Vissa sjukförsäkringsfrågor m.m.

Herr talman! Vi ska byta ämne, men inte helt och hållet. Vi ska debattera förändringar. Det gäller avskaffande av arbetsgivarens rehabiliteringsutredningar och av kravet på de tidsgränser som Försäkringskassan har i dag när det gäller att kalla till avstämningsmöten och att göra rehabiliteringsplaner. Det går inte att diskutera betänkandet Vissa sjukförsäkringsfrågor m.m. utan att sätta in det i ett större sammanhang i politiken på området. Därför vill jag inledningsvis beröra de bekymmer det handlar om. Regeringen har inte visat intresse för att förebygga ohälsa och satsa på omställningar. Tvärtom stramar man åt de insatser som vi har genomfört tidigare. Regeringen har hittills inte aviserat några förebyggande åtgärder som förstärker möjligheterna för långtidssjuka och förtidspensionärer till hjälp för omställning tillbaka till arbetsmarknaden. Av de 1,4 miljarder av sjukpenningsanslaget som vi tidigare har avsatt för samordnande rehabiliteringsinsatser är det ungefär en tiondel som används för det som detta var avsett för från början. I stället bygger den borgerliga politiken på en ensidig åtgärd som framför allt riktas mot enskilda individer, men inte för att stödja dem så att de kan komma tillbaka till arbetslivet, utan för att pressa dem genom sämre ersättningsnivåer och otryggare villkor. Dessutom verkar regeringen leva i föreställningen att de flesta sjukskrivna och förtidspensionärer utan vidare kan ta ett jobb i morgon. Att utgå från att de flesta som finns i våra trygghetssystem egentligen inte hör hemma där, och därför ska straffas med försämrade trygghetsförsäkringar, är cyniskt och mycket anmärkningsvärt. Vi vet att en övergripande majoritet av dem som i dag är långtidssjukskrivna eller förtidspensionärer är det på grund av bland annat förslitningsskador, psykiska sjukdomar och funktionshinder. Deras arbetsförmåga är faktiskt nedsatt. Herr talman! Naturligtvis gläder vi socialdemokrater oss åt att ohälsotalen, som vi följer väldigt noga, successivt går ned. Det är till stor del ett resultat av den politik som vi förde under den förra mandatperioden. Kärnan i den politiken är att alla aktörer som har ansvar också ska ta ansvar. Myndigheter, arbetsgivare, kommuner, landsting med flera ska vara med aktivt och samverka för att stötta individen. Men den borgerliga regeringen verkar inte se logiken i att alla bör vara med och ta ansvar. De som har varit sjuka länge behöver få ökade möjligheter till hjälp och stöd för att komma tillbaka till arbetslivet. De är inte förtjänta av signaler från det lagstiftande parlamentet om att vissa aktörer inte längre behöver ha något ansvar. I det läget ser vi inte hur ett minskat ansvar och engagemang från arbetsgivarnas sida ska kunna bidra till ett fortsatt kraftfullt arbete för att motverka ohälsan. Visst borde det vara rimligt att arbetsgivarna tar sin del av ansvaret när det gäller sjukfrånvarofrågorna och faktiskt hjälper dem som är sjukfrånvarande att komma tillbaka till jobbet. Regeringen väljer motsatt väg. Man avskaffar arbetsgivarnas medfinansiering av sjukpenningkostnaderna. I den proposition som vi debatterar i dag tar man också bort arbetsgivarens ansvar för att göra rehabiliteringsutredningar. Man tar dessutom bort kravet på Försäkringskassan att i rimlig tid kalla till avstämningsmöten och göra rehabiliteringsplaner. Det finns mycket som talar för att just tidiga rehabiliteringsinsatser ger större förutsättningar för långtidssjukskrivna, och även korttidssjukskrivna, att komma tillbaka till jobbet. Vi kan se hur avvecklingen av arbetsgivarens rehabiliteringsutredningar inte kommer att främja den arbetslinje som finns, tvärtom. Arbetsgivarna har en viktig roll, när det gäller att undanröja orsakerna till att människor far illa på arbetsplatserna men också genom möjligheterna att få människor att komma tillbaka. Om arbetsgivarnas ansvar för rehabiliteringsutredningar avskaffas minskar inte bara arbetsplatsens engagemang och incitament för att hjälpa de enskilda, utan även Försäkringskassans möjligheter till en tidig kontakt och återkoppling till arbetsplatsen försvinner. Om ansvaret nu övergår till Försäkringskassan vars bemanning kraftigt reduceras finns dessutom få förutsättningar för den enskilde att i tid kunna erbjudas nödvändiga rehabiliteringsinsatser. Det är upp till individen att själv ordna med sina rehabiliteringsinsatser trots att den som drabbas av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga faktiskt redan har det bekymmersamt. Han eller hon behöver stöd, inte att lämnas i sticket. Vi socialdemokrater föreslår i stället att vi utvecklar rehabiliteringsutredningarna, att vi sätter individen i centrum och att den enskilde ska vara den som styr behovet av de rehabiliteringsinsatser som behövs. Vi vill hitta vägar för att stödja arbetsgivarna i det viktiga arbetet med de svåra rehabiliteringsfrågorna. För oss är arbetsplatsen central. Den är central för att vi ska lyckas få tillbaka de allra flesta människor till ett arbete, för det är dit de allra flesta kommer att gå tillbaka. Trygghet gör att människor vågar. Vi vill sätta individen i centrum. Tidiga insatser och framför allt samordnade insatser är väldigt viktigt. Vi vill ha mer rehabilitering och inte att pengarna i så stor utsträckning som i dag går till utredningar. Vi vill också ha en tillräckligt bemannad försäkringskassa för att klara de här delarna. Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 3 och 4.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 3. Trots att jag inte yrkar bifall till reservation 4 står jag förstås bakom den. Det här betänkandet handlar om att avskaffa kravet på att arbetsgivarna ska genomföra en rehabiliteringsutredning när en anställd blivit sjukskriven. För att man ska förstå vilken försämring det här förslaget kommer att innebära tänker jag göra en liten tillbakablick. Arbetslivet, inte minst inom offentlig sektor, har sedan 90-talets början genomgått genomgripande förändringar. Personalpolitiken har prioriterats ned samtidigt som omfattande besparingar har genomförts. Konsekvenserna av det visade sig redan efter 90-talets första hälft då antalet långtidssjukskrivna ökade kraftigt, framför allt bland kvinnor. I samma takt ökade sjuknärvaron och övertidsarbetet, och de stressrelaterade sjukdomarna slog igenom i statistiken med full kraft. Under samma period som förändringstakten ökat i hela arbetslivet har arbetsmiljöarbetet tagit många och stora kliv tillbaka. I en forskningsrapport som gavs ut på Arbetslivsinstitutet år 2005 klarläggs hur den ökade sjukfrånvaron sedan slutet av 90-talet är resultatet av politiska beslut och ekonomisk nedskärnings- och saneringspolitik. Enligt Arbetslivsinstitutet är det nedskärningspolitikens omorganiseringar, personalminskningar och bortrationaliseringar som medfört att det kvalificerade rehabiliteringsarbetet till slut kollapsade. Arbetet med att komma till rätta med dessa problem borde koncentreras på att undanröja orsakerna till att människor far illa i dagens arbetsliv och att försöka ge dem som drabbats goda förutsättningar att komma tillbaka till arbetslivet. Det handlar om insatser för ett rymligt arbetsliv och för rehabilitering. Vi menar att arbetsgivarna inte har tagit tillräckligt ansvar för det här. Trots att det är reglerat i lag saknas på många arbetsplatser i dag ett systematiskt arbetsmiljöarbete. För Vänsterpartiet har frågan om arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering och det förebyggande arbetet varit prioriterad i ohälsoarbetet. Vi anser att det ansvaret måste skärpas. Vi anser också att sanktioner bör införas mot arbetsgivare som inte uppfyller detta ansvar. Regeringen och utskottet föreslår en helt annan väg. När man ser brister i de gjorda rehabiliteringsutredningarna och att få av utredningarna kommer in till Försäkringskassan inom föreskriven tid väljer man att ta bort arbetsgivarens ansvar. Det blir som en sorts belöning för att man inte gjort det man ska. Jag undrar om det kommer att gälla på flera områden. Herr talman! Under förra mandatperioden genomförde Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet en rad satsningar i arbetet mot ohälsan. Dessa satsningar var långt ifrån tillräckliga. Men det genomfördes bland annat åtgärder för att öka precisionen i sjukskrivningsprocessen. Arbetsmiljöverket gavs ökade resurser. Den regionala skyddsombudsverksamheten byggdes ut. Företagshälsovården utreddes liksom det systematiska arbetsmiljöarbetet och ansvars- och samordningsfrågorna i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Men mycket finns ju kvar att göra. Med regeringens arbetsmarknadspolitik växer avståndet till det rimliga arbetsliv som vi vet att vi måste skapa för att människor inte ska gå sönder i arbetslivet eller helt stängas ute från det. Behovet av åtgärder för att förbättra tillgången till och ansvaret för rehabilitering är mycket stort. Dessvärre kan jag konstatera att regeringen inte delar den bedömningen. I stället har regeringens insatser helt och hållet fokuserats på fusk och överutnyttjande och på åtgärder för att ta hårdare tag mot sjukskrivna. Herr talman! I det sönderrationaliserade arbetsliv som blivit alltmer utmärkande finns inte tillräckliga resurser för att ett kvalificerat arbetsmiljöarbete ska kunna fungera. Dessutom råder en rad allvarliga brister när det gäller ansvarsfrågorna. Rehabiliteringsutredningen lyfte i betänkandet Fokus på åtgärder fram problemet att arbetsgivarens rehabiliteringsansvar i dag är uppdelat på olika lagstiftningsområden och utan någon egentlig samordning. Det skapar en otydlighet om var gränsen går för vilka krav som egentligen ställs på arbetsgivarna. Ett annat problem handlar om fördelningen av kostnaderna. Det är ofta oklart vilka kostnader som arbetsgivaren ska stå för och vilka som Försäkringskassan tar hand om. Det är de otydligheterna som hela tiden bromsar upp rehabiliteringsprocessen. Därför är det viktigt, och det understryker just Rehabiliteringsutredningen, att förtydliga ansvaret och gränsdragningen mellan olika aktörer. Alltså: Vilket ansvar har arbetsgivare, och vilket har Försäkringskassan respektive sjukvården? Utredningen har också en rad förslag om att åstadkomma de här nödvändiga förändringarna. Regeringen gör emellertid en annan bedömning om vad som bör förändras och har inte nappat på några av dessa utredda förslag. I stället har man helt enkelt, utan några förslag om hur tillgången till eller kvaliteten på rehabiliteringen bör förbättras, slopat arbetsgivarens ansvar för de här utredningarna. Regeringen understryker i sin motivering vikten av att varje aktör ska utgöra den del av rehabiliteringsprocessen som den är bäst lämpad för. Men vilken roll arbetsgivarna bör spela i den processen berör inte regeringen med en rad. Man kan titta på några av de remissvar som har kommit in. Där påpekas just detta. Till exempel LO menar att försvagningen i det framlagda förslaget ligger i att arbetsgivaren inte längre kommer att ha något ansvar eller några skyldigheter. TCO menar i sin tur att det är olyckligt att rehabiliteringsarbetet flyttas längre från arbetsplatsen då den bästa kunskapen om behoven av arbetsanpassning finns just på arbetsplatsen. Tillsammans med regeringens övriga politik inom det arbetsmarknadspolitiska området kan det nu framlagda förslaget ses som ytterligare en signal till alla arbetsgivare om att man inte behöver prioritera arbetsmiljöarbetet. Jag och Vänsterpartiet anser att det här är ett förslag som går i helt fel riktning. Det är illa underbyggt och saknar helhetsperspektiv. I stället för att titta på vilka åtgärder som behöver genomföras för att stärka den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och för att tydliggöra ansvarfördelningen kopplar man bort den viktigaste aktören, arbetsgivaren, från processen. Herr talman! Alla ska ha rätt till en kvalificerad rehabilitering som syftar till fortsatt deltagande i arbetslivet. Därför avvisar Vänsterpartiet förslaget om att avskaffa arbetsgivarens ansvar för rehabiliteringsutredningen. Det som krävs är tvärtom att arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering stärks och tydliggörs och att en ordning med sanktionsåtgärder mot arbetsgivare som inte uppfyller detta ansvar kommer till.

