Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv

Anf. 35 Berit Högman (S)

Herr talman! Vi ska i dag debattera AU:s betänkande nr 2 om utgiftsområde 14, Arbetsmarknad och arbetsliv. Det innehåller motioner från allmänna motionstiden om arbetslöshetsförsäkringen och om en hel del annat, inte minst regeringens förslag om de 54 000 som utförsäkras ur sjukförsäkringen och som får ännu en abrovink i arbetslöshetsförsäkringen. Detta ämne och kapitlet om ungdomsarbetslösheten förtjänar ytterligare inlägg från vår sida i denna debatt. Vad är det som har hänt på svensk arbetsmarknad? Vad är det som händer i Sverige? Regeringen gick ju till val på att minska arbetslösheten. På ett år har arbetslösheten ökat med över 100 000 personer. De långtidsarbetslösa motsvarar en tredjedel av de arbetslösa. Även totalen anställda har minskat, i den privata sektorn med 117 000, flest män, och i den offentliga sektorn med 34 000, flest kvinnor, förstås. Det är färre som jobbar i dag än 2006. Få jobb är förmedlade i år, skriver Arbetsförmedlingen i sin rapport. Under hela mandatperioden har regeringspartierna lyckats med bedriften att öka utanförskapet med 70 000 människor, om man väljer att beräkna utanförskapet på det sätt som Moderaterna själva gjorde före valet. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat liksom andelen barn som lever i fattigdom. Antalet socialbidrag har ökat med i snitt 20 procent. En halv miljon människor står utan arbetslöshetsförsäkring. Bara var fjärde ung arbetslös har en arbetslöshetsförsäkring. Då måste vi fråga oss: Märker vi någon självkritik hos regeringen och regeringspartierna? Ser vi något som tyder på att de uppfattar vad som händer i vårt samhälle och reagerar på det? Ser vi någon reaktion på att klyftorna ökar? Nej. Regeringen fortsätter konsekvent att bedriva en politik som ökar skillnaden mellan den som har arbete och den som står utan. Arbetsförmedlingens annons för dem som hamnar i fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin är ett avskräckande exempel: "Ni betalar inga löner, arbetsgivaravgifter eller försäkringar". Man får en arbetskraft gratis. Det är nästan värre än en kreatursmarknad. Nu har också Riksrevisionen i sin rapport uppmärksammat att fas 3 var ett hafsverk, som så mycket annat från denna regering. Ni i alliansen har aldrig tagit arbetslösheten på allvar. Under hela året har vi fått höra från Fredrik Reinfeldt, arbetsmarknadsminister Littorin med flera att nio av tio har jobb. Det är så man skapar utanförskap. Det är så man ser till att det blir ett samhälle med vi-och-de - ett samhälle där en stor grupp människor inte räknas över huvud taget, de arbetslösa. Man kan fråga sig hur det har kunnat bli så här. Ni i borgerligheten har varit konsekventa; det ska i ärlighetens namn erkännas. Ni har varit konsekventa i en övertygelse om att hungriga vargar jagar bäst. Genom en saboterad a-kassa med höjda avgifter och kraftigt sänkta ersättningsnivåer ska lönerna pressas nedåt. Genom att konsekvent föra en utbudsfixerad arbetsmarknadspolitik där arbetsgivaren till och med får mer i ersättning än vad arbetskraften får för att jobba driver man värderingarna åt ett håll som för människor och samhälle är helt ovärdiga. Man väljer att inte se att utbildning och investering i människors vilja att arbeta är mycket bättre på både kort och lång sikt och en bättre investering i framtiden än att sänka skatter på lånade pengar. Men vi satsar ju, kommer Tomas Tobé om en stund att utbrista från denna talarstol. De slantar som ni sätter in i arbetsmarknadspolitiken går till passivt lågt ekonomiskt stöd, inte till effektiva aktiva insatser för att investera i människors vilja att arbeta. Inom jobb- och utvecklingsgarantin ser vi exempelvis att bara var tredje får en aktiv insats i form av utbildning eller praktik. I ungdomsgarantin är resultatet ännu mer nedslående; där får 12 procent en aktiv insats. Arbetsförmedlingen medger att man har förmedlat färre jobb och tror att det kan bero på det gigantiska experimentet med jobbcoacher som tagit mycket tid och kraft från förmedlingen. Så här skriver Arbetsförmedlingen själv i den rapport man har lämnat till regeringen: Korttidsinsatser bidrar möjligen till ökad sökaktivitet, men de bidrar inte nödvändigtvis till att den arbetssökande blir mer matchningsbar, särskilt inte när arbetsmarknaden vänder nedåt. För att de arbetssökande ska bli mer matchningsbara, särskilt de med svag konkurrensförmåga, behövs också andra kompletterande insatser i form av något anställningsstöd. Vad gjorde den här regeringen 2007? Man avskaffade anställningsstöden - de som var verksamma för att få människor med svag anknytning till arbetsmarknaden i arbete. Arbete och ekonomi hör intimt ihop. Ordning på landets finanser är jätteviktigt för en stabil arbetsmarknad. När vi lämnade över 2006 fanns det ett överskott på nära 100 miljarder. Det har nu förbytts i ett underskott på 70 miljarder. Den rikaste tiondelen av Sveriges befolkning har fått lika mycket i skattesänkning som 60 procent av resten av folket har fått tillsammans. Vi vet, och folk känner, att tryggheten har försämrats kraftigt de senaste åren. Därför är människor ekonomiskt otrygga och samlar gärna i ladorna. Konsumtionen minskar mer än i jämförbara länder, och därmed också jobben. Nästa år försvinner 60 000 jobb inom vår välfärdssektor - inte för att det saknas arbetsuppgifter vare sig i barnomsorgen, äldreomsorgen eller i skolan utan för att vi har en regering som tycker att det absolut viktigaste är att sänka skatterna, och mest för den som redan har. Receptet är tydligt: Hungriga vargar jagar bäst. Att arbetslöshetsförsäkringen har saboterats får effekten att socialbidragen ökar. Köerna till landets socialkontor blir allt längre. Ökningen är i snitt 20 procent. Det finns kommuner där socialbidragen har ökat med 60-70 procent. När jag förra veckan hörde utskottets ordförandes inlägg i debatten om de utförsäkrade blev jag mörkrädd. Arbetsmarknadsutskottets ordförande sade: Jag kan inte förstå vad det är för fel på att söka socialbidrag. Så säger bara representanter för en grupp som inte kan föreställa sig hur det känns att behöva vända ut och in på sitt privatliv, sälja sin bostad, sälja sin bil och till och med hunden eller något annat som är ett krav för att man ska få försörjningsstöd. Så kan man tala när man inte har en susning om hur det känns att vara där - arbetslös utan försäkring, arbetsför utan inkomst. Så talar också en representant för ett parti som i valrörelsen sade: Alla ska ha ett jobb i stället för bidrag. Herr talman! Det är klart att vi har stora utmaningar framför oss. Vi har en kraftig generationsväxling på gång, såväl inom offentlig sektor som inom näringslivet. Vi ser en demografisk utveckling som innebär att andelen äldre i vissa regioner inom en 20-årsperiod kommer att öka med 70 procent, medan andelen 20-24-åringar är praktiskt taget plus minus noll. Ett stort antal företag riskerar att inte finnas längre. Enligt Företagsbarometern säger företagen själva att det är bristen på arbetskraft som är problemet. Visst är det uppochnedvända världen när företagen saknar arbetskraft och 400 000 människor går utan arbete. Regeringen kunde välja att lyssna på företagarna och Företagsbarometern, eller varför inte lyssna på oss i oppositionen och satsa mer på utbildning, kompetensutveckling och traineeprogram. Men det gör man inte. I stället är det passivitet, vårdnadsbidrag och en större låglönemarknad. Det har aldrig varit svaret på framgång för Sverige. Vad är målet? Jag kan inte se att målet är någonting annat än att klyftorna ska öka, lönerna för löntagarna ska pressas ned, skillnaderna ska bli större och den som redan har ska få ännu mer. I betänkandet tar sig borgerligheten för att kritisera vårt förslag att utveckla Arbetsförmedlingen till en kompetensförmedling. Argumentet är att man undrar hur de ska orka med det nu när Arbetsförmedlingen har så mycket att stå i. Ett sådant argument har vi aldrig hört från borgerligheten när det gäller att göra förändringar i a-kassorna. Det har gjorts 15 förändringar i systemen på 30 månader. Där kan man snacka om förändringsbenägenhet. I vårt Sverige hade aldrig hafsverket med 54 000 utförsäkrade belastat vare sig Arbetsförmedlingen eller arbetslöshetsförsäkringen på samma sätt som nu. I en tid när utbildning och lärande är oerhört centralt för att man ska klara en önskad rörlighet på arbetsmarknaden och förse arbetskraften med kompetens för nya jobb och nya utmaningar är kompetensförmedlingen, kompetensförsäkringen och den kompetenskommission som vi föreslår centrala begrepp. Om vårt budgetalternativ hade vunnit riksdagens gehör hade det funnits 100 000 fler aktiva insatser för människor som inget hellre vill än att ha ett jobb. Det är den ensidiga utbudsfixeringen som kännetecknar borgerlighetens arbetsmarknadspolitik. Det krävs en kontakt mellan arbetsförmedling, företag och fackliga organisationer för att man ska se var jobben finns. Det är inte genom sänkta löner som vi når framflyttade positioner i vårt land, inte som industriland och inte som ledande inom tjänsteproduktion. Det är genom kompetensutveckling och ett hållbart och utvecklande arbetsliv. Herr talman! Betänkandet handlar ju också om arbetsmiljöfrågorna. Det är ett sorgligt kapitel när vi ser tillbaka på vad borgerligheten har gjort. Det första man gjorde var att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Man drog kraftigt ned på inspektörerna. De som är kvar får allt svårare att klara sitt uppdrag. Unionens senaste arbetsmiljöundersökning visar att medarbetare i sex företag av tio har varit sjukskrivna på grund av arbetsrelaterad stress det senaste året. Endast tre av tio arbetsplatser arbetar systematiskt med förebyggande insatser. Den psykosociala miljön har försämrats. I ett sådant läge säger den borgerliga regeringen: Det ska vi informera bort. Det är en naiv syn på arbetsmiljöproblemet. Herr talman! Vi i oppositionen är övertygade om att hungriga vargar aldrig jagar bäst. Man vinner inte framgång med ett land vare sig ekonomiskt eller mänskligt genom att öka klyftorna mellan dem som har och dem som inte har, mellan dem som har ett arbete och dem som står utanför. Man skapar aldrig förutsättningar för högre tillväxt och bättre välfärd genom att skära i välfärdssystemen, dra ned på utbildningsinsatserna och ge människor signalen: Du behövs inte. Man vinner inte framgång genom ett enda recept: skattesänkningar. Vi är övertygade om att Sverige kan bättre. Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 4, 7, 25 och 39. (Applåder)

Anf. 36 Torbjörn Björlund (V)

Herr talman! Betänkandet handlar alltså om utgiftsområde 14, men också en del annat som redogörelse från Riksrevisionens styrelse och, framför allt, proposition 49 som handlar om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen med anledning av det som händer efter nyår. Då är det rätt många som utförsäkras från Försäkringskassan och ska in på arbetsmarknaden på något sätt. Det är svårt att hinna med att ta upp allt viktigt som det här betänkandet innehåller. Jag försöker koncentrera mig på det viktigaste. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 7, 25 och 39. Jag ställer mig bakom alla reservationer där Vänsterpartiet finns med, men jag yrkar bifall till bara dessa fyra reservationer. På många områden skiljer sig Vänsterpartiets politik från alliansregeringens. De förändringar som är nödvändiga att göra efter nästa val, om de rödgröna vinner valet, på det arbetsmarknadspolitiska området för att reda ut det som regeringen har ställt till med har vi under en längre tid framfört i olika debatter. Framför allt har förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen varit en grundläggande fråga där Vänsterpartiet driver en annan linje och där många förändringar är nödvändiga för att ställa saker till rätta. En generös arbetslöshetsförsäkring är avgörande för den enskildes trygghet och handlingsutrymme. För löntagarkollektivet som helhet ska försäkringen bidra till att förhindra underbudskonkurrens och att upprätthålla lönenivåer på en anständig nivå också i tider av hög arbetslöshet. Nu hade arbetslöshetsförsäkringen lite brister redan innan regeringen införde de katastrofala försämringarna. Vi behöver i stället en stabil och solidarisk arbetslöshetsförsäkring som motsvarar dagens och framtidens behov. För att göra det på rätt sätt vill Vänsterpartiet att man ska tillsätta en utredning om hur framtidens arbetslöshetsförsäkring ska se ut. De fackliga organisationerna och a-kassornas samarbetsorganisation måste då ges ett stort inflytande i en sådan utredning. Jag ska föra fram några principiellt viktiga saker. Medlemskap i en a-kassa ska vara frivilligt, och a-kassorna ska också vara självständiga medlemsorganisationer. Det är viktigt att avgiften är låg och att finansieringen till större delen sker via statsbudgeten och arbetsmarknadsavgifter. Den orättvisa differentieringen av egenavgiften som baseras på arbetslösheten i respektive a-kassa måste avskaffas. Villkoren för att få del av ersättningen måste utformas efter hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut och så att de inte diskriminerar grupper av löntagare. Medlemsvillkoren måste utformas med hänsyn både till de faktiska uppsägningstiderna och till de allt vanligare visstidsanställningarna. Det finns fler saker att lyfta fram, men vi återkommer naturligtvis till allt detta när det blir dags att ställa till rätta och införa denna ordentliga arbetslöshetsförsäkring. Herr talman! Proposition 49, som handlar om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen med anledning av det som händer efter nyår när mängder av sjuka utförsäkras och ska pressas in på arbetsmarknaden, är en märklig läsning. Vänsterpartiet har från början varit starkt kritiskt mot de dogmatiska tidsgränser riktade mot enskilda som regeringen kallar rehabiliteringskedjan, trots att det knappt finns någon rehabilitering i den över huvud taget. Då är utsorteringskedjan ett mycket mer passande namn. Regeringen har sent omsider upptäckt det som till och med de egna myndigheterna tidigt varnade för. Människor är på väg att bli helt utan försäkringar. Vid årsskiftet förlorar 15 000 personer rätten till ersättning från sjukförsäkringen och tvingas gå till Arbetsförmedlingen. De flesta av dem är för sjuka för att uppfylla grundvillkoret för arbetslöshetsersättning. Under 2010 räknar man med att 54 000 personer kommer att försättas i denna situation, i en ekonomisk kris och lågkonjunktur med massarbetslöshet som en verklighet. Dessa personer riskerar med regeringens politik att hamna i ett verkligt utanförskap. Regeringen har tvingats inse att förändringarna i sjukförsäkringen inte fungerar som det var tänkt. Sjuka människor blir inte friska bara för att de riskerar att förlora sin ersättning. Nu försöker regeringen i sista stund mildra effekterna av tidigare fattade beslut. Det som vi ska besluta om i dag ska träda i kraft den 1 januari 2010, alltså om ungefär två veckor. Det är naturligtvis absurt att tro att det ska kunna fungera. Regeringen hävdar att detta har varit känt sedan budgetpropositionen lades fram i september och att detta kan försvara den forcerade hanteringen. Det tycker jag visar på bristande respekt för den demokratiska processen. Det är faktiskt de folkvalda i Sveriges riksdag som fattar beslutet, och det gör vi kanske i dag. Hur kan man förvänta sig att de olika instanserna ska kunna agera utifrån ännu inte fattade beslut som ingen med säkerhet kan veta om de träder i kraft? Jag tycker att det är symtomatiskt för hur den här regeringen har fört sin politik. Förslag som är dåligt underbyggda och dåligt genomarbetade genomförs i rask takt. I det här sammanhanget gäller det både arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Vänsterpartiets principiella ståndpunkt är att människor som är sjuka ska ha rätt till en ordentlig, trygg och rättvis sjukförsäkring, oavsett hur länge sjukdomen varar och inte, som regeringen föreslår, flyttas runt mellan olika aktörer och myndigheter. Vi har ett förslag till hur en sådan försäkring ska se ut som vi tidigare har presenterat i andra sammanhang. Herr talman! De nu föreslagna provisoriska regeländringarna i arbetslöshetsförsäkringen av undantagskaraktär riskerar att ytterligare skada tilltron till försäkringen och dessutom försvåra administrationen, även om det föreliggande förslaget innebär att möjligheten att erhålla arbetslöshetsersättning eller aktivitetsstöd ökar. Regeringens förslag innebär att reglerna inte kommer att gälla lika för alla i samma situation, att villkoren för ersättning inte är tydliga och att det inte längre finns en röd tråd i uppbyggnaden av arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom är det ett komplicerat regelverk som regeringen föreslår. Till och med försäkringsexperterna vid Arbetslöshetskassornas Samarbetsorganisation, SO, tycker att det i princip är omöjligt att läsa ut hur det ska fungera. Det innebär att det i det närmaste blir omöjligt för den sökande att veta om han eller hon har rätt till ersättning, och att få förhandsbesked från a-kassan blir svårt och osäkert. Det innebär naturligtvis att de sjuka och arbetslösa som redan befinner sig i en besvärlig situation med lägre ersättningar utsätts för ännu mer stress och oro. Man kan på goda grunder också anta att handläggarna vid a-kassorna som redan arbetar under stor stress kommer att uppleva ännu mer problem i sitt arbete. Det blir ett arbetsmiljöproblem för dem. Med de strikta tidsgränserna som föreslås ger regeringen därmed sig själv ett nästan övertydligt underbetyg för sin hantering av både arbetslöshetsförsäkringen och dess avgifter men också för sjukförsäkringen. Om nu detta förslag ändå ska genomföras anser vi i Vänsterpartiet att det vore bättre om de som ingår i denna grupp och som inte har uppfyllt ett arbetsvillkor efter utförsäkring men tidigare har uppfyllt det får tillgodoräkna sig det vid nytt inträde. Det blir både mer rättvist och rättssäkert. När det gäller den överhoppningsbara tiden blir det ännu tydligare hur snett detta blir. Just nu är den överhoppningsbara tiden fem alternativt sju år, utom i undantagsfall vid utlandstjänstgöring. Det förslag som nu föreligger innebär en överhoppningsbar tid på tio år för dem som har varit långtidssjukskrivna och blir utförsäkrade. Det innebär ytterligare ett undantag, och nu gäller alltså fyra olika regler beroende på anledningen till att den sökande har varit förhindrad att söka arbete. Det ger en situation där människor behandlas olika trots att det kan vara omöjligt att förklara varför en heltidsstuderande eller föräldraledig person kan anses ha mindre arbetsmarknadsanknytning än en som varit sjuk och sjukskriven. Det är absurt. Naturligtvis borde lika regler gälla för alla. Enklast är förstås att ta bort begränsningarna när det gäller den överhoppningsbara tiden eller att den förlängs till tio år för alla så att man får lika regler. Herr talman! Jag vill avslutningsvis visa på några skillnader mellan de budgetförslag som har lagts fram av regeringen och de förslag som Vänsterpartiet har lagt fram. Det visar hur olika vi tänker och ser på den politik som borde föras. Vår politik på arbetsmarknadsområdet syftar till att underlätta målet om arbete åt alla och att skapa ett arbetsliv som präglas av goda arbetsvillkor, bra arbetsmiljöer och ökat inflytande och utvecklingsmöjligheter för löntagarna. Vi menar att de extra anslag som tilldelas Arbetsförmedlingen för experimentet med sjukförsäkringen i stället borde gå till att stödja arbetslösa och till de sjuka så att de ska få vara sjuka med sjukersättning så länge arbetsförmågan är nedsatt. Vi är även kritiska mot inriktningen mot fler privata aktörer på Arbetsförmedlingen och avvisar den inriktningen. Det har vi även gjort tidigare i andra sammanhang. Vi vill ha ett riktmärke för en bra arbetslöshetsförsäkring. Det innebär att 80 procent av medlemmarna ska få 80 procent av sin lön i ersättning. Det är en enkel regel. Vi vill höja golv och tak i aktivitetsstödet. Vi vill satsa på ordentliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder och utbildningar i stället för regeringens billiga och passiva åtgärder, mestadels inom de så kallade garantierna för långtidsarbetslösa. Vi vill införa plusjobben och gröna jobb igen för långtidsarbetslösa och förstärka anställningsstöden. Vänsterpartiet lägger i sitt budgetförslag nästan 2,7 miljarder mer än regeringen på arbetsmarknadspolitiska program och utbildningar. Vi lägger 300 miljoner mer på lönebidrag och Samhall i anställningsstöd. Också när det gäller arbetsmiljöarbete, som jag inte går in på här - det kanske vi återkommer till - är vi mer ambitiösa än regeringen. Till Arbetsmiljöverket lägger vi nästan 200 miljoner mer och satsar också mer på arbetsmiljö- och arbetslivsforskning. Herr talman! En sammanhållen arbetsmarknadspolitik är det bästa vapnet för att motverka alla de problem som vi står inför på det arbetsmarknadspolitiska området. Det alternativet står Vänsterpartiet och de rödgröna för. (Applåder)

