Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner

Fru talman! Jag konstaterade just att Arbetsmiljöverket har tillsynsuppdraget över arbetsmiljöfrågorna och kommunen över reglerna när det gäller sanitära krav på bostäder. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att regelverket i sig finns på plats. Däremot är frågan hur vi kommer till rätta med den typen av arbetsgivare som uppenbarligen har problem med att leva upp till arbetsmiljöfrågor eller bostadsfrågor. Där tror jag att det behövs en mångfald av aktörer. Jag kan bara konstatera att i det andra kända och omdiskuterade fallet med städarna på hamburgerkedjorna var det varken Arbetsmiljöverket, skyddsombud eller något fackförbund som kom fram med den informationen. Det var i medierna som informationen kom fram. Det visar att oavsett vilket regelverk vi har, oavsett hur vi försöker organisera tillsynsverksamheten, behövs det många aktörer som vågar gräva och visa upp de fall som uppenbarligen är otillständiga. Jag tror inte att Eva-Lena Jansson eller jag har någon skiljaktig syn på vad som är tillständigt eller inte. Det handlar just om hur det blir uppmärksamhet på dem som beter sig på ett regelvidrigt sätt eller på något som i största allmänhet är otillständigt. Jag tror att det behövs en mångfald olika aktörer. Låt mig snabbt komma in på frågan om dödskallemärkning. Jag kan konstatera utan att omedelbart ta ställning för den danska smileykonstruktionen att den har fått som effekt att de företag, arbetsgivare, som har fått röda smileys, det vill säga i grund och botten underkänt, har fått oönskad uppmärksamhet. De har hamnat på den "röda listan". Exakt om det går att införa eller på vilket sätt vi skulle ha samma eller motsvarande märkning i Sverige får vi återkomma till. Det är åtminstone ett konkret exempel från vårt närområde där man har försökt att visa upp de goda exemplen, men i och med att man har gjort det har man också visat upp de mindre goda exemplen. Effekten från Danmark har varit att det har blivit ett tydligare konkurrensmedel i frågan om konkurrensen om arbetskraften. Jag håller med Eva-Lena Jansson att ju fler som kommer från omvärlden till Sverige och arbetar desto mer blir det en fråga om information. Man kanske inte känner till partsförhållandena, man känner inte till skyddsombudsverksamheten och man känner inte till lagar och regler och vilka rättigheter man har. Där ligger det på oss alla att försöka se till att informera bättre. Det ligger naturligtvis på parterna, men det ligger också på Arbetsmiljöverket och andra myndigheter att vara tydliga och berätta vad man får för rättigheter och skyldigheter när man kommer till Sverige för att arbeta. Det är inte samma sak som att säga att det är en dålig idé. Det är det inte i grunden. I grunden är det mycket bra att vi har möjlighet med fri rörlighet över Europas gränser och att vi har möjlighet för utländsk arbetskraft att komma till Sverige och arbeta, liksom vi har möjlighet för svensk arbetskraft att arbeta på utländsk arbetsmarknad. Jag tror på en kombination. Det finns ett regelverk på plats, som i grunden är bra. Det finns olika aktörer som behöver samverka för att lyfta fram, visa, granska och kritisera. Dessutom behöver vi många som deltar i debatten. Vi behöver också, för att sy ihop säcken, hitta ytterligare verktyg för att lyfta fram en god arbetsmiljö.

Fru talman! Det är alarmerande med dessa människor som blir utnyttjade i Sverige. Jag håller med arbetsmarknadsministern om att Sverige ska vara öppet för utländsk arbetskraft, men de ska jobba under samma villkor som svensk arbetskraft. De ska inte ha lägre löner eller sämre villkor. Med tanke på den debatt som nu uppstått i samband med EG-domen är det klart att en del arbetsgivare nu luras att tro att människor kan jobba under sämre villkor om de inte är födda i Sverige och kommer från ett annat land. Det är viktigt att man från regeringens sida tar ställning för att vi i Sverige inte ska utnyttja människor på arbetsplatser. Här ska det vara samma villkor, oavsett om man är född i Sverige eller inte. När det gäller smileys fanns det en likartad utredning i Sverige som dessvärre drogs tillbaka av regeringen. Det gällde livsmedel. Efter kontroll av miljönämnd eller Livsmedelsverket skulle man få en smiley och därmed på restauranger och ställen där man hanterar livsmedel kunna visa upp att man fått godkänt. Det finns alltså en utredning med samma idé, nämligen att visa att detta är ett bra ställe att gå till. Hade man inte blivit godkänd skulle man naturligtvis ha fått en negativ märkning. Jag tror att det kan vara värt att göra det. Problemet blir då de arbetsplatser där det inte finns skyddsombud och kollektivavtal. Vem ska kolla dessa ställen? Det tycker jag är ganska svårt. Från den borgerliga regeringen har det lagts krav på att arbetslösa, men även människor med jobb, ska göra vissa saker. Men man har dragit tillbaka kraven på arbetsgivarna. Finns det krav på arbetsgivarorganisationerna i de branscher där vi nu ser att många fler utländska företag etablerar sig? I fallet i Karlskoga var det faktiskt ett svenskt företag och en ökänd företagare som låg bakom bygget. Finns det en möjlighet att ställa krav på arbetsgivarorganisationerna i Sverige att de opinionsbildar bland sina egna företagare men också bland utländska arbetsgivarorganisationer så att man kan tala om vad det är som gäller i Sverige och hur man beter sig för att vara en god arbetsgivare? Har regeringen några sådana planer?