Herr talman! Självklart står jag bakom samtliga Miljöpartiets reservationer i betänkandet, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 3. Regeringen vill i propositionen Vissa sjukförsäkringsfrågor m.m. införa ändringar som vi i Miljöpartiet helt klart anser kommer att försämra för sjukskrivna. Det krav som i dag finns på att arbetsgivaren ska genomföra rehabiliteringsutredning enligt lagen om allmän försäkring vill regeringen avskaffa. Man menar att det räcker att i lagen ange att arbetsgivarna ska ge de upplysningar till Försäkringskassan som behövs för att en persons behov av rehabilitering ska kunna klarläggas. Men de moderatledda majoritetspartierna hänvisar också till att arbetsgivaren redan har skyldigheter till arbetsanpassning och rehabilitering i arbetsmiljölagen. Jag och Miljöpartiet de gröna menar att detta inte räcker. Det är helt klart att lagen försvagas för den enskilde på det här sättet, med det som nu föreslås. Vart tog synsättet som utgår från individen vägen? Regeringspartierna brukar i andra sammanhang tala om individens rättigheter. Men vart tog det perspektivet vägen här? Den så kallade Rehabiliteringsutredningen, med betänkandet Fokus på åtgärder - En plan för effektiv rehabilitering i arbetslivet , har tittat närmare på problemen med dagens system. För visst finns det problem. Den så kallade rehabiliteringsreformen, som innebar att arbetsgivaren fick ansvar för rehabiliteringsåtgärder för sina anställda, infördes 1992. Sedan den 1 januari 2005 gäller att Försäkringskassan senast två veckor efter att arbetsgivarens rehabiliteringsutredning kommit in ska kalla till ett avstämningsmöte - det är alltså ett slags skydd för individen. Rehabiliteringsutredningen lyfte i det här betänkandet fram hur det ser ut med användningen av verktygen rehabiliteringsutredning, avstämningsmöte och rehabiliteringsplan. Det är en dyster läsning. Knappt hälften av dem som hade över 60 dagars sjukskrivning fick en rehabiliteringsutredning. Endast 6,3 procent fick det inom åtta veckors sjukskrivning. 6,8 procent fick ett avstämningsmöte, och det var 0,6 procent som fick det inom 30 dagar. Andelen av de anställda som får en rehabiliteringsutredning inom föreskriven tid är alltså under 10 procent. Och enligt den statistik som Rehabiliteringsutredningen har tagit del av har 46 procent av de anställda vars sjukfall pågått mer än åtta månader fått en rehabiliteringsutredning. Det är alltså mindre än hälften. Och bara 3,8 procent har en rehabiliteringsplan. Ett av de förslag som Rehabiliteringsutredningen för fram är att rehabiliteringsutredningen ska ersättas med en plan som mer ska fokusera på vilka åtgärder som den försäkrade behöver och som arbetsgivaren ska kunna vidta på arbetsplatsen. Den ska kunna upprättas på begäran av Försäkringskassan eller den enskilde och lämnas in senast 30 dagar efter det att begäran har framställts. En plan ska dock obligatoriskt lämnas in till Försäkringskassan efter 90 dagars sjukfrånvaro. Miljöpartiet anser att det är ett bättre och mer begripligt system än att bara ta bort tidsfristerna, som regeringen nu gör, och ta bort kravet för arbetsgivaren. Majoritetspartierna har valt att inte lägga fram det här förslaget, utan man tar bara bort ansvaret från arbetsgivarna och ersätter inte det med andra åtgärder heller. Arbetsgivaren kan sällan uttala sig om sjukdomstillståndet eller behovet av rehabiliteringen i sig. Nej, det stämmer. Man kan däremot klargöra vad man kan bidra med på arbetsplatsen. Det är viktigt med en form för detta, framför allt för individens skull men även för arbetsgivaren. Ofta råder det en osäkerhet om vad man själv som arbetsgivare förväntas göra och vad som är sjukvårdens respektive Försäkringskassans roll. Ta den lilla arbetsgivaren med få anställda som kanske inte har haft någon sjukskrivning under de senaste fem åren och som nu har fått en person sjukskriven. Det är klart att det finns stöd och hjälp att få om det finns tydliga regler om vad som gäller. Men målet för arbetsgivaren är givetvis friska medarbetare. Och vi tror inte att det blir bättre av att man, som regeringen föreslår, skrotar hela idén om vikten av arbetsgivarens tydliga medverkan. Enligt dagens regler i lagen om allmän försäkring finns det, som sagt var, tidsfrister angående avstämningsmöte och rehabiliteringsplan. De inrättades eftersom systemet inte fungerade som det var tänkt. Att nu ta bort dem, två år efter att de infördes, är osmart utifrån individens perspektiv. I lagen om allmän försäkring sägs nu att Försäkringskassan, om det inte är obehövligt, ska kalla den försäkrade till ett avstämningsmöte senast två veckor efter att arbetsgivarens rehabiliteringsutredning kommit in. Alltså kan individen ställa krav på att man ska få ett avstämningsmöte när den här tidsfristen finns. En person som inte har arbetsgivare ska senast tio veckor efter dagen för sjukanmälan kallas till ett avstämningsmöte. Om det finns behov av rehabilitering ska Försäkringskassan upprätta en rehabiliteringsplan. Det ska enligt lagen ske senast två veckor efter arbetsgivarens eller Försäkringskassans rehabiliteringsutredning eller två veckor efter avstämningsmötet, om det måste inväntas. Miljöpartiet anser att dessa tidsfrister ska finnas kvar. De är ett skydd för den enskilde. Även om dessa hittills inte har fungerat som det var tänkt handlar det om att en koloss ska börja fungera annorlunda. Samtidigt tar regeringen bort ett antal miljoner från Försäkringskassan, som är mitt uppe i en omorganisation. De ska alltså samtidigt spara pengar och ge bättre service. Hur tänker man? De som ska ge individerna hjälp får mindre resurser, och inte blir det väl bättre för att Försäkringskassan får mindre antal anställda. Försäkringskassan behöver agera på ett helt annat sätt än vad man har gjort hittills. Men det är helt fel väg att gå att släppa tidsfristerna när de har kommit till för att skydda individen, som alltid befinner sig i underläge i förhållande till arbetsgivare och försäkringskassa. Det är knappast heller förvånande att de fackliga organisationerna är kritiska till förslaget. Även Sveriges läkarförbund ser en fara i att enskilda inte längre ska kunna hänvisa till lagen när ett avstämningsmöte dröjer eller när rehabiliteringsplanen drar ut på tiden. Vi instämmer i den kritiken. Att ha kvar tidsfristerna är åtminstone ett sätt att ge individen rättigheter. Varför vill inte ni borgerliga värna individen i detta sammanhang?

