Elkänslighet

Fru talman! På s. 10 i betänkandet står det att Socialstyrelsen säger att det inte råder något tvivel om att det finns personer som har svåra besvär och lider i närheten av elektrisk utrustning. Även utskottet har i ett antal betänkanden sagt att elöverkänsliga lever i en mycket besvärlig situation. I övrigt låter hela betänkandet som ett enda förnekande av dessa människors lidande. "Det finns inget belagt samband", "inga kända hälsorisker" etcetera. Elöverkänsligas Riksförbund ansågs till exempel tidigare av utskottet vara en organisation som representerar personer med elöverkänslighet som tar för givet att det finns ett samband mellan elöverkänslighet och elektriska installationer, vilket inte är så konstigt, kan man tänka. Annars skulle de ju inte finnas som organisation. Deras uppfattning kan enligt utskottet inte anses vara viktigare än forskarnas, som ju har i uppdrag att undersöka orsakerna till de elöverkänsligas situation. Då kan man fråga sig varför forskarna efter så lång tid inte nått fram till några resultat som förklarar dessa människors ohälsa och varför de forskare som når resultat inte anses vara trovärdiga eller till och med förlöjligas i debatten. I årets betänkande säger utskottet dock att det inom forskningen finns goda möjligheter att ta del av förbundets synpunkter och att det därför inte behövs en kommission för att säkerställa fakta om ohälsa och el. Problemet är att förbundets synpunkter inte tas till vara, trots goda möjligheter sedan många år tillbaka. Jag delar alltså inte utskottets uppfattning. Jag tvivlar nämligen inte en enda procent på de elöverkänsliga eller på deras riksförbund. Jag har haft kontakt med dem sedan mitten av 90-talet då jag började som kommunpolitiker i Gävle, och jag har följt deras kamp för att bli trodda, för att myndigheter ska anslå medel till oberoende forskning i stället för att försöka tysta den, för att svenska myndigheter och forskare ska ta till sig forskning från andra länder, för att få myndigheterna att beakta försiktighetsprincipen och inte placera master på skolgårdar och antenner på sjukhustaken, för att ta några exempel. Jag har suttit på möten med enbart stearinljus som belysning där alla inbjudna ombetts att stänga av sina mobiltelefoner och där ändå någon blivit sjuk. Och vips så visade det sig att någon av gästerna ville testa dem och bara hade stängt av ljudet. Jag har följt hur man på en kommunal arbetsplats elsanerat en elöverkänslig kvinnas arbetsrum och även resten av avdelningen till gagn för hela personalen för att sedan drabbas av att huset vid sidan av sätter upp en basantenn på husfasaden mittemot. Med elsanering kunde hon arbeta minst halvtid. Med basantennen blev hon återigen sjuk. Jag har träffat personer som tagit sin tillflykt till en stuga i skogen för att sedan bli sjuka när jakten kommer i gång med gps-försedda hundar som rusar runt i skogen. Jag har träffat personer som inte kan gå till sjukhuset eller till en vårdcentral på grund av alla apparater och mobilantenner som påpassligt sätts upp på de ofta höga byggnaderna. Jag har träffat unga manliga datatekniker - det drabbar ju inte bara kvinnor - som tvingats lämna sina jobb och flytta ut i skogen. De elöverkänsliga har det mycket tufft, och inte blir det bättre av att de inte blir trodda. En av dem beskrev det så här för mig: De avfärdar oss som ett gäng hysteriska kärringar. Min tanke blir naturligtvis då att jag inte tror att vi har 