Fru talman! Jag håller helt med Eva-Lena Jansson. Det är alarmerande när man ser att det inte är lika villkor som gäller för utländsk och svensk arbetskraft, för det måste ändå vara utgångspunkten. Vad gör vi på de områden där det inte finns kollektivavtal och skyddsombud? Jag kan glädja mig åt att det är över 90 procent av löntagarna på svensk arbetsmarknad som har kollektivavtal. Det är viktig utgångspunkt. Å andra sidan är det naturligtvis så som Eva-Lena Jansson antyder att det inte är där som problemet är som störst, utan det är där vi har haft mer oseriösa arbetsgivare som har valt att i lönndom försöka utnyttja anställda som inte har fullständig information om rättigheterna. Jag vill påminna om att lagar och regler gäller för alla företag och arbetsgivare. Detsamma gäller för de anställda. Man har samma rättigheter oavsett om man är född och uppvuxen i Sverige och är svensk eller om man råkar komma utifrån. Det är viktigt att hela tiden informera och påpeka detta. Jag tycker också, som Eva-Lena Jansson antyder, att parterna och framför allt arbetsgivarna borde ha samma intresse, både av konkurrenshänsyn och som ett sätt att dra till sig god uppmärksamhet och god arbetskraft, att lyfta fram de goda exemplen och inte ställa upp på de dåliga. Låt mig dra en parallell. Man håller på med svarta listor och annat för oseriösa företag som tar betalt utan att leverera varor och annat. Jag kan mycket väl tänka mig att det borde ligga i arbetsgivarnas intresse att göra motsvarande med de arbetsgivare som inte hanterar frågan om lika villkor när det gäller till exempel arbetsmiljö och annat. Det borde ligga i det partsgemensamma intresset att försöka stävja denna typ av missbruk, som man sett alltför många reportage om.

Fru talman! När man såg Svenskt Näringslivs reaktion på EG-domen kan man fundera på hur mycket de kommer att agera för att se till att underlätta för att teckna kollektivavtal. Svenskt Näringsliv har dessutom genomfört någon typ av opinionsbildning när det gäller att öka människors möjlighet att handla under julen. Finns det någon möjlighet att ministern kan tänkas kalla till sig parterna, framför allt Svenskt Näringsliv, Företagarna och Företagarförbundet, för att diskutera hur de kan medverka i opinionsbildning i dessa frågor och tala om att de står för kollektivavtal och den svenska modellen? Jag tycker inte att det är solklart att Svenskt Näringsliv står upp för den modellen. Tänker arbetsmarknadsministern ta initiativet att bjuda in Svenskt Näringsliv och Företagarna för att diskutera denna fråga?

Fru talman! Svaret är ja. Vi har partssamråd med arbetsmarknadsparter löpande under året. Vi kommer i vår att fortsätta debatten och diskussionen med parter, forskare och andra när det gäller just arbetsmiljöfrågorna. Detta kommer definitivt att vara en sådan fråga som vi kommer att diskutera. En del av diskussionen var uppe redan i augusti när vi träffade parterna på ett seminarium om arbetsmiljöfrågor. Lavaldomen ska det bli en särskild debatt om i januari, vad jag förstår. Då kan vi säkert återkomma till det. Men med tanke på en del av de reaktioner som jag fick på min reaktion i förrgår så tror jag att den allmänna uppfattningen inte handlar om att jag inte skulle gilla kollektivavtal utan om något annat. Det korta svaret på Eva-Lena Janssons fråga är ja, vi kommer att ta upp och diskutera frågan. Den faller väl in i de diskussioner som vi ändå ska ha om arbetsmiljö framöver.

Fru talman! Eva-Lena Jansson har ställt följande frågor till mig. 1. På vilket sätt jag avser att bibehålla kompetensen kring arbetsmiljöfrågor på statlig nivå. 2. Om jag har för avsikt att verka för en avveckling av hela myndigheten Arbetsmiljöverket under denna mandatperiod. Arbetsmiljöverket fick i regleringsbrevet för 2007 ett uppdrag att stegvis anpassa verksamheten till det minskade anslaget för åren 2007-2009. Min uppfattning är att verket kommer att finna former för att anpassa verksamheten och fortsatt bedriva en effektiv tillsyn och behålla den kompetens som erfordras. Uppgifter i november 2007 om att verket tvingas göra ytterligare uppsägningar föranleds inte av några nya åtgärder från regeringens sida. Uppsägningarna görs inom ramen för den anpassning av verksamheten som pågår. I syfte att skapa bättre möjligheter för myndighetens ledning att hantera situationen har regeringen lämnat besked om att en tillfälligt utökad anslagskredit kommer att ges.

Fru talman! Jag ska citera LO-Tidningen från den 16 november: "Arbetsmiljöverket skär ned igen - 50 jobb bort. Runt 225 anställda på Arbetsmiljöverket har redan förlorat sina jobb, och nu väntar nya neddragningar. -Det är djupt olyckligt att det kommer en andra omgång. Det är inte bra för verksamheten och det är inte bra för personalen, säger Karl-Erik Andersson, Sacoföreningens ordförande på Arbetsmiljöverket. Regeringen minskade anslaget till Arbetsmiljöverket med 160 miljoner på tre år i förra årets budget. Därför har stora neddragningar skett sedan dess. Hårdast har huvudkontoret i Solna drabbats, där nästan varannan anställd har fått sluta. Men det räcker inte. Ytterligare 50 tjänster måste bort för att budgeten ska hållas och den här gången drabbas den regionala verksamheten. -Målet var att behålla så mycket som möjligt av den regionala verksamheten, men vi har redan tagit bort vad vi kan, säger verkets pressekreterare Catarina Edgar. Hon tillägger att det nu blir inspektörer som får gå, eftersom distriktskontoren redan minskat sin administrativa personal." Utifrån den här beskrivningen blir min fråga: Hur kan arbetsmarknadsministern mena att man kan behålla kompetensen? Jag har ju fått ett svar där det står att man fortsatt kommer att bedriva en effektiv tillsyn och behålla den kompetens som erfordras. Då blir min fråga: Vilken kompetens är det som inte kommer att behövas på Arbetsmiljöverket med tanke på den neddragning som sker nu? Dessutom ska man tänka på att arbetsmiljöbegreppet har vidgats sedan 1990-talet. Man arbetar mycket mer med negativ stress, mobbning och andra saker som man tidigare inte jobbat med. Det betyder att de problem som man kanske inte såg förut finns i dag. Det innebär också att det är ett annat klimat på arbetsplatserna i dag och därmed andra saker att inspektera. När det gäller att kunna ta in Arbetsmiljöverket på en arbetsplats där man har en dålig arbetsmiljö eller behöver hjälp är ju skyddsombuden en viktig del. I det klimat som vi nu ser på arbetsmarknaden är det faktiskt svårt att rekrytera nya skyddsombud. I Sekotidningen den här veckan kan man läsa att rädsla för repressalier är en anledning till att många inte vill blir skyddsombud. Det var tydligt när Sekotidningen försökte få tag på skyddsombud till reportaget. Det fanns de som inte ville ställa upp av rädsla att framstå som bråkstakar och bli omöjliga i sina branscher. Här är ju Arbetsmiljöverket en del som kan vara med och bidra till att stärka skyddsombuden. När jag ställer frågan om arbetsmarknadsministern har för avsikt att verka för en avveckling av hela myndigheten under denna mandatperiod kan det ju verka lite ironiskt. Men det jag känner är att man faktiskt håller på att plocka bort så mycket kompetens att frågan är vad som bli kvar på Arbetsmiljöverket. När man plockar bort inspektörer, som nu också får ta hand om administrativt jobb, blir det väldigt lite inspektion. Då är frågan: Vem är det som ska stödja de arbetsplatser där arbetssituationen är otillfredsställande? Vem är det som ska göra de här punktinsatserna mot vissa företag där man kan gå in och titta på en hel verksamhet när arbetsmiljöinspektörerna inte kommer att ha tid? Att hänvisa till att man har dragit ned till 1990 års verksamhet tycker jag inte är ett svar i sig. Det man då säger är att man har lägre ambitioner i dag än tidigare. Det har vi förstått tidigare. Jag tycker att det är synd att arbetsmarknadsministern inte vill erkänna att man har lägre ambitioner. Så mina frågor kvarstår: Vilken kompetens är det som inte kommer att behövas nu när man drar ned? Och har man ambitionen från regeringens sida att faktiskt behålla Arbetsmiljöverket även efter den här mandatperioden?