Herr talman! Kravet på arbetsgivarna att göra rehabiliteringsutredningar avskaffas. Ett skäl är att sjukskrivningsprocessen kommer att reformeras. Ett annat skäl att rehabiliteringsbegreppet är så oklart. Eva Nilsson Bågenholm, Sveriges läkarförbund, säger: Vi, det vill säga läkarna, har lurat många av försäkringstagarna med diverse rehabiliteringsutredningar och rehabiliteringar där ordet har förlett tanken. Rehabilitering är ett de mest missbrukade ord som finns, säger hon. Rehabilitering betyder så olika saker. Vi har arbetslivsinriktad rehabilitering. Vi har arbetsplatsinriktad rehabilitering, som arbetsgivaren har ansvar för. Vi har arbetsmarknadsinriktad rehabilitering, som Ams svarar för. Vi har medicinsk rehabilitering, som vården ansvarar för. Dessutom är kunskaperna om effekterna av olika rehabiliteringsåtgärder bristfälliga, som vi säger i betänkandet. Man har försökt med rehabilitering med arbetsplatsen som utgångspunkt i 15 år, alltså sedan år 1992, och det har inte fungerat. Det har gjorts flera utredningar om rehabiliteringsprocessen. År 1997 gjordes en utredning om arbetsgivarens ansvar och förutsättningar att fullgöra ansvaret. Det påverkade inte sjukfrånvaron. Den ökade i stället kraftigt just från det året. Två år senare gjordes ytterligare en utredning. Året därpå gjordes en tredje. År 2005 gjordes ytterligare en om arbetsgivarens ansvar och om den enskildes ansvar. Man skulle kunna tro att arbete i sig var en riskfaktor. Arbetsgivaren ska fortfarande bry sig om sina anställda och fortsätta att medverka till de åtgärder arbetsmiljölagen lägger på honom. Det skrivs in i den allmänna försäkringslagen, AFL, att arbetsgivaren har skyldighet att anpassa arbetet såsom arbetsmiljölagen föreskriver. Arbetsgivaren behöver inte längre ägna sig åt någonting som han ofta inte kan någonting om. I stället ska han ge Försäkringskassan de upplysningar som behövs för att Försäkringskassan ska kunna kartlägga den försäkrades behov. Oppositionen undrar hur Försäkringskassan nu ska klara den rehabilitering som Försäkringskassan inte har klarat tidigare. Jo, Försäkringskassan involverar den sjuke själv i processen från början. Tidigare låg i princip allt ansvar på alla andra utom den det berörde. Alla väntade på någon annan. Det blev mycket väntan. I en ny sjukskrivningsprocess ska den sjuke själv skatta sin arbetsförmåga med sjukdomen. Redan vid första besöket hos läkaren ska den sjuke fokusera på sin förmåga i stället för på sin oförmåga. Det som förut kallades läkarintyg döps om till medicinskt underlag för bedömning av förmåga att arbeta vid sjukdom. Sjukskrivningstiden styrs av de försäkringsmedicinska riktlinjer som håller på att arbetas fram. En plan för återgång i arbete ska göras upp under de första två månaderna. Här kommer det viktiga. I stället för rehabiliteringsutredning, i stället för rehabiliteringsplan och i stället för ansökan om rehabiliteringspenning erbjuds den försäkrade en plan för återgång i arbete. De flesta blir friska utan rehabilitering. Det vet man. De flesta återgår till arbetet inom en eller två månader. Därför upprättar man plan för återgång i arbete under den tiden. Syftet med allt detta är att göra den försäkrade delaktig i vägen tillbaka. Delaktighet är hönnörsordet. Den sjuke är inte ett kolli som ska tas om hand av andra. Det handlar om att tidigt i sjukprocessen göra ett vägval. Efter tre månader blir fallet ett ärende för samordningen. Om det av olika skäl inte är aktuellt med insatser avvaktar man ytterligare tre månader. Efter ett halvår tar man ställning till om den försäkrade ska ha sjukersättning. Rätt rehabilitering är naturligtvis bra. Men vi har lurat oss själva och de försäkrade som har fått fel förväntningar. Plan för återgång i arbete talar om precis vad det handlar om. Individen ska ta vara på sina möjligheter att gå tillbaka till arbetet medan möjligheterna fortfarande finns. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Det finns många frågor och delar som vi kan diskutera på området. Jag skulle vilja ställa några frågor till Helena Rivière. För oss, som jag också sade i mitt anförande, är arbetsplatsen och kunskapen och engagemanget för frågorna väldigt viktigt. När man läser utskottets ställningstagande ser man att utskottet lägger tyngdpunkten på att Försäkringskassan och Försäkringskassans resurser är det som ska lösa problemen. Vi har fortfarande inte sett någonting av den sjukskrivningsprocess som det förs diskussioner om och arbetas med. Jag skulle gärna vilja få några exempel från Helena Rivière på vad det skulle kunna leda till i sammanhanget. För mig är arbetet på arbetsplatserna väldigt viktigt. Jag har lite svårt att förstå att man när man i det ena fallet tittar på hur sjukförsäkringen fungerar väldigt bryskt väljer att genomföra en lag om bidragsbrott mot de människor som gör fel i sjukförsäkringen. Arbetsgivarna har ett ännu större ansvar i detta. När arbetsgivaren inte lever upp till de normer vi har uppställt på området tar man bort reglerna. Vad kan man förvänta sig händer fortsättningsvis? Om arbetsgivaren inte lever upp till intentionen i arbetsmiljölagen, kommer man då också att kunna se förändringar i arbetsmiljölagen som underlättar för arbetsgivaren i dessa svåra frågor? För mig är arbetsplatsen oerhört central. Varför flyttar man fokus från arbetsplatsen på det sätt man gör med förslaget?

Herr talman! Som jag sade är det inte på arbetsplatsen som insatserna kommer att göras. Det är Försäkringskassan som tar över de tidiga insatserna. Kurt Kvarnström säger att arbetsplatsen är så viktig. Vi får tänka på att de flesta sjukdomar som verkligen ökar är psykisk ohälsa, depressioner och stressjukdomar. Vad ska arbetsgivaren kunna göra i det läget? Vad finns det för insatser att sätta in? Det verkar som att Kurt Kvarnström och hela oppositionen biter sig fast vid den gamla socialdemokratiska tillvaron i sammanhanget där arbetsplatsen var den plats där allt utspelade sig. Jag tror inte att det är så centralt att arbetsplatsen är i centrum för alla åtgärder.

Herr talman! Jag vill inte påstå att centrum för alla åtgärder finns på arbetsplatsen, men det som poängteras i utskottets ställningstagande är faktiskt väldigt tidiga insatser. Då är det på arbetsplatsen man först ska möta de här frågorna. Helena Rivière säger i sitt anförande att det finns saker som arbetsgivaren inte kan. Men då är det ju väldigt viktigt att gå på vårt förslag. Vi behöver hjälpa till och förstärka så att arbetsgivare som har svårigheter i de här frågorna kommer i gång med diskussionerna väldigt tidigt. Det är den vägen vi måste gå, inte flytta dessa frågor ut i samhället och på sidan om. De allra flesta människor behöver ju gå tillbaka till sin arbetsplats. Vi kan konstatera att de allra flesta kommer att gå tillbaka. Jag hade förmånen att lyssna på en företrädare för Stressinstitutet i Göteborg för en dryg vecka sedan. Där forskar man mycket kring de nya sjukdomarna. Man redovisar nu också successivt, efter fem års forskning på detta område där man även jobbar med människor, hur man faktiskt går över till utbildning för arbetsgivare för att på ett bättre sätt klara att få människor som går in i väggen och som drabbas av de här diagnoserna tillbaka till arbetsplatsen. Det är den lösning som de flesta går emot. Vi har ju till och från trott att det för en del människor kan vara en lösning att byta jobb, men så är det inte. De allra flesta behöver den trygghet som det innebär att kunna gå tillbaka till sin egen arbetsplats. Då behöver vi på något sätt hjälpa till med att utveckla detta. Men varför går man den andra vägen? Varför går man ifrån det som är så viktigt? Varför går man ut och försöker lösa det här med samhällsinsatser på olika sätt? För mig är det ett obegripligt sätt att arbeta med dessa frågor.

Herr talman! Man går inte ut och försöker lösa det med samhällsinsatser, utan man utgår ifrån den sjuke själv. Den första person som den sjuke möter är ju läkaren. Läkaren och Försäkringskassan kommer här att samverka i och med att vi får försäkringsmedicinska riktlinjer som bestämmer hur lång perioden ska vara. Den har varit för lång tidigare. Att insatserna nu flyttas ut är ingenting som gör det sämre för den enskilde arbetstagaren. Man skapar inte felaktiga förväntningar hos den sjuke, utan man gör upp en plan för återgång i arbete. Då har man ändrat synsätt - man har flyttat fokus från det sjuka hos den som är sjuk till det som handlar just om återgång i arbete.

Herr talman! Om nu Helena Rivière tycker att ordet "rehabilitering" är missvisande borde väl en plan för åtgärder på arbetsplatser vara ett rimligt krav, såsom Rehabiliteringsutredningen föreslog. Varför tog ni inte upp det? Det är min ena fråga. Det andra jag funderade på när jag hörde Helena Rivière var att Försäkringskassan involverar den sjuke själv, säger Helena. Men arbetsförmågan är ju kopplad till den arbetsplats man har eller söker sig till. Den är liksom inte fristående. Även om man har arbetsförmåga på ett ställe kanske man inte självklart har det på ett annat. Det beror också på vilka arbetsuppgifter man ska utföra. Det är intressant att det nu kommer en diskussion kring den psykiska ohälsan. Det handlar ju också om vilken attityd som finns i samhället och på olika arbetsplatser. Det handlar om vilka krav som ställs i arbetslivet. Är du välkommen även om du inte kan ge hundra procent eller till och med mer? Helena tog inte upp individens rättigheter i sitt anförande. Där försökte jag belysa var man står på den borgerliga kanten i dag. Det är snarare en brist på rättigheter, eftersom man tar bort tidsfristerna. Hur vill man värna individens rättigheter när tidsfristerna tas bort? Det är min andra fråga.

Herr talman! Gunvor G Ericson frågar varför vi inte vill ha Rehabiliteringsutredningens plan på åtgärder på arbetsplatsen. Då säger jag att den nya sjukskrivningsprocessen föreslår en plan för återgång i arbete. Det borde gå väl så bra som en plan på åtgärder på arbetsplatsen. Fokus är ju på den sjuke själv. Gunvor G Ericson säger att arbetsförmågan är kopplad till arbetsplatsen. Jag skulle vilja säga att arbetsförmågan är kopplad till individen. Vad gäller individens rättigheter är det precis dem jag värnar om, när jag pratar om att så tidigt som möjligt vända bort från sjukdomen och vända tillbaka i arbete. Vi vet ju att möjligheterna att komma tillbaka försvinner med tiden, för varje dag som går. Därför är en plan för återgång i arbete så viktig, och det är därför fokus ligger där.

Herr talman! Som mycket intresserad av folkhälsa håller jag fullständigt med om att tidiga insatser behövs. Därom är vi helt eniga. Men frågan är hur ansvaret ska fördelas och hur samhället kan främja hälsofrämjande insatser. I folkhälsopropositionen heter det att man "ska skapa samhälleliga förutsättningar för att (.)". Det står ni i och för sig inte bakom längre, eftersom den borgerliga regeringen tog bort det. Du säger att den nya sjukskrivningsprocessen föreslår en plan för återgång i arbete. Ja, precis! En plan för återgång i arbete borde väl också på något sätt vara kopplad till den arbetsgivare som man ska vara hos. Det är det som är poängen i det här. Att helt frita arbetsgivaren från ansvar tycker jag är anmärkningsvärt. Det handlar ju inte bara om individens förutsättningar utan också om vilken arbetsplats denna individ ska befinna sig på. Att i det läget ta bort arbetsgivarens ansvar och ta bort möjligheten för den enskilda individen att ställa krav på inom vilken tid Försäkringskassan faktiskt ska kunna kalla till möte tycker jag är anmärkningsvärt. Då har man tappat bort individens rättigheter. Eller ska inte individen ha några rättigheter att ställa krav på Försäkringskassan?