Anf. 37 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! För att möta de stora utmaningar som Sverige och hela världen står inför föreslår Miljöpartiet till skillnad från regeringen omfattande investeringar i jobb, utbildning, välfärd, klimat och miljö. Samtidigt avvisar vi från Miljöpartiet med kraft ofinansierade skattesänkningar som långsiktigt undergräver de offentliga finanserna. Ordning och reda i den offentliga ekonomin är en förutsättning för en aktiv krispolitik i den konjunkturnedgång som vi just nu befinner oss i. Det krävs aktiva åtgärder, inte passiva åtgärder. Regeringens politik är till stora delar passiva åtgärder. Vi ser att prioriteringen är klar och tydlig. Skattesänkningar till dem som redan har är viktigare än aktiva jobbåtgärder. Vi är i en period där vi ser att arbetslösheten ökar. Ungdomsarbetslösheten är över 30 procent och spås öka ännu mer. Då måste man fråga sig: Var är de aktiva åtgärderna från regeringens sida? Vi saknar dem väldigt mycket. Herr talman! Från Miljöpartiets sida har vi föreslagit en New Green Deal, det vill säga en grön omställning, för att möta de två stora utmaningar vi står inför. Det är klimatutmaningen och jobbkrisen. Genom satsningar på klimatskapande åtgärder kommer vi också att skapa sysselsättning i Sverige inom grön miljöteknik. Det gäller till exempel offentliga investeringar för ombyggnad i miljonprogrammet för att öka energieffektivisering och så vidare. Det skapar arbetstillfällen och gör att vi klarar klimatkraven. Det är aktiva åtgärder. Regeringen gör tyvärr ingenting. Vi har en regering som direkt när den kom till makten och de senaste tre åren förändrade spelreglerna helt och hållet för arbetslöshetsförsäkringen när man kraftigt drog ned åtgärderna och slog itu a-kassan. Dessa förändringar var och är orättvisa, och vi ser nu effekterna av det. A-kassan är inte vilken omställningsförsäkring som helst. A-kassan är till för enskilda människor som drabbas av jobbkris. I Miljöpartiets Sverige kommer företag naturligtvis också att läggas ned och företag kommer att startas. Men vi lägger inte skulden på den enskilde. Vi tar ett ansvar och ser till att det finns en omställningsförsäkring så att en person kan gå vidare och få ett nytt jobb utan att ekonomiskt drabbas alltför mycket själv. Herr talman! Regeringen har också genomfört kraftiga försämringar i deltidsarbetslösas möjligheter att ta del av a-kassan. Samtidigt avvisar regeringen kravet att heltidsanställningar ska vara norm på den svenska arbetsmarknaden. Med det klargörs regeringens inställning att det är löntagarna som ska betala arbetsgivarnas ovilja att anställa på heltid. När antalet ersättningsdagar sänks från 300 till 75 vid deltidsarbetslöshet slår det särskilt hårt mot kvinnor. Deltidsarbete är mer utbrett bland kvinnor än bland män. Med det blir deltidsarbetet en än värre kvinnofälla än det var tidigare. Regeringens politik kommer att leda till ytterligare lägre inkomster som i sin tur leder till lägre ersättningar i socialförsäkringssystemet och i lägre pensionsutbetalningar för kvinnor. Vi kan med detta från Miljöpartiets sida konstatera att regeringen fortsätter på den inslagna vägen mot en icke-jämställd arbetsmarknad. Herr talman! I Miljöpartiets förslag om arbetslivstrygghet slår vi samman den nuvarande a-kassan med sjukförsäkringen. Mot den bakgrunden, och med hänvisning till att endast 25 procent av försäkringskollektivet i a-kassan når upp till de utlovade 80 procenten i ersättning vid arbetslöshet, föreslår vi att takbeloppet för ersättningen höjs till 780 kronor per ersättningsdag. Det ska ses som ett första steg mot det politiska målet att 80 procent ska ha 80 procent i ersättning vid arbetslöshet. Miljöpartiet föreslår att studerandevillkoret i a-kassan återinförs. Vi anser att det var ett helt ogenomtänkt och felaktigt beslut från regeringens sida att ta bort studerandevillkoret. En av de viktigaste uppgifterna för att få ett jobb är just att få in en fot på arbetsmarknaden. Miljöpartiets uppfattning är mer måste göras för att alla i arbetskraften ska ha chans till ett jobb på arbetsmarknaden. Då måste man ha en flexibel arbetsmarknad som är utformad och organiserad på ett sätt som tar till vara allas möjligheter att delta utifrån sina egna förutsättningar. Så är det tyvärr inte i dag. Herr talman! Vi vill i detta sammanhang lyfta fram de sociala företagen som en möjlighet. De sociala företagen och de sociala arbetskooperativen är mycket viktiga komplement till Samhalls verksamhet. Detsamma gäller det ideellt inriktade föreningslivet som verkar bland människor som av olika anledning haft svårt att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Fördelen med dessa verksamheter är att de i jämförelse med Samhall kan arbeta mer oreglerat och med fler målgrupper. Från Miljöpartiets sida anser vi att regeringen bör underlätta för det sociala företagandet, de sociala arbetskooperativen och det ideella föreningslivets möjligheter att bidra till jobbverksamhet för bland annat funktionsnedsatta och andra grupper som står långt från arbetsmarknaden. Herr talman! Arbetslösheten bland unga ökar rekordsnabbt, men regeringen står, som jag sagt tidigare, passiv. Tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har Miljöpartiet lagt fram ett stort ungdomspaket för att minska ungdomsarbetslösheten. Där ingår bland annat en snabb kartläggning av alla unga som skriver in sig vid arbetsförmedlingen, större satsningar på högskole- och kvalificerade yrkesutbildningar, möjligheter för långtidsarbetslösa att komplettera sin grundskole- och gymnasiekompetens och en snabbare övergång från studier till arbete. Mycket tyder på att återkommande kontakter med arbetsmarknaden under utbildningstiden gör det lättare att få ett jobb efter examen. Egna kontakter med arbetsgivare är ofta avgörande och betydligt bättre än Arbetsförmedlingens insatser för att få ett första jobb. För studenterna är det därför otroligt viktigt att under studietiden få erfarenhet av att på olika sätt tillämpa den kunskap man har fått i skolan. Därför är möjligheterna att få göra praktik under sin studietid mycket eftertraktade bland studenter. Praktik innebär också att fler arbetsgivare får erfarenhet av hur högutbildade kan bidra till deras verksamhet. Många studenter som vill göra praktik får i dag inte möjligheten att göra det eftersom deras lärosäten inte erbjuder det. Miljöpartiet vill skapa möjligheter för fler studenter att få denna värdefulla arbetslivserfarenhet och föreslår därför en försöksverksamhet med just praktik. Praktiken bör utformas som en kurs som ger poäng och är studiemedelsberättigad, vilket innebär en hög kvalitet. Herr talman! De arbetsmarknadspolitiska utbildningar som i dag erbjuds arbetslösa ungdomar får inte överstiga tre månader vilket gör det näst intill omöjligt att hinna få en kompetens som leder till en anställning för dem som hoppat av skolan och saknar studievana. Miljöpartiet vill därför öka flexibiliteten och göra det möjligt att erbjuda utbildningar och kompetenshöjande åtgärder som är längre än tre månader för arbetslösa ungdomar. Herr talman! Vi blev mycket förvånade från Miljöpartiets sida när den borgerliga majoriteten drog ned stödet till starta-eget-bidrag. Det är en av de mest effektiva åtgärder som Arbetsförmedlingen har haft. Den har också fått bra kritik vid Riksrevisionens granskning. Den visar att starta-eget-bidragen är en av de mest träffsäkra åtgärderna som finns. Det leder i hög grad till jobb och varaktig sysselsättning. Mot den bakgrunden vill Miljöpartiet utöka starta-eget-bidraget men också se till att alla ungdomar ska få del av detta. I dag finns en gräns på 25 år för att få del av detta stöd. Vi menar att även en 19-åring kan ha en väldigt god idé till ett företagande och därför bör vara berättigad till starta-eget-bidrag. Om en arbetslös person kan få möjlighet att komma in på riktiga vikariat stärks möjligheterna att få ett arbete. Miljöpartiet föreslår mot den bakgrunden två helt nya program som vi hoppades att majoriteten skulle tycka vara intressanta. Det är företagsvikariat och utbildningsvikariat. Det går ut på att en person som redan är anställd och inte vågar säga upp sig men vill pröva och se om det företag man har vilande eller skulle vilja starta fungerar får ersättning från staten under högst tolv månader. Man får därmed en chans att utveckla ett eget företagande. Den som vill ha en kompletterande utbildning får chansen att gå en sådan. Detta ger en arbetslös person chansen att gå in på arbetet under tiden. Den arbetslöse får in en fot på arbetsmarknaden och en erfarenhet vi inte ska underskatta. Det skulle vara bra för den som fick företagsvikariatet att få starta ett företag, och det skulle vara bra för en arbetslös person att gå in på ett arbete under högst tolv månader för att få in en fot på arbetsmarknaden och förhoppningsvis en anställning efter det. Herr talman! Det finns många områden i detta betänkande, och nu går jag över till arbetsmiljöfrågorna. Vi från Miljöpartiet tycker att de är väldigt viktiga. Regeringen har tyvärr dragit ned även på detta område. Allt dras det ned på, och det går till skattesänkningar för oss som redan har hög lön och ska få ännu högre. Vi tycker från Miljöpartiets sida att detta är fel. Arbetsmiljön är otroligt viktig och ska inte dras ned på. Regeringen har dragit ned sammanlagt 160 miljoner under dessa tre år, vilket har inneburit att många tjänster har avvecklats från myndigheterna och att inspektionsverksamheten har dragits ned. Vi menar att det krävs en anslagshöjning så att verksamheten kan lyftas till den nivå som gällde för några år sedan. Man bör också satsa på hälsofrämjande arbetsplatser för att ge en bra arbetsmiljö och god effektivitet som bidrar till bra folkhälsa. Det hälsofrämjande arbetet måste integreras i det kontinuerliga systematiska arbetsmiljöarbetet, och vi vill därför att mer arbete läggs på friskvårdsåtgärder på arbetstid, till exempel träningspass. Detta är viktigt inte minst för alla som har ett stillasittande jobb. Alla människor behöver regelbunden motion och fysisk aktivitet, och därför anser vi från Miljöpartiet att detta måste lyftas fram tydligare. Vi har en reservation som går ut på att regeringen bör återkomma i frågan och lägga fram förslag på hur det folkhälsopolitiska målområdet hälsa i arbetslivet ges ett verkligt innehåll. Slutligen, herr talman, är Sveriges utbildningssystem svagt när det gäller utbildning om arbetsmiljö och vikten av skyddsarbete. Det är särskilt problematiskt när det gäller yrkesinriktade utbildningar på till exempel på Lärarhögskolan, Polishögskolan och gymnasieskolans yrkesinriktade program. I en gemensam reservation från Socialdemokraterna och Vänstern menar vi från Miljöpartiet att arbetsmiljökunskap på ett bättre och mer omfattande sätt ska förmedlas i utbildningssystemet. Arbetsmiljöverket bör också få i uppdrag att aktivt bidra med arbetsmiljökunskap i högskolan och på gymnasieskolans utbildningar. Herr talman! Miljöpartiet står bakom alla reservationer, men för tids vinnande, som det så fint heter, yrkar jag bifall bara till reservationerna 7, 25, 35 och 37.

Anf. 38 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Sverige har under detta år genomgått den värsta konjunkturnedgången sedan 30-talet. Människor har tvingats lämna sina arbeten, många har fått gå ned i arbetstid för att rädda jobb, och företag har fått kämpa för sin överlevnad. Situationen på arbetsmarknaden kommer att vara fortsatt tuff, men det finns också mycket starka tecken på att vi nu är i början av en återhämtning. Detta betänkande behandlar bland annat budgetpropositionen och de insatser som sjösätts under nästa år för att vi ska fortsätta att offensivt möta krisens effekter. Det är också en grund för en färdriktning för Sverige bortom krisen. Alliansregeringen har sedan vi fick väljarnas förtroende i valet 2006 arbetat för att minska utanförskapet, värna välfärdens kärna och hålla ordning i statens finanser. Vi har etablerat och återupprättat en arbetslinje. Herr talman! Denna politik har varit helt central för att vi skulle kunna möta den akuta situation Sverige ställdes inför när den internationella finanskrisen och lågkonjunkturen slog in över landet. Vi har mött detta bland annat med kraftfulla insatser för stöd till arbetslösa: utökad praktik, kompetensutveckling, coachning, möjligheter till utbildning. Samtidigt har vi kunnat lägga långsiktiga förutsättningar för att se till att arbetslösheten inte biter sig fast när konjunkturen vänder. I detta betänkande förstärker vi stödet till arbetslösa ytterligare. Det handlar bland annat om att se till att totalt ytterligare 54 000 arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer in för både kort- och långtidsarbetslösa. Bland annat handlar det om en ny aktiveringsinsats, Lyft, med platser inom naturvård, skogsvård, kultur, skola och omsorg. Det handlar om en ny satsning för arbetslösa unga, bland annat 1 000 platser inom ramen för folkhögskolan för de ungdomar som inte har godkända betyg med sig från skolan. I övrigt förstärker vi praktisk kompetensutbildning, coachning, arbetsmarknadsutbildning, ytterligare 23 000 utbildningsplatser och så vidare. Jag kan kanske aningen lugna Ulf Holm genom att meddela att vi även öppnar upp för stöd till start- och näringsverksamhet för ungdomar. Det kommer att kunna ske redan från 16 år när man kommer in i jobbgarantin för unga. Herr talman! Jag vill också uppmärksamma ett antal reformer som har varit och är viktiga för att på lång sikt bekämpa utanförskapet. Dels har vi de nya garantierna som är införda på Arbetsförmedlingen, jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar. Det är en satsning för att se till att framför allt de som står långt ifrån arbetsmarknaden ska få stöd. Det var ju det vi såg tidigare - vi hade inte en arbetsförmedling som klarade av att ge stöd framför allt till dem som allra mest behöver det. Jag har hört oppositionens företrädare nämna att man inte tycker att det är tillräcklig aktivitet i dessa garantier. Jag tar gärna en diskussion om hur vi ska förbättra och fortsätta utveckla innehållet i dem, men en än viktigare siffra måste väl ändå vara hur många som går vidare till jobb eller en ny utbildning. Där kan vi till exempel titta på jobbgarantin för ungdomar - 70 procent har gått vidare. Tittar vi på första halvåret 2009 ser vi att 60 procent har gått vidare. Jag tycker att det är rätt relevanta siffror att titta på innan man dömer ut garantierna så ordentligt som oppositionen gör. Vi har vidare infört och förstärkt nystartsjobb genom en fördubblad arbetsgivaravgiftsrabatt för långtidsarbetslösa. Det handlar om att ge långtidsarbetslösa en chans att hävda sig på arbetsmarknaden för att få in en fot. Vi har också förstärkt drivkrafterna att arbeta. Genom jobbskatteavdraget har vi gjort det mer lönsamt att arbeta, framför allt för personer med låga och normala inkomster. Vi har sett till att arbetslöshetsförsäkringen nu fungerar som en omställningsförsäkring från ett arbete till ett annat och ger den trygghet som behövs. Vi har även gjort i övrigt historiska satsningar på infrastruktur och forskning. Vi har sänkt skatter på företagande med 48 miljarder, och vi har infört avdrag på hushållsnära tjänster för att göra svarta jobb vita, och vi har kompletterat detta med ett ROT-avdrag. Oavsett vilken åtgärd eller reform denna regering har presenterat har dock oppositionen hävdat att det är fel, för lite eller för sent. Från Socialdemokraterna har man dessutom visat upp en ny sida där man ofta har slarvat med finansieringen, eller så har man först röstat emot för att sedan rösta för. Herr talman! Det är nio månader kvar till valet, men vi har ännu hört väldigt lite om vad de tre partierna i vänsterexperimentet vill göra gemensamt. En sak är dock säker: Med deras politik hade risken varit stor att Sverige precis som Storbritannien hade stått med byxorna nere och haft ett av Europas högsta skuldberg. Kraftiga skattehöjningar och kraftiga försämringar i välfärden hade kommit som ett brev på posten. I motsats till detta kan vi konstatera att Sverige i stället ligger i topp i EU när det gäller stabilitet i statsfinanserna. Vi har det tredje lägsta underskottet. Det är uppenbarligen skillnad mellan att ta ansvar och att föra en utspelsfokuserad överbudspolitik. Alliansen står för en tydlig arbetslinje. Våra reformer handlar om att det ska bli lönsamt att arbeta, billigare och enklare att anställa och att fler ska våga starta och driva företag. Vi menar att det är helt avgörande med en sådan politik för att kunna finansiera det som är viktigt och för att långsiktigt kunna lägga grunden för tillväxt och välstånd. Vi vill fortsätta att föra en ansvarsfull politik och seriöst möta framtidens problem. Vi vågar se den demografiska utmaningen i vitögat: Allt färre kommer att behöva försörja allt fler. Om man menar allvar med att trygga äldres pensioner i framtiden, om man menar allvar med att kunna utveckla välfärden handlar det snarare om att utforma en politik som är nästa steg i en jobbskapande arbetslinje, inte att montera ned arbetslinjen. Ett annat mycket viktigt område i detta betänkande handlar om det nya stöd som ska ges till dem som har varit långvarigt sjuka, som i regel är det i hela två och ett halvt år. Nu öppnar alliansregeringen för en omförsäkring där det ges en ny chans att gå ett arbetsmarknadspolitiskt introduktionsprogram under max tre månader. Syftet är att göra en kartläggning av det individuella behovet av stöd för att underlätta en återgång till arbete. Detta är ytterligare en reform inom sjukförsäkringsområdet som handlar om att bryta med den passiviserande politik som sjuka länge har mött i Sverige där ett års sjukskrivning mer eller mindre automatiskt resulterade i att 140 personer varje dag förtidspensionerades utan att ha fått hjälp med rehabilitering, utan att ha fått hjälp med att komma vidare till ett nytt arbete. Med detta introduktionsprogram ges en arbetslivsinriktad rehabilitering, och samtliga deltagare kommer att erhålla aktivitetsstöd. De blir därmed omförsäkrade. Låt mig i sammanhanget vara tydlig när det gäller dem som är för sjuka för att jobba. Antingen kvarstår de i sjukförsäkringen eller så kan de som gått introduktionen återgå efter en ny bedömning. Detta handlar om att kunna ge människor en ny möjlighet att komma tillbaka. Själv talade jag nyligen med Margareta från Gävle. Hon hade varit sjukskriven i över sex år för att hon fått ont i ryggen av att jobba på ett lager. För henne innebär reformen att hon får en chans till en arbetslivsinriktad rehabilitering, att hon kanske kan komma tillbaka till arbete, kanske inte på heltid men kanske på ett annat jobb där hon två dagar i veckan kan arbeta, få arbetsgemenskap och få en bättre ekonomi. Der förvånar mig att oppositionen talar om denna reform i ett så högt tonläge, trots att det är er politik som vi nu städar upp efter. Herr talman! Vad gäller utvecklingen på arbetsmarknaden har det senaste året som sagt varit tufft. Likväl kan jag konstatera att SCB:s arbetskraftsundersökning visar att det är fler som deltar på arbetsmarknaden nu i djup lågkonjunktur 2009 än i brinnande högkonjunktur 2006. Det är glädjande och visar att det är skillnad på arbetslinje och bidragslinje och att det är viktigt att Sverige inte rullar tillbaka reformer som tidigare innebar att vi hade en jobblös tillväxt. Jag förvånas även över med vilken träffsäkerhet oppositionens olika partier lägger fram förslag för att jaga ut människor från arbetsmarknaden genom att till exempel vilja avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster trots att det har inneburit 10 000 nya jobb, att nya former av friår presenteras av Miljöpartiet trots att utmaningen handlar om att få in människor på arbetsmarknaden och inte ut från arbetsmarknaden, att skatter ska chockhöjas med udden riktad mot dem som har låga och normala inkomster. Om man ska tro finansministerkandidaten Thomas Östros står ni inte längre för förslaget om förmögenhetsskatt. Då blir det väldigt intressant att veta var ni ska hämta finansieringen. Ska jag tro på er kollega i arbetsmarknadsutskottet Luciano Astudillo, som i en debatt i Studio ett i måndags meddelade att inte heller ROT-avdraget ska ni ha kvar? Det är endast en krisåtgärd och ingenting som man långsiktigt står för. Det vore intressant om jag kunde få besked om ROT-avdraget ska avskaffas nu när krisen håller på att klinga av. Herr talman! På punkt efter punkt är det en politik som visserligen spretar på sina håll men som sammantaget vore en kalldusch för ett land som behöver ha fler som arbetar, inte färre. Herr talman! Alliansregeringen har mött krisen med kraftfulla åtgärder samtidigt som vi har lagt en grund för att arbetsmarknaden ska fungera bättre när konjunkturen vänder. Arbetslinjen är vårt svar för att möta de långsiktiga utmaningar som väntar Sverige. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet i enlighet med utskottsmajoriteten. (Applåder)

Anf. 39 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Faktum är väl ändå, Tomas Tobé, att det finns fler arbetslösa i dag än när ni tog över makten 2006. Det kommer ni inte ifrån. I det här arbetsmarknadsutskottets betänkande behandlar vi frågan hur vi ska kunna ge stöd till de arbetslösa för att komma tillbaka till arbete, och där har ni inga åtgärder att föreslå. Jag hade en förhoppning om att ni skulle prata någonting om jobbskapande åtgärder. Men var finns de? Ni skriver i budgetpropositionen att de 10 miljarderna i skattesänkningar kanske kommer att leda till 3 000 jobb. Det är inte mycket för 10 miljarder. Skulle man satsa de pengarna på kommuner och landsting skulle vi få tre gånger så många jobb. Det är skillnad. Vi menar att det måste finnas jobbskapande åtgärder, som att satsa på klimatåtgärder. I er budget går bara 0,3 procent av de åtgärder ni tillför till klimatåtgärder för att få ned växthuseffekten och skapa nya gröna jobb. Var är de aktiva åtgärderna? Samtidigt som antalet långtidsarbetslösa ökar betydligt, det är över 100 000, säger ni nej till alla förslag som vi lägger fram för att skapa en möjlighet för de långtidsarbetslösa att få in en fot på arbetsmarknaden. Måhända är det dåligt att det bara är tre till tolv månader. Men det är ändå en möjlighet för den enskilda att få in en fot på arbetsmarknaden och skaffa sig arbetslivserfarenhet, vilket är en de viktigaste punkter som avgör om arbetsgivare ska anställa en person eller inte. Ni ser till att utanförskapet blir ännu större för dem som redan är utanför. Där kan inte Tomas Tobé säga annat än att så är det.

Anf. 40 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Det är bara att konstatera när man läst SCB:s arbetskraftsundersökning att vi har fler personer inne på arbetsmarknaden nu i djup lågkonjunktur än vad vi hade i brinnande högkonjunktur 2006. Det är väl känt att vi har haft en mycket kraftigt ökande arbetslöshet under 2009, det kan jag mer än gärna tillstå. Det har regeringen mött med en expansiv politik, expansivast inom hela OECD, som har fått internationellt beröm från bland annat IMF. Det intressanta är väl att titta på de konkreta åtgärder som föreslås på arbetsmarknadsområdet. Ta till exempel den höga ungdomsarbetslöshet som vi har haft i Sverige under väldigt lång tid. Det är någonting som vi har försökt möta med en kraftfull jobbgaranti för ungdomar, att se till att hitta sätt att underlätta övergången från skola till arbetsliv. Det har vi mött genom att göra det billigare att anställa ungdomar. Vi har halverat de sociala avgifterna, halverat kostnaderna för att anställa ungdomar. När jag läser igenom oppositionens förslag ser jag ett antal reformer föreslås. Men det absolut viktigaste och det som ni verkar vara överens om är att den här avgiften ska tillbaka. Det ska bli en ny straffskatt på ungdomar. Då blir min fråga till Ulf Holm: På vilket sätt tror Miljöpartiet och de rödgröna att en fördubbling av arbetsgivaravgifterna för att anställa ungdomar gör att fler ungdomar kan få behålla sitt arbete eller att fler ungdomar får möjlighet att få ett nytt arbete?

Anf. 41 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Tomas Tobé ger verkligen uttryck för kalla handens politik. Han skryter över att det finns folk som har arbete. Det är klart att det finns folk som har arbete i dag. Men vi borde bekymra oss mer för dem som inte har arbete. Det är de som måste vara i blickpunkten och som vi måste koncentrera åtgärderna på. Där har vi från Miljöpartiet och också tillsammans med Socialdemokraterna och Vänstern lagt fram flera förslag på att hur man kan möta den explosion av arbetslösheten som vi kan se inom ungdomssektorn. Den har ökat till närmare 30 procent. Javisst, ni har lagt fram förslag, men ni måste inse att de förslagen är misslyckade. Ungdomsarbetslösheten har inte minskat med ert förslag om sänkta arbetsgivaravgifter. De sänkta arbetsgivaravgifterna går ju enbart till de företag som redan har anställda. Vi har lagt fram förslag om ett första-jobbet-avdrag, det vill säga att man ska sänka arbetsgivaravgiften för den arbetslösa ungdom som får ett jobb för första gången. Det skulle stimulera arbetsgivare till att anställa yngre. Vi tycker att det borde gälla generellt att alla soloföretagare som anställer en person som därmed får jobb för första gången ska få kraftigt sänkt arbetsgivaravgift. Det vore en småföretagarvänlig politik. Alliansens politik under den här mandatperioden har i stället varit småföretagarfientlig, eftersom man tagit bort den nedsättning av arbetsgivaravgifterna som s, v och mp införde under den förra mandatperioden. Det gjorde vi för att underlätta för småföretagen att anställa. Där har ni i stället smällt på 7 miljarder ytterligare i avgifter för småföretagen. Det är inte en sjyst politik, och framför allt skapar det inte nya arbetstillfällen. Det är det som vi måste utgå från, och det är det vi ska jobba för.

Anf. 42 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Jag tycker nog att det finns en poäng med att se att vi äntligen verkar kunna bryta den utveckling med jobblös tillväxt som Sverige tidigare präglades av. Det är det som är relevant om vi jämför 2006 och 2009. Det har varit en oerhört tuff period, och vi har från regeringspartiernas sida mött den med mycket kraftfulla insatser för att hjälpa dem som nu har blivit arbetslösa till att kunna komma tillbaka i arbete. Om man inte kan göra det snabbt har vi skalat upp möjligheterna till utbildning för att man ska stå redo när jobben väl kommer. Det kallar jag inte kalla-handen-politik. Det är en hjälpande politik. Det är intressant att Ulf Holm lyfter upp de långtidsarbetslösa. Det var de som den tidigare majoriteten skickade ut i plusjobb, av vilka ungefär 18 procent kom vidare till arbete. Vi har infört nystartsjobb som ger en rejäl chans till ett riktigt arbete, och arbetsgivaren får en fördubblad arbetsgivarrabatt. Det gör att de långtidsarbetslösa kan hävda sig på arbetsmarknaden och kan komma tillbaka. Jag tror definitivt att vi i Sverige, både under den här mandatperioden och under nästa mandatperiod, kommer att behöva återkomma med fler reformer för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Det är ett problem som Sverige har haft under mycket lång tid. Förslaget från de rödgröna, det man är överens om och det som är den största reformen på ungdomssidan, nämligen att införa en ungdomsskatt på 10 miljarder, att göra det 10 miljarder dyrare för företagen att anställa ungdomar, kommer inte att ge någon ung person ett nytt jobb och det kommer inte heller att innebära att någon ytterligare ung person kommer att få behålla sitt arbete. (Applåder)

Anf. 43 Torbjörn Björlund (V)

Herr talman! När man lyssnar på Tomas Tobé inser man, som vanligt, hur olika bilder vi har av hur verkligheten ser ut i dag. Man berömmer sig av att ha gjort en massa saker som på något sätt skulle ge bättre villkor och bättre förutsättningar för människor att komma i jobb. Jag tycker att det som man har gjort egentligen gör det hela svårare, framför allt för att man inte satsar ordentligt på det som behövs, nämligen kompetensutveckling för att kunna matcha på arbetsmarknaden. Och i stället för att satsa pengar på exempelvis den offentliga sektorn inför man jobbskatteavdrag. Det mest märkliga som Tomas Tobé är inne på är att a-kassan beskrivs som en riktig omställningsförsäkring. I dag försämrar man villkoren så mycket att man jagar ut folk på arbetsmarknaden och tror att sänkt ersättning ska ge dem större möjligheter att få jobb. Tomas Tobé sade själv att vi är inne i en kris, i en lågkonjunktur som är värre än på många år. Det är klart att det inte går. Vi hade en debatt om jobbcoachning häromdagen. Den visade på de skillnader som finns mellan oss, den bild som vi har av hur verkligheten ser ut och den bild som regeringen har och som inte stämmer. Att ha stabilitet i statsfinanserna är naturligtvis viktigt, men till vilket pris? Kan man ha det och samtidigt ha Europas sämsta arbetslöshetsförsäkring och Europas sämsta sjukförsäkring? Det är nämligen det vi har. Det är så den nuvarande regeringen har agerat. Det är den politik man har fört. Vilka är det som betalar för det? Ja, inte är det de som får skattesänkningar, de som jobbar, utan det är de som i dag inte kan få jobb och inte får rätt hjälp för att få jobb. Det är de som betalar. Vi som har goda inkomster klarar oss jättebra, men de som inte har det behöver hjälp. Alltså behöver det ändras. Vi behöver en ordentlig genomlysning och förändring av a-kassan. Det måste vara det bästa. Det borde även Tomas Tobé kunna erkänna.

Anf. 44 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Regeringen har aviserat att en utredning kommer att tillsättas för att titta på både sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. I den meningen kan jag hålla med Torbjörn Björlund. Det är intressant att höra att Vänsterpartiet nu tillstår att detta med statsfinanserna är viktigt. I nästa andetag säger man dock att det ändå inte kan vara så viktigt när vi har andra utmaningar. Jag tror att det är viktigt att man i varje läge inser vad underskott gör på lite längre sikt; det var därför jag tog upp exemplet Storbritannien i mitt anförande. På kort sikt kan man givetvis vinna politiska poäng och möta en besvärlig situation. Det som händer när man undergräver ekonomin är att man sedan kraftigt måste höja skatter eller göra kraftiga försämringar i välfärden. Det har vi sett hända tidigare, och det tror jag inte är en politik som vi ska tillbaka till. När det gäller stödet till de arbetslösa är det viktigt att skilja på nyarbetslösa, de som nu blir arbetslösa, och långtidsarbetslösa. De nyarbetslösa har förhållandevis goda chanser att komma tillbaka i arbete jämfört med andra. Satsningen på jobbcoacher har därför varit mycket viktig för att ge stöd till långtidsarbetslösa. Där har vi fått inspiration från omställningsföretagen, som arbetat mycket med detta. Det har också varit väldigt framgångsrikt. Jag skulle vilja fråga om det som Torbjörn tog upp inledningsvis, nämligen jobbskatteavdraget, som Vänsterpartiet motsätter sig. På vilket sätt anser Vänsterpartiet att det skapar nya jobb om man rycker 1 500 kronor ur handen på en sjuksköterska varje månad?

