Tydligare genomförande av EG:s arbetstidsdirektiv

Herr talman! Det här betänkandet innehåller i huvudsak två frågor. Den ena handlar om regeringens förslag att tydliggöra EG:s arbetsdirektiv. Det andra avsnittet handlar om ett antal motioner kring arbetstidsfrågorna. När det gäller den första frågan om förtydligandet av EG:s arbetsdirektiv kommer den borgerliga alliansen att företrädas av kristdemokraten Annelie Enochson som presenterar våra två gemensamma reservationer. Därför tänker jag inte i detalj gå in på de frågorna. Jag har bara några reflexioner kring arbetstidsfrågorna. Man kan ställa frågan i vilken utsträckning EU generellt sett ska ha en gemensam arbetstidslagstiftning. Är det en fråga som kanske i större utsträckning borde hanteras i varje enskild stat enligt subsidiaritetsprincipen? Det finns inget självklart svar på den frågan, men det är intressant att fundera över den. Om man vill ha någon del gemensam på det här området kan man fråga sig om det ska lagregleras, vilket det är ganska vanligt att göra ute på kontinenten, eller om man ska använda en måhända nordisk eller skandinavisk modell, där man i större utsträckning avtalsreglerar de här frågorna. Jag tycker personligen att det finns anledning att fundera över om inte subsidiaritetsprincipen går bättre att kombinera med en avtalsreglering av de här frågorna. En avtalsreglering ger möjlighet att skräddarsy arbetstiden för olika sektorer av näringslivet. Man kan pröva olika modeller på ett mer flexibelt sätt, och parterna känner också ett ansvar för ingångna avtal. Den argumentationen ligger väl i linje med vad jag framförde i en debatt som vi hade strax före juluppehållet om kollektivavtalsfrågan med anledning av Socialdemokraternas begäran om en debatt i det ärendet. De här principiella synsätten påverkar den borgerliga alliansens sätt att resonera. Den andra delen av betänkandet hanterar arbetstidsförkortning och flexibla arbetstider. Låt oss meddetsamma konstatera att Moderata samlingspartiet inte är tilltalat av en generell arbetstidsförkortning. Sverige behöver inte jobba mindre, Sverige behöver jobba mer. Framför allt behöver flera människor komma i arbete. Flera hundra tusen av den miljon människor i arbetsför ålder som i dag står utanför arbetsmarknaden behöver komma in. Då gäller det att med olika flexibla former på arbetsmarknaden göra det möjligt för flera att komma in. Jag är alldeles övertygad om, och Moderata samlingspartiets klara linje är den, att om man ger människor möjligheter att i dialog med arbetsgivaren finna flexibla arbetsformer för sättet att förlägga sitt arbete kommer betydligt fler att kunna och göra en insats. All erfarenhet visar också att om man som individ har en möjlighet att påverka arbetssituationen, arbetets förläggning, har en överblick över arbetet och också ser ett resultat av sitt eget arbete så minskar, vilket är viktigt i de här dagarna, ohälsotalen dramatiskt. Omvänt gäller att om man inte kan påverka sin arbetssituation, har svårt att kommunicera med sin arbetsgivare och ser väldigt lite resultat av vad man utför så leder det på ett ganska brutalt sätt till utomordentligt höga ohälsotal. Vi ser det med all tydlighet i dag, inte minst inom den offentliga sektorn. Herr talman! I reservation nr 8 tar vi upp den äldre arbetskraftens problem. Vi ser inte den äldre arbetskraften som ett problem. Det finns de som har förklarat att den äldre arbetskraften kan liknas vid ett köttberg som ska försörjas på något sätt. Även om man kan tycka att det var en olycklig formulering speglar det på något sätt ett förhållningssätt till den äldre arbetskraften. Om man ser den äldre arbetskraften, låt oss säga fyrtiotalistgenerationen, som ett problem kommer den säkert att bli ett problem. Om man däremot ser fyrtiotalisternas vilja att arbeta och kanske arbeta längre fram i tiden, till och med efter pensioneringen, som en möjlighet, givet att man kan förlägga arbetstiden på ett sätt som tilltalar fyrtiotalisterna, finna skatteregler som gör det attraktivt att fortsätta arbeta efter pensioneringen och även diskutera olika pensionsvillkor, är jag och Moderata samlingspartiet alldeles övertygade om att det finns utomordentligt stora möjligheter i den äldre arbetskraften. I en gemensam reservation pekar också några av de borgerliga partierna på den möjligheten. Jag är övertygad om att om man, som sagt, ser den äldre arbetskraften som ett problem så kommer den att bli ett stort problem. Då har man mentalt låst sig för det synsättet. Om man betraktar det på ett annat sätt, ser det som en utmaning för oss politiker, lagstiftare och arbetsmarknadens parter att finna lösningar för att bejaka det intresse som en äldre arbetskraft har så kommer vi att kunna dra nytta av den. De människorna kommer själva att kunna försörja sig längre. De kommer också att bidra till andras försörjning och på det sättet direkt och indirekt säkra och utveckla den välfärd som vi har. Vi kommer att få fler människor i arbete. Det är det vi behöver i Sverige, att fler människor, fler av den miljon människor som i dag står utanför arbetsmarknaden kan komma in på den. Vi avslutar med att i ett särskilt yttrande peka på behovet av förenklingar i semesterlagen. Vi vet att det pågår ett arbete i Regeringskansliet - ett beredningsarbete med anledning av en utredning. Vi förutsätter i vårt särskilda yttrande att regeringen mycket snart kommer till riksdagen och presenterar sina överväganden och förslag till förenklingar som framför allt de mindre företagen i Sverige skulle hälsa med stor tillfredsställelse. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 1.