Fru talman! Tyvärr har det framkommit att det nu blir ytterligare en nedskärning på Arbetsmiljöverket utöver vad som redan är aviserat. Det kommer att handla om ungefär 50 tjänster nästa år utöver de redan beslutade. Det kan tyckas att det inte är så många tjänster, men lägger man ihop allt det här blir konsekvenserna rätt så förödande. Bara de här 50 tjänsterna gör väldigt stor nytta i dag. Det som också är allvarligt är att vi nu rör oss ännu längre bort från ILO:s rekommendation. ILO är FN:s arbetsmiljöorgan, som riktar rekommendationer till medlemmarna i FN, där Sverige är med. ILO säger att man ska ha en inspektör - minst - per 10 000 anställda. Vi har någorlunda levt upp till den här rekommendationen tidigare. Men först kom regeringens första besparingspaket på Arbetsmiljöverket. Då kom vi ned i 0,8 inspektörer per 10 000 anställda. Med de sammantagna besparingarna kommer vi nu ned i 0,65 inspektörer per 10 000 anställda. Man kan jämföra med våra grannländer Danmark och Norge. Danmark har 1,78 inspektörer per 10 000 anställda. Norge har 1,85 inspektörer per 10 000 anställda. I Danmarks fall var det dessutom så att man gjorde en neddragning av inspektörer i första ledet, men sedan upptäckte man att konsekvenserna blev så förödande för arbetsmiljön och de anställda att man gjorde en kraftig satsning igen och kom upp i de här siffrorna. Det tycker jag att vi också snarast borde göra. Regeringen talar nu väldigt mycket om rehabilitering. Det är mycket bra, för det är helt nödvändigt för att vi ska få människor som har blivit utslagna, huvudsakligen på grund av dålig arbetsmiljö, tillbaka till arbete. Problemet är att det är Arbetsmiljöverket som ska kontrollera att den här rehabiliteringen fungerar. Det är ju inte minst företagen som ska hålla i rehabiliteringen och vidta åtgärder. Men med den här neddragningen blir det näst intill omöjligt för Arbetsmiljöverket att verkligen kontrollera verksamheten. Det är tyvärr så att alla arbetsgivare inte sköter sina uppdrag. Det här är en kostnad och ett merarbete för företagen. Ska det fungera i praktiken måste någon kontrollera att det fungerar. Regeringen har talat mycket om bidragsfusk. Där är det ökade kontroller som är nödvändiga. Det gäller självklart på det här området också. Man kan väl inte vara så naiv att man tror att det löser sig av sig självt. Sedan är det precis så som Eva-Lena Jansson sade, att arbetet på skolorna mot våld och mobbning är helt avhängigt att Arbetsmiljöverket har resurser till att kontrollera att skolorna sköter sitt uppdrag och gör upp planer för hur man ska kunna förebygga det här. Sedan är det också så att inom byggbranschen, inte minst i Skåne, som jag kommer ifrån, kan man se att det nu är högkonjunktur. Då är det ännu fler etableringar av oseriösa byggföretag. Vi har väldigt dålig kontroll över det här, och det sker väldigt många olyckor på grund av att arbetsmiljön ofta är usel. Det är ju en besparing för arbetsgivaren att både ha personal med dåliga löner, svartanställda, och att inte ha rätt säkerhetsföreskrifter. Det är rätt vanligt att byggjobbare ramlar ned från ställningar och kan bli invalidiserade. Det innebär ju stora kostnader. Här är Arbetsmiljöverket avgörande när det gäller att vara ute och kontrollera arbetsplatserna, något som de får allt mindre pengar för.

