Anf. 1 Berit Andnor (S)
Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att det på riksdagens bord i dag inte finns ett enda förslag från regeringen vad avser utnämningspolitiken. Det enda som kommer från regeringen är en mycket tunn och innehållslös skrift. Där lämnas en redovisning av vilka statliga myndighetschefer som regeringen utser och de titlar de har, vilka lagar och bestämmelser som gäller för dessa tjänster och allmänna arbetsgivarpolitiska ståndpunkter som finns i regeringens chefspolicy från 2005, det vill säga något som den tidigare socialdemokratiska regeringen har tagit fram.
Exempel på detta från skrivelsen: Rekrytering av statliga myndighetschefer ska även fortsättningsvis genomföras av ansvarigt departement, står det på s. 20. Man häpnar! Vid vissa tillfällen kan externt rekryteringsstöd användas, står det på s. 24. På s. 26 står det att "statsförvaltningen behöver myndighetschefer som besitter en god ledarskapsförmåga". "Chefsutveckling i olika former bör erbjudas såväl nya som erfarna myndighetschefer", står det på s. 29. Så här fortsätter det.
I kap. 3 finns tio sidor med redovisning av resultatet av de tillsättningar av statliga myndighetschefer som regeringen har gjort under mandatperioden. Av 87 tillsättningar - och då har man räknat bort tillsättningar av rektorer och landshövdingar - har enligt regeringen 35 gjorts efter intresseanmälningar inom angiven tid.
Men statistiken kan beskrivas på ett annat sätt.
Enligt en undersökning av riksdagens utredningstjänst har av 93 utnämningar till och med mars månad i år 10 skett enbart genom att man sökt kandidat via annons. Ytterligare 30 har gjorts genom att man sökt kandidater via både annons och konsulter. 38 utnämningar har skett genom en helt sluten process.
Detta är resultatet av den moderatledda regeringens utnämningspolitik. Det ska naturligtvis ställas mot den retorik som präglade de borgerliga partierna före valet och de vallöften om en helt reformerad utnämningspolitik som de borgerliga partierna gick till val på.
De borgerliga partierna har under en rad år kritiserat den socialdemokratiska utnämningspolitiken. Inte minst har det visat sig i reservationer i konstitutionsutskottet.
Under förra mandatperioden höjdes tonen. Exempel på detta är en artikel på DN Debatt i januari 2005 från Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund, som säger att han ska sparka det han kallar s-märkta generaldirektörer: Politiskt tillsatta chefer sparkas efter maktskiftet! En borgerlig regering gör rent hus i myndighetstoppen!
Två rapporter under våren 2006 från de borgerliga partierna utlovade en reformering av utnämningspolitiken efter valet. Även här var tonfallet hårt och fyllt av övertoner. Där stod att Sverige blivit en form av enpartistat där partibok är nödvändig för att kunna göra karriär och att myndigheternas oberoende hotades.
Centerledaren Maud Olofsson fyllde på i augusti 2006 med uttalandet: "Det är inte bara ett socialdemokratiskt parti som styr landet utan det är en maktapparat. Vi ser också en socialdemokrati som använde hela statsapparaten för att ge förläningar till dem som har partibok. I andra länder skulle detta kallas korruption."
Det handlar inte bara om utnämningar eller att avskeda generaldirektörer. Nu är tonläget sådant att det på fullt allvar hävdas att demokratin är hotad, kanske till och med redan försvunnen, i och med att väljarna så ofta har röstat fram en socialdemokratisk regering. När Mats Odell, som nu har ansvaret för utnämningspolitiken i regeringen, konfronterades med dessa uttalanden efter valet konstaterade han att valrörelser har sin egen dynamik.
De förslag som fanns i den rapport som kom våren 2006 och som skulle genomföras efter ett regeringsskifte innehöll utannonsering av alla tjänster och nomineringskommittéer. Efter tester av de kandidater som hade anmält sig skulle det lämnas förslag från statsråd till riksdagen för utskottsförhör. Sedan skulle det komma ett förslag från berört utskott till regeringen som därefter skulle utse den person som man föreslog.
Sedan kom valet 2006, med känt resultat. Nu skulle det göras rent hus. Korruptionen skulle stoppas, och vägen bort från enpartistaten skulle anträdas - allt genom en förändrad utnämningspolitik.
Men vad hände? Jo, i rask takt började man utnämna moderater. Per Unckel utsågs i november 2006 till landshövding i Stockholms län. I slutet av oktober utsågs Carl Cederschiöld, moderat. Han skulle få i uppdrag att lösa trafikproblemen i Stockholmsregionen. De första exemplen på vad som hände är en räcka av borgerliga utnämningar.
Den politik som skulle göra rent hus med politiska utnämningar och den påstådda vänskapskorruptionen följdes av beslut om utnämningar av Hafström, Ehrenkrona, Starrin, Leissner, Furmark, Hamilton med flera.
I slutet av november 2006 försökte statsministern återta initiativet när det gällde utnämningspolitiken. Han lämnade ett kortare pm till utvalda riksdagsjournalister. Under rubriken "Reformering av utnämningsmakten" redovisades en lista om nio steg som tillsammans skulle utgöra vägen till en ny utnämningspolitik. Exempel från denna lilla skrift är att man skulle göra en genomgång av befintliga myndighetschefer och lägga fram en kravprofil för befintliga chefer samt en nivåindelning av utnämningsmakten, beslut om ändring av sekretesslagen och tilläggsdirektiv till Grundlagsutredningen.
