Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad

Herr talman! För en vecka sedan kom SCB:s senaste arbetskraftsunder- sökning. Den visar att vi svenskar jobbar mindre i dag än vad vi gjorde förra året vid den här tiden. Antalet arbetade timmar har sjunkit från 144 miljoner till 140 miljoner. SCB menar att en betydande orsak till detta är den ökande sjukfrånvaron. Men i går kom ännu dystrare besked. Konjunkturinstitutet reviderar ned tillväxten kraftigt nästa år. Samma besked gav Svenskt Näringslivs konjunk- turbedömare för ett par dagar sedan, och nu stiger arbetslösheten i Sverige. Alla siffror pekar faktiskt åt fel håll. Det betänkande som vi ska behandla här i dag bygger på en budgetproposition som är helt inaktuell i det här avseen- det. Och det finns ingen beredskap att hantera den stigande arbetslösheten. Budgeteringsmarginalen är 300 miljoner kronor, och det är felräkningspengar när stigande arbetslöshet driver upp a-kasseutgifterna och kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Min fråga till Anders Karlsson och Socialdemokraterna är: Vilken bered- skap har ni för att möta den här nya situationen, som Konjunkturinstitutet nu pekar på, när alla prognoser pekar åt fel håll? Hur kommer ni att hantera den under kommande år? Att det är ett obsolet betänkande vi diskuterar i dagens debatt visar majo- ritetens skönmålning av den svenska arbetsmarknaden. Man skriver att ut- vecklingen är förhållandevis positiv. Frågan är då vilka signaler som gör utvecklingen förhållandevis positiv. Är det den gamla skrytvalsen om att det faktiskt har skapats många nya jobb under de senaste åren? Det kan egentligen inte vara det, eftersom san- ningen är att Sverige är ett av de sämsta länderna i EU på att skapa nya jobb - under de senaste åren mellan 1997 och 2001. Vi hamnar på plats 11 av 14. Vi har samma internationella konjunkturmiljö, och vi var på elfte plats bland EU-länderna när det gällde förmågan att skapa nya jobb. Det skapas alltså nya jobb men långt mycket färre än i de andra EU-länderna. Studerar man de sammanlagda kostnaderna för sjukskrivningar och ar- betslöshet sedan Socialdemokraterna kom tillbaka till makten 1995 ser man att utgifterna sedan mitten av 1990-talet har legat konstant. Kostnaderna för arbetslöshet har minskat, men samtidigt har sjukskrivningskostnaderna ökat. Socialdemokraternas tid vid makten har alltså handlat om att flytta människor och statsutgifter från bokföringsposten arbetslöshet till posten sjukskrivning. Är det den här utvecklingen som majoriteten kallar förhållandevis positiv? Att sjukfrånvaron är huvudförklaringen till den sänkta arbetslösheten un- der senare år bekräftas också av statistiken över antalet arbetade timmar. Mellan 1997 och 2001 ökade antalet verkligt arbetade timmar med bara 5 %, och under den senaste hösten har den här ökningen utraderats fullständigt. Herr talman! En helt avgörande fråga för arbetsmarknadens utveckling är också lönebildningen, och hur märks det i dagens betänkande? Jo, det är några korta pliktskyldiga rader som refererar till vad Medlingsinstitutets generaldirektör har sagt på ett besök i utskottet. Konjunkturinstitutet, liksom Medlingsinstitutet tidigare, varnar för att ar- betskraftskostnaderna stiger snabbare än i omvärlden. Ungefär en procenten- het snabbare ökar lönerna i Sverige jämfört med omvärlden, vilket driver upp arbetslösheten med tiotusentals människor. Men lönebildning handlar inte bara om den totala löneutvecklingen. Vi är många som unnar exempelvis omsorgspersonalen inom Kommunals avtals- område högre löner, inte minst för att man ska kunna rekrytera mer personal och skapa en bättre arbetsmiljö. Men om Kommunals lönekrav sprider sig till andra avtalsområden blir utvecklingen ännu dystrare än vad KI nu förutspår. Men lönebildningen måste också fungera som smörjmedel i ekonomin, så att växande företag kan dra till sig arbetskraft och människor vågar och vill utbilda sig och ta ansvar. Även här ser vi stora problem och en passiv reger- ing. Herr talman! Sjukskrivningar, förtidspensioneringar, arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder och studier håller nere den öppna arbetslösheten och döljer mycket av sanningen, mycket av de verkliga problemen. Med dagens mål för sysselsättningen skulle vi kunna uppnå målet om 80 % sysselsatta trots att hundratusentals människor är sjukskrivna och för- tidspensionerade. Nuvarande mål är helt enkelt missvisande. Vi behöver ett realistiskt och väldefinierat mål där det tydligt framgår hur stor andel männi- skor som är i verkligt arbete. Det finns utrett och diskuterat i en av Jan Rydhs utredningar. Det borde få regeringen att snarast återkomma till riksdagen med ett förslag i denna riktning. Herr talman! Det är väl knappast okänt för någon i kammaren att Riksda- gens revisorer nyligen kommit med svidande kritik mot regeringen och dess styrning av AMS och länsarbetsnämnderna. Man pekar på att oklara mål kan leda till att politiken blir mindre effektiv och att alltför allmänna målformule- ringar minskar möjligheterna att utvärdera politiken. Det är mycket besk kritik från Riksdagens revisorer. Dessutom ser vi långsiktigt växande problem med brist på arbetskraft inom vissa områden och regioner. Arbetsmarknadspolitiken förmår inte mat- cha de lediga jobben mot de arbetslösa. Jag är övertygad om att det finns mycket att vinna på mer mångfald inom arbetsmarknadspolitiken. Flera olika aktörer kan bedriva verksamheter och hjälpa människor att finna de jobb som passar dem. Därför kräver vi kristde- mokrater tillsammans med de andra borgerliga partierna att regeringen skyndsamt tar initiativ till en ny arbetsmarknadspolitik som sätter individen i centrum. Vi har utvecklat riktlinjer för detta i reservation 1. Genom att öppna för olika alternativ kan vi bättre än i dag ta till vara idé- er som kan förbättra matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande. Herr talman! Vi står inför en fortsatt osäkerhet vad gäller såväl Sveriges ekonomi som den internationella konjunkturen. Vi kan inte lita på att ett uppsving i konjunkturen ska lösa arbetslöshetsproblemen här i Sverige. Vi kan definitivt inte räkna med att en förbättrad konjunktur så småningom ska lösa arbetskraftsbristen. Att reformera arbetsmarknadspolitiken är därför av grundläggande bety- delse, både för att arbetslösa ska få jobb och för att öka arbetskraftsutbudet. Om vi ska lyckas med båda delarna måste vi också hejda de skenande sjuk- skrivningarna och det ökande antalet förtidspensionerade. Herr talman! Min tilltro till att den nuvarande regeringen ska förmå göra någonting åt detta är begränsad. Vi kristdemokrater har under flera år i de- batterna i kammaren varnat för att vi ska hamna i den situation som vi nu står inför. Nu står vi på tröskeln till en mycket bekymmersam utveckling med stigande arbetslöshet och ökande problem på arbetsmarknadens områden. Regeringen och utskottsmajoriteten låtsas att det regnar och skriver att ut- vecklingen är förhållandevis positiv. Jag är allvarligt oroad för vad som sker i vårt land och vad vi står inför just nu. Frågan är om Anders Karlsson, Ca- milla Sköld Jansson och Ulf Holm också är oroade och vad de tänker göra åt detta. Ni är skyldiga oss svaret i dag.

Herr talman! För en vecka sedan kom SCB:s senaste arbetskraftsunder- sökning. Den visar att vi svenskar jobbar mindre i dag än vad vi gjorde förra året vid den här tiden. Antalet arbetade timmar har sjunkit från 144 miljoner till 140 miljoner. SCB menar att en betydande orsak till detta är den ökande sjukfrånvaron. Men i går kom ännu dystrare besked. Konjunkturinstitutet reviderar ned tillväxten kraftigt nästa år. Samma besked gav Svenskt Näringslivs konjunk- turbedömare för ett par dagar sedan, och nu stiger arbetslösheten i Sverige. Alla siffror pekar faktiskt åt fel håll. Det betänkande som vi ska behandla här i dag bygger på en budgetproposition som är helt inaktuell i det här avseen- det. Och det finns ingen beredskap att hantera den stigande arbetslösheten. Budgeteringsmarginalen är 300 miljoner kronor, och det är felräkningspengar när stigande arbetslöshet driver upp a-kasseutgifterna och kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Min fråga till Anders Karlsson och Socialdemokraterna är: Vilken bered- skap har ni för att möta den här nya situationen, som Konjunkturinstitutet nu pekar på, när alla prognoser pekar åt fel håll? Hur kommer ni att hantera den under kommande år? Att det är ett obsolet betänkande vi diskuterar i dagens debatt visar majo- ritetens skönmålning av den svenska arbetsmarknaden. Man skriver att ut- vecklingen är förhållandevis positiv. Frågan är då vilka signaler som gör utvecklingen förhållandevis positiv. Är det den gamla skrytvalsen om att det faktiskt har skapats många nya jobb under de senaste åren? Det kan egentligen inte vara det, eftersom san- ningen är att Sverige är ett av de sämsta länderna i EU på att skapa nya jobb - under de senaste åren mellan 1997 och 2001. Vi hamnar på plats 11 av 14. Vi har samma internationella konjunkturmiljö, och vi var på elfte plats bland EU-länderna när det gällde förmågan att skapa nya jobb. Det skapas alltså nya jobb men långt mycket färre än i de andra EU-länderna. Studerar man de sammanlagda kostnaderna för sjukskrivningar och ar- betslöshet sedan Socialdemokraterna kom tillbaka till makten 1995 ser man att utgifterna sedan mitten av 1990-talet har legat konstant. Kostnaderna för arbetslöshet har minskat, men samtidigt har sjukskrivningskostnaderna ökat. Socialdemokraternas tid vid makten har alltså handlat om att flytta människor och statsutgifter från bokföringsposten arbetslöshet till posten sjukskrivning. Är det den här utvecklingen som majoriteten kallar förhållandevis positiv? Att sjukfrånvaron är huvudförklaringen till den sänkta arbetslösheten un- der senare år bekräftas också av statistiken över antalet arbetade timmar. Mellan 1997 och 2001 ökade antalet verkligt arbetade timmar med bara 5 %, och under den senaste hösten har den här ökningen utraderats fullständigt. Herr talman! En helt avgörande fråga för arbetsmarknadens utveckling är också lönebildningen, och hur märks det i dagens betänkande? Jo, det är några korta pliktskyldiga rader som refererar till vad Medlingsinstitutets generaldirektör har sagt på ett besök i utskottet. Konjunkturinstitutet, liksom Medlingsinstitutet tidigare, varnar för att ar- betskraftskostnaderna stiger snabbare än i omvärlden. Ungefär en procenten- het snabbare ökar lönerna i Sverige jämfört med omvärlden, vilket driver upp arbetslösheten med tiotusentals människor. Men lönebildning handlar inte bara om den totala löneutvecklingen. Vi är många som unnar exempelvis omsorgspersonalen inom Kommunals avtals- område högre löner, inte minst för att man ska kunna rekrytera mer personal och skapa en bättre arbetsmiljö. Men om Kommunals lönekrav sprider sig till andra avtalsområden blir utvecklingen ännu dystrare än vad KI nu förutspår. Men lönebildningen måste också fungera som smörjmedel i ekonomin, så att växande företag kan dra till sig arbetskraft och människor vågar och vill utbilda sig och ta ansvar. Även här ser vi stora problem och en passiv reger- ing. Herr talman! Sjukskrivningar, förtidspensioneringar, arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder och studier håller nere den öppna arbetslösheten och döljer mycket av sanningen, mycket av de verkliga problemen. Med dagens mål för sysselsättningen skulle vi kunna uppnå målet om 80 % sysselsatta trots att hundratusentals människor är sjukskrivna och för- tidspensionerade. Nuvarande mål är helt enkelt missvisande. Vi behöver ett realistiskt och väldefinierat mål där det tydligt framgår hur stor andel männi- skor som är i verkligt arbete. Det finns utrett och diskuterat i en av Jan Rydhs utredningar. Det borde få regeringen att snarast återkomma till riksdagen med ett förslag i denna riktning. Herr talman! Det är väl knappast okänt för någon i kammaren att Riksda- gens revisorer nyligen kommit med svidande kritik mot regeringen och dess styrning av AMS och länsarbetsnämnderna. Man pekar på att oklara mål kan leda till att politiken blir mindre effektiv och att alltför allmänna målformule- ringar minskar möjligheterna att utvärdera politiken. Det är mycket besk kritik från Riksdagens revisorer. Dessutom ser vi långsiktigt växande problem med brist på arbetskraft inom vissa områden och regioner. Arbetsmarknadspolitiken förmår inte mat- cha de lediga jobben mot de arbetslösa. Jag är övertygad om att det finns mycket att vinna på mer mångfald inom arbetsmarknadspolitiken. Flera olika aktörer kan bedriva verksamheter och hjälpa människor att finna de jobb som passar dem. Därför kräver vi kristde- mokrater tillsammans med de andra borgerliga partierna att regeringen skyndsamt tar initiativ till en ny arbetsmarknadspolitik som sätter individen i centrum. Vi har utvecklat riktlinjer för detta i reservation 1. Genom att öppna för olika alternativ kan vi bättre än i dag ta till vara idé- er som kan förbättra matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande. Herr talman! Vi står inför en fortsatt osäkerhet vad gäller såväl Sveriges ekonomi som den internationella konjunkturen. Vi kan inte lita på att ett uppsving i konjunkturen ska lösa arbetslöshetsproblemen här i Sverige. Vi kan definitivt inte räkna med att en förbättrad konjunktur så småningom ska lösa arbetskraftsbristen. Att reformera arbetsmarknadspolitiken är därför av grundläggande bety- delse, både för att arbetslösa ska få jobb och för att öka arbetskraftsutbudet. Om vi ska lyckas med båda delarna måste vi också hejda de skenande sjuk- skrivningarna och det ökande antalet förtidspensionerade. Herr talman! Min tilltro till att den nuvarande regeringen ska förmå göra någonting åt detta är begränsad. Vi kristdemokrater har under flera år i de- batterna i kammaren varnat för att vi ska hamna i den situation som vi nu står inför. Nu står vi på tröskeln till en mycket bekymmersam utveckling med stigande arbetslöshet och ökande problem på arbetsmarknadens områden. Regeringen och utskottsmajoriteten låtsas att det regnar och skriver att ut- vecklingen är förhållandevis positiv. Jag är allvarligt oroad för vad som sker i vårt land och vad vi står inför just nu. Frågan är om Anders Karlsson, Ca- milla Sköld Jansson och Ulf Holm också är oroade och vad de tänker göra åt detta. Ni är skyldiga oss svaret i dag.

Herr talman! Som vanligt när vi debatterar arbetsmarknad får vi höra en klagolåt från den borgerliga sidan. Det är en kör som unisont klagar på än det ena, än det andra. Det är antingen fel på statistiken eller prognoserna eller så är det hela politiken som fallerar. Men hur många gånger man än läser motionerna från borgerligheten får man inte det hela att gå ihop: Läget i dag är det sämsta tänkbara. Framtidsut- sikterna är de sämst tänkbara. Likafullt är man rörande överens om att göra stora neddragningar just i arbetsmarknadspolitiken. Det är där de borgerliga vill göra sina neddragningar. Det är där stora osthyveln tas fram. Även om man vill skära lite olika tjocka skivor handlar det om rejäla skivor. Vad är då receptet? Det är det som man har hört så många gånger förut: sänk skatten, försvaga arbetsrätten, sänk ersättningen i a-kassan, och så vida- re. Inte i fråga om något av dessa förslag kan borgerligheten visa exempel från annat håll att det ger tillväxt och skapar sysselsättning. Det är ren ideo- logi och rent maktperspektiv som borgerligheten håller på med. Det finns många problem. Jag ska återkomma till det. Det står också tyd- ligt i betänkandet. I fråga om huruvida utvecklingen är förhållandevis positiv beror det på vad man jämför med. Attefall jämförde med EU-länderna 1997. Om man jämför med 1999 och framåt och med EMU-länderna har Sverige bättre sysselsättningsutveckling, bättre utveckling när det gäller arbetslöshet, bättre tillväxt, högre förvärvsfrekvens och bättre situation när det gäller inve- steringar. På punkt efter punkt har vi en bättre situation än vad EMU- länderna har. Det är väl ändå förhållandevis positivt? Det finns också problem, men vi löser inte dem med att göra stora ned- dragningar i arbetsmarknadspolitiken. Det är inte läge för det. Tvärtom måste vi rusta arbetsmarknadspolitiken och ha beredskap för att det som Konjunk- turinstitutet säger faktiskt stämmer, att tillväxtprognoserna kanske måste skrivas ned. Då handlar det inte om neddragningar utan om motsatsen. Det är stora utmaningar. Vi måste få en bättre utbudspolitik, fler arbetade timmar och fler ut på arbetsmarknaden. Vi kommer att debattera ohälsan senare i dag. Häromdagen var det en stor integrationsdebatt om invandrarnas situation. Det handlar om den demografiska utvecklingen, jämställdhet, regi- onala obalanser och så vidare. Det är en rad viktiga frågor som vi under res- ten av riksdagsåret återkommer till för att vidareutveckla lite djupare. Trots att vi har dessa utmaningar menar vi i Vänsterpartiet att vi inte får tappa bort visionerna. Det handlar inte enbart om statistik och kvantitet utan också om kvalitet. Vi har försökt lyfta fram det i en motion och ett yrkande. Det handlar om Sverige som kunskapsnation. Man talar om det i EU- sammanhang, men vi menar att det är dags att på allvar göra något mer ge- nomtänkt av denna vision. Borgarna vill att vi ska konkurrera med sänkta skatter och försvagad ar- betsrätt. Vi borde hellre konkurrera med kunskap. När man gör undersök- ningar om var företag vill förlägga sin produktion är det välutbildad arbets- kraft som är den viktigaste enskilda faktorn vid val av etableringsort. Detta borde vara ett perspektiv som mycket mer medvetet genomsyrar både politiska och ekonomiska beslut. Det är en strategi där kunskap är vårt konkurrensmedel. Då blir det viktigt med andra reformer och att gå åt ett annat håll än vad borgerligheten vill. Då blir det viktigt med långsiktighet, trygga anställningsvillkor och arbetsmiljöer som stimulerar till kreativitet och utveckling. Då blir det viktigt att betala rimliga löner i stället för att hela tiden försöka pressa och pressa. Mycket av detta så kallade tänk finns med i Bennettrapporten. En del av utvecklingsarbetet pågår redan. Men vi skulle vilja se att man tog ett mycket mer samlat metodiskt grepp och utarbetade en plan, som Jönssonligan brukar göra. Men denna gång ska det bli en plan som håller ända in i mål. Utmaningar är det gott om. En annan utmaning som skulle komma att ställa stora krav på svensk arbetsmarknad är om det skulle bli ett ja i folkom- röstningen om svenskt medlemskap i EMU. Trots att ja-partierna gör vad de kan för att få det att handla om namn och utseende på sedlar och mynt hand- lar det om mycket mer. Det är därför vi ska ha en folkomröstning. Vi ska inte minst värdera det faktum att vi i EMU får sämre förutsättningar att driva en stabiliseringspolitik och sämre förutsättningar att bekämpa arbetslösheten. I dag använder vi oss av penningpolitiken för att stabilisera sysselsättning och produktion. I EMU har vi inte penningpolitiken i vår hand. Det är också därför EMU-utredningen från i våras kommer fram till att vi i EMU får ökad instabilitet och större svängningar i produktion och sysselsättning, eftersom efterfrågestörningar kommer att slå igenom med full kraft, som man skriver. Som om inte det var tillräckligt inger också EMU:s hårdare inflationsmål farhågor. Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning har gjort en gedigen forskningsrapport, där man har tittat på empiriska fakta, hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Där talar allt för att om vi går med i EMU får vi räkna med att arbetslösheten stiger upp till 6 % enbart med hänvisning till att EMU har skarpare inflationsmål. Man pratar om att går vi med i EMU kan vi förvänta oss en arbetslöshet på extrema nivåer i samband med ekonomiska kriser. Därför undrar man vad som egentligen menas när EMU-anhängarna säger att vi ska gå med i EMU för sysselsättningens och tillväxtens skull. Det har visat sig både i teorin och praktiken att EMU tvärtom ökar risken för arbets- löshet och gör det svårare för oss att upprätthålla en bra tillväxt. Det är alltså arbetsmarknaden och löntagarna som ska stå för anpass- ningsmekanismerna om vi går med i EMU. Det handlar om förändringar för löntagarna för att underlätta lönesänkningar. Det handlar om förändringar i arbetsrätten för att få till stånd en flexibilitet på arbetsgivarnas villkor. Vi i arbetsmarknadsutskottet har diskuterat den här frågan med Konjunk- turinstitutet. I deras senaste rapport från oktober i år analyserar man förut- sättningarna för lönebildningen både inom och utom EMU. Vi tycker att det är föredömligt. Man borde faktiskt oftare göra konsekvensbeskrivningar som visar att EMU förändrar viktiga områden. Konjunkturinstitutet påpekar att det kommer att ta mycket längre tid att dämpa effekterna av makroekonomiska störningar inom EMU. Eftersom vi inte har en rörlig växelkurs får vi i stället göra det genom att snabbt pressa ned kostnaderna för det vi producerar. Det handlar bland annat om att snabbt få ned lönerna. I den utredning om stabilitetspolitiken som kom i våras drar man paral- lellen till krisen i början på 90-talet när Sverige lekte EMU, när vi band kro- nan till ecun. I den här statliga utredningen säger man att om vi inte då hade släppt kronans bindning och återgått till rörlig växelkurs hade det krävts åtskilliga år av nedpressade löner och förlust i tillväxt för att få samma effekt som vi fick i och med att vi kunde återgå till en rörlig växelkurs. Vi tycker att det är viktigt att göra den typ av konsekvensbeskrivningar som Konjunkturinstitutet gör. Vi i Vänsterpartiet har krävt det i en motion som avstyrks av utskottsmajoriteten. Vi tycker att det är beklagligt. Därför vill jag och Vänsterpartiet yrka bifall till vår reservation nr 2, som just hand- lar om ett krav att det ska finnas med konsekvensbeskrivningar utifrån ett möjligt EMU-medlemskap när vi fattar beslut om arbetsrätt, arbetsmarknads- politik och så vidare. Herr talman! Låt mig gå över till någonting helt annat innan jag avslutar. Det gäller frågan om taken för lönebidragen. I flera år har vi i Vänsterpartiet drivit den frågan. Dagens nivå är inte rimlig. Vi håller med DHR som har gått ut väldigt hårt och menar att det är snudd på diskriminering att värdera ar- betshandikappades arbetsinsatser så lågt. Detta är ju ett uttryck för det. Det var också DHR som först initierade det drastiska förslag som vi har lagt om att det kanske är viktigare att minska antalet lönebidrag så att vi kan få till stånd en höjning. Nu är inte det aktuellt längre. Vi är väldigt glada över att utskottet så tydligt ger en markering till regeringen att det nu är dags. Det är ingen tvekan om att regeringen förväntas fullfölja det utskottet har uttalat när det gäller taken för lönebidragen.