Fru talman! Jag hade inte tänkt slänga mig in i den här debatten men vi har ju diskuterat arbetsmiljöfrågorna vid flera olika tillfällen. jag kan inte låta bli, för arbetsmarknadsministern sade i inledningen att det var väl känt vilka argument han har i de här frågorna. Han var tydlig, för det har ju sagts vid flera tillfällen att de besparingar som genomförts, bland annat på Arbetsmiljöverket och med avvecklingen av Arbetslivsinstitutet, är viktiga förutsättningar för regeringens satsningar för flera i arbete. Det har varit grunden i det här, men vi socialdemokrater har en annan syn på arbetslivet. Vi tycker att det logiska borde vara att satsa på fler i arbete och på förebyggande arbetsmiljöinsatser för att minska risken att människor slås ut från arbetslivet. Det är naturligtvis en viktig skiljelinje i våra ställningstaganden kring de här frågorna. Jag vet att arbetsmarknadsministern är intresserad av det här med statistik och siffror i olika sammanhang. Det kom ju upp en liten diskussion om skyddsombuden tidigare. När det gäller funktionsutbildningarna för huvudskyddsombud är det ingen tvekan om att det här börjar få stora konsekvenser. År 2006 beställde förbunden platser för att utbilda 1 329 skyddsombud men det blev 1 146 deltagare som genomgick någon av arbetsmiljöutbildningarna. Det betyder att ungefär 86 procent av den beställda kursverksamheten kunde genomföras. Tittar man på 2007 beställde förbunden långtifrån lika många platser. Man förbokade endast 618 deltagare. Till slut blev det 374 deltagare på någon av arbetsmiljöutbildningarna. Det betyder att man fyllde 61 procent av den beställda kursverksamheten. 2007 beställdes det alltså mindre än hälften av tidigare års deltagarantal, och det deltog en tredjedel jämfört med tidigare års deltagarantal. Det är siffror som talar för sig själva. Det innebär att man har dragit ned på arbetsmiljöutbildningarna, inte minst när det gäller skyddsombuden. Jag tycker att siffrorna talar för sig själva. Det är klart att det får konsekvenser för verksamheterna. Det har rapporterats här tidigare. Hillevi Larsson tog upp olika byggföretag. Eva-Lena Jansson tog upp situationer i Örebro när det gäller detta. Vi kan se från industrin, framför allt Livs, som anser att man har en trend som mer och mer styrs av ett bundet arbete och att detta fortsätter. HTF och Sif har också haft negativa indikationer när det gäller det här arbetet. År 2006 gjorde verket 40 000 inspektionsbesök. År 2010 räknar man med att klara av 28 000 inspektionsbesök. År 2006 gjorde verket 22 500 enskilda besök. Man beräknar att klara 16 000 besök 2010. Det är mycket statistik och siffror. Jag vet att det är sådant som Sven Otto Littorin gillar. Det är viktigt att ta vara på det för att se effekterna av skyddsombudsarbetet. Mera jobb - ja, där är vi överens. Men se till att det också blir goda jobb. Det är en viktig förutsättning för folkhälsan.

Fru talman! Varför man från förbunden har utbildat färre i arbetsmiljöutbildningarna är en fråga som Sylvia Lindgren nog borde ställa till förbunden och inte till mig. Partsmedlen är ju oförändrade. Hur det har gått till vet inte jag. Till Eva-Lena Jansson kan jag säga att den andra omgången av uppsägningar inte är ett resultat av några nya besparingar eller någon ny politik. Det är konsekvensanalyser som man har gjort på Arbetsmiljöverket med en ny generaldirektör. Anslaget är, som vi har sagt i åtminstone fem eller sju interpellationsdebatter i det här ärendet, på samma nivå som vid sekelskiftet. Därefter höjdes anslaget kraftigt under de därpå följande åren. Om man vill läsa statistik kan man studera att det inte finns någon uppenbar koppling mellan Arbetsmiljöverkets anslagsnivå och de arbetsmiljörelaterade skadorna vid olyckor. Hillevi Larsson pratar om inspektörer och om att det finns en rekommendation från ILO. Som jag har sagt i åtminstone tre interpellationsdebatter är det inte en rekommendation utan en styrelsenotering. Man ska också komma ihåg att man inte räknar med partssamverkan och skyddsombudsverksamheten när man gör detta underlag. Det är en specifik svensk lösning på detta problem. Om man skulle räkna med det ser bilden helt annorlunda ut. Därför går det inte att göra jämförelsen på de sätt som Hillevi Larsson gör.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern sade att det inte finns någon koppling mellan ökade satsningar på Arbetsmiljöverket och fler inspektioner. Är det så jag ska tolka det du sade? Jag skulle vilja få ett förtydligande kring det. När det gäller regeringens uppdrag i Arbetsmiljöverkets regleringsbrev har man gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att se över att minskningarna av anslagen så långt som möjligt ska belasta andra delar av verksamheten än den regionala tillsynen. I LO-tidningen säger faktiskt verkets pressekreterare: Målet var att behålla så mycket som möjligt av den regionala verksamheten, men vi har redan tagit bort vad vi kan på huvudkontoret. Hon tillägger att det nu blir inspektörer som får gå eftersom distriktskontoren redan har minskat sin administrativa personal. Bekymrar det inte arbetsmarknadsministern att fler inspektörer får lämna? Jag är i alla fall bekymrad. Orsaken till de ytterligare neddragningarna är att kostnaderna blir högre än beräknat och att Arbetsmiljöverket liksom andra myndigheter inte får täckning för stigande priser och löner. Bekymrar det inte arbetsmarknadsministern? Jag tycker att det är väldigt bekymmersamt. Redan nu har myndigheternas distrikt i Örebro län, Värmlands län och Västmanland meddelat att med de tidigare besparingarna får arbetsmiljöinspektörerna ägna mer tid åt administrativa uppgifter och mindre tid åt inspektion. Detta är naturligtvis till men för det offensiva arbetsmiljöarbetet där det förebyggande arbetet riskerar att komma i skymundan. De nya besparingarna kommer enligt Arbetsmiljöverket att leda till att ca 40 inspektörer får lämna sitt jobb. Det går inte att dra några andra slutsatser av regeringens politik än att arbetsmiljöfrågor är av underordnad karaktär och att man har för avsikt att helt underminera inspektionsarbetet och den kunskap som myndigheten i dag besitter. Jag säger precis som Sylvia Lindgren: Bra med fler jobb, men jobben måste ha bra arbetsvillkor. Vi kan inte tillåta att människor slits ut. Redan i dag är det alldeles för många människor som drabbas av arbetsskador, tillbud och olyckor. Det är inte bra att vi hejar på en utveckling där det kommer flera sådana arbeten. För mig är det jätteviktigt att de nya arbeten som växer fram ska ha trygga anställningsvillkor med god arbetsmiljö och ett klimat där människor törs ta på sig ett fackligt uppdrag som skyddsombud. Menar ministern att det inte är bekymmersamt att det är arbetsmiljöinspektörer som försvinner? Jag förstod inte av ministerns svar på min tidigare fråga vilken kompetens det är som Arbetsmiljöverket inte behöver ha nu. Ministern har svarat att man kommer att kunna ha kvar den kompetens man behöver. När man nu tvingas sparka inspektörer, vilken kompetens är det man gör sig av med? Vilken kompetens är det man inte behöver i dag som man behövde förra året?