Anf. 45 Torbjörn Björlund (V)

Herr talman! Det är mycket lätt att svara på den frågan. De pengarna används till att ge andra människor jobb. Det är så ett solidariskt samhälle fungerar. Man ger och ser solidariskt till att alla människor finns i innanförskap i stället för i utanförskap. Det är det enkla svaret. Där tycker den nuvarande regeringen precis tvärtom. Var och en ska vara för sig själv. Man ska pressa folk till att gå ut och försöka få jobb, jobb som inte finns. Skillnaden är oerhört tydlig, och det är bra att den markeras i debatten. Det som nu händer, framför allt efter nyår, är att vi jagar ut de sjuka på arbetsmarknaden. De är sjukskrivna av en anledning. De ska söka jobb i konkurrens med andra, och de ska söka jobb, oavsett jobbcoachning, som inte finns. Man måste i stället ge dem en chans att vara sjuka när de är sjuka och se till att de får utbildning, kompetensutveckling, för att komma i gång och så småningom kunna komma in på arbetsmarknaden. Det är riktig rehabilitering. Just rehabiliteringskedjan, som den kallas, är en anmärkningsvärd sak. Det finns nämligen ingen rehabilitering. Rehabiliteringen är att man efter sex månader måste ut. Vad är det för rehabilitering? Och vad är det för politik? Vad är det för människosyn det visar på? Vi kan använda skattepengarna till att ge fler människor jobb. Man ska ge dem en bra utbildning och se till att de fungerar på en arbetsmarknad, där det för övrigt behöver skapas jobb. Vår politik innebär att man ska skapa jobb där behoven finns. De finns i den offentliga sektorn. Om vi har skattepengarna kvar - oavsett om det handlar om 1 500 spänn för en sjuksköterska - kan det ge fler jobb till hennes kolleger. Det är en oerhört bra politik. Det är så det måste fungera. När det gäller statsfinanserna och att man ska ha en arbetslinje är det symtomatisk att regeringen inte tar till sig det som händer, att människor i förtvivlan demonstrerar för att de inte får den hjälp de behöver för att kunna komma tillbaka i samhället. Det borde regeringen ta fasta på ordentligt.

Anf. 46 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Det är rätt intressant med Vänsterpartiet i Sverige. Låt oss göra en internationell utblick och se vad olika regeringar har gjort för att kunna möta den djupa kris som till stora delar har präglat världen. Alla har varit överens om att det första man absolut inte ska göra är att kraftigt höja skatterna. Det är inte så man får fart på ekonomin. Det är inte så man får hjulen att snurra. Det är inte så vi ser till att order åter kommer in till industrin och övriga företag. Om man däremot spenderat kraftigt och skapat stora underskott tvingas man att i ett senare läge göra det. När det gäller människosynen vill jag säga att vi från alliansens sida såg att det dels fanns en arbetsmarknad och en arbetsgemenskap, dels ett stort utanförskap. Det fördes under lång tid en politik som handlade om att osynliggöra utanförskapet. Människor var arbetslösa, och när arbetslöshetssiffrorna blev alldeles för höga gällde det att slussa ut så många som möjligt i förtidspension. Det blev nämligen billigare med den låga ersättningen på 64 procent. Det är den politiken vi har brutit med nu, för att ge en möjlighet för människor att komma tillbaka in på arbetsmarknaden, för att långtidsarbetslösa ska få ett riktigt stöd genom exempelvis nystartsjobb för att kunna komma tillbaka. När det gäller sjukförsäkringsområdet: Rehabiliteringskedjan handlar om att äntligen kunna erbjuda arbetslivsinriktad rehabilitering, det som så länge har saknats för de personer som vi behandlar i detta betänkande. Man har inte haft möjlighet att få tillgång till rehabilitering. Kanske är det som så att man kan komma tillbaka till ett nytt arbete, förmodligen dock inte på heltid. Men det skulle innebära en bättre arbetsgemenskap och med all sannolikhet också ett bättre liv.

Anf. 47 Berit Högman (S)

Herr talman! Det är inte sjyst att undanhålla sanningen. Jag har SCB:s siffror framför mig. I oktober 2006 var 4 477 000 i sysselsättning. I oktober-november 2009 är det 4 458 000. Det är färre i sysselsättning 2009 än det var 2006. Tomas Tobé säger sig också vara bekymrad över jobless growth, som vi får säga är också en europeisk företeelse. Men jag är mer bekymrad över att vi har en regering som åstadkommer både lägre tillväxt och högre arbetslöshet och dessutom ett budgetunderskott som är gigantiskt. Det blir väldigt tydligt, särskilt om vi gör en historisk jämförelse. Tomas Tobé vet att borgerliga regeringar rent statistiskt alltid har lämnat ifrån sig gigantiska budgetunderskott när de avgått. Och det kommer de tyvärr att göra också denna gång. Uppdraget som Trygghetsrådet och Trygghetsstiftelsen har för sina uppdragsgivare är inte jämförbart med det uppdrag som Arbetsförmedlingen har. Det är resultatet av det som är bekymmersamt. Visst, många får nya jobb, men en stor grupp kommer aldrig i fråga för de lediga jobben. Det har ni aldrig tagit någon hänsyn till, utan ni för samma politik som om vi hade en jättehög konjunktur och som om det fanns en massa lediga jobb. Det är det som är problemet för er. Varför inser ni inte att det är skillnad på högkonjunktur och lågkonjunktur och att alla har rätt till jobb?

Anf. 48 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Om man läser de olika budgetar som den här regeringen har avlämnat tror jag att man kan se att det finns en skillnad i syn på högkonjunktur och lågkonjunktur, särskilt om man tittar på vårt område, där vi nu kraftigt har byggt ut de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vi har också kraftigt byggt ut utbildningsinsatser och så vidare. Det har varit en direkt effekt av att vi vill föra en konjunkturberoende politik. Även under högkonjunkturen 2006, när jobben stod som spön i backen och människor hade möjlighet att ta jobb, hörde vi från Socialdemokraterna att människor i stället skulle in i åtgärder. Ni har alltid i alla lägen velat få tillbaka människor i olika typer av åtgärder. När man utvärderade detta kunde vi se att ni låste fast människor och förlängde arbetslösheten. Vi har nu etablerat och återupprättat en tydlig arbetslinje. Jag välkomnar verkligen att Socialdemokraterna har tagit del av SCB:s arbetskraftsundersökning. Jag är också fullt medveten om - och det har jag sagt tidigare - att den internationella finanskrisen och det tuffa år vi är inne i nu innebär att vi kommer att ha en tuff period och en ökande arbetslöshet även under nästa år. Men även Berit Högman måste kunna tillstå att det är aningen beklämmande att det när man jämför dessa siffror är en sådan skillnad trots att det är djup lågkonjunktur nu men var brinnande högkonjunktur 2006. Det är relevant, utifrån den jobblösa tillväxten. När det sedan gäller omställningsföretagen tycker jag tvärtom: Det är jätteviktigt att ta de erfarenheterna. Det är precis det som det handlar om. Människor har blivit arbetslösa och vill i första läget inte gå in i en åtgärd utan vill ha ett nytt arbete. Då handlar det om att vidta de åtgärder som behövs för att dessa människor ska kunna få nytt arbete.

Anf. 49 Berit Högman (S)

Herr talman! När Tomas Tobé säger att man kan överväga ytterligare åtgärder får det mig att fundera på en annan sak. Vi vet att den här regeringen driver en löntagarfientlig politik. Vi befarar kraftigt att nästa steg i det är en försämring av arbetsrätten. Varför tror vi det? Jo, det finns ett slags oskriven överenskommelse att om tre partier är överens om en sak får det fjärde ge sig. Så var det när det gällde homoäktenskapen. Då fick kd ge sig. Centern fick ge upp sin energipolitik under tårfyllda former. Moderaterna fick ge upp sitt motstånd i regionfrågan. Nu ser vi tydligt frågan om att försämra arbetsrätten. Samtliga regeringspartier utom Moderaterna har sagt att de absolut vill försämra arbetsrätten. Utskottets ordförande har sagt i en medieintervju att man inte har för avsikt att försämra arbetsrätten under innevarande mandatperiod. Min fråga till Tomas Tobé är: När tänker regeringen försämra arbetsrätten, och hur?

Anf. 50 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Jag instämmer inte i Berit Högmans analys att vi för en löntagarfientlig politik. Vi har fört en politik som har gjort att en sjuksköterska har fått 1 500 kronor mer i månaden att leva för och att en metallarbetare har fått ungefär 1 800 kronor mer i månaden att leva för. Vi har säkerställt att det lönar sig att arbeta. Det är inte en löntagarfientlig politik. Herr talman! Jag har inte tagit del av några siffror som innebär att löner sänkts i Sverige. Det påstås ibland att vi driver någon form av låglönepolitik. Det finns inga siffror om detta som jag känner till. Men det är möjligt att Berit Högman kan ha något sådant underlag. Har hon det vill jag väldigt gärna ta del av det. När det gäller den svenska arbetsmarknaden är alla partier inom Allians för Sverige överens om att vi ska ha kvar en modell som innebär att arbetsmarknadens parter tar ansvar för att sluta avtal om löner och villkor på arbetsmarknaden. Sedan sker det, precis som inom den rödgröna koalitionen, en diskussion om enskildheter, det vill säga arbetsmarknadslagstiftning, flexibilitet, trygghet och så vidare. Från Moderaterna är vi tydliga med att vi menar att den stora utmaningen inte ligger i att skapa flexibilitet i arbetsmarknadslagstiftningen. De verktygen har parterna på arbetsmarknaden i dag. Men jag kan erkänna att vi har gjort en förändring på arbetsrättens område under mandatperioden. Vi har till exempel infört en visstidsanställning på 24 månader för att skapa ökad flexibilitet för företagen. Om det, herr talman, är en löntagarfientlig politik, då är det fullt möjligt att det är en sådan vi kommer att fortsätta att föra.

Anf. 51 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Jag ska börja med att berätta om ett telefonsamtal som jag fick för ett par veckor sedan. Det var Christina som ringde. Hon berättade om hur hon som arbetssökande hade varit hos Arbetsförmedlingen och försökt få hjälp för att komma i arbete. Hon hade under lång tid sökt arbete och med viss hjälp från Arbetsförmedlingen försökt hitta olika typer av jobb som skulle kunna vara aktuella. Hon sökte många jobb, men kände att hon inte riktigt fick det stöd hon behövde. Till slut hittade hon en arbetsgivare som var beredd att anställa på deltid, men fick då svaret från förmedlingen att de inte kunde vara med och hjälpa till med det. Däremot hade de ett halvtidsjobb i Frillesås 20 mil bort som de tyckte att hon skulle söka. Annars behövde hon inte komma till Arbetsförmedlingen igen. Det här var 2003, under en annan regerings styre. I går träffade jag Ann. Hon var på gymmet häromkvällen, och det satt en tjej på maskinen jämte henne. Det strålade om henne. Ann kunde inte låta bli att ställa frågan vad det var som hade hänt. Jag var dömd till förtidspension, men nu är jag kärnfrisk, blev svaret. Jag fick inte hjälp med någon rehabilitering, men nu har jag gjort den själv. Veronika är funktionshindrad, nästan på så många sätt det går att vara, men har en lysande affärsidé. Hon skulle få en automatisk förtidspension. Något annat var inte att vänta. I dag driver hon ett företag med 400 anställda. I den debatt som har förts under de senaste veckorna och som i mångt och mycket berör vårt utgiftsområde kan jag känna att det ibland finns något slags skillnader i synen på arbete. Vad är det egentligen vi pratar om? För den som följer debatten utifrån måste det te sig väldigt underligt. Jag tog tidigare i dag fram Lennart Levis bok och läste om vad som gör livet värt att leva. Att älska och att arbeta, skriver han inledningsvis. De där med relation är en självklarhet - både att ha en kärlek och att få ha barn, något som är en fantastisk gåva och en möjlighet till en vidareutveckling som man knappt tror är möjlig när man första gången får barn. Man har en mamma, syskon och kompisar. Allt det här är enormt viktigt. Vad innebär då detta med arbete? Vad är det vi egentligen diskuterar här i kammaren i dag? Vi kan gå längre tillbaka. Mat och husrum var det inte ovanligt att man gärna ville ha för utfört arbete. I dag förväntar vi oss en lön så att vi kan betala mat och husrum. Men det handlar om så mycket mer. Det handlar om arbetskamrater och om en utmaning. Man tvingas klara nya uppgifter, sådant som man förut inte gjort. Man blir bekräftad och får en tillhörighet. I Sverige har jobbet en väldigt stor betydelse för identiteten. Den första frågan man får när man träffar andra är: Vad jobbar du med? Man är med och skapar och gör saker. Man har arbetskamrater som man kan sitta och dricka en kopp kaffe med eller som man kan ordna en julfest med och ha himla trevligt tillsammans. Utöver de här två sakerna är självklart också tid för lek en viktig del - kultur, idrott, olika saker som man gärna vill göra och som man är beredd att betala för. Arbete vill man väl mer ha betalt för. Innan jag kom in i riksdagen jobbade jag på Ica Supermarket i Sollebrunn. Jag började i charken men var snart i kassan, i grönsaksdisken och i mejeridisken för att sedan vara tillbaka i charken. I en manuell chark möter man otroligt många människor. Man möter såväl dem som är goda och glada som stressade småbarnsföräldrar som vill ha tips om snabblagade och billiga middagar. Man kan också möta dem som är hungriga och lite griniga eller kanske dem som är rätt ensamma. En sak som man kan tycka är så fantastisk med detta med att finnas på en arbetsplats och att ha del i kamratskapet där är också detta med att finnas till för att möta andra människor. Märta brukade komma in vid lunchtid med sin rollator. Hon bodde ensam och hade inga barn i byn som kom och hälsade på. Om hon skulle äta eller inte var en fråga som vi diskuterade varje gång hon kom till disken. Hon kunde säga: Nej, i dag är jag nog inte sugen på mat. Många samtal landade i prat om vad hon som barn åt eller om vad hennes mamma gjorde. Sylta och rödbetor brukade till slut locka Märta, så hon skulle nog äta lite mat också i dag. Det där mötet och betydelsen av att man är en del av en arbetsgemenskap liksom att man har betydelse för andra människor, vare sig man står bakom charkdisken på Ica eller man jobbar inom omsorgen eller på ett företag där varor produceras, är enormt viktigt. Arbete är så mycket mer än bara en lön. Martin, 19 år, slutade i våras på fordonsprogrammet. Det är inte den allra roligaste tiden att komma ut från gymnasiet. Martin tillhör en av de stora ungdomskullar som nu kommer ut. Han var lite för sent ute i våras och fick inte tag i något sommarjobb. Men han fick lite extrajobb i somras, några dagar här och några dagar där. Däremot var han snabb med att se till att anmäla sig hos Arbetsförmedlingen för att komma in i det arbetet. I mitten av september erbjöds han praktik, vilket blev ett jättelyft för honom. Han var ute och gjorde byggnadsställningar åt dem som reparerade tak. Det jobbet var inte alls vad han utbildat sig för eller det han vill jobba med. Men det var ett jobb, och det blev en tillhörighet. Det jobbet varade en månad. Sedan kom han hem igen, men det hela hade satt lite fart på jobbsökandet. I slutet av oktober kom jobbsamtalet. Den 1 november började han jobba. Nu är hans bekymmer på morgnarna att bildörren frusit. Vem kan man få tag i klockan sex på morgonen för att låna en bil? Han kan också tänka: Har jag med mig matlådan? Har jag fixat den mat jag ska ha med mig? Martin kommer hem efter jobbet och berättar vad arbetskamraterna sagt på kafferasten. Och snart kommer första lönen! Den stoltheten, lyckan och känslan av att vara på väg är också en viktig del med arbete. För att förstå den debatt som jag kan känna har rasat under den senaste tiden måste man förstå skillnaden i synen på arbete. I allt det vi i majoriteten säger och gör när vi pratar om arbetslinjen lyfter vi fram det som handlar om livskvalitet som en friskhetsfaktor. Detta med arbetskamrater, egen försörjning och följaktligen hjälp och stöd för att kunna ta sig till jobb och få makt över sitt liv bemöter oppositionen genom att tala om hur vi "tvingar" folk. Där kan jag säga att det finns en skillnad i synen på arbete. När vi tillträdde, 2006, synliggjorde vi de många människor som under en väldigt lång tid hade stått utanför systemet. Man fick inte hjälp tillbaka; vare sig man var långtidsarbetslös eller man var sjukskriven sedan länge fick man inte hjälp att komma tillbaka. Utifrån det vi ser nu - efter en finanskris, en global lågkonjunktur och en strukturell kris som slår hårt speciellt i mina hemtrakter; dessutom kommer stora ungdomskullar ut - är det helt klart en utmaning att klara det här uppdraget, inget enkelt uppdrag. Vi ser till att Arbetsförmedlingen har en mängd verktyg för att möta de här människorna och hjälpa dem tillbaka till arbete. Vi satsar också på rehabilitering, på rätten att få bli prövad inte bara medicinskt utan också mot ett arbetsliv - alltså på rätten för människor att pröva sin arbetsförmåga. I oktober 2009 förmedlades 41 000 jobb via Arbetsförmedlingen. 41 000 personer i Arbetsförmedlingens rullor skrevs alltså ut - apropå diskussionen om att det inte finns några jobb. Jo, det finns jobb. De är färre men finns. När vi pratar om alla siffror och om statistiken - det är mycket spännande med statistik; den kan vi använda till att liksom slå i huvudet på varandra både fram och tillbaka - kan vi se att det förvisso är många människor som under det senaste året har förlorat jobbet. Men vi kan också se ett större utbud på arbetsmarknaden; vi är många fler personer som nu står till arbetsmarknadens förfogande. Med andra ord är vi nu egentligen fler som jobbar än vi var när alliansen tog över regeringsmakten, även om det är en högre arbetslöshet. Är vi då nöjda med detta? Ibland frågar man om det finns någon självkritik eller om vi tycker att allt är skitbra - apropå andra citat. Nej, det är klart att mycket återstår att göra. Så länge det finns någon enda människa som sitter där hemma i soffan och tittar på debatten och som undrar "kommer jag att få någon hjälp, kommer det att finnas något jobb för mig, är det någon som vill ha mig?" säger vi i alliansen: Vi är inte nöjda förrän vi vet att alla som vill och kan har fått det stöd och den rehabilitering som krävs och får möjligheten att komma in på arbetsmarknaden. Ett första steg i det avseendet handlar faktiskt om att få pröva arbetsförmågan. Det finns en stor osäkerhet. Det går inte att säga att si och så kommer utvecklingen att bli. Vi har ju sett att många prognoser ständigt förändras. Finansdepartementet men även internationella aktörer som OECD och Konjunkturinstitutet ser nu framför sig en snabbare återhämtning än man tidigare räknat med. Man kan se att det planat ut när det gäller nedgången och att det finns vissa ljusglimtar. I vissa sektorer rullar det på för fullt. Men det krävs en mängd olika insatser, till exempel att vi stöttar både dem som varit arbetslösa under en kort tid eller som precis går ut i arbetslöshet och dem som länge varit utan arbete. Det krävs olika insatser också beroende på var vederbörande finns. Det gäller även dem som kommer direkt från jobb och som är välutbildade och som arbetsmarknaden skriker efter. Men vi har också de ungdomar på arbetsmarknaden som inte har avslutat sina gymnasiestudier. För dessa krävs det andra insatser än till övriga. Vi har fyllt verktygslådan till Arbetsförmedlingen. Jag tror att många av de här sakerna är helt rätt, men självklart kan det behövas kompletteringar för att det ska fungera fullt ut. Dessutom har vi gett resurser så att man kan klara de uppdrag som man har framför sig. Tomas Tobé tog i ett tidigare inlägg upp det vi har fyllt verktygslådan med. Det handlar både om garantier och om sänkning av arbetsgivaravgiften för dem som har stått långt från arbetsmarknaden. Det handlar om olika typer av praktik och mycket om utbildningsinsatser - högskola och universitet, arbetsmarknadsutbildning, folkhögskolor, komvux och yrkesvux. Vi satsar också på lönebidrag och Samhall för att möta de delarna. Vi ser till att utbildningssatsningarna går till det reguljära utbildningssystemet, för vi vet att det är det bästa för alla parter. Insatserna ökar nu. Ibland kommer kritik där man säger: Ja, ja - nu tillför ni det som ni tog bort förut! Och det gör vi helt rätt i. I en högkonjunktur ska det inte finnas fullt med insatser som låser in människor. Däremot krävs åtgärderna i en lågkonjunktur för att möta arbetslösheten. Sverige har länge haft hög ungdomsarbetslöshet. Den har förvärrats nu i lågkonjunkturen. Vi har flera olika insatser som vi har tillfört tidigare, och nu gör vi ytterligare insatser i denna budget. Vi gör jobbgarantin mer flexibel med möjligheten till arbetslivsinriktad rehabilitering. Starta-eget-bidraget kommer att gälla från 20 år. Lyftet kommer att vara en aktiveringsinsats, och man kommer även att ha möjlighet att delta i garantin på deltid och komplettera med komvux. Det är ett sätt att få fler att sätta sig på skolbänken. Man får möjlighet till studieförberedande utbildningar inom folkhögskolan. Inom utbildningsväsendet kommer det att bli 21 500 nya platser. Vi har jobbcoacher. Vi ser att många av de här sakerna kommer att möta upp och hjälpa till. Vi ger ett ytterligare uppdrag när det gäller sociala företag till Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Vi gör det just för att de sociala företagen har ett stort och viktigt uppdrag när det gäller dem som är långtidssjuka. När det gäller arbetsmiljödelen är det viktigt att det inte bara är fler jobb, utan också bättre jobb. Arbetsplatsolyckorna har minskat. Det kanske i och för sig har störst betydelse att vi tyvärr befinner oss i en lågkonjunktur. Men självfallet ser vi att detta är en viktig del att följa upp. Vi ser också att den årliga minskningstakten på arbetsrelaterade sjukdomar minskar. Vi satsar på det området. Vi gör det bara inte på samma sätt som oppositionen. I betänkandet - som jag yrkar bifall till förslaget i - har vi många insatser som handlar om att dämpa fallet, att förhindra att arbetslösheten biter sig fast och att förbättra företagsklimatet. Vi vill ge människor som Christina, Veronika och Martin möjligheten att få plats på arbetsmarknaden och att förverkliga sina drömmar. (Applåder)

Anf. 52 Berit Högman (S)

Herr talman! Centerpartiet har tidigare varit ett parti som har setts som hela landets eller landsbygdens parti. Det är nu historia. På samma sätt som vi ser att klyftorna växer mellan människor växer också klyftorna mellan stad och land och mellan regioner. En stark konkurrensutsättning av alla tjänster och en obefintlig vilja från regeringen att styra exempelvis via statliga verk och bolag har lett till att urbaniseringen har fått starkare kraft än på länge. Det blir färre jobb runt om i landet. Tidigare var Centern ett parti som stödde utbyggnaden av de regionala högskolorna och universiteten - något som har haft jättestor betydelse för forskning och utveckling och även arbetskraftsförsörjning runt om i landet. Centern har kapitulerat även från detta ansvar. Var finns det någon industripolitik för jobben? Var finns det någon strategi för jobben över huvud taget från Centerns sida? Ni ställer ju upp på den enögda matchning som handlar om att ha arbetskraftsfokus enbart på arbetskraftsutbudet och på försämringar i arbetsrätten. Det gör ni i stället för att se hur man kan vara med och stimulera jobb. Nyligen gällde det 1 000 jobb i Gävle. Olofström, Arvika, Eskilstuna, Hofors, Norsjö och Kalix - listan kan göras lång över orter i vårt land som drabbas hårt av krisen. Vad är Centerns svar på frågan: Hur vill Centern vara med och stimulera så att vi får fram de nya jobben?

Anf. 53 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Jag kan lugna Berit Högman; vi gör mycket i den här frågan. Vi har till exempel tagit fram en landsbygdsstrategi som ger stora pengar och stora möjligheter till utveckling av livskraftiga företag runt om i hela vårt land. Vi gör många olika insatser som stärker de gröna näringarna. De gröna näringarna finns nästan enbart utanför de stora städerna. De har stor betydelse eftersom de i sig genererar fler jobb också i nästa steg. Vi gör en satsning på turism. Mellan Berit Högmans och mina hemtrakter ligger Dalsland, som är ett landskap som har fantastiska möjligheter när det gäller natur och kultur. Det ligger även nära de stora städerna. Med den här typen av turismsatsningar vet vi att det framöver kommer att finnas möjligheter till många jobb som växer fram i de små företagen. Vi gör en satsning på matlandet. Det handlar i allra högsta grad om lokala näringar som byggs underifrån och som växer fram där jag bor och på många andra ställen runt om i landet. Alla de här bitarna hänger ihop med vilka företagarvillkor vi har. I budgeten sänker vi egenavgiften för de små företagen just för att göra det mer lönsamt för de minsta företagen. I det här ligger många olika delar. Jag kan känna att det är spännande att Berit Högman är så bekymrad över Centerpartiets utveckling och att hon ägnar så mycket tid åt att titta igenom vad något annat parti gör. Om man tittar på er egen budget ser man att landsbygden inte nämns i budgetpropositionen över huvud taget. Det kanske är det som ska kompenseras i debatten här. Förutom det kan jag bara nämna att ytterligare platser fördelas till de regionala högskolorna. Det har vi inte släppt.

Anf. 54 Berit Högman (S)

Herr talman! Då kan jag rekommendera läsning av en motion på drygt 80 sidor, som handlar om regionalpolitiken. Den kan Annika i stället bita tag i. Den fråga som jag tycker har kännetecknat Centerpartiet mest under de här åren är just försämringen av arbetsrätten. Det är alltid så att det som är en förbättring för arbetsgivaren måste vara en försämring för löntagarna. Försämringarna i semesterlagen är ett tydligt exempel på det. Jag återkommer med den frågan till dig eftersom ni är ett parti som verkligen leder klappjakten på rättigheter för löntagare. Nu har både Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet bestämt sig för att vi måste ha försämringar i arbetsrätten. När kommer försämringarna och hur kommer de att se ut?

Anf. 55 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Jag tackar för lästipset. Jag ska genast gå tillbaka och läsa motionen. Men när vi har letat tidigare hittade vi inte ordet landsbygd i Socialdemokraternas budgetmotion över huvud taget. Nu får vi se om ni har hittat någon annanstans att skriva om det. Det är rätt spännande med arbetsrätten. Ur Socialdemokraternas och Berit Högmans perspektiv blir det en försämring. Men ibland kan man fundera på att det som gäller här och nu i dag är att allt det som står i anställningsskyddet är dispositivt. Det innebär att det är förhandlingsbart. Hur stor skulle skillnaden egentligen vara mellan en rättighet som i dag står i lag men som är dispositiv och om man skulle öppna de här möjligheterna? Jag kan tycka att skillnaden inte är så stor. Det skulle snarare handla om att stadfästa i lag vad som ändå gäller på arbetsmarknaden. Men jag vet att Berit Högman inte köper den förklaringen. Vårt argument för att titta på just arbetsrättsfrågorna är att vi ser att vi i Sverige har en stel arbetsmarknad. Den är i sin funktion sådan att man är rädd att släppa sitt jobb eftersom det inte med automatik innebär att man får samma trygghet när man kommer in på nästa jobb. Jag avser då trygghet i form av långvarig anställning och placering på turordningslistan. I vårt förslag beskriver vi förändringarna i den arbetsrättsliga delen. Vi vill också stärka enskilda individers möjlighet till kompetensutveckling över tid. När vi föreslår de här bitarna kopplar vi ihop dem med möjligheten till en högre ersättning så att det blir en tydligare bit där både individen, företagen och samhället går in och tar ett gemensamt ansvar. Så kan vi få en flexiblare och öppnare arbetsmarknad.