Herr talman! Som vanligt när vi debatterar arbetsmarknad får vi höra en klagolåt från den borgerliga sidan. Det är en kör som unisont klagar på än det ena, än det andra. Det är antingen fel på statistiken eller prognoserna eller så är det hela politiken som fallerar. Men hur många gånger man än läser motionerna från borgerligheten får man inte det hela att gå ihop: Läget i dag är det sämsta tänkbara. Framtidsut- sikterna är de sämst tänkbara. Likafullt är man rörande överens om att göra stora neddragningar just i arbetsmarknadspolitiken. Det är där de borgerliga vill göra sina neddragningar. Det är där stora osthyveln tas fram. Även om man vill skära lite olika tjocka skivor handlar det om rejäla skivor. Vad är då receptet? Det är det som man har hört så många gånger förut: sänk skatten, försvaga arbetsrätten, sänk ersättningen i a-kassan, och så vida- re. Inte i fråga om något av dessa förslag kan borgerligheten visa exempel från annat håll att det ger tillväxt och skapar sysselsättning. Det är ren ideo- logi och rent maktperspektiv som borgerligheten håller på med. Det finns många problem. Jag ska återkomma till det. Det står också tyd- ligt i betänkandet. I fråga om huruvida utvecklingen är förhållandevis positiv beror det på vad man jämför med. Attefall jämförde med EU-länderna 1997. Om man jämför med 1999 och framåt och med EMU-länderna har Sverige bättre sysselsättningsutveckling, bättre utveckling när det gäller arbetslöshet, bättre tillväxt, högre förvärvsfrekvens och bättre situation när det gäller inve- steringar. På punkt efter punkt har vi en bättre situation än vad EMU- länderna har. Det är väl ändå förhållandevis positivt? Det finns också problem, men vi löser inte dem med att göra stora ned- dragningar i arbetsmarknadspolitiken. Det är inte läge för det. Tvärtom måste vi rusta arbetsmarknadspolitiken och ha beredskap för att det som Konjunk- turinstitutet säger faktiskt stämmer, att tillväxtprognoserna kanske måste skrivas ned. Då handlar det inte om neddragningar utan om motsatsen. Det är stora utmaningar. Vi måste få en bättre utbudspolitik, fler arbetade timmar och fler ut på arbetsmarknaden. Vi kommer att debattera ohälsan senare i dag. Häromdagen var det en stor integrationsdebatt om invandrarnas situation. Det handlar om den demografiska utvecklingen, jämställdhet, regi- onala obalanser och så vidare. Det är en rad viktiga frågor som vi under res- ten av riksdagsåret återkommer till för att vidareutveckla lite djupare. Trots att vi har dessa utmaningar menar vi i Vänsterpartiet att vi inte får tappa bort visionerna. Det handlar inte enbart om statistik och kvantitet utan också om kvalitet. Vi har försökt lyfta fram det i en motion och ett yrkande. Det handlar om Sverige som kunskapsnation. Man talar om det i EU- sammanhang, men vi menar att det är dags att på allvar göra något mer ge- nomtänkt av denna vision. Borgarna vill att vi ska konkurrera med sänkta skatter och försvagad ar- betsrätt. Vi borde hellre konkurrera med kunskap. När man gör undersök- ningar om var företag vill förlägga sin produktion är det välutbildad arbets- kraft som är den viktigaste enskilda faktorn vid val av etableringsort. Detta borde vara ett perspektiv som mycket mer medvetet genomsyrar både politiska och ekonomiska beslut. Det är en strategi där kunskap är vårt konkurrensmedel. Då blir det viktigt med andra reformer och att gå åt ett annat håll än vad borgerligheten vill. Då blir det viktigt med långsiktighet, trygga anställningsvillkor och arbetsmiljöer som stimulerar till kreativitet och utveckling. Då blir det viktigt att betala rimliga löner i stället för att hela tiden försöka pressa och pressa. Mycket av detta så kallade tänk finns med i Bennettrapporten. En del av utvecklingsarbetet pågår redan. Men vi skulle vilja se att man tog ett mycket mer samlat metodiskt grepp och utarbetade en plan, som Jönssonligan brukar göra. Men denna gång ska det bli en plan som håller ända in i mål. Utmaningar är det gott om. En annan utmaning som skulle komma att ställa stora krav på svensk arbetsmarknad är om det skulle bli ett ja i folkom- röstningen om svenskt medlemskap i EMU. Trots att ja-partierna gör vad de kan för att få det att handla om namn och utseende på sedlar och mynt hand- lar det om mycket mer. Det är därför vi ska ha en folkomröstning. Vi ska inte minst värdera det faktum att vi i EMU får sämre förutsättningar att driva en stabiliseringspolitik och sämre förutsättningar att bekämpa arbetslösheten. I dag använder vi oss av penningpolitiken för att stabilisera sysselsättning och produktion. I EMU har vi inte penningpolitiken i vår hand. Det är också därför EMU-utredningen från i våras kommer fram till att vi i EMU får ökad instabilitet och större svängningar i produktion och sysselsättning, eftersom efterfrågestörningar kommer att slå igenom med full kraft, som man skriver. Som om inte det var tillräckligt inger också EMU:s hårdare inflationsmål farhågor. Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning har gjort en gedigen forskningsrapport, där man har tittat på empiriska fakta, hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Där talar allt för att om vi går med i EMU får vi räkna med att arbetslösheten stiger upp till 6 % enbart med hänvisning till att EMU har skarpare inflationsmål. Man pratar om att går vi med i EMU kan vi förvänta oss en arbetslöshet på extrema nivåer i samband med ekonomiska kriser. Därför undrar man vad som egentligen menas när EMU-anhängarna säger att vi ska gå med i EMU för sysselsättningens och tillväxtens skull. Det har visat sig både i teorin och praktiken att EMU tvärtom ökar risken för arbets- löshet och gör det svårare för oss att upprätthålla en bra tillväxt. Det är alltså arbetsmarknaden och löntagarna som ska stå för anpass- ningsmekanismerna om vi går med i EMU. Det handlar om förändringar för löntagarna för att underlätta lönesänkningar. Det handlar om förändringar i arbetsrätten för att få till stånd en flexibilitet på arbetsgivarnas villkor. Vi i arbetsmarknadsutskottet har diskuterat den här frågan med Konjunk- turinstitutet. I deras senaste rapport från oktober i år analyserar man förut- sättningarna för lönebildningen både inom och utom EMU. Vi tycker att det är föredömligt. Man borde faktiskt oftare göra konsekvensbeskrivningar som visar att EMU förändrar viktiga områden. Konjunkturinstitutet påpekar att det kommer att ta mycket längre tid att dämpa effekterna av makroekonomiska störningar inom EMU. Eftersom vi inte har en rörlig växelkurs får vi i stället göra det genom att snabbt pressa ned kostnaderna för det vi producerar. Det handlar bland annat om att snabbt få ned lönerna. I den utredning om stabilitetspolitiken som kom i våras drar man paral- lellen till krisen i början på 90-talet när Sverige lekte EMU, när vi band kro- nan till ecun. I den här statliga utredningen säger man att om vi inte då hade släppt kronans bindning och återgått till rörlig växelkurs hade det krävts åtskilliga år av nedpressade löner och förlust i tillväxt för att få samma effekt som vi fick i och med att vi kunde återgå till en rörlig växelkurs. Vi tycker att det är viktigt att göra den typ av konsekvensbeskrivningar som Konjunkturinstitutet gör. Vi i Vänsterpartiet har krävt det i en motion som avstyrks av utskottsmajoriteten. Vi tycker att det är beklagligt. Därför vill jag och Vänsterpartiet yrka bifall till vår reservation nr 2, som just hand- lar om ett krav att det ska finnas med konsekvensbeskrivningar utifrån ett möjligt EMU-medlemskap när vi fattar beslut om arbetsrätt, arbetsmarknads- politik och så vidare. Herr talman! Låt mig gå över till någonting helt annat innan jag avslutar. Det gäller frågan om taken för lönebidragen. I flera år har vi i Vänsterpartiet drivit den frågan. Dagens nivå är inte rimlig. Vi håller med DHR som har gått ut väldigt hårt och menar att det är snudd på diskriminering att värdera ar- betshandikappades arbetsinsatser så lågt. Detta är ju ett uttryck för det. Det var också DHR som först initierade det drastiska förslag som vi har lagt om att det kanske är viktigare att minska antalet lönebidrag så att vi kan få till stånd en höjning. Nu är inte det aktuellt längre. Vi är väldigt glada över att utskottet så tydligt ger en markering till regeringen att det nu är dags. Det är ingen tvekan om att regeringen förväntas fullfölja det utskottet har uttalat när det gäller taken för lönebidragen.

Herr talman! Jag uttryckte en djup oro för att vi i Sverige går mot en sti- gande öppen arbetslöshet från en redan hög arbetslöshetsnivå på 4 %, till detta kommer alla som befinner sig i åtgärder, alla som är undersysselsatta, deltidsarbetslösa etcetera. Uppemot 15 % får inte jobba så mycket som de skulle vilja göra. Jag uttrycker en oro för att vi nu går mot en stigande öppen arbetslöshet. Då avfärdas jag av Camilla Sköld Jansson. En vänsterpartist avfärdar en kristdemokrat som är oroad över stigande arbetslöshet och säger att jag sysslar med ideologi. Visst är det ideologi. Jag tycker inte om arbets- löshet. Jag vill ha ett Sverige där människor har arbete. Jag tycker faktiskt att vi ligger på en alltför hög nivå i dag. Jag tycker att vi går mot en oroande framtid. Då avfärdas jag. I våra motioner och reservationer har vi pekat på en annan väg. Vi har be- sparingar på det här anslagsområdet. Det beror bland annat på att vi har strukturreformer. Vi ökar avgifterna i a-kassesystemet, men vi sänker också inkomstskatterna mer än så. Det gör att det blir bättre incitament för löne- bildningen. Lönebildningen är central för sysselsättningen. Jag kan förstå om Camilla Sköld Jansson struntar i EMU. Hon vill inte ta tag i de problem vi brottas med. Det tvingas vi göra om vi går med i EMU. Jag ser med oro på att Vänsterpartiet har inflytande över regeringspolitiken med tanke på att jag hoppas att Sverige ska bli medlem i EMU. Man måste lösa de svenska pro- blemen. Om man stoppar huvudet i sanden och glömmer problemen får man bara använda växelkursen som mekanism, och det gör Sverige allt fattigare och fattigare.

Herr talman! Man ska nog stoppa huvudet ganska långt ned i sanden för att inte kunna se det faktum att EMU-länderna har haft en mycket sämre utveckling än vad Sverige har haft på en rad områden, som jag sade. Det gäller sysselsättning, förvärvsfrekvens, tillväxt och så vidare. Jag avfärdar inte Attefalls oro. Jag avfärdar dina förslag till lösningar. Jag menar att de är ideologiska. Det är ren och skär ideologi som ligger bakom. Exemplet med ett lågskattesamhälle med svaga offentliga strukturer, dålig a- kassa, svag arbetsmarknadspolitik kombinerat med hög sysselsättning och tillväxt existerar inte. Det har aldrig existerat och kommer inte att existera. Vi i Vänsterpartiet säger att det finns många problem. Vi måste ta tag i dem. Vår oro gäller till exempel att vi i den stundande EMU-debatten inte lägger upp detta på bordet och visar att EMU trycker på för den politik som Attefall och hans parti vill ha. Det inger oro.

Herr talman! Camilla Sköld Jansson rycker ut några år för att visa att Sve- rige har gått hyfsat bra jämfört med andra länder. Man måste rimligtvis jäm- föra hela den socialdemokratiska regeringsperioden och se hur utvecklingen har varit totalt sett. Det är klart att det kan skilja mellan olika länder olika år. Olika länder kan befinna sig i olika konjunkturfaser. Om man tittar över en längre tidsperiod på en likartad internationell miljö totalt sett, är det intressant att jämföra Sveriges förmåga med andra länders. Sedan tycker jag att det är intressant att se att Camilla Sköld Jansson av- färdar våra lösningar. Men vilka lösningar har Camilla Sköld Jansson i be- tänkandet, i majoritetspolitiken? Att hon har en massa andra lösningar om att förstatliga företag och ha mer offentligt ägande i näringslivet på sina egna kongresser är en sak. Men den politik vi tar ställning till här och nu är ju den som Camilla Sköld Jansson tar ansvar för tillsammans med Socialdemokra- terna och Miljöpartiet. Det är den ni står till svars för. Ta ansvar för den poli- tik som för oss mot ökande arbetslöshet och som inte löser problemen på arbetsmarknaden! På den punkten är Camilla Sköld Jansson oss svaret skyl- dig. Vilken politik ska hantera de allt större problem som vi ser framför oss?

Herr talman! Jag vill återigen peka på det faktum att den förda politiken har varit lyckosam. Stefan Attefall tycker att det är rimligare att jämföra från 1997 än från 1999. Det tycker inte jag. Jag tycker också att man kan lyssna på OECD när de presenterar fram- tidsutsikterna. Vilka tror man kommer att få bäst utveckling när det gäller sysselsättning och tillväxt? Är det vi med vår politik? Eller är det EMU- länderna? Det är vi med vår politik. Man spår mycket lägre tillväxt i EMU- länderna. Vi är på god väg. I mitt anförande lyfte jag också upp en vision, en tanke, om hur vi skulle kunna gå vidare. Det handlar just om att det är kunskap vi ska konkurrera med och vilka konsekvenser och följder det får när det gäller långsiktighet, behov av stark anställningstrygghet och allt det som Stefan Attefall och kd inte vill ha.

Herr talman! Det är väldigt ofta andefattigt för svensk politik när man lyssnar till Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, som faktiskt har makten i detta land. Camilla Sköld Janssons inlägg handlade till att börja med om att de borgerliga har dåliga förslag. Därefter talade hon om de problem som finns. De är inte så farliga, men hon talar om dem. Sedan målade hon upp en vision om att alla ska ha trygga och fasta anställningar. Hur detta ska gå till berör Camilla Sköld Jansson inte med mer än några ord om att vi ska satsa på kunskap. Jag är den förste att hålla med Camilla Sköld Jansson om att vi ska satsa på kunskap. Problemet är att Vänsterpartiet dessutom har haft ansvar genom sitt samarbete inom både skol- och utbildningspolitiken de senaste åren i vårt land. Det har inte lett till en bättre kunskapsskola och en bättre högre utbild- ning. Jag vill ställa tre konkreta frågor. Den första är: Kan du ge ett par exem- pel på förslag i betänkandet som du verkligen tror ger nya jobb? Du säger att höga skatter inte är problemet. Min andra fråga är: Spelar skattenivån någon som helst roll när ett företag ska bestämma sig för att an- ställa en person eller inte? Den tredje frågan är: Varför är det invandrare som förlorar jobben när vi nu minskar sysselsättningen? Varför är det 20 % sysselsättningsminskning bland afrikanska medborgare medan det än så länge rör sig om promille för svenskar?

Herr talman! Vad gäller skattenivåer har Svenskt Näringsliv genom åren försökt att hitta den rapport som ska visa att hög skatt är dålig för sysselsätt- ning och tillväxt. Det sambandet finns inte. Inte bara Svenskt Näringsliv utan också andra har i land efter land letat efter detta. Det är inte så enkelt. Tvärtom gör vårt skatteuttag att vi har en kvalitet både på företagandet och på offentlig sektor som vi inte skulle ha, om Sverige vore ett lågskatte- land, och det tycker jag är viktigt. Invandringen är ett gemensamt problem, som vi alla diskuterar. Som Erik Ullenhag mycket väl är medveten om handlar det mycket om attityder. Jag skulle vilja bolla tillbaka frågan eftersom jag tyckte att Ullenhag i sitt anfö- rande avslöjade vad det hela handlar om. Han pratar så fint om att vi ska bjuda hit ytterligare invandrare men säger att arbetsrätten då är ett problem. Arbetsrätten gör att de som redan finns inne på arbetsmarknaden inte flyttas ut, så att nya kan komma in. Ullenhag är alltså inte ute efter nya arbetstillfällen. Han vill lättare kunna sparka för att lättare kunna lyfta in annan arbetskraft. Det är just den principi- ella invändning som både vi och den samlade arbetarrörelsen har mot fri arbetskraftsinvandring. I ett nötskal fångade Erik Ullenhag upp precis det som det handlar om: lönedumpning och social dumpning.

Herr talman! Jag noterar att någon fråga eventuellt fick ett svar. Det är alltid ganska svårt att i den politiska debatten diskutera med personer som förutsätter att man har en dold agenda och som på något vis utgår från att jag ägnar min tid åt politik därför att jag tycker att det skulle vara kul att de rika blev rikare och att de som har det svårt skulle få det svårare. Men låt oss inte fastna i den diskussionen. Hade Camilla Sköld Jansson lyssnat noggrant på vad jag sade skulle hon ha hört att jag underströk att arbetsrätten gör att de som i dag står utanför arbetsmarknaden har svårt att komma in på den. Arbetsrätten gör att de som var sist in klassas ut först. Det är förklaringen till att sysselsättningsminsk- ningen för afrikanska medborgare i Sverige är 20 %. Det är klart att det när man nu drar ned blir de som är födda någon annanstans som får betala. Arbetskraftsinvandring är en annan fråga. När det finns en arbetskrafts- brist i ett yrke och någon kommer till Sverige och får ett jobb i det yrket, kan det bidra till tillväxt. Det är till och med så att ekonomiskt-historiskt sett alla länder som är öppna mot omvärlden fungerar bättre än de som är slutna mot omvärlden. Du hänvisar till att det handlar om lönedumpning och så vidare, men det handlar om att ni vill kasta ut människor som i dag har ett jobb i Sverige, försörjer sig och bidrar till svensk välfärd. Det sker också varje dag att sådana människor inte får stanna. Jag vill också göra klart att, som Camilla Sköld Jansson vet, det nästan inte finns någon här i kammaren som verkligen står för ett lågskattesamhälle. Jag och några till pläderar däremot för att det kanske är bra att kostnaden för att anställa någon blir lite lägre och att det kan vara bra att ha lite lägre ar- betsgivaravgift, men Camilla Sköld Jansson tror kanske att vi kan ha 100 % arbetsgivaravgift utan att det ändå händer någonting med arbetsrätten. I så fall är det oroande att du tillhör ett parti som ska styra Sverige.

Herr talman! Erik Ullenhag säger att man inte är ute efter ett lågskatte- samhälle, men problemet är ju att ni bara går åt ett håll. Visst kan man tillfäl- ligt öka sysselsättningen genom att göra en skattesänkning. Tillfälligt kan man kanske till och med öka sysselsättningen genom att försämra arbetsrät- ten. Men vad är nästa steg? Jo, det blir att ytterligare försämra arbetsrätten och sänka skatten ännu mer. Ni är inne i en spiral därför att ni inte har något annat att komma med. Vi säger: Vänd spiralen åt det andra hållet! Bygg på trygghet, och bygg på en stark välfärd som genererar tillväxt! Er politik ger en destruktiv och nedåtgående spiral, som vi med kraft kommer att argumentera emot. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 17.54 på förslag av förste vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 1 och 5. Jag står givetvis även bakom andra reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till de här två. Martin Luther lär ha sagt - om han citeras rätt vet jag inte: "Arbete be- fordrar hälsa och välstånd och hindrar många tillfällen till synd." Synden kan vi lämna därhän, men hälsa och välstånd tror jag faktiskt är två väldigt vikti- ga faktorer i livet för de allra flesta människor. I det fallet har Luther alldeles rätt, om han nu har sagt det. Har han inte sagt det så är det någon annan. Det är någonting som jag tror att vi ska ta fasta på på dessa områden som är ge- nomgripande för människorna i vårt land. För vår del i Centerpartiet tycker vi att arbetsmarknadsområdet är ett väl- digt viktigt område, ett högprioriterat område. Socialdemokraterna brukar i den politiska retoriken, i valrörelser och så där, upplevas ha samma uppfatt- ning. Men under den förra mandatperioden var det inga ministrar här mer än någon enstaka gång. Jag kan dock inte påminna mig vilken gång det var. Inte heller i dag är någon minister med ansvar för arbetsmarknadsområdet här. Han har väl förmodligen annat att sysselsätta sig med, och det är ju bra för honom. Men debatten i den här kammaren blir kanske inte vad den kunde ha varit. Nu kommer Anders Karlsson att svara för regeringspartiets över- väganden. Vi får väl se vad han har att tillföra. Men regeringen lyser med sin frånvaro. Är det möjligen så att regeringen inte tycker att man har något att komma med? Man reparerar hellre skador än att förebygga dem. Det är lättare att anställa fler direktörer på AMS än att se till att det blir en bättre politik för de arbetslösa. Det är lättare att betala ut ersättningar till a-kassan än att se till att människor kommer i arbete. Det här vill vi från Centerpartiets sida ändra på. Vi vill ha en politik som är betydligt mer individinriktad, mer decentraliserad. Det är faktiskt ute på arbetsplatserna, i kommunerna, som de här anställningsförhållandena ska komma till. Det är mellan enskilda individer, arbetstagare och arbetsgivare, som avtalen ska slutas. Då tror jag faktiskt att det är betydligt viktigare att man satsar resurser på basplanet än att man gör det i toppen, där AMS- direktörerna håller till. Dessutom ser inte Sverige likadant ut i hela det här långa landet. Vi har tätbefolkade områden med en stor, intensiv arbetsmarknad men där det också finns många arbetslösa, till exempel invandrare, människor med funktions- hinder och kvinnor som börjar bli lite äldre och är utslitna. Sedan har vi andra arbetsmarknader, där det är stora avstånd och där man upplever att man kan- ske måste pendla ganska långa vägsträckor för att kunna ta ett jobb som finns någon annanstans. Jag tror på de kommunala arbetsförmedlingsnämnderna. Det är en gemensam nämnd med representanter för både kommunen och arbetsför- medlingen som sitter och diskuterar de här frågorna. Man har kontakt med arbetsmarknadens parter i de här nämnderna. De kan lösa många problem som behöver lösas. Där kan kontakterna komma till stånd, de kontakter som knyter ihop arbetslivet till en helhet. Från Centerpartiets sida vill vi ha tre spår till arbetet. Den som blir ar- betslös ska i första hand ha en utbildning som motsvarar gymnasiekompe- tens. Det finns alldeles för många människor som har kanske tio femton år kvar i arbetslivet men som inte har tillräckligt hög kunskapsnivå. De behöver ha den här gymnasiekompetensen för att sedan kunna bygga vidare. Sedan vill vi också satsa på KY, kvalificerade yrkesutbildningar. Det krävs ganska mycket i dagens arbetsliv av dem som ska jobba. Många ar- betsgivare efterfrågar de kunskaper som de studerande med en kvalificerad yrkesutbildning har. Man har dels en teoretisk kunskap, men dels också ganska mycket praktik i den här utbildningen. Det är väldigt viktigt. Men tyvärr gör regeringen något helt annat. Man drar alltså ned på den här utbild- ningen. Man drar ned några hundra miljoner kronor på det här området. Det tycker jag att man har gjort alldeles fel i. Det hör inte till arbetsmarknadsom- rådet, för det ligger under utbildningsområdet. Men det är väldigt viktigt för oss inom arbetsmarknadsområdet hur det här samspelet mellan olika myn- digheter fungerar. Vi vill också satsa på komvux, så att man kan få den här gymnasieutbildningen på ett effektivt sätt. Sedan vill vi skapa övergångsarbetsmarknader för dem som ändå inte kommer ut på den vanliga arbetsmarknaden, de som har det lite knepigt. De har kanske en belastning av något slag med sig. Man kan ha en skada. Man kan ha sociala problem eller vad det nu är för något. De här människorna behöver komma i kontakt med arbetsgivare så att de får visa vad de kan, att de är människor att räkna med. Då är jag övertygad om att väldigt många kommer att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden, men man måste få pröva, både från arbetsgivares och arbetstagares sida. Det vill vi finansiera genom att göra arbetsgivaravgifterna betydligt lägre för de här människorna. Prognoserna pekar tyvärr inte åt något positivt håll. Tyvärr är det också så att sysselsättningsökningen har ätits upp av sjukskrivningar. Sedan är det också så att de trepartssamtal som har förts mellan regeringen och arbets- marknadens parter i ganska stor utsträckning verkar ha gått i kvav. Det tycker jag är väldigt synd, för jag tror att det är på det basplanet som de här föränd- ringarna kan ske. Det finns några saker som jag tycker att regeringen borde göra något åt, herr talman. Det gäller till exempel den dåliga valfrihet som finns. Man har en arbetsförmedling att vända sig till. Det skulle behöva finnas fler. Arbets- förmedlingen är byråkratiskt uppbyggd. Det är dålig samverkan mellan myn- digheter, till exempel mellan arbetsförmedling och försäkringskassa. Det är också dålig samverkan ibland mellan arbetsgivare och myndigheter. Man har till exempel inte lyckats särskilt bra med deltidsarbetslösheten för kvinnor inom vården. A-kassan är inte heller en omställningsförsäkring, som den skulle behöva vara. Den upplevs som ett sätt att försörja sig. Det ska den inte vara. Den ska vara ett skydd för den som blir arbetslös tills man kommer in i jobb på nytt. En fråga som har varit upp här förut, och som vi från Centerpartiets sida har drivit i flera år, är att höja taket för lönebidragen från dagens 13 700. Det har legat där i tio år ungefär. Inte ens för tio år sedan var 13 700 bra betalt. I dag är det nästintill uselt. Jag har hört många länsarbetsdirektörer och förs- tåndare på arbetsförmedlingar som har varit förtvivlade. De har haft männi- skor som har utretts färdigt, som skulle kunna gå tillbaka till arbetslivet efter sjukdom eller något annat, men som inte får jobb för att arbetsgivaren inte klarar av att betala den här personen fullt ut. Personen i fråga är medveten om att han eller hon inte kan jobba till hundra procent utan behöver ha lönebi- drag för att arbetsgivaren ska anse det lönt att anställa den personen. Centerpartiet föreslog 15 000 i ett första steg. Arbetsmarknadsstyrelsen, alltså regeringens eget verk, har föreslagit 17 000. Det vore inte för mycket, för i dag blir människor i stället utslagna. Det handlar om att de över huvud taget ska ha en chans att fortsätta hos ideella organisationer och andra som i dag kämpar med att få ekonomin att gå ihop. De har inte råd att betala skill- naden mellan de pengar de får från staten och det som de ska betala, om de ska betala en hygglig, acceptabel lön i enlighet med de avtal som finns på arbetsmarknaden. Därför behöver det hända saker på det här området. Varför gör regeringen ingenting? Det är inte första året det händer. Det är åtminstone andra om inte tredje året som jag hör samma frågor från Arbets- marknadsverket och människor som har hamnat i denna situation. Det är slöseri med pengar dessutom. Människor hamnar i en situation där de inte kan försörja sig själva. Då får vi försörja dem helt och hållet i stället för bara till en del. Vi har också föreslagit naturvårdsarbete. Det kan vara någonting som be- höver göras men kanske inte är så lönsamt i dag. Det finns många fler frågor inom detta område som behöver tas upp. Inte minst behöver EU:s sysselsätt- ningsstrategier diskuteras mycket mer än i dagens läge. Vi behöver lösa de här problemen på det lokala planet, där parterna kän- ner varandra. Det är enskilda människor och deras behov vi ska värna, inte de stora byråkratiska organisationerna.

Herr talman! Vissa delar i Margareta Anderssons anförande kan jag hålla med om, inte minst när det gäller vikten av att vi faktiskt får till stånd en höjning av taket i lönebidraget. Vi är också överens om att arbetsmarknadspolitiken är viktig och högpri- oriterad. Om man tycker det förstår jag inte riktigt hur man kan göra så stora neddragningar som Centerpartiet faktiskt vill göra. Inte heller förstår jag hur man får det att gå ihop med det regionalpolitiska perspektiv som Centern ändå försöker ha. Därför är min fråga om ni har räknat på neddragningarna. Hur slår det till exempel i inre Norrland? Hur slår det för de långtidsarbetslö- sa där med nedtrappning i a-kassan och mindre arbetsmarknadsinsatser? Hur många arbetsförmedlare sägs upp? Har ni tittat på hur er politik slår utifrån ett regionalpolitiskt perspektiv?

Herr talman! Ja, vi har räknat på hur vår politik slår. Man kan inte dela upp politiken i olika block utan den hänger ihop i en helhet. Den viktigaste biten i sammanhanget är att se till att människor kommer i arbete, att sänka arbetsgivaravgifter så att det är möjligt för företagen att anställa människor. Sedan har vi ett skattesänkningsförslag som gynnar både dem som har de lägsta lönerna och de kommuner som har den lägsta skattebasen. De får alltså behålla mera om de inför det skatteförslag som Centerpartiet har fört fram i riksdagen. Att betala människor för att de går och gör ingenting leder heller inte nå- gonstans. Att gå på a-kassa i inre Norrland kan inte vara särskilt stimulerande och leda fram till någonting. Vad man behöver göra är att se till att det finns möjligheter för företag och möjligheter för människor att få jobb i alla delar av Sverige. Man måste se till att det verkligen händer någonting, att man tar till vara den kreativitet som finns överallt, i hela landet.

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att se på det ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Det kanske vi kan återkomma till. Arbetsmarknadspolitiken fyller ju flera funktioner. Det handlar dels om att matcha arbetssökande mot de jobb som finns, dels om att upprätthålla och vidareutveckla kompetens och så vidare. Men man förlorar också en viktig omfördelningspolitik med Center- partiets förslag. I samma stund som det är hög arbetslöshet i en region strömmar det med automatik stora pengar dit, i form av ersättning till a-kassa som upprätthåller efterfrågan och så vidare. Jag hoppas att Margareta Andersson tar med sig de här funderingarna. Jag är rätt övertygad om att ni har missat det centrala med en omfördelning mel- lan regioner med er politik. Jag som kommer från Norrlands inland hoppas att Maud Olofssons politik inte kommer att träda i kraft. Jag är övertygad om att vi skulle förlora på det.

Herr talman! Jag är nog övertygad om motsatsen. Jag menar att man ska ta vara på möjligheter att anställa folk, att erbjuda sysselsättning och arbete och inte bara upprätthålla köpkraft med konstlade medel, för det leder ingen- stans. Människorna tappar både initiativförmåga och intresse. Dessutom måste vi också se till att det är uthålligt. Det är inte uthålligt att leva på a- kassa under ett antal månader. Jag kommer också från en del av Sverige som inte har den allra bästa sys- selsättningsnivån. Det har blivit bättre de senaste åren. Men det har varit utflyttning och en hel del glesbygdsproblem i sydöstra Sverige. Det är viktigt att se till att man till exempel har en infrastruktur - goda transporter och kommunikationer. Inte minst bredbandsutbyggnaden är viktig i sådana områ- den, så att man kan utnyttja kunskaper som finns på annat håll. Då är man inte tvungen att hela tiden åka någon annanstans för att utbilda sig, för att få sjukvård eller för att få del av kultur, som man också vill om man har en högre utbildning. Det är så många faktorer som verkar tillsammans. Det är inte bara ar- betsmarknadspolitiken. Alla politikområden är viktiga hela tiden. Här har vi från vårt partis sida sagt att vi satsar mera på att bygga ut stöden inom regio- nalpolitiken. Framför allt vill vi se till att det händer någonting positivt, att människor får möjlighet att arbeta i stället för att leva på bidrag för det är ganska improduktivt.

