övergreppen. Paramilitärernas kopplingar till staten är uppenbara. Hur många av dessa avmobiliserade har dragits inför rätta? Det är anledningen till min fråga, och jag vill ändå ställa den frågan till utrikesministern. Utrikesministern säger i sitt svar att Sverige för en kontinuerlig dialog med såväl FN, det civila samhället som Colombias regering. Dialogen kretsar kring många av de brister som vidlåder avmobiliseringsprocessen och hur man ska komma till rätta med dessa. Min fråga till utrikesministern blir: Vilka krav ställs det för att man ska komma till rätta med de brister som vidlåder avmobiliseringsprocessen? När vi ser på fakta ser vi att man uppenbarligen inte lyckats alls.

Anf. 3 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag tycker att det är att gå väldigt långt och att inte ta hänsyn till vad som faktiskt har hänt att säga att ingenting har förändrat sig, för det har det naturligtvis. Om 24 000 militärer har avväpnats innebär det ändå att det har skett en förändring och att nya förutsättningar har skapats. Det är naturligtvis svårt att direkt bevisa ett orsakssamband mellan att våldsnivån faktiskt har sjunkit och att det är verifikationsmissionen som har bidragit till det och inte andra skäl. Men om man nu konstaterar att minskat våld i tid sammanfaller med avväpningen av 24 000 paramilitärer med vapen kan man ändå konstatera att det måste finnas ett samband. I vart fall syftar det hela till att få färre människor, paramilitärer, med vapen som ju huvudsakligen har sysslat med att hota och döda, kidnappa och massakrera människor. När det gäller det juridiska ramverket har jag förståelse för den kritik som har riktats mot lagen om rättvisa och fred. Den är långtifrån perfekt, och den motsvarar i vissa avseenden inte vedertagna internationella normer. Samtidigt är det så att vill man få till stånd en fredsbyggande process måste man ibland betala ett visst pris. Här gäller det att hitta en balans mellan rättvisa och fred. Lagen medger förvisso strafflättnader, vilket var förutsättningen för att över huvud taget få paramilitären att acceptera en avväpning. Det är, trots brister, ett unikt försök att skapa förutsättningar för fred. Våra krav på hur den här processen ska föras vidare redovisade jag tydligt i mitt svar. Och det är de krav vi fortfarande har, och de är en förutsättning för att vi ska ge vårt stöd till den fortsatta processen.

Anf. 4 Alice Åström (V)
Herr talman! För oss i Vänsterpartiet blir det ganska tydligt att de krav som Sverige ställer och som är viktiga att man ställer faktiskt inte uppfylls. Jag vill ställa ytterligare en fråga. Har en avmobilisering av paramilitären egentligen skett? I grund och botten har det också uppstått nya fenomen. I dag uppträder man i stället i skepnad av privata säkerhetsbolag och informatörer till säkerhetsstyrkorna, som har en klar koppling till statsmakten. Är det egentligen så att man bara har bytt skepnad, då har man inte fått någon avmobilisering i det verkliga livet. När det gäller våldet, om det har minskat och om det har en koppling finns det andra fakta som visar att övergreppen i Colombia kanske inte har minskat. Antalet internflyktingar har faktiskt ökat kraftigt de senaste åren. Enligt människorättsorganisationen Codhes var över 252 000 personer tvungna att fly från sina hem under de tre första kvartalen 2005. Det var en ökning med drygt 18 % jämfört med motsvarande period tidigare år. I Colombia är tre och en halv miljon, nästan var tionde colombian, på flykt i sitt eget land. Det kommer nästan dagligen kommunikéer som vädjar om stöd till aktivister som har mordhotats, fängslats på oklara grunder eller till och med mördats. Colombia är fortfarande ett av de länder i världen där fackföreningsmän ofta mördas. Min fråga blir ändå till utrikesministern: Hur länge tänker Sverige fortsätta att engagera sig om de krav som Sverige ställer inte kan uppfyllas? Hur länge tänker Sverige vara inblandat om man ser att situationen för befolkningen i Colombia inte ändras utan att paramilitären i stället övergår till att uppträda i andra skepnader? Det är viktigt med en fredsprocess i Colombia, men det är också viktigt att man inte är med och stöder en demobilisering som inte sker i det verkliga livet. Den sista fråga jag vill ställa till utrikesministern utifrån UD:s egen rapport, där man uttrycker en oro för en koppling mellan paramilitären och statsmakten är: Vilka krav för utrikesministern fram i kontakterna med Colombias regering när det gäller de klara och tydliga sambanden mellan paramilitären och statsmakten?