200 000 hysteriska kärringar där ute som springer runt och gömmer sig för elledningarna. Det handlar om människor som faktiskt påverkas av el. De blir sjuka av el. Fru talman! I betänkandet talas det om växlande magnetfält som skapar elektriska strömmar i kroppen och att de vid mycket starka fält kan påverka kroppens nervsignaler. Jag läste för många år sedan en forskningsrapport beställd av Europaparlamentet som talade om att vissa människor reagerar på dessa växlande magnetfält, att det blir en interferens med kroppens egna elektriska eller magnetiska fält - jag minns inte exakt vilka de var - medan andra inte alls reagerar. Det torde därför vara felaktigt att säga att det måste vara en viss styrka på fälten eftersom det kan variera från person till person. Vissa människor blir sjuka, andra blir det inte. Ett problem med forskningen om elöverkänslighet är att den ofta fastnar i frågan om strålningen från olika strålningskällor var för sig leder till cancer eller inte. Det är missvisande eftersom det för det mesta inte är cancer som är de elöverkänsligas problem. Forskningen borde därför vara inriktad på att undersöka elektriska och magnetiska fälts påverkan på hälsan överlag. Den bör också i högre grad se till den ackumulerade strålningen från olika strålningskällor. I vissa europeiska länder mäts den ackumulerade strålningen, vilket ligger till grund för tillståndsgivning både för master och för basantenner, till skillnad från Sverige där varje mast mäts för sig och basantenner inte ens är tillståndspliktiga. Vissa europeiska kommuner tillämpar gränsvärden som ligger långt under WHO:s gränsvärden, och de styr också riktningen på antennerna för att i så stor utsträckning som möjligt skydda människorna i omgivningen. Så gör vi inte i Sverige, och vi har också fler elöverkänsliga. Det kan finnas ett samband. Fru talman! I Sverige rekommenderas sedan några år tillbaka viss försiktighet, men det måste kunna genomföras till rimliga kostnader. Frågan är vad det kommer att kosta i längden om vi struntar i den forskning som tar upp riskerna och påvisade samband mellan elektromagnetiska fält och ohälsa. För de familjer som drabbas - hela familjen drabbas nämligen av nedsläckning i huset och av tv-restriktioner - är det mycket kostsamt att antingen sanera en befintlig bostad eller bygga nytt någonstans på landsbygden där det varken finns elstängsel, som har pulserande el, eller master i närheten. Att få bostadsanpassningsbidrag är dock inte lätt i de flesta kommuner. Vad denna ohälsa dessutom kostar i förlorade skatteintäkter och eventuella sjukersättningar, i stället för skatteintäkter, är ytterligare en fråga. Fru talman! Vi talar ofta om lågstrålande zoner för att ge elöverkänsliga en möjlighet att leva ett drägligt liv i en någorlunda strålfri miljö. Att hitta lämpliga platser är inte lätt eftersom vi är omgivna av strålning var vi än är. Det är dock inte omöjligt. Men så länge staten får det att framstå som om elöverkänslighet är humbug kommer inte kommunerna att känna någon press att inrätta sådana zoner. Men det behövs inte bara lågstrålande miljöer för dem som redan är sjuka. Det borde i alla nybyggnationer ställas krav på bättre avskärmningsmöjligheter för kablar etcetera för att boendet eller arbetsplatsen ska vara så fri från elektriska fält som möjligt, det i syfte att färre ska insjukna. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 1. I detta anförande instämde Jan Lindholm (MP).