Herr talman! Låt mig först och främst få kommentera det som flera har varit inne på, nämligen osäkerheten om utvecklingen på arbetsmarknaden. Det är väl ganska naturligt att det är en hel del osäkerhet. Tack och lov kan- ske siffrorna ändras efter hand. Det finns ingen anledning att frångå de be- dömningar som regeringen har lagt fram som underlag. Jag kan absolut inte skriva under på de skräckscenarier som vissa ledamöter ger uttryck för här om hur hemskt det skulle vara. Därmed inte sagt att allting är bra. Sysselsättningsmålet, att 80 % av befolkningen i åldern 20-64 år ska ha reguljär sysselsättning är ett bra mål. Det ska vi jobba efter. Vi har dock lite olika åsikter om medlen för att nå dit. Några efterfrågar här nya tag i arbetsmarknadspolitiken. Låt mig då föra fram ett exempel på förslag som Miljöpartiet har drivit igenom, nämligen försöket med friåret som nu pågår i tolv kommuner runtom i landet. Man får rätt att ta fritt från sitt jobb i upp till ett år och får ersättning med 85 % av a- kassan, under förutsättning att arbetsgivaren samtidigt erbjuder plats till nå- gon som är arbetslös. Det finns inget annat ord för denna friårsreform än succé. Framför allt le- der friåret till välfärdsförbättringar och möjligheten att bryta den ökande trenden av sjukskrivningar på grund av stress. Vi ser också en minskning av arbetslösheten och på lång sikt finns goda chanser att friårsreformen kan bidra till att permanent sänka arbetslöshetsnivån. Det innebär också en möj- lighet för den person som varit arbetslös en längre period att komma in i arbetslivet och inte bli fast i långtidsarbetslöshet. Det är ju det värsta som kan hända. Det innebär också en god chans för den som får ett friår att kunna ta en andningspaus. Man kan ägna mer tid åt varandra. Det ger också en ökad valfrihet i arbetslivet. Det är mot bakgrund av detta mycket glädjande att Miljöpartiet tillsam- mans med Vänstern och Socialdemokraterna nått en överenskommelse att senast den 1 januari 2005 införa friår permanent i hela Sverige, med lägst samma villkor, ersättningsnivåer och omfattning per kommun som det nu pågående friårsförsöket innefattar. Det lovar gott inför framtiden. Samtidigt med detta steg hoppas jag också att det inom en snar framtid kommer förslag om en arbetstidsförkortning där den dagliga arbetstiden kan förkortas. Vi i Miljöpartiet har kämpat länge för att få detta till stånd, och tiden kan kanske snart vara mogen för att även andra partier ska inse förträff- ligheten med förslaget. Av regeringsförklaringen framgick att samtliga myndigheter, liksom kommuner och landsting, ska sätta upp mål och utarbeta handlingsplaner för att öka mångfalden och motverka diskrimineringen vid anställning. En sådan satsning skulle behövas även i den privata sektorn. Ökad mångfald är en tillgång och en motor för Sverige. Man blir lika ledsen varje gång man får höra hur vissa personer behandlas när de söker arbete eller är på sina arbetsplatser. Det ska inte behöva vara så i Sverige år 2002. Integrationsarbetet är viktigt för att skapa förutsättningar för alla att komma in på arbetsmarknaden. Därför är Miljöpartiet också positivt till arbetskraftsinvandring. Det är helt enkelt nödvändigt för framtiden och inget som man ska vara rädd för. Herr talman! Jämställdhetslagen har skärpts, och åtgärder för att komma åt löneskillnader mellan kvinnor och män har föreslagits. Detta till trots har inte mycket hänt. Löneskillnader finns fortfarande, och i stället för att minska verkar gapet tvärtom öka till kvinnors nackdel. En översyn och analys av tidigare beslut om skärpning av jämställdhetslagen ur denna aspekt är på gång. Det är bra. Skärpningen av lagen måste leda till att skillnaderna kan suddas ut. Om inte så sker är Miljöpartiet villigt att skärpa lagen ytterligare. Vi måste dock först avvakta den utredning och analys som är på gång. Liksom flera tidigare talare vill också jag poängtera frågan om höjningen av lönebidragstaket. Det är en oerhört angelägen uppgift för många arbets- handikappade personer som vill ha en plats på arbetsmarknaden. Att taket inte har höjts på tio år är en skam. Jag vill också säga något om EMU och EU:s sysselsättningsstrategi. De frågorna blir alltmer betydelsefulla även för svenskt vidkommande. Jag börjar med EMU. Vänstern har väckt en motion om EMU och ar- betsmarknaden. De har också skrivit en reservation som de yrkat bifall till. Jag tycker att det ligger mycket i vad Vänstern för fram om vad EMU kan komma att innebära i stort. Jag sympatiserar också med kravet att det borde utredas vad ett svenskt medlemskap kan få för inverkan på svensk arbets- marknad. Tyvärr är mycket av detta i dag höljt i dunkel. EMU är ett högriskprojekt eftersom det är omöjligt att förutse alla konse- kvenser av att avhända sig den egna penningpolitiken. Den slutsatsen dras också i EMU-utredningen Stabiliseringspolitik i valutaunionen där det förut- sätts att det blir svårare att stabilisera ekonomin inom EU än utanför. Effek- ten kan ur arbetsmarknadspolitiska aspekter bli att arbetslösheten ökar med flera procent. Detta kan inte vara rätt väg att gå, och det är också en anled- ning till att Miljöpartiet inte tycker att Sverige ska gå med i EMU. De som förespråkar ett svenskt EMU-medlemskap säger att det är för att säkra sysselsättningen och tillväxten. Det är ett ganska märkligt argument. Om man jämför med andra euroländer ser man att utvecklingen ser betydligt ljusare ut i Sverige än i de länder som i dag är med i EMU. Det borde leda till någon eftertanke bland EMU-anhängarna i Sverige. När det gäller EU:s sysselsättningsstrategi bygger detta på ett mellanstat- ligt samarbete utan bindande direktiv och lagstiftning. Drivkraften i proces- sen utgörs av de gemensamma åtagandena och det politiska trycket - det som går under benämningen "den öppna samordningsmetoden" - i enlighet med Amsterdamfördraget. Vi i Miljöpartiet tycker som de flesta i Sverige, nämligen att vi inte ska vara med i EU. Men nu är vi medlemmar, och vi får göra det bästa av situa- tionen. I och med att EU:s sysselsättningsstrategi inte bygger på några bin- dande regler från EU:s sida har jag inte reserverat mig i denna fråga. Vi som tillhör utskottets majoritet har också valt att lyfta fram en del av de problem som i praktiken finns med EU:s sysselsättningsstrategi. Ett ex- empel är Statskontorets utvärderingsrapport rörande sysselsättningssamarbe- tet i EU. Enligt rapporten är det en allmän uppfattning bland tjänstemän vid departement och myndigheter, och bland företrädare för arbetsmarknadens parter, att EU:s sysselsättningsstrategi inte nämnvärt har påverkat svensk politik, och att strategin är relativt okänd utanför den grupp av personer som direkt arbetar med den. Det är en ganska svidande kritik som rapporten ger. Frågan man kan ställa sig är om det över huvud taget är någon mening med att regeringen deltar i EU:s möten om sysselsättning. Mitt svar på den frågan är nog ett nej. När det gäller sysselsättningssamarbetet vill jag också beröra skattefrå- gorna. Från Miljöpartiets sida är vi starkt kritiska till att EU:s ministerråd och EU-kommissionen inom ramen för sysselsättningsstrategin lägger sig i hur och i vilken utsträckning Sverige och andra medlemsstater genomför skatte- reformer och utfärdar skatteregler. Vi menar att det helt och hållet måste vara en nationell angelägenhet att avgöra hur skattesystemet ska se ut. Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag som Vänstern, Socialdemokraterna och Miljöpartiet står bakom.

Herr talman! Jag läste ur Konjunkturinstitutets decemberrapport i mitt huvudanförande och beskrev hur oroande utvecklingen var den närmaste tiden med stigande arbetslöshet och fallande tillväxt. Den oron har jag gett uttryck för, och jag blev därför glad när jag läste det särskilda yttrandet från Ulf Holm med anledning av EU:s sysselsättningsstrategi. Där skriver Ulf Holm att "jag menar dock att Sverige i stora drag i dag saknar en hållbar strategi på sysselsättningsområdet" och ger skarp kritik när det gäller kom- petensutveckling, livslångt lärande, skattefrågor etcetera. Det låter bra. Jag tycker att det är bra att Ulf Holm delar den kritik som vi har mot den passiva regeringspolitiken. Jag har dock lite svårt att få det att gå ihop med att Ulf Holm samtidigt ska rösta igenom ett förslag i betänkandet som står för den passiva sysselsättningspolitiken, alltså en avsaknad av hållbar strategi på sysselsättningsområdet. Jag skulle vilja ha en förklaring till varför han kan skriva så och sedan rösta igenom en politik som står för det som han kritise- rar.

Herr talman! Syftningen med detta ska jämföras med vad regeringen går med på när det gäller EU:s sysselsättningsstrategi. I de resolutioner som framkommer handlar det väldigt mycket om lärande, kunskap och så vidare. Jag tycker att Sverige agerar på ett sätt i EU:s ministerråd, och uppfyller sedan inte åtagandena lika bra här hemma. Stefan Attefall vet lika väl som jag att Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet har kommit överens om kompetensutvecklingspengar. Tyvärr har arbetet dragit ut på tiden och är fortfarande inte igångsatt. Det måste jag naturligtvis kritisera, men jag jobbar samtidigt för att vi så snart som möjligt ska nå en lösning i de frågorna.

Herr talman! Det kan vara en förklaring. Men samtidigt finns det skriv- ningar i andra reservationer som kritiserar just bristen på att man på hemma- plan inte lever upp till de beslut man fattar i EU. Precis samma kritik riktar Ulf Holm i det särskilda yttrandet där han skriver att den regering vi har i Sverige i stora drag saknar en hållbar strategi på sysselsättningsområdet. Det är en kraftig kritik. Det kritiserade kommer Ulf Holm att rösta ige- nom här i dag i kammaren, eller i praktiken i morgon. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Det är en välkommen insikt. Jag hoppas att den insikten förstärks hos Miljöpartiet. Men jag får inte ihop det med att samtidigt ta ansvar för den politik man faktiskt tar ansvar för. Detta är ett problem med både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Man pratar om en sak i ett sammanhang, och sedan röstar man för en politik som man kritiserar och säger att man inte tror på. Man måste ta ansvar för de beslut man fattar och inte använda dubbel bokföring.

Herr talman! Skillnaden är kanske att jag tar ansvar. Vad är alternativet? Stefan Attefall kan inte på allvar mena att jag ska rösta för de fyra borgerligas förslag. Det alternativet ser inte jag som möjligt. Det innehåller så pass mycket avvikelser från den politik som jag står för. I detta sammanhang är det betydligt lättare att göra upp med Socialdemo- kraterna och Vänstern om bland annat friårsfrågan och förhoppningsvis också om förslaget om förkortad arbetstid. Det är två viktiga inslag i arbetsmark- nadspolitiken från Miljöpartiets sida.

Herr talman! Ulf Holm tog i sitt anförande upp integrationspolitiken och tyckte att det var bra att många utomnordiska och andra invandrare har fått jobb. Vad vill Miljöpartiet göra för insatser för att man inom offentlig sektor ska anställa proportionellt lika mycket invandrare som man gör i den privata sektorn? Dessa människor har jobb inom den privata sektorn. Varför gör inte Miljöpartiet ännu mer i den frågan om den är så viktig?

Herr talman! Vi försöker på alla sätt att få till stånd en ändring här, men det tar lite tid. Jag tycker absolut att den offentliga sektorn bör ta ett mycket större ansvar än vad den gjort hittills i dessa frågor. Det är precis som Marga- reta Andersson säger här. Den privata sektorn har betydligt fler utomnordiska i arbetskraften än den offentliga sektorn.

Herr talman! Jag hoppas att det lyckas och att det blir någonting mer än vackra ord. Sedan har jag en annan fråga. Miljöpartiet talar väldigt mycket om att man ska plocka ned antalet arbetade timmar. Vi ska ha friår och arbetstids- förkortning. Hur ska vi först och främst finansiera mindre antal arbetade timmar? Hur ska vi få arbetskraft som ska göra allt det jobb som vi trots allt måste ha utfört i landet? Detta ska dessutom ske tillsammans med en regering som inte vill accep- tera arbetskraftsinvandring. Det kan jag kanske i viss mån förstå. Vi måste också, som jag ser det, jobba ett visst antal timmar i landet för att klara av försörjningen.

Herr talman! Ett av problemen är de stora ohälsotalen. Med sänkt arbets- tid tror jag och Miljöpartiet att vi skulle må bättre och vara mindre sjuka. Det är en viktig förstärkning. En förkortad arbetstid kostar inte så mycket. Vi har hört många exempel på att det skulle fördärva hela Sveriges ekonomi. Men tittar man till exempel på ett land som Frankrike som har sänkt veckoarbetstiden har knappast dess ekonomi fallit sönder. Det tror jag inte heller att Sveriges skulle göra. Däremot skulle tillväxten i ett 20-årspersektiv blir något lägre vid sex timmars arbetsdag jämfört med åtta timmars. Men det tror jag är en välfärds- vinst som väldigt många av oss svenskar är beredda att betala för att just få tid med annat också.

Herr talman! Till att börja med vill jag tacka Ulf Holm för att han snarare fokuserar på sin politik i stället för att säga att oppositionen har fel. Det är alltid ett problem, som jag tidigare har varit inne på, när makten ägnar sig åt att kritisera dem som inte har makten i stället för att fundera på vad man ska göra åt de problem som finns. Däremot delar jag inte riktigt Ulf Holms verklighetsbild. Det är tråkigt att vara i opposition i den meningen att man försöker peka på de problem som finns i samhället. Men det är ett faktum enligt den senaste arbetskraftsunder- sökningen att det är 46 300 färre som arbetar i november 2002 än förra året. 70 % av sysselsättningsökningen är sådan som har ersatt sjukskrivningar. Sysselsättningsvolymen i arbetade timmar har minskat med 2 %. Antalet företagare har minskat med 12 000. Jag har en första fråga. Vad har Miljöpartiet för beredskap, eller vad ska vi göra, för att möta den vikande sysselsättningen rent ekonomiskt? Var tar vi pengarna någonstans? Detta är dyrt. Jag har en andra fråga som jag är lite intresserad av. Nu har vi olika syn på arbetstidsfrågan. Men jag vill få en kommentar av Ulf Holm till Hans Karlssons uttalande. Han var tidigare ordförande i Arbetstidskommittén och har nu tagit avstånd från den egna överenskommelsen i den kommittén. Vad händer med arbetstidsfrågan härnäst?

Herr talman! Jag hade varit väldigt lycklig om jag kunde svara på Erik Ullenhags sista fråga, nämligen: Vad händer nu i arbetstidsfrågan? Jag vet inte vad som händer just nu. Det verkar tyvärr stå still. Jag skulle gärna vilja se att man kom fram till ett försök med arbetstids- förkortning utifrån till exempel de erfarenheter man har gjort i Stockholm med förkortad arbetstid och att man skulle kunna gå vidare i denna fråga. Det är så mycket jag kan säga om just det. Det stämmer att sysselsättningen enligt den rapport som Erik Ullenhag re- fererar till är något lägre nu än för ett år sedan. Men man kan också titta lite på den internationella konjunkturen. Sverige är en del av världen. Vi berörs också av den internationella konjunkturen. Den har knappast varit positiv den senaste tiden. Man måste också titta på de förslag som vi har för att komma till rätta med det. Majoriteten i arbetsmarknadsutskottet har försökt att ta tag i frågan och driver ett samarbete just för att främja en god och uthållig tillväxt. Det gäller inte minst genom de förslag som vi har om skatteväxling och så vidare.

Herr talman! Jag tror att den majoritet som bildades tidigare i dag vid vo- teringen och som drev igenom regelförändringar för företagare kommer att betyda mer för Sverige än en hel del som den sittande regeringen driver. Jag hör till dem som fortfarande har ett hopp om att vi kommer att se en annan majoritet i detta parlament under denna mandatperiod. Jag tror inte att skillnaderna är så stora att de inte går att överbrygga. Jag ska fastna lite grand kring arbetstidsfrågan. Min inställning är att den enskilde själv i högre grad ska kunna styra över sin arbetstid vissa perioder i livet och vissa tider. En vecka kanske du behöver jobba mindre och andra veckor kanske du behöver jobba mer. Vi ska ha en större flexibilitet i arbets- tidslagen. Det är klart att den enskilde själv kommer att få betala för detta. Det blir effekten. Du tjänar mer pengar om du jobbar mer och mindre pengar om du jobbar mindre. Hur ska jag som privatperson betala en arbetstidsförkortning från åtta till sex timmar? Det är ändå den springande punkten. Innebär det att jag får 25 % lägre lön relativt sett mot vad jag hade haft om jag inte hade gjort en arbetstidsförkortning?

Herr talman! I vissa frågor kan säkert Miljöpartiet och de fyra borgerliga komma överens. Småföretagarfrågan är ett exempel på detta. Men i det stora hela är det dock inte i så många förslag som vi har bildat majoritet i denna kammaren, i varje fall inte än. När det gäller veckoarbetstiden och att man ska kunna vara mer flexibel är vi från Miljöpartiet mer inne på att det är den dagliga arbetstiden som bör sänkas. Det gäller inte minst mot bakgrund av att man också ska få tid att göra mer varje dag. Det är alltså ett steg för att minska ohälsan. Man får mer tid för sig själv, sin familj och sina fritidsmöjligheter för att kunna må bra både i hemmet och på arbetsplatsen. Det är därför sänkningen av den dagliga arbetstiden är be- tydligt viktigare. Det låter fint med flexibel hantering och att arbetsgivaren ska kunna få bestämma mer när man ska vara ledig och så vidare. Men det måste vara ett samspel mellan arbetsgivare och arbetstagare. Annars fungerar det inte. Jag tror att det är bättre med en generell arbetstidsförkortning till sex timmar. Vem ska betala det? Framför allt handlar det om att det blir lite lägre till- växt, vilket gör att vi alla får betala det. Men vi vinner i form av välfärdsvinster, som man tyvärr inte i dag kan mäta i pengar men som är mycket viktiga för att vi alla ska tycka att livet är skoj att leva. Vi ska också tycka att det är skoj att gå till jobbet och vi ska bli mindre utslitna. I dag känner många inte så, tyvärr. Det kan inte vara me- ningen med svensk arbetsmarknadspolitik.

Herr talman! Jag vill först, innan jag kommer in på mitt anförande, säga något med anledning av det som Anders G Högmark sade om näringsutskot- tets ordförandes uttalande. Det har nog blivit något missförstånd. Självfallet är jag övertygad om att näringsutskottets ordförande och jag är överens om att också regeringen ska rätta sig efter de beslut som fattas här i kammaren. Jag vill bara ha det sagt innan jag börjar. Herr talman! De flesta av oss sätter likhetstecken mellan välfärd och ett samhälle där vi gemensamt bidrar efter förmåga och får del av tryggheten efter behov. Men tanken kring välfärdssamhället är något mycket större. Det handlar i grunden om att alla ska få en chans, oavsett bakgrund, ursprung eller pengar i plånboken. Tankarna kring välfärdssamhället föddes i arbetar- rörelsens barndom i slutet av 1800-talet i protest mot klassamhället, som gjorde skillnad på besuttna och dem som saknade pengar. Hjalmar Branting, en av arbetarrörelsens pionjärer, uttryckte sin vision så här: Ett samhälle där alla kan förverkliga sina stämningars längtan. Klassamhällets systemfel var att det inte gav möjligheter till det stora flertalet utan bara till de redan privilegierade. Ett sådant samhälle kan aldrig blomstra eller utvecklas. Det är dömt att gå under därför att det ställer männi- skor utanför. Medan vi socialdemokrater ser politikens möjligheter, där politiska beslut ska stötta och stärka dem som annars riskerar att hamna i underläge, säger Moderaterna och deras vänner på högerkanten att ensam ska vara stark. De påskiner att alltför mycket redan har gjorts för att stärka dem med mindre ekonomiska och kulturella resurser mot dem som har större resurser. Jämför det med ett sprinterlopp där bara tre tävlande av åtta får delta! Resten är diskade på förhand därför att de saknar pengar till startavgift, har utlandsklingande efternamn eller mörkare hudfärg. Därmed inte sagt att det finns anledning att romantisera över det svenska välfärdssamhället. Brister finns, och de ska klart tas på största allvar genom en aktiv arbetsmarknadspolitik. Om vi socialdemokrater blundar för hoten så mister vi förmågan att förstå bristen på samhällskritik som ledde till borgerlighetens framgångar under 80- talet, som i sin tur ledde fram till 90-talets svåra kris. Välfärdssamhället finns inte en gång för alla. Vi kan inte sitta nöjda och se på. Därför är socialdemokratins uppdrag att ständigt vara i opposition mot orättvisor därför att det ständigt pågår en kamp mellan oss som vill bygga och förbättra och de krafter som vill rasera och öka klyftorna mellan männi- skor. Herr talman! I den här debatten tycker jag att det är viktigt att ha i minnet att det inte är så många år sedan som läget var katastrofalt i Sverige. När massarbetslösheten härjade som värst under våren 1994 befann sig 565 000 kvinnor och män i öppen arbetslöshet eller i åtgärder. Arbetsmarknadspoliti- ken har aldrig tidigare ställts inför en större utmaning. Det har kostat på, och stora grupper har tvingats stå tillbaka. Nu är läget annorlunda. Vi har nått fyraprocentsmålet. Många människor har fått jobb och ökad framtidstro. Vi har visat de borgerliga domedagsprofeterna att de hade fel. Vi har ald- rig tvekat inför de värderingar som har gällt och fortfarande gäller för vår politik: Alla ska vara med i den gemenskap som kallas välfärdssamhället. Ingen ska stå utanför. Allas vilja till delaktighet ska tillvaratas. Jag har i debatten som vanligt fått ta del av nya borgerliga svartmålningar av den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken. Låt mig få återkomma till de borgerliga partiernas förslag lite längre fram. Herr talman! Nu står vi inför nästa stora utmaning. År 2004 ska 80 % av den arbetsföra befolkningen ha ett jobb. Arbetslinjen är och förblir den fram- gångsrika grunden i socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik. Det handlar om att var och en ska göra rätt för sig efter förmåga och att ingen ska lämnas utanför åt sitt eget öde. Genom att lita på människors vilja till eget ansvar och förmåga till egen utveckling och genom att skapa trygghet för den enskilde med klara och tydliga regler är jag övertygad om att vi lyckas också med denna uppgift. Det är med fokus på förmedling av arbete, förstärkt arbetslinje och åtgär- der av hög kvalitet som vi markerar ett tydligt vägval för utformningen av framtidens arbetsmarknadspolitik. Det är framför allt fyra områden som vi vill inrikta arbetsmarknadspoliti- ken på under de närmaste åren: · 80-procentsmålet, med fokus på åtgärder för att öka de invandrade grup- pernas tillträde till arbetsmarknaden · förbättrad matchning i syfte att förkorta sök- och vakanstiderna och mot- verka flaskhalsar · en effektiv arbetsinriktad rehabilitering så att långtidsarbetslösa kommer tillbaka till arbetslivet · insatser för att öka deltidsarbetslösheten. Herr talman! Jag vill här också ta upp de arbetshandikappades svårigheter på arbetsmarknaden. Anställning med lönebidrag, skyddat arbete hos offent- lig arbetsgivare och anställning i Samhall är viktiga medel för att underlätta för arbetshandikappade att få ett arbete. Många åtgärder, hjälpmedel och annat stöd som i dag erbjuds människor med arbetshandikapp kan säkert förbättras, bli mer flexibla och utformas mer efter individens behov och öns- kemål. Därför har vi också tillsatt två utredningar. En ser över Samhall och dess framtida utformning och den andra utreder situationen för personer med funktionshinder i arbetslivet. Jag vill dock betona att lönebidragen å ena sidan inte får låsa in männi- skor i en bestämd anställningsform, men å andra sidan får inte heller taket vara för lågt. Vi socialdemokrater ser starka sysselsättnings- och fördelningspolitiska skäl att anpassa nivån för lönebidraget på en mer realistisk nivå. Med tanke på de svårigheter som möter många arbetshandikappade som vill ha en plats i arbetslivet utgår vi från att regeringen prövar möjligheterna att höja lönebi- dragstaket. Herr talman! I min inledning varnade jag för frestelsen att skönmåla till- varon. Det är med oro som jag ser att de senaste årens minskande arbetslöshet bland utomnordiska invandrare har bromsats upp. Integrationsverkets rapport om vardagsrasism visar att det knappast rör sig om stora skillnader i kunskap och utbildning utan snarare om strukturell diskriminering. Diskriminering är ingen slump eller något uttryck för några enstaka personers illvilja. Det är ett faktum att det kräver allas vårt ansvar att bryta den rädsla och okunskap som så lätt slår rot i mötet med det okända. En aktiv arbetsmarknadspolitik spelar en ovärderlig roll för att bryta utan- förskap och bidragsberoende. Grunden för jobb ska läggas redan under flyk- tingars och invandrares första tid i Sverige. Våra erfarenheter pekar entydigt i en och samma riktning: Eget arbete med egen försörjning är nyckeln till in- träde i det svenska samhället. Att bryta den vanmakt som många tvingas leva i är därför en av socialdemokratins största utmaningar under mandatperioden. Under 2002 använder AMS 165 miljoner kronor av sitt förvaltningsanslag för att särskilt stärka ställningen på arbetsmarknaden för personer med ut- ländsk bakgrund. Denna ram utökas nu under 2003. Vid samtliga länsarbetsnämnder finns i dag särskilda mångfaldsspecialis- ter. Dessutom ska arbetsförmedling och vägledning anpassas mer efter män- niskors olika behov och förutsättningar, med individuella handlingsplaner som ett av flera verktyg. Svenskundervisningen ska förbättras. Nya metoder ska tas fram för validering av utländsk kunskap. Alla kommuner, landsting och myndigheter ska sätta upp mål och ta fram handlingsplaner för ökad mångfald och minskad diskriminering vid anställ- ning. Men det räcker inte. Ett rimligt krav är därför att också privata arbetsgiva- re tar fram sådana handlingsplaner. Att anställa fler med invandrarbakgrund bör rimligen inte vara svårt. För många företagare måste det vara guld värt att hitta någon eller några med rötter i en annan kultur och med särskild kompetens. Språk och kunskaper om sociala koder och kulturer är ofta värdefulla i mötet med nya kunder, marknader och länder. Jag påstår att vår välfärd till stor del hänger på om vi lyckas tillvarata de många arbetslösa människor med rötter i andra länder som redan finns i Sve- rige. Herr talman! De borgerliga partierna verkar aldrig ge upp sin tröttsamma kamp för att försöka svärta ned den socialdemokratiska politiken. Med jämna mellanrum presenteras samma men långtgående förslag för att, som de säger, förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Inte heller de borgerliga partiernas budgetreservationer innehåller något nytt under solen. Det är samma gamla skåpmat och omkok av tidigare motio- ner. Som vanligt består borgerlighetens recept av inskränkningar i arbetsrät- ten, en bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen och en kraftig bantning av anslagen till arbetsmarknadens område. Löntagarnas intressen ska försvagas genom att man slår undan mattan för de fackliga organisationerna. Bland annat ska kollektivavtalen avlövas och ersättas av individuella anställnings- avtal. Låt mig ta några exempel ur den borgerliga högen: · Moderaterna vill avskaffa aktivitetsgarantin. · Moderaterna vill avskaffa turordningsreglerna i LAS. · Moderaterna och Kristdemokraterna vill ersätta kollektivavtalen med individuella avtal. · Kristdemokraterna vill införa ungdomslöner i vissa branscher. · Folkpartiet vill spara nästan 13 miljarder nästa år och ytterligare några miljarder 2004 på arbetsmarknadens område. Jag medger gärna att jag har svårt att förstå logiken i en sådan politik - hur ökade klyftor, mindre inflytande för den enskilde på arbetsplatsen och mer av otrygghet och oro ska kunna leda till en bättre arbetsmarknad. Denna ekvation får jag inte att gå ihop. På punkt efter punkt radar de borgerliga partierna upp försämringar för de arbetslösa, ofta snyggt förpackade med fagert tal om att den enskilda männi- skan ska sättas i centrum men med ett innehåll som lär få förödande konse- kvenser om det skulle omsättas i praktiken: · Med sin omställningspeng vill de smygvägen införa en bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen. Det är ingenting annat än kränkande. Den ar- betslöse ska tacksamt stå med mössan i hand och ta emot den peng som anses lämplig för just honom eller henne. · Ökad egenfinansiering av a-kassan innebär tre till fyra gånger högre kost- nader för den enskilde än i dag. · De vill lägga ned AMS för att lägga ut delar av verksamheten på privata bemanningsföretag. Herr talman! Frågan blir onekligen: Vilket intresse har privata beman- ningsföretag av att etablera sig i glesbygden? Vem ska ta ansvar för de ar- betshandikappade och långtidsarbetslösa, som inte är lönsamma på arbets- marknaden? De som får betala priset för de borgerligas experimentlusta är de arbetslö- sa. Med sänkta ersättningsnivåer och nedmontering av arbetsförmedlingarna kommer det att bli oerhört svårt att föra en arbetsmarknadspolitik med om- tanke om de svaga. Så gick det med det fagra talet om att sätta individen i centrum. Vi socialdemokrater avvisar bestämt tankarna på försämringar för de ar- betslösa eller att den som haft oturen att förlora sitt jobb själv ska stå för arbetslöshetens kostnader genom ökad egenfinansiering av arbetslöshetsför- säkringen. De borgerliga partierna påstår att vi socialdemokrater tar för lätt på de varningstecken som arbetsmarknaden uppvisar. Men om det nu är som de påstår, att det finns risk för ökad arbetslöshet, ställer jag mig frågan: Varför vill ni i så fall montera ned den svenska arbetsmarknadspolitiken och samti- digt genomföra försämringar för de arbetslösa? Herr talman! Den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken är fram- gångsrik. Det ska den fortsätta att vara. Men givetvis följer vi noga utveck- lingen av svensk ekonomi. I slutet av november var 3,9 % av arbetskraften öppet arbetslös. Det är visserligen en ökning med 0,2 procentenheter jämfört med november i fjol, men viktigt att notera är att de långtidsarbetslösa blir färre. Totalt varslades 6 700 personer om uppsägning på olika håll i landet under november. Det är en hög siffra men ändå inte lika hög som i november i fjol då varslen var fler. Herr talman! Jag vill säga några ord om den kritik som Riksdagens revi- sorer har riktat mot AMS. Mycket av kritiken mot ledningen och styrningen av verket har varit känd inom såväl AMS som regeringen. Till detta kan sä- gas att regeringen 2001 beslutade om ny myndighetsinstruktion där länsar- betsnämnderna har omvandlats till styrelser med begränsat ansvar. En linjär organisation har därmed tillskapats med klarare styrning. Jag känner mig därmed trygg i AMS utvecklingsarbete. Det pågår arbete med bland annat ett omfattande fempunktsprogram som beslutades i AMS styrelse vid årsskiftet 2002/02 i syfte att komma till rätta med ledning, styrning och goda verksam- hetsprestationer. Avslutningsvis vill jag säga att vi socialdemokrater ser det som angeläget att utveckla en kultur i arbetslivet som i större utsträckning myndigförklarar människor, en kultur som inte bara gynnar redan privilegierade utan som beaktar alla vuxna människors rätt och önskan att arbeta under anständiga arbetsvillkor, en kultur som gör att människor växer och utvecklas. Med den socialdemokratiska politiken har vi bevisat att det är genom att lita på människor och deras vilja att vara med och ta ansvar som man bygger ett framgångsrikt Sverige. Det är genom trygghet och klara regler som män- niskor frigörs och kan vara med och skapa ett samhälle där alla har en plats. Herr talman! Därför vill vi fortsätta arbetet med att bygga vidare på Hjalmar Brantings vision: ett samhälle där alla kan förverkliga sina stäm- ningars längtan. Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Låt mig först konstatera att vi nu får en aktivitet i Reger- ingskansliet och ute på myndigheterna med att göra kraftfulla förändringar av regelsystemet. Det var uppenbart ett löfte. Att jag var tveksam inför de utta- landen som gjordes är ganska naturligt med tanke på att vi i andra samman- hang sett en viss tröghet, för att uttrycka det försiktigt, när regeringen ska omsätta vissa av riksdagens beslut. Det finns många exempel där man har dröjt ganska lång tid. Jag vill också ta upp en annan sak. En gång i tiden fanns det i katolska kyrkan en föreställning om att påven alltid var ofelbar när han uttalade sig i ämbetet, och dit går tankarna när man hör Anders Karlsson. Han är fullstän- digt ofelbar. Socialdemokratin representerar det ofelbara. Alla förslag och alternativ som oppositionen presenterar är i stort sett värdelösa. Det vore lätt att säga detta, och med viss trovärdighet, om man själv hade en situation där arbetslösheten var nedpressad och en stor andel av den ar- betsföra befolkningen var i arbete. Men, Anders Karlsson, jag inledde mitt anförande med att uttrycka en stor oro över att en så stor andel av just denna arbetsföra befolkning var utanför arbetsmarknaden. Ni kan föra ett resone- mang om och ha ett mål på 80 % förvärvsgrad, men vad betyder detta om vi samtidigt vet att sjukskrivningstalen ökar dramatiskt så att vi precis som tidigare får ett mindre antal timmar? Delar Anders Karlsson min och vår oro över att försörjningsbasen är på väg att erodera? Ser han inga problem med att en så stor grupp står utanför den svenska arbetsmarknaden?