Herr talman! Arbetsgivaren är inte något ont genius som vill sina arbetstagare illa. Arbetsgivaren har enligt arbetsmiljölagen fortfarande ansvar för sina anställda och utövar det. Tidsfrister, har man funnit när vi fick en samlad myndighet, behövs inte längre. Det var skillnad när Försäkringskassan var en rad fristående myndigheter. Men när det är en och samma myndighet är behovet av att spika en tid för avstämningsmöte inte lika angeläget. Dessutom varierar behovet av tidsfrist med olika diagnoser. Därför kan man inte spika en fast tidsgräns. När det gäller individens rättigheter upprepar jag vad jag har sagt tidigare, att individens rättigheter bäst försvaras av en strikt, stram, effektiv och bra sjukskrivningsprocess som involverar den enskilde själv. Individen får själv skatta sin återstående arbetsförmåga och framför allt möjligheten att komma tillbaka till arbete medan tid är.

Herr talman! Betänkandet Vissa sjukförsäkringsfrågor m.m. handlar framför allt om att avskaffa arbetsgivarens krav på att genomföra en rehabiliteringsutredning. Det är också det i det här betänkandet som jag tänker uppehålla mig vid. Men innan jag gör det vill jag, herr talman, tillstyrka förslagen och föreslå avslag på reservationerna. Tanken med att arbetsgivaren skulle ha ett ansvar för att genomföra de här rehabiliteringsutredningarna var att man skulle minska sjukskrivningarna. Det har vi hört redan nu. Färre skulle få sjukpension, och människorna både kunde och ville vara med på jobbet. Nu har det visat sig att det inte fick avsedd verkan, tvärtom. Då måste man faktiskt göra någonting annat. En av de saker man pekar på som har varit ett problem är vem det är som har huvudansvaret för rehabiliteringsåtgärderna. Vi har ju hört att arbetsgivarna när de har gjort sina utredningar, om de har gjort sådana, ofta kommer in för sent till Försäkringskassan och att utredningarna har varit bristfälliga. Därför ser jag nu med tillfredsställelse på att Försäkringskassan görs till huvudansvarig för rehabiliteringen. Det betyder att man nu kan se till att minska antalet sjukskrivningar och minska att personer är i ett utanförskap. Om vi bara tänker att 1 procent av den miljon människor som i dag står utanför skulle kunna rehabiliteras skulle det alltså tillföra statskassan 17 miljarder. Att använda de pengarna på ett bra sätt vore definitivt inga problem. Ett livsvänligt arbetsliv innebär att man inte ska bli sjuk utan att man ska må bra på sin arbetsplats. Genom arbetsmiljölagen och det systematiska arbetsmiljöarbetet har arbetsgivaren även fortsättningsvis ansvaret för att se till att det är en bra arbetsplats. Det förebyggande arbete som det systematiska arbetsmiljöarbetet bland annat innebär är att arbetsgivaren genom medarbetarsamtal och anpassning av arbetsplatsen både fysiskt och psykiskt ska se till att arbetstagaren inte blir sjuk. Det ansvaret åligger alltså arbetsgivaren fortsättningsvis. I den rapport från Socialförsäkringsutredningen som handlade om rehabilitering, Rehabilitering - ett långt lidandes historia , framgår det att det bara var en fjärdedel av dem som var sjuka längre än 60 dagar som angav att arbetsplatsen var anledningen till sjukskrivningen. Det betyder att arbetsgivaren inte kan åläggas att ta ansvaret för att arbetstagaren ska vara frisk. Det betyder i stället att man ska vara delaktig i arbetet, precis som det står i betänkandet. Det är Försäkringskassan tillsammans med sjukvården och arbetsgivaren som ska jobba med rehabiliteringen. Men, herr talman, det behövs mycket bättre rehabiliteringsmetoder. Flera yrkespersoner behöver vara involverade i rehabiliteringen. Man måste se hela människan och inte bara en liten del. Det finns mycket att jobba med när det gäller rehabiliteringsmetoderna. Men man kan näppeligen ge ansvaret att ha den här bredden till arbetsgivaren. Nej, det måste faktiskt vara flera delar i samhället som ska jobba med detta. Jag för min del och vi från Centern ser ju att varje enskild person kan ta ansvar för sig själv och att varje människa också har en skyldighet att vara aktiv i rehabiliteringsprocessen. Det kan inte bara vara en tjänsteman som ska se till att man rehabiliteras, utan det måste också åvila den enskilde att jobba med. Därför behövs ett annat arbetssätt på Försäkringskassan. Vi vet att det finns en utredning som jobbar just med sjukskrivningsprocessen. Det behövs också ett bättre samarbete mellan arbetsgivarna, arbetsförmedlingen, sjukvården inom både kommuner och landsting och naturligtvis också med den enskilde för att medverka till att sjukskrivningarna minskar. Med det, herr talman, slutar jag där jag börjar med att tillstyrka förslagen i betänkandet.

Herr talman! Solveig Zander börjar sitt anförande med att säga att rehabiliteringsutredningarna som kom till för ett par år sedan inte har gett någon effekt. Då skulle jag gärna vilja ställa frågan: Hur tyder du det, i och med att sjukfrånvaron ändå minskar? Jag vill faktiskt påstå att både medfinansieringen och ett aktivare arbete på arbetsplatsen har en stor del i den utveckling vi har när det gäller sjukfrånvaron. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha klart för sig att det ser ut på det sättet. Och jag tror att det också är väldigt viktigt att man ser de människor som faktiskt har ett arbete men som blir sjukskrivna. Det handlar i väldigt stor omfattning, också i det korta perspektivet, om att människorna ska bli sedda och att någon bryr sig om dem. För några år sedan gjorde man en väldigt stor undersökning där man konstaterade att mer än hälften av dem som var sjukskrivna inte kände sig välkomna tillbaka till arbetsplatsen. Då måste det ju vara något fel på arbetsplatsen. Då kan det inte bero på människorna som vill tillbaka, utan orsaken måste ligga någon annanstans. Jag blir lite överraskad när Solveig Zander så starkt betonar att huvudansvaret ska ligga hos Försäkringskassan. Med vilka resurser och på vilket sätt, Solveig Zander? Man minskar faktiskt med 1 400 anställda trots att man inte har klarat av att leva upp till de avstämningssamtal som jag ändå hoppas att vi är överens om är ett alldeles utmärkt sätt att lösa många av de här problemen på. Man sätter sig ned vid samma bord, absolut tillsammans med arbetsgivaren och med den det handlar om, individen, i centrum och för ett samtal om de här viktiga frågorna. Jag är mycket överraskad över den slutsats du drar i det här sammanhanget.

Herr talman! Det är mycket intressant att höra av Kurt Kvarnström att jag på något sätt skulle ha påstått att arbetsgivaren inte skulle ha fortsatt ansvar, vilket jag verkligen trycker på. I betänkandet står det också att man vill tydliggöra detta. Regeringens förslag medför inga förändringar när det gäller arbetsgivarens anpassnings- och rehabiliteringsansvar enligt till exempel arbetsmiljölagen. För att tydliggöra detta föreslås att det ska framgå av . Sedan står det i vilket kapitel i lagen om allmän försäkring. Det är att trycka på att arbetsmiljölagen måste följas. Detta har uppenbarligen varit en brist eftersom det finns personer som fortfarande inte har möjlighet att må bra på sin arbetsplats. I det sammanhanget är det inte bristen eller tillgången på rehabutredningar som gör att man mår bättre på sin arbetsplats. Nej, det är att arbetsmiljölagen följs och att det sker ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Det innebär att jobba förebyggande. Det är bättre att jobba förebyggande, Kurt Kvarnström, än att komma när personen har varit sjukskriven, vilket rehabutredningarna har inneburit. De har kommit in för sent. Vi vet att en dag eller två kan medföra stora brister i förmågan att återgå till jobbet igen om man har varit borta från arbetet. Arbetsgivarens ansvar finns fortfarande kvar.

Herr talman! Visst skulle vi kunna föra en diskussion om det förebyggande arbetet, men nu är det inte riktigt det som frågan handlar om. Jag pratar lite grann om andra ändan. Jag skulle kunna prata mig varm för en större omfattning på de förebyggande åtgärderna. De regler vi skapar är inte till för de arbetsgivare som sköter detta på ett bra sätt utan de är till för att den enskilde faktiskt ska vara trygg i att få hjälp och stöd. Var finns den enskilde i det här förslaget? Var finns den enskildes rätt? Jag tar arbetsmiljölagen som ett exempel. Den enskilde har faktiskt inte möjlighet att driva en fråga som rör arbetsmiljölagen. I den lagstiftningen finns inte möjlighet för den enskilde att hävda sin rätt. Här finns det en kunskapsfråga som jag är intresserad av. Du säger tydligt i ditt anförande att Försäkringskassan har huvudansvaret. Det är det jag vänder mig mot. Det kan inte vara så. Huvudansvaret i ett anställningsförhållande måste ändå ligga på den som har anställt, det vill säga huvudansvaret för återgång till arbete. Du nämnde inte avstämningssamtal. Jag ser det som en viktig del i att tillsammans sätta sig ned med dem som behövs - jag säger inte att läkarna och andra alltid måste vara med i sammanhanget. Vi kan konstatera att arbetsmiljölagens regler inte riktigt efterlevs. Då skulle det här funka. Vad är ni beredda att göra om arbetsmiljölagen inte efterlevs i fortsättningen? Vad är ni beredda att vidta för åtgärder då?