Fru talman! I detta betänkande behandlar vi frågor som rör framför allt strålningsskydd, närmare bestämt hälsoeffekter av elektromagnetiska och radiofrekventa fält och den forskning som bedrivs rörande detta. Vi behandlar också frågor om gränsvärden för strålning, inrättande av områden med låg strålning för elöverkänsliga samt myndigheters ansvar och deras myndighetsutövning. Frågan om elkänslighet ska tas på största allvar. I både vårt arbetsliv och vårt privatliv använder vi oss mer och mer av allehanda elektroniska apparater som mobiltelefoner, datorer, tv-apparater, mikrovågsugnar och så vidare. Dessa apparater avger i de flesta fall olika elektromagnetiska och radiofrekventa fält som de flesta av oss sällan känner av. Det finns dock personer som upplever att de påverkas mer än andra av dessa fält, personer som i vardagligt tal kallas elöverkänsliga. Symtomen på elöverkänslighet kan vara allt från huvudvärk och illamående till ljuskänslighet och koncentrationsproblem, bara för att nämna några. Vi bör vara mycket ödmjuka inför de problem som dessa personer upplever och som också tyvärr påverkar deras livssituation mer än vi kanske kan föreställa oss. Fru talman! Frågan om elkänslighet är på intet sätt ny och inte heller en fråga där åtgärder inte vidtas i syfte att uppmärksamma problematiken och hjälpa de människor som anser sig vara drabbade av elöverkänslighet. Från statens sida har vi följande myndigheter inom vilkas ansvarsområden elkänslighet faller: Strålsäkerhetsmyndigheten har ansvar för att skydda allmänheten från skadliga effekter av strålning. Myndigheten genomför regelbundet mätningar, följer forskningen inom området, gör riskbedömningar för produkter som ska säljas på den svenska marknaden samt vidtar åtgärder i form av rekommendationer och föreskrifter när potentiella risker identifierats. Strålsäkerhetsmyndigheten finansierar också forskning inom strålskyddsområdet och bedriver i viss omfattning egen forskning. En annan myndighet, Arbetsmiljöverket, ansvarar för frågor inom samma område om det gäller arbetstagare. Ett utökat samarbete finns också kring nybyggnationer och samhällsplanering. Här samarbetar Strålsäkerhetsmyndigheten med Socialstyrelsen, Elsäkerhetsverket, Arbetsmiljöverket och Boverket. Tillsammans ger de rekommendationer kring bland annat utformningen och placeringen av kraftledningar och elektriska anläggningar samt placeringen av skolor och bostäder nära anläggningar där förhöjda magnetfält uppmätts. De ger också allmänna råd om hur man i övrigt kan begränsa fält som starkt avviker från vad som anses normalt i hem, skola och våra arbetsmiljöer. Vidare har Socialstyrelsen ett centralt ansvar för tillämpningen av miljöbalkens regler när det gäller hälsoskydd. Även Vetenskapliga rådet, som är en statlig myndighet som ger stöd till grundläggande forskning inom olika verksamhetsområden, avger kontinuerliga rapporter om det vetenskapliga läget på området. Slutligen finns Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, som även de regelbundet följer forskningen om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Sedan åtta år tillbaka har detta råd regeringens uppdrag att följa vad som händer inom detta område. Årligen författar detta råd rapporter som uppmärksammar de senaste viktiga vetenskapliga framsteg som gjorts kring bland annat elkänslighet och elektromagnetiska fält. Fru talman! Ett flertal myndigheter i Sverige är alltså delaktiga i, bedriver själva, initierar eller finansierar forskning kring elkänslighet och följer kontinuerligt frågor som rör elektromagnetiska och radiofrekventa fält och elöverkänslighet. Sverige deltar även i det internationella samarbetet kring bland annat frågor om elkänslighet. Det finns en internationell strålskyddskommission för icke-joniserande strålning. Jag ska ge mig på att säga det på engelska också: International Commission on Non-ionizing Radiation. EU grundar många av sina beslut i frågor kring strålning på arbetet som denna kommission utför. Frågan tas därmed på största allvar, vilket jag är mycket glad och tacksam för. I en av reservationerna från Miljöpartiet har krav lyfts fram på att regeringen ska tillsätta en särskild kommission för att granska problematiken med elrelaterad ohälsa. Reservationen är säkert avgiven i ett gott syfte med de elöverkänsligas bästa i åtanke, men att skapa ytterligare en