Herr talman! Det är klart att jag ser en oro. Jag sade det i mitt anförande också. Självklart är inte allting perfekt. Mycket måste göras. Därför talar jag också om de kraftfulla insatser som ska göras, bland annat på det område som gäller dem som invandrat till Sverige och inte kommit ut på arbetsmarkna- den. Självklart är det så. För övrigt finns det ett elvapunktsprogram, och det jobbas intensivt i Re- geringskansliet med att komma till rätta med det höga sjukskrivningstal som vi har. Men den debatten kommer i nästa ärende så den tänker jag inte ta nu. Det är klart att vi måste se till att människor får jobb. Men trots allt har vi i Sverige en mycket hög sysselsättningsgrad. I era anföranden tidigare har ni talat om Europa i övrigt, och vid den jämförelsen har vi en mycket hög sys- selsättningsgrad i Sverige. Men vi har lagt fast ett mål på 80 % år 2004. Det ligger fortfarande fast, och jag tror också att vi kommer att klara av det.

Herr talman! Det är klart att jag ser en oro. Jag sade det i mitt anförande också. Självklart är inte allting perfekt. Mycket måste göras. Därför talar jag också om de kraftfulla insatser som ska göras, bland annat på det område som gäller dem som invandrat till Sverige och inte kommit ut på arbetsmarkna- den. Självklart är det så. För övrigt finns det ett elvapunktsprogram, och det jobbas intensivt i Re- geringskansliet med att komma till rätta med det höga sjukskrivningstal som vi har. Men den debatten kommer i nästa ärende så den tänker jag inte ta nu. Det är klart att vi måste se till att människor får jobb. Men trots allt har vi i Sverige en mycket hög sysselsättningsgrad. I era anföranden tidigare har ni talat om Europa i övrigt, och vid den jämförelsen har vi en mycket hög sys- selsättningsgrad i Sverige. Men vi har lagt fast ett mål på 80 % år 2004. Det ligger fortfarande fast, och jag tror också att vi kommer att klara av det.

Herr talman! I och för sig är det bra att Anders Karlsson redovisar denna oro inför att så många står utanför arbetsmarknaden. Samtidigt är det på nå- got sätt lite sent påkommet. Under sju åtta år har Socialdemokraterna haft möjlighet att agera, nu påstår man sig vilja agera. Sedan tycker jag att Anders Karlsson tar lite lätt på Riksdagens revisorers rapport. Det pågår en del förändringar tack vare att revisorerna har påpekat ett antal saker. Men det finns en svidande, kraftfull kritik från en enig revi- sionsgrupp när det gäller verksamhetsuppföljningen, målformuleringar, etce- tera. Den skrivelse som senare blir aktuell ska arbetsmarknadsutskottet be- handla under våren, och då får vi anledning att återkomma till detta. Men jag skulle vilja anknyta till den debatt vi hade tidigare om den korta- re arbetstiden. Vad är Anders Karlssons uppfattning om den eroderade för- sörjningsbasen, som jag kallar det, när vi ser att för få timmar produktivt arbete finns i vårt samhälle? Avskriver Anders Karlsson i dag möjligheten att sänka arbetstiden från åtta till sex timmar? Det finns i regeringsunderlaget uppenbarligen partier som varmt vurmar för detta och som fortsätter att idka någon sorts illusionsmakeri kring att det skulle vara möjligt med bara begrän- sade effekter på sysselsättning och framför allt på den framtida tillväxten. Delar Anders Karlsson och socialdemokratin uppfattningen att man ska kun- na sänka arbetstiden från åtta till sex timmar med bara marginella förändring- ar av tillväxten när man ser den här situationen som ger anledning till oro för försörjningsbasen?

Herr talman! Anders G Högmark använde i sitt anförande orden ett död- ligt hot mot välfärden. Där är vi inte på samma nivå. Det som händer inom sjukförsäkringsområdet är inget dödligt hot mot välfärden. Vi ska komma till rätta med det. Det jobbas intensivt. Det sade jag. Sedan jämförde Anders G Högmark med Karl Oskar som flyttade härifrån därför att han inte hade möjlighet att bruka sin mark i fattigdomens Småland. Ja, han flyttade från ett dåligt Sverige. Om en företagare skulle flytta från Sverige i dag är det inte från ett dåligt Sverige. Det är viktigt hur man väljer liknelser också. Vad gäller Arbetsmarknadsverket sade jag i mitt anförande att styrelsen vid årsskiftet 2001/02 beslutade om ett fempunktsprogram som innebar att man ska ha ett gemensamt uppdrag och ett arbetsmarknadsverk, alltså en linjär organisation. Man ska ha ett arbetsmarknadsverk i omvärlden i sam- verkan med kommun, fack och arbetsgivarorganisationer. Man ska ha en ledning och styrning för en bättre uppföljning med kontroller av verksamhe- ten. Man har ett kompetensbaserat lärande i organisationen, alltså en utbild- ning av samtliga i Arbetsmarknadsverkets organisation. Det är punkt 5, Ut- värdering och förnyelse. Hela tiden medan man bygger upp någonting utvär- derar man så att man verkligen ser hur det växer fram. Jag måste ändå säga att revisionsrapporten från Riksdagens revisorer sä- kert har haft sitt berättigande. Annars kan man nog säga att Arbetsmarknads- verket redan i dag har åtgärdat de problem som finns eller är på god väg och jobbar intensivt med dem. Sedan tar det tid att förändra saker i en stor organi- sation. Det är jag medveten om.

Herr talman! Anders Karlsson säger att vi använder ett hopkok av gamla förslag i våra motioner. En del förslag upprepar vi därför att vi tycker att de är goda. Man kan även ta till vara det som inte har blivit genomfört därför att man vill ha det genomfört. I så fall vill jag hävda att även regeringen använder hopkok, till exempel i fråga om att sfi-undervisningen ska förbättras. Jag vet inte hur många gånger jag har fått samma svar på hur man ska göra från den som har representerat Socialdemokraterna. Nu vill jag ha ett konkret svar: Vilka konkreta insatser ska göras för att sfi-undervisningen ska bli bättre, för att inte kunskaperna i svenska och kontakterna med andra människor och med arbetslivet ska vara en av de stora stötestenarna för invandrarna? Vad gör regeringen över huvud taget mer konkret för att få in fler av in- vandrarna, speciellt de med utomnordisk eller utomeuropeisk bakgrund, inom den offentliga sektorn? Jag känner till det arbete man utför på länsarbets- nämnderna, men det kanske rör sig om 10-15 personer i residensstäderna. Men vad händer i hela det övriga landet? Vilka åtgärder vidtar regeringen där?

Herr talman! Margareta Andersson frågar hur sfi-undervisningen ska för- bättras. Det pågår ett arbete i hela landet med sfi-undervisningen. Skillnaden var, och jag ska ta min egen kommun som exempel, att ett år fick den kom- mun som jag är bosatt i, som då hade ungefär 35 000 invånare, nära 1 800 nya invånare på ett år. Dem skulle vi sätta i utbildning i svenska, och de skulle anpassas till det svenska samhället. Det var en omöjlig uppgift för en kommun med det invånarantalet. Självklart blev också sfi-utbildningen där- efter. Men i dag är det en individuell prövning av var och en som kommer och som ska ha utbildning i sfi. Så tror jag att det fungerar i de allra flesta kom- muner. Man har en helt annan hantering därför att antalet flyktingar som kommer till kommunerna är hanterbart. Skillnaden är att det kom så oerhört många i början av 90-talet. Då var det svårt att hantera. Samtidigt kom de till vårt land när vi hade kris i ekonomin. Arbetslöshe- ten steg. Välutbildade svenska medborgare i yrkesverksam ålder kunde inte själva få ett jobb utan vi hade oerhört höga arbetslöshetstal. Man måste ställa resultatet i relation till detta. I dag jobbar man helt annorlunda med sfi- utbildningen.

Herr talman! Jag hoppas att det här verkligen också ger resultat så att människor kommer ut i arbete mycket snabbare än de har gjort tidigare. Men än har vi tyvärr i den statistiken inte sett några riktiga genombrott. Framför allt kommer det tillbaka. När arbetsmarknaden nu går mot en liten nedbant- ning är det återigen de här människorna som kommer att få lämna arbets- marknaden först. Jag har också en fråga med anledning av att man ska ha en linjär organi- sation inom AMS. Jag är mycket orolig för att den linjära organisationen ska bli så stelbent, byråkratisk och toppstyrd att de intressanta idéer och förslag som kommer utifrån - från de olika arbetsförmedlingarna och länsarbets- nämnderna - kommer att försvinna i byråkrati. Som jag sade i mitt anförande ser faktiskt Sverige olika ut i Vetlanda, Landskrona, Stockholm och Kiruna. Det finns väldigt många olika sätt att hantera frågorna på. Därför tycker jag att man måste ha en mycket bra förklaring till den toppstyrning man inför. Så olika tror jag inte att hanteringen är. Dessutom behövs ingen millimeterrättvi- sa, för den finns inte och skulle inte heller vara bra för människorna, som jag ser det.

Herr talman! Jag tror att vi är överens om att det inte ska vara någon topp- styrning. Men det måste också vara på det viset att Arbetsmarknadsverket är enhet- ligt, att det har ett uppdrag i hela landet, så att inte varje arbetsförmedlare i vårt land har olika uppfattning om vad Arbetsmarknadsverkets uppgift är. Därför tror jag att vi är rörande överens om den organisationsförändring som vi antog efter arbetsmarknadsutskottets förslag om att införa en linjär organi- sation. Det var vi tydligen inte, ser jag på Margareta Andersson. Det var ett sätt för Arbetsmarknadsverkets chef att peka ända ut i organisationen, ända ut på arbetsförmedlingarna. Tidigare var länsarbetsnämnderna egna juridiska personer, och varje länsarbetsnämnd kunde göra vad den ville. Man fick inte genomslag för den nationella arbetsmarknadspolitiken. Det tror jag är viktigt. I det fempunktsprogram som Arbetsmarknadsverket har tagit fram finns det massiva insatser för att utbilda alla i hela organisationen. Då blir det ett bättre arbetsmarknadsverk än vad det har varit tidigare. Mängden arbetslösa personer på arbetsmarknaden är betydligt färre än 1994.

Herr talman! Till att börja med vill jag konstatera att skillnaderna mellan folkpartistisk och socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik är stora. Men man behöver inte beskriva dem som större än vad de är. "Vi sparar 13 miljarder", säger Anders Karlsson. Det är riktigt. Men 7 miljarder kompenseras i sänkta skatter, som du mycket väl vet. Vad gäller glesbygden, Anders Karlsson, vet du mycket väl, om du har läst handlingarna, att vi säger att det ska finnas en offentlig arbetsförmedling i de situationer där det inte kan finnas privata alternativ. Vad gäller de arbetshandikappade vet du mycket väl att vi anslår mer pengar än regeringen för att verkligen få upp lönebidragen. Eftersom det inte finns någon ansvarig minister här vill jag i det här sammanhanget fråga: När kan det komma en proposition om höjda lönebidragstak? Anders Karlsson är nöjd med det mesta. Är du nöjd med svensk integra- tionspolitik? Sysselsättningsnivån i Rosengård har gått ned från två tredjede- lar till en tredjedel. Karl-Oskar och utvandring nämndes, det vill säga männi- skor med utländsk bakgrund utbildas i Sverige och flyttar sedan till Storbri- tannien och får omedelbart jobb efter att ha upplevt utanförskap här. Är du nöjd med svensk integrationspolitik när människor får vänta i månader och år på besked om de ska få stanna eller inte? I många fall är de mer psykiskt nedbrutna av den behandling de har utsatts för i Sverige än av övergrepp de har upplevt hemma. Är du nöjd med svensk integrationspolitik?

Herr talman! Först säger Erik Ullenhag att man sparar 13 miljarder, men med 7 miljarder i skattesänkningar. Jo, men pengarna ska väl användas? Hur ska man lösa problemen i arbetsmarknadspolitiken med 13 miljarder mindre? Det borde vi alla kunna få svar på i kammaren i dag. Vad är det för arbets- marknadspolitik som Folkpartiet vill driva med 13 miljarder mindre? Det svaret borde alla få. Jag kan självklart inte säga när det ska komma en proposition om lönebi- dragstaket. Det framgår starkt i betänkandet att utskottet ser att det kommer en höjning när regeringen så får möjlighet att genomföra den. Jag kan inte stå här och säga om det blir den 1 januari eller den 1 september. Vi har varit mycket tydliga från utskottets sida att det måste ske en höjning av lönebi- dragstaket. När den kommer kan jag däremot inte säga. Sedan var det frågan om invandrarna på arbetsmarknaden. Självklart är vi inte nöjda med antalet invandrare som har kommit ut på arbetsmarknaden. Jag försökte förklara för Margareta Andersson varför vi inte är nöjda. Den socialdemokratiska regeringen övertog från den borgerliga regeringen en arbetslöshet som aldrig har varit högre under efterkrigstiden än 1994. Den skulle vi först brotta ned, och sedan skulle vi se till att de nya invandrarna som hade kommit till Sverige kom ut på arbetsmarknaden. Det har varit en tuff uppgift. Vi har fått ned arbetslösheten till 4 %. Vi har 80-procentsmålet. Vi har också målet att det ska satsas extra pengar för att få fler invandrare ut på arbetsmarknaden. Vi jobbar intensivt med den frågan från Regeringskans- liets sida.

Herr talman! Ni har haft makten sedan 1994, och det har blivit värre. Jag har nämnt siffran ett par gånger tidigare: Bland dem som är medborgare i ett afrikanskt land har sysselsättningen minskat med 20 % det senaste året. De tar direkt smällen när konjunkturen delvis vänder. Detta har skett från en extremt låg nivå. Vi är sämre än många andra länder. Jag lyssnade mycket noggrant på Anders Karlssons svar till Margareta Andersson. Det var oerhört bekymmersamt. Det första du gjorde var att göra flyktingarna, de människor som har kommit hit, till ett problem. Du sade att "till min stad kom det 1 800", och hur skulle du klara det? Dessa är en gigan- tisk tillgång. Men genom att låta dem sitta och vänta i månader och år på beslut har man misslyckats med att ta dem till vara. Där tror vi på individens möjligheter. Om Anders Karlsson läser not 1 på s. 115 framgår det att av besparingar- na motsvaras 7,3 miljarder av högre egenfinansiering av arbetslöshetsförsäk- ringen kontra en skattesänkning. Nästa gång kanske vi ska skriva en rubrik, men man får betala med a-kasseavgift och man kompenseras genom en skat- tesänkning. Där har du 7,3 miljarder. Det är lite trist och faktiskt lite beklämmande att först höra Mona Sahlin i denna kammare säga att integrationspolitiken inte har misslyckats utan det är bara målen som inte har nåtts. Sedan får vi höra dig nyvaket säga att ni jobbar intensivt med denna fråga. Ni kan väl säga att ni faktiskt fullständigt har misslyckats, framför allt jämfört med andra länder.

Herr talman! Har jag någon gång, Erik Ullenhag, sagt att invandrarna är ett problem? För mig är de en tillgång. Om vi ska nå 80-procentsmålet, och om vi ska behålla en generell välfärd i vårt land, måste vi se till att de männi- skorna också kommer ut på arbetsmarknaden. Om detta råder inget tvivel från den socialdemokratiska politikens sida. Invandrarna är en tillgång. Jag försökte belysa svårigheterna. I Byggnadsarbetareförbundet - där jag själv har arbetat - har 35 % av de yrkesverksamma medlemmarna varit i arbetslöshet. Sedan kom ytterligare massor av invandrare till olika kommuner i landet, och man klarade inte att hantera detta. Jag erkänner att vi inte klara- de att hantera detta på vissa ställen. Min kommun var nog inget undantag. Det fanns på fler ställen. Nu har vi lyckats pressa tillbaka den arbetslöshet den borgerliga regering- en genomförde. Nu ska vi också se till att invandrarna, som är en tillgång för Sverige, också kommer ut på arbetsmarknaden. Försök inte hävda att vi tyck- er att invandrare är en belastning. Jag vill klart deklarera från talarstolen att de är en tillgång. De 13 miljarderna är en besparing. Vad är det ni ska spara på i arbets- marknadspolitiken med de 13 miljarderna, Erik Ullenhag? Jag fick inget svar, och du får säkert en chans att komma tillbaka någon annan gång.

Herr talman! Anders Karlssons anförande var en demagogisk ordkaskad. Vi kände hur maten rycktes ur munnen på oss från 1800-talet och fram till 1994, då tydligen allt elände också fanns eftersom det då var en borgerlig regering. Jag kan kontra med att våren 1991 försvann 1 000 jobb om dagen. Så kan vi hålla på och jämföra. Det intressanta var att ordkaskaden var snarare ett försök att dölja fakta. Vad Anders Karlsson och Socialdemokraterna har lyckats med under de åtta nio åren är att flytta människor och statsutgifter från kolumnen Öppen ar- betslöshet till Sjukskrivningskontot. Konjunkturinstitutet skriver i sin rapport som kom häromdagen att ar- betslösheten nu stiger upp till 4,4 % under nästa år. Målet om att 80 % av befolkningen i åldern 20-64 år ska vara sysselsatta på den reguljära arbets- marknaden 2004 kommer inte att klaras. Det är en dyster prognos som Konjunkturinstitutet pekar på och som vi har varnat för. I detta läge kör Anders Karlsson med demagogiska angrepp och svepande anklagelser och också direkta lögner, till exempel att Kristde- mokraterna vill ersätta kollektivavtal med individuella avtal. Visa mig i den- na kammare den reservationstexten eller den motionstexten. Jag har haft den debatten förut med Anders Karlsson om felaktigheter från Socialdemokrater- nas sida, och då backade han i talarstolen. Jag hoppas att han gör det denna gång också. Vilken beredskap har Anders Karlsson och Socialdemokraterna för att hantera utvecklingen på arbetsmarknaden, den stigande arbetslösheten och det faktum att målet om 80 % i arbete inte kommer att nås, såvida inte sjuk- skrivningarna ska öka ännu mer än i dag? De sjukskrivna räknas också som sysselsatta enligt det märkliga sätt att räkna som används.

Herr talman! Sysselsättningen har de facto ökat och ökar fortfarande i landet. Det är riktigt att sysselsättningsgraden har sjunkit lite grann sedan november förra året, men faktum är att antalet sysselsatta är betydligt högre i dag än 1994. Jag kan inte de exakta siffrorna - kanske Stefan Attefall kan dem. Men inte ens Stefan Attefall kan väl mena att vi skulle ha misslyckats kapitalt med arbetsmarknadspolitiken när han säger det? Vi har genom en aktiv arbetsmarknadspolitik, bland annat genom att gå från ett passivt till ett aktivt arbetssökande och genom aktivitetsgarantin, också sett till att de långtidsinskrivna på arbetsförmedlingen har fått mycket större möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Det har de också gjort.

Herr talman! Visst har sysselsättningen förbättrats sedan 1994. Vi har också haft en tid med en lång internationell högkonjunktur. Som jag sade i mitt anförande är det intressanta hur Sverige under en längre tidsperiod, i samma internationella högkonjunktur, hävdar sig jämfört med andra länder. Jag kunde då visa att vi är på elfte plats av 14 EU-länder. Vi lyckas alltså sämre än grannländer och likartade länder i omvärlden att skapa nya jobb när konjunkturen är god. Sedan kan man säkert välja ut ett och annat år när siff- rorna är sämre, men det är den långsiktiga trenden. Som jag sade har kostnaderna för arbetslöshet och sjukskrivningar varit konstanta sedan 1995, men vi har flyttat dem från öppen arbetslöshet till sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Det är den dystra sanningen. An- talet arbetade timmar, antalet människor i verkligt arbete, har ökat ytterst marginellt. Här ligger misslyckandet, att man inte har kunnat utnyttja konjunkturen bättre och fått mera fart på näringslivet. Vi går nu mot en utveckling där arbetslösheten börjar stiga kraftigt, och fortfarande skenar sjukskrivningskostnaderna. Vad har då socialdemokratin för beredskap, för recept? Bara det faktum att a-kasseutgifterna stiger med en budgeteringsmarginal på 300 miljoner kronor, som är felräkningspengar i sammanhanget, gör att man inte ens tål en ökning av a-kassesutgifterna, än mindre för offensiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vilken beredskap har Socialdemokraterna? Förklara för oss! Vilken be- redskap har ni för att hantera den här utvecklingen? Det är stora bekymmer som Sverige står inför, och socialdemokratin pratar bara om 1800-talet och gamla goda tider.