Herr talman! Alliansens gemensamma syn i huvudfrågorna, formulerade i reservationerna 1 och 2, kommer å alliansens vägnar inom kort att motiveras av vårt gemensamma ombud Annelie Enochson. Jag går direkt på frågan om arbetstid och Folkpartiets syn på detta. Människor bör så långt det är möjligt själva kunna välja sin arbetstid och göra sin egen avvägning mellan inkomst och insats på arbetsmarknaden och själva kunna välja arbetstid i livets olika skeden med dess olika krav beroende på bland annat familjesituation. Det är visionen. Få kommer naturligtvis att kunna leva fullt så fritt som visionen innebär. Det innebär inte att man inte ska sträva efter att fullfölja den. Frihet att välja arbetstid i större utsträckning än i dag bör således vara vår strävan. Det bör också bättre än i dag återspeglas i lagstiftningen. Människors makt över arbetstiden bör förbättras, särskilt till förmån för barnfamiljerna. För dem skulle en större flexibilitet i valet av arbetstid minska stressen och tidsbristen i kravet på att kombinera tid för arbete och tid för barnen. Arbetstiden bör när så önskas kunna bestämmas i individuella överenskommelser mellan arbetstagare och arbetsgivare. Jag inser att det inte alltid går, men det bör vara målet. Den enskildes ledighet ska kunna definieras i timmar, även om det sannolikt inte blir särskilt vanligt. Tid som tas från den lagstadgade semestern, och viss annan ledighet, ska kunna läggas in i en individuell timbank som den enskilde vid behov ska kunna dra tid från, förutsatt att det först finns tid insatt på denna timbank naturligtvis. I linje med detta synsätt motser Folkpartiet en allmän arbetstidsförkortning. Vi accepterar också förslaget från EU-kommissionen i det nya direktivförslaget om så kallad opt out . Där är vi i sällskap med till exempel Tyskland och Storbritannien och socialdemokraterna i de två länderna. Regeringen, som brukar hylla den mellanstatliga europeiska unionen, står faktiskt på denna punkt för en linje om ett överstatligt beslutat förbud mot opt out . Det är en illustration av det dilemma som Anders G Högmark tog upp tidigare, nämligen i vilken utsträckning överstatlighet ska tillämpas i denna typ av lagstiftning och i vilken utsträckning det faktiskt ska vara en nationell angelägenhet. Det finns argument för båda positionerna. Man kan väl säga att ju mer heterogen Europeiska unionen blir med de nya medlemsländerna i öst till exempel, desto mer orimligt blir det att ha stränga gemensamma regler på denna punkt. Man kan också notera den återgång till flexibla och längre arbetstider som facken i Tyskland har accepterat för att motverka så kallad outsourcing av tillämpning till bland annat de nya medlemsländerna i Öst- och Centraleuropa och Asien, liksom det nu är ett starkt tryck i Frankrike på att lösa upp den lagstiftning som infördes där för några år sedan om 35 timmars arbetsvecka. Den lagstiftningen har man på olika sätt krupit ur. I grunden är det av samma skäl, nämligen att bevara jobb och inkomster hemmavid. Folkpartiet vill i stället för allmän arbetstidsförkortning ha en allmän förklaring om den principiella rätten till att välja arbetstid. Förr sågs detta som en frihetsfråga. Snart förefaller det dock, som jag sade med Tyskland och Frankrike som illustrativa fall, som om det kan inträffa även vid Saab i Trollhättan. Det blir alltså en fråga om att skydda jobb och inkomster på svensk botten att ha en mer flexibel syn på arbetstiden och arbetstidens reglering. Med detta, herr talman, avslutar jag mitt anförande.