Fru talman! Jag anser inte att man kan jämföra ett skyddsombud och en arbetsmiljöinspektör. Det är ju arbetsmiljöinspektören som är utbildad och känner till alla risker i arbetsmiljön. Även om vi har många duktiga skyddsombud i det här landet är det ändå inspektörerna som är garanten för att arbetet sköts. Skyddsombuden har ju inga myndighetsutövande funktioner. Det har däremot Arbetsmiljöverket. Det som verkligen kan sätta press på arbetsgivaren är att man hotar med att arbetsgivaren får betala vite om man inte åtgärdar brister inom en viss tid. Man kan till och med få stänga ned hela verksamheten tills man har rättat till arbetsmiljöproblemen. Det gör att en inspektion av Arbetsmiljöverket kan göra otroligt stor nytta för de anställdas arbetsmiljö. Det förekommer i vissa andra länder att man har försäkringslösningar där arbetsgivaren får försäkra sig mot dålig arbetsmiljö. De som har de sämsta arbetsmiljöerna får då betala den högsta premien. Det är i sig ett incitament för att sköta arbetsmiljöarbetet. Något sådant har vi inte i Sverige. Man kan inte jämföra systemen rakt av. Man måste räkna in olika faktorer. Grunden är ändå inspektörerna. Jag anser inte att man kan jämställa ett skyddsombud med en inspektör. Det är faktiskt något helt annat. Regeringen arbetar nu med att äldre ska hållas kvar i arbetslivet. Det har jag ingenting emot så länge det sker på frivillig grund för de äldre som vill jobba längre. Då är arbetsmiljön avgörande. Många går ju till och med i förtidspension. Vi har yrkesgrupper inom industrin och vården till exempel som pensioneras långt tidigare än andra för att de har slitsamma jobb. Arbetsmiljöarbetet är basen. Det är mycket som berörs av detta.

Fru talman! När man drar ned på partsmedel och dylikt påverkar det naturligtvis skyddsombudsutbildningarna och register och dylikt som är på väg att försvinna. Med tanke på att allt fler med arbetsskador ska ut på arbetsmarknaden i så kallade utvecklingsgarantier eller nyfriskjobb krävs naturligtvis också kunskap och tillsyn när det gäller arbetsplatsanpassning för dessa människor så att de inte förvärrar sina skador. Vem ska bevaka att det sker? Ingen hänsyn till den enskilde individens möjligheter och förutsättningar, neddragningar på arbetsmarknadsutbildningarna och arbetsmiljön och flyttningar kors och tvärs över landet och till och med över nationsgränserna - är det den utvecklingen av arbetslivet som vi har att se fram emot? Fru talman! Ytterst handlar detta om vilken människosyn man har. Vi socialdemokrater anser att år 2007, när det går bra för Sverige, borde alla ha rätt till en positiv utveckling när det gäller arbetsmiljön och när det gäller ett förebyggande arbete för att förhindra ohälsa och utslagning. Frågorna som man kanske måste ställa sig i detta sammanhang är: Vad anser den borgerliga regeringen att arbetsmiljön är värd? Med tanke på inledningen av diskussionen: Anser regeringen att dålig arbetsmiljö ger en ökad välfärd?

Fru talman! Sylvia Lindgren sade i sitt förra inlägg att Socialdemokraterna har en annan syn på arbetslivet, och nu kryddar Sylvia Lindgren till det med människosyn. Det stämmer säkert. Det är nämligen så att Socialdemokraterna lämnade efter sig detta femtedelssamhälle, där var femte svensk i arbetsför ålder står utanför. Det tycker jag visar vilken konstig människosyn som Sylvia Lindgren representerar. Det är uppenbarligen inte arbetslinjen som är poängen även om fagert tal låter sig höras. Jag vill påminna Sylvia Lindgren om att man inte har dragit ned partsmedlen, utan det är Arbetsmiljöverkets anslag som vi talar om, och det är två helt skilda saker. Sedan talade Eva-Lena Jansson om vad som har hänt här. Jag vill förtydliga lite grann. Det finns ingen rak koppling, som jag sade i mitt förra inlägg, mellan Arbetsmiljöverkets anslag och antalet arbetsmarknadsrelaterade skador och olyckor. Det är inte så att den procentuella ökningen av anslagen, den kraftfulla som vi såg i början av detta sekel, motsvarades av en motsvarande nedgång i antalet arbetsplatsrelaterade olyckor och skador. Så är det sagt. Jag tror att vi måste arbeta bredare. Det handlar inte bara om Arbetsmiljöverkets anslag, utan det handlar om något bredare. Grunden är naturligtvis Arbetsmiljöverkets inspektionsverksamhet. Men vi behöver mer. Det är också därför som vi har startat arbetet med en ny tankeram för arbetsmiljöfrågorna som ska mynna ut i en ny nationell arbetsmiljöstrategi. Det är möjligen svar på den sistnämna frågan, om vi menar allvar med arbetsmiljöfrågorna. Den här frågan har varit sorgligt undanträngd i den allmänna debatten under alla de år som Socialdemokraterna hade ansvar för arbetsmiljöpolitiken. Då hände i princip ingenting mer än att det blev mer pengar. Men det blev inte bättre för det.