Anf. 56 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Annika Qarlsson började med att prata om julfester, lekar, charken, rödbetor etcetera. Det tog sex minuter innan hon började prata om arbetslöshet. Hon började med att prata om lyckan med arbete. Det var väl ganska bra, men jag blev lite bekymrad. I de senaste debatterna har jag noterat att det är som om ni inte vill se de arbetslösa. Ni pratar om och fokuserar mycket på dem som har arbete. Ni tycks inte vilja se och tycks inte vilja veta av att det finns arbetslösa personer i det här landet som behöver stöd och som behöver få ett arbete och få del av all den lycka som Annika Qarlsson ägnade inledningen av sitt anförande åt. Det tycker jag är bekymmersamt. Samtidigt säger Annika Qarlsson att man ska förbättra företagsklimatet och att man har förbättrat a-kassan. Jag känner mig som ett stort frågetecken. På vilket sätt har ni förbättrat företagsklimatet i Sverige? Det har tvärtom blivit sämre. Alla de förslag som har kommit från s, v och mp om att man ska förbättra riskkapitaltillgången för mindre företag så att de ska våga anställa och våga investera säger ni blankt nej till. Vi har lagt fram förslag om att man måste förbättra a-kassan så att den blir en omställningsförsäkring. I dag är det bara 25 procent av dem som har rätt till a-kassa - och det är inte så många som har rätt till a-kassa längre - som når upp till 80 procent av tidigare inkomst. Det är ganska självklart att det uppstår osäkerhet då. Man lägger ansvaret för arbetslösheten på den enskilde i stället för att ta ett politiskt ansvar och försöka fixa till situationen. Har ni inga bra förslag själva så titta gärna på Miljöpartiets budgetförslag. Där finns ett par nya fräscha idéer på vad man kan göra.

Anf. 57 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Jag är av den motsatta uppfattningen mot Ulf Holm. Det är kanske inte helt förvånande. Jag ska förklara. Han säger att vi inte ser de arbetslösa. Jag hävdar att det var den förra majoriteten, det vill säga den nuvarande oppositionen, som inte såg de arbetslösa och som inte såg de långtidssjuka. Vi har gett möjligheter att komma tillbaka till arbetet. Vi sänker arbetsgivaravgifterna. Forskningen visar att det är avgörande för om man, om man har varit ifrån arbete länge, ska få arbete eller inte. Vi ger verktyg till Arbetsförmedlingen eller snarare till enskilda personer. Nyfriskjobben och nystartsjobben är inte åtgärder som beviljas någonstans, utan dem blir man berättigad till om man har varit sjukskriven eller arbetslös under en längre tid. Vi ger möjligheter på alla de här områdena. Vi har sett dem som har varit utan arbete länge. Vi vill ge fler möjlighet att få gå på en julfest, få sälja kalvsylta eller vilken arbetsuppgift man än har inom sin profession. Men det vill inte ni göra. Ni vill inte ge dem hjälp, rehabilitering och stöd för att de ska få den större makt över sitt eget liv som man får genom att ha ett arbete att gå till. Jag tittar lika bekymrad på Ulf Holm som han tittar på mig. Det är synd att vi inte kan mötas i det här. Det klarar vi inte ens av efter en julfest. Jag tror att vi lär fortsätta att diskutera de här sakerna. Det som Ulf Holm säger om företagsklimatet är inte sant. Vi har sänkt egenavgifterna generellt för alla företag. Vi har sett till att Almi har tillgång till riskkapital just för småföretagen, och vi gör många regelförändringar.

Anf. 58 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Det är flera arbetslösa i dag än när ni tog över regeringsmakten. Antalet konkurser ökar fortfarande. Antalet varsel är fortfarande högre än det var 2006. Alla kurvor pekar åt fel håll, och ni verkar så bekymmerslösa och pratar om julfester i stället. Visst är det trevligt med julfester, men man borde lägga lite energi på att hitta lösningar på de problem som finns i dag. Där har Centern inga förslag. Jo, ni har några förslag. Det handlar om försämringar för ungdomar. Ni vill införa ungdomslöner, det vill säga kraftigt sänkta löner för ungdomar. Ni vill också försämra anställningstryggheten. Ni vill ha fler undantag i LAS än vad som finns i dag. Det är inte de förslagen som jag hör när jag är ute och träffar företag och får höra vilka problem de har i dag. De lyfter fram helt andra saker som de tycker att vi politiker ska fixa till. En av dem är att de behöver mer riskvilligt kapital. Visst har Almi fått förbättringar. Det håller jag med om, och det röstade vi också för. Jag tror till och med att kammaren var enhällig i det beslutet. Finns det några fler förslag? Många småföretagare säger att om de ska våga anställa någon vill de gärna ha lite rabatt på arbetsgivaravgiften. Det är lite dyrt att ta steget. Därför har vi i Miljöpartiet lagt fram förslag om att småföretagare med en lönesumma på upp till 700 000 ska få kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter om man anställer fler. De förslagen är viktiga. Jag håller med om att många vill ha anställningstrygghet. Det är därför vi har lagt fram förslag på företags- och utbildningsvikariat. Det innebär att man inte behöver säga upp sig för att prova på att starta ett företag eller utbilda sig, utan man behåller sin plats enligt turordningsreglerna. Samtidigt ger man en arbetslös en chans att komma in på arbetsmarknaden. Det måste vara det absolut viktigaste. Det måste även Centern inse.

Anf. 59 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Det här med statistik är lite spännande. Ja, det är många människor som har förlorat jobbet det senaste året, men det är också många fler som ingår i arbetskraften i dag. Under det senaste kvartalet har sysselsättningen sjunkit med 126 000 jämfört med förra året. Sedan regeringen tillträdde är det också 152 000 fler som ingår i arbetskraften. Vi har stora ungdomsgrupper, och vi har många fler som står till arbetsmarknadens förfogande. När det gäller siffror måste man ta med sig alla olika delar. Under de första två åren fick otroligt många människor ett arbete. Hade vi haft kvar den rödgröna majoriteten hade de inte fått jobb. Då hade vi fortsatt att ha en jobbless growth, vilket hade gjort att krisen hade resulterat i betydligt värre siffror än de vi ser här i dag. När det gäller försämringar av anställningsskyddet vill jag säga att de företagare som vi möter väldigt ofta är rädda för att anställa. Kostnaden är en del, och den andra delen är att man tar på sig ett stort ansvar. Det är här vi får signaler om att det skulle vara viktigt att förändra detta så att man får en möjlighet att behålla dem på arbetsplatsen och kan utveckla företaget vidare. Det leder i sin tur till att många fler kan få jobb eftersom det blir ett livskraftigt företag. Efter ett sådant här år blir det konkurser. Jag tror inte att det spelar någon roll vilken regering som hade suttit. Det är bara att konstatera att det sker. Däremot har vi sett till att ge förutsättningar för företagen. Vi har lämnat uppskov när det gäller inbetalningar och sett till att det finns tillgång till riskkapital. Det är sådant som gör att vi har stärkt företagarna i den här krisen.

Anf. 60 Torbjörn Björlund (V)

Herr talman! Det finns mycket att säga om det här. Annika Qarlsson är duktig på att målande beskriva hur viktigt det är att ha ett jobb. Det är en sådan beskrivning som alla håller med om. Det finns inte någon som vill stå utanför, utan man vill vara innanför de staket som finns. Det var många personliga beskrivningar, bland annat detta att man ska tillhöra någonting. Det är trevligt att höra på, men det stämmer inte riktigt med det den här regeringen gör politiskt. I dag pratar man om söktryck. Arbetskraftsutbudet ska öka. Det handlar inte om att enskilda människor faktiskt ska få möjlighet att få ett jobb. Så är det inte i dag. Det handlar om skillnader i synen på arbete, kära Annika Qarlsson. Men det handlar också om skillnader i synen på hur människor fungerar. Jag har inte träffat någon som vill vara sjukskriven eller arbetslös. Men den bilden ger den här regeringen när man hela tiden försämrar och inte ger trygghet för dem som faktiskt är utanför, i arbetslöshet och i sjukskrivning. Man utgår från att de människorna egentligen inte är sjuka och att de vill vara arbetslösa. Alltså ska man jaga ut dem. Någon beskrev förut att vi från den rödgröna sidan på något sätt skulle jaga in människor i arbetslöshet eller i passivitet och sjukskrivning. Det måste ju finnas en orsak till att människor är sjukskrivna och arbetslösa fast de inte vill. Vem vill vara arbetslös? Vem vill vara sjuk? Kan Annika Qarlsson ge något exempel på det vore jag väldigt tacksam. Det här handlar inte minst om ungdomarna och deras möjlighet att få ett jobb. De söker kanske 50-60 jobb och får inte jobben. Så är det i dag. Hade det funnits möjlighet att gå in i något slags program eller utbildning för att skapa möjligheter att få det här jobbet vore det bättre. Men så är det inte heller i dag. Alla ska bara ut och söka jobb, jobb som inte finns. Det kallar inte jag för någon bra människosyn. Det kallar jag för en omvänd människosyn, som egentligen är verkligheten.

Anf. 61 Annika Qarlsson (C)

Herr talman! Tack så mycket för berömmande ord i fråga om min inledning! Det är synd att vi sedan inte kan komma fram till en gemensam ståndpunkt i de här frågorna. Jag ger en målande beskrivning för att beskriva varför arbetslinjen är så viktig för alliansregeringen och för Centerpartiet. Det här handlar nämligen om så mycket mer. Det handlar om en syn på människor, att de är delaktiga och har behov av att faktiskt finnas och synas och kunna ta beslut och styra över sitt eget liv, vilket de i betydligt större omfattning gör ifall de har ett arbete. Trots att Torbjörn Björlund nu står här och säger att det inte finns några jobb vet vi att det under oktober 2009 var 41 000 som skrevs ut från Arbetsförmedlingen och som faktiskt fick jobb. Martin var en av dem. Vi kan också se att det utöver de 41 000 finns minst lika många jobb som inte har annonserats via Arbetsförmedlingen. De förmedlas direkt, eller man får dem genom att söka direkt till företag. Det är klart att det finns en anledning till att människor är arbetslösa eller sjukskrivna. Men då är vårt uppdrag och vår uppgift att ge dem verktyg, redskap och möjlighet att faktiskt komma tillbaka till arbete. Vi ser att människor har funnits länge i de här systemen. De har inte fått hjälp med rehabilitering. En del ser på eget initiativ till att komma tillbaka. Men vi har faktiskt, tycker jag, en skyldighet att se till att de får rätt till en rehabilitering. I den ena delen handlar det om att ha en medicinsk rehabilitering, och där är Försäkringskassan bäst. När det gäller den arbetslivsinriktade rehabiliteringen måste Arbetsförmedlingen, som står närmast arbetsmarknaden, vara lämpligast. Då handlar det inte om att sparka ut. Då handlar det om att ge möjligheter och att skapa förutsättningar för människor att stegvis ta sig tillbaka till en arbetsmarknad, till ett eget jobb och den målande beskrivning som jag gav av att faktiskt ha ett jobb.

Anf. 62 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Jag tycker om att höra de här beskrivningarna - det är trevligt. Men, som sagt, vi är inte överens. Det är väldigt tydligt. Framför allt handlar det om bilden av vad som kommer att hända, till exempel efter nyår. Man ger de här förutsättningarna för de människor som kommer ut, som inte får vara sjukskrivna längre fast de är sjuka. Man räknar med att en tredjedel av dem faktiskt är för sjuka för att kunna arbeta eller ens gå in i det här omställningsprogrammet. Vad är det för syn på människor? Vad är det för hänsynstagande? Vad ger man dem för trygghet? För det handlar om trygghet. Man hör alliansregeringens företrädare prata om trygghet när man vet att de försäkringssystem som vi har byggt upp i samhället raseras. Arbetslöshetsförsäkring är en trygghet. Man har ändrat deltidsreglerna, så att människor inte kan få sin trygghet genom att jobba deltid och få en förstärkning av sin inkomst. De måste kanske sluta sitt deltidsjobb och få arbetslöshetsersättning på heltid eftersom det inte går att hitta en försörjning. Det här är trygghetssystem som är byggda för att ge människor en flexibilitet, så att de vågar ta steget att byta jobb och få en ekonomisk trygghet. Det är det villkor som man behöver ha på en trygg arbetsmarknad. Detta gör inte den här regeringen. Det man nu gör är faktiskt att man sparkar ut människor. Det är därför demonstrationerna på Mynttorget har funnits så länge. Man sparkar ut människor. Man sätter datum. Människor får inte vara sjuka längre trots att de är sjuka. De kan inte vara sjukskrivna. De ska ut och söka jobb. Det skapar en otrolig stress och en jättestor oro hos många människor. Jag menar att detta är utgångspunkten för den här regeringen. Det är den människosyn som man har. I detta finns också arbetsrätten. Man ska inte skapa möjligheter för folk att känna trygghet i jobbet, utan det ska vara arbetsgivaren som bestämmer, ja eller nej. Man ska kicka folk hur som helst. Det skapar en oro och en otrygghet som inte vi på den rödgröna sidan ställer upp på i alla fall.

Anf. 63 Annika Qarlsson (C)

Fru talman! När det gäller arbetsrättsreglerna handlar det om att se att vi har en rörlig arbetsmarknad. Där händer väldigt mycket väldigt fort. Den syn som Torbjörn Björlund aviserar och som är kopplad till företagen, att om de får möjlighet skulle de sparka hej vilt och hur som helst, känner jag inte igen. De som är oseriösa gör det redan i dag, oberoende av vad det finns för regler. Det handlar däremot om att få en möjlighet som företagare att se vilken kompetens som i det här läget behöver finnas kvar i företaget för att man ska kunna utvecklas vidare och kanske inom en snar framtid anställa fler. Det är snarare en trygghet än en otrygghet, att det blir fler jobb. När det gäller tidsgränser är det jättespännande att höra oppositionen stå och säga: Ni sätter datum. Ni sätter sluttider. Ja, förut var sluttiden ett år. Då fick man automatiskt förtidspension. 140 personer, varav tio var under 29, fick beskedet: Nej tack, vi behöver inte dig. Nej, du kommer inte att få någon arbetslivsrehabilitering. Nej, du har inte rätt till någon hjälp för att komma tillbaka till arbetslivet. Det var det besked man fick. Det vi nu säger är att man efter två och ett halvt år har en möjlighet att gå in i aktiveringsgarantin. Man får alltså en möjlighet att pröva sin arbetsförmåga. Man får rätten att pröva sin arbetsförmåga med en aktivitetsersättning under den här tiden. Efter den här prövningen kanske man kommer fram till att det inte funkar, att man behöver längre tid med medicinsk rehabilitering eller att man kanske inte klarar av att arbeta. Det kanske är en förtidspension som är rätt. Då kommer man att ha den möjligheten efter de tre månaderna. Men under de här tre månaderna kommer Arbetsförmedlingen att möta varje individ, göra en prövning och se till att ge de insatser som krävs och behövs för att människorna ska få en möjlighet att komma tillbaka.

Anf. 64 Eva Flyborg (Fp)

Fru talman! Vi kan konstatera att osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen fortsätter. Det finns dock tecken på att den ekonomiska krisen så sakteliga håller på att klinga av. I en uppdatering som Finansdepartementet lämnade i november 2009 ges i alla fall en något ljusare bild av de kommande årens utveckling på arbetsmarknaden än i budgetpropositionen för 2010. Även Arbetsförmedlingen beskriver arbetsmarknadsläget något ljusare. Nedgången i antalet lediga platser har planat ut, och antalet varsel är betydligt lägre än förra hösten. Under alliansregeringens två första år vid makten, fram till inledningen av den internationella ekonomiska krisen, ökade antalet sysselsatta i arbete med ca 180 000 personer. Vi kan dock konstatera att situationen på arbetsmarknaden snabbt och allvarligt försämrades med krisen, och därmed blev det en högre arbetslöshet i procent. Trots total världsekonomisk kris var 4 882 000 personer på arbetsmarknaden i september 2009, vilket är 152 000 fler än när regeringen tillträdde i september 2006. Detta är taget direkt ur betänkandet, fru talman. Alliansregeringens politik är inriktad på att förhindra att de arbetslösa som står nära arbetsmarknaden fastnar i en långtidsarbetslöshet och att bryta utanförskapet för långtidsarbetslösa och personer utanför arbetskraften. Detta gör vi genom att hjälpa till att stärka deras anställningsbarhet och finna en väg tillbaka från utanförskapet. För korttidsarbetslösa handlar det om åtgärder för att upprätthålla sökaktiviteten på en hög nivå. Det är viktigast att få ett jobb, och även störst chans att få ett nytt jobb, i början av en arbetslöshetsperiod. Och som Arbetsförmedlingen konstaterar i sin senaste prognos finns det även i en lågkonjunktur många jobb att söka. 41 000 inskrivna gick vidare till arbete i oktober 2009. Detta är glädjande. Men det handlar också om att erbjuda praktikplatser och aktivitetsplatser till dem som är i behov av att förstärka kompetensen eller upprätthålla kontakten med arbetslivet. Det är också viktigt att stimulera personer som är i behov av utbildning att söka sig till det vanliga utbildningssystemet. Det är därför mycket bra att regeringen tillfälligt under 2010 och 2011 föreslår 21 500 nya utbildningsplatser inom yrkesvux, komvux, yrkeshögskola och universitet och högskola. För personer med långa arbetslöshetstider finns stöd framför allt genom jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar. Det finns ännu inga utvärderingar färdiga av garantierna, men vi ser att de preliminära resultaten är mycket positiva. Av dem som lämnade jobbgarantin för ungdomar under första halvåret 2008 gick 70 procent till arbete utan stöd eller till reguljär utbildning. Fru talman! Arbetslivspolitiken är inriktad mot goda arbetsvillkor och möjligheter till utveckling i arbetet för alla. Vi betonar att alla människor som kan arbeta ska få möjlighet att göra det utifrån sina förutsättningar. En utgångspunkt är att skapa förutsättningar för fler, bättre och mer utvecklande arbeten samtidigt som utanförskapet för dem som står långt ifrån arbetsmarknaden ska kunna brytas. Det är viktigt att arbetslivspolitiken samverkar med arbetsmarknadspolitiken och andra områden på ett effektivt sätt för att uppnå såväl fler som bättre arbeten och för att bryta utanförskapet. En god arbetsmiljö kan främja flexibilitet, produktivitet och konkurrens. Arbetsmiljöpolitiken måste ges en mer offensiv och positiv innebörd. Det ska inte bara handla om att förebygga dålig arbetsmiljö. Arbetsmiljöarbetet ska förebygga ohälsa och olycksfall, vilket det har gjort i allt större utsträckning. Det ska också bidra till att utveckla verksamhet och individer. Det pågår ett arbete om en förnyelse av arbetsmiljöpolitiken. Avsikten är att ta fram en långsiktig strategi som kan utgöra en nationell handlingsplan. Vi välkomnar att regeringen gett Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, i uppdrag att utlysa ett särskilt forskningsbidrag i frågan. Fru talman! Vi kommer också att fatta beslut om förstärkta insatser till personer som lämnar sjukförsäkringen. Det handlar om åtgärder som ska öka möjligheterna att återgå i arbete. Förslaget innebär bland annat att den så kallade överhoppningsbara tiden får omfatta upp till tio år vid beviljande av en ny ersättningsperiod och att en före detta medlem i en arbetslöshetskassa under vissa förutsättningar ska kunna få inkomstrelaterad ersättning redan efter tre månaders medlemskap. Dessa regler ska gälla från och med den 1 januari 2010. I juli 2008 trädde en ny sjukförsäkringsreform i kraft. En rehabiliteringskedja infördes med fasta tidpunkter för att bedöma arbetsförmågan. Den bakomliggande tanken är att sjukskrivningsprocessen ska vara mer aktiv och att insatser ska göras tidigare för att bättre ta till vara individernas arbetsförmåga. En rätt till tjänstledighet i vissa fall för att prova annat arbete har också införts. I budgetpropositionen för 2010 presenterar regeringen ett samlat åtgärdspaket för att ge människor rätt till stöd och hjälp för att ha en chans att återgå till arbetslivet. Vad handlar då omförsäkringsdiskussionen om egentligen? Handlar det om att vara ställd åt sidan och utanför, ofta mot sin egen vilja, eller om möjligheten att så mycket man orkar vara med på arbetsmarknaden? Det är den viktiga frågan som måste ställas när sjukförsäkringarna diskuteras. Hur var det då i det gamla systemet? Vi hade en skenande sjukförsäkring som åt upp en allt större del av statens samlade budget. Göran Persson utnämnde detta till den viktigaste frågan för den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Andra ledande socialdemokrater tävlade om att hålla med. Även LO instämde. Något år innan valet 2006 hade den socialdemokratiska regeringen bestämt sig för att halvera sjukskrivningarna. Det ledde till att 75 000 människor förtidspensionerades på ett bräde på ett år. Det var en hård, kall och cynisk politik som drabbade enskilda människor med stor förtvivlan. Britt-Marie är ett exempel. Hon hade cancer och genomgick en behandling med goda prognoser om ett positivt resultat. Hon ville inget hellre än att komma tillbaka till sitt arbete. Men mitt under pågående behandling fick hon beslutet att hon skulle ha sjukersättning, det vill säga förtidspension, från Försäkringskassan. Hon upplevde det som mycket kränkande. Hon sade: Hade jag inte fått förtidspensioneringen kanske jag hade kunnat jobba i alla fall 25 procent. Nu har det tagit en väldig massa tid och energi att drabbas av detta kränkande beteende. Massmedierna var vid den tiden fyllda av reportage om förtvivlade människor som sorterades ut. Det var många mycket unga personer som knappt hade börjat sitt inträde i vuxenvärlden. På den tiden förtidspensionerades 140 människor per dag. Det är dessa människor som till stor del utgör utanförskapet i Sverige i dag. Samma år, 2005, gjorde Sveriges Televisions Uppdrag granskning en intressant undersökning där man konstaterade att försäkringskassor hade som mål att förtidspensionera minst tre personer under en viss tid. På vissa lokala försäkringskassor utgick det bonus, extra betalt med 700 kronor per person, om man lyckades förtidspensionera fler människor. Hur många fick i det gamla systemet, på grund av den nuvarande oppositionens dåliga sjukförsäkringsrutiner, ett sämre och mer ohälsosamt liv därför att de tidigt sorterades bort från ett aktivt arbetsliv? Någon exakt siffra finns inte, men bilden är tydlig. Människor som förpassas till ett passivt liv utanför arbetsgemenskapen och dagliga rutiner får fler sjukdomar och lever helt enkelt ett kortare liv. Sedan 2007 har antalet sjukdagar successivt minskat och kraftigt under det senaste året då det nya systemet började slå igenom. Allt tyder på att idéerna om tydliga tidsgränser i sjukförsäkringen är bra och att de stimulerar till aktiva åtgärder. Detta är omtanke om den enskilda människan och hennes livssituation. Alla som kan klara av att komma tillbaka ska få en chans att göra det. Fru talman! Sedan regeringsskiftet har vi presenterat tre förslag på sjukförsäkringsområdet där målet är tydligt. Det är att se till att den enskildes behov och förmåga att komma tillbaka i arbete premieras. Den första propositionen, En reformerad sjukskrivningsprocess för ökad återgång i arbete , handlar om den individuella prövningen av arbetsförmågan redan i ett tidigt skede, som vi just talade om. I stället för att som tidigare göra en obligatorisk prövning av förtidspension redan efter ett år ska nu arbetsförmågan i stället prövas och möjligheten till förlängd sjukpenning ges. Detta är viktigt för att inte människor som vill och kan jobba placeras och passiviseras i förtidspension och utanförskap. Den andra propositionen, Från sjukersättning till arbete , handlar om att ge de 500 000 människor som i dag är förtidspensionerade möjligheten och rätten att arbeta, studera eller engagera sig ideellt utan att förlora sin rätt till sjukersättning. Det är för att den enskilde inte ska drabbas ekonomiskt av att gå från ersättning till förvärvsarbete. Tidigare har endast 1 procent av denna grupp återkommit i någon som helst form av arbete. Den tredje propositionen, Kompletterande förändringar i sjukförsäkringen , handlar om att stödja de långtidssjukskrivna med aktiva och individuellt anpassade rehabiliteringsinsatser för att de på sikt ska kunna återgå i arbete. Fru talman! Reformerna handlar inte om att tvinga sjuka ut i arbetslivet. Reformerna handlar inte heller om att ekonomiskt straffa dem som inte har möjlighet att arbeta, självklart inte. De som inte kan delta kommer precis som tidigare att få sjukpenning eller annan ersättning. Syftet med alla de viktiga reformer som har skett inom sjukförsäkringen är att ta till vara den kraft, vilja och kompetens att arbeta som finns även hos dem som under många år, i vissa fall decennier, har varit sjukskrivna och förtidspensionerade. Personer som aldrig någonsin fått frågan om de har möjlighet att delta i arbetslivet kommer nu att få frågan men tillsammans med individuellt stöd och en ordentlig rehabiliteringsmöjlighet. Det introduktionsprogram som från och med den 1 januari införs efter minst två och ett halvt års sjukskrivning pågår i tre månader. Under de tre månaderna ska man tillsammans med Arbetsförmedlingen göra en bedömning av vilka insatser som skulle kunna leda till att man till exempel kan gå från heltidssjukskrivning till deltidssjukskrivning eller från deltidssjukskrivning till ett arbete. När de personerna nu kommer till Arbetsförmedlingen kommer de att mötas av en lång rad insatser som ska möta just deras individuella behov. Det kan handla om alltifrån arbetslivsinriktad rehabilitering till arbete med stöd. Arbetsförmedlingens uppdrag är nu mycket mer än att bara förmedla ett arbete. I många fall handlar det om att ge människor en möjlighet att återfå sitt liv. Man kan också under introduktionen få stöd av arbetsterapeuter, psykologer, sjukgymnaster och socialkonsulenter. För somliga men inte alla handlar det om att hitta ett nytt arbete eller nya arbetsuppgifter på arbetsmarknaden, till exempel med lönebidrag eller genom ett nystartsjobb. Under tiden som en person deltar i introduktion och andra program utbetalas aktivitetsstöd på vanligt sätt. Det kommer även att gälla dem som får tjänstledigt från sin anställning för att delta i ett program. För att klara det här omfattande arbetet har regeringen tillfört 17 miljarder kronor under tre år. Jag kan förstå att människor känner en oro, inte minst för den mediala bild som utmålas av omförsäkringen och andra förändringar. Men liksom med den högljudda och dessutom falska debatt som gällde Arbetsförmedlingens coacher är det mesta missvisande även denna gång. De som på ett felaktigt sätt har underblåst osäkerheten i reformerna och skrämt människor i onödan tycker jag har ett mycket tungt ansvar att bära. Syftet med de reformer som sker inom sjukförsäkringen handlar om att ge människor en ny chans att återkomma i arbete med det stöd och den hjälp som de behöver och har rätt till. Skulle någon enskild del av reformpaketet i det här avseendet inte fungera som det var tänkt kommer vi att lyssna på alla synpunkter som framförs och överväga förändringar. Det har redan gjorts. Det görs till exempel en förändring av reglerna avseende prövning, där tolkningen av reglerna visade sig få egendomliga effekter för ett antal svårt sjuka människor. Försäkringskassan har redan intygat att det inte görs någon annan bedömning än tidigare av till exempel cancersjuka människor. Men vi gör i alla fall ett förtydligande, för vi vill inte att våra reformer ska tolkas fel i något enda avseende. Syftet med reformerna är som sagt att ta till vara arbetsviljan hos de personer som år efter år aldrig ens fått frågan om de kan eller vill arbeta. I många fall handlar det om att återge människor som länge existerat i utanförskap en tro på sig själva och ett arbetsliv i gemenskap. Det, mina vänner, kan aldrig vara fel. Anna Hedborg var som bekant minister i den tidigare socialdemokratiska regeringen, och hennes utredning och noggranna genomgång av den dåvarande sjukförsäkringen visade att i princip vem som helst kunde bli sjukskriven hur länge som helst. Det gick bra att gå från läkare till läkare och berätta att man mådde dåligt på ett eller annat sätt. Alltid var det någon som kunde hålla med och sjukskriva. Sjukskrivningen kunde pågå hur många år som helst utan några aktiva insatser. Ofta prövades det heller aldrig om sjukskrivna kunde klara andra arbetsuppgifter än de haft tidigare. Insatsen bestod normalt i att kassan efter något eller några år flyttade över personen till förtidspension i stället för sjukpenning. Utanförskapet var därmed ett faktum. Fru talman! Tidigare saknades de fasta tidsgränserna, och vad är det nu som händer i rehabiliteringskedjan? Jo, efter tre månader prövas man mot alla tänkbara uppgifter på sin egen arbetsplats. Kan man klara något måste arbetsgivaren också ordna med nödvändiga anpassningar och så vidare. Detta är mycket bra. Efter sex månader prövas man mot hela arbetsmarknaden. Kan man utföra något arbete hänvisas man till arbete eller till Arbetsförmedlingen och a-kassa. Efter ett år är det slut på sjukpenning med 80 procents ersättning med undantag för dem som saknar arbetsförmåga och har en allvarlig sjukdom. De har ingen bortre parentes. Efter två och ett halvt år flyttas man över till tre månaders introduktionsprogram hos Arbetsförmedlingen. Här finns det många undantag. Om man ligger på sjukhus, saknar verklighetsuppfattning eller har risk för försämring av sin sjukdom fortsätter den förlängda sjukpenningen som vanligt. Övriga får försörjning med aktivitetsstöd motsvarande a-kassa. Ingen ska bli utförsäkrad. Regeringen har gjort ett snabbspår för inträde i a-kassan för dem som inte redan är med. Försäkringskassan uppskattar att hela 70 procent har förutsättningar att övergå till arbete med eller utan stödinsatser. Det skulle innebära att hundratusentals människor kan komma att dramatiskt förbättra sin egen livssituation och steg för steg ta sig ur utanförskap och passivitet. Om det här stämmer och blir verklighet, fru talman, är det sannerligen en glädjens dag för väldigt många i vårt land och ett totalt nytt läge för Sverige. Målet för alliansregeringens arbetsmarknadspolitik har hela tiden varit att främja arbetslinjen, bland annat genom att ändra fokus för Arbetsförmedlingens verksamhet till att i första hand matcha arbetssökande till jobb snarare än till åtgärder och genom att anpassa volymen och mängden av arbetsmarknadspolitiska program till vad konjunkturen kräver. Det här är ett tydligt brott med den tidigare socialdemokratiska regeringens politik. Mellan 2003 och 2006 ökade exempelvis antalet personer som fördes in i arbetsmarknadspolitiska program med 10-15 procent per år trots en allt starkare och till sist strålande högkonjunktur. De oreflekterade socialdemokratiska kraven på ständigt ökade volymer inom arbetsmarknadspolitiken har fortsatt i opposition, även under högkonjunkturåren 2006, 2007 och 2008. En sådan politik skulle både ha försämrat statsfinanserna och riskerat att låsa in arbetskraften i åtgärder i stället för att kunna ta lediga jobb. I en lågkonjunktur värnas däremot arbetslinjen bäst genom en aktiv arbetsmarknadspolitik. Sedan konjunkturen vände hösten 2008 har alliansregeringen på ett kraftfullt sätt åter ökat volymen och tillfört Arbetsförmedlingen ökade resurser. En större valfrihet genom kompletterade aktörer bidrar också till att individperspektivet i förhållande till de arbetssökande faktiskt stärks. Fru talman! Sammantaget kan vi, efter ett år av ekonomisk världskris och en stundtals mycket blåsig höst, konstatera att allt är på plats för att återigen få fart på Sverige. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Anf. 65 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Eva Flyborg är mångordig och tar upp väldigt mycket om väldigt många områden. Men just sjukförsäkringen och vad som händer efter nyår gör mig lite förvånad. Bilden av att man på något sätt efter tre månader ska bli prövad på arbetsplatsen och efter sex månader mot hela arbetsmarknaden är inte den bild som finns i verkligheten. Den regeln som finns i det systemet har faktiskt bara gynnat passiva arbetsgivare. Vill man inte ha den här personen kvar utan bli av med honom eller henne behöver man inte göra någonting. Det finns nämligen inga krav på det. Det är väldigt märkligt. När det gäller de människor som faktiskt är sjuka är sanningen att man har infört en diagnosbaserad sjukskrivning. Det finns inga individuella förutsättningar för att man ska bli bedömd på ett annat sätt. Det är problematiskt när man sätter en diagnos på alla människor utan att ta individuella hänsyn, för det gör att man faktiskt skickar ut människor som är sjuka och som borde vara sjukskrivna i Arbetsförmedlingens hägn. Är man inte kvar i något slags ersättning och därför inte vet hur det ska bli hamnar man i en väldigt stor otrygghet med en stor oro för hur ens försörjning ska se ut. Så är det i dag. Vi vet att denna proposition 2009/10:49 inte kommer att kunna genomföras på det sättet. A-kassans samorganisation är väldigt tveksamma till om de själva kan klara av det över huvud taget. Oron för om man ska in i något slags omställningsprogram och så vidare är mindre. Det handlar om varifrån man ska få sin försörjning. Det är den oron och den otryggheten man skapar större problem med än vad man ger tillbaka. Det är det här som är det problematiska med regeringens politik över huvud taget. Man har inte en verklighetsbild som stämmer. Man har en idealbild som det ska vara. Men det stämmer inte. Så funkar det inte.