Herr talman! Jag citerade en av arbetarrörelsens pionjärer, Hjalmar Bran- ting, som började verka på 1800-talet. Jag pratade inte om arbetsmarknads- politiken på 1800-talet. Det kanske hade varit bra om det hade funnits en sådan, så Karl Oskar hade sluppit flytta till Amerika. Stefan Attefall säger att arbetslösheten stiger kraftigt. Antalet arbetslösa var i november för ett år sedan 164 000, och i år är det 171 000. Är det kraf- tigt? I förhållande till att vi har en arbetskraft i landet på 4 383 000 männi- skor är det alltså en ökning på 0,2 % bland de arbetslösa. Då är det inte kraf- tigt. Jag ska också passa på att svara Erik Ullenhag, som sade att arbetslöshe- ten bland afrikanerna har ökat med 20 %. Ja, jämförelser i procent kan man alltid göra. Men tittar vi på antalet ser vi att det är 300 personer. Det är be- klagligt, men 20 % låter mycket mer. När vi hanterar sådana här siffror är det viktigt att vi försöker göra det så att människor förstår. Det handlar om 300 personer. Jag erkänner att det är för många, men 20 % låter helt annorlunda. Jag menar trots allt att den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken har varit framgångsrik, och det ska den förbli. Jag kan inte föreställa mig att en socialdemokratisk regering skulle sitta overksam om arbetslöshetssiffrorna stiger. Då måste man göra någonting åt det, och det är man också beredd att göra.

Herr talman! Anders Karlsson, med sin fackliga bakgrund, höll ett väldigt engagerat anförande om arbetsrätt och så vidare. Jag tänkte knyta an till det och till mitt anförande om EMU-frågan. Det är ju inte helt enkelt - för att inte säga omöjligt - att kombinera ett ja till EMU med en stark arbetsrätt. I regeringens egen utredning om stabiliseringspolitik konstaterar man att stärkt anställningstrygghet inte hör hemma i en EMU-anpassning. Konjunkturinstitutet skriver i sin rapport från oktober: Därför är det bra om det i Sverige invanda rättvisetänkandet försvagas, anser KI, eftersom vid ett EMU-medlemskap ökar kostnaderna för sociala rättvisenormer. Att genomföra uppenbara försämringar för löntagarna lär inte ske utan motstånd. Så skriver Konjunkturinstitutet. Samma inställning finns i regeringens egen utredning om stabiliseringspolitik. Då kommer jag till vårt krav, som jag menar är fullt rimligt. I samma stund som vi fattar beslut om arbetsrätt, om arbetsmarknadspolitik och om sådana områden som har direkt bäring på EMU, vore det inte rimligt att bely- sa vilka skilda förutsättningar vi har inom EMU respektive utanför EMU?

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att man belyser EMU från alla utgångspunkter, när det nu ska folkomröstas om det. Jag är däremot fullständigt övertygad om att det inte spelar någon roll om vi finns i EMU eller ej, därför att lönebildningen måste följa den övriga euro- peiska nivån. Vi kommer inte att klara den, som vi säger, fulla sysselsätt- ningen och nå 80-procentsmålet om vi inte har en lönebildning som håller sig på den europeiska nivån. Av det skälet ser jag inte att det skulle bli betydligt svårare att vara med i EMU än att stå utanför.

Herr talman! Stabiliseringsutredningen har tittat på det här, vilken påver- kan och vilket tryck internationaliseringen i sig sätter kontra EMU-frågan. Där säger man att EMU innebär en fundamental skillnad vid ekonomiska kriser som specifikt träffar vårt land. Det var också den redovisningen vi fick från Konjunkturinstitutet när de besökte arbetsmarknadsutskottet. En dåligt fungerande lönebildning inom EMU får mycket mer långtgående negativa konsekvenser än om vi står utanför. Förhoppningsvis ska debatten nu inte komma att handla om det som ja- sidan tydligen vill, om krona eller euro, utan det blir en seriös debatt där man tar upp frågan om arbetsrätten. Den ska handla om vad regeringens egen utredning egentligen menar med arbetsgivarnas ökade förhandlingsstyrka, vad man menar när man säger att stärkt anställningstrygghet inte passar in i EMU och vilka reformer man talar om när man säger att man måste göra det lättare att genomföra lönesänkningar för löntagarkollektivet. Då är man inne på just de grundbultar som Anders Karlsson värnar, som kollektivavtal, facklig tillhörighet, facklig förhandlingsstyrka och så vidare. Jag hoppas att vi inom EMU-debattens ram kan återkomma till de här frågor- na.

Herr talman! Det förs diskussioner i LO där man säger att det ska vara buffertfonder. Andra säger att man just ska kunna möta eventuella struktur- förändringar i svenskt näringsliv. Det finns också de som säger att överskottsmålet över en konjunkturcykel skulle vara 3 % i stället för 2 % och att finanspolitiken skulle sköta det. Det viktiga är att kollektivavtalet fortfarande får behålla sin betydelse, att man inte underminerar kollektivavtalets roll. Där är det också viktigt att man inom den sociala dimensionen i EU verkligen belyser vikten av att det inte sker en social dumpning. Vi är inne på en EMU-debatt nu, som jag inte hade tänkt att vi skulle ta vid detta tillfälle. Det finns säkert anledning att komma tillbaka till den före folkomröstningen. Men likväl som det kanske finns stora fördelar med att gå in i ett EMU-medlemskap finns det sådant som är problem, och det måste man också försöka belysa i den här debatten. Det viktiga för oss är att kollektivavtalet får en fortsatt stor betydelse på arbetsmarknadens område i Sverige.

Herr talman! Alla som uppmärksamt och intresserat tagit del av AU1 - det är säkert många personer som har gjort det - har kunnat läsa att det råder en bred politisk enighet om att en väl fungerande lönebildning har betydelse för tillväxten. Så skriver nämligen utskottsmajoriteten i betänkandet. Det är bra. Men om man nu också menar det undrar jag varför i all sin dar regeringen inte gör något för att skapa ett klimat som främjar tillväxt. Det är staten som har ett övergripande samhällsekonomiskt ansvar, ett ansvar som går utöver det som parterna har för lönebildningen. Cirka en fjärdedel av vår ekonomi är i princip undantagen från konkur- rens genom den verksamhet som bedrivs i offentlig sektor. Det är även där som den sämsta löneutvecklingen har varit. Även om det i dag läggs ut mer verksamhet på entreprenad uppgår den endast till 10 % av all primärkommunal verksamhet. Marknader för 300 mil- jarder kronor borde kunna öppnas för konkurrens. En effektivisering om bara 5 % på den offentliga sektorns inköp av varor och tjänster skulle ge möjlighet att minska skatter med ungefär 20 miljarder kronor samtidigt som nya af- färsmöjligheter för konkurrenskraftiga företag öppnas. Genom ökad mång- fald och konkurrens inom välfärdens kärnområden skulle alltså såväl kvalitet som löner kunna utvecklas. Herr talman! Jag skulle kunna ställa frågan: Varför vill inte socialdemo- kraterna medverka till detta? De gör ju allt för att motverka en bättre funge- rande vård och skola. De låga lönerna inom vård- och omsorgsyrkena gör också att det lönar sig dåligt att fortsätta att arbeta. Många kvinnor som arbetar inom de här yrkena känner att det finns inga alternativa arbeten att söka. Det enda som återstår när man känner sig trött och utsliten är sjukskrivning och sedan kanske för- tidspensionering. Socialdemokrater talar gärna brett och vitt om dålig jämställdhet och stora löneskillnader inom näringslivet, särskilt på beslutande poster. Men inom Regeringskansliet har löneskillnaderna ökat med nästan 1 100 kr sedan au- gusti 2001. En LO-rapport i januari 2002 visar också att lönegapet mellan män och kvinnor har ökat med ca 1 000 kr i månaden. Bland de 18 myndighetschefer som regeringen utsåg 2001 fanns inte en enda kvinna. Och en kvinnlig generaldirektör tjänar i genomsnitt 7 % mindre än sin manliga kollega. Av Sveriges 90 ambassadörer är endast 18 kvinnor. Förklara detta? Det vore kanske på sin plats att städa lite runt den egna dör- ren, socialdemokrater. Herr talman! Det är på tiden att Sverige skapar en arbetsmarknad som är mer rörlig och öppen, en arbetsmarknad som är tillgänglig för alla. Jag menar inte bara att det är den geografiska rörligheten som måste öka utan framför allt den sociala. Den stora arbetskraftsreserv av faktiskt arbetslösa människor som finns i Sverige måste mobiliseras, både för den enskildes skull och för samhällets. Det gäller att skapa ett samhällsklimat som uppmuntrar arbete och kun- skap. Det ska alltid löna sig att arbeta och driva företag. Här har socialdemo- kratin sitt stora misslyckande. Ska fler ha ett meningsfullt arbete måste skat- ter på arbete och utbildning sänkas. Det handlar också om att alla människor, oavsett bakgrund, har kompe- tens som kan tas till vara om bara samhället erbjuder förutsättningar och möjligheter. I vårt samhälle ska alla få plats och känna genuin delaktighet. I vårt Sverige blir inte hundratusentals invandrare ett alibi att använda som argument för att inte öppna vårt samhälle för den nödvändiga reglerade ar- betskraftsinvandring som krävs inom till exempel sjukvården. Herr talman! För att reformera lönebildningen behövs ett helhetsperspek- tiv och en tydlig rågång mot statlig inkomstpolitik. Lönebildning ska ske lokalt, så att lönerna bestäms så nära den enskildes verklighet som möjligt, och vara individuell. Skatten på arbete bör sänkas. Det är inte någon nyhet, men vi moderater föreslår till exempel ett grundavdrag på 50 000 kr samt ett förvärvsavdrag. Vi vill belöna utbildning och kunskap. Ta bort statsskatten som är att be- trakta som en saktt på utbildning och kunskap! Inför en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring! Modernisera kon- fliktreglerna på arbetsmarknaden genom bland annat proportionalitet i för- hållande till stridsåtgärdens omfattning och skada! Avskaffa sympatiåtgär- derna! Jag har visat på några angelägna förändringar. Det finns mycket mer att göra för att få en rörlig och flexibel arbetsmarknad. Herr talman! Det är helt tydligt att den svenska arbetsmarknadspolitiken måste läggas om för att uppmuntra och stödja arbetslinjen fullt ut. Vi mode- rater vill sätta den arbetslöse i centrum. Den arbetslöse ska inte vara en klient hos en arbetsmarknadsmyndighet utan en medborgare med rätt att få kvalifi- cerad service. Den enskilde måste själv få det avgörande inflytandet över vilken utbildning eller aktivitet som han eller hon ska satsa på för att sedan kunna få ett riktigt jobb. Krav måste ställas på att insatser anpassas efter varje person. Det förut- sätter en mångfald, valfrihet och individualisering som nästan helt saknas i dagens AMS-system. Riksdagens revisorer, som var eniga, pekar också i den nyutkomna rapporten på att det finns stora brister inom Arbetsmarknadsver- ket. Arbetsmarknadspolitiken måste alltså förändras i grunden, och nuvaran- de organisation anser vi ska läggas ned. En ny myndighet bör i stället ersätta nuvarande AMV. Bland uppgifterna ska denna nya myndighet fungera som ett expertorgan till regeringen, där såväl regering som riksdag ska kunna få bra prognoser, analyser och andra underlag om arbetsmarknadsläget. I dag fungerar arbetsförmedlingarna relativt dåligt vad gäller att just göra det som namnet antyder: förmedla arbeten. Detta görs för det mesta på helt andra vägar, genom exempelvis egna kontakter, privata förmedlingar eller headhunting. Tillsammans med de andra borgerliga partierna föreslår vi i stället att ser- vicekontor upprättas i varje kommun, en plats för såväl de arbetslösa som andra arbetssökande. Man anmäler sig även där för att få ersättning från ar- betslöshetsförsäkringen. Den nya myndigheten bör få ansvaret för dessa och fördela anslag och lokaliseringar. Med en sådan ny myndighet bör de arbetssökande få snabbare tillgång till arbete. En kortare genomsnittlig söktid på fyra dagar skulle till exempel kun- na ge en besparing på 1,4 miljarder i arbetslöshetsförsäkringen. Troligen kommer också förvaltningskostnaderna att minska drastiskt. Herr talman! Jag har talat om att arbetsmarknaden måste bli mer rörlig och öppen. Vi moderater vill att arbetsmarknadspolitiken ska sätta människor i arbete, inte bara bevilja dem nya bidrag eller åtgärder. IFAU visar att vissa åtgärder till och med har negativa effekter. Den arbetsmarknadspolitik som regeringen har fört de senaste mandatpe- rioderna har kommit till vägs ände. Den fungerar inte. Den ger inte dem som är arbetslösa den bästa hjälp de kan få för att hitta ett nytt arbete. Därför be- hövs en ny arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar och möjliggör individu- ella lösningar. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1, 3 och 6. Jag ska inte upprepa det som har sagts. Jag tror att det har blivit ganska tydligt att regeringen och majoriteten inte har en politik som fungerar i dag och inte ens en beredskap inför de problem som finns och som även utskottet har erkänt. Det är ganska märkligt eftersom vi lever mitt i det som vi kallar informa- tionsåldern. Det verkar som om det tar ganska lång tid för majoriteten att få den information som finns tillgänglig, till exempel om antalet arbetslösa ökar eller minskar. Det är också lite problem med matematiken. Anders Karlsson sade att det handlar om 300 afrikaner och att det skulle betyda 20 % mindre. Då borde det ha funnits bara 1 500 afrikaner på den svenska arbetsmarknaden förra året. Ett sådant påstående är fantastiskt. Jag hoppas att Anders Karlsson kol- lar siffrorna lite bättre. Det kan inte finnas 1 500 afrikaner allt som allt på den svenska arbetsmarknaden så att 20 % blir 300. I denna debatt har jag saknat det mer långsiktiga perspektivet. Man dis- kuterar mycket om detta år är bättre eller sämre än förra året. Det är viktigt. Men jag tror att den svenska arbetsmarknaden har långsiktiga problem som också är mycket viktiga. När Anders L Johansson, AMS:s generaldirektör, besökte arbetsmarknadsutskottet konstaterade han något utomordentligt vik- tigt. Han sade att sedan andra världskriget har vi lämnat varje högkonjunktur med fler människor i utanförskap än vid tidigare högkonjunktur. Det säger något mycket viktigt. Det finns långsiktiga strukturella problem på den svenska arbetsmarknaden. Jag ser ingenting om det i regeringens politik eller hos de partier som stöder regeringen. Det är en väldigt viktig sak. Vi har diskuterat om det är färre eller fler som är anställda november 2002 än november 2001. Sanningen är att det är 8 000 färre. Det är den sta- tistiska sanningen. Det kan man gå till datorn och kolla. Men det är mycket viktigare att vi kan gå tillbaka till 1985 och se att det då var fler anställda än i dag eller förra året. Vi har ett problem. Mellan 1985 och 2002 har det tillkommit 400 000 människor i arbetsför ålder. Vi har färre jobb, mer än 100 000 färre jobb, och 400 000 människor till. Vi har ett jobbunderskott på det långsiktiga planet på en halv miljon arbetstillfällen. Det borde diskuteras mycket mer här, och regeringen borde tänka mycket mer på detta. Alla dessa människor som inte är sysselsatta i dag befinner sig i ett utanförskap. Det kan heta socialbidrag, förtidspensionering eller vad som helst, men det handlar om en halv miljon människor. Tyvärr är en stor del av dem invandrade personer. Det är naturligtvis utomordentligt allvarligt, inte bara för att det inte är roligt att stå utanför. När det handlar om stora grupper människor som dessutom är avvikande och på många andra sätt står utanför växer mycket allvarliga konflikter i vårt samhälle. Om vi misslyckas med arbetsmarknadspolitiken som vi har gjort - en halv miljon jobbunderskott är givetvis ett misslyckande på lång sikt - skapar vi motsättningar. Vi skapar grogrund för det som vi kallar vardagsrasism och kanske för lite andra saker. Det är allt detta som står på spel när vi talar om arbetsmarknadspolitiken på lite längre sikt. När jag kom till Sverige för 28 år sedan arbetade de invandrade svenskar- na mer än de infödda svenskarna. Under dessa 28 år har jag sett en katastrof inträffa. I dag finns det forskare som inte alls är rasister som räknar på hur mycket invandrarna kostar. Det är ganska bra beräkningar. Slutsatsen är att vi kostar ungefär 30 miljarder kronor per år. Det är underskottet, vad vi ger och vad vi får, det vill säga: Sverige håller på att förlora pengar på oss. Det är en skandal. Det finns inget normalt samhälle som förlorar på in- vandrarna. Om det skulle vara det normala skulle Förenta staterna vara jätte- fattigt. Om de skulle förlora på invandrarna, till exempel som oss 30 miljarder per år, skulle USA vara ett helt annat land i dag. Det är världens supermakt. Någonting mycket viktigt har fallerat i Sverige som gör att vi i dag har detta katastrofala resultat. Detta resultat måste jag bära på och mina barn och alla barn till människor som ser annorlunda ut. Vi blir anklagade för att vara parasiter, för att vara allt från muslimer till konstiga typer och dessutom i ett nytt land som inte är vårt land. Det är utomordentligt dumt. Det kommer förklaringar: De var så många. Vi försökte - först med svenskarna, verkar det som. Vi glömde de andra, men nu ska vi ta hand om dem också. Om det är så att ni glömde de invandrade svenskarna under den goda ti- den har ni gjort ett katastrofalt misstag. Om det någonstans växer motsätt- ningar i vårt samhälle är det när dessa människor som inte är födda här, som ser annorlunda ut och kanske tror på andra gudar står utanför. Då växer idén om parasiter och allt som är annorlunda. Detta är socialdemokratins, Vänsterpartiets och Miljöpartiets ansvar. Det är oerhört viktigt att diskutera dessa saker. Ni har inte bara misslyckats detta år och dessa månader. Ni har misslyckats på lång sikt. Det behövs mycket stora förändringar.

Herr talman! Mauricio anklagade mig för att ha läst på dåligt. Det är fak- tiskt arbetsmarknaden för utomnordiska medborgare i siffror från AMS. Det finns 4 400 afrikaner inskrivna på arbetsförmedlingen. Därav är 1 500 ar- betslösa. Om Erik Ullenhag säger att arbetslösheten har ökat med 20 % är det för mig 300 personer.

Herr talman! Mauricio anklagade mig för att ha läst på dåligt. Det är fak- tiskt arbetsmarknaden för utomnordiska medborgare i siffror från AMS. Det finns 4 400 afrikaner inskrivna på arbetsförmedlingen. Därav är 1 500 ar- betslösa. Om Erik Ullenhag säger att arbetslösheten har ökat med 20 % är det för mig 300 personer.

Herr talman! Nu är jag säker på att Anders Karlsson har problem med matematiken. För det första menar du väl afrikanska medborgare och inte alla afrikaner? För det andra: Om 4 400 fanns på arbetsmarknaden och 3 000 ungefär var sysselsatta då är 20 % mindre 600 och inte 300. Det som jag och många andra har sagt är att sysselsättningen minskar med 20 %. Här är det problem med matematiken och lite till kanske. Det allvarliga och viktiga är det långsiktiga underskottet. Kan du inte säga något om den halv miljon jobb som är det långsiktiga underskottet på vår arbets- marknad? Kan du inte säga någonting om hur ni ska ta hand om detta? Det är viktigare än dessa 20 %.

Herr talman! Ingen politik i världen kan skapa jobb. Det är inte politiken som skapar jobb. Det är människorna. För att människorna ska kunna skapa jobb krävs det vissa klara skapande villkor. Det är det som vi borde diskutera i dag. Så länge som vi säger att vi måste få människorna i jobb, vi måste ge jobb så talar vi fel språk. Vi måste hitta möjlighet att befria människornas skapande kraft, och det gör vi inte. Vi har ärvt det här överperspektivet över människan från många tidigare decennier. Det starka samhället ska ta hand om, skapa jobb, fixa, lösa och klara av svårigheter. Vi glömmer att det starka samhället lika gärna kan skapa hinder för människor och blockera möjlighe- ter när det starka samhället stelnar till i strukturer som inte accepterar förny- else. Efter tre år av debatter om invandrarnas arbetslöshet är det för mig ett fullständigt mysterium hur man kan blunda inför så många rapporter och vetenskapliga undersökningar som bevisar att AMS och arbetsmarknadspoli- tiken inte fungerar. Riksdagens revisorer, Statskontoret och Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU, har gång på gång bevisat att ar- betsmarknadspolitiken inte fungerar och att det finns mycket stora brister hos AMS. Varje gång som vi samlas här för att diskutera de här frågorna är det som om de här rapporterna och undersökningarna inte fanns. Detta är inte borger- lighetens klagosång. Detta är vetenskapliga undersökningar som man blundar för. Jag ska bara läsa upp en liten del av de här rapporterna. Jag har läst dem. De innehåller en oerhört bra pedagogik. Alla människor som sitter här borde faktiskt läsa dem i stället för att ägna sig åt retoriska övningar. Våren 2002 kommer den första utvärderingen av aktivitetsgarantin. Vi får då veta att arbetsförmedlarna är nöjda. Dessutom kommer det tydligen fram att många arbetsförmedlare inte har en aning om vad aktivitetsgarantin ska innebära och vilket innehåll denna ska ha. Vi ser också att de nya åtgärderna fylls med aktiviteter på olika sätt. Nästan en fjärdedel av förmedlingarna erbjuder inte deltagarna heltidsaktivitet. Detta är bara ett exempel, för att inte tala om Riksdagens revisorers se- naste förgörande rapport. Om man läser den rapporten ordentligt kommer man till slutsatsen att vi har diskuterat fel saker under flera år. Eftersom de här målen för arbetsmarknadspolitiken är felformulerade förlorar vi bara tid med tomma ord när vi diskutera de här målen och om man har nått dem eller inte. Detta har klart och tydligt analyserats i Riksdagens revisorers rapport. Det är klart att vi behöver en mycket stor och kraftig ansträngning för att förnya både arbetsmarknadspolitiken och våra debatter, vårt sätt att titta på det här politiska området. Jag blir faktiskt mycket glad när jag tänker på den reformering av AMS som våra partier föreslår. Jag tror att den är absolut nödvändig. Det är bara genom att befria både de arbetslösa och arbetsför- medlarna från labyrinten av bestämmelser, rutiner, normer och regler som i dag finns på området som man kan skapa verkliga förutsättningar för att människor själva ska börja skapa jobb. Det är människorna som skapar jobb- en. Det är inte politiken eller byråkraterna. Kom ihåg det! Sedan är det en annan sak som vi måste tänka på mycket oftare. Vi måste sluta att säga att vi ska ge jobb till invandrarna. Vi måste komma ihåg att människor som kommer till det här landet har mycket starka erfarenheter bakom sig och de kan själva skaffa sig jobb om det finns förutsättningar för det, om det inte är för svårt. Men det är oftast väldigt svårt just på grund av förstelnade arbetsrutiner och förstelnade så kallade arbetsmetoder. Jag har träffat många arbetslösa invandrare, och jag arbetar tillsammans med dem. Jag har inte träffat en enda av dem som säger att han eller hon har fått hjälp på arbetsförmedlingen. Däremot har jag träffat invandrare som säger att den dagen som AMS läggs ned ska man ha kalas. Apropå den intressanta polemiken om hur många afrikaner som har eller inte har förlorat sina jobb vill jag säga att det inte går att räkna därför att vi inte har en korrekt statistik. Vi är en liten arbetsgrupp som jobbar för lång- tidsarbetslösa akademiker från andra länder. När vi försökte hitta möjliga deltagare i ett arbete med vissa mycket specifika program upptäckte vi att vi inte kunde hitta dessa arbetslösa. Så fort en invandrare blir svensk medborga- re försvinner han någonstans i den anonyma massan av arbetslösa. Då kan man säga att man bara har 4 000 afrikaner på arbetsmarknaden, för de andra har blivit svenska medborgare. De räknas inte längre som afrikaner. Vi har en annan mycket intressant konstighet i statistiken över befolk- ningen. Det är utomlands födda. En mycket arg finländsk dam har en gång förklarat för mig att hennes barn var födda i Tyskland och alltså räknades som tyskar. Hon är finska. Hennes man är finne, men barnen som råkade födas i Tyskland är utom- landsfödda i Tyskland, och enligt svensk befolkningsstatistik är de alltså antagligen tyskar. Om vi vill ha en möjlighet att jobba ordentligt med de här frågorna måste vi förnya allt. Målen, arbetsmetoderna, strukturen, statistiken - allt måste förnyas. En annan mycket rolig historia i statistiken är de "övriga". Det finns en stapel i befolkningsstatistiken i vilken ingår människor som inte är arbetslösa, som inte studerar, som inte är långtidsjukskrivna, som inte är sjukpensionera- de och som inte är hemmafruar men som är "övriga". Vi vet inte vilka de är och på vilket sätt de överlever från dag till dag. Det vore väldigt intressant om vi någon gång kunde få ordning på den mycket enkla men grundläggande del av arbetsmarknadspolitiken som stati- stiken utgör.