Fru talman! Vi skulle inte diskutera arbetsmiljölagen, men den är otroligt viktig i sammanhanget. Det vill jag verkligen säga. Eftersom vi nu diskuterar att ansvaret för rehabutredningarna togs bort från arbetsgivaren tog jag som exempel, Kurt Kvarnström, att det förebyggande arbetet enligt arbetsmiljölagen fortfarande finns kvar. Det står i betänkandet att Försäkringskassan fortfarande ska inhämta uppgifter från arbetsgivaren och se till att arbetsgivaren medverkar i att få en person att återgå till jobbet eller att titta på de arbetsförhållanden som gäller. Försäkringskassan har ett tydligt huvudansvar, och samverkan med arbetsgivaren är viktig. Men det är inte bara det, vill jag påstå. Det är viktigt i sammanhanget. Det här gäller inte bara arbetsgivaren utan det gäller faktiskt andra möjligheter också. Det kan vara så att det inte alltid är att gå tillbaka till det jobb som man har haft tidigare som innebär möjligheten. Därför är det Försäkringskassans skyldighet att samarbeta med till exempel arbetsförmedlingen för att möjliggöra för personen att få andra jobb. Att se till att arbetsgivaren tar sitt ansvar är en sak, men vi måste se på bredden. En fråga du inte svarade på, Kurt, gällde Försäkringskassan. Ni genomförde att Försäkringskassan skulle ändra sitt sätt att jobba, och vi fullföljer detta. Vi tror på att Försäkringskassans nya sätt att jobba ska ge avsedd verkan. Jag hoppas att ni fortfarande tror på det eftersom ni måste ha trott på det när ni såg till att Försäkringskassan skulle börja förändra sitt arbetssätt.

Fru talman! Solveig Zander visar verkligen kärnan i den nu förda politiken genom att lyfta fram att varje människa är skyldig att medverka i rehabilitering. För mig handlar det om en människosyn som innebär att man ser till både rättigheter och skyldigheter men inte enbart till skyldigheterna. Jag kan hålla med om att det behövs ett annat arbetssätt på Försäkringskassan, men förutom omorganisationen som ni genomförde när ni tillträdde lade ni på ett sparbeting. Det kommer att leda till färre anställda på Försäkringskassan som ska ro detta i hamn. Jag tvivlar på att det kommer att fungera på ett bra sätt i förstone. Det kommer att ta lång tid. Sedan var det frågan om att ta bort tidsfristerna för den enskilda individen. Då är vi tillbaka till frågan om skyldigheterna. Men vart tog individperspektivet vägen? Det är något som vi miljöpartister värnar om och som ni också brukar göra, men jag saknar det här. Helena Rivière sade att tidsfristen inte behövs eftersom Försäkringskassan nu är en samlad myndighet. Delar Solveig Zander den åsikten?

Fru talman! En specifik tidsfrist behövs definitivt inte. När man nu vet att olika diagnoser har olika sjukskrivningstider kan tidsfristen vara den minsta möjliga. Det innebär att man kan vänta för länge med åtgärder från Försäkringskassans sida. Om vi vet att en diagnos medför bara två veckors sjukskrivning ska åtgärder vidtas redan då och inte efter en tidsfrist på x veckor. Det fyller inte en funktion för den enskilde. Det är den enskilde vi ska titta på och inte kollektivet. Har man fått en diagnos med en kortare sjukskrivningstid ska man naturligtvis medverka till rehabilitering redan från första dagen. Det är vi överens om. Vi har alla sagt att det är viktigt. Ja, Försäkringskassan har omorganiserats. Nix, man har inte tagit bort pengar från Försäkringskassans sjukvårdande arbete. Kan man säga så? Nej, det kanske man inte gör. Det handlar om Försäkringskassans sätt att jobba. Men när Försäkringskassan förändrar sitt sätt att jobba förändras naturligtvis också behovet av pengar. Nix, Försäkringskassan har inte blivit tilldelad något sparbeting för sitt sätt att medverka till att människor ska återgå i arbete.

Fru talman! Vi kan säkert tvista mycket om Försäkringskassan har blivit tilldelad något sparbeting eller ej. Uppenbarligen handlar det om färre anställda i framtiden inom Försäkringskassan. Mitt angrepp på förslaget i propositionen gäller att man tappar fokuset på den enskildes rättigheter och bara fokuserar på den enskildes skyldigheter. Sedan var det frågan om tidsfrister inte skulle behövas på grund av olika diagnoser. Självfallet är tidsfristen två veckor. Det var det som tidigare var en rättighet. Man ska ha rätt till ett avstämningssamtal inom två veckor. Det ger en rimlig möjlighet för den enskilde att utöva något slags påtryckningsmedel mot Försäkringskassan. Det är inte så lätt för den enskilde att säga att man borde få prata med Försäkringskassan - att man behöver hjälp. Vi är självklart överens om att jobba förebyggande. I det ingår också att göra individen delaktig i något som bygger på både rättigheter och skyldigheter. Jag förstår inte att tidsfristen inte skulle behövas eftersom det är en samlad myndighet. Jag förstår inte heller varför bara skyldigheterna återstår och inte rättigheterna.

Fru talman! Det är ingen rättighet att få rehabilitering. Lagarna är inte utformade på det sättet. Det vet både du och jag. Däremot står det tydligt och klart i betänkandet - och det tycker jag är viktigt, för jag tycker inte att man här på något sätt ska sväva på målet - att Försäkringskassan i samråd med den försäkrade ska se till att den enskildes behov av rehabilitering klarläggs. Det är en skyldighet från Försäkringskassan att medverka till att också den sjuke har en rättighet. Försäkringskassan ska ta den kontakten. Du, Gunvor, är ute och cyklar, om man får uttrycka sig på det sättet, när du säger att det enbart handlar om att den enskilde har skyldigheter. På bästa möjliga sätt har vi försökt medverka till att den enskilde får rättigheten att få rehabilitering, men det är brister bland annat i rehabiliteringsåtgärder, som är nästa steg som vi måste jobba väldigt mycket med. Men det handlar inte det här betänkandet om, utan vi har enbart tydliggjort vem det är som har ansvaret för att se till att människor ska återgå till jobb. Det är det som är bra.

Fru talman! Det här betänkandet från socialförsäkringsutskottet är det nionde under det här riksmötet och handlar om vissa sjukförsäkringsfrågor med mera. Där föreslås att den modell som man har haft tidigare, att arbetsgivarna ska komma in med en rehabiliteringsutredning till Försäkringskassan inom viss tid, tas bort. Det innebär inte på något vis att arbetsgivarna fråntas ett ansvar. Det är inte så att det skulle innebära någon form av reträtt, att man bara för att man är arbetsgivare inte har något ansvar för sin personal. Vad det handlar om är att just modellen med en deadline för när man ska komma in med utredningen inte har fungerat särskilt väl, av det enkla skälet att det är väldigt många som inte kommer in med dessa utredningar och därför att dessa utredningar i sin tur ofta förlänger tiden för avstämningsmötet mellan Försäkringskassan, den enskilde och arbetsgivaren. Många arbetsgivare, framför allt mindre arbetsgivare, menar att detta är resurskrävande och att man inte har kompetensen att göra den diagnos som ligger till grund för att en person är sjukskriven. Då är det inte konstigare än att man gör den här förändringen. Vi i Folkpartiet stöder detta, och vi menar att man måste kunna göra flera saker samtidigt. En sådan här förändring sker ju parallellt med att hela arbetslivet utvecklas, förnyas, förbättras och moderniseras, att arbetsmiljön på arbetsplatserna ses över och att man på olika sätt inom ramen för avtal och annat stärker den enskildes rätt på sin arbetsplats och så vidare. Försäkringskassan och Socialstyrelsen jobbar nu med att effektivisera själva sjukskrivningsprocessen för att människor snabbt ska komma tillbaka till arbetet. Fru talman! Jag skulle vilja ta upp två saker som jag tycker är ganska viktiga att tänka på. I synen på arbetsgivarens åtagande gentemot den anställde i vissa situationer har alliansregeringen gjort några saker som jag tror är ganska viktiga också av ideologiska skäl. Medfinansieringen av sjuklönen tas nu bort - det är väl 15 procent man betalar efter två veckor. Man ser också över om en arbetsgivare ska kunna få ett läkarintyg tidigare. Om det finns en obalans och om kraven på åtaganden på arbetsgivarsidan är väldigt stora riskerar det i förlängningen att innebära att arbetsgivare kommer att dra sig för att anställa människor som tidigare har varit sjukskrivna eller upplever att de inte vågar och tycker att det är större risk och förenat för mycket kostnader. Då får vi på längre sikt ett samhälle där människor som kanske har varit sjukskrivna - det kan vara en tung skilsmässa som utvecklas till depression och problem och man sjukskriver sig och tvingas vara borta från sitt arbete - och där människor som inte har fått sin rehabilitering i tid får svårare att få jobb. Det finns många arbetsgivare i dag som skulle dra sig för att anställa människor om det finns en för stor obalans. Det här kan kontrasteras mot en liknande modell där man säger att det är individen som ska ta allt ansvar. Om vi skulle gå mot en samhällsmodell som vissa påstår skulle tangera liberalismen där man enbart skulle ha privata försäkringar skulle det innebära att premierna skulle bli väldigt höga för människor som kanske har en diagnos eller som på olika sätt har en större benägenhet att bli sjuka. Det är lika orimligt. Det samhället skulle jag inte heller vilja leva i. Detta bör vi ta med i diskussionen. Om man menar, som man ofta gör från vänstersidan, att arbetsgivarna ska ta ett stort ansvar och ta en stor del av kostnaderna även när människor har varit sjukskrivna under mycket lång tid kommer vi till slut att få en arbetsmarknad där arbetsgivarna kommer att leta efter dem som är kärnfriska. Man kommer att leta efter dem som har en minimal risk att hamna utanför. Det vore ett mycket stort problem. Det andra jag vill säga och som är viktigt om vi ser det här i stort, i det stora hela, är att när den allmänna folkpensionen infördes någon gång i början av 1910-talet var medellivslängden i Sverige 55 år, men pensionsåldern skrevs till 67 år. Det var inte ett särskilt dyrt system med andra ord. Människor dog i genomsnitt tolv år innan de skulle ha gått i pension. I dag är situationen radikalt annorlunda. I genomsnitt går svenska folket i pension strax innan man är 60, samtidigt som medellivslängden är över 80 år och vi börjar jobba senare, samtidigt som vi har mycket höga ambitioner och krav på välfärdsområdet i hela samhället. Saker ska fungera, poliser ska komma i tid - det gör de inte alltid i alla fall - miljön ska vara i ordning och kollektivtrafiken ska fungera och så vidare. Summan av allt detta är att om vi vill klara det välfärdssamhälle och den välfärdsstat som vi har förutsätter det att många människor arbetar. Om man inte snabbt kan få rehabilitering och komma tillbaka eller om man har svårt att få ett jobb och hamnar utanför, om stora grupper fastnar i ett permanent eller långvarigt utanförskap, då ruckas hela den solidariska finansieringen och hela det sammanhållande kittet i vårt samhälle. Det är också detta som gör att vi måste sätta individen i ett sammanhang och förstå vilken oerhörd vinst det är för ett samhälle att en person som varit borta länge från arbetsmarknaden får chansen att komma tillbaka.