Men hur blev det? Jag ska ta tre exempel.
Det första exemplet: När det gäller tillsättningen av generaldirektör för Banverket gick ansökningstiden via annons ut den 26 oktober 2007. Den 10 januari 2008 fattade regeringen beslut i anställningsfrågan. Den person som fick tjänsten lämnade in sin ansökan den 7 januari 2008. Alla vet att regeringen inte fattar beslut på underlag som varit inne i Regeringskansliet i tre dagar.
Genom att man, som i det här fallet, använt rekryteringsbolag och haft bara muntliga föredragningar finns det mycket lite dokumenterat i det här anställningsärendet - en helt sluten process som syftar till att kringgå offentlighetsprincipen.
Det här kan jämföras med vad ansvarig departementschef för det departement som skötte rekryteringen av generaldirektör för Banverket sade här i denna talarstol tre månader efter regeringsbeslutet: "Vi är otroligt stolta för att det redan nu är transparens. Det är öppenhet. Det finns en möjlighet att följa hela den här processen."
Jag tycker, fru talman, att detta är ett hycklande utan like. Ingen utomstående, inte ens om det hade funnits andra kandidater - man vet inte om det över huvud taget har funnits några - har en chans att väga meriter eller annan lämplighet hos den som fick tjänsten jämfört med de andra kandidater som den här konsultfirman eventuellt har tagit fram.
Det andra exemplet gäller tjänsten som generaldirektör för Svenska kraftnät. Där påstod vår statsminister att rekryteringen skett med extern konsult i konkurrens med andra. Sanningen är att det bara fanns en enda kandidat för den där konsulten att bedöma - ingenting annat.
Sedan har vi det tredje exemplet: rekryteringen av hela folkets rikspolischef. Där hade man en annonsering som gav hela 27 sökande. Men regeringens bedömning var att ingen av dem var tillräckligt kvalificerad. Utnämningen fick ske efter handplockning.
Om kandidaterna i de här tre exemplen var väl lämpade för posterna tar jag inte ställning till i detta sammanhang. Det är det viktigt att understryka; det är ingen värdering av dessa personer. Däremot, och det är detta som den här diskussionen handlar om, kan jag konstatera att regeringens rekryteringsprocess inte på något sätt uppfyller de stolta orden om ökad öppenhet och transparens - det som skulle prägla utnämningspolitiken, det som man uttalade från de borgerliga partierna före valet.
Ett av huvudnumren har varit det här med annonsering i den så kallade nya utnämningspolitiken. Det sägs också i den skrivelse som vi nu debatterar. Den tidigare målsättningen, som lades fast hösten 2008, ska ligga fast.
Men hur man ska tolka det här med annonsering är ytterst osäkert. Synen på vad som ska annonseras eller inte har skiftat över tid. Från arbetsgruppens uttalande före valet om att allt ska annonseras har det varit varierande ställningstaganden. Till exempel har Mats Odell på drygt ett halvår helt bytt uppfattning när det gäller synen på annonsering. I september 2007 sade han: "Jag är för min del beredd att också pröva att för första gången i svensk historia annonsera efter landshövdingar." I april 2008 sade Mats Odell: "Det finns fortfarande fall där det är naturligt att inte annonsera. Det gäller till exempel landshövdingar."
Hur annonsering efter kandidater till högre statliga tjänster ska användas som metod är uppenbart ett problem för den borgerliga regeringen. Det är ett virrvarr av lösa uttalanden, ogenomtänkta utspel och ett inkonsekvent agerande. Systemet för utnämningar är i dag splittrat. Olika departement verkar göra lite som de vill, vilket får till följd att det i nuläget är nästan omöjligt att följa processerna eller att hitta den röda tråden i utnämningspolitiken. Dokumentationen är bristfällig. Också genom att använda konsultfirmor har regeringen på olika sätt försökt tricksa och fixa för att dels undvika att behöva göra processen offentlig, dels försöka dölja sitt misslyckande med annonseringens resultat.
Man visar fram en ny generaldirektör som tillsatts efter det att tjänsten har annonserats ut men utan att riktigt vilja kännas vid att annonseringen inte gett tillräckligt kvalificerade kandidater. Den process som med en socialdemokratisk regering kallades för korrupt är nu den process som den borgerliga regeringen använder sig av bakom sin kuliss av öppenhet och transparens. För att på något sätt göra processen lite mer rumsren har man nu kommit med ett förslag som vi inte hittar här utan som kommer att diskuteras efter årsskiftet - ett förslag om mörkläggning av hela rekryteringsprocessen.
En stor inskränkning i offentlighetsprincipen är resultatet av den moderatledda regeringens utnämningspolitik - en mörkläggning av rekryteringsprocessen. Sedan tänker man sig kanske - det vet vi inte, men möjligtvis är det så - från regeringens sida att tillsätta en utredning om myndighetschefernas anställningsvillkor.
Det har varit ett inkonsekvent handlande samt pinsamma och taffliga försök att dölja debaclet genom ett oförtröttligt upprepande av fraserna om öppenhet, transparens och spårbarhet. Nej, den metod som ska gälla framöver beträffande utnämningar är mörkläggning.
Jag yrkar bifall till reservationen i detta betänkande.
(Applåder)
I detta anförande instämde samt Phia Andersson, Billy Gustafsson, Yilmaz Kerimo, Torbjörn Lövendahl, Helene Petersson i Stockaryd och Tone Tingsgård (alla s) samt Marianne Berg (v).