Anf. 66 Eva Flyborg (Fp)

Fru talman! Bilden av verkligheten som Torbjörn Björlund pratar om stämmer nästan aldrig, eftersom medierna ofta sätter bilden. Och medierna har verkligen inte alltid rätt. Jag talade i mitt anförande tidigare om ett par exempel, bland annat om det här med coacherna som visade sig vara falsarier, om vi ska vara snälla, vilket delvis underblåstes från oppositionens sida. Jag tycker att det är mycket olyckligt att man gör människor tveksamma till och rädda för saker som faktiskt är bra. Det är samma med det här. Här finns nu för första gången verktyg att se människor som finns i utanförskap och ge dem rättigheter och en ledstång för att ta sig tillbaka till ett arbetsliv. Det tycker jag inte att man ska slänga ut med badvattnet innan det har fått lov att sätta sig och människor fått pröva. Riksrevisionen gjorde en granskning för en del år sedan där man såg hur många av dem som hade förtidspension som någonsin kom tillbaka. Det nedslående resultatet var att bara 1 procent någonsin kom tillbaka från den utsorteringsmaskin som den tidigare socialförsäkringen faktiskt var och som Torbjörn Björlunds parti var en aktiv del av. Torbjörn Björlund säger också att det inte finns någon möjlighet att det ska kunna fungera. Jag vet ändå att 17 miljarder är avsatta till den här kedjan för att göra det möjligt för människor att komma tillbaka. Det är naturligtvis en tanke i det här precis som i allt annat att man måste se människan, se individen i stället för enbart kollektivet. Det är det som det här går ut på, att synliggöra människan och hennes behov att kunna återgå i en arbetsgemenskap som är så viktig för väldigt många.

Anf. 67 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Det är lite beklämmande att höra det pratas om att vi ska se individen och sedan gör man en diagnosbaserad sjukersättning. Det är att klumpa ihop folk. Det är verkligen inte att ta individen på allvar och se varje individ för sig. Det är tvärtom. Det är det kollektiva tänkandet. Man resonerar också väldigt motsägelsefullt i det här sammanhanget. Jag tycker att det är symtomatiskt på många sätt. Det är alltså inte genomtänkt när man gör om det här systemet, framför allt inte när man skickar ut folk på något sätt med bilden av att man ska ge dem ett arbete. Det finns faktiskt en anledning till att människor är sjukskrivna. De kanske inte kan klara av ett arbete. Man måste alltså individbasera för att kunna se det här på det sätt som Eva Flyborg tycker att vi ska göra. Det här är liksom motsägelsefullt och väldigt svårt att förstå. Dessutom kommer signaler om att det inte finns förutsättningar att se till att människor har ekonomisk trygghet i det här systemet. Till och med inom a-kassan säger man att man inte löser det här. Om Arbetsförmedlingen ska ta in alla de här personerna på rehabilitering också, hur löser man det? Finns de förutsättningarna över huvud taget i verkligheten? Går man ut och lyssnar på de människor som i dag är oroade för de här förändringarna blir man övertygad om att det inte kommer att fungera. Det är inte så att medierna skapar en oro, den finns där ute i verkligheten om man går ut och tittar efter den. Träffar man de här människorna som vi gör, vi åker runt och pratar med dem, ser man också att det är en faktisk oro och att det är en faktisk situation som människor hamnar i. Vi kommer att få facit direkt efter nyår och under första halvåret nästa år på hur det ser ut. Jag är övertygad om att det här kommer att vara ett jätteproblem för den här regeringen. Nu är det ju valår. Som tur är kan man kanske se till att människor blir uppmärksamma på hur den här regeringen hanterar situationen och få ett annat resultat i valet 2010. Helt kort vill jag säga att jag tycker att det är bra att Eva Flyborg tar upp arbetsmiljön. Det är också en sådan sak som faktiskt påverkar den framtida möjligheten att skapa bra jobb som inte skapar sjukskrivna. Det är mycket märkligt att man har dragit ned på Arbetsmiljöverket och inte heller vet hur man ska finansiera en eventuell ny strategi. Det finns förslag på hur man ska göra. Jag hoppas att en del av det blir verklighet, men jag är väldigt tveksam till att det blir så.

Anf. 68 Eva Flyborg (Fp)

Fru talman! Det låter lite märkligt när Torbjörn Björlund säger att Arbetsförmedlingen inte är redo att ta emot dem som kommer. Tvärtom har vi fått redovisningar i utskottet av att man är redo, att man står med en mängd verktyg klara och färdiga att ta emot. Det är en lite märklig diskrepans mellan våra uppfattningar, men jag går på det generaldirektören för Arbetsförmedlingen själv har berättat. Om Torbjörn Björlund har andra erfarenheter får han gärna dela med sig av dem vid ett annat tillfälle. Jag vet att du inte har någon mer replik. Det här är faktiskt mer genomtänkt än på många år. Själva kedjan i sig gör ju att man inte lämnas därhän under sin sjukdomsperiod utan man har rätt att pröva på olika jobb, lite lättare jobb, lite andra jobb. Arbetsgivaren åläggs också att till exempel underlätta för den sjukskrivna att kunna ta ett annat jobb på samma arbetsplats. Den som inte kan klara ett arbete över huvud taget, som Torbjörn Björlund var inne på, ska fortsätta att vara sjukskriven. Vi kunde sätta punkt där. Det behövs inte mer. Kan man inte klara någon typ av arbete i någon form till någon del ska man fortsätta att vara sjukskriven. Det är det som i den tidigare debatten har specificerats med listor, fast det kanske egentligen inte behövdes, med sjukdomar som också gör att man undantas. Det här handlar ju hela tiden om att synliggöra människan i statistiken. Det är det som har varit vår kritik under väldigt många år till det sätt som den tidigare majoriteten, nu i opposition, har hanterat människor, tycker jag. Det är en syn där kollektivet i stort sett alltid är viktigare än individen. Jag vill säga att det inte går att se på människor på det sättet. Då får man de här, enligt mitt sätt att se på det, massiva utanförskapen med utförsäkring, med människor i förtidspension utan en chans att ta sig tillbaka.

Anf. 69 Berit Högman (S)

Fru talman! Det är viktigt att se varje individ, säger Eva Flyborg, och att regeringens politik är inriktad på de långtidsarbetslösa. Hon säger vidare att garantierna vid en preliminär utvärdering är positiva. Men jag vet också att Eva Flyborg har en annan roll. Eva är ordförande i Riksrevisionen som i går kom med en rapport som handlade just om garantierna och hur de följs upp. Man säger att "detta förutsätter att insatserna ges i begränsad omfattning och endast riktas till de arbetssökande som har störst behov". Nästa år finns det 61 000 människor i dessa garantier. Jag har väldigt svårt att se förutsättningarna för en individuell behandling av personer som hamnar i garantierna. Vidare säger Riksrevisionen att "otydliga och sena direktiv från regeringen försvårade för Arbetsförmedlingen att anordna platser för sysselsättning". "Arbetsförmedlingens upphandlingar av kompletterande aktörer uppvisar dessutom flera brister. Exempelvis ger ersättningen till kompletterande aktörer få drivkrafter att utföra tjänster med hög kvalitet." Sannolikheten att detta också drabbar de 54 000 utförsäkrade är ju väldigt stor. Dessutom är det inte så att Arbetsförmedlingen har sagt ja tack och amen till att ta emot dessa 54 000. Man har också sett problem, exempelvis hur man ska göra med dem som är halvtidssjukskrivna och har halva jobbet kvar. Den frågan kvarstår ju. Hur går det för den här killen som är programmerare och fortfarande rehabiliteras efter sin borrelia? Kommer han att bli tvingad att säga upp sig från jobbet för att delta i introduktionsprogrammet? Det är inte vi som skapar oro bland 54 000 utförsäkrade, det är sättet som detta hafsverk har kommit till på. Det är ytterligare ett exempel på regeringens politik: Fort och därmed fel.

Anf. 70 Eva Flyborg (Fp)

Fru talman! Det vore väldigt märkligt om Sverige som enda land i världen efter en ekonomisk världskris, där marknaden för väldigt många produkter i stort sett bara försvann över en natt, inte skulle drabbas av en högre arbetslöshet. Det är ju det som egentligen Berit Högman har i botten av sitt resonemang. Det vore nästan värt ett Nobelpris i sig om Sverige skulle kunna vara ett undantag. Det är vi naturligtvis inte. Tvärtom är Sverige en ganska liten ekonomi på ett rätt stormigt världshav. Vi är extremt beroende av exportinkomster till exempel, inte minst från fordonsindustrin i Västsverige, som jag kommer från. I själva verket är det så att vi i Sverige har klarat den här ekonomiska världskrisen otroligt mycket bättre än de flesta andra jämförbara länder. Egentligen borde den svenska arbetslösheten vara mycket högre än den faktiskt är i dag. Vi har lyckats väl också genom att bibehålla mycket stabila och säkra finanser för hela riket. De kompletterande aktörerna får skäll fortsättningsvis. Jag tycker att det är synd. Jag tycker att man slänger ut en väldigt god idé bara för att man vill vara emot. Debatten om bland annat jobbcoacher förra veckan tycker jag visar på ett väldigt tydligt, men för oppositionen ett tyvärr ganska genant sätt. Det var inte riktiga exempel som valsade runt i medierna och som förstärktes av oppositionen. Det var egentligen påhittade exempel. De hade inte med jobbcoachningen i sig att göra, men det utnyttjade man för att göra människor oroliga och ta poäng som opposition. Det tycker jag är mycket olyckligt. Berit Högman kan ju i nästa replik förklara varför det inte är bra att ge människor hjälp och stöd att komma tillbaka från det utanförskap som faktiskt ni var med och skapade för några år sedan.

Anf. 71 Berit Högman (S)

Fru talman! Jag tycker absolut att det är jättebra att ge individer stöd att komma tillbaka i arbete oavsett om de har varit arbetslösa eller sjuka. Och jag har inte kritiserat de kompletterande aktörerna. Det jag säger är att regeringen har en salig förmåga att alltid göra allting hafsigt och slarvigt. Därmed blir det fel. Det är det som drabbar enskilda individer, att man lägger fram förslag utan att ha svaren färdiga. Jag fick ändå inget svar på hur det går för killen som är programmerare och som jobbar deltid. Han har fått beskedet att han måste säga upp sig från sitt jobb därför att han ska delta i ett introduktionsprogram. Är det en arbetslinje som Eva Flyborg är beredd att försvara? När nu Riksrevisionen har gett den här kritiken, som inte ska drabba vare sig de kompletterande aktörerna eller några andra utan den drabbar faktiskt regeringen och regeringens oförmåga att ge tydliga direktiv i tid till Arbetsförmedlingen, blir ändå min fråga: Vad drar Eva Flyborg som politiker för slutsats av den här kritiken? Vad tänker Eva Flyborg och Folkpartiet göra för att komma till rätta med de bekymren? Dessa bekymmer drabbar individer. Vi är överens om att vi ska ha en individfokuserad politik för människors rätt till arbete.

Anf. 72 Eva Flyborg (Fp)

Fru talman! Vi i alliansen får ta det som en oerhörd komplimang att Berit Högman, Socialdemokraterna och oppositionen samlat tycker att vi efter tre år ska ha löst det mesta som ni under 70-80 års regerande har ställt till med i elände och utanförskap. Vi får ta det som en komplimang. Det här är ett exempel på ett stort problem i samhället. Jag sade i mitt anförande att före detta statsministern Göran Persson sade att det här är en av vår tids absolut största problem. Olika företrädare inom socialdemokratin höll med - även LO. Men man gjorde ingenting åt detta annat än att slussa ut folk i förtidspension och i utanförskap. Det var det recept oppositionen hade. När man hade chansen, när man var i regeringsställning, man hade makten, man kunde göra som man ville, då såg man till att personer hamnade i utanförskap. Det är en cynisk och kall politik. Nu tar vi itu även med här problemet. Det finns många andra problem vi måste ta itu med - men även detta. Där försöker vi skapa en kedja av rehabiliteringsinsatser med strukturerade anhalter, små stopp, så att man inte passiviseras under sin sjukskrivningstid - sjukdomsperiod. Det är viktigt. All forskning säger oss att bara en veckas frånvaro från arbetet kan vara jobbigt. Efter två veckor börjar man fundera över vad jag hade för lösenord och vad jag skulle göra. Efter ett år är det ännu värre. Efter tio år är det nästan hopplöst. Vi måste fokusera på att hitta kedjor och verktyg, att se människor i utanförskap, i statistiken i stället för statistiken. Det är vad alliansregeringen gör allt för att komma till.

Anf. 73 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! När jag lyssnade på Eva Flyborgs långa anförande antecknade jag att jag först och främst skulle påminna Eva Flyborg om att Folkpartiet sitter i den tillfälliga regeringen. Eva Flyborg ägnade mer tid åt att prata om oppositionen och hur det var tidigare regeringsår. Men just nu i den tillfälliga regeringen fram till september 2010 sitter Eva Flyborg, och det är hon som har regeringsmakten, inte vi från oppositionen. Eva Flyborg pratar om den mediala bilden. Det är den som har förstört regeringens förslag om dem som ska utförsäkras och föras över till Arbetsförmedlingen. Jag kan påminna om att det nog inte är fråga om den mediala bilden. Regeringen har varit klantig när lagtext, regleringsbrev och direktiv har skrivits till Försäkringskassan. Försäkringskassan har tolkat det ni har skrivit ihop, och det har fått vissa följder. I något fall vill ni delvis backa tillbaka, men trots allt kommer många att drabbas och känna osäkerhet för detta. Människor ska nu skaffa arbetsintyg. Det är den sjukskrivna som ska skaffa fram arbetsintyg kanske tio år tillbaka. På många arbetsplatser är det kanske okej, men för den sjukskrivne som har haft många tillfälliga arbeten blir det en utmaning att skaffa fram alla arbetsintygen. Det läggs en börda på den enskilde. Till och med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har sagt att det kan vara svårt att hinna med allt i januari, och han kan inte lova att alla kommer att få ersättningar i januari månad. Man hinner helt enkelt inte med i systemet. Det är väl klart att den enskilde individen blir orolig. Det är klart att många människor i det här landet känner att de inte kan lita på trygghetssystemen. Vad håller regeringen på med? Det är vad Eva Flyborg måste svara på: Vad håller regeringen på med?

Anf. 74 Eva Flyborg (Fp)

Fru talman! Den här regeringen måste dess värre göra mycket för att rensa upp efter den tidigare regeringen. Vi är inte särskilt tillfälliga, om inte Ulf Holm tycker att 10 eller 20 år vid makten räknas som tillfälligt - som är de år jag tror att vi kommer att sitta kvar. Ulf Holm tog upp frågan om Försäkringskassans bedömning av sjukdomar och annat. De gjorde aldrig någon annan bedömning nu än då. Det kontrollerade Försäkringskassan. Hade man gjort någon annan bedömning med dessa skrivningar? Nej, ingen annan bedömning hade gjorts. Det behöver vi kanske inte prata så mycket mer om. Sedan hade vi frågan om arbetsintyg. Det framgår att det också går bra med till exempel lönebesked. Alla får dessa varje månad. Det underlättar det hela mycket. Jag hoppas att Ulf Holm tycker så. Det är inte heller något oöverstigligt krav. Ulf Holm kan vara lugn för att alla kommer att få ersättningarna. Vi vet att regeringen i dag jobbar frenetiskt med ett schablonersättningssystem. Bland annat har kassorna gemensamt kommit fram till att det vore ett bra system. Det är både förankrat och okejat av till exempel kassorna själva. Det är bra. Då finns alla möjligheter att hinna med. Alla kommer att få ersättningar, även i januari. Ulf Holm kan vara helt lugn på den punkten. Det är kanske lockande att i opposition förstärka när regeringen kan göra något fel. Det kan trots allt inträffa. Men då är det onödigt att yla med när kvällspressen och andra förstorar upp saker som egentligen inte ens hör till det som är beslutat utan ligger utanför. Det var vad som hände med till exempel coacherna. Vi är ändå, oss emellan, överens om att de är bra. De har visat sig mycket nyttiga för bland annat ungdomar. Det var det jag menade med att man inte bara ska springa med pressen, även om det kan ge en snabb och billig poäng, utan man måste tänka på människor och hela landet.

Anf. 75 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Springa med pressen - där får nog Eva Flyborg prata för sig själv. Från Miljöpartiets sida var det ingen som uttalade sig i frågan om jobbcoacherna. Tvärtom har vi varit positivt inriktade på att vi behöver jobbcoacher, men vi anser att den politik regeringen för är felaktig där man enbart satsar på detta och där mycket görs på kort tid. Det säger sig självt att något kommer att bli fel. Tyvärr har jag fått rätt eftersom Arbetsförmedlingen har sagt upp alla avtalen med coacherna. Någonting har onekligen varit fel i den upphandling som skedde. Det är väl bra att man gör i ordning detta. Låt oss återgå till frågan om arbetsgivarintyg. Det är imponerande att Eva Flyborg tror att alla människor sparar lönebesked i tio år. Jag får nog erkänna, fru talman, att jag inte gör det. Jag tror inte att det är så enkelt som att spara sådana intyg. Jag tror inte att människor gör det helt enkelt. Där kan det nog bli stora problem. Låt oss i stället blicka framåt, Eva Flyborg. Det som regeringen gör nu är att skyffla människor mellan olika system. Folkpartiet har blivit systemkramare och bevarar systemen med socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkring. Från Miljöpartiets sida vill vi blicka framåt och ha en framtidsinriktad politik där vi sätter individen i centrum. Vi föreslår därför att man ska slå ihop systemen så att människor inte slussas mellan olika system utan tas om hand. Man ska se till den enskilda människans behov och se till att en person får den rehabilitering som den personen är i behov av. Det skulle vara det absolut bästa. Men det här kan vi inte göra på ett år utan det kräver ett antal år framöver. Vi vill gå i den riktningen och skapa en arbetslivstrygghet i stället för som i dag helt separata system som skyfflar människor mellan sig.

Anf. 76 Eva Flyborg (Fp)

Fru talman! Ulf Holm inledde med att säga att coachernas avtal har sagts upp. Så är inte fallet. Avtalen löper ut nu - enligt avtal. Det är inget som har gjorts för att bryta dem. Tvärtom. Det är olyckligt om man försöker skapa den bilden. Det är inte bra. Det var kanske inte heller Ulf Holms mening att göra. Man behöver absolut inte spara några lönebesked i tio år. Jag vet inte riktigt var du har fått det ifrån. (ULF HOLM (mp): Du sade det.) Nej, inte att man ska spara dem i tio år. Jag sade att man kan använda sig av tidigare lönebesked om man inte kan få de andra intygen. Det är för att underlätta för människor att få tag på sin egen ekonomiska statistik från arbetsgivaren. Det är intressant att Ulf Holm säger att man ska titta framåt. Jag tror inte att någon skulle avvisa en tanke att se hur man kan närma de olika systemen varandra. Det är ju ett problem att man tidigare inte har haft kontakt, att man inte alltid har kunnat se människor som ibland har kunnat falla mellan systemen. Vi är, precis som Ulf Holm, väldigt angelägna om att verkligen fånga upp människor. Det ska inte gå att hamna mellan systemen, hamna mellan stolarna. Det ska inte heller vara så, precis som Riksrevisionen påpekar i en mängd av sina rapporter under de senaste sju åren som man har funnits till, att rättsosäkerheten i en hel del av våra system - jag behöver inte nämna alla - är ganska hög därför att man inte har tillräckliga verktyg och inte ser individen. Där håller jag helt med Ulf Holm. Det är ett gemensamt problem för oss alla att ta itu med och som den här regeringen verkligen har försökt och försöker sätta fokus på. Jag tycker, ärligt talat, att det är precis det vi försöker göra. Vi försöker synliggöra varje människa i utanförskap, plocka upp henne från den anonyma statistiken och i stället se hennes möjligheter och chanser att komma tillbaka i arbetslivet.