kommission i den långa rad av myndigheter, råd och utökade samarbeten som redan finns i dag skulle enligt min mening vara föga meningsfullt. Fru talman! All forskning och alla vetenskapliga studier till trots förblir tyvärr resultatet detsamma: Något samband mellan elektromagnetiska fält och elöverkänslighet kan inte påvisas. Enligt Socialstyrelsen har i flertalet experimentella studier varken friska eller elkänsliga personer kunnat avgöra bättre än slumpen om de varit exponerade för elektromagnetiskt fält eller inte. Det finns därför för närvarande inte något vetenskapligt stöd för att det föreligger något orsakssamband mellan exponering för dessa fält och dess symtom. Strålsäkerhetsmyndigheten gör också bedömningen att det inte finns några kända hälsorisker för allmänheten när det gäller påstådd strålning från till exempel mobilstationer, trådlösa nätverk och liknande. Dess ställningstagande stöds också av Vetenskapliga rådet, som i ytterligare en epidemiologisk studie inte kunnat påvisa något samband. Flertalet andra studier och forskningar har också misslyckats med att finna vetenskapligt stöd för att kunna påvisa elöverkänslighet. Fru talman! Jag vill här ta tillfället i akt att säga att detta på intet sätt förringar att elöverkänsliga har en mycket besvärlig situation. Vi genomför all forskning vi kan och har till vår hjälp åtskilliga myndigheter och råd, vilka jag tidigare nämnt och som är djupt engagerade i frågan. All forskning kommer att fortsätta, såväl inom Sverige som i våra internationella samarbeten, allt i syfte att inhämta kunskap som kan vara till stor hjälp i arbetet med att hantera dessa frågor i samhället och underlätta situationen för dem som lider av elöverkänslighet. Jag yrkar därför bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Fru talman! Det låter alltid så bra i början. Detta är jätteviktigt och man ska ta det på allra största allvar, sägs det. Men sedan slutar det alltid med: Men det är inte vetenskapligt belagt, och vi behöver inte utreda det, för det finns redan så många som utreder det. Problemet är när det är samma som utreder samma sak hela tiden och man inte lyfter blicken och tittar på annat. Det finns mycket annan forskning på detta område. Men det är kanske inte den forskningen som vi i huvudsak lyssnar på. Det finns forskning från många andra länder också. Jag har läst väldigt många forskningsrapporter. Men för att få veta att de finns måste man kanske gå till Elöverkänsligas Riksförbund, för de vet vad det finns för forskning, också den forskning som jag pratade om, den som nästan blir förlöjligad många gånger. Det som vi skulle vilja med en kommission är att få en mycket bredare blick över frågan om de elöverkänsligas ohälsa, en översyn som inte bara inriktar sig på att studera det som man redan studerar och där man redan har visat att det inte leder till det eller det. Det finns så mycket annat inom det här området, men det har stoppats under väldigt lång tid. Jag skulle vilja att vi bestämde oss för att inrätta en kommission för att ge de elöverkänsliga en rimlig chans att föra fram sina synpunkter på ett vettigt sätt. Som det är i dag är de inte trodda. De blir oftast utskrattade.

Fru talman! Det är naturligtvis så att både Bodil Ceballos och jag är mycket engagerade i de elöverkänsligas situation. Jag kan väl känna att man också får ha viss förtröstan till de sex sju myndigheter och råd som vi har för detta ändamål. Jag kan naturligtvis inte säga om det Bodil Ceballos säger är rätt eller fel. Jag hoppas verkligen i min roll som riksdagsledamot att de myndigheter vi har lyssnar på den expertis som finns på området. Där skulle Elöverkänsligas Riksförbund definitivt vara en sådan organisation. Huruvida myndigheterna gör det eller inte är svårt för mig att stå i riksdagens talarstol och säga. Jag tror att vi är fullständigt överens om att de självklart borde göra det. Att vi skulle tillsätta en kommission för att göra detta tycker jag kanske är att gå lite väl hårt fram. I så fall är det bättre att man helt enkelt säger till våra myndigheter: Vad är det ni egentligen sysslar med? Man går till den minister som kanske handhar detta och säger: Hur står det egentligen till? Min tilltro till myndigheterna är så stor att jag definitivt tror att de som jobbar med detta är så pass kompetenta att de inhämtar all den information och kunskap som de kan.