Herr talman! I EU-nämnden den 17 september förra året redovisade statsrådet Leif Pagrotsky 32 svenska förslag som regeringen tagit fram för att lämna till EU. De skulle innebära förenklingar av EU:s lagstiftning. Ett av de 32 förslagen var att EU skulle göra en översyn av direktiv nr 104 från 1993 som är just arbetsdirektivet. Enligt regeringen medför direktivet tillämpningsproblem och är i behov av översyn. Vidare säger regeringen att översynen av jourtid och arbetstidsmått är angelägen. Det är därför mycket förvånande - ja, rent ut sagt märkligt - att regeringen nu lägger denna proposition om arbetstidsdirektivet på riksdagens bord och inte inväntar den översyn av direktivet som man själv har begärt. Ibland är det svårt att förstå regeringens handlande. EU-kommissionen har den 30 december 2003 tillkännagivit att en översyn ska ske av arbetstidsdirektivet. Bland annat gäller detta det mycket omdiskuterade begreppet jourtid. Jourtid på arbetsplatsen ska inräknas som arbetstid vid tillämpning av direktivet. Det slås fast i målen Simap och Jaeger. Många remissinstanser, bland annat Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, har framhållit att detta får följdverkningar inom exempelvis sjukvården som ofta tillämpar jourtid, och det skulle innebära avsevärda kostnader. I EU-kommissionens förslag till nytt arbetstidsdirektiv lanseras begreppet passiv jourtid. Kommissionen föreslår att en läkare som sover under sin jourtid, det vill säga under passiv jourtid, inte ska räkna detta som faktisk arbetstid. Vi i alliansen instämmer i detta. Kommissionens förslag enbart på denna punkt borde föranleda regeringen att ompröva propositionen. Jourtid ska inte betraktas som arbetstid om inte arbetstagaren i fråga faktiskt har arbetat. Herr talman! I EU:s arbetstidsdirektiv artikel 16 står att semester och sjukfrånvaro inte ska inkluderas eller vara neutrala vid beräkning av den sammanlagda arbetstiden. Regeringen har valt att gå tvärs emot direktivet och föreslår att både semester och sjukfrånvaro ska beräknas som fullgjord arbetstid vid beräkning av den sammanlagda arbetstiden. Alliansen anser att det vid beräkning av den sammanlagda arbetstiden helt borde bortses från semester respektive sjukfrånvaro. Det är obegripligt hur regeringen kan göra en så annorlunda bedömning i frågan än den som Lagrådet, många remissinstanser och vi gör. Vilka ledigheter som ska räknas in i det totala arbetstidsmåttet kräver en ordentlig genomlysning och diskussion. Det är därför beklagligt att regeringen har valt att utforma propositionen om EG:s arbetstidsdirektiv på ett så kategoriskt och långtgående sätt. Den utformning som regeringen väljer är inte nödvändig för att uppfylla direktivet. Det är alliansens gemensamma bedömning att nuvarande arbetstidsdirektiv kan genomföras med en mycket mindre långtgående lagändring. Mer genomgripande förändringar av arbetstidslagen kan vänta till dess förslaget till ett nytt arbetstidsdirektiv från EU blir föremål för riksdagsbehandling där man också tar hänsyn till förslagets ekonomiska konsekvenser. Vi i alliansen yrkar bifall till våra reservationer 1 och 2. Herr talman! I betänkande AU3 finns ett antal motioner från allmänna motionstiden som behandlar arbetstidsförkortning och flexibla arbetstider. Kristdemokraterna anser att arbetslivet måste vara förenligt med att vara förälder, odla ett intresse, vara aktiv i föreningsliv med mera. Den enskilda människans olika önskemål under olika skeden av livet gör centrala kollektivistiska lösningar otidsenliga. Ett gott arbetsklimat kännetecknas av ett stort medinflytande för personalen. En av de allra viktigaste faktorerna för den enskilda är att få påverka omfattning och förläggning av arbetstider. Erfarenheter visar att de arbetsgivare som låter sina arbetstagare påverka arbetstidens förläggning får medarbetare med högre motivation och effektivitet. Ett ökat utrymme för självvalda arbetstider ger också en positiv inverkan på arbetsklimatet och minskar stressfaktorn. När människor själva hittar bra lösningar ska inte staten