Anf. 77 Désirée Pethrus Engström (Kd)

Fru talman! Jag kommer dess värre, precis som övriga talare, att dra över tiden något utifrån det jag har angett att jag ska tala, tolv minuter. Det är svårt att hålla tidsramarna i en sådan här budgetdebatt, som handlar om många områden som är så omdiskuterade just nu, nämligen a-kassan, sjukförsäkringen och Arbetsförmedlingens övertagande av sjuka samt hjälp och stöd till ett nytt arbete. Fru talman! Det senaste året har den globala finanskrisen förhoppningsvis nu nått sin kulmen. Denna kris har påverkat Sverige hårt med minskade orderingångar, ökat antal varsel och därmed en hög arbetslöshet. Krisen är inte över än, men vi kan ana en ljusning. Vi kan inte blunda för att arbetslösheten fortfarande är hög och att långtidsarbetslösheten stiger. Men trots de dåliga tiderna är faktiskt fler personer sysselsatta i dag än i september 2006 när Socialdemokraterna lämnade ifrån sig makten. Här kommer vi in på siffror igen. Det är inte jag som har räknat ihop dessa siffror, och det är inte Finansdepartementet som tycker så, utan det är Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning som avslöjar att det i september i år var 4 478 000 personer sysselsatta. Samma siffra i högkonjunkturens septembermånad 2006 var 4 345 000, det vill säga 133 000 färre sysselsatta under regeringen Persson. Ser man till det vi kallar utanförskapet var det också högre under Socialdemokraternas tid vid makten. I högkonjunkturens junimånad 2006, precis innan vi tog över, var ca 1,7 miljoner personer i utanförskap, det vill säga arbetslösa, i arbetsmarknadspolitiska program eller sjukskrivna. I krisens septembermånad 2009 var ca 1,6 miljoner personer i utanförskap. Det innebär att det är ca 100 000 färre i utanförskap nu, trots kristider, jämfört med i s-regeringens högkonjunktur. Det är inte att undra på att Socialdemokraterna vill göra sig av med ordet utanförskap - det påminner ju dem om deras eget misslyckande, mitt i högkonjunkturen. Vi kristdemokrater har tillsammans med våra alliansvänner valt att bekämpa lågkonjunkturens effekter med ett kraftigt jobbpaket. Det innebär att vi både underlättar för företagen att anställa och rustar de arbetslösa så att de blir mer attraktiva på arbetsmarknaden. För företagen har det bland annat inneburit att arbetsgivaravgifterna har sänkts generellt och så mycket som halverats för ungdomar vid sidan av möjligheten till nystartsjobb, nyfriskjobb för sjukskrivna och instegsjobb för personer som är nyanlända till Sverige. De arbetslösa rustas nu ytterligare genom ett jobbpaket med 8 000 coachningsplatser, 4 000 platser på arbetspraktik och praktisk kompetensutveckling, 1 000 platser i arbetsmarknadsutbildning och så mycket som 21 500 nya utbildningsplatser inom yrkesvux, komvux, yrkeshögskola, universitet och högskola. Sedan läsåret 2008/09 bedrivs också en försöksverksamhet med gymnasial lärlingsutbildning som omfattar 6 000 platser. Utbildning, praktik, lärlingsplatser - allt finns i regeringens jobbpaket. Det är ofta det som oppositionen vill lyfta fram som den bästa åtgärden. Fru talman! När det gäller a-kassan ser vi hur oppositionens förslag på a-kasseområdet spretar tydligt. Man kritiserar alliansen, men vad är alternativet? Miljöpartiet vill höja taket för hur mycket a-kassa man kan få ut från dagens 620 kronor till 780 kronor. Socialdemokraterna vill höja taket till 950 kronor nästa år, medan Vänsterpartiet vill höja taket till 970 kronor nästa år. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill sedan sänka taket efter 100 dagar, och Miljöpartiet håller inte med. Vänsterpartiet vill höja grundbeloppet från 320 kronor till 420 kronor, men varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet håller med. En sak är i alla fall säker: Den rödgröna blomrabatten på a-kasseområdet är lika vildvuxen som kostsam. Vi satsar miljarderna på jobbåtgärder och ni på att höja taken i ersättningar. Om man jämför våra budgetar ser man att det är där ni lägger era stora pengar, miljarder, till att höja tak i ersättningar. Fru talman! Väljarna kommer snart att få avgöra om man tror på vår arbetslinje eller på er passiva linje. Fru talman! Ungdomsarbetslösheten har också blivit en viktig fråga, som också har debatterats mycket i medierna den senaste tiden. Den höga nivån 25 procents arbetslöshet är oroväckande. Trots det är det viktigt att ha i åtanke att nästan hälften av dem som räknas in som arbetslösa är heltidsstuderande som söker jobb några timmar vid sidan av sina studier. Tar man bort studerandegruppen hamnar vi på 6,3 procents arbetslöshet. Unga har också kortare tid som arbetslösa jämfört med övriga åldersgrupper. Jämför vi med andra unga i Europa kommer våra ungdomar snabbare in i jobb än de gör i jämförbara EU-länder. Många unga saknar utbildning och arbetslivserfarenhet. Det är ett hinder för många som vill in på arbetsmarknaden. Jag är därför positiv till att regeringen föreslagit satsningar på över 21 000 nya utbildningsplatser. Det är någonting som kan förändra för många unga. Utbildning är viktigt. Utöver det fyller ungdomsgarantin en viktig funktion. Genom den ges unga olika typer av stöd utifrån individuella behov. Det kan handla om arbetslivsinriktad rehabilitering, starta-eget-bidrag, som man nu får använda, lyftjobben inom offentlig sektor och så vidare. Resultaten har varit positiva i ungdomsgarantin. Första halvåret 2008 gick 70 procent av dem som lämnade ungdomsgarantin till arbete utan stöd eller till reguljär utbildning. De unga som står närmare arbetsmarknaden är oftast mest i behov av coachning, säger våra forskare, alltså i behov av att få hjälp att hitta ett jobb, skriva en cv, helt enkelt hur man skaffar sig ett jobb. Coachningen har visat sig särskilt framgångsrik bland unga personer. När jag däremot tittar på oppositionens alternativ för att lösa ungdomsarbetslösheten blir jag väldigt orolig. Man verkar göra om samma misstag som tidigare, nämligen att sätta in insatser redan dag ett. Det här låter ju väldigt bra, i retoriken när man talar utåt. Det låter som en god vilja, men det leder dess värre ofta fel, säger forskarna. Under 90-talets krisår prövades den politiken, och enligt forskarna ledde den till att man låste in unga i åtgärder, vilket hindrade dem från att söka riktiga jobb. Den långvariga frånvaron från arbetsmarknaden gjorde dem därefter mindre anställningsbara. Därför kan vi inte bara ha åtgärder. Vi ska ha åtgärder, men vi får inte ha fokus för tidigt, eftersom många ungdomar får jobb inom tre månader. Vi ska därför inte låsa fast dem i olika åtgärder. Ännu mindre förstår jag varför oppositionen vill återinföra arbetsgivaravgiften för unga. Det blir ju dyrare att anställa unga då. Med alliansens politik får arbetsgivare lägre lönekostnader om de anställer ungdomar eftersom de slipper betala deras arbetsgivaravgifter, och unga blir därför attraktiva att anställa. Frågan är nu hur många som tvingas gå från sina jobb om oppositionen tar bort det här stödet för ungdomar. Det blir ju faktiskt, som regeringen brukar säga, som en ungdomsskatt på 10 miljarder om man tar bort den här möjligheten. Hur kan ni i ett läge med hög arbetslöshet riskera att ställa så många utanför arbetsmarknaden? Fru talman! I krisens spår drabbas alltid utsatta grupper. En sådan grupp är personer med funktionsnedsättning. Cirka en miljon människor i Sverige mellan 16 och 64 år bär i dag på en funktionsnedsättning, och drygt hälften av dessa anger att de har nedsatt arbetsförmåga på grund av sin funktionsnedsättning. Undersökningar visar att många arbetsgivare faktiskt är positiva till att anställa personer med funktionsnedsättning. Färska siffror från Arbetsförmedlingen visar att 40 procent av de privata och 50 procent av de offentliga arbetsgivarna kan tänka sig att erbjuda en anställning till en person med funktionsnedsättning. Detta vill vi ta till vara. Vi skulle naturligtvis önska att det var fler, men vi ska åtminstone ta till vara denna positiva inriktning. Många kan få stöd via den vanliga Arbetsförmedlingen, men det är också viktigt att ytterligare satsa på Samhall och olika lönebidragsanställningar, vilket regeringen nu gör. Regeringen ökar anslaget till Samhall och lönebidragsanställningar med 853 miljoner till 15,2 miljarder totalt för 2010. Som kristdemokrat gläder jag mig också över regeringens beslut att ge Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i uppdrag att genomföra en tvåårig försöksverksamhet med upphandling av alternativa insatser för långtidssjukskrivna där sociala företag lyfts fram. Sociala företag har också en framtid. För att förebygga att personer hamnar i utanförskap är det viktigt att arbetslivet fungerar optimalt och att arbetsgivare ser sitt ansvar för att skapa en god arbetsmiljö. Arbetsmiljölagen är tydlig om ansvaret för att skapa goda arbetsvillkor. Syftet med arbetsmiljölagen är ju att hindra människor från att slås ut från arbetsmarknaden på grund av sjukdom eller arbetslöshet. Regeringens budgetförslag innebär att vi ska ge mer anslag till Arbetsmiljöverket för olika informationsinsatser till arbetsgivare i syfte att skapa en god arbetsmiljö. Regeringen utreder också möjligheten att införa en typ av arbetsmiljömärkning av företag. Man har tittat på Danmarks smileysystem, där man går igenom alla arbetsplatser för att ge dem en arbetsmiljömärkning. Det är bra att regeringen ser en god arbetsmiljö som viktigt för Sveriges konkurrenskraft i framtiden. Fru talman! En fråga som också tas upp i dagens betänkande handlar om de personer som kommer att lämna sjukförsäkringen och gå in i Arbetsförmedlingens hägn. Tiden beskrivs som en omförsäkringsperiod. Man kan komma tillbaka till sjukskrivning, men tanken är att man ska försöka hitta vägar tillbaka till arbetslivet. Regeringen har därför föreslagit att Arbetsförmedlingen ska få en roll i rehabiliteringsprocessen tillbaka till arbete. Det är en nyhet som har fått oppositionen att slå bakut. Varför framstår som märkligt. Är man nöjd som det är? Och vad är det för fel med att Arbetsförmedlingens alla möjligheter till praktikplatser, coachning, lönebidrag, särskilt anställningsstöd med mera tas i anspråk och används för den här gruppen? Fru talman! Jag har jobbat i över 20 år med rehabilitering av långtidssjuka, och jag har alltid förundrats över hur svårt det har varit att få hjälp från Arbetsförmedlingen och hur stora murar det har funnits mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Det har funnits någon liten spång här eller där med möjlighet till övergång, men någon bro har det definitivt aldrig funnits. Väldigt få har fått möjlighet till båda dessa myndigheters kompetens. Vi kristdemokrater förespråkade länge en rehabiliteringsförsäkring i enlighet med det förslag som utredaren Gerhard Larsson tog fram för cirka tio år sedan. Det innebar att man skulle se till att den som blev sjukskriven snabbt skulle få en koordinator som såg till att personen hamnade i rätt rehabiliteringssystem. Var det en operation man behövde skulle man få det snabbt. Behövde man hjälp av Socialtjänsten, kanske med missbruksbehandling, skulle man få det, och behövde man hjälp till ett jobb av Arbetsförmedlingen skulle man få det. Denna idé stöddes av facket, men den socialdemokratiska regeringen röstade ned vårt förslag. I stället fortsatte man att utreda och utreda. Fru talman! Om jag skulle ha alla utredningar på sjukförsäkringsområdet skulle det bli en hög trave. Man kan stapla utredning på utredning hur länge som helst. Det måste ni ändå erkänna. Ni har inte vågat ta ett enda litet kliv när det gäller sjukskrivningskostnaden, som har rakat i höjden. Antalet sjukskrivningar fördubblades under fem år mellan 1995 och 2000. När vi i alliansen nu försöker hitta en brygga från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen är ni där och säger nej till allt igen. Man kan inte annat än bli beklämd av hur räddhågsna ni är för förändringar. Det är okej att vi måste se till att det är rättssäkert, att alla får ersättningar i tid och så vidare, men att bara stå där och säga nej, nej, nej - hur konstruktivt är det? Vad har ni för alternativ? Förstår medborgarna era alternativ, eller är det att bara vara kvar i det vi alltid har varit? Min erfarenhet av hur det fungerade under er tid är att om man försökte rehabilitera en person som behövde ett annat arbete än där personen var anställd kom man in i ett moment 22. Den som inte kunde gå tillbaka till sin arbetsplats fick inte komma till Arbetsförmedlingen med mindre än att man var uppsagd. Och som arbetsgivare kunde man inte säga upp på grund av sjukdom. Alltså fick personen förlängd sjukpenning, och så blev man kvar i passivitet. Annars fanns det bara kvar att personen själv sade upp sig för att få komma till Arbetsförmedlingen. Nu ska alla i stället få en möjlighet att komma till Arbetsförmedlingen. Efter två och ett halvt år som sjukskriven kommer man in i introduktionsprogrammet på Arbetsförmedlingen. Det kanske är sent, men är det ändå inte rimligt att man efter två och ett halvt års sjukskrivning får ett individuellt stöd av Arbetsförmedlingen att hitta ett nytt jobb? Oppositionen verkar tycka att det är ett straff. När är det annars rimligt att man ska få hjälp? Ni socialdemokrater är det största partiet i Sverige. Ändå har ni inget alternativ att erbjuda. Ni är bara här för att klaga. Fru talman! Jag ska avsluta med att prata om en artikel som jag hittade när jag höll på att skriva det här talet. Den är från Dagens Nyheter februari 2005. Det var alltså under den förra regeringen. Det är två kvinnor som är författare till artikeln. En är medicine doktor på Karolinska Institutet, Helene Sandmark. De hade gjort djupintervjuer av kvinnor som var långtidssjuka och jämfört dem med en grupp kvinnor som inte var sjukskrivna. De fann fyra saker som de lyfter fram i artikeln, som är väldigt intressant för oss i alliansen. 1. Närmare hälften av de sjukskrivna kvinnorna stod i någon form av sjukvårdskö. De hade inte fått adekvat diagnos eller adekvat vård. 79 procent av de långtidssjukskrivna hade inte regelbunden kontakt med Försäkringskassan. Kvinnornas fall togs inte på allvar, och det fanns ingen samlad ansträngning för att få dem åter i arbete. 2. De sjukskrivna kvinnorna hade svag förankring på arbetsmarknaden på grund av sin långa frånvaro från arbetsplatsen, och de fick allt svårare att komma tillbaka eftersom de inte hängde med i arbetslivet. 3. Hälften av de långtidssjukskrivna uppgav att de skulle vilja byta till ett annat arbete. En femtedel ansåg att de skulle kunna arbeta direkt om arbetet anpassades efter dem, och 26 procent angav att de skulle kunna arbeta direkt om de fick en annan arbetsgivare. Så gott som alla långtidssjukskrivna kvinnor, 93 procent, sade att de ville börja yrkesarbeta, men de såg inga möjligheter att byta jobb utan kände sig inlåsta i sina gamla jobb och i sjukskrivning. 4. Det fanns bristande ekonomiska incitament för dessa kvinnor. De ekonomiska incitamenten till yrkesarbete var för svaga för långtidssjukskrivna. Om man tog hänsyn till merkostnader som lunch och arbetsresor visade studien att 90 procent av alla kvinnor skulle förlora på att börja yrkesarbeta. Fru talman! Jag blev glad när jag hittade den här artikeln, för jag kunde konstatera att nu har vi i alliansen tagit tag i alla dessa fyra delar: vårdgarantierna och vårdköerna med vårdkömiljarden, vi ser till att snabbt ge chansen till ett annat jobb med rehabkedja och coachningsinsatser, vi ger möjlighet till kontakt med Arbetsförmedlingen för att få ett nytt jobb i rehabiliteringskedjan och jobbskatteavdraget som gör det lönsamt att gå tillbaka till arbete. Vi i alliansen får mycket kritik för våra förändringar, men vi vågar åtminstone göra något åt det elände som skapades under så många år av passivitet hos den förra, socialdemokratiska regeringen. Då pratade och pratade man, men vad gjorde man konkret? Var det verkligen omsorg om individen att lämna människor i åratal av sjukskrivning utan hjälp? Fru talman! Man talar om höjda krav på den enskilde med tidsgränser i rehabkedjan, men tanken är att vi nu kan ställa krav på våra myndigheter att faktiskt uppnå de mål som vi har satt upp, nämligen att bryta utanförskapet. Vi vill se till att alla som kan ska få en möjlighet till ett nytt jobb. Det ligger på vårt bord att göra vårt bästa där och se till att Arbetsförmedlingen får bra villkor för att uppfylla dessa mål. Min och Kristdemokraternas förhoppning är att många ska få hjälp vidare i livet, för vad skulle vi tjäna på att slå på sjuka och göra att människor blir ännu sjukare? Nej, vi vill se till att så många som möjligt får rätt hjälp, i rätt tid och av rätt instans. Med detta, fru talman, vill jag be om ursäkt för mitt långa överdrag och yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

Anf. 78 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Jag har noterat att alla alliansföreträdare har dragit över sin talartid ganska ordentligt här, och jag måste säga att jag inte blivit klokare av att ni pratat längre utan tvärtom har fått flera frågor när ni försökt förklara er politik. Ni kritiserar ganska kraftigt att vi vill ta bort nedsättningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar som kostar ungefär 10 miljarder. Jag skulle vilja fråga Désirée Pethrus Engström hur många jobb det har skapat. Hur många ungdomar har fått ett jobb på grund av det? Såvitt jag minns slår både Finanspolitiska rådet och andra utredningar fast att det är en av de dyraste och mest ineffektiva reformer som har genomförts. Vill man verkligen se till att ungdomar får arbete finns det mycket bättre förslag än just det förslag som ni hade. Om Désirée Pethrus Engström kunde ge en siffra på hur många ungdomar som fått jobb på grund av detta vore jag väldigt tacksam. Den andra frågan gäller det här med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Ja, det finns problem, men ni bevarar ju systemen. Ni kastar människor mellan systemen i stället för att ta en funderare på att kanske slå ihop systemen och se till att människan är i centrum i stället, så att människor kan få de olika möjligheter som finns när det gäller rehabilitering. Jag tycker att Désirée Pethrus Engström ska ta sig en rejäl funderare på det i stället för att krama det system som finns i dag och som uppenbarligen inte är bra. Det kastar människor mellan systemen men gör också att människor kan hamna mellan systemen och inte får någon hjälp alls av samhället, vilket jag tycker är en förfärlig politik. Vi från Miljöpartiet har lagt fram förslag för att hjälpa människor, för att sätta individen i centrum.

Anf. 79 Désirée Pethrus Engström (Kd)

Fru talman! När det gäller arbetsgivaravgiften för unga undrar jag, som en motfråga, om det blir fler jobb om vi höjer arbetsgivaravgiften för unga. Om jag som arbetsgivare i dag skulle vilja anställa en ungdom och vet att det blir billigare om jag väljer en som är under 25 år, varför skulle jag inte göra det? Självklart, man vill ju kunna anställa unga. Många tycker att unga inte har lika mycket praktik och arbetslivserfarenhet, men de får en liten rabatt om de anställer unga. Det är väl jättebra. Hur blir det fler jobb om vi höjer arbetsgivaravgiften, Ulf Holm? När det gäller Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan vet jag att du inte är överens med de andra i oppositionen om sammanslagningen. Du står ju helt ensam i Miljöpartiet i den frågan. Vi kristdemokrater har sagt att vi tycker att man på något sätt ska försöka hitta mer samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. I flera av Finsamprojekten har man jobbat tillsammans och haft en finansiell samordning. Och det har varit bra, visst, men det föreslog ni aldrig när ni satt med sossarna i tolv år. Vad fick ni igenom? Vad gjorde ni rent konkret? Det skulle vara intressant att höra vad ni fick igenom under den förra mandatperioden på det här området. Nej, jag tror att det här är ett bra sätt. Nu prövar vi den här möjligheten. Arbetsförmedlingen kommer in en period. Är det så att man inte klarar av att arbeta ska man ha en sjukpension eller, om man tror att man kan få ett annat arbete, gå tillbaka till sjukpenning. Men vi kan inte säga att professionen gör något fel. Om de säger att en person är arbetsför är det svårt att säga emot. Vi har ett stödsystem som ska försöka fånga upp alla. Det är inte enkelt, men vi vågar i alla fall pröva.

Anf. 80 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Jag noterar att Désirée Pethrus Engström inte kan svara på frågan hur många ungdomar som fick en anställning tack vare tiomiljardersförsöket. Det går alltså inte att svara på den frågan. Jag noterar det. Vi i Miljöpartiet och den rödgröna oppositionen har lagt fram förslag på hur vi kan skapa 26 000 nya jobb eller utbildningsplatser, traineeprogram och så vidare till en kostnad som är bra mycket lägre än 10 miljarder. Det skulle se till att ungdomar inte känner att de blir utstötta av samhället och inte får jobb. Vi är i situationen att vi snart har en 30-procentig ungdomsarbetslöshet i Sverige. Då måste man agera och inte passivt sitta och titta på, som regeringen verkar vilja göra. Nej, Désirée Pethrus Engström, jag står inte ensam i Miljöpartiet, utan jag har hela Miljöpartiet bakom mig när jag menar att vi nog ska gå mot politiken en dörr in, där individen är i centrum och individen kan få det stöd som man behöver från samhället. Vi har nu en gemensam diskussion mellan de rödgröna partierna om hur en sådan politik skulle kunna se ut. Det innebär naturligtvis kompromisser. Jag tror att också Désirée Pethrus Engström inser att man måste kompromissa ibland för att ta steg framåt. Och jag är helt övertygad om att vi lite längre fram kommer att kunna presentera hur vårt alternativ ser ut och den politik som ska gälla efter 2010, när Désirée Pethrus Engström och den tillfälliga regeringen som sitter fram till 2010 lämnar och vi rödgröna tar över. Jag tror att det är viktigt i ett sådant här konjunkturpolitiskt läge att lägga fram förslag som stimulerar framför allt småföretagare att våga anställa. Därför har vi lagt fram flera förslag som gynnar småföretag som anställer. Det är en aktiv jobbpolitik, och jag skulle önska att regeringen hade någon sådan.

Anf. 81 Désirée Pethrus Engström (Kd)

Fru talman! När det gäller sänkta arbetsgivaravgifter vågar jag inte ge mig in på några siffror. Eftersom jag inte kommer ihåg några siffror just nu är det bäst att jag inte gör det. Men vi har ju gått in i en djup lågkonjunktur som naturligtvis har försvagat hela arbetsmarknaden, och det har även påverkat siffrorna på det här området och att det här förslaget har kommit sent. Däremot har vi många förslag när det gäller unga såsom coachningsstöd, ungdomsgarantin där vi har flera olika insatser med praktikplatser, nystartsjobben som gör det möjligt för den som anställer någon som varit frånvarande från arbetsmarknaden under en längre tid att få sänkta arbetsgivaravgifter, Lyft som innebär jobb inom offentlig sektor, och så vidare. Det finns alltså flera åtgärder hos Arbetsförmedlingen som de kan använda för unga. När det sedan gäller alternativ i nästa regering är det ganska intressant att Ulf Holm står här och säger: Vi ska så småningom hitta våra egna alternativ. Hur kan ni då ha en så stark kritik av våra förslag? Ni vet bara att ni är emot någonting. Ni är emot någonting, men ni vet inte vad ni är för. Är det så jag ska tolka det? Det känns märkligt att vi hittills inte har fått något svar. Debatten har ju pågått ganska länge, fru talman, ända sedan kl. 11, men under alla de här timmarna har ingen kunnat tala om vad som är alternativet till regeringens och alliansens politik.

Anf. 82 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Désirée Pethrus Engström tar i början av sitt anförande sats i den globala finanskrisen. Det är bra. Vi har nämligen en verklighet utanför dörrarna som grundar sig lite på finanskrisen. Det borde ha renderat ett antal politiska beslut som hjälper till att få folk i arbete. Désirée Pethrus Engström talade också om olika begrepp. Utanförskap är ett begrepp som regeringen har varit specialist på att använda i olika sammanhang. I betänkandet finns en rapport från Riksrevisionens styrelse om utanförskapsbegreppet. Man kritiserar att det inte går att definiera. Det blir en etikettpolitik som är svår att ta på. Samma sak gäller när man talar om nystartsjobb, instegsjobb och så vidare. Det är etiketter på saker som man tycker borde vara bra, men som vi inte vet om de är bra. I stället borde man på riktigt göra insatser för att skapa jobb och investera i framtiden både vad gäller utbildning, infrastruktur och sådant för att hjälpa oss igenom krisen och lågkonjunkturen. Det gör inte denna regering. Man satsar på jobbcoachning. Man sätter människor i situationer där de får skylla sig själva om de inte får jobb. Det är alltså individens eget fel. Allt går ut på att individen ska söka jobb, att söktrycket ska vara högt och att arbetskraftsutbudet ska lösa problemen. Det är fullständigt bakvänt. Désirée Pethrus Engström gick också in på våra förslag till a-kassa och olikheterna mellan oppositionens partier. Det är klart att det finns olikheter. Vi är tre olika partier. Vi kommer att komma överens i en rödgrön regering; det är vi övertygade om. Det är inget problem; vi kommer att prata ihop oss. Det fanns en liknande situation före förra valet då kd talade om en bensinskatt som jag inte har sett något av under denna mandatperiod.