Fru talman! Jag ska försöka att inte förlänga debatten alltför mycket. Varje vardag är det uppemot 1,4 miljoner människor i vårt land som inte arbetar eller arbetar mindre än de önskar. Detta trots att de är i arbetsför ålder och skulle kunna göra en insats som vore värdefull för landet. De är antingen arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, latent arbetssökande, långtidssjukskriv- na, förtidspensionerade eller undersysselsatta. Var fjärde människa i arbetsför ålder arbetar således inte, och utvecklingen visar att läget inte blir bättre. Den stora ökningen av långtidssjukskrivningarna under senare delen av 90-talet har fortsatt. Ökningen utgörs till större delen av kvinnor, som svarar för merparten av de långvariga sjukskrivningarna. Det är också främst bland kvinnorna som det sker fortsatta förändringar. De sjukskrivna kvinnorna är i stor utsträckning anställda inom vård, skola och omsorg, och de blir allt yng- re. Av den senaste statistiken från Riksförsäkringsverket framgår visserligen att ökningstakten för antalet sjukskrivna minskar, men samtidigt sker en kraftig ökning av antalet förtidspensionärer. Antalet långtidssjukskrivna är redan uppe i avskräckande höga tal, och om nuvarande utveckling fortsätter har vi inom ett år flera sjukskrivna än öppet arbetslösa. Värst är utvecklingen och läget inom offentlig sektor, och kostnaderna för samhället är mycket stora. Enligt en nyligen presenterad rapport från Riksförsäkringsverket har kostnaderna för sjukfrånvaron fördubblats sedan 1996. Det gäller för alla branscher och alla regioner. Högst ligger Norrbotten, och lägst ligger Krono- berg. Skillnaderna mellan länen är stora och har bestått sedan 1996, men trots stora skillnader mellan länen räcker det inte med insatser bara i de län som har de högsta sjukpenningkostnaderna för att nå regeringens mål om att hal- vera sjukfrånvaron. De största kostnaderna för sjukfrånvaron finns av naturliga skäl i de stora kommunerna, trots att dessa har låga sjuktal per invånare. Sanningen är fak- tiskt att även om sjuktalen minskar till den lägsta nivån, som finns i Dande- ryd, räcker det inte för att halvera sjukfrånvaron. Det räcker inte heller att enskilda branscher eller regioner med hög sjukfrånvaro tillfrisknar. Målet att halvera sjukfrånvaron nås då ändå inte. Sjukfrånvaron måste sjunka i alla branscher och alla regioner. Med hän- syn till den oroväckande utveckling som skett hittills kan konstateras att regeringen inte har lyckats stoppa utvecklingen och att det är tveksamt om målen med nuvarande politik verkligen är realistiska. Det går säkert inte att peka ut en orsak till sjukfrånvaron. Verkligheten är mer komplex än så. Förklaringar måste nog sökas bland flera olika orsaker som sammanfaller. Undersökningar visar att majoriteten av dem som ofta sjukskriver sig gör det av andra orsaker än sådana som rör arbetsplatsen. Regeringens lösning på problemet är att rikta åtgärder mot arbetsgivarna och arbetsplatserna. Det är fel väg att gå. Man måste i stället göra en bredare samhällsanalys, som innefattar både människors arbetsförhållanden och deras ekonomiska situation. Det måste skapas en öppen arbetsmarknad med större rörlighet. Arbetsmarknaden måste bli tillgänglig för alla, och den sociala rörlighe- ten måste öka. Det finns studier som visar att det finns fler sjukskrivna i de områden där arbetsmarknaden fungerar dåligt. Vår nuvarande arbetsrättsliga lagstiftning motverkar byte av arbetsgivare. Vi moderater vill ändra på detta och införa mer flexibla regler. Till exempel bör turordningsreglerna avskaf- fas, så att fler företag vågar anställa fler och så att fler personer vågar byta arbete oftare. Offentlig sektor visar märkbart högre ohälsotal än den privata sektorn, även om det finns stora skillnader. Den koncentration till ett fåtal arbetsgiva- re som framför allt finns inom vård, skola och omsorg skapar totalt sett sämre arbetsförhållanden än om olika former av företag och organisationer fick konkurrera om både arbetskraft och konsumenter. Undersökningar visar att en påtagligt större del av dem som arbetar inom privata alternativ upplever att de krav som ställs på dem är möjliga att nå. En större mångfald av arbetsgivare inom vården, skolan och omsorgen skulle säkert leda till både minskat missnöje och minskad frustration för de anställ- da, vilket i sin tur skulle kunna minska sjukskrivningarna. Över huvud taget måste det vara politikens roll att inspirera och skapa möjligheter för fritt val för den enskilde och för familjer, inte att dirigera. Det måste bli möjligt att räcka till i vardagen. Förutsättningar måste skapas så att individer och familjer kan välja sina egna lösningar. Detta är viktigt inte minst av jämställdhetsskäl. Den främsta formen av oberoende är att kunna leva på sin lön och inte vara beroende av bidrag, och därför behövs en skatte- reform. Det bör också skapas möjligheter för den enskilde att kompetensut- veckla sig, så att större tillfredsställelse i arbetet kan uppnås och att det går lättare att byta arbete om det så önskas. Jämställdhets- och kompetensutvecklingsfrågor kommer senare i dag att närmare tas upp av min partikollega Tobias Billström. Vad gäller anslagsförslaget under Utgiftsområde 14 har Moderata sam- lingspartiet en annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpoli- tiken. Beträffande de olika anslagen kan nämnas att vi moderater är principi- ella motståndare till specialdomstolar och partssammansatta domstolar. Vi anser därför att Arbetsdomstolen bör läggas ned och att dess uppgifter bör överföras till det allmänna domstolsväsendet. Vi anser vidare att de fyra om- budsmän som har till uppgift att utöva tillsyn över diskrimineringslagstift- ningen i arbetslivet bör slås ihop till en myndighet och slutligen att Med- lingsinstitutets uppgifter bör begränsas. Fru talman! Givetvis står jag bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.

Fru talman! Regeringen har som ett av sina mål satt upp ett bra arbetsliv med väl fungerande arbetsvillkor, och vem kan väl inte skriva under på det. Men sedan går det snett någonstans, som vi har konstaterat tidigare här under kvällen. Folkpartiet gick till val på förändring. Ett annat Sverige är möjligt - tack och lov. Ibland verkar folk faktiskt tvivla på att det finns andra strukturer och lösningar än dem vi matats med i generationer. "Vi vet vad vi har men vi vet inte vad vi får" är den gamla klassiska devisen. Vi har en vision om ett mo- dernare, mer företagsamt och kunskapsinriktat Sverige. Den största fördelen med ett sådant Sverige är att många fler blir behövda och delaktiga. Invand- rare får jobb. Sjukskrivna får vård. Elever får stöd. Entreprenörer och kvinnor får möjligheter. Ett samhälle som inte ger hela manskapet plats vid årorna tappar fart. Det är det som har drabbat Sverige. Segregation är alltså inte bara en kränkning av de människor som drabbas utan också ett rent resursslöseri. Tillväxt: Vissa anser att det är ett skällsord. Om man misstar medel för mål kan jag förstå det, för tillväxt är faktiskt inget mål i sig. Det är ett medel för att nå målet, precis som att bli riksdagsledamot inte är något mål utan ett medel. Vi glömmer det ibland. Ett bättre liv för alla är faktiskt vad alla här önskar. Tillväxt är inte enkelt men det ger ju faktiskt något så enkelt som mer att fördela åt alla. Därför är Folkpartiet ett parti som skriver under på idén om tillväxtorienterad politik. Vi tror på sänkta skatter på arbete och företagande som ett sätt att skapa denna tillväxt. Vi tror på en mer rättvis skattepolitik för framför allt de barnfamiljer som blir väldigt klämda med det skattesystem vi har i dag. Arbetsrätten blev under en kort tid ett hett ämne i valrörelsen. Folkpartiet är inte emot arbetsrätten, som bland annat LO försökte få det till. Tvärtom vill vi faktiskt stärka den för till exempel gravida och vid föräldraledigheter. Men när till och med författarna bakom utredningen om en hållfast arbetsrätt börjar med att säga att mängden regler som reglerar arbetsrätten nu börjar närma sig den absoluta gränsen för vad som är hanterligt kan man kanske ana att det i sig utgör ett hinder för våra företagare. Det är hög tid för en rensning och förenkling för att få en arbetsrätt som både fungerar som det skydd det var tänkt som och främjar tillväxt. Folkpartiet gjorde integration till valets huvudfråga. Men Sveriges pro- blem med integration gäller inte bara invandrare. Vi kan se tydliga exempel på bristande integration som måste rättas till både för de drabbades skull och ur ett tillväxtperspektiv. Vi har oförmågan att släppa in invandrarna på ar- betsmarknaden, som vi talade om tidigare. Vi har brister på åtgärder mot det snabbt växande antalet sjukskrivningar. Vi har också avsaknaden av åtgärder för att släppa in funktionshindrade i samhället och på arbetsmarknaden. I morse var det över en miljon, nästan en och en halv miljon, människor som inte gick till jobbet fast de med en annan politik skulle kunna göra en insats på arbetsmarknaden. Det är klart att det påverkar deras självbild. De människorna känner inte att de är behövda. Av den dryga miljonen är ca 155 000 personer hemma för att de mår då- ligt. 37 miljarder kronor kostade det förra året. Sjukfrånvaron ökar i en takt som ingen vare sig kan beräkna eller förstå i dag. Vad vi vet är att ökningen är störst i landstingssektorn, där sjukfrånvaron nu faktiskt har nått 5 %. Vi vet att det offentliga står för den största delen sjukskrivna. Vi vet också att det är en betydligt större andel kvinnor än män som blir sjukskrivna. Förhållandet är ungefär 60-40. Stressen slår hårdast mot kvinnor. Under de senaste tio åren har andelen kvinnor som har varit sjukskrivna mer än en månad ökar med 77 %. Motsvarande siffra för männen är 41 %. Det är inte bra det heller. En förbättring av jämställdheten mellan könen skulle bidra till att förebygga ohälsa bland kvinnor. Folkpartiet har presenterat ett tiopunktersprogram som syftar till att mins- ka stressen i livet - inte bara i arbetslivet utan i livet i stort. Det handlar bland annat om att införa en skattereduktion på hushållsnära tjänster, en riktad skattesänkning till barnfamiljer och en reformerad arbetstidslagstiftning som gör det möjligt att bestämma mer över vår egen tid. Vi har en mycket bristfällig samverkan mellan sjukvården, försäkrings- kassorna, den drabbade och arbetsgivarna. Bristen på vård och rehabilitering måste åtgärdas. Vi tror att en bättre samordning mellan i första hand vården och försäkringskassan dessutom frigör de ekonomiska resurser som behövs. Situationen är nu också så allvarligt att vi faktiskt måste se över vissa regel- skärpningar. Vi föreslår dels vissa förändringar i regelverket kring läkares sjukskrivningsrätt, dels att sjukskrivna som erbjudits rehabilitering men inte deltagit ska få en lägre ersättning. Ibland kan delar av lösningar faktiskt vara barnsligt enkla. Riksförsäk- ringsverket har i veckan redovisat en studie som visat att sex av tio heltids- sjukskrivna vill jobba åtminstone deltid. Det verkar ju synnerligen dumt att förhindra det. Regeringen sätter upp målet att halvera antalet sjukdagar till år 2008. Det är ett hedervärt mål. Men sedan då? Jag är rädd för att detta mål får precis samma effekt som målet att halvera arbetslösheten. Man fixar och tricksar med siffror och tabeller snarare än att man genomför någon verklig föränd- ring för dem som drabbats. Låt oss hoppas att jag har fel. Om den nuvarande utvecklingen inte bryts kommer inte bara allt reform- utrymme att försvinna. De existerande åtagandena på välfärdsområdet kom- mer också att hotas. Regeringens sätt att budgetera anslaget i statsbudgeten visade väl detta på ett tydligt sätt. Om det belopp som Riksförsäkringsverket hade äskat hade förts upp hade utgiftstaket brutits igenom. Så man har valt att sätta upp ett mycket lägre belopp - återigen genom att fixa och tricksa med kolumner och tabeller. Bristen på åtgärder gör att denna budgetering faktiskt blir rena önsketän- kandet såvida inte avsikten bara är att vältra över kostnaden på Sveriges fö- retagare, vilket man kanske kan luta åt att tro nu efter att trepartssamtalet helt plötsligt har decimerats till ett tvåpartssamtal. Folkpartiet tror på förebyggande insatser och egenmakt. Otaliga under- sökningar bevisar att en viktig orsak till sjukskrivning är just bristen på in- flytande över den egna livssituationen. Valfrihet är inte heller något skällsord - lika lite som tillväxt. Folkpartiet är övertygat om att det är genom att av- skaffa monopolen inom de traditionella kvinnoyrkena som vi kan skapa nya arbetsplatser med nya chefsstrukturer och lönebilder och en annan flexibilitet. Om de anställda ges möjlighet att välja mellan arbetsgivare bidrar det till högre löner, förbättrade arbetsvillkor och en generell statushöjning för de i dag kvinnodominerade yrkena. Kvinnors lön i förhållande till mäns lön var 82 % förra året. Det är ingen ändring från föregående år. Pengar är inte allt, fru talman. Hade det varit den enda skillnaden mellan mäns och kvinnors liv kunde man kanske ha köpt det - fast de flesta kvinnor hade väl inte haft råd. Jämställdhetslagstiftningen används inte. Den fungerar inte. Den måste ses över. I dag startar mer än dubbelt så många män företag som kvinnor. Sverige tillhör de länder som har minst antal kvinnliga företagare. Jag är övertygad om att fler kvinnor kan och vill starta eget, men man lider helt enkelt av det här inte-kan-väl-jag-syndromet. Jag är övertygad om att det är fler som vill och att man kanske hade vågat också om det hade varit en annan struktur och enklare regler. Varför föds vi till exempel med en A-skattsedel? Är det någon som har frågat sig det? Varför är det så svårt att skaffa en F-skattsedel? I dag anses det dessutom fortfarande fult att ägna sig åt privat företag- samhet inom omvårdnadssektorn. Det anses också fult att vilja köpa hjälp till sitt hem. Jag har väldigt svårt att förstå det. I stället vill man pytsa ut miljon- tals kronor till lönehöjningar i typiska kvinnoyrken. Man vill tvinga styrelser att ta in kvinnor. Man vill tvinga alla till sex timmars arbetsdag. Det är kvote- ringar, regleringar och en utbyggd offentlig sektor. Vi har hört det förr. Till sist vill jag ta upp kompetenssparande, kompetensutveckling. Vi är alla rörande överens om att det är en av de viktigaste frågorna för att behålla en stark tillväxt. Trots detta har reformer gång på gång skjutits på framtiden. De borgerliga partierna har en gemensam kompetensutvecklingsmotion. Till och med SACO och TCO ansåg att majoriteten i arbetsmarknadsutskottet borde läsa den. Motionens förslag var klart bättre än de förslag som återfanns i regeringens proposition. Tyvärr har väl inte den vädjan haft någon större effekt i arbetsmarknadsutskottet ännu. Utbildning är en färskvara. Vi måste ständigt utbilda oss. Systemet ska vara individuellt och frivilligt. Det ska bygga på en möjlighet för personer att göra insättningar på det egna kompetenssparkontot. Sparbelopppet ska kunna uppgå till ett basbelopp. Det är också viktigt att det individuella kompetenssparandet är lockande i förhållande till andra sparformer. Därför måste det råda stor valfrihet för spararna både vad gäller olika typer av sparande och olika sparinstitut. Kon- kurrens och valfrihet blir igen ett nyckelord för en liberal politik.

Fru talman ! I regeringsformen 1 kap. 2 § står följande "Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social om- sorg och trygghet och för en god levnadsmiljö". Att särskilt trygga rätten till arbete och verka för en god levnadsmiljö - det är vad detta betänkande om arbetsliv tar upp och är alltså en av grund- bultarna i regeringsformen. Hur väl har då regeringen lyckats med detta sitt uppdrag? Ser man just till begreppen "trygga rätten till arbete" och "verka för en god levnadsmiljö" så har regeringen fortsatt med sin sifferexercis och lagt ut dimridåer för att få oss att tro att verkligheten ser bättre ut än vad den egent- ligen gör. Arbetslösheten fortsätter att öka och ohälsan likaså men hur redo- visas detta i Socialdemokraternas målbeskrivningar? Hur många i Sverige vet om att sjukskrivna räknas in i begreppet syssel- satta och att kriteriet för att vara sysselsatt är att man arbetar minst en timme per vecka? Den dystra och sanna bilden av arbetsmarknaden är att 70 % av den sysselsättningsuppgång som skett mellan 1997 och 2001 är ersättnings- jobb för de sjukskrivna och förtidspensionerade. En vanlig vardag är det, som sagts innan, sammantaget 1,4 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de önskar. Det innebär att var fjärde vuxen människa i arbetsför ålder inte arbetar. Är detta att arbeta för en god lev- nadsmiljö och trygg rätt till arbete, är det detta som socialdemokraterna på annonspelare är stolta men inte helt nöjda med? Fru talman! Nej, här måste till en helt annan politik för att vi kristdemo- krater ska känna oss stolta och nöjda när det gäller arbetslivet. Det är viktigt att diskussionen om den ökade ohälsan utgår från människan i ett helhetsper- spektiv. Den ökande ohälsan kan inte enbart bero på hur arbetslivet eller arbetsmarknaden fungerar. Snarare är det fråga om att människor måste få en balans i tillvaron mellan arbete och hem- och familjeliv. I gårdagens Svenska Dagbladet står det i en kommentar till de havererade trepartssamtalen att ett av skälen till de privata arbetsgivarnas avhopp är att beskrivningen av sjukfrånvarons orsaker är för snäv. Här ger Riksförsäk- ringsverket dem delvis rätt eftersom de i sina studier kommit fram till att "bara" hälften av alla sjukskrivna anser att arbetet helt eller delvis är orsaken till sjukskrivningen. Det gäller alltså att se till människans hela situation med arbete, hem och fritid för att få kunna få en överblick över ohälsoproblemati- ken. Förutom det som Stefan Attefall nämnde när han debatterade betänkandet AU1 så vill vi kristdemokrater ha följande förändringar inom arbetslivet för att uppnå bättre levnadsförhållanden, minska ohälsan och trygga arbetet: 1. Gör arbetslivet barnvänligt. Detta skapar en förutsättning för att både kvinnor och män ska kunna utvecklas i sina yrkesroller och samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen. Att vårda och fostra barn bör ses som en kompetenshöjande uppgift. Om föräldrar ges möjlighet till flexibel förläggning av arbetstiden skulle de kunna minska barnens dagli- ga vistelse i barn- eller skolbarnsomsorgen och vara mer tillsammans med dem. Vi kristdemokrater ser positivt på så kallad job-sharing, där två parter med likartad kompetens delar på ett jobb för att klara till exempel barnomsorgen på ett familjenära sätt. 2. Fler aktörer och karriärvägar inom vårdsektorn. Med fler aktörer skulle möjligheten för både bättre arbetsförhållanden och löner öka, vilket i sin tur underlättar för personalen att hålla ohälsan borta samtidigt som kvali- teten på vården skulle öka. 3. Inrätta en delegation för stress och utbrändhet där forskare och praktiker ingår som kan föreslå nödvändiga åtgärder mot ohälsa. 4. Arbetsmiljöverket måste arbeta på ett aktivt sätt med såväl fysisk som psykisk ohälsa och fungera som rådgivare i arbetsmiljöfrågor. Verket bör även fungera som en uppsökande samarbetspartner för de företag, organi- sationer och offentliga förvaltningar som vill ha stöd och råd om ohälsan. 5. Satsa på kompetenssparande. Utbildning och kompetens är nyckelord för framtidens arbetsmarknad samtidigt som utbildning alltmer blir en färsk- vara. Därför är det viktigt att införa ett system för sparande till kompe- tensutveckling. Systemet ska vara individuellt och frivilligt. De borgerliga har i en gemensam reservation redogjort för hur detta kompetenssparande kan se ut. Systemet ska bygga på att både arbetstagare och arbetsgivare gör insättningar på individuella kompetenssparkonton som ska beskattas med 15 % avkastningskatt. Avdrag vid inkomstbeskattningen för insätt- ningar ska kunna göras upp till ett prisbasbelopp per år. Förvaltningen av dessa medel bör vara hos banker och finansiella institut, tycker vi borger- liga. Fru talman! I utskottsbetänkandet understryks vikten av att kvinnornas situation särskilt uppmärksammas i arbetet med ohälsan. Det senaste från Riksförsäkringsverkets statistik är att antalet personer som varit sjukskrivna 30 dagar eller mer ökade från 138 200 år 1997 till 295 000 personer år 2001, en ökning med 156 800. Av dem är 63 % kvinnor. De vanligaste diagnoserna är depression, ångesttillstånd och stressreaktioner. Särskilt utsatta är anställda inom primärkommunal sektor. Svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland de högsta i världen och kvinnor är de som arbetar mest i hemmen. Det verkar bli en allt svårare upp- gift att hinna med både yrkesarbete och hemarbete. Man vill i stället priorite- ra tid med barnen. Ett sätt att stödja kvinnor är att utforma beskattningen så att det går att köpa hushållstjänster till ett rimligt pris. Detta skulle få en rad omedelbara effekter. Rimliga priser på hushållstjänster skulle möjliggöra för även de med normala inkomster att köpa dessa tjänster. Det skulle också medföra att de personer, oftast kvinnor, som i dag utför sådana hushålls- tjänster på en svart marknad - och den är stor - skulle få riktiga jobb och därmed en betydande trygghet i form av lön, pension, försäkringar med mera. Det skulle också underlätta för många att såväl komma in på arbetsmarkna- den som att pröva eget företagande. I arbetsmarknadsministerns frånvaro ställer jag frågan till Anders Karls- son: Varför är Socialdemokraterna så kvinnofientliga och inte vill hjälpa kvinnor att orka med ett yrkesarbete och hushållsarbete? Varför vill ni inte sänka skatten på hushållstjänster så att fler kan få hjälp i sitt hem och på detta sätt få ned ohälsan? Fru talman! Jag vill till slut yrka bifall till den kristdemokratiska reserva- tionen nummer 2.

Fru talman ! I regeringsformen 1 kap. 2 § står följande "Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social om- sorg och trygghet och för en god levnadsmiljö". Att särskilt trygga rätten till arbete och verka för en god levnadsmiljö - det är vad detta betänkande om arbetsliv tar upp och är alltså en av grund- bultarna i regeringsformen. Hur väl har då regeringen lyckats med detta sitt uppdrag? Ser man just till begreppen "trygga rätten till arbete" och "verka för en god levnadsmiljö" så har regeringen fortsatt med sin sifferexercis och lagt ut dimridåer för att få oss att tro att verkligheten ser bättre ut än vad den egent- ligen gör. Arbetslösheten fortsätter att öka och ohälsan likaså men hur redo- visas detta i Socialdemokraternas målbeskrivningar? Hur många i Sverige vet om att sjukskrivna räknas in i begreppet syssel- satta och att kriteriet för att vara sysselsatt är att man arbetar minst en timme per vecka? Den dystra och sanna bilden av arbetsmarknaden är att 70 % av den sysselsättningsuppgång som skett mellan 1997 och 2001 är ersättnings- jobb för de sjukskrivna och förtidspensionerade. En vanlig vardag är det, som sagts innan, sammantaget 1,4 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de önskar. Det innebär att var fjärde vuxen människa i arbetsför ålder inte arbetar. Är detta att arbeta för en god lev- nadsmiljö och trygg rätt till arbete, är det detta som socialdemokraterna på annonspelare är stolta men inte helt nöjda med? Fru talman! Nej, här måste till en helt annan politik för att vi kristdemo- krater ska känna oss stolta och nöjda när det gäller arbetslivet. Det är viktigt att diskussionen om den ökade ohälsan utgår från människan i ett helhetsper- spektiv. Den ökande ohälsan kan inte enbart bero på hur arbetslivet eller arbetsmarknaden fungerar. Snarare är det fråga om att människor måste få en balans i tillvaron mellan arbete och hem- och familjeliv. I gårdagens Svenska Dagbladet står det i en kommentar till de havererade trepartssamtalen att ett av skälen till de privata arbetsgivarnas avhopp är att beskrivningen av sjukfrånvarons orsaker är för snäv. Här ger Riksförsäk- ringsverket dem delvis rätt eftersom de i sina studier kommit fram till att "bara" hälften av alla sjukskrivna anser att arbetet helt eller delvis är orsaken till sjukskrivningen. Det gäller alltså att se till människans hela situation med arbete, hem och fritid för att få kunna få en överblick över ohälsoproblemati- ken. Förutom det som Stefan Attefall nämnde när han debatterade betänkandet AU1 så vill vi kristdemokrater ha följande förändringar inom arbetslivet för att uppnå bättre levnadsförhållanden, minska ohälsan och trygga arbetet: 1. Gör arbetslivet barnvänligt. Detta skapar en förutsättning för att både kvinnor och män ska kunna utvecklas i sina yrkesroller och samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen. Att vårda och fostra barn bör ses som en kompetenshöjande uppgift. Om föräldrar ges möjlighet till flexibel förläggning av arbetstiden skulle de kunna minska barnens dagli- ga vistelse i barn- eller skolbarnsomsorgen och vara mer tillsammans med dem. Vi kristdemokrater ser positivt på så kallad job-sharing, där två parter med likartad kompetens delar på ett jobb för att klara till exempel barnomsorgen på ett familjenära sätt. 2. Fler aktörer och karriärvägar inom vårdsektorn. Med fler aktörer skulle möjligheten för både bättre arbetsförhållanden och löner öka, vilket i sin tur underlättar för personalen att hålla ohälsan borta samtidigt som kvali- teten på vården skulle öka. 3. Inrätta en delegation för stress och utbrändhet där forskare och praktiker ingår som kan föreslå nödvändiga åtgärder mot ohälsa. 4. Arbetsmiljöverket måste arbeta på ett aktivt sätt med såväl fysisk som psykisk ohälsa och fungera som rådgivare i arbetsmiljöfrågor. Verket bör även fungera som en uppsökande samarbetspartner för de företag, organi- sationer och offentliga förvaltningar som vill ha stöd och råd om ohälsan. 5. Satsa på kompetenssparande. Utbildning och kompetens är nyckelord för framtidens arbetsmarknad samtidigt som utbildning alltmer blir en färsk- vara. Därför är det viktigt att införa ett system för sparande till kompe- tensutveckling. Systemet ska vara individuellt och frivilligt. De borgerliga har i en gemensam reservation redogjort för hur detta kompetenssparande kan se ut. Systemet ska bygga på att både arbetstagare och arbetsgivare gör insättningar på individuella kompetenssparkonton som ska beskattas med 15 % avkastningskatt. Avdrag vid inkomstbeskattningen för insätt- ningar ska kunna göras upp till ett prisbasbelopp per år. Förvaltningen av dessa medel bör vara hos banker och finansiella institut, tycker vi borger- liga. Fru talman! I utskottsbetänkandet understryks vikten av att kvinnornas situation särskilt uppmärksammas i arbetet med ohälsan. Det senaste från Riksförsäkringsverkets statistik är att antalet personer som varit sjukskrivna 30 dagar eller mer ökade från 138 200 år 1997 till 295 000 personer år 2001, en ökning med 156 800. Av dem är 63 % kvinnor. De vanligaste diagnoserna är depression, ångesttillstånd och stressreaktioner. Särskilt utsatta är anställda inom primärkommunal sektor. Svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland de högsta i världen och kvinnor är de som arbetar mest i hemmen. Det verkar bli en allt svårare upp- gift att hinna med både yrkesarbete och hemarbete. Man vill i stället priorite- ra tid med barnen. Ett sätt att stödja kvinnor är att utforma beskattningen så att det går att köpa hushållstjänster till ett rimligt pris. Detta skulle få en rad omedelbara effekter. Rimliga priser på hushållstjänster skulle möjliggöra för även de med normala inkomster att köpa dessa tjänster. Det skulle också medföra att de personer, oftast kvinnor, som i dag utför sådana hushålls- tjänster på en svart marknad - och den är stor - skulle få riktiga jobb och därmed en betydande trygghet i form av lön, pension, försäkringar med mera. Det skulle också underlätta för många att såväl komma in på arbetsmarkna- den som att pröva eget företagande. I arbetsmarknadsministerns frånvaro ställer jag frågan till Anders Karls- son: Varför är Socialdemokraterna så kvinnofientliga och inte vill hjälpa kvinnor att orka med ett yrkesarbete och hushållsarbete? Varför vill ni inte sänka skatten på hushållstjänster så att fler kan få hjälp i sitt hem och på detta sätt få ned ohälsan? Fru talman! Jag vill till slut yrka bifall till den kristdemokratiska reserva- tionen nummer 2.