Fru talman! Fredrik Malm valde, som tidigare i dag, att allmänt sväva ut i allmänpolitik utan att mera konkret beröra det som det faktiskt handlar om. Han säger bland annat att arbetsgivaren inte vågar anställa. Då måste man fundera i två riktningar. Som jag tidigare sagt är för mig det som sker på arbetsplatsen väldigt centralt i och med att det är en arbetsförmågebedömning vi har i sjukförsäkringen. Då måste det vara viktigare att på något sätt försöka bättra på resurserna så nära arbetsplatsen som möjligt i stället för att ta bort dem. Jag har lite svårt att förstå den här utvecklingen. Arbetsplatsen moderniseras. Visst gör den det. Det är klart att allt måste följa med. Det är helt naturligt. Sedan kommer Fredrik Malm in på det mera övergripande och dem som blir sjuka under lite längre tid. Det skrivs i betänkandet i utskottets ställningstagande hur viktigt det är med snabba insatser och tidiga insatser. Men så gör man en problembeskrivning över de långa, svåra sjukfallen där arbetsgivaren inte har kompetens. Jag tycker att man pratar med två tungor i sina ställningstaganden i utskottet. Så skulle jag vilja fråga: Varför nämner inte Fredrik Malm en så viktig sak som finansiell samordning, som vi ju under förra mandatperioden hade en ordentlig diskussion om och där Folkpartiet väldigt hårt drev de viktiga samordningsfrågorna för att på ett bättre sätt hjälpa människor tillbaka i olika sammanhang? Varför accepterar Fredrik Malm nu att vi inte använder de resurser som riksdagen har beslutat om för att faktiskt ge ett stöd och hjälpa människor? Det jag saknar är konkreta åtgärder för att hjälpa människor. Varför ser vi inga sådana i förslagen? Varför tar ni bort saker innan ni har infört något som ni tror är en lösning?

Fru talman! Kurt Kvarnström nämner att jag skulle ha sagt att arbetsgivare inte vågar anställa. Det var inte riktigt så. Jag förde ett resonemang kring en situation där arbetsgivarens åtaganden för den anställde, också vid långvariga sjukskrivningar, medför stora kostnader och framför allt situationen för mindre arbetsgivare som upplever att de inte har kompetens och resurser eller inte räcker till. Då skapar vi på sikt en situation där arbetsgivare kommer att vara mer benägna - jag tror i och för sig att det är så på många håll även i dag men att det skulle bli avsevärt värre - att bara söka efter människor som framför allt är friska. Man kommer att anställa människor som inte riskerar att bli sjuka därför att man tycker att det är för oberäkneligt vad som annars skulle hända med företaget. Det är en sådan utveckling som vi i alliansen inte vill se. Vi menar att trösklarna på arbetsmarknaden för unga människor som står utanför skulle bli lägre med vår politik, som vi diskuterade i det tidigare ärendet, det vill säga med sänkta arbetsgivaravgifter. Det skulle göra det lättare för ungdomar att komma in. Också människor från andra länder skulle få lättare att komma in genom validering och andra åtgärder. Vi anser att det är mycket viktigt att på olika sätt minska trösklarna.

Fru talman! Jag förstår mycket väl att Fredrik Malm valde att inte kommentera frågorna om finansiell samordning. Med tanke på den situation vi har i dag förvånar det mig lite grann att han undviker att kommentera frågorna, som faktiskt handlar om att ge den enskilde ett ordentligt stöd, speciellt de som varit sjuka en längre period och kommit längre från arbetsmarknaden. Det jag också saknar från Folkpartiet i diskussionen är skyddet för den enskilde. Individen i centrum, skyddet för den enskilde och den enskildes rättigheter har varit honnörsord. Var finns detta i den förändring som kommer? Vad har den enskilde för möjlighet att få sin röst hörd om Försäkringskassan inte tycker att det är värt att ha ett avstämningsmöte? Har den enskilde någon möjlighet i denna lagstiftning att begära att få ett avstämningsmöte? Och vart tar rehabiliteringsutredningarna vägen? Ska de inte finnas längre, eller vem ska göra dem i fortsättningen? Resursfrågan, som tidigare har diskuterats här, är inte oväsentlig i sammanhanget. Jag hoppas naturligtvis att Försäkringskassans omställning kommer att leda till att det kommer att finnas resurser också framöver för dem som verkligen behöver det. Men jag är lite oroad när så pass många människor nu får lämna i en svår omställning, och resursfrågan är rätt så central i sammanhanget. Vad jag saknar i hela argumentationen är konkreta åtgärder till stöd för de enskilda människorna.

Fru talman! Den konkreta åtgärd som har funnits de senaste åren är just kravet på arbetsgivarna att komma in med en begäran om rehabiliteringsutredning inom 4-8 veckor ungefär. För några år sedan var det inte mer än drygt 10 procent av utredningarna som kom in i tid, enligt Försäkringskassan. Det är möjligt att det ser lite bättre ut nu. Vad vi har att förhålla oss till här är en modell som bevisligen inte lyckats leverera det som var lagstiftarens intention och det som vi förväntade oss att den skulle leda till, och då måste man se över varför. När man då frågar de som ska komma in i dessa rehabiliteringsutredningar, det vill säga arbetsgivarna, är de mycket tydliga i sin kritik mot detta. De menar att de saknar kompetensen att bedöma diagnoser, att de saknar resurser att komma in med utredningarna och så vidare. Det är klart att detta fördröjer hela processen. Det betyder inte att arbetsgivarna på något sätt skulle vara ogina eller ointresserade av hur det går för deras personal, utan arbetsgivarna är givetvis mycket engagerade i att arbetsplatsen ska fungera, att det ska gå bra för personalen och att en medarbetare som blir sjuk ska kunna komma tillbaka. Om den här modellen inte har fungerat måste man se över hur man kan förbättra den, och det pågår flera utredningar och arbeten. Dessutom innebär inte förslaget, som jag nämnde i mitt huvudanförande, att arbetsgivarnas ansvar på något vis försvinner. När det sedan gäller finansierad samordning är det klart att man kan använda pengar från en påse till att fylla på en annan. I stället för att betala pengar i bidrag till människor för att de är sjuka kan man använda pengarna till rehabilitering. Det är en idé som Folkpartiet ofta har förfäktat. Men vi har inte alltid genom åren fått stöd för våra idéer om Finsam.

Fru talman! Propositionen som ligger till grund för detta betänkande redogör grundligt för nuvarande regler och överväganden av förslagen om en förändring av rehabiliteringsansvaret. Rehabiliteringsutredningen visar klart att nuvarande system inte fungerar så som det var tänkt. Som exempel kan nämnas att endast en knapp procent får ett avstämningsmöte. Färre än 10 procent av de sjukskrivna får en rehabiliteringsutredning inom rätt tid. Det innebär att 90 procent inte får det. Det visar sig också att småföretag, vilket säger sig självt, har otillräckliga resurser och möjligheter att på ett fullgott sätt genomföra en rehabiliteringsutredning. Med detta sagt framgår det att det finns goda skäl till en förändring i enlighet med regeringens förslag. Avsikten med lagar och regler är att de ska nå sitt syfte. När så inte är fallet bör en omprövning ske. För oss kristdemokrater är det viktigare att man uppnår det som lagstiftaren åsyftar än vem som genomför besluten. Fru talman! Det här betänkandet är egentligen en förlängning av ett tidigare beslut om att återställa arbetsgivarnas kostnadsansvar för sjukskrivning till 14 dagar, som tidigare var tre veckor och därefter 15 procent av kostnaderna. I gengäld fanns det en viss nedsättning av arbetsgivaravgifterna. Man kallar detta för ett medfinansieringsförslag. Syftet var att arbetsgivarna skulle ta ett större ansvar för rehabilitering för sina anställda med åtföljande minskning av ohälsan på arbetsplatsen, även om man normalt vistades endast 30 procent av sin tid på arbetet. Fru talman! Jag tror att det är viktigt att man gör nedslag i verkligheten. Hur såg det då ut? Som ett konkret exempel på konsekvenserna av dessa regler ska jag berätta om en småföretagare i mitt hemlän Halland som jag träffade för ett år sedan. Eftersom det lilla företaget lyckades väl och fick alltmer att göra anställde ensamföretagaren en ny medarbetare på heltid. Sedermera kunde han även erbjuda en ungdom deltidsarbete. Nu bar det sig inte bättre än att den nya heltidsanställde medarbetaren blev långtidssjukskriven av orsaker som inte var relaterade till arbetsplatsen. Någon arbetsplatsrelaterad rehabilitering var sålunda inte aktuell. Det visade sig efter två år att medarbetaren inte kunde komma tillbaka till arbetsplatsen. Då arbetsgivaren inte vågade anställa ännu en medarbetare med åtföljande kostnadsansvar måste han arbeta för två i stället. Samtidigt fick han finansiera 15 procent av sjukskrivningskostnaderna för den sjuke medarbetaren. Tråkigt nog resulterade merarbetet för den tidigare ensamföretagaren i att han själv blev sjuk som ett resultat av utbrändhet. Hela företagets existens vilade på en mycket tunn tråd. Lyckligtvis kunde företaget räddas genom aktiva insatser från företagarens egna familjemedlemmar, ofinansierat kan jag tala om. Slutsumman av det inträffade blev att ensamföretagaren naturligtvis inte valde att ta på sig ett nytt arbetsgivaransvar under dåvarande finansieringsförutsättningar. Därför, fru talman, måste man våga ompröva de beslut som fattas i den här kammaren när de inte fyller sitt syfte eller sin funktion. Jag tror inte att vi har talat om det nödvändiga i att uppgradera företagshälsovården, som det också finns en utredning om, för att motverka och förhindra ohälsa på arbetsplatserna och för att människor snabbt ska kunna komma tillbaka. Den kommer också att gälla för små- och ensamföretagare som kan koppla sitt ansvar till detta och också få en garanti för att bli rehabiliterade utan privata sjukförsäkringar. Fru talman! Med detta som grund vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag har en enkel fråga till Lars Gustafsson. Är avstämningsmötena viktiga? Är de ett bra sätt att lösa dessa problem på?