Fru talman! Jag har svårt att hålla mig för skratt. Men man borde inte skratta. Men när jag får detta svar från Sven Otto Littorin får jag ta det som han säger med en klackspark. Om man har ökat antalet inspektörer, satsat mer på Arbetsmiljöverket och fler arbetsskador och olyckor anmäls, kan det då finnas en koppling till att människor har förstått att de ska anmäla saker och att de törs anmäla därför att Arbetsmiljöinspektionen har kommit in på arbetsplatser där det kanske inte har funnits starka skyddsombud och inte har funnits kollektivavtal och att de anställda därmed har getts möjlighet att inse att det som har drabbat dem har varit en arbetsskada och att de därför ska anmäla den? Jag tycker att Sven Otto Littorin inte förstår kopplingen, att det faktiskt kan vara så att antalet ökade inspektioner också kan visa att människor törs göra anmälningar. Jag har fortfarande inte fått något svar på vilken kompetens som inte kommer att behövas på Arbetsmiljöverket. Uppenbarligen tar man nu bort kompetens. Då är frågan: Vilken kompetens är det som man inte behöver i framtiden? Jag gav i min tidigare interpellation ett exempel. En byggnadsarbetare hade satt upp en liten byggnadsställning för att nå fönstren. Ställningen lutar en aning på det mjuka underlaget, och bara en meter bakom går järnvägen som dagligen trafikeras av tåg. Om ställningen skulle tippa är det inte bara arbetaren som riskerar att förolyckas utan även lokföraren och eventuella passagerare då ställningen kan få tågtrafiken att spåra ur. Om inte Arbetsmiljöinspektionen hade gjort denna inspektion hade dessa människor fortfarande jobbat där. Nu ska antalet inspektörer i Örebro län minska, vilket kommer att innebära att antalet inspektioner på arbetsplatser utan skyddsombud kommer att minska. Vems fel är det? Jo, det är regeringens fel.

Fru talman! Om det fanns en bra koppling mellan Arbetsmiljöverkets anslag och antalet arbetsplatsrelaterade olyckor skulle vi kunna nå noll om vi bara tillsköt tillräckligt mycket medel. Är det detta som Socialdemokraterna föreslår? Det är det naturligtvis inte. Jag vill påpeka att detta är ett bredare frågespektrum. Vi tog i en debatt alldeles nyss upp hamburgerkedjorna och de otillständiga arbetsvillkor som råder där. Det var inte Arbetsmiljöverkets inspektörer som upptäckte det. Det var inte heller facket eller skyddsombuden som upptäckte det, trots att det fanns kollektivavtal på huvudarbetsplatsen. Det var medierna som upptäckte det. Det tycker jag ganska väl illustrerar att det inte räcker. Det är jätteviktigt med Arbetsmiljöverkets inspektörer. Det är jätteviktigt med det regelverk som finns runt omkring. Men det räcker inte, och det räcker inte att tro att man kan lösa problemet genom att ge Arbetsmiljöverket mer resurser. Det räcker inte. Vi måste göra mer, och där står Socialdemokraterna handfallna.

Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig vilka krav jag kommer att verka för att regeringen ska ställa på arbetsgivarna när det gäller att erbjuda sina anställda möjlighet till heltidstjänster och löner som går att leva på, samt om det är förenligt med arbetslinjen att det är mer lönsamt att vara heltidsarbetslös än att vara deltidsarbetslös och vad jag avser att göra för de deltidsarbetslösa som får sämre inkomst med de nya reglerna. Jag vill börja med att säga att jag anser att det är effektivare att bekämpa deltidsarbetslöshet med förändrade incitament än med ökade krav på arbetsgivarna. Jag anser till exempel inte att minskad deltidsarbetslöshet kan lagstiftas fram. Regeringen har i stället valt att begränsa individernas möjlighet att få arbetslöshetsersättning vid deltidsarbetslöshet. När enbart 75 ersättningsdagar i varje ersättningsperiod kan användas vid deltidsarbetslöshet försvinner möjligheten att få arbetslöshetsersättning som inkomstutfyllnad under flera års tid. Förändringen tydliggör därmed arbetslöshetsförsäkringens roll som omställningsförsäkring och förstärker incitamenten för de deltidsarbetslösa att söka heltidsarbeten. Under 2008 kommer det också att finnas möjlighet för deltidsarbetslösa och timanställda som varit inskrivna vid arbetsförmedlingen i två år eller mer att få nystartsjobb. Detta innebär att det blir billigare för företagen att erbjuda heltidsarbeten till dessa grupper. Att göra det mer förmånligt för företagen att erbjuda heltidsarbeten samtidigt som individerna själva får starkare incitament att kräva heltidsarbeten, är enligt regeringens mening, ett mer effektivt sätt att bekämpa deltidsarbetslöshet än att öka kraven på arbetsgivarna. För en person som vill arbeta heltid är ett deltidsarbete bara en lösning under en begränsad tid. I vissa situationer är det därför förenligt med arbetslinjen att individer får mer pengar när de är heltidsarbetslösa än när de är deltidsarbetslösa. Visar det sig att deltidsarbetet inte leder vidare till ett heltidsarbete kan det vara mer effektivt, och därmed förenligt med arbetslinjen, att personen i stället söker arbete på heltid. Jag vill passa på att dementera att begränsningen av ersättningsrätten vid deltidsarbetslöshet leder till ett ökat beroende av försörjningsstöd vilket Hillevi Larsson påstår. Den totala ersättningsperioden påverkas inte av förändringen. Den som inte fått ett arbete som stämmer med arbetsutbudet under den tid som det tar att förbruka 75 ersättningsdagar på deltid har därför ersättningsdagar kvar och kan då få arbetslöshetsersättning på heltid. Arbetslöshetsersättningen ger i de allra flesta fall högre ersättning än vad en person kan få i försörjningsstöd. Även den som fortsätter att arbeta deltid, men utan utfyllnad från arbetslöshetsförsäkringen, kommer i normalfallet att ha en inkomst som är högre än försörjningsstödet. Slutligen vill jag poängtera att det som framför allt förbättrar situationen för de deltidsarbetslösa är att sysselsättningen och efterfrågan på arbetskraft ökar generellt. Då ökar också sannolikheten för att de som vill arbeta heltid ska kunna göra det. Det jag främst kommer att göra för de deltidsarbetslösa som får sämre inkomst med de nya reglerna är därför att fortsätta bedriva en politik som främjar företagande och sysselsättning. När de som i dag är deltidsarbetslösa får heltidsarbete kommer deras inkomster att förbättras avsevärt.

