Vissa utredningsbehov med anledning av Panaxias konkurs

Herr talman! Jag tänkte inte kommentera själva förloppet i Panaxiakonkursen, vems fel det var, eller den rättsliga prövningen. Det är inte riksdagens roll. Vi socialdemokrater är mycket bekymrade över samhällets utsatthet när det gäller kontanthanteringen. I motioner av de socialdemokratiska riksdagsledamöterna Clas-Göran Carlsson, Peter Persson och Anders Karlsson belyses detta på ett bra sätt, och man anser att det behöver göras en översyn av kontanthanteringskedjan för att få ansvaret begränsat till färre departement och myndigheter. Ansvaret för tillsynen inom kontanthanteringskedjan är mycket splittrat, och denna splittrade bild har sannolikt bidragit till att Panaxiaskandalen kunnat inträffa. Banker och fondbolag står under tillsyn av Finansinspektionen men inte värdetransportföretagen trots att de hanterar stora summor pengar. Det måste naturligtvis till ett nytt regelverk, tillståndsgivning och tillsyn av värdetransportföretagens kontanthantering för att undvika liknande händelser i framtiden. Utskottet anser i likhet med Riksbanken att kontanthanteringen i Sverige måste utredas. Utredningsarbetet bör ha en bred ansats och ett helhetsperspektiv. Arbetet måste komma i gång omgående, och utredningen måste arbeta skyndsamt. Stora värden står på spel om fler av dessa företag går i konkurs. I utredningen måste också ansvarsfrågorna belysas på ett tydligt sätt. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Det är viktigt med en fungerande kontanthantering. Även om elektroniska betalningar blivit allt vanligare och sådana också uppmuntras i allt större utsträckning är det fortfarande en betydande del av transaktionerna som utgörs av ren kontanthantering. Därför är det viktigt att ett stort förtroende upprätthålls för hela kontanthanteringskedjan, mellan banker och handeln och mellan handeln och kunder. Ett gott affärsklimat är helt beroende av detta. De misstänkta oegentligheter som föregick indragningen av tillståndet och sedermera konkursen i Panaxia har blottlagt brister i systemet. Vare sig det är rena brottsliga handlingar eller inte som ligger bakom i just det fallet har händelsen väckt frågor om eventuella risker i betalningsmedelsförsörjningen. Går det då att skydda sig mot alla eventualiteter? Det vet vi inte, men vi vill ha svar på om det går att förbättra hanteringen och tillsynen. Vi vill säkerställa att allt som går att göra för att förbättra hantering och tillsyn undersöks och analyseras. Vi vill veta om regelverk och tillsyn är till fyllest i dag eller om ändringar bör komma till stånd ur ett helhetsperspektiv. Förtroende och tillit till betalningsflödena i alla deras former måste upprätthållas. Hela samhällsekonomin betjänas av detta. Ett enigt finansutskott tillstyrker därför den framställan som Riksbanken gör till riksdagen. Vi har fått information från regeringen om att en kartläggning redan har genomförts vad gäller de frågor som rör kontanthanteringen och att denna kartläggning haft till syfte att försöka klargöra gällande regelverk och praxis samt att försöka få en bild av vilka eventuella brister som möjligen bidragit till den uppkomna situationen, alltså Panaxiadebaclet. Denna kartläggning ska dessutom ligga till grund för det utredningsuppdrag som kommer att initieras. Utan att föregripa utredningsuppdraget i alltför stor utsträckning vill jag lyfta fram några aspekter från utskottets sida. Vi menar att regeringen bör ha en bred ansats i den eller de utredningar som tillsätts. Just för att kontanthanteringskedjan är komplex och för att många aktörer är inblandade, både offentliga och privata, är det viktigt med ett helhetsperspektiv. Låt mig nämna några viktiga ansatser i utredningsarbetet. Ansvarsfrågan bör lyftas upp och analyseras. Utredningen bör svara på vilka krav som ska ställas på tillstånd och tillsyn. Ett annat viktigt perspektiv är att analysera vilka risker som är förknippade med kontanthanteringen och vilka störningar som skulle kunna uppstå i betalningsflödena vid eventuella fallissemang. Många aktörer är som sagt inblandade. Det är därför viktigt att det finns en tydlighet i vem som har ansvar för vad, att respektive aktör vet sin roll och känner till sina befogenheter och förpliktelser. Herr talman! Till sist vill jag med anledning av de brister, eller kanske hellre med anledning av de risker, som uppenbarats i den här frågan understryka vikten av att en utredning tillsätts skyndsamt. Jag vill också poängtera att utskottet av samma anledning uttalat en förväntan om en rimlig utredningstid. Jag ser med tillförsikt på detta då en kartläggning av frågan redan initierats och genomförts på Finansdepartementet och utredningsarbetet per definition således har påbörjats. Herr talman! Låt mig avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Det finns nästan alltid en fråga innan frågan uppkommer. Den Panaxiaskandal som diskuterades och fyllde medierna under några veckor hade någonting i sig innan, nämligen en trend med avregleringar. Samhället går ifrån sitt ansvar och lägger ut det på privata aktörer i avsikt att slimma kostnaderna så mycket som möjligt. Jag vill påstå att det var där den fråga uppstod som finansutskottet i dag nöjaktigt hanterar i ett betänkande, nämligen frågan om att se över hela denna kedja av hantering av värdepapper. Tidigare låg samhällsansvaret och kontrollen på Riksbanken och i övrigt på bankerna. Jag tror att den enskilde bensinhandlaren, tobakisten eller livsmedelshandlaren verkligen kände sig säker när kontanterna hämtades på plats och skulle levereras för att så småningom utgöra betalning för de varor man inköpt. I stället var det hundratals miljoner som rullade i väg till andra, som nu är föremål för brottsutredning. Man hade inte skydd av någon finansinspektion. Man hade ingen insättningsgaranti eller något annat skydd. För åtskilliga enskilda näringsidkare levde faktiskt frågan om konkurser, avveckling av verksamheter och tragedier. Riksdagen bör noga analysera och reflektera över frågan som uppkom före denna fråga, nämligen att avregleringar utan analys liksom privatiseringar i avsikt att slimma kostnader också har ett pris. Ibland blir det priset orimligt. Kanske skulle detta betänkande om utredning av hanteringen ha skrivits långt innan. Då hade den fråga som i dag diskuteras aldrig uppstått.