Fru talman! Jag tycker också att vi ska kunna ha tilltro till våra myndigheter och att de gör det som de har i uppdrag att göra. Sedan är frågan vem som formulerar uppdraget och vad det finns för andra aspekter på detta. Vi har en stark mobiltelefoniindustri i Sverige. Vi är väldigt beroende av elektricitet, och vi använder kanske mobiltelefoner mycket mer än många andra. Vi har byggt upp ett samhälle där vi hela tiden utsätter oss själva för strålning. Det finns vissa människor som drabbas. Du säger att vi nu i stället för att tillsätta en kommission bara ska vända oss till myndigheterna och fråga: Vad är det ni sysslar med egentligen? De kommer att säga: Vi gör det som ni har gett oss i uppdrag att göra. Det är så myndigheterna fungerar. Ger vi dem ett uppdrag så gör de det uppdraget. Det är inte så att de hittar på något annat. I det här fallet skulle vi behöva hitta på något annat. Vi kanske ska vidga uppdraget och göra det annorlunda. I det läget är vi inte just nu. Någonting måste ske. Vi har nu utrett olika strålningskällors påverkan på människor och om det leder till det ena eller det andra. Vi har inte tagit ett helhetsgrepp. Dessa människor lider av ohälsa. Det är människor som är sjuka. Vi talar bara om för dem: Det finns inget vetenskapligt belägg. Vad är det de är sjuka av då? Då måste man titta på något annat. Om det nu inte är cancer är det kanske någonting annat eller ytterligare något annat. De är helt utlämnade till att vi har olika forskningsrapporter som tittar på saker som de många gånger inte lider av. Vi måste göra någonting. En kommission är en möjlig väg, men kom med något annat bra förslag.

Fru talman! Jag hade nöjet att, om det nu var under hösten eller våren, ha Strålsäkerhetsmyndigheten på besök i försvarsutskottet och ställa frågor till dem. Jag fick ett väldigt gott intryck av Strålsäkerhetsmyndighetens verksamhet. I deras uppdrag ligger ett ansvar att skydda allmänheten från skadliga effekter av strålning. Det är ganska klart att de regelbundet gör mätningar, följer forskningen och gör riskbedömningar. Jag önskar att Bodil Ceballos också hade den tilltro till Strålsäkerhetsmyndigheten som jag har. Detta är en fråga som Bodil Ceballos och jag definitivt kan följa för att se att det finns en myndighet som gör detta. Min tilltro till Strålsäkerhetsmyndigheten är stor. Jag kan också rekommendera ett besök på Strålsäkerhetsmyndigheten. Slutligen: Vad lider de elöverkänsliga av? Det är det som är frågan. Jag tror att alla i riksdagens sal skulle ge mycket för att kunna sätta en diagnos. Vad är det dessa människor drabbats av? Det är därför vi har dessa sex sju myndigheter och forskningen. Vi gör allt vad vi kan för att försöka hitta vad det är. Att leva i ovissheten om vad man faktiskt har drabbats av är fullständigt hemskt. Jag tror att alla här verkligen känner för de människor som drabbats av elöverkänslighet. Vi försöker allt vad vi kan. Forskning och studier görs för att vetenskapligt hitta vad det kan vara för någonting. Där tror jag att vi ska fortsätta att forska.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet på alla punkter. Jag anser att den forskning som sker i dag världen över mycket troligt kan lösa den gåta som problemet med elöverkänslighet är. Motionärerna vill ha en kommission för att stödja forskning om elöverkänslighet. En kommission har i detta avseende ingen vetenskaplig spets. Det är på laboratorienivå och bland forskare som gåtan med elöverkänslighet kan lösas. Mitt yrkande om bifall till utskottets majoritetsförslag är alltså inte ett ifrågasättande av dem som upplever symtom av elöverkänslighet. Mitt bifall rymmer en tro på att forskning redan sker effektivt. Angående grundproblemet är vi alla elkänsliga. Det finns gränsvärden som troligen visar när vi alla tar skada av elfält. Jag säger troligen, eftersom gränsvärdena säkert kommer att ändras allteftersom nya rön görs. Gränsvärdena sätts för olika frekvenser och andra faktorer. Vi är alla elkänsliga, men elöverkänsliga är vi inte alla. Elöverkänsligheten kan vara ett tillstånd där hälsoproblem uppstår långt under de satta gränserna. Det stämmer i så fall överens med andra liknande tillstånd som allergier etcetera. Många hävdar att magnetfält och elfält är något som vi har levt i