Anf. 83 Désirée Pethrus Engström (Kd)

Fru talman! Det var flera olika frågeställningar, bland annat om vad vi gör i finanskrisen. Regeringen har vidtagit precis rätt åtgärder. Det har vi fått kredd för från EU. Torbjörn Björlund sitter också i EU-nämnden, och där får vi många siffror på hur det fungerar i andra EU-länder. Vi ser att Sverige har klarat sig bra tack vare regeringens åtgärder. Regeringen har vidtagit flera åtgärder, bland annat vad gäller infrastruktursatsning med många bra tidigareläggningar av projekt som har varit på gång. Det handlar om snabba åtgärder i vägprojekt som har legat i långbänk, några i 30 år, som helt plötsligt har kommit till stånd. Infrastruktursatsningar finns. Regeringen har lagt fram sitt jobbpaket med flera olika åtgärder. Det gäller till exempel jobbcoachning, som framför allt Vänsterpartiet kritiserar. Man måste förstå detta med utbud och efterfrågan. Det finns trots allt 1 miljon jobb som det ska rekryteras till. Då måste man snabbt få arbetssökande och arbetsgivare att hitta varandra. Gör de det snurrar hjulen så fort som det går i Sverige. Det är oerhört viktigt för arbetsmarknadens funktionssätt. Därför lyfts jobbcoachningen upp i detta sammanhang. Utbildning är viktigt för att rusta för framtiden. Därför har regeringen också gjort flera utbildningssatsningar. Det gäller att möta framtiden med utbildning under lågkonjunkturen. Vi vet att det kommer en stor arbetskraftsefterfrågan när fyrtiotalisterna går i pension. Det gäller att rusta sig med alla olika mekanismer som kan göra att arbetsmarknaden fungerar på ett effektivt sätt. Torbjörn Björlund talar om att oppositionen ska prata ihop sig. Det återstår att se hur det går.

Anf. 84 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Ulf Holm skapade begreppet "en tillfällig regering". Så kommer det att bli. Vi kommer att prata ihop oss. Vi kommer att bilda en bra regering och bli ett alternativ som människor kan ta till sig. När det gäller hur man bekämpar arbetslöshet och skapar jobb finns en stor skillnad mellan regeringen och oppositionen. För oss handlar det om att investera i människor. Det gör man inte genom att enbart ha bra siffror vad gäller statsbudgeten. Det gäller också att ha bra trygghetssystem, och där ligger vi illa till i dag. Vi har Europas sämsta arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring. Det är dessa människor som betalar, och det är inte rätt. Man sänker skatter och ser till att de som har pengar kommer undan. I stället borde man skapa ett solidariskt samhällsförsäkringssystem. Det tycker vi är det bästa. Det innebär att man satsar mer på att utbilda och hitta matchning genom utbildning och arbetsmarknadsprogram i stället för genom coachning som inte fungerar. Det är intressant att Désirée Pethrus Engström nämner Samhall. Det finns även en rapport från Riksrevisionens styrelse om att Samhall inte klarar sina mål. Man kritiserar att de som verkligen behöver Samhall bäst aldrig kommer in. De som är lätta att ta in i Samhall får plats där, och sedan slussas de ut. Men de som verkligen behöver Samhall får inte plats. Det är vi också kritiska till. Det behövs mer pengar, andra målsättningar och andra regleringskriterier. Samma sak gäller Arbetsmiljöverket. Det går inte att lösa saker om man inte lägger in resurser. När man har dragit ned ska man hitta en ny modell, och då måste man skjuta till mycket mer pengar. Gör man det blir det kanske bra, men troligtvis inte.

Anf. 85 Désirée Pethrus Engström (Kd)

Fru talman! Torbjörn Björlund säger att det här kommer att bli en tillfällig regering. Jag tror inte det. När medborgarna börjar summera vad vi har gjort för att försöka bryta utanförskapet kommer de att tycka att vi har klarat det bra. När vi fick regeringsmakten var det stillastående på jobbmarknaden. Trots att vi hade högkonjunktur var det få som kom in i nya jobb. Sedan blev det en skjuts; jag tror att vi var uppe i 180 000 fler som var sysselsatta. Det var tur att vi hade den situationen när vi kom in i lågkonjunkturen. Hur hade det sett ut om vi hade haft den gamla politiken och kommit in i en lågkonjunktur? Det hade blivit katastrof. Torbjörn Björlund talar om att skapa jobb. Jag vet inte om jobbskapande är Vänsterpartiets bästa gren. Däremot satsar man på olika åtgärder i sin budget, och ni lägger miljarder på att höja taket i a-kassan. Hur skapar det nya jobb? Det skulle vara intressant att höra. Hur löser en a-kassehöjning på flera miljarder situationen för dem som är arbetslösa? Det förstår jag inte. De får inga nya jobb av det - eftersom du nu talar om att skapa jobb. Utbildningsfrågan är viktig och något vi har satsat på. Vi har 21 500 nya platser i olika utbildningsinstanser. Det förvånar mig lite grann att Torbjörn Björlund säger att Samhall inte klarar sina mål. Man har klarat sina mål under flera år och till och med nått över sina uppsatta mål. Samhalls mål är att hjälpa personer med funktionsnedsättning att få ett jobb. Vi vill att Samhall ska få mer resurser så att man kan ta in fler än tidigare. Samhall har som mål att få ut ett visst antal procent, jag tror det är 5 procent, i arbete. Det målet sattes redan under den förra regeringen och är inget nytt.

Maria Stenberg (S)

Anf. 86 Maria Stenberg (S)

Fru talman! Eftersom det snart är jul tänkte jag börja med att önska fru talmannen och alla övriga en riktigt god jul. Vi hoppas nog alla på lussebullar, god knäck, julgran och ett gäng pepparkakor - kanske för snällhetens skull. Nästa ljusglimt så här års brukar vara nyårsfirande med löften om bot och bättring och annorlunda val. Men till detta nyår får alltför många människor en bister nyårshälsning och ett tomt löfte från den borgerliga regeringen. Den bistra nyårshälsningen handlar om en stupstock i sjukförsäkringen och det tomma löftet om en rehabiliteringskedja. Fru talman! Mycket är sagt av många enskilda människor, remissinstanser och organisationer om såväl stupstocken i sjukförsäkringen som försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen. Tyvärr tror jag att debatten och berättelserna kommer att fortsätta även långt efter nyår. Hur halkade arbetslöshetsförsäkringen in i debatten som handlar om de sjukas framtid, kanske någon lyssnare undrar? Jo, därför att effekterna av stupstocken nu enligt den borgerliga regeringen till viss del ska lösas av a-kassorna. Jag tror därför att en uppfriskning av minnet kan vara på sin plats så här i juletid så att vi alla kan påminna oss vilka förändringar den borgerliga regeringen genomfört i arbetslöshetsförsäkringen under sina drygt tre år vid maktens grytor. Det kan ge oss en fingervisning om hur hastigt förändringarna har kommit och att ingen rimlig tid har getts till a-kassornas handläggare för att de i sin tur skulle få en chans och en möjlighet att göra ett gott jobb för att andra människor ska få sin ekonomiska ersättning i tid. Den 1 januari 2007 höjdes medlemsavgifterna kraftigt, arbetsvillkoren skärptes och beräkningen av villkoren förändrades. Den överhoppningsbara tiden förkortades, den förhöjda ersättningen togs bort, och studerandevillkoret togs bort. Den 5 mars 2007 sänktes ersättningsnivåerna. Den 2 juli 2007 togs möjligheterna att begränsa sitt arbetssökande bort, och möjligheterna till en förlängd ersättningsperiod med 300 dagar togs bort. Den 1 oktober 2007 räknas arbetslöshetsersättningen och aktivitetsstöd ihop. Den 1 december 2007 införs en snabbare nedtrappning av arbetslöshetsförsäkringen för ungdomar. Den 1 januari 2008 begränsades möjligheterna att få a-kassa vid deltidsarbetslöshet till 75 dagar, något som trädde i kraft den 7 april. Trots att lågkonjunkturen vid det här laget var känd marscherade den borgerliga regeringen fortsatt framåt. Den 1 juli 2007 tillförde man ytterligare två karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen. Jag tror att det kan vara bra att påminna oss själva och andra om vilka beslut den borgerliga regeringen har fattat. Besluten har stressats fram utan egentlig tanke på hur konsekvenserna blir för människors liv och vardag. Konsekvenserna av alla dessa beslut har blivit den bistra ekonomiska verklighet som den borgerliga regeringen erbjuder människor som i dag har blivit av med jobbet eller är sjuka. Det är den kalla handens politik mitt under pepparkaksätandet och julmyset. Nu ska även de människor som råkat ut för stupstocken i sjukförsäkringen på något sätt krånglas tillbaka in i arbetslöshetsförsäkringen. Fru talman! Hur ska nu detta gå till, kan man stilla undra i juletid? Jo, intyg ska fram från arbetsgivare som man kanske hade för tio år sedan. En förutsättning för det är att arbetsgivaren fortfarande finns kvar så att du kan få fram de intyg som krävs för att du kanske, kanske har rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. En annan detalj är att du måste skynda dig att återigen bli medlem i a-kassan. Det är precis den a-kassa som du tvingades lämna strax efter att borgarna chockhöjt avgiften den 1 januari 2007. Det var då du insåg att du i den livssituation du levde i då inte hade råd att vara medlem i a-kassan därför att den borgerliga regeringen gjort försäkringen både för dyr och för dålig. Jag behöver inte stå här och upprepa att de flesta remissinstanser var kritiska när beslutet om förändringarna i sjukförsäkringen kom för ett och ett halvt år sedan, även om det verkar ha gått socialförsäkringsministern helt förbi. Nu verkar det vara på arbetsmarknadsministerns bord, och därmed är det via det borgerliga snabbspåret in i arbetslöshetsförsäkringen som frälsningen ska komma för de utförsäkrade. Jag behöver säkert inte påminna kammarens borgerliga ledamöter om att ni applåderade beslutet om förändringarna i sjukförsäkringen här i kammaren. Det kommer ni säkert ihåg. Annars kan ni återuppleva applåden vid det tillfället på riksdagens egen webbsändning, men den finns även på Youtube. Det kan vara bra att komma ihåg vad ni då liksom nu applåderar när champagnekorkarna ska sprättas och skålar ska utbringas på nyårsnatten. Fru talman! Jag vet i varje fall en sak. Med en socialdemokratisk regering hade inte detta varit verklighet för så många sjuka människor efter nyår. Vi hade inte handlat på det sätt som den borgerliga regeringen har gjort när det gäller vare sig sjukförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen. Då hade den person som varit sjuk fortfarande haft rätt till sjukpenning även om den varit sjuk under en längre tid. Vi föreslår därför att stupstocken i sjukförsäkringen tas bort och att ersättningsnivån ska vara 80 procent under hela sjuktiden. Vi vill också att nivån i arbetslöshetsförsäkringen höjs till 80 procent av tidigare lön och att taket höjs så att de flesta får 80 procent i a-kassa. Vi socialdemokrater vill att de som utförsäkras från den tillfälliga sjuk- och aktivitetsersättningen ska erbjudas ett lönebidrag. Utöver den ökning av lönebidragen som regeringen föreslår avsätter vi därför ytterligare medel som motsvarar 5 000 lönebidrag år 2010. 7 500 lönebidrag år 2011, och 10 000 lönebidrag år 2012. Med den förstärkningen avsätter vi resurser för att hälften av dem som råkat ut för stupstocken i sjukförsäkringen och nu ska delta i introduktionsprogrammet vid Arbetsförmedlingen i stället får chansen till en lönebidragsanställning. Men nu ska de leva i det samhället och i den vardag som borgerlig politik skapat för många människor. Därför vill jag slutligen, fru talman, hänvisa till det särskilda yttrande som mer beskriver hur vi socialdemokrater ser på propositionen 2009/10:49 Förändringar i arbetslöshetsförsäkringen - stöd till personer som varit långvarigt sjukfrånvarande och familjehemsföräldrar . (Applåder)

Anf. 87 Tomas Tobé (M)

Fru talman! Maria Stenberg lyfter upp en väldigt viktig fråga. Det handlar om hur sjuka personer som har möjlighet via rehabilitering ska komma tillbaka till arbetsmarknaden. Jag förvånas över det tonläge som socialdemokraterna har visat upp i debatten här i dag. Berit Högman var tidigare uppe i debatten och talade om en kreatursmarknad. Jag räknade under Maria Stenbergs inlägg att hon sade ordet stupstock fyra gånger. Jag undrar om Socialdemokraterna och Maria Stenberg vet vad en stupstock är för någonting. Det är ett medeltida avrättningsverktyg. Fru talman! Jag tycker att det är på sin plats att Socialdemokraterna funderar lite grann över vilka ord man väljer för att beskriva reformen som beslutats av regeringen. Ni kan väl inte på allvar hävda att introduktionsprogram som finns på Arbetsförmedlingen skulle handla om ett medeltida avrättningsverktyg? I så fall borde ni skämmas. Det är också viktigt att vi tar hela diskussionen om ersättningarna. Det är oerhört viktigt att veta att människor får ersättningar i januari. Vi har varit tydliga med att det kommer en schablonersättning. Det finns ett mycket bra remissvar från samorganisationen för a-kassorna. Regeringen arbetar nu intensivt med det och kommer inom kort att presentera ett förslag. För oss är det självklart att alla som går introduktionen ska ha ett aktivitetsstöd. Avslutningsvis vill jag ändå ställa en fråga till Maria Stenberg. I Socialdemokraternas budget, från Veronica Palm, skriver ni att från och med dag ett ska man prövas mot hela arbetsmarknaden om man är sjuk i Socialdemokraternas Sverige. Menar ni på fullt allvar att man redan från dag ett ska prövas mot hela arbetsmarknaden om Socialdemokraterna fick bestämma när det gäller sjukskrivningen?

Maria Stenberg (S)

Anf. 88 Maria Stenberg (S)

Fru talman! Nu är det inte vi socialdemokrater som har infört dogmatiska tidsgränser i sjukförsäkringen som ligger fast oavsett vad du har för sjukdomsbild. Det är den borgerliga regeringen som har infört de tidsgränserna. När det sedan gäller att kalla dem för reformer vet jag inte om de många människor som drabbas av de dogmatiska tidsgränserna i sjukförsäkringen håller med Tomas Tobé om att det är fråga om reformer. Sedan pratade Tomas Tobé om ersättningar och att man ska få en aktivitetsersättning. Men jag kan fundera starkt över - jag tror inte att jag är ensam om det - om man inte, när man slänger ut människor från en försäkring och ska krångla in dem i en annan försäkring och det handlar om tre månader, ser att det faktiskt kan vara så att människor inte får sin ekonomiska ersättning som gör att de kan betala sin hyra i tid eller köpa sin mat? Finns det verkligen ingen självkritik när det gäller att slänga ut människor från den ena försäkringen och krångla in dem i den andra? Det handlar om att enskilda människor som har varit sjuka kanske riskerar att inte få sin ekonomiska ersättning i tid och därmed inte kan betala sin hyra. Ser ni verkligen inte att det finns några problem med de saker som ni gör i fråga om dogmatiska tidsgränser och att människor ska slängas ut ur en försäkring och krånglas in i en annan?

Anf. 89 Tomas Tobé (M)

Fru talman! Det är intressant att Maria Stenberg lyfter fram ordet självkritik och inte med ett ord berör de ordval som Socialdemokraterna väljer att använda i denna debatt. Det beklagar jag verkligen. Men jag hoppas att vi i framtiden inte ska behöva återkomma till denna typ av retorik i debatten, för det tror jag inte att det svenska samhället och de väljare som ska välja mellan regeringsalternativen tjänar på. Det vore bättre om vi sakligt kunde diskutera de olika förslagen. Där svarar jag sakligt hur vi ser på det aktivitetsstöd som ska betalas ut. Det är ingen tvekan om att vi ska säkerställa att detta är på plats. Jag vill återkomma till den fråga som Maria Stenberg inte svarade på. I Socialdemokraternas budgetförslag står följande: Är man inte längre sjuk är det självklart att man ska återgå i arbete eller söka ett nytt arbete. Men det ska gälla redan från första dagen i sjukskrivning. Den intressanta frågan blir då: Menar Socialdemokraterna på fullt allvar att man redan från första dagen ska vara tvingad att söka arbete på hela arbetsmarknaden? Man kan jämföra med den gräns på sex månader som gäller i dag inom ramen för rehabiliteringskedjan.

Maria Stenberg (S)

Anf. 90 Maria Stenberg (S)

Fru talman! Det är självklart för oss socialdemokrater att alla människors förmåga till arbete ska tas till vara. Varje arbetad timme räknas. Därför behövs också ett arbetsliv som kan möta människors olika förutsättningar för att kunna ha ett jobb. Jag hörde Tomas Tobé inledningsanförande tidigare i debatten. Han talade då om Margareta som han hade stora bekymmer för. Men det är den här politiken, den här regeringen och den här verkligheten som många människor ska leva med i dag och efter nyår. Min fråga är: Är det verkligen nödvändigt att göra Margareta fattigare med försörjningsproblem innan den politik som gäller i dag kan hjälpa henne? Är det verkligen nödvändigt att behandla människor på det viset? Det tycker inte vi. Alla människors förmåga ska tas till vara. Varje arbetad timme ska räknas. Men det är inte nödvändigt att göra människor fattigare, och det innebär att de får försörjningsproblem, innan man kan hjälpa dem tillbaka till ett arbete.

Jan Ericson (M)

Anf. 91 Jan Ericson (M)

Fru talman! Låt mig börja med några korta referat: Långa sjukskrivningar är en viktig förklaring till den höga sjukfrånvaron i Sverige. Två femtedelar av de pågående sjukskrivningsfallen har pågått i ett år eller mer. I vissa fall kan långtidssjukskrivning givetvis vara berättigad, men mycket tyder på att många människor i onödan fastnar i sjukskrivning. Det är i många sjukskrivningsfall rationellt för alla inblandade att inget göra, att låta sjukskrivningen fortgå med ersättning från sjukförsäkringen. Att sjukskrivningar drar ut på tiden drabbar den sjukskrivne hårdast. Chanserna att återgå till arbete krymper när sjukfrånvaron blir längre. Tidiga insatser är det som bäst kan hjälpa den sjukskrivne tillbaka till arbete. De långa sjukskrivningarna riskerar att leda till utslagning från arbetslivet. Texten kunde ha varit hämtad från alliansens valmanifest 2006. Men det är den inte. Referaten kommer från LO:s idéskrift om morgondagens sjukförsäkring. När alliansregeringen tillträdde kunde vi konstatera att vi hade världens mest sjukfrånvarande befolkning samtidigt som vi hade en av världens friskaste befolkningar. Bertil Thorslund, som är analytiker på Försäkringskassan, uttrycker saken så här: Vi har använt sjukskrivningar som ett sätt att lösa andra problem än ohälsa, framför allt sysselsättningsproblem. I sammanhanget kan det vara av intresse att påpeka att antalet sjukskrivna har minskat med nära 100 000 personer under alliansens regeringstid, vilket gör att mängden sjukskrivna i Sverige börja närma sig nivåerna i jämförbara länder. Många av de tidigare sjukskrivna har kommit ut på arbetsmarknaden. Detta är givetvis en bidragande orsak till att arbetslösheten har ökat. Plötsligt syns de arbetslösa i stället för att döljas i sjukförsäkringssystemet. Med alliansens politik är det slut med att använda sjukförsäkringen för att dölja arbetslösheten. Från och med nu är sjukförsäkringen ett system för att hantera ohälsa och ingenting annat. Vill verkligen Berit Högman, Torbjörn Björlund, Ulf Holm, Maria Stenberg och övriga i oppositionen ha tillbaka den gamla uselt fungerande och människofientliga sjukskrivningspolitiken? Fru talman! Förra veckan debatterade socialförsäkringsutskottet sjukförsäkringsreformens sista steg. De som lyssnade kommer säkert ihåg hur utskottets ordförande, min moderate kollega Gunnar Axén, började sitt anförande med att räkna upp ett antal exempel från tiden före valet 2006. Det var exempel efter exempel från tidningarna som visade hur människor på den tiden förtidspensionerades mot sin vilja eller glömdes bort i sjukförsäkringssystemet i åratal utan stöd eller rehabilitering. Det mest upprörande exemplet var kanske Aron Eriksson som var bara 20 år när han erbjöds förtidspension mot sin vilja. Faktum är att under Socialdemokraternas tid vid makten förtidspensionerades 140 människor om dagen. Varje dag, vardag som helgdag, vecka efter vecka, månad efter månad pågick denna cyniska socialdemokratiska utsorteringspolitik. 140 personer om dagen gallrades bort och kasserades från arbetsmarknaden och dömdes till ett liv i utanförskap och med en låg ersättning. När alliansen tog över regeringsmakten fanns 550 000 personer i förtidspension. I dag är de glädjande nog 50 000 färre, och antalet nya förtidspensionärer har minskat kraftigt. Men med oppositionens politik kommer kurvorna att vända uppåt igen. Fru talman! Att ge aktivt stöd till sjukskrivna för att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet är inte bara viktigt för den enskilda människan. Inom inte alltför många år kommer Sverige, precis som andra länder, att drabbas av mycket stora pensionsavgångar. Efter hand kommer dagens besvärliga arbetsmarknad att vändas till en situation där Sverige får brist på arbetskraft. Vi kommer aldrig att kunna trygga välfärden och stödet till de verkligt allvarligt sjuka om inte personer med arbetsförmåga får stöd och hjälp att komma tillbaka i arbete i en omfattning som de klarar av. Alliansens mål är just att hjälpa alla som kan tillbaka från sjukfrånvaro till arbetsgemenskap, från begränsad sjukpenning till en lön som man kan leva på, från att vara bortglömd till att äntligen synas. En viktig del i detta är att Sverige nu får en gräns för hur länge man kan vara sjukskriven om man inte är allvarligt sjuk. Sådana gränser finns redan i de flesta andra länder. När oppositionen nu säger att man vill återinföra den obegränsade sjukskrivningstiden för alla innebär detta med automatik att man återgår till den katastrofala situation som rådde före 2008 års reform. Den nedbrytande utslagningen av människor kommer att fortsätta. Det är beklämmande att oppositionen återigen vill tillbaka till det oanständiga och orättvisa system som misshandlade så många människor i vårt land. Socialdemokraterna spelar dessutom ett dubbelspel när de säger att de vill riva upp tidsbegränsningen av sjukskrivningstiden samtidigt som de inte har satt av en enda krona för detta i sin alternativa budget. Lova går ju, men då borde de i anständighetens namn också vara beredda att betala vad det kostar. Och vi talar om åtskilliga miljarder per år som skattebetalarna får betala för att långtidsförvara människor i sjukförsäkringssystemet. Fru talman! Jag konstaterar med intresse att medierna under de senaste dagarna har svängt i sin bevakning av sjukförsäkringsfrågan och äntligen börjat granska oppositionens egna förslag. Ingen seriös journalist kan undgå att upptäcka de stora luckorna i oppositionens politik, den bristfälliga finansieringen, den cyniska taktiken att förvanska regeringens politik för att skrämma de mest utsatta människorna i samhället och, inte minst, hur splittrade de tre partierna i vänsterexperimentet är när det gäller sjukförsäkringspolitiken. Socialdemokraternas och den övriga oppositionens luftslott kan kanske lura enstaka människor, men i längden kommer verkligheten i fatt även oppositionens politiska spel. Visst är det väl lite märkligt att de tre oppositionspartierna som under sin tid vid makten förtidspensionerade människor och tvingade dem att säga upp sig från sina jobb efter så lite som ett års sjukskrivning nu upprörs över att människor som bedöms ha arbetsförmåga efter två och ett halvt år hänvisas till Arbetsförmedlingen för att få hjälp att hitta ett arbete. Är det inte egentligen det helt självklara att man ser dem som är sjuka, inte glömmer bort dem utan ger dem hjälp och stöd att komma tillbaka? Är det inte just det som är verklig solidaritet och rättvisa i ett välfärdssamhälle - chansen att komma tillbaka? Jag vill vända mig till dem som följer denna debatt framför tv:n. Vilket förtroende har du som medborgare för de politiker som medvetet sprider hotfulla men felaktiga påståenden och utnyttjar de allra mest utsatta och sköra människorna som brickor i ett politiskt spel? Jag vill här citera ledaren i Göteborgs-Posten i söndags: "Socialdemokraterna har spelat falskt, men gjort det skickligt och inte sällan fått hjälp av en ibland både okunnig och aningslös nyhetsrapportering." Var finns empatin hos de politiker som agerar på detta sätt? Glöm inte att det var den politiska oppositionen i denna kammare som under sin regeringstid skapade det eländiga sjukförsäkringssystem som alliansen tvingades ta krafttag för att röja upp. Det handlade om orimligt långa sjukskrivningsperioder, bristande stöd och rehabilitering och förtidspensionering av ungdomar mot deras vilja. Jag vill fråga oppositionens företrädare i denna debatt om man inte känner minsta lilla anledning till självkritik för att man ställt till detta elände. Om man ser anledning till självkritik, varför vill man då gå tillbaka till detta sjuka system? Fru talman! Försäkringskassan uppskattar att sju av tio långtidssjukskrivna kommer att hitta en väg tillbaka genom alliansens sjukförsäkrings- och rehabiliteringsreform. Om detta visar sig stämma kommer ett mycket stort antal människor att hitta en väg tillbaka till arbetsgemenskap och en egen inkomst som man kan leva på. De 4 juni 2008 deltog jag i riksdagsdebatten om införandet av sjukförsäkringsreformen. Jag avslutade mitt anförande med dessa ord, som är minst lika aktuella i dag: "Jag kommer att rösta ja till liggande förslag med en stolthet att tillhöra ett regeringsunderlag som äntligen ser människorna bakom sjukskrivningarna och som vill ta tag i de problem som Socialdemokraterna och deras två stödpartier så länge har nonchalerat. Mitt hjärta slår inte för system eller för politisk prestige. Mitt hjärta slår för dem som har misshandlats i systemen under tolv år av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Många sjukskrivna människor går nu äntligen en ljusare framtid till mötes." Det är värt en applåd, Maria Stenberg. (Applåder)

Michael Anefur (Kd)

Anf. 92 Michael Anefur (Kd)