Fru talman! Ja, de är viktiga.

Fru talman! Varför tar man då bort dem? Det finns inte längre något krav på att de ska genomföras.

Fru talman! I Försäkringskassans uppdrag ligger ansvaret att sköta detta.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte var med i den första debatten i dag, men jag trodde inte att min hals skulle klara av en hel debatt. Jag fick fokusera på denna del. Men jag var i alla fall med och lyssnade. Det som karakteriserar dagen för många sjuka är väntan. Försäkringskassan väntar på att arbetsgivaren ska komma in med en rehabiliteringsutredning, arbetsgivaren väntar på att Försäkringskassan ska arrangera avstämningsmöten och sedan väntar alla på att landsting eller någon annan aktör ska kunna erbjuda rehabilitering. Systemet har varit uppbyggt på väntan, och man gör en sak i sänder. Den som drabbas av detta är den sjukskrivne som inte får hjälp i tid. Regeringen föreslår därför, som ett av många förslag för att minska denna väntetid, att arbetsgivarnas rehabiliteringsutredning slopas och att arbetsgivaren i stället efter samråd med den berörda personen lämnar de upplysningar till Försäkringskassan som behövs för att behovet av rehabilitering snarast ska kunna kartläggas. Fru talman! Jag är den första att peka på vikten av att arbetsgivaren i sitt arbete följer lagar, regler och förordningar och också har ett stort intresse av att hjälpa människor till hälsosamt arbete eller att återgå i arbete efter ohälsa. Arbetsgivaren har också en viktig roll när det gäller rehabiliteringsinsatser och arbetsmiljöbedömning. Ett gott exempel är ABB i Ludvika som jag nyligen besökte. Där arbetar företagshälsovården aktivt tillsammans med ett bemanningsföretag för att hjälpa människor att återgå i arbete. Att vi nu tar bort kravet på arbetsgivarnas rehabiliteringsutredning bidrar till att snabba upp processen utan - och det är min förhoppning - att kvaliteten på något sätt försämras. Det ställs fortfarande stora krav på arbetsgivaren att följa de lagar, regler och förordningar som finns och sätta in de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering. Inte minst kan vi i dagens betänkande läsa alla de lagar med krav på arbetsgivaren som finns i olika kapitel och paragrafer i lagen om allmän försäkring. Arbetsgivarens ansvar enligt arbetsmiljölagen och lagen om anställningsskydd är oförändrat. Vi vill ge arbetsgivarna kraftfulla verktyg att också ta sitt ansvar. Fru talman! Ser vi till vad kravet på att utföra en rehabiliteringsutredning har inneburit har vi kunnat se att arbetsgivarna inte har tillräcklig kompetens att klara detta. Jag behöver inte gå in på det vidare. Det har bekräftats på många sätt redan tidigare i debatten i dag. Det har försinkat rehabiliteringsarbetet och de tidiga insatserna. Detta har förekommit i många år, så den kritik som nu framförs ställer jag mig lite frågande inför. Detta har varit känt under många år och också under den förra regeringens tid utan att man har försökt att göra någonting åt det. Utredningar har inte kommit in i tid, och de har inte varit av den kvalitet som man har önskat. Det har inte underlättat människors återgång till arbete, menar Försäkringskassan. Enligt Försäkringskassans undersökning är det endast i 5 procent av fallen som både en utredning har kommit in och en plan har gjorts inom överskådlig tid. Det är 5 procent av dem som faktiskt behövde detta. Jag ser att s och v i en gemensam reservation har frågat mig om avveckling av arbetsgivarens rehabiliteringsansvar kan främja hälsa i arbetslivet. Vem är det som har föreslagit att arbetsgivarna ska ha ett mindre ansvar för arbetsmiljö och för att hjälpa människor tillbaka till arbete än i dag? Det är i alla fall inte vi. Tvärtom var det den socialdemokratiska regeringen som med sitt icke-agerande tidigare och genom att förtidspensionera människor - 140 personer om dagen i tolv års tid - har låtit människor gå från en korttidsfrånvaro till en långtidssjukskrivning och till en sjuk- och aktivitetsersättning. De har därmed helt tappat kontakten med både arbetsliv och arbetsgivare. Det är verkligen att lämna människor i sticket. På grund av Socialdemokraternas politik har många människor i dag inte tillgång till vare sig arbetsgivare eller en fullgod möjlighet till rehabilitering. Fru talman! Införandet av riktlinjer för sjukskrivna gör det möjligt för Försäkringskassan att bli mer selektiv i sina bedömningar. Om rekommenderade sjukskrivningstider blir mer relevanta, och mer aktiva vill jag poängtera, blir det mindre skäl för många att påbörja en fördjupad utredning. Men när sjukskrivningsorsaken är oklar eller de medicinska skälen tveksamma och möjligheterna till en förlängd sjukskrivning ställs finns det nu möjligheter också för Försäkringskassan att gripa in. Det gamla systemet handlar om att alla behandlas på samma sätt. Låt oss i stället se till att de som behöver får det bättre! Och när vi i dag ser att en sjukskrivningsprocess gör att alla inte behöver ha denna långa administrativa byråkratiska handläggningstid, och att vi slipper undan den, kommer också Försäkringskassan att kunna arbeta på ett långt mycket bättre sätt. Likaväl som det i vissa fall kanske inte finns något behov av att sätta i gång hela den administrativa karusellen finns det i många andra fall krav på en fullgod vidare utredning. Vi behöver anpassa åtgärderna bättre för att hjälpa alla parter. Individer måste få snabbare hjälp och arbetsgivarna mindre byråkrati, särskilt när det gäller sådant som de inte behärskar. Sist men inte minst måste Försäkringskassan kunna fokusera på de fall som med stor sannolikhet kommer att utvecklas till långtidssjukskrivning och i värsta fall förtidspension. Jag ser också i betänkandet att utskottet förutsätter att regeringen följer upp och låter utvärdera effekterna av att arbetsgivarna inte längre ska göra rehabiliteringsutredningar. Jag kan lova utskottet att det kommer jag att göra. Jag har så sent som i dag förvissat mig om att vi har nödvändiga siffror, fakta och möjligheter att göra denna uppföljning. Jag lovar er att jag kommer att göra detta. Jag har också tittat på reservation 4 där s och v kraftfullt motsätter sig att tidsfristerna ska tas bort. Jag är av den bestämda uppfattningen att tidsfrister och ett specificerat antal veckor snarare kan förhindra en aktiv och tidig insats. Låt oss i stället ha tilltro till Försäkringskassan när man säger att detta nästan har varit ett hinder i vägen och att man kan jobba på ett annat, bättre och effektivare, sätt! Jag tror att Försäkringskassan har möjlighet att se lösningarna i stället för ett antal veckor som har varit ett hinder för att hjälpa människor till bättre hälsa.

Fru talman! Det är trevligt att ministern ställer upp i den här debatten. Mycket har sagts under resans gång, men jag vill fråga lite på en punkt. Jag upplever att det finns en lagstiftning och en hel del regler som har försökt snabba upp processen. Jag betraktar det här som fusk. Varför ser vi det inte på det sättet? Varför ser vi inte till att man lever upp till det som man är satt att göra? Tidsgränserna är ju inte till för att man ska vänta till sista dagen, utan de är ett skydd för den enskilde individen. Så är grundtanken. Var finns åtgärderna nu? I propositionen beskriver man flera olika scenarier. Möjligheten att komma tillbaka måste öka. Drivkraften för snabba insatser måste öka. Men var finns åtgärderna? Arbetsgivaren saknar kompetens, säger man i propositionen. Var finns åtgärder för att hjälpa till att skapa den kompetens som är så viktig tidigt i sjukfallen? Man gör ett stort problem av de långa sjukdomstillstånden med de svåra sjukfallen. Var finns åtgärderna för att göra något åt det? Jag tycker att man går fel väg. Man tar bort åtgärder innan man presenterar nya. Man säger att man ska snabba upp processen. Var finns de skrivningarna? Var finns det uppdraget? Varför lever man inte upp till det som är gjort? Varför kommer inte åtgärderna för den problembeskrivning som finns i propositionen?

Fru talman! Det är ju en oppositions intresse och ansvar att opponera mot en politik. Men jag blir lite förvånad när nu Kurt Kvarnström opponerar mot sin egen politik. Socialdemokraterna kan väl inte ha levt i okunnighet om att detta inte har fungerat under väldigt många år. Jag upptäckte det efter några månader på posten som minister. Ni hade ju ansvar för att det som ni sjösatte för ett antal år sedan fungerade. Kontrollerade ni aldrig om det gjorde det? Visste ni inte att arbetsgivarnas rehabiliteringsutredning inte kom i tid? Visste ni inte att endast 5 procent av dem som behövde det fick utredning och en rehabiliteringsplan? Jag blir lite förvånad när Kurt Kvarnström opponerar mot sin egen politik. Jag har upptäckt det här. Vi har upptäckt det här. Vi försöker göra detta och väldigt mycket annat. Försäkringskassan säger att de utredningar som kommer in har varit av så dålig kvalitet - det har de vetat om - att de inte har hjälpt oss i vidare arbete. De tidsfrister som finns försvårar dessutom för oss att arbeta snabbt, säger man. Det kan hända att en diagnos inte alltid ska behandlas på precis samma sätt eller ha samma typ av rehabilitering. Man kan faktiskt behandla olika sjukskrivna personer på olika sätt. Det är just det individuella som Försäkringskassan nu vill genomföra. Jag lovar att jag kommer att följa upp vad som händer när vi tar bort utredningen. Låt oss återkomma i diskussionen och se vad som har hänt. Jag ser att någonting måste göras. Den förra regeringen underlät att göra något. Låt oss återkomma. Jag har en rad andra förslag. Vi tittar på företagshälsovården där arbetsmarknadens parter nu har bett mig att gå vidare. Jag har bett Anna Hedborg att utreda det. Vi lägger fram en mängd förslag som innebär att de personer som har levt länge i utanförskap ska få hjälp att komma tillbaka.