Anf. 5 Laila Freivalds (S)
Herr talman! När det gäller att det fortsatt förekommer våld där ska det inte heller uteslutas att det finns en koppling till det faktum att det fortfarande är gerillagrupper av olika slag som verkar där. De är inte indragna i någon process över huvud taget. Där kvarstår det att få dem med i processen också. När det gäller de paramilitära styrkorna är det den colombianska statens ansvar att säkerställa att de inte övergår till annan verksamhet och att det inte finns en koppling av det slag som vi inte kan acceptera. Det är en del av innehållet i den återkommande dialog som vi har med företrädare för den colombianska regeringen. Vi har uttryckt vår oro för att det kan finnas kopplingar, och vi kräver att dessa kopplingar blir synliga och åtgärdade. För vårt fortsatta engagemang krävs naturligtvis att vi får en utveckling som är acceptabel, att vi får svar på våra frågor och att vi tror att den fortsatta processen ska leda till det som hela missionen syftar till. Det är därför det är viktigt med den återkommande utvärderingen och den återkommande dialogen. Vi tar hela tiden ställning utifrån hur situationen förändrar sig och hur vi ser att utvecklingen blir. Internflyktingarna är fortfarande ett stort humanitärt problem. Hur många internflyktingarna är vet vi inte exakt. Det är motstridiga uppgifter om det. Men det är en problematik som måste hanteras.

Anf. 6 Alice Åström (V)
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret, och jag hoppas att man verkligen gör en uppföljning och en djup analys och också tar till sig de rapporter som kommer om att det faktiskt har misslyckats. Jag vill i den här sista repliken ändå ta upp frågan om straffrihet. Jag är mycket väl medveten om att en förutsättning för att man skulle inleda hela processen var att det fanns en öppning för att kunna ge straffrihet. Det var också ett krav från paramilitärerna för att man skulle ta stegen in i en fredsprocess. Min sista fråga till utrikesministern blir ändå: Hur ser man på sättet varpå lagstiftningen har använts? Enligt Amnesty har den nya lagen snarare fått till resultat att man i stället för att skyldiga ställs till svars för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, och på det sättet avstängs från den tidigare konflikten, återanvänder dessa, precis som jag sade tidigare, i privata säkerhetsbolag, som informatörer och säkerhetsrådgivare till militären. Det som blir min grundläggande fråga är: För man med sig även den här frågan? Det är så tydligt i rapporterna att straffriheten har använts på ett sätt om är fullständigt orimligt. Det är tusentals förövare som redan har dragit nytta av amnestin. Är det någon som ställs inför rätta för de grova brott som har begåtts? Hur tänker utrikesministern fortsätta att driva frågan att lagen inte får tillämpas på det sättet?

Anf. 7 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag kan inte dela Alice Åströms uppfattning om att man i dag kan säga att missionen har misslyckats. Det går inte att säga så. Det krävs ett ytterligare engagemang. Det behövs flera länder som blir engagerade i processen. Trycket på Colombias regering och på de inblandade grupperna måste öka. Det är därför jag redovisade att det nu finns en insikt från flera länder om att här krävs ett större internationellt engagemang om missionen ska lyckas. Det går inte heller att säga att det handlar om straffrihet. Det gör det faktiskt inte i det här fallet. Det handlar om möjligheter till strafflindring. I de freds- och demokratiseringsprocesser som har genomförts på många håll i världen under modern tid har man utfärdat amnesti eller upprättande av sanningskommissioner. Det har varit det gängse. Colombia har valt att ställa de ansvariga till svars i en juridisk process, även om straffsatserna ligger på en nivå som man egentligen inte tycker motsvarar de brott som de som blir åtalade är ansvariga för. Det kan vi kritisera. Men faktum är att detta är en unik process, där man inte har infört straffrihet utan där det är fråga om vissa strafflättnader. Den stora utmaningen i dag i Colombia är att se till att lagen i praktiken implementeras på ett så effektivt och transparent sätt som det över huvud taget är möjligt. På det viset kan det bli ett bidrag till att skapa fred i landet. Generalsekreteraren Insulza har till mig personligen bekräftat att OAS-missionen också har en viktig funktion i just denna del i uppfyllandet av dess arbete. Vi kommer att följa det mycket nära, och vårt engagemang kommer att vara beroende av hur utvecklingen blir i framtiden.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.