Fru talman! Det är inte sant att alliansen jagar ut svårt cancersjuka på arbetsmarknaden. Det är inte sant att alliansen tvingar döende att söka arbete i hela landet. Det är inte heller sant att alliansen tvingar arbetsoförmögna att söka arbete de aldrig kan utföra. Ord och deras värde är viktigt. Tyvärr har orden i den här debatten förlorat i värde genom medvetna överdrifter och feltolkningar. Det är däremot sant att alliansen ger tusen och åter tusen människor rätten och möjligheten att komma tillbaka till arbete genom en fungerande rehabiliteringskedja. Den sjukskrivna får kontinuerlig uppföljning och hjälp att komma tillbaka till sitt arbete eller, efter ett halvår, ett arbete hos en ny arbetsgivare. Det finns trygghet inbyggt i systemet; ingen riskerar att bli utkastad. Reformen innebär att man kan få sjukpenning i ett år. Därefter kan förlängd sjukpenning medges i ytterligare ett och ett halvt år vid allvarlig sjukdom. Det är alltså totalt två och ett halvt år med sjukpenning. Dessutom har systemen massor av ventiler och säkerhetslinor för att den enskilde ska känna trygghet och våga känna efter hur långt möjligheterna sträcker sig för att kunna ta ett arbete. För den som lider av allvarliga sjukdomar, till exempel cancer, ms eller liknande, eller genomgår en långvarig rehabilitering efter en olycka eller stroke, kan sjukpenning utan tidsbegränsning beviljas. I de fall där arbetsförmågan bedöms vara helt borta, om den är permanent nedsatt och inte kommer tillbaka, ska sjuk- och aktivitetsersättning utgå. Den som bedöms ha arbetsförmåga erbjuds en introduktionsutbildning hos Arbetsförmedlingen. Det är tydligen det som är så fruktansvärt farligt. Man erbjuds en introduktionsutbildning under maximalt tre månader. Det är 15 000-17 000 personer som kommer att få den möjligheten den 1 januari. Det kommer att byggas på under året så att ungefär 55 000 får möjlighet 2010. Det kan leda till olika resultat till exempel att framtida arbetsförmåga inte finns. Då beviljas förtidspension. Det är inte tidsbegränsat. Det kan vara så att arbetsförmåga finns. Därmed återgår man till tidigare arbetsgivare eller ställer sig till arbetsmarknadens förfogande på annat sätt. Det kan också vara så att arbetsförmågan är partiell, alltså delvis. Då får man hitta en lösning som är en kombination av arbete, sjukskrivning och förtidspension. Man kan bedöma att arbetsförmågan inte finns just nu men att den kommer tillbaka så småningom. Då går man tillbaka och får sjukpenning. Jag ska vara ärlig och säga att när en person lämnar sjukförsäkringen krävs det en återkvalificeringstid på tre månader. Den återkvalificeringstiden löser man genom introduktionsutbildningen hos Arbetsförmedlingen. Om livet sedan fortfarande är lika kärvt har man rätt till en ny försäkringsperiod. Man kan fundera på vilken kontrast det är mellan den här rehabiliteringskedjan och det tidigare systemet. Det tidigare systemet sjukskrev och förtidspensionerade människor, det gömde dem i statistik och glömde dem i verkligheten. Det sades öppet att förtidspensionering är ett sätt att reglera arbetslöshet. Det är alltså ett sätt att hantera statistik. Vi ska inte ens prata om den människosynen, enligt min mening. Fru talman! Jag måste säga att det under den senaste tiden har varit tragiskt att läsa tidningarna, lyssna på radio och se på tv. En grov och mycket förenklad och felaktig bild har spritts om hur dessa människor ska hanteras, påverkas och få sina liv förstörda den 1 januari. Jag är ny här i kammaren. Det är första gången jag står här. Det är ett otroligt stort ansvar att svartmåla en reform som egentligen vill ge människor en ny möjlighet. Det ansvaret är tungt för dem som medvetet misstolkar och medvetet säger saker som man vet inte är riktigt sanna. Man försöker påvisa att alliansen vill medborgarna illa. Det är ingen som går på det. Sanningen är att de flesta som lämnar sjukförsäkringen för Arbetsförmedlingens introduktionsprogram vinner två saker. Det första och viktigaste är självklart möjligheten att pröva sin arbetsförmåga igen och få möjlighet att komma tillbaka. Det andra är - och det är min fulla övertygelse - att de flesta som i dag har förlängd sjukpenning kommer att få högre ersättning under introduktionsperioden. Efter detta ska man verkligen vara ödmjuk. Självklart ska alla vi i denna kammare vara ödmjuka inför den förändring som nu sker. Det finns inte någon som till hundra procent kan garantera att inte en enda människa kommer i kläm när det nya systemet sätts i sjön den 1 januari. Det kommer att finnas inkörningsproblem i de nya systemen precis som i alla system, och därför finns dessa nivåer av olika tryggheter, livlinor och kontrollpunkter. Det finns dock ändå de som förmodligen kommer i kläm, och där handlar det om att våra tjänstemän ute i verkligheten ser till människan och inte systemet och säger: Det här blev fel. Vi löser det. Vi får rätta till det efter hand. Det finns i min mening anledning att kritisera en del av förarbetet till denna reform. Det behöver vi inte sticka under stol med, tycker jag. Det hade kunnat göras tidigare, och det kunde ha gjorts bättre. Men det förhindrar inte att själva reformen är ett under för väldigt många människor som har varit undanstoppade och nu får komma fram igen. Tänk att man under decennier har byggt system som passivt ställer människor ensamma, utanför och bortglömda! Den här regeringen ändrar på detta och ger människor möjlighet att komma tillbaka till både arbete och gemenskap. Alliansen har under de senaste veckorna förtydligat lagen på några punkter. Det är jättebra, men allt går inte att förutsäga i ett så här komplext system. Och det, mina vänner, gäller alla i denna kammare. Därför känns det olyckligt att några med visshet och total övertygelse pratar om såväl cancersjuka som döende, och stupstockar fick vi repeterat här ett antal gånger för en liten stund sen. Ur ett visst retoriskt perspektiv, alltså det kortsiktigt politiska, kan detta leda till framgång. På lång sikt är det definitivt ett förlorarkoncept eftersom medborgarna efter hand upptäcker att det påstådda infernot inte kom. Man upptäcker att det är mer än hälften av dem som fick den nya möjligheten som kan ha en praktik, ett deltidsarbete eller något annat. Trovärdigheten försvinner efter hand. Det är min fasta övertygelse. Det går inte att skrika på vargen hela tiden, för då är det ingen som bryr som när han väl kommer - på tal om vargar. Jag tror att medborgarna däremot är mer intresserade av oppositionens gemensamma förslag. Jo, jag sade det - oppositionens gemensamma förslag. Det finns tyvärr inte ens i sinnevärlden. Det finns inte över huvud taget. Och på tal om sinnevärlden: Var finns Socialdemokraternas skarpa förslag om sjukförsäkringen? Hur ska all denna demagogi betalas? I det budgetförslag som har kommit till denna kammare finns såvitt jag ser inga tabeller som visar på pengar som är avsatta för att göra stora förändringar i vårt förslag. Jag kan naturligtvis ha fel eftersom jag inte riktigt är inne i det här gamet än, men om jag inte tolkar det alldeles fel verkar det som att de förtidspensionärer som bara har tidsbestämd ersättning - de är väl ungefär 32 000 år 2010 - blir omförsäkrade också i Socialdemokraternas förslag. Skillnaden är alltså 32 000-54 000. Det är möjligtvis det vi bråkar om. Det är inte många Socialdemokrater som har sagt någonting om dessa 32 000. I det material som delades ut till massmedierna - budgetförslaget - hade vad jag förstår några tabeller försvunnit. Kanske är det så vist ordnat att det är bra att tabellerna inte är där, för då kan man fylla i vilka siffror man vill. Då kan det passa varje dag. Alliansens förslag är skapat för människor och för att människor som har varit bortglömda i utanförskap alltför länge ska få en ny möjlighet att pröva sin förmåga - var och ens förmåga - att arbeta igen och därigenom få både gemenskap och bättre ekonomi. Ingen ska lämnas efter. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag. (Applåder) (FÖRSTE VICE TALMANNEN: Jag noterar att talaren överskred den anmälda talartiden med 50 procent.)

Anf. 93 Jennie Nilsson (S)

Herr talman! Det är väl bäst att förvarna och säga att jag tror att jag också kommer att dra över talartiden lite grann i dag. Jag tror att jag kanske gör det eftersom jag någonstans mitt i när jag lyssnade på denna debatt bestämde mig för att jag bara måste ge mig på att göra en liten summering av vad det egentligen är vi hör i kammaren i dag. Först vill jag vända mig till Tobé. Anders Borg sade när han 2006 lade sin första budget att det skulle ta två år innan vi kunde se effekterna av omläggningen av politiken. Det ger 2008. För att använda Tobés metafor från hans första anförande: Tja, regeringen Reinfeldt drog ned byxorna på Sverige rejält, och nu står vi här med rumpan bar mitt under lågkonjunkturen. Man snackar om satsningar man vill göra. Man pratar vältaligt och, tror jag, ärligt och innerligt om att man vill ge människor rehabilitering och hjälpa dem tillbaka till arbete genom olika former av insatser. Det är bra. Jag tror att vi alla kan dela denna ambition och vilja. Men det jag inte förstår är varför varje talare från allianspartierna konsekvent tror att man för att kunna hjälpa människor, ge dem rehabilitering eller en annan insats, först måste göra dem otrygga och fattiga. Varför tror man det? Att sedan bli upprörd över retoriken när man får kritik för de förslag man lägger fram som innebär just att människor blir otrygga och fattiga tycker jag är häpnadsväckande - inte minst med tanke på att det vi har lyssnat på här i nästan fyra timmar är ett försök att retoriskt snacka hem ett fullkomligt tomt betänkande. Man försöker beskriva ganska små återställare på en rad områden - det är återställare av en politik man själv inledde denna mandatperiod med att rasera - som satsningar. Det spelar ingen roll hur mycket glöd man försöker lägga eller hur många personliga berättelser man försöker berätta. Det blir bara ett skal i alla fall. Det är bara retorik. Att regera innebär att ta ansvar för sin egen politik och för det man gör. Det är dags att vi börjar få se lite av det i kammaren från denna regering och dess företrädare. Med detta sagt ska jag växla över till det jag tänkte säga och som jag begärt sex minuters talartid för - och jag ska försöka hålla mig till sex minuter - nämligen ungdomsarbetslöshet. Det är så, herr talman, att de som är unga i dag ska bära upp samhället i morgon. Unga står för en stor och positiv kraft i vårt samhälle. De är kreativa, och de ser nya lösningar. Att ingjuta hopp och framtidstro i dagens unga generation är en framtidsinvestering. I dag står vi inför en enorm utmaning. Arbetslösheten ökar rekordsnabbt, och den ökar betydligt snabbare i Sverige än i övriga Europa. I takt med att ungdomsarbetslösheten växer blir också bristerna i den hittills förda politiken allt tydligare. Lägre ersättningsnivåer och bidrag till arbetsgivare som ändå har eller skulle ha anställt en ungdom har visat sig vara ett misslyckat experiment. Likaså har passivitet i stället för aktivitet visat sig misslyckat. Enligt den senaste arbetskraftsundersökning som presenterats av Arbetsförmedlingen var 40 448 ungdomar inskrivna i jobbgarantin för unga. Av dem fick endast 4 895 någon form av aktiv åtgärd. Det är strax över 10 procent som fick någon form av aktiv åtgärd. I aktiva åtgärder har jag räknat in all utbildning, all praktik, all arbetsträning, all rehabilitering och start av näringsverksamhet - drygt 10 procent! Trots att man nu har facit och trots att det borde vara uppenbart att politiken är feltänkt och inte fungerar väljer den borgerliga regeringen och utskottsmajoriteten att inte göra några analyser och att inte dra några slutsatser av resultatet. I stället ägnar man all kraft åt retoriken. Man beskriver justeringar på marginalen och återställare på utbildningsområdet som satsningar. Detta gör man trots att andelen unga i varje årskull som får möjlighet att läsa vidare på högskolan är mindre nu i en lågkonjunktur än vad den var när regeringen tillträdde 2006. Samtidigt har 40 000 platser försvunnit från komvux, och man har försenat utbyggnaden av den kvalificerade yrkesutbildningen. Att kalla det för satsningar tyder på nonchalans och okunskap. Det visar på en borgerlig regering som har varken förmågan eller viljan att ta ansvar för sin egen politik. Herr talman! Alla partier talar om hur viktiga ungdomar är. För oss socialdemokrater handlar det om att inte bara prata, utan också leverera en politik som fångar upp de drömmar och förväntningar som finns. Att inte efterfrågas på arbetsmarknaden och att inte klara sin egen försörjning innebär att det blir svårt att till exempel skaffa en egen bostad eller att bilda familj. Det blir helt enkelt omöjligt att få en bra start på vuxenlivet. Kampen för att just unga människor ska få jobb eller utbildning är därför en väldigt angelägen åtgärd. Att skapa fler möjligheter och en ljusare framtid för dagens unga är avgörande för att klara framtidens utmaningar. Vi har inte råd att slösa bort stora delar av en ungdomsgeneration med passiv arbetslöshet. Vi vill därför lägga ned den ineffektiva Jobbgarantin för unga och ersätta den med en politik som innehåller möjligheter till jobb, utbildning och praktik. Grundprincipen måste vara att unga ska erbjudas meningsfulla insatser utifrån de behov och förutsättningar de har. Vi vill ha en politik som möter framtiden, som rustar för att möta näringslivets behov av rätt kompetens och som klarar av den generationsväxling som ska till på stora delar av svensk arbetsmarknad. Utmaningen ligger i att se framtiden som en möjlighet och inte som ett problem. Men det gäller också att inse att unga inte är en homogen grupp med ett och samma behov. Herr talman! Det är utifrån den insikten som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har format sitt ungdomspaket. Vi vill införa jobbstart för unga som ger arbetslösa unga mellan 18 och 24 år möjligheter till jobb, utbildning och praktik. Jobbstarten innebär att arbetsförmedlingen redan första dagen gör en kartläggning av den arbetssökandes behov. De som bedöms behöva någon form av utbildning, praktik eller subventionerad anställning för att få jobb ska få det redan från början, utan onödiga och långa väntetider. Vi vill göra en särskild satsning på de långtidsarbetslösa unga som behöver komplettera sina gymnasiebetyg, ett ungdomslyft. Utöver det föreslår vi mer resurser till jobbutbildning och lärlingsplatser. Den centrala tanken här är att unga ska erbjudas en yrkesinriktad utbildning med arbetsplatsförlagd praktik. Erbjudandet ska matchas med krav på aktivt deltagande. Modellen är hämtad från Danmark, som har en av de lägsta nivåerna på ungdomsarbetslösheten i EU. I stället för en generell nedsättning av arbetsgivaravgiften för alla som har ungdomar anställda - en åtgärd som för övrigt döms ut av expertisen på området som dyr och ineffektiv, inte minst har Riksrevisionen varit kritisk - föreslår vi ett generöst första-jobbet-avdrag till de arbetsgivare som anställer en långtidsarbetslös ung människa. Arbetsförmedlingen ska anvisa platserna för att uppnå önskvärd sysselsättningseffekt och för att garantera kollektivavtalsenliga löner. Stora ungdomskullar och hög ungdomsarbetslöshet gör att vi satsar på fler platser inom såväl kvalificerad yrkesutbildning som högskolan, och vi avsätter medel för att säkerställa kvaliteten. Under de kommande åren när arbetsmarknaden är extra ansträngd föreslår vi dessutom särskilda praktikplatser för nyutexaminerade akademiker och ett traineeprogram till de kommuner och landsting som vill ta chansen att nyrekrytera nästa generations välfärdsarbetare. Herr talman! Det här är en del av vårt alternativ till skattesänkningar för lånade pengar. Vi vill ta till vara varenda ung person, inte bara just för att det är anständigt eller för att det är bra för den som är ung och arbetslös utan för att det är bra för Sverige. Vi vill använda lågkonjunkturen till att rusta för framtiden. Det är, herr talman, vår prioritering. Med det yrkar jag bifall till Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservation 25 som just handlar om åtgärder mot ungdomsarbetslöshet. (Applåder)

Anf. 94 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att jag välkomnar Jennie Nilssons språkbruk. Det är en klar förbättring från de tidigare inläggen från Socialdemokraterna. Det här var en retorik som är anpassad för den här kammaren, och jag välkomnar den utvecklingen. När det gäller innehållet konstaterar jag att Jennie Nilsson i likhet med alla andra socialdemokrater verkar ha befunnit sig i en bubbla från ungefär oktober 2008 fram till nu. Världen har gått igenom en internationell finanskris. Stora delar av världen har mötts av en lågkonjunktur. Inget av detta nämnde man från Socialdemokraterna i sina anföranden eller i sitt retoriska spel. Det handlar bara om att arbetslösheten har ökat. Det är ingen tvekan om att arbetslösheten har ökat. Men innan den internationella finanskrisen slog in och lågkonjunkturen kom in över Sverige hade 180 000 människor gått från utanförskap till arbete. Jag måste ställa två frågor på detta tema till Jennie Nilsson. Anser Jennie Nilsson att vi har genomgått en internationell finanskris och lågkonjunktur? Den andra frågan gäller regeringens politik, som inom OECD är den mest expansiva. Anser Jennie Nilsson att OECD har fel i sina bedömningar när det gäller den svenska regeringens politik för att möta krisen? Jennie Nilsson tog upp gruppen ungdomar och åtgärder för dem. Det tycker jag är positivt. Vi behöver fler åtgärder för att bekämpa den höga ungdomsarbetslöshet som Sverige har haft under lång tid och där jag tror att utmaningarna kommer att ligga fast. Då blir min fråga till dig eftersom jag tidigare inte fått svar från dina kolleger: På vilket sätt får fler ungdomar behålla sitt arbete eller får ett nytt arbete när ni fördubblar kostnaden i arbetsgivaravgift för att anställa?

Anf. 95 Jennie Nilsson (S)

Herr talman! Svaret är att fler ungdomar inte får jobb för att vi utökar den nedsättning av sociala avgifter som ni gjort för unga. Ditt problem är att de inte fick jobb med nedsättningen heller. Det borde vara den fråga du ställer, och inte till mig utan kanske till dina kamrater i regeringen. Det är en åtgärd som döms ut av alla utom regeringen själv som dyr och ineffektiv med stora dödviktseffekter. Det här är inte min retorik utan det här är forskningens och expertisens retorik. Det är det första. För det andra är vi beredda att göra det billigt att anställa långtidsarbetslösa unga. Det är inte en generell åtgärd utan en riktad åtgärd som historien och expertisen på området säger fungerar. Det är mitt svar till dig, Tobé. Det är mitt råd till regeringen. Gör riktade insatser i stället så får ni kanske effekt på de pengar som ni satsar. Det andra som du tar upp handlar om den internationella finanskrisen och varför jag i mitt anförande inte tog upp någonting av det. Underförstått antar jag att Tobé undrar om jag anklagar regeringen för finanskrisen eller något i den stilen. Självklart gör jag inte det. Självklart kan inte regeringen Reinfeldt eller finansminister Anders Borg skyllas för att det är en internationell finanskris. Däremot kan de och ska de hållas ansvariga för den politik som de har fört med anledning av krisen, eller kanske oftare avsaknaden av politik. Utvecklingen i Sverige har varit sämre, inte minst på ungdomsområdet, än i stort sett vartenda annat land i EU. Det är ett resultat av er politik, Tomas Tobé. Det kan ni, och det ska ni, ställas till ansvar för.

Anf. 96 Tomas Tobé (M)

Herr talman! Jag välkomnar att Jennie Nilsson erkänner att den finansiella krisen och lågkonjunkturen inte kan lastas regeringen. Sedan har hon helt rätt i att vi kan diskutera åtgärder. Regeringen har mött krisen på ett mycket kraftfullt sätt med utökat stöd, arbetspraktik, kompetensutveckling, utbildningsplatser och så vidare, allt för att hjälpa till i omställningen så att människor står redo när konjunkturen vänder och jobben är tillbaka. När det gäller ungdomarna efterlyser Jennie Nilsson mer riktade insatser, framför allt mot arbetslösa. Det verkar lite grann som om Socialdemokraterna inte känner till att vi just för de långtidsarbetslösa skapat ett snabbspår i form av nystartsjobb. Redan efter sex månader är man kvalificerad för ett nystartsjobb där arbetsgivaravgiften är borttagen. Den åtgärden finns. Vi har en jobbgaranti för ungdomar; Jennie Nilsson påstår att den är passiviserande. Jag kan konstatera att 70 procent har gått vidare till arbete. Nu under krisen 2009 har 60 procent gått vidare. Det tycker jag är intressanta siffror. För mig handlar det mer om att hjälpa människor in i arbete än att hjälpa dem in i åtgärder, särskilt gäller det den typ av åtgärder som vi tidigare har sett, som snarare skulle ha förlängt arbetslösheten. Avslutningsvis vill jag, herr talman, tacka för erkännandet att man inte tror att borttagandet av nedsättningen kommer att skapa nya jobb. Utifrån läget med den höga ungdomsarbetslöshet vi har undrar jag om Socialdemokraterna verkligen anser att det är försvarligt att i ett sådant läge göra det dubbelt så dyrt vad gäller arbetsgivaravgiften att anställa ungdomar. Det är det verktyg vi har från politiskt håll för att se till att ungdomar som grupp får en bättre situation på arbetsmarknaden.

Anf. 97 Jennie Nilsson (S)

Herr talman! Återigen måste jag notera humorn i att Tobé av alla människor anklagar oppositionen för hur man väljer att använda retoriska grepp. Visst, jag säger ingenting om orden, och det ligger väl också i politikens natur att göra det. Det är humor när man med bara ord, med bara retorik, väljer att försöka täcka över någonting som inte finns. Faktum är att över 40 000 befinner sig i jobbgarantin för unga. Av dem får mindre än 5 000 en aktiv åtgärd, och du lyfter fram det som ett lyckat recept, Tomas Tobé. Är du nöjd med det resultatet? Nu har jag inte färska siffror, men de siffror som redovisades före sommaren visar att av alla dem som haft och sedan lämnat ett nystartsjobb - där unga är en grupp som du lyfter fram som ett lyckat exempel - var 70 procent efter tre månader tillbaka i arbetslöshet. Det är ett faktum. De fick efter nystartsjobbens slut inga varaktiga jobb som var osubventionerade. Tycker Tobé och regeringen att det är nöjaktigt? Är ni nöjda med att vi har en sämre utveckling i Sverige än i övriga Europa? Är ni nöjda med den politik ni har för unga på svensk arbetsmarknad? I så fall blir jag riktigt orolig.

Jan Ericson (M)

Anf. 98 Jan Ericson (M)

Herr talman! Jennie Nilsson talar om humor. Jag har lite svårt att se humorn i Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik. Jag tycker att den snarare är tragisk. Vi diskuterar ofta hur många jobb de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar har gett. Jag skulle vilja fråga Jennie Nilsson: Hur många ungdomar blir arbetslösa när Socialdemokraterna tar bort den reduktionen? Det är lätt att säga att det inte blivit så många nya jobb för ungdomar på grund av de sänkta arbetsgivaravgifterna. Däremot diskuterar vi sällan hur många ungdomar som fått behålla sina jobb på grund av att arbetsgivaren fått halverad arbetsgivaravgift. Den frågan tycker jag att Jennie Nilsson ska svara på. Sedan säger Jennie Nilsson att allt är mycket eländigare i Sverige än i andra länder till följd av lågkonjunktur och finanskris. Det påståendet måste vi rätta till. För det första är Sverige ett av de tre EU-länder som klarar statsfinanserna och kraven i stabilitetspakten. Sverige och ytterligare två länder klarar av det. Inga andra länder gör det. För det andra är prognoserna tydliga och säger att vändningen på arbetsmarknaden i Sverige kommer att gå snabbare än i övriga EU-länder. Det är viktigt. Vidare vill jag påminna Jennie Nilsson om att såväl LO som OECD tydligt sagt att den svenska arbetsmarknadspolitiken samlat ger 1-2 procent lägre arbetslöshet, oavsett konjunktur, än om man hade fortsatt med Socialdemokraternas politik. Jag vill fråga Jennie Nilsson varför hon vill föra en politik som skapar en arbetslöshet som ligger 1-2 procentenheter högre i både hög- och lågkonjunktur. Hur hade det sett ut i Sverige i dag om vi hade haft en arbetslöshet på ytterligare 1-2 procentenheter som vi skulle behövt hantera i arbetsmarknadspolitiken och statsfinanserna?

Anf. 99 Jennie Nilsson (S)

Herr talman! Med risk för att få en tillsägelse av talmannen och uppröra Tobé måste jag konstatera att Jan Ericson läser LO:s rapporter ungefär som fan läser Bibeln. Det finns absolut ingenting som tyder på att er politik, Jan Ericson, skulle ge 1-2 procent lägre arbetslöshet än några andra jämförelser. Tvärtom kan man konstatera att utvecklingen vad gäller exempelvis ungdomsarbetslösheten har en sex gånger snabbare ökningstakt i Sverige än i andra jämförbara länder. Sverige klarar statsfinanserna ganska bra, där ger jag Jan Ericson rätt, men det beror till största delen på tolv år av socialdemokratiskt styre, som ni i flera omgångar stått och raljerat om under den här debatten. Man byggde upp ett rejält överskott som ni i princip nu har nallat slut på. När man hänvisar till OECD, det gjorde även Tobé, liksom man ibland hänvisar till evidensbaserad forskning, hänvisar man konsekvent till gamla rapporter. Man tar inte till sig någonting av den nya forskning som kommer. Den senaste OECD-rapporten lyfter exempelvis fram Danmark som ett lysande exempel på hur man där jobbar med aktiva arbetsmarknadsinsatser för unga - det som man har rustat ned i Sverige. Man väljer selektivt ut de forskningsrapporter eller delar av rapporter som man tycker passar in i ens förblindade ideologiska vision. Det tycker jag är bekymmersamt för framtiden.

Jan Ericson (M)

Anf. 100 Jan Ericson (M)

Herr talman! Jennie Nilsson hade 20 sekunder kvar av sin repliktid för att ge mig svar på frågan hur många ungdomar som skulle bli arbetslösa med Socialdemokraternas politik, men jag fick inget svar. Jag tolkar också det som ett svar. Jag har läst OECD-rapporten, och den handlar inte alls om Socialdemokraterna. Däremot handlar den definitivt om alliansens politik. Där sägs tydligt att det är alliansens politik som ger 1-2 procentenheter lägre arbetslöshet. Detta står även i LO:s rapport, som jag har läst. När Jennie Nilsson säger att statsfinanserna i Sverige är starka på grund av Socialdemokraternas tidigare styre blir det faktiskt lite humor. Det som stärkt de svenska statsfinanserna är den snabba ökningen av antalet arbetade timmar och antalet människor i arbete under 2007 och 2008. Det har gett oss det starka utgångsläget så att vi har kunnat hantera krisen. Det är inte tidigare års politik som skapat det utan klart och tydligt alliansens politik. I sitt anförande sade Jennie Nilsson att alliansen vill göra människor otrygga och fattiga. Jag vill fråga Jennie Nilsson om hon anser att en närmast obligatorisk förtidspension för en 20-åring i så fall innebär trygghet och rikedom.