Fru talman! Vi vänder oss emot de åtgärder som utreds. Vi tillsatte en utredning för att titta på vad som har hänt på det här området. De förslag som den utredningen kom med förkastar man. I stället tar man bort allt regelverk som är till stöd för den enskilde. För mig är arbetsplatsen fortfarande väldigt central. Försäkringskassan har och får en mycket större roll. Hur ska de klara sin roll med minskade resurser? Det är egentligen det som konkret händer i dagsläget. Kan var och en i processen kalla till ett avstämningsmöte? Kan den enskilde begära att få ett avstämningsmöte när man vill ha den här diskussionen? Finns det något stöd för det i det förslag som ni har lagt fram? Finns det något stöd för att den enskilde ska få en rehabiliteringsplan om man tycker att man behöver det? Finns det, i det förslag som ni har lagt fram, något stöd för att det över huvud taget ska göras en rehabiliteringsutredning på arbetsplatsen?

Fru talman! Vad gäller rättssäkerheten kan jag konstatera att Försäkringskassan inte har haft någon kontinuerlig tillsyn. För den myndighet som vi var med och röstade igenom för ett par år sedan tittade man inte på någon tillsyn. Det gjorde inte den förra regeringen heller vad gäller rättssäkerheten. Det har förts fram klagomål om den enskildes rättssäkerhet och Försäkringskassans verksamhet och tillgänglighet. Jag har tillsatt en utredning som är färdig i oktober. Där kommer självklart också rättssäkerhetsaspekten in. Det är härligt att höra er värna om individen och höra er tala om individens rättssäkerhet. Men är ni med på vårt förslag att göra en patienträttighetslag? I dag är det bara en skyldighetslag. Ni kommer väl inte bara att värna den enskilda individens rättigheter? Om Kurt Kvarnström hade haft en replik till hade jag frågat honom om han möjligtvis hade kunnat tänka sig att också tillstyrka en patienträttighetslagstiftning. Det får jag fråga vid ett annat tillfälle.

Fru talman! Jag håller med Cristina Husmark Pehrsson om att det finns mycket frustration över väntan i sjukskrivningssystemet - inte minst för den enskilde. Självklart vill arbetsgivarna ha tillbaka sina anställda så snart som möjligt. Vi är överens om att ta bort kravet på rehabiliteringsutredningen. Men att genomföra rehabiliteringsutredningens förslag med fokus på åtgärder anser jag är rimligt. Där skiljer vi oss åt. När det gäller tidsfrister handlar det snarast om makt och rättigheter. I propositionen skriver regeringen på s. 25 att man avstår från att föreslå nya tidsfrister. Vidare skriver man: I den mån det finns skäl att styra myndighetens - alltså Försäkringskassans - handläggning i något avseende bör detta företrädesvis ske via mål i regleringsbrevet till myndigheten. Ni vill alltså flytta makt från individen till myndigheten, från riksdagen till regeringen. Varför ta bort den enskildes rättighet att begära avstämningssamtal?

Fru talman! Gunvor Ericson har pratat mycket om individens rättigheter. Där är vi helt överens. Mitt svar till Kurt Kvarnström var att i den utredning som nu har tillsatts med tanke på tillsyn över Försäkringskassan ingår också rättssäkerhetsperspektivet. Jag gläder mig, som sagt var, åt att ni pratar om detta. Jag instämmer fullständigt i denna möjlighet. Men jag frågar också om man med lika stort patos kommer att hävda individens rättigheter om vi diskuterar patientens rättigheter över lag. I dag är det bara en skyldighet för landstinget att leverera vård, ingen rättighet för patienten att erhålla vård. Låt oss titta på detta ur ett brett perspektiv. Vi kan vara helt överens om att det är viktigt att värna patientens rättigheter. Något som jag också tycker är viktigt i Miljöpartiets reservation är en plan för återgång i arbete. Jag tycker att det är en intressant aspekt. Den finns med i Försäkringskassans diskussioner. Jag har varit på besök hos Försäkringskassan i Skåne. Där diskuterar man allvarligt att ersätta en del av sina arbetsmetoder med just en plan för återgång till arbete. Låt oss återkomma till detta. Var det hamnar vet jag inte i dagens läge. Jag kan bara säga att frågan lever och diskuteras.

Fru talman! Det är positivt att Cristina Husmark Pehrsson fokuserar på åtgärder och en plan. Men tyvärr ger inte denna proposition något lagligt stöd för det. Jag hoppas verkligen att ni återkommer med ett sådant förslag, så att den enskilde kan få rätt att få ett avstämningsmöte. Den rättigheten innebär kanske inte att den enskilde får exakt de rehabiliteringsåtgärder som han eller hon önskar, utan detta får man naturligtvis komma överens om i en dialog mellan Försäkringskassan och den enskilde. Det handlar snarare om att man har en rättighet att få ett möte. På samma sätt har vi en vårdgaranti som innebär att man har rätt att få vård inom tre månader. Men det handlar inte om vilken vård man ska ha. Detta är samma sak. Och där vill jag minnas att våra partier var väldigt överens, och egentligen var hela riksdagen överens om att det ska finnas någon form av rättighet att få ett möte. Det vore väl ganska rimligt att ha det både inom hälso- och sjukvården och inom denna del. Det gläder mig att man nu ser över tillsynen från Försäkringskassan och att man har ett slags säkerhetstänkande och ser på rättssäkerhetsperspektivet för den enskilde. Men i det betänkande och i den proposition som vi diskuterar nu tycker jag tyvärr att den enskilde individens rättigheter har tappats bort.

Fru talman! Vi är helt överens om att väldigt mycket behöver göras. Väntan är orimlig för alla parter. Och i slutändan kostar det också samhället stora pengar. Och väldigt många får sjuk- och aktivitetsersättning. Gunvor G Ericson talade om olika tidsfrister för avstämningsmöten - åtta veckor, tio veckor, två veckor och så vidare. Försäkringskassan säger att det har gjort att man har känt sig uppbunden vid detta. Och när utredningar inte har kommit in har man fått påminna, och sedan har man fått koppla in Arbetsmiljöverket, och sedan har tiden gått. Låt oss i stället försöka slippa detta. Låt oss i stället försöka arbeta på ett mer flexibelt och bra sätt och ge dem möjligheten att kunna göra detta. I stället lovar jag att följa detta och se vad som händer. Men det är inte alltid bra. Vi har detaljstyrt på låga nivåer vilket har varit hindrande. Vi är helt överens om att snabbt hjälpa personer tillbaka till hälsa. Vi ska göra många smarta saker samtidigt och inte sitta och vänta och se, vilket ingen vinner på.

Fru talman! Det har varit intressant att lyssna till debatten. Regeringen har lagt fram en proposition som innebär en ändring av ett icke fungerande regelsystem för rehabilitering. Detta ändringsförslag motsätter sig Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Debatten har belyst båda sidors ståndpunkter. Jag ska bidra med några synpunkter på arbetsgivarens roll och de möjligheter som ligger i förändring. Att behålla och konservera ett icke fungerande regelsystem är förlamande. Det är dyrt och något som alla parter förlorar på. Den föreslagna förändringen ger Försäkringskassan ett tydligt ansvar. Den innebär att man tar bort tidsfrister som inte har kunnat hållas vare sig av arbetsgivare eller av Försäkringskassan och som inte har varit anpassade till individen. Fru talman! Ingen av parterna har vunnit på nuvarande system, allra minst den sjukskrivne. Utan låsning och detaljföreskrifter som reglerar formerna för Försäkringskassans arbete kan Försäkringskassan utveckla och förbättra sina arbetsmetoder i stället för att sysselsätta åtskilliga årsarbetare med uppdraget att påminna arbetsgivaren om rehabiliteringsutredningen som, när den väl kommer in, ger ganska lite information. Handläggningen i sjukskrivningsprocessen kommer att förändras och förbättras och tidigare involvera den sjukskrivne. Och de försäkringsmedicinska riktlinjerna kommer här att vara ett stöd. Vänsterpartiet anser att nuvarande process kan förbättras genom att sanktionsmöjligheter mot arbetsgivarna införs. Och Socialdemokraterna vill utveckla arbetsgivarens ansvar för rehabilitering. Miljöpartiet vill göra vissa förändringar inom nuvarande system. När vi talar om arbetsgivare tänker vi ofta på våra stora börsnoterade företag eller på den offentliga sektorn. Men en realitet är att vi i Sverige har väldigt många små företag. 95 procent av företagen har färre än tio anställda. Det är dessa arbetsgivare som behöver enklare regler och mindre administration och pålagor, inte fler. Då kan de skapa jobb och växa. Varför vill då oppositionen ålägga dessa arbetsgivare ansvaret för att genomföra en utredning som de faktiskt saknar kompetens för, vilket många har tagit upp? De saknar medicinsk information och vana och erfarenhet att göra sådana utredningar. Kompetensen finns ju hos Försäkringskassan. Det gagnar inte den sjukskrivne. Det tar tid och resurser i anspråk som bättre kan läggas på att det vidtas nödvändiga åtgärder för en effektiv rehabilitering. Orsakerna till arbetsoförmåga som ska utredas ligger inte sällan utanför arbetsplatsen, i privatlivet. Det kan vara känsligt, i synnerhet på en mindre arbetsplats, att låta sin sjukdom och sitt privatliv exponeras för arbetsgivaren. Och sekretessen sätts ur spel. Utredningsansvaret flyttas nu från arbetsgivaren. Men arbetsgivaren ska fortfarande lämna de upplysningar som behövs till Försäkringskassan samt ansvara för att behövliga åtgärder för en effektiv rehabilitering vidtas. Det framgår i lagen om allmän försäkring och i arbetsmiljölagen. Arbetsgivarens och Försäkringskassans ansvar är tydligt i lagen. Frågan om rehabiliteringsansvar och utredning är stor och viktig. 570 000 sjukfall inträffade under 2005. Ca 40 procent finns kvar under två månader, det vill säga 220 000 personer, med inte riktigt lika många arbetsgivare. Det innebär att sjukskrivningsprocessen berör många hundratusen människor. Det gäller pengar. Om en person kan återgå tidigare i arbete minskar kostnaderna med 15 000 kronor per månad enligt schablonen. Det gäller resurser och arbetsinsatser som läggs på hanteringen. Och inte minst gäller det sjukdom och livskvalitet för den sjukskrivne som snabbt bör involveras utifrån individbehov och inte utifrån tidsfrister. Det är en enorm process som nu är under utveckling och förändring där individen står i centrum. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna och reservationerna.