Sjukhusens läkemedelsförsörjning

Fru talman! Frihetsreformer som syftar till alltmer av decentraliserade beslut och ökat självbestämmande inom hälso- och sjukvården kommer på löpande band just nu. Regeringens proposition om sjukhusens läkemedelsförsörjning lämnar lagförslag som ger både offentliga och privata vårdgivare ökad frihet att organisera läkemedelsförsörjningen till och inom sjukhus. Förslagen föreslås träda i kraft den 1 september 2008. Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag. Några följdmotioner har heller inte väckts. Följaktligen, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut. Syftet med förslaget är att sjukhusen via sina speciella sjukhusapotek, som inte ska förväxlas med de så kallade expeditionsapoteken som vänder sig till allmänheten, på egen hand eller genom avtal med andra aktörer i framtiden ska kunna sköta läkemedelsförsörjningen själva. Varför är denna förändring så nödvändig? Jo, enligt en gällande men mycket otidsenlig kungörelse från Kungl. Maj:t från 1970 har i praktiken alla Sveriges i dag 76 sjukhusapotek via sina 21 sjukvårdshuvudmän endast upprättat avtal med Apoteket AB för sina uppdrag. Någon sund konkurrenssituation på detta område föreligger alltså inte, även om man kan förmoda att olika vårdgivare i dag säkert har både idéer och konkreta förslag om hur de själva vill organisera sina sjukhus läkemedelsförsörjning i framtiden på en omreglerad apoteksmarknad som inte längre består av ett monopol för läkemedelsdistributionen här i vårt land. Det är dessa idéer och ambitioner hos enskilda vårdgivare för att organisera sina sjukhus läkemedelsförsörjning som det föreliggande förslaget syftar till. Varje byte från en inarbetad monopolsituation till en friare marknad kan naturligtvis, åtminstone övergående, förorsaka vissa ökade omkostnader vid en upphandling av tjänster av nya aktörer. En sammanfattande bedömning är dock att den ökade friheten för vårdgivarna genom den konkurrens som uppstår kommer att leda till att de totala kostnaderna för läkemedelsförsörjningen vid sjukhusen minskar, vilket naturligtvis är ekonomiskt eftersträvansvärt för den skattefinansierade hälso- och sjukvården i sin helhet. I jämförelse med läkemedelsförsörjningen i många andra länder inom EU betraktas också av rationella skäl sjukhusapotek som en avdelning inom sjukhusen med den frihet och självständighet att organisera verksamheten som detta bör innebära. Så är det exempelvis i Danmark, i Finland, i Tyskland och också i Norge, i Holland och i Storbritannien, även om såväl sjukhusapotek som expeditionsapotek kan utföra denna uppgift i de senare länderna. Ökad frihet under ansvar är en paroll för mycket av alliansregeringens politik. Det gäller även sjukvårdspolitikens inriktning. När vårdgivarna nu bemyndigas att själva få en ökad frihet för hur läkemedelsförsörjningen organiseras via sjukhusapoteken, i likhet med flertalet jämförbara EU-länder, betonas samtidigt i förslaget att ansvaret för att läkemedelsförsörjningen bedrivs rationellt och på ett sådant sätt att sjukhusens behov av säkra och effektiva läkemedel tryggas också ligger hos vårdgivarna. Fru talman! Patientsäkerhet och behandlingseffektivitet i högsätet är självklart ledorden när den aktuella förändringen för sjukhusens läkemedelsförsörjning ska genomföras som ett av många led i den förestående omregleringen av apoteksmarknaden i vårt land. För just denna del av reformeringen av ett otidsenligt monopol av läkemedelsdistributionen i Sverige innebär säkerhetstänkandet att vårdgivarna till Läkemedelsverket ska anmäla hur läkemedelsförsörjningen är organiserad och om det förekommit några missförhållanden. Socialstyrelsen har här delat myndighetsansvar för tillsyn över även den del av läkemedelsförsörjningen som detta betänkande berör. Lagändringsförslagen innebär alltså ingen ändring för någondera av dessa myndigheters viktiga ansvar för den oundgängliga tillsynen av verksamheten, som krävs som garanti för att den överallt i vårt land ska ske både säkert och effektivt. Fru talman! Att skapa monopol är tyvärr betydligt lättare än att omreglera monopol till en friare marknad. Men om denna omstrukturering nu sker ansvarsfullt och i olika steg med ett högt säkerhetstänkande i fokus är vinsten att en gynnsam konkurrenssituation kan skapas, som förhoppningsvis leder till ökad tillgänglighet och valfrihet för vårdgivare och patienter. Detta sker då förhoppningsvis under den större prispress som vanligen bär mångfaldens snarare än monopolets signum. Det aktuella förslaget är därmed ett viktigt led i denna utveckling. Slutligen, fru talman, vill jag som talar här för socialutskottet, även om timmen är sen, tacka talmännen, talmans- och kammarkansliet, liksom hela riksdagskansliet för denna intensiva politiska vår. Det handlar om att orka med debatter där många talare drar över tiden. Jag ska försöka att inte göra detta, utan jag ska avsluta mitt anförande med att från ledamöterna önska er alla i kansliet en skön och avkopplande sommarledighet.