länge. Alla elmatade apparater och ledningar ger fält. Basstationerna för mobiltelefonin ger elfält. De ligger på 1 promille av vad som anses farligt för människor. Men vad gäller för en elöverkänslig? Kan en elöverkänslig få påverkan av 1 promille av gränsvärdet? Det vet vi inte säkert. Vetenskapen ligger alltid efter och kommer alltid att få sträva efter att nå djupare. Särskilt när det gäller människokroppen finns det många gåtor kring balans eller obalans i våra inre system. Något så viktigt som immunförsvaret är en gåta i många delar. Elöverkänsligas Riksförbund ska därför inte på något sätt förlöjligas. De tar strid för att de måste på grund av upplevda symtom. Har man själv problem fokuserar man på problemet. Elöverkänsligas Riksförbund har dock inte förmågan att själv vetenskapligt definiera problemet med elöverkänslighet. Men de kan driva på för frågans lösning. Ska något förlöjligas kan det lika gärna vara statens bristande förmåga att respondera på att människor är sjuka. Till exempel var det läge en linje inom tandvården i Sverige att amalgam inte avdunstade kvicksilverånga. Detta trots att man i industrin samtidigt räknade på hur mycket som avdunstade. Rekommendationer för hälso- och sjukvård har ibland legat efter forskningsvärldens färskaste rön. Vi ska vara ödmjuka inför människors hälsoproblem även när de är diffusa. Den myndighet i Sverige som först ska uppsnappa ny avgörande forskning på detta område är Strålsäkerhetsmyndigheten. Jag har stort förtroende för att myndigheten kommer att lyckas med det den dagen det finns ny information. Till dess bör försiktighetsprincipen gälla när man planerar in elfält i våra vistelsemiljöer. Kan vi bygga bostäder och planera arbetsplatser så att vi undviker att utsätta oss för onödig strålning bör det ske.

Fru talman! I det här betänkandet om elkänslighet har Vänsterpartiet inga reservationer. Jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag. Däremot har vi ett särskilt yttrande. Jag tänker därför ta upp ett par saker som jag tycker ändå är viktiga att lyfta fram. Detta är nämligen inte en enkel fråga. Frågan om relationerna mellan elektromagnetiska fält och ohälsa är en svår fråga som också ständigt är aktuell. Människor exponeras dagligen för olika typer av strålning. Allt fler serviceinrättningar i samhället bygger sitt tjänsteutbud på att kommunikationen alltmer ska ske via mobiltelefoner eller via Internet. Fler och fler ställer sig därför frågan vilken påverkan den ökade förekomsten av elektromagnetisk strålning har på hälsan, både på kort och på lång sikt. Strålsäkerhetsmyndigheten och Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap följer forskningen på detta område. Jag tycker att de trots allt har intagit en relativt ödmjuk inställning till detta problem, vilket är bra. I detta sammanhang är det också värt att notera att det finns två olika hälsoproblem i detta sammanhang som man kanske inte ska blanda ihop för mycket. Dels kan man bli utsatt för strålning under längre tid och utsättas för hälsorisker som ökad risk för cancer eller andra sjukdomar på längre sikt. Dels finns fenomenet med människor med elöverkänslighet som redan i dag upplever starka symtom när de kommer i kontakt med elektromagnetisk strålning. Detta visar att det inte går att bortse från att det kan finnas hälsorisker i samband med exponering för elektromagnetiska fält. Vissa forskare och en del av vetenskapen menar att det fortfarande finns en del metodologiska problem med detta, alltså att själva forskningsförfarandet har vissa problem. En del av forskningen får också mycket splittrade omdömen från andra forskare. Det är ett problem i sig. Vi tycker att genomgången här visar att det fortfarande krävs mer resurser för forskning om hälsoeffekter och elektromagnetisk strålning. Vi tycker också att det borde finnas mer patientnära forskning, alltså att man forskar mer på dem som verkligen är elöverkänsliga och visar symtom och att man följer dessa personer så att man får en nära forskning på ett bättre sätt. Vi anser alltså att vi bör utöka forskningen om elektromagnetisk strålning och hälsa. Hur det sedan ska genomföras är ett uppdrag för regeringen. I vårt särskilda yttrande påpekar vi att det återstår för regeringen att redovisa hur detta ska gå till.