Fru talman! Det som bekymrar mig mest med dessa nya regler är att man väljer att gå på arbetstagarna. Det är arbetstagarna som man ställer krav på, inte arbetsgivarna. Då talar vi ändå om väldigt många som är ofrivilligt deltidsarbetslösa och som faktiskt gärna vill ha heltid för att få en bättre lön. Man kan se att detta blir en piska för arbetstagaren och en morot för arbetsgivaren. För många arbetsgivare är det väldigt lönsamt att ha kvinnor anställda på deltid. Det kan handla om att man tar in dem när de behövs. Det är till exempel vanligt inom vård och äldreomsorg att man behöver folk på morgonen när de gamla och sjuka ska stiga upp och på kvällen när de ska gå och lägga sig. Mitt på dagen krävs det mindre arbete, förutom under lunchen. Då kan man anställa människor på dessa tider. Men det är samtidigt rätt så besvärliga tider, inte minst om man har familj, alltså just på morgonen och kvällen. Sedan är det väldigt mycket obekväm arbetstid även på helger. Det här innebär att många arbetstagare, främst kvinnor, har obekväma arbetstider och betydligt sämre löner. Arbetsgivaren däremot kan plocka russinen ur kakan. Det blir billigare. Man behöver inte betala full lön. Dessutom tar man in dessa personer när man behöver dem. Det finns inte heller någon naturlag som säger att tjänsterna måste vara deltid. Inom handeln är det likadant. Ofta jobbar snabbköpskassörskor deltid och har dåliga löner. I sportaffären däremot jobbar ofta män som har både heltid och bättre lön. Det är ändå ungefär samma arbetsvillkor, det vill säga att man utifrån verksamheten inte kan motivera att det är nödvändigt med deltidstjänster. Så är det tyvärr i traditionella kvinnoyrken. Där är det väldigt mycket deltider och väldigt ofta dåliga löner. I stället för att sätta press på arbetsgivaren och kräva heltidstjänster väljer man nu att lägga kraven på arbetstagaren. Det blir ett moment 22 för den som inte vill någonting hellre än att ha ett heltidsjobb. Nu får man själv skulden för att man inte har lyckats övertala arbetsgivaren att ge en ett heltidsjobb. Det är också väldigt naivt att tro att det här skulle pressa arbetsgivarna att på heltid anställa deltidsarbetslösa. Dessa får en betydligt sämre ekonomi. Fortfarande är det så att väldigt många kvinnor har män där hemma som ofta har betydligt bättre löner och som kan försörja dem. Men det leder också till att kvinnan ännu mer kommer i beroendeställning i förhållande till sin man. Beroende är hon ju ofta redan från början i och med den sämre lönen. Kvinnan hamnar ännu mer i knipa. Ensamstående kvinnor är i en rävsax. De klarar sig kanske nätt och jämnt med den sänkta inkomst som de nya reglerna innebär. Det blir otroligt knapert. Man får vända på varenda slant. Även barnen i familjen drabbas. Jag är rädd att det här kommer att slå ännu hårdare mot de grupper som redan går på knäna. Tyvärr kan arbetsgivaren fortsätta som förut. Det finns ju ingenting här som handlar om att pressa arbetsgivaren. Nystartsjobben kan till och med bli ytterligare ett hårt slag mot de här kvinnorna. Det kan bli så att en del av dem som inte längre kan stämpla upp sin inkomst så småningom får nystartsjobb. Det är ju regeringens ambition att man ska säga upp sig från sitt deltidsjobb. Det är heltidstjänster som ska sökas. När perioden för nystartsjobbet är slut är risken stor att arbetsgivaren plockar in en ny i stället för den gamla nystartsjobbaren. Därmed är man heltidsarbetslös. Jag är alltså rädd för hur det här kan drabba.

Fru talman! Mot bakgrund av Hillevi Larssons argumentation är det otroligt glädjande att kunna säga att deltidsarbetslösheten nu mycket kraftigt sjunker. I Svenska Dagbladet den 27 november säger Boel Callermo på SKL att deltidsarbetslösheten i kommunerna nu minskar mer än i någon annan sektor. Lars-Åke Almqvist, förste vice ordförande i Kommunal, medger att regeringens åtgärder spelar in: Kommunerna kan inte längre räkna med att alla med ofrivillig deltid kan fylla upp med a-kassa. Poängen med de här förändringarna - man har ju kunnat deltidsstämpla i upp till 18 år; så har tidigare varit fallet, och detta är helt orimligt - är först och främst att detta inte är förenligt med att ha arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring. Och vad värre är: Detta har inneburit att arbetsgivarna har kunnat vältra över kostnaderna för sin oförmåga att lösa organisationen av arbetet på a-kassorna och skattebetalarna. De som hamnat i kläm är just de som Hillevi Larsson säger sig värna - de ofrivilligt deltidsarbetslösa kvinnorna, oftast i låglöneyrken. Det finns bra kommunala arbetsgivare. Nynäshamn är ett exempel på en socialdemokratiskt styrd kommun där man erbjuder alla sina medarbetare heltid. Linköping, en alliansstyrd kommun, gör samma sak. Förra veckan hade vi exakt samma debatt i samband med att budgeten presenterades. Då citerade jag LO-Tidningen. Det gör jag gärna igen: "Men just de nya hårdare reglerna för a-kassa fick Bengt Frostmo, socialdemokrat och ordförande i kyrkorådet, att se över kyrkogårdsjobben." Det handlar om Marianne som varit säsongsanställd i 19 år och om Ulla-Britt som varit säsongsarbetare i 35 år. Hur kommer det sig att ett socialdemokratiskt styrt kyrkoråd i Ystad inte har kunnat erbjuda heltidsjobb förrän nu? Med all respekt, men det återstår för Hillevi Larsson att försöka svara på det. Man konstaterar också: Säsongsanställningar är ett avslutat kapitel på Ystads kyrkogård. Jag nämner detta som ett litet exempel. Rubriken är "Nya a-kasseregler gav åretruntjobb". Det här är ett typiskt exempel på att det här fungerar. Det är därför som vi också ser deltidsarbetslösheten sjunka. Det går inte nu för arbetsgivarna att vältra över kostnaderna för sin oförmåga att hantera organisationen av arbetet på skattebetalarna och a-kassorna samtidigt som de lågavlönade kvinnorna får sitta i kläm.