Fru talman ! I regeringsformen 1 kap. 2 § står följande "Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social om- sorg och trygghet och för en god levnadsmiljö". Att särskilt trygga rätten till arbete och verka för en god levnadsmiljö - det är vad detta betänkande om arbetsliv tar upp och är alltså en av grund- bultarna i regeringsformen. Hur väl har då regeringen lyckats med detta sitt uppdrag? Ser man just till begreppen "trygga rätten till arbete" och "verka för en god levnadsmiljö" så har regeringen fortsatt med sin sifferexercis och lagt ut dimridåer för att få oss att tro att verkligheten ser bättre ut än vad den egent- ligen gör. Arbetslösheten fortsätter att öka och ohälsan likaså men hur redo- visas detta i Socialdemokraternas målbeskrivningar? Hur många i Sverige vet om att sjukskrivna räknas in i begreppet syssel- satta och att kriteriet för att vara sysselsatt är att man arbetar minst en timme per vecka? Den dystra och sanna bilden av arbetsmarknaden är att 70 % av den sysselsättningsuppgång som skett mellan 1997 och 2001 är ersättnings- jobb för de sjukskrivna och förtidspensionerade. En vanlig vardag är det, som sagts innan, sammantaget 1,4 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de önskar. Det innebär att var fjärde vuxen människa i arbetsför ålder inte arbetar. Är detta att arbeta för en god lev- nadsmiljö och trygg rätt till arbete, är det detta som socialdemokraterna på annonspelare är stolta men inte helt nöjda med? Fru talman! Nej, här måste till en helt annan politik för att vi kristdemo- krater ska känna oss stolta och nöjda när det gäller arbetslivet. Det är viktigt att diskussionen om den ökade ohälsan utgår från människan i ett helhetsper- spektiv. Den ökande ohälsan kan inte enbart bero på hur arbetslivet eller arbetsmarknaden fungerar. Snarare är det fråga om att människor måste få en balans i tillvaron mellan arbete och hem- och familjeliv. I gårdagens Svenska Dagbladet står det i en kommentar till de havererade trepartssamtalen att ett av skälen till de privata arbetsgivarnas avhopp är att beskrivningen av sjukfrånvarons orsaker är för snäv. Här ger Riksförsäk- ringsverket dem delvis rätt eftersom de i sina studier kommit fram till att "bara" hälften av alla sjukskrivna anser att arbetet helt eller delvis är orsaken till sjukskrivningen. Det gäller alltså att se till människans hela situation med arbete, hem och fritid för att få kunna få en överblick över ohälsoproblemati- ken. Förutom det som Stefan Attefall nämnde när han debatterade betänkandet AU1 så vill vi kristdemokrater ha följande förändringar inom arbetslivet för att uppnå bättre levnadsförhållanden, minska ohälsan och trygga arbetet: 1. Gör arbetslivet barnvänligt. Detta skapar en förutsättning för att både kvinnor och män ska kunna utvecklas i sina yrkesroller och samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen. Att vårda och fostra barn bör ses som en kompetenshöjande uppgift. Om föräldrar ges möjlighet till flexibel förläggning av arbetstiden skulle de kunna minska barnens dagli- ga vistelse i barn- eller skolbarnsomsorgen och vara mer tillsammans med dem. Vi kristdemokrater ser positivt på så kallad job-sharing, där två parter med likartad kompetens delar på ett jobb för att klara till exempel barnomsorgen på ett familjenära sätt. 2. Fler aktörer och karriärvägar inom vårdsektorn. Med fler aktörer skulle möjligheten för både bättre arbetsförhållanden och löner öka, vilket i sin tur underlättar för personalen att hålla ohälsan borta samtidigt som kvali- teten på vården skulle öka. 3. Inrätta en delegation för stress och utbrändhet där forskare och praktiker ingår som kan föreslå nödvändiga åtgärder mot ohälsa. 4. Arbetsmiljöverket måste arbeta på ett aktivt sätt med såväl fysisk som psykisk ohälsa och fungera som rådgivare i arbetsmiljöfrågor. Verket bör även fungera som en uppsökande samarbetspartner för de företag, organi- sationer och offentliga förvaltningar som vill ha stöd och råd om ohälsan. 5. Satsa på kompetenssparande. Utbildning och kompetens är nyckelord för framtidens arbetsmarknad samtidigt som utbildning alltmer blir en färsk- vara. Därför är det viktigt att införa ett system för sparande till kompe- tensutveckling. Systemet ska vara individuellt och frivilligt. De borgerliga har i en gemensam reservation redogjort för hur detta kompetenssparande kan se ut. Systemet ska bygga på att både arbetstagare och arbetsgivare gör insättningar på individuella kompetenssparkonton som ska beskattas med 15 % avkastningskatt. Avdrag vid inkomstbeskattningen för insätt- ningar ska kunna göras upp till ett prisbasbelopp per år. Förvaltningen av dessa medel bör vara hos banker och finansiella institut, tycker vi borger- liga. Fru talman! I utskottsbetänkandet understryks vikten av att kvinnornas situation särskilt uppmärksammas i arbetet med ohälsan. Det senaste från Riksförsäkringsverkets statistik är att antalet personer som varit sjukskrivna 30 dagar eller mer ökade från 138 200 år 1997 till 295 000 personer år 2001, en ökning med 156 800. Av dem är 63 % kvinnor. De vanligaste diagnoserna är depression, ångesttillstånd och stressreaktioner. Särskilt utsatta är anställda inom primärkommunal sektor. Svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland de högsta i världen och kvinnor är de som arbetar mest i hemmen. Det verkar bli en allt svårare upp- gift att hinna med både yrkesarbete och hemarbete. Man vill i stället priorite- ra tid med barnen. Ett sätt att stödja kvinnor är att utforma beskattningen så att det går att köpa hushållstjänster till ett rimligt pris. Detta skulle få en rad omedelbara effekter. Rimliga priser på hushållstjänster skulle möjliggöra för även de med normala inkomster att köpa dessa tjänster. Det skulle också medföra att de personer, oftast kvinnor, som i dag utför sådana hushålls- tjänster på en svart marknad - och den är stor - skulle få riktiga jobb och därmed en betydande trygghet i form av lön, pension, försäkringar med mera. Det skulle också underlätta för många att såväl komma in på arbetsmarkna- den som att pröva eget företagande. I arbetsmarknadsministerns frånvaro ställer jag frågan till Anders Karls- son: Varför är Socialdemokraterna så kvinnofientliga och inte vill hjälpa kvinnor att orka med ett yrkesarbete och hushållsarbete? Varför vill ni inte sänka skatten på hushållstjänster så att fler kan få hjälp i sitt hem och på detta sätt få ned ohälsan? Fru talman! Jag vill till slut yrka bifall till den kristdemokratiska reserva- tionen nummer 2.

Fru talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till reservationerna 3 och 7. Under gårdagens debatt här i kammaren, och även i den här debatten, har det diskuterats hur vi ska minska antalet långtidssjukskrivna. Centerpartiet har under en lång tid kritiserat regeringen för att man inte har vidtagit några åtgärder för att minska ohälsan. Något yrvaket har den socialdemokratiska regeringen på senare tid föreslagit lösningar på hur man ska komma åt de problemen. Att det är yrvaket och sent påkommet visar inte minst det betänkande vi debatterar här vid denna sena timme. Det finns en tydlig statistik i betänkan- det som visar på regeringens misslyckande. Tyvärr är också debatten kring sjukskrivningarna i många stycken enbart inriktad på arbetsgivarens ansvar för sjukskrivningarna. Det visar inte minst den senaste tidens turbulens kring trepartssamtalen, där det hade varit önskvärt att arbetsmarknadens parter hade kunnat komma överens. Ju längre tiden har gått desto tydligare har det blivit att regeringens utsän- de inte har lyckats skapa enighet. Han har inte ens lyckats hålla ihop gruppen. Det är inte så konstigt för mig. Fokus i samtalen verkar ha varit att det enbart är arbetsgivarna som har och ska ta ansvar. Jag ska inte förneka att arbetsgi- varna har ett ansvar, men ansvaret vilar på så många fler än arbetsgivarna. Regeringens handlingsförlamning på det här området är tydlig rätt ige- nom. Inriktningen handlar enbart om att rehabilitera dem som redan blivit sjukskrivna. I det långsiktiga arbetet är det dock än viktigare att arbeta med att före- bygga ohälsa. Ur det perspektivet är det till exempel anmärkningsvärt att man inte ens lyckats lägga fram den sedan länge utlovade folkhälsopropositionen. Fru talman! Centerpartiet har inom andra politikområden utvecklat sin syn på hur de vill förebygga ohälsa. Jag tänkte i dag fokusera lite mer på arbetsmiljöfrågorna. Vi vill förbättra och öka fokus på det förebyggande arbetsmiljöarbetet. En mängd skador som kan härledas till arbetsmiljön kan förebyggas. För att det ska bli möjligt krävs att kunskapen och kompetensen inom detta område stärks. Vi behöver öka kunskapen kring de skillnader i förutsättningar och behov som vi människor har, till exempel mellan kvinnor och män. Om vi tittar på utformningen av skiftnycklar och borrmaskiner ser vi att de är utformade efter den genomsnittliga handstorleken hos en man. Storleken på tangenter och tangentbord, liksom datormusen, är andra exempel på vanliga arbetsred- skap som vanligtvis är utformade efter mäns förutsättningar - dessutom gäll- er det högerhänta män. Centerpartiet vill därför att regeringen gör en närmare studie av hur ut- bildningen inom arbetsmiljöområdet har utvecklats. Regeringen bör även föra en dialog om hur kunskapen och kompetensen inom arbetsmiljöområdet ytterligare kan stärkas. Ett lämpligt sätt att åstadkomma detta hade varit inom ramen för trepartssamtalen, men nu verkar inte samtalstonen vara den bästa mellan parterna i de samtalen. Sjukskrivningsstatistiken visar på tydliga skillnader i samhället, både re- gionalt och - som också nämnts tidigare - mellan könen. Kvinnorna står för en dubbelt så stor del av sjukskrivningarna som männen. En förklaring till detta är den höga ohälsan i offentlig sektor, där flertalet kvinnor arbetar. Tyvärr har forskningen kring arbetsmiljön under lång tid varit fokuserad på vad som är orsaken till den ökade sjukfrånvaron. Det ska inte förringas, men man måste också titta på detta från andra hållet. Vi borde göra en or- dentlig undersökning av de regioner och de yrkesgrupper där friskhetsfaktorn är hög och se vilka faktorer som bidrar till att dessa yrkesgrupper och regio- ner är mer långtidsfriska än andra. Fru talman! I en tid då kunskap är den enskilt viktigaste produktionsfak- torn i de flesta företag, också inom de traditionella industrisektorerna, är det av avgörande betydelse att företag förmår förnya sina medarbetares kunska- per. Trots vetskapen om detta har det gjorts alltför lite för att underlätta ar- betskraftens övergång till framtidens arbetsliv. En nyckel till detta är kompetenssparandet, vilket också har framförts ti- digare i debatten. Vi vill se ett generöst utformat kompetenssparande som stimulerar både arbetstagare och arbetsgivare att göra avsättningar. Tyvärr är inte det system som riksdagen till viss del fattade beslut om i våras särskilt generöst. Enligt TCO-utredaren Lena Orpana kommer det att ta mellan sju och tio år för en genomsnittlig tjänsteman att kunna avsätta pengar som räck- er till en termins utbildning utan inkomstbortfall. Detta medför risk för att arbetsgivarnas intresse att fylla på arbetstagarnas konton försvinner. Den enkla anledningen till det är att spartiderna blir orimligt långa. Centerpartiet har tillsammans med övriga borgerliga partier en annan form för hur kompetenssparandet ska se ut. Vi vill att både arbetstagare och arbetsgivare ges reella möjligheter att göra avsättningar. Det är en form som ger individen möjlighet att göra avdrag för sparandet och som ger arbetsgiva- ren rätt till avdrag för sociala avgifter vid avsättningen. Ett väl fungerande kompetenssparande är en viktig del i det livslånga lä- randet, och det ökar människors möjlighet att på lika villkor utvecklas. Kom- petenssparandet kan även bli en av delarna i att minska antalet sjukskrivning- ar i och med att det underlättar för den enskilde att byta arbetsplats eller kar- riär. Avslutningsvis, fru talman: För Centerpartiet är de individuella kompe- tenskontona ett verktyg för både de anställda och för företagen. De är ett verktyg för att man ska kunna växa och möta framtiden med öppna ögon. De individuella kompetenskontona ökar den anställdes trygghet och företagens tillgång till kompetent arbetskraft. Det gynnar människan, företaget och sam- hället i stort.

Fru talman! Tidigare i dag har vi debatterat sysselsättning och arbete. Jag tänkte nu gå steget längre och prata om det goda arbetet. Mer än 24 timmar får aldrig dygnet, och om tiden ska räcka till måste det finnas en rimlig ba- lans mellan jobb och fritid. Trots allt tillbringar de flesta av oss en stor del av livet just på jobbet. Det är viktigt att det finns kvalitet i de timmarna för att vi ska orka med allt det andra som vi vill göra. Jag tror att vi måste vidareutveckla en helhetssyn på arbetslivsfrågorna, där vi tillsammans kan forma mänskliga arbetsmiljöer. De anställda är redan i dag arbetsgivarens viktigaste resurs. Tyvärr märks detta inte alltid. Arbets- miljön är utan tvekan en av de viktigaste rekryteringsfrågorna vid framtida anställningar. Men för att utveckla ett modernt arbetsliv krävs förändring av arbetsorga- nisationerna. Arbetstagarens inflytande över arbetstiden måste stärkas. Det har stor betydelse för människors möjlighet att planera sina liv och för ar- betsgivaren att kunna organisera. Arbetsrätten bör inriktas på att minska den uppsjö av tidsbegränsade anställningar som finns i dag. Jag återkommer till detta lite senare. Sannolikt finns det ett samband mellan den kraftiga ökningen av sjuk- skrivningar och de försämringar som skett i arbetsmiljön under 1990-talet. Allt större grupper arbetar under arbetsförhållanden med negativ stress, låg egenkontroll och bristande socialt stöd - mycket beroende på att en stor del av skyddsombudsverksamheten försvann under den tiden. Orsakerna till bristande skyddsombudsverksamhet kan säkert spåras i lågkonjunkturens kölvatten, där tystnaden och rädslan över att förlora jobbet bidragit till att fler blivit sjuka. I dag står vi inför fullbordat faktum. Det krävs 60 000 nya skyddsombud samt ökade satsningar på arbetsmiljöutbildning. Det är en verksamhet som vi nu åter vill försöka stärka. Vi föreslår därför ytterligare 30 miljoner till att förstärka den regionala skyddsombudsverksam- heten, samt att 30 miljoner satsas på förstärkt tillsyn. Men detta räcker inte. Det måste till en förändrad syn på skyddsombudens roll från arbetsgivarnas sida. En god arbetsmiljö måste också betyda att den ses som en viktig produktionsfaktor. Fru talman! Vi socialdemokrater är oerhört angelägna om att göra allt vad vi kan för att motverka att människor slits ut på grund av dåliga arbetsmiljö- er, maktlöshet i jobbet eller andra orsaker som gör att människor mår dåligt, som, när det vill sig illa, slutar i arbetsskador eller sjukskrivning. Detta i sin tur kräver insatser på en rad områden: · Den sjukskrivnes rätt till rehabilitering och möjligheter att återgå i arbete ska förbättras. · Resurser ska avsättas för ökad samordning mellan sjukvård, socialtjänst, arbetsmarknad och försäkringskassa. · Arbetsmarknadens förebyggande arbete ska stärkas, och kvinnors hälsa och arbetsvillkor uppmärksammas särskilt. Det rör sig inte nödvändigtvis om stora eller kostsamma aktiviteter. De arbetsplatser som lyckas vittnar om att de pengar man satsar får man igen mångfalt genom minskade sjukskrivningar. Det är min övertygelse att vi människor fungerar bättre i ett arbetsliv med trygga anställningsvillkor och en stark arbetsrätt som undanröjer godtycke och utslagning och där engagemang och utveckling uppmuntras. Detta har kloka arbetsgivare redan insett. De vet att när personalen slipper bekymra och oroa sig gör de ett bättre jobb. Friskare arbetsplatser är på sikt välgörande för både produktion och tillväxt. Det är den vägen vi ska gå. Tryggheten och inflytandet ska ökas, inte begränsas, genom att · floran av tidsbegränsade anställningar ska avgränsas; tillvidareanställning ska vara norm, · chansen till återanställning ska öka, · föräldraledigheten ska inte kunna missbrukas under uppsägningstid, · skyddet för gravida och föräldralediga ska stärkas, · undantagen i turordningsreglerna ska bort och · möjlighet till livslångt lärande ska finnas. Jag konstaterar att mycket återstår att göra innan vi nått målet om det goda och jämlika arbetslivet. Rätten till vidareutbildning är ett område där orättvisorna är stora mellan olika människor och grupper. Fru talman! Jag konstaterar att den höga sjukfrånvaron är slöseri med våra mänskliga, sociala och ekonomiska tillgångar. Det får inte fortsätta. Tillsam- mans med arbetsmarknadens parter och andra aktörer vill vi socialdemokrater komma till rätta med problemen i arbetslivet. Det finns ingen enkel lösning. Men jag tror att det viktigaste arbetet måste göras lokalt ute på arbetsplatser- na i samverkan mellan anställda och arbetsgivare. Detta understryks också av forskare vid Karolinska Institutet som har listat en arbetslivets fem-i-topp- lista för ökad hälsa. Den ser ut ungefär så här: · Delaktighet och inflytande på arbetsplatsen. · Rimlig fysisk belastning. · Ett gott ledarskap. · Möjlighet till egen utveckling och kompetensutveckling. · Att kraven anpassas efter den egna kompetensen och inflytandet. Fru talman! Vi ser självklart med bekymmer på kvinnors situation i ar- betslivet. Många kvinnodominerade arbetsplatser dras fortfarande med följd- verkningar som uppstod kring de slimmade organisationerna under 90-talets besparingskris. Men hela sanningen finner man inte bara där. Arbetsmiljöverkets och Riksförsäkringsverkets studier visar att organisatoriska eller sociala faktorer orsakar 70 % av de arbetssjukdomar som drabbar kvinnor. Kort sagt: Kvin- nors arbetsliv präglas fortfarande av stort ansvar men litet inflytande. Socialdemokraternas uppdrag handlar främst om att skapa en jämn för- delning av makt och inflytande. Det ska ske genom lika möjligheter för kvin- nor och män till ekonomiskt oberoende, lika arbetsvillkor och tillgång till vidareutbildning. Många, framför allt kvinnor, sitter fast i ofrivilliga deltider eller otrygga timanställningar. Därför ska heltid vara en rättighet och deltid en möjlighet. Fru talman! Det måste till attitydförändringar. Förväntar vi oss att kvinnor ska ta huvudansvaret för barnen? Förväntar vi oss möjligen omedvetet att kvinnor har mindre tid och intresse för sitt jobb och därmed presterar mindre i arbetet? Synen på kvinnor och män i arbetslivet kan många gånger kännas hopplöst cementerad. Men diskriminering och orättvisor kan faktiskt föränd- ras med politiska beslut. Målet är ett arbetsliv där alla får möjlighet att utvecklas, där ingen slås ut av skador eller ohälsa och där alla kan påverka sina arbetsuppgifter. Det goda arbetslivet är ingen utopi. Det kan vi uppnå, för politik gör skillnad. Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkan- det och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Vi hade en delegation indiska kvinnor på besök i arbetsmark- nadsutskottet i höstas. De flesta av dessa kvinnor var yrkesarbetande. När de fick reda på att vi inte hade någon hjälp i hemmet frågade de oss: Men hur får ni detta att gå ihop? Svaret på det är att vi inte får det att gå ihop. Ohälsan är katastrofalt hög just bland kvinnorna. Det svåra är att få arbete, fritid och hemarbete att gå ihop. Socialdemo- kraterna ser inte, de hör inte och de talar inte om detta som är en verklighet. Lösningen är inte att mannen ska hjälpa till med hemarbetet. De i Sverige som har det största problemet med att inte få tiden att räcka till är de ensam- stående mammorna. Därför ställer jag samma fråga igen som jag gjorde innan. Varför kan ni inte hjälpa kvinnorna, som har den högsta ohälsan, och se till att de kan få hushållstjänster till rimliga priser?

Fru talman! Det är ingeting som hindrar någon i Sverige i dag att ha hus- hållsnära tjänster om de vill det. Men de får själva betala tjänsten. Jag kan inte finna någon anledning för att just hushållsnära tjänster skulle vara sub- ventionerade med skattemedel samtidigt som andra tjänster inte är subventio- nerade med skattemedel. Det är väl vad det handlar om, Annelie Enochson. Därför är mitt svar att den som vill ha hushållsnära tjänster har möjlighet till det, men inte med skattesubvention.

Fru talman! Det innebär att de ensamstående mammorna får fortsätta att ha den högsta ohälsan i Sverige. De klarar inte av detta. Det är frågan om att ha en sänkt skatt. Ni är inte beredda att ens tänka tanken. Jag har en annan sak som jag vill ta upp med er, eftersom jag inte kom- mer längre i diskussionen. Det gäller betänkandet. I utskottets övervägande talar man på s. 23 om trepartssamtal och 11-punktsprogrammet. Sedan säger man: Den viktigaste punkten i 11-punktsprogrammet är de trepartssamtal som förs mellan regeringen och arbetsmarknadens parter. Syftet med dessa samtal är att skapa en samsyn, säger man. När näringslivet i förrgår lämnade samtalen sade det att man efterlyser just en helhetssyn. Det efterlyste attitydförändringar till sjukskrivningar och en översyn av ersättningsnivåerna. De upplever att det inte finns någon sam- syn. Den viktigaste punkten i programmet och som gör att man slår sig för bröstet är just trepartssamtalet. Efter det att betänkandet har skrivits visade sig att det har halverats. Min fråga till Anders Karlsson och Socialdemokraterna är: Vad tror de är de bakomliggande orsakerna till varför människor behöver sjukskriva sig från arbetet i dag? Vad tror ni? Varför sjukskriver sig människor?

Fru talman! Först till frågan att ensamstående mammor skulle ha möjlig- het till hushållsnära tjänster. Det tror jag inte ens Annelie Enochson tror på. Vilka ensamstående mammor är det vi talar om? Är de som tjänar 15 000- 20 000 kr i månaden som skulle ha möjlighet att ha någon anställd som skulle sköta de hushållsnära tjänsterna? Möjligheten är snarare att de ska kunna kombinera, som jag sade i mitt anförande, för att få de 24 timmarna om dygnet att gå ihop. Det kan de göra om de har ett stimulerande och gott arbete där de kan påverka och tycker att det är kul att gå till jobbet. Då är det också lättare med de andra 16 timmarna som de tillbringar på sin fritid. Då får de också det att gå samman. Det visar sig att de människor som har de mest stimulerande arbetsupp- gifterna också är de som jobbar mest, men de klarar det. De människorna som har de minst stimulerande arbetsuppgifterna är de som har bekymmer. Därför ligger mycket av ohälsotalen, tror jag, just i arbetsmarknaden. Det är där man måste komma till rätta med dem. Sedan till trepartssamtalen. Det är beklagligt att det sprack innan man hade skrivningen klar. Man ville inte ställa upp från Svenskt Näringslivs sida. Men det vi har talat om, ohälsotalen, handlar ändå om att vi vill få tillbaka människorna till jobbet. Vi talar inte om att de är hemma. Vi talar om att de människor som går sjukskrivna ska kunna komma tillbaka i ett arbete. Därför är Kenth Petters- sons förslag till hur man skulle kunna komma till rätta med faktorerna i ohälsotalen mycket intressant. Det är kanske inget likhetstecken mellan att vara sjuk och att vara hemma från arbetet. Det finns säkert goda möjligheter att genomföra delar av detta utan att det skulle kosta någonting för arbetsgivaren. Det gäller till exempel detta med 75 %, eftersom man kommer att sänka arbetsgivaravgiften i mot- svarande grad.

Fru talman! Det var mycket som sades i detta anförande av både glädjan- de och förvirrande art. Ohälsofrågorna och deras orsak och verkan skulle vi nog kunna debattera dygnet runt i kammaren. Ett problem som vi i Centerpartiet har identifierat för länge sedan är det stuprörstänkande som mycket har präglat försäkringskassan, arbetsförmed- lingen och socialtjänsten. Vi har vid upprepade tillfällen lagt fram förslag om en ökad finansiell samordning. Därför är det i och för sig glädjande att Anders Karlsson nu säger att man är beredd att öka samordningen. Den automatiska frågan till Anders Karlsson blir för mig: Varför har ni då tidigare vid upprepade tillfällen i kammaren röstat emot sådana förslag? Det har varit förslag som kunde ha underlättat för oss att hålla långtidssjukskrivningarna stången.

Fru talman! Jag tänker inte kommentera vad vi har röstat för och emot i den här kammaren tidigare. Jag kan det inte heller - jag vet inte precis vilka betänkanden som vi har röstat för eller emot. Jag kan bara säga att det finns ett otal utredningar som nu är på gång och jobbar med just de här frågorna eftersom vi tar dem på största allvar. När den ena rapporten efter den andra kommer om att man kan hitta olika lösningar så är det klart att jag tycker att man ska vara öppen för det. Vi socialdemokrater är öppna för alla lösningar som kan få ned ohälsotalen. Att människor verkli- gen kan gå till jobbet och arbeta - det är det som vi ska se till! Människor ska kunna gå och göra sitt jobb och få det att gå ihop med sin fritid. Vi får väl se när Rydhs utredning och alla andra utredningar om ohälsan i arbetslivet är klara. Men det som vi inom vårt utskottsområdet ska debattera är faktiskt den tid då man är på jobbet. Socialförsäkringsutskottet förde en lång debatt om ohälsan här i kammaren i går, men då handlade det mer om rehabilitering och andra faktorer. Men vi pratar utifrån arbetsmarknadsutskottets betänkande, där det handlar om arbetslivet.

Fru talman! Jag är mycket väl medveten om att vi pratar utifrån arbets- marknadsutskottets betänkande och arbetslivet. Men det var ju Anders Karls- son som tog upp det här med att öka samordningen med försäkringskassan och så vidare, så jag kunde inte motstå att ställa frågan. Jag kan fortsätta att ställa frågan om varför ni har röstat emot, men jag kanske inte får något svar. Vi kan ta en annan del som Anders Karlsson tog upp. Det gäller hur kvin- nors situation på arbetsmarknaden inom den offentliga sektorn kan förändras och hur man kan göra den bättre. Men också där finns det en ovilja från Soci- aldemokraterna - det har åtminstone funnits det fram till nu. Nu sade ju An- ders Karlsson att han var villig att ta till sig många olika förslag. Min fråga är: Varför finns det en sådan tydlig ovilja hos Socialdemokra- terna att öppna den offentliga sektorn för alternativa arbetsplatser och på så sätt skapa en valfrihet för de kvinnor som jobbar i offentlig sektor? På så vis kan man också skapa en lite större morot för den offentliga sektorn att kunna bli bättre och även ha en öppenhet för olika lösningar.

Fru talman! Har de lågavlönade kvinnoarbetsplatser som finns på Kon- sum, ICA eller på andra ställen lägre sjukfrånvarotal än de offentliga arbets- platserna? Nej, det har de inte. Problemet ligger alltså inte i om det är en offentlig eller en privat arbetsgivare. Problemet ligger i det som jag har för- sökt att säga, nämligen i inflytandet över arbetet. Kassörskan på Konsum blir utsliten i armar, armbågar och handleder av lyften och det monotona arbetet. Vad händer i den privata sektorn när man ska rehabilitera en person? Jo, då ska man omplacera, och då räcker inte de arbetsmarknadslagar, som bland andra Centern säger är alldeles för starka, ens till där. Då LAS:ar man ut dem i stället, det vill säga att man säger upp personen därför att man inte kan om- placera henne eller honom. Rista inte på huvudet nu, för så är det! Jag har många exempel som jag skulle kunna räkna upp. I offentlig verksamhet, däremot, omplacerar man därför att man är en stor arbetsgivare som har möjlighet att göra det. Men det har man inte så ofta på små arbetsplatser, och därför blir personalen ut-LAS:ad. Det finns många exempel på sådana fall. Därför är inte statistiken rättvisande. Många hos privata, små arbetsgivare blir alltså ut-LAS:ade.