Fru talman! Mikael Jansson började med att tala om att det alltid har funnits elektromagnetiska fält. Det är riktigt. Men vi ska komma ihåg att det är skillnad på stabila fält - periodiskt växlande fält som till exempel genereras av solstrålning - och digitala fält - fält som byggs på digitala signaler, och det är någonting som inte har funnits historiskt. Det är någonting nytt. Från början hade problemen med elöverkänslighet - hälsa kopplad till el - med effekt att göra. Sedan vi fick digital teknik har problematiken förändrats. Vi fick höra en ganska stor tillförsikt från Anders Hansson och Mikael Jansson. De har stort förtroende för den forskning och för de myndigheter som finns. Därför skulle jag bara vilja informera dem om något eftersom de räknade upp ett antal myndigheter. Om man tittar på persongalleriet i dessa myndigheter är det ett mycket litet antal personer. Det riktigt pinsamma är att flera av dessa personer också sitter i den internationella grupp som kallas Icnirp som har satt upp de nivåer som vi har valt att använda i Sverige för strålning. Men det är inte någon myndighet. Man ska komma ihåg att Icnirp är en privat stiftelse som är skapad av elektronikindustrin och som finansieras den vägen. När vi talade om att vi behöver ha en kommission eller något liknande var det någon av er som sade att den inte kommer att ha någon spetskompetens. Det är ingen självklarhet. Spetskompetensen finns inte hos Strålsäkerhetsmyndigheten. De har ingen kompetens alls på detta område. Den finns definitivt inte hos Vetenskapliga rådet. Vetenskapliga rådet består till stor del av de personer som finns i Icnirp, och de är bara där för att försvara elektronikindustrins intressen. Spetskompetensen ska vi naturligtvis skaffa, men den måste vi skaffa från forskarvärlden. Då säger ni att det ska forskas mer. Men titta på vad som händer i praktiken inom forskningen. De forskare som faktiskt lyckas visa väldigt tydligt att det finns vissa frekvensområden där detta är uppenbart och där man direkt ser reaktioner på försöksdjur får sina anslag indragna. Och vilka är det som ser till det? Jo, det är experterna i Vetenskapliga rådet som Strålsäkerhetsmyndigheten har. De talar om vart pengarna ska gå. Om vi ska lita på myndigheterna kommer vi aldrig att få något svar på denna fråga. Vi måste tillsätta någon som kan agera fritt från myndigheterna och som kan ta in den forskning som finns i världen. Hur ser forskningen ut i världen? Det har gjorts en sammanställning av i princip alla de granskade forskningsrapporter som finns i världen. I en sammanställning av Bio-Initiative har man gått igenom över 1 500 forskningsrapporter. Där framgår det klart och tydligt att det finns ett klart samband mellan icke-joniserande strålning och hälsopåverkan. Det råder ingen som helst tvekan om det. Det är också nästan ett enigt EU-parlament som har konstaterat det när man fick denna rapport och tittade på den. Det är märkligt att vi i Sverige inte bryr oss om omvärlden. I omvärlden händer det faktiskt saker och ting. Det är många kommuner, regioner och länder som faktiskt har bestämt att inte utsätta sin befolkning för det som vi gör genom att ha så höga strålningsnivåer, utan de har mycket lägre nivåer. I till exempel Paris har man bara en hundradel och i Strasbourg har man en tusendel av de strålningsnivåer som vi tillåter i Sverige därför att man har sett vad som händer. Därför borde vi här i landet faktiskt våga titta på den kompetens som finns inom vetenskapen utanför vårt eget land, och vi borde våga ta in de forskare som vi ger sparken därför att de ser det som de drabbade ser. Jag har också besökt Strålsäkerhetsmyndigheten, och jag har gjort det tillsammans med forskare. Jag vet därför hur lite kompetens som finns där. I detta anförande instämde Bodil Ceballos (MP).