Fru talman! Jag är väldigt rädd för ett system som bygger på arbetsgivarnas goda vilja, att en och annan arbetsgivare nu ska säga: Det här känns inte bra. Nu får de ännu sämre betalt. Därför är jag så snäll att jag erbjuder heltidstjänster. Det här blir väldigt osäkert för den enskilde. En och annan arbetsgivare kan resonera så; det förnekar jag inte. Jag undrar hur det då är med alla andra som har arbetsgivare som säger: Passar det inte tar vi in någon ny. Det finns säkert någon kvinna som har en man där hemma som kan försörja henne. Eller också tar man in någon som är beredd att leva med en riktigt usel standard. Man kan inte dra så stora växlar på siffrorna här. Vi måste se detta lite mer långsiktigt. Även bortsett från siffrorna är det vid en jämförelse mellan män och kvinnor fortfarande så att det är gigantiskt långt fler kvinnor som är deltidsarbetslösa. Det finns fortfarande en mängd sådana. Om det nu går att lagstifta bort detta genom att ställa krav på arbetstagaren, vilket man nu faktiskt gör - det går dock helt enkelt inte att under en längre tid försörja sig på det här sättet - undrar jag varför det inte går att lagstiftningsvägen ställa krav på arbetsgivaren. Då blir det ju inte så att man hänvisar till arbetsgivarens goda vilja, utan man ställer faktiskt krav på arbetsgivaren som inte längre kan hålla på som nu. Det skulle få precis samma sorts effekt men en mer rättvis effekt eftersom det skulle nå alla arbetsgivare, inte bara dem som nu är "snälla" nog att erbjuda heltid. Det hade alltså gått alldeles utmärkt. Det är arbetsgivarna, inte arbetstagarna, som är problemet. Det är ju arbetsgivarna som vägrar att erbjuda heltid. Ställ därför kraven på arbetsgivarna! Som det står i svaret är det i vissa situationer mer förenligt med arbetslinjen att människor får mer pengar när de är heltidsarbetslösa än när de är deltidsarbetslösa. Detta rimmar väldigt illa för mig. Det måste väl ändå vara bättre att arbeta deltid än att inte alls arbeta. Regeringen menar att det är jättebra att man säger upp sig från ett deltidsarbete för att söka heltidsarbete. Men det finns ju ingen som helst garanti för att man får ett heltidsarbete. Problemet är just att det finns alldeles för få heltidstjänster. Dessa är som regel redan upptagna, så frågan är: Är budskapet till landets kvinnor, som är den grupp som främst är deltidsarbetslös, att de ska säga upp sig från sina jobb för att därmed få heltidstjänster? Risken är väldigt stor att man kommer tillbaka slokörad och får acceptera de villkor som arbetsgivaren ställer eller, ännu värre, att man hamnar helt utanför, utan någon ersättning över huvud taget. Det resoneras så här: Jo, men i normalfallet får man ändå lite mer som deltidsarbetslös än som socialbidragstagare. Det tycker jag är ett väldigt hårt och cyniskt budskap till alla de kvinnor som det här handlar om. Det är fråga om väldigt många, dessutom många gånger ensamstående med barn. Det blir en väldigt tuff ekonomisk situation. Hur man än vrider och vänder på det hela leder det till betydligt sämre inkomster för de här familjerna, vilket leder till att barnfattigdomen blir ännu större. Redan i dag breder den ut sig. Oskyldiga barn drabbas alltså. I slutet av svaret står det om att när de som i dag är deltidsarbetslösa får ett heltidsarbete kommer deras inkomster att avsevärt förbättras. Det är väldigt tvärsäkert att tala om när de får ett heltidsarbete - som om det skulle vara en naturlag. Snarare handlar det om de får ett heltidsarbete, för vilket det med det nya förslaget tyvärr inte finns någon garanti. Jag hoppas att regeringen tänker över detta och faktiskt ställer kraven på arbetsgivaren.

Fru talman! Jag ska börja med att säga att i Örebro kommun, där Littorins partikamrater styr tillsammans med övriga borgerliga partier, ökar deltidstjänsterna. För två veckor sedan var 20 tjänster ute, varav merparten var på 75 procent eller ännu lägre procentsatser. Man hade för inte så lång tid sedan 10 tjänster som var mellan 40,7 procent och 53,6 procent. Det är den utveckling vi har sett i Örebro ända sedan vi fick den borgerliga majoriteten i kommunfullmäktige där. Det beslut som tidigare gällde genom den socialdemokratiska majoriteten handlade om att man skulle tillsätta nya tjänster bara på heltid. De som är heltidsanställda och föräldralediga eller sjukskrivna ersätts nu av deltidare. Där tycker jag, fru talman, att arbetsmarknadsministern borde rikta tydliga signaler till sina egna partikamrater som på detta sätt medverkar till fler deltider. Det är bara kvinnor som hamnar i den situationen. Andelen långtidsarbetslösa ungdomar har ökat stort i Örebro, och andelen långtidssjukskrivna arbetslösa, som är utrikesfödda, har ökat dramatiskt sedan november 2006. Utanförskapet är alltså stort för en stor grupp i Örebro trots att fler får arbete. Problematiken med deltidsarbetslöshet tycker jag att regeringen inte ser en helhet i. Det regeringen nu gör är att sätta press på dem som är deltidsarbetslösa, men man sätter ingen press på arbetsgivarna. Där är det liksom lugn och ro. Där behöver man inte göra någonting. Det är de anställda som inte får heltid som drabbas. Där tycker jag att regeringen är svaret skyldig. Varför ställer man inte krav på arbetsgivarna? Det är väl inget krav på arbetsgivarna om man sänker ersättningen för dem som är deltidsarbetslösa. Hur kan det bli ett krav på arbetsgivarna? Uppenbarligen bryr man sig inte om det här. Jag vill se att regeringen tar ansvar och ställer krav på arbetsgivarna, vilket man inte gör. Jag tycker att man borde vara mycket tydligare. Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Är du beredd att rikta krav? Du påtalade tidigare att en socialdemokratisk kyrkofullmäktige, tror jag att det var, hade undvikit att anställa kvinnor som hade haft säsongsarbete. Jag håller med ministern att det är bedrövligt. Det är bedrövligt att människor i politiska sammanhang inte anställer människor på heltid utan utnyttjar dem. Problemet är att arbetsmarknadsministern ställer ännu högre krav på dem som är deltidsarbetslösa, men inget krav på arbetsgivarna. Det är den kopplingen jag vill se. Varför ställer man inga krav på arbetsgivaren? Det skulle jag vilja veta.