Herr talman! Jag har också tänkt ta upp ohälsan i mitt anförande. Jag kan inte låta bli att göra en reflexion; det är en händelse som ser ut som en tanke att vi debatterar ohälsan vid en tidpunkt när vi av hälsoskäl egentligen borde göra något annat. Men det är väl riksdagsledamöters arbetsvillkor, och knap- past någonting som vi kan sprida som ett gott exempel till resten av arbetsli- vet. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att fatta mig kort och prata fort, så att jag bidrar till att vi kommer härifrån så fort som möjligt. Sedan 1997 är Sverige inne i en period med höga och ökande sjuktal. Un- der 2000-talet har redan två statliga utredningar kommit om ohälsan. Utred- ningarna konstaterar att orsakssambanden är komplexa och att ohälsan ser olika ut hos befolkningen beroende på kön, klass, ålder och yrkesområde. Man konstaterar också att faktorer i både arbetslivet och i samhällsut- vecklingen påverkar situationen och utvecklingen. Jag ska i mitt anförande uppehålla mig vid de mekanismer i arbetslivet som producerar ohälsa. Av tidsskäl måste jag utelämna de förändringar som sker i samhällsutvecklingen i övrigt, som också har betydelse. De utredningar som presenterats konstaterar trots allt att förhållandena i arbetslivet har en viktig och avgörande betydelse när det gäller utvecklingen av ohälsa. Jag vill också konstatera och inledningsvis slå fast att även om sjukdomsdiagnosen relaterar till ökad stress och psykisk belastning - det är ju det som har ökat mest under senare år - så är det fortfarande förslitnings- och belastningsskador orsakade av fysiskt tungt och belastande arbete i högt tem- po som helt dominerar. I huvudsak är det LO:s medlemmar, både män och kvinnor, i både privat och offentlig sektor som drabbas. Men det är fler kvinnor än män, och fram- för allt är det äldre kvinnor. Ohälsan är alltså inte jämt fördelad över befolk- ningen. Klasskillnaderna är stora. De nya sjukdomarna ändrar inte den bil- den. Ohälsan är fortfarande en fråga om klass, och numera också en fråga om kön. För mig är det alldeles uppenbart att samband finns mellan den snabba ökningen av ohälsan sedan 1997 och den ekonomiska krisen och massar- betslösheten några år tidigare. Att 200 000 jobb i kommuner och landsting och 400 000 jobb i det privata näringslivet försvann till följd av krisen har naturligtvis inte gått spårlöst förbi. Omvandlingstrycket och förändringstak- ten har ökat i hela arbetslivet, både i privat och offentlig sektor, som en följd både av den ekonomiska krisen och nya ekonomiskpolitiska villkor under 1990-talet. I näringslivet och industrin ser vi hur lönsamhetskrav och ökade vinst- marginaler driver på effektiviseringar och rationaliseringar i verksamheten. På många arbetsplatser har personalminskningar och ständiga omorganisatio- ner blivit vardagsrutin. Nya, magra organisationer växer fram med alltmer individpräglade arbetsvillkor där arbetstagarna avkrävs eget ansvar, pressas på prestationer, uppmanas att vara lojala, förändringsbenägna och flexibla och dessutom agera i en omvärld som ständigt förändras. Den individuella lönesättningen, som invaderat arbetslivet under 1990- talet, förstärker problemen. När individuella förhållningssätt blir viktigare än gemensamt agerande och när var och en ska klara sig själv så ökar individens utsatthet och det blir svårare att säga nej och ställa krav. Slimmade arbetsor- ganisationer och ny teknik skärper kraven även på utbildningsnivå och på flexiblare anställda med bredare kompetens. Samtidigt minskar utrymmet för socialt hänsynstagande och ansvar för anställda med särskilda behov och äldre arbetstagare. Klimatet har utan tvekan hårdnat under 1990-talet. Människor som under många år har slitit hårt i underbemannade organisationer där sjuknärvaron ofta är hög och övertidsarbetet omfattande har fått betala ett högt pris för utvecklingen under 1990-talet. När den tunna linje - som verkligen är tunn - som skiljer magra organi- sationer från anorektiska brister så far människor illa. Samma utveckling kan vi iaktta i offentlig sektor, även om utvecklingens drivkrafter i näringslivet och i den offentliga sektorn är av olika slag - för så är det. Det handlar om lönsamhetskrav respektive resursbrist, men konsekvenserna är likartade. Resultatet är kostnadsjakt, rationaliseringar och hårdbantade organisationer. Förutom ofärden och lidandet för de enskilda individerna så växer sam- hällets kostnader lavinartat. Det är kostnader som ockuperar reformutrymmet i statsbudgeten och hotar förutsättningarna för en uthållig finansiering av välfärdspolitiken. Utvecklingen måste naturligtvis brytas - därom borde vi kunna vara ense. Vänsterpartiet står bakom den ambitiösa målsättningen att halvera antalet sjukskrivningsdagar fram till 2008. Uppgiften blir inte lätt. Det finns inga enkla och snabba lösningar, utan det krävs en helhetssyn och en rad olika åtgärder för att vända utvecklingen. Jag vill avsluta med några av de huvudpunkter som Vänsterpartiet vill sätta främst i kampen mot ohälsan, mot bakgrund av den analys jag just gjort av de mekanismer som producerar ohälsa. Ingenting kan ersätta det konkreta och dagliga arbetet med att eliminera skadliga arbetsmiljöer och riskfaktorer i arbetet. Detta måste alla anställda, fack, skyddsombud, chefer och företagshälsovård ägna sig åt med mycket större effektivitet än tidigare. Grunden för ett sådant arbete är arbetsmiljöla- gen och ett systematiskt arbetsmiljöarbete. För att flytta fram positionerna i förhållande till dagens arbetsvillkor och nya riskfaktorer i arbetslivet krävs fler bindande föreskrifter kopplade till sanktionsavgifter på centrala avsnitt i arbetslivet. Det kan handla om organi- sationsfrågor, bemanningsfrågor, konsekvensanalyser, utbildningsfrågor med mera. Vi behöver en arbetsmiljölagstiftning, för att travestera en känd LO- ordförande som numera har avgått, som har förmågan att ställa sig i vägen för långtgående effektiviseringar och ogenomtänkta organisationsförändringar vars konsekvenser är skadliga för arbetsmiljön och hotar personalens hälsa. Vi vill också göra företagshälsovården obligatorisk och tillgänglig för alla arbetstagare. Inriktningen ska vara förebyggande och rehabiliterande. Kom- petens och metoder måste utvecklas i förhållande till de nya riskfaktorerna, inte de gamla. Företagshälsovårdens medverkan i det förebyggande arbets- miljöarbetet är helt avgörande, och dess roll måste stärkas. Det förutsätter en mera oberoende ställning för företagshälsovården och en kvalitetssäkring av dess verksamhet. Arbetsmiljöutbildningen är central i en strategi för bättre arbetsmiljöer. Redan beslutade satsningar på regionala skyddsombud är steg i rätt riktning, men ambitionerna måste sättas högre. Trots stödet från arbetsmiljölagstift- ningen är bristerna på området mycket stora. Även om det på många arbets- platser görs utbildningssatsningar som är värda all respekt är det dessvärre ändå inte ovanligt att såväl skyddsombud som chefer saknar relevant utbild- ning. För vanliga anställda är situationen än värre. Det är en helt oacceptabel situation att grundläggande arbetsmiljöutbild- ning inte kommer alla anställda till del. För chefer och skyddsombud ska arbetsmiljöutbildning och kontinuerlig vidareutbildning självklart vara en obligatorisk del av deras uppdrag respektive befattning. Man bör också över- väga att införa körkort i arbetsmiljöfrågor för chefer. Sjuka arbetsvillkor ska inte vara lönsamma. Ekonomiska drivkrafter för arbetsgivarna att utveckla arbetsmiljön och förebygga arbetsskador och sjuk- domar är därför helt nödvändiga. Vi vill ha system som är kopplade till verk- samheternas arbetsmiljöarbete och som premierar arbetsplatser som är an- slutna till företagshälsovården, som premierar ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete och som premierar arbete med riktlinjer och handlingspla- ner för rymliga arbetsplatser och mångfald i arbetslivet. Vi är motståndare till drivkrafter som fokuserar på kostnaderna för den enskildes frånvaro. Sådana system riskerar att leda till en negativ inställning till arbetstagare med reducerad arbetsförmåga. Arbetstagaren kan komma att uppfattas som problemet snarare än brister i arbetsmiljö eller rehabilitering. Riskerna ökar också för en starkare selektering i arbetslivet och än större svårigheter för grupper som redan i dag har svårt att få fotfäste på arbets- marknaden. Vi vill också slopa karensdagen. Det är ett viktigt steg i det förebyggande arbetet. En rad undersökningar har bekräftat att karensdagen i sjukförsäkring- en medför att arbetstagare inte sällan avstår från att sjukskriva sig. Antingen kvarstår man i arbete eller väljer komp- eller semesterdagar i stället för sjuk- skrivning. Särskilt drabbade är naturligtvis kvinnor med låga löner som ställs inför det hopplösa valet att antingen sjukskriva sig och därmed förlora värde- full lön eller ta ut semesterdagar och därmed i värsta fall gå miste om en längre sammanhängande semesterledighet. Som en följd av karensdagens effekter har sjuknärvaron ökat och därmed också risken för att fler sjukdomar utvecklas på sikt. Vi behöver också effektiva och snabba rehabiliteringsinsatser. I ett helhetsperspektiv krävs även fortsatta satsningar på välfärden. Utöver redan beslutade tillskott är ytterligare ökningar av resurserna till offentlig sektor helt nödvändiga. Lönerna måste höjas och fler anställas om personal- tätheten inte minst inom vården och omsorgen ska kunna öka. Nu ser jag att min talartid snart är slut. Alltså måste jag skynda på. Nedskärningarna i välfärden har slagit hårt, särskilt mot kvinnorna. Där- för är ohälsan enligt vår uppfattning också en viktig jämställdhetsfråga. För alla som helt eller delvis saknar fotfäste på arbetsmarknaden krävs fler fasta jobb med goda arbetsmiljöer, fasta anställningar i stället för osäkra visstids- anställningar. Jag noterar också att Anders Karlsson i sitt anförande uttryckte en viss skepsis mot den flora av visstidsanställningar som i dag förekommer. Det är jättebra om vi är överens om att försöka ta bort dessa. Heltids- och tillsvidareanställning ska vara norm. Vi vill även stärka fack- ets inflytande över personalpolitik, arbetsorganisation och arbetstid. Vi tycker också att det är dags att påbörja en arbetstidsförkortning. Vi tror att det är ett viktigt steg i riktning mot ökad hälsa och ökad jämställdhet. Fru talman! Med de orden vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag hade tänkt börja med arbetsmiljöarbetet, men eftersom timmen är sen och eftersom jag tyckte att Anders Karlsson i sitt inlägg sade ganska vettiga saker ber jag bara att få instämma i det han sade gällande detta arbete. Då går vi i stället direkt in på de stora ohälsotalen i svenskt arbetsliv i dag. Detta medför ett stort lidande för dem som har drabbats av ohälsa samti- digt som det medför stora kostnader för samhället i stort. De direkta kostna- derna beräknas öka med 31 miljoner per dag, och totalsumman för 2002 beräknas till otroliga 120 miljarder kronor. Men det är inte enbart stora kostnader för statsbudgeten och den enskilde utan också för den enskilde arbetsgivaren, som har kostnader i form av pro- duktions- och kompetensbortfall. För att kunna vända ohälsotalen och få ett mer hälsosamt samhälle är vi övertygade om att ett flertal åtgärder samtidigt måste sättas in. Det finns inte en lösning på problemet, då orsakerna till de stora ohälsotalen är många. Den vanligaste diagnosen för ohälsa är sjukdomar i rörelseorgan. Därefter kommer sjukdomar relaterade till den psykiska hälsan. Tydligt är att kvinnor är kraftigt överrepresenterade bland de långtidssjuka. En stor andel är offent- liganställda. Detta kan delvis bero på den arbetsmiljö dessa arbetsgivare erbjuder men också på den demografiska strukturen hos dessa arbetsgivare med en stor andel kvinnor och en hög medelålder. Arbetsgivarna har en stor roll att spela när det gäller såväl att förebygga ohälsa bland sina anställda som att vara en aktiv part i rehabiliteringen av anställda som drabbats av ohälsa. Ett problem som finns bakom en del av sjukskrivningstalen är konflikter och otrivsel på arbetsplatsen. En lösning på detta är naturligtvis att man som anställd får möjlighet att byta arbetsplats, men för ett långsiktigt arbete med problemen behöver också arbetsgivaren tillsammans med de anställda utarbeta mångfaldsplaner efter modell av da- gens jämställdhetsplaner. Miljöpartiet har tidigare lagt fram förslag om obligatoriska mångfaldspla- ner i riksdagen. Försäkringskassan har ett samordningsansvar när det gäller rehabilitering av långtidssjukskrivna. Under de senaste åren har försäkringskassorna runtom i landet överbelastats med arbetsuppgifter då antalet sjukskrivningar har ökat starkt samtidigt som organisationen har genomgått en kraftig ratio- nalisering. Detta har givetvis medfört ganska stora samordningsproblem när det gäller rehabilitering, och denna har därför inte kunnat utföras på ett till- fredsställande sätt. Vi anser att det därför är viktigt att det är en aktör i sam- hället som har det övergripande ansvaret för samordningen samt att denna aktör har resurser och kompetens som gör att arbetsgivare och enskilda som drabbas av ohälsa kan vända sig dit med stort förtroende. De långtidssjukskrivna som är arbetslösa hamnar i dag mellan olika sto- lar. För denna grupp långtidssjukskrivna bör försäkringskassan ha ett tydligt samordningsansvar samtidigt som Arbetsmarknadsverket bör ha ett tydligt ansvar för att medverka i rehabilitering av denna grupp långtidssjukskrivna. För att underlätta rehabiliteringen tillbaka till arbetet är det viktigt för en del individer att ha kontakt med arbetslivet. I dag är den vanligaste formen av sjukskrivning en sjukskrivning från arbetet på heltid. Miljöpartiet anser att det är viktigt att det vid sjukskrivningen tas hänsyn till det positiva med att ha en fot kvar i arbetslivet och vill därför öppna för att man ska ha mycket mer av flexibel deltidssjukskrivning utifrån den enskildes behov. Den enskilde bör också ha möjlighet att pröva nya arbetsuppgifter hos arbetsgivaren eller på en annan arbetsplats. Möjligheten att ta ut ett friår, utifrån Miljöpartiets förslag, är ett sätt för människor att få en nödvändig andningspaus samtidigt som deras drömmar och funderingar på andra sysselsättningar i livet kan realiseras eller påbörjas. Det är också ett bättre sätt för den enskilde att ta kontroll över sin situation. Fru talman! En stor del av ohälsotalen relateras till stress i både arbetsli- vet och i det övriga livet. En orsak till de ökade långtidssjukskrivningarna för kvinnor handlar om en stressig arbetsmiljö samt att kvinnor i stor utsträck- ning fortfarande är dubbelarbetande. Miljöpartiet menar att en generell ar- betstidsförkortning tillsammans med ett intensifierat jämställdhetsarbete skulle ge familjerna och framför allt kvinnorna möjlighet att förändra sin livssituation och på så sätt undvika att drabbas av ohälsa. Några ord om arbetsrätten, som har varit uppe till diskussion. Den är både bra och viktig, men får absolut inte bli en flaskhals. Undantag och anpassning till verkligheten måste göras. Undantagen som genomfördes när det gäller turordningsreglerna är ett viktigt steg för att småföretagen ska få en bättre utgångspunkt för att leva vidare. Det är här också viktigt att betona att gravi- ditet och föräldraledighet inte ska kunna missbrukas som uppsägningstid. Slutligen några ord om HomO, det vill säga ombudsmannen mot diskri- minering på grund av sexuell läggning, som nu har fått ett ökat anslag på 2 miljoner kronor, vilket vi ser som mycket viktigt och nödvändigt eftersom HomO fått ökade uppgifter och permanent högre kostnader för sin verksam- het. Dessutom vill vi möjliggöra att HomO får myndighetsansvar även för homofobi. Det är mycket viktigt att vi tar itu med de frågorna på ett tydligare och bättre sätt än vi har gjort hittills. Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betän- kandet.

Fru talman! Jag ska i mitt anförande främst beröra de moderata reserva- tionerna 5 och 6 angående jämställdhetspolitiken samt reservation 7. Det är en självklar utgångspunkt för en god jämställdhetspolitik att varje människa har lika värde och att man därför ska ha samma rättigheter, skyl- digheter och möjligheter. Individens frihet är det som formar min syn, som moderat, på jämställdheten. När män och kvinnor får mer av frihet får de också resurser och en styrka att bryta könsstereotypa mönster. Med denna utgångspunkt är det därför naturligt att det går en klar skilje- linje mellan mitt parti och andra partier i denna kammare, mellan oss som nämner politikens uppgifter med namn som flexibilitet, individualism och tron på medborgarnas val och dem som säger att politiken just ska styra och dirigera i syfte att skapa ett mer politiskt samhälle. Det är naturligtvis också därför vi har reserverat oss. När vi diskuterar arbetsmarknadspolitiken blir denna skillnad extra tydlig. Staten ska aldrig tvinga en kvinna att antingen vara en yrkesarbetande föräl- der på heltid eller att vara hemmafru. Politiker borde inte premiera beteenden över huvud taget utan i stället ge medborgarna verktygen att själva välja väg. Men detta betyder inte, fru talman, att Moderaterna inte skulle uppmärk- samma de problem som i dag finns på den svenska arbetsmarknaden. För visst är det ett problem att Henrik får gliringar av arbetskamraterna när han vill stanna hemma med sin lille nyfödde son. Visst befäster detta en sned- vridning i fråga om föräldraledigheten. Självfallet är det så. Och omvänt är det inte upplyftande att Emma tvingas avbryta sin karriär beroende på att hon väljer att föda barn. Men lösningen på dessa attitydproblem, för det är just en fråga om atti- tydproblem, ligger inte i att skapa tvingande lösningar, lika för alla. Att ensi- digt inrikta arbetsmarknadspolitiken på lagstiftning riskerar tvärtom att för- stärka problemen. Att kollektivt peka ut kvinnor som en svag grupp gynnar inte debatten. Tvärtom riskerar särregleringar att cementera problemen och att permanenta en dålig kvinnosyn hos dem som redan har den. Lagen är nämligen aldrig starkare än den tilltro som medborgarna har till den. Och i jämställdhetsfrågan blir detta extra tydligt. Därför önskar vi moderater i stället vidga jämställdhetspolitiken till fler områden. Vi vill se förändringar som ger individerna ekonomisk frihet, per- sonlig frihet och yrkesmässig frihet. Om våra skattereformer blir verklighet ökar också möjligheterna att leva på sin egen lön. Och det är naturligtvis ett steg i rätt riktning. I den individuella arbetstiden ser vi ett verksamt instrument för att ge Henrik och Emma deras chanser att få stanna hemma med barnen. Med en högre grad av flexibilitet kan vi alltså få en förändring i mentaliteten till stånd. På samma sätt vill vi ge alla människor ett inflytande i relation till deras situation. När vårdbiträdet saknar inflytande på sitt arbete vill vi bryta ned gränserna och få fler företag som alternativ till de offentliga arbetsgivarna. Valet av barnomsorg är på samma sätt centralt och ofta helt avgörande för svenska föräldrars möjligheter att bli mer jämställda. Fru talman! Det är i valet av metoder, inte i valet av mål, som de stora skiljelinjerna i den här kammaren går. Låt mig också kort beröra frågan om kompetensutveckling och kompe- tenssparande. Mitt parti anser, och det gör förhoppningsvis också alla andra i denna kammare - de som är kvar i kväll och de som är utanför men likafullt tillhör den - att investeringar i individers kunskaper är något värdefullt. De ekonomiska förutsättningarna för att kunna sätta av medel måste alltså bli bättre för de enskilda medborgarna. Att skapa en aktivitet i sparandet är en angelägen uppgift. Sparar medborgarna på årsbasis av sin inkomst ökar möj- ligheterna att finansiera vidareutbildning och undvika arbetslöshet. Detta är positivt, inte bara för den enskilde utan också för vårt lands förmåga att stå emot ekonomiska kriser. Men även här finns naturligtvis en skillnad mellan partierna i denna riks- dag, framför allt i fråga om synen på avsättningsmöjligheterna och vad gäller den myndighet som nu föreslås av utskottsmajoriteten förvalta medlen. I det första fallet menar vi att det är väsentligt att medborgarnas avdragsmöjlighe- ter ökas och blir jämställda med dagens villkor för pensionssparande. Detta är enligt vår mening nödvändigt för att göra sparformen attraktiv. I fråga om förvaltandet av medlen är vi inte speciellt positiva till en sär- skild statlig myndighet utan anser att detta kan hanteras av de banker och finansinstitut som redan i dag verkar på marknaden.

Fru talman! Ohälsan och stressen i arbetslivet har ökat lavinartat de se- naste åren. Det allt hårdare klimatet på arbetsplatserna sliter på de anställda och alltfler känner sig utbrända. Varje dag går ca 100 svenskar in i väggen, och kvinnor drabbas hårdare än män. 7 000 medlemmar i Vårdförbundet är i dag långtidssjukskrivna, och av dessa är majoriteten kvinnor. Om denna trend fortsätter innebär det en katastrof för sjukvården i Sveri- ge. Motsatsen, om vi kunde få tillbaka dessa personer i arbete, innebär att vi inte skulle ha brist på sjuksköterskor. Forskare har funnit att ca 80 % av alla som uppger sig vara sjuka lider av depression och psykisk ohälsa. Den självupplevda psykiska ohälsan har ökat i alla åldersgrupper. Störst är ökningen bland unga vuxna mellan 18 och 29 år. Nya, moderna sjukdomar som ger sig uttryck i magbesvär, värk, allergier, hjärt-kärlbesvär, reumatism har kommit, och sjukvården har i dag inte red- skap att behandla dem. Det läkarna kan göra är många gånger bara att sjuk- skriva de människor som drabbas. Det finns många långtidssjukskrivna som inte får den hjälp de borde få. Ohälsan döljer även annat. Det kan vara miss- bruk av läkemedel, alkoholproblem och våld mot kvinnor och barn. Stress och utbrändhet skapar också risk för arbetslöshet, försörjningssvårigheter, social utslagning, utanförskap, skamkänslor, störningar i familjelivet och en ökad börda för resten av familjen. Ohälsan är komplex. Klimatet i arbetslivet måste förändras. Dessutom måste vi anpassa lagar och bestämmelser inom arbetslivet efter dagens problem och dagens sjukdo- mar. Ta till exempel elöverkänslighet, som en del av vår befolkning anser sig lida av. Den forskning som bedrivs på området har inte kunnat hitta de tydli- ga samband som behövs för att fastställa diagnos. Det innebär att detta kan i dag inte klassas som arbetsskada. I dag finns minst 200 000 svenskar som har stora problem att klara sitt vardagliga liv och som är övertygade om att det beror på exponering av elektromagnetiska fält. Den ökade exponeringen och den pågående utbyggnaden av mobiltelefonnät gör att vi måste på något sätt hitta lösningar för att hjälpa dessa människor, som blir fler och fler. Visserli- gen måste hälsoarbetet ha en stark förankring i vetenskap. Vi måste hushålla med våra resurser, och då är det viktigt att arbetet grundas på kunskap och inte på tyckande. Men till dess forskningen har hunnit få fram bevismaterial måste dessa människor som drabbas få hjälp. Jag vet att regeringen har satt i gång en hel del arbete på det här området och att ohälsan är en prioriterad fråga för regeringen. Det gläder mig. Jag skrev i höstas en motion under rubriken Stress som behandlas i det här betän- kandet. Även om utskottet avstyrker motionen kan jag se att utskottet har bestämt sig för att vända utvecklingen på området. Det känns bra. Nu väntar utskottet bland annat på det resultat som det arbete som är i gång ska ge. Dessutom har folkhälsan fått en egen minister, en arbetslivsminister - vilket också bådar gott. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Låt mig i denna sena timme säga några ord om en fråga som ligger som en underström i arbetslivsområdet, nämligen diskrimineringsfrå- gorna. Varje människas lika rätt att ta plats i samhället, att söka lyckan och att forma sitt liv oavsett vem man är, var man är född och av vem man är född, tillhör kärnan i det liberala uppdraget. Det är ett område som vi liberaler har arbetat för från 1700-talets kamp mot adelns bördsprivilegier till arbetet för jämställdhet, mot rasism och mot homofobi. I den bästa av världar skulle inte diskrimineringslagstiftning behövas, men verkligheten är tyvärr en annan. Diskrimineringslagarna är nödvändiga redskap i dag för att skapa mekanismer som motverkar diskriminering och ger upprättelse åt den enskilde. Jag vill särskilt framhålla att en av huvud- punkterna i Folkpartiets integrationsprogram, som blev en av huvudpunkter- na i årets valrörelse, var att stärka arbetet mot etnisk diskriminering. Anmäl- ningarna och klagomålen till Diskrimineringsombudsmannen ökar ständigt. De har femdubblats på fem år. Förra årets siffror kommer att överträffas även i år. Men allt inom detta område kan inte läggas på en statlig myndighet. Vi behöver en stark ombudsmannainstitution, men det finns också viktiga roller för organisationer på gräsrotsnivå för att tillvarata rättigheterna för människor som blir kränkta på grund av sin etnicitet på arbetsmarknaden. Som huvud- män för den offentliga sektorn har vi som politiker ett särskilt ansvar att fråga oss varför andelen människor med utländsk härkomst är mycket lägre bland de anställda inom den offentliga sektorn än inom den privata. Om den of- fentliga sektorn vore lika bra som den privata på att anställa människor med utländsk härkomst skulle invandrares arbetslöshet vara utraderad. Min kollega Tina Acketoft har tidigare berört Folkpartiets arbete på jäm- ställdhetsområdet och inte minst arbetet mot diskriminering av gravida och föräldralediga. Här anser vi att anställningsskyddet måste stärkas, och villko- ren vid uppsägningar bör noga granskas. Visar det sig att föräldralediga och gravida missgynnas måste man överväga att skärpa lagstiftningen. Det finns också diskriminering på grund av sexuell läggning. Homofobins mekanismer handlar inte bara om våld, som till exempel den nyligen inträffa- de brutala misshandeln i Borås av elithandbollsdomaren Peter Mattias Jans- son, utan syns också i arbetslivet. Den skapar rädsla, osynliggörande och ohälsa för den enskilde. Det finns därför till exempel ingen rim och reson i att det i lagen mot diskriminering på grund av sexuell läggning saknas ett åläg- gande om att förebygga trakasserier i arbetslivet när ett sådant åläggande finns inom andra områden. Vi har inte minst åldersdiskrimineringen, och vi har också diskrimine- ringen av funktionshindrade - som är en av de grupper som sannolikt är mest utsatt för diskriminering i vårt samhälle. Fru talman! När nu frågorna kommer att ses över i ett sammanhang vill jag uttrycka förhoppningen att den parlamentariska utredning som gör denna samlade översyn får resurser och möjligheter att verkligen ta det samlade grepp som nu kommer att behövas. Dagens lagstiftning spretar osystematiskt och är illa samordnad, vilket både minskar den enskildes skydd och försämrar rättsutvecklingen. Jag vill därför avsluta debatten med att uttrycka förhopp- ningen att utredningen kommer att ha möjlighet att göra en översyn i sin helhet. Det vore mycket allvarligt om tillfället som man nu har i sin hand kommer att försittas.