lägga sig i och desarmera avtalssystemets legitimitet. Det är särskilt viktigt att flexibel arbetstid för småbarnsföräldrar underlättas. Vidare anser vi att en arbetstidsförläggning som går att förena med familjeliv är en angelägenhet för alla framtidsinriktade arbetsgivare. Staten och kommunerna bör föregå med positiva exempel när det gäller att låta personalen på varje arbetsplats utifrån sina och verksamhetens behov påverka hur arbetstiden ska förläggas. Många fler arbeten skulle i dag kunna skötas på distans. Kristdemokraterna ser positivt på så kallad job-sharing som innebär att två personer med likartad kompetens delar på ett jobb för att klara till exempel barnomsorgen på ett familjenära sätt. Det har blivit allt vanligare med flextid och öppna arbetsplatser där arbetstagaren kan lämna arbetsplatsen eller ta emot besök, vilket har visat sig vara positivt för familjelivet. Arbetet bör kunna organiseras så att frivillig arbetsdelning och tjänstledighet underlättas. För att lätta arbetsbördan för dubbelarbetande kvinnor och småbarnsföräldrar bör förutsättningar skapas för att kunna köpa hushållstjänster, exempelvis genom en skattereduktion på 50 % av arbetskraftskostnaden. Finland har redan 1997 infört en sådan möjlighet för hushållen att köpa tjänster med skatteavdrag inom ett brett område, alltifrån reparation av husen till städning av husen och även vård och omvårdnad av barn, åldringar och handikappade. Möjligheten till avdrag har gett vanliga normalinkomsthushåll hjälp i vardagen samtidigt som fler arbetstillfällen skapats. Att införa skatteavdrag föll i Finland så väl ut att man beslöt sig för att höja avdragsprocenten från 40 % till 60 %. För att öka individens frihet vill Kristdemokraterna att betald ledighet utöver fyra veckors semester ska kunna förläggas efter den enskildes önskemål och verksamhetens behov. Semesterlagen bör därför få ett tillägg i 10 § andra stycket som möjliggör detta. Jag yrkar bifall till den kristdemokratiska reservationen nr 5. Herr talman! Jag vill till sist nämna något kort om de äldres arbetstid och om den gemensamma reservation som vi har med Moderaterna och Centerpartiet. Äldre personer är en resurs - också på arbetsmarknaden. För Kristdemokraterna är det viktigt att frihet och trygghet präglar den svenska arbetsmarknaden. Äldre personer ska kunna anpassa sitt arbete utifrån sin egen unika situation. Vill man trappa ned sin arbetstid några år före pensionen ska man kunna göra det. Om man vill fortsätta arbeta även efter ordinarie pensionsålder ska man kunna göra det. Att öka människors inflytande över sin egen vardag har ett värde i sig. Befolkningsprognoserna visar dessutom på behovet av att fler arbetar fler timmar under sina liv för att vi ska klara framtidens välfärd. Personer i åldersgruppen 55-64 år arbetar i mindre utsträckning än genomsnittet för befolkningen i övrigt, och endast 63 % i åldersgruppen finns kvar på arbetsmarknaden. I det nya pensionssystemet kan arbetstagaren själv välja hur han eller hon vill kombinera arbetstid och pensionsuttag från 61 års ålder. Det finns dock ingen laglig rätt att gå ned i arbetstid i motsvarande mån. En sådan rättighet skulle göra det möjligt för fler arbetstagare att delta i arbetslivet under en längre tid. Vi anser därför att en lagstadgad rätt att gå ned i arbetstid från 61 års ålder bör övervägas.

Herr talman! Jag börjar med att instämma i bifallsyrkandet vad gäller reservationerna 1 och 2. I övrigt har Annelie Enochson utvecklat vår gemensamma syn på de här frågorna på ett utmärkt sätt. Tiden är det dyrbaraste vi har. All tid som finns är nu - och nu försvann det ögonblicket också. Därför är det så viktigt att kunna bestämma själv, att kunna påverka hur jag använder min tid. I det fallet kan jag ifrågasätta dagens proposition och hur mycket EU ska ta del i mitt bestämmande om tiden. För mig som centerpartist, som vill ha ett smalare men vassare EU, känns det inte särskilt angeläget med en stor inskränkning och ett stort medbestämmande från EU:s sida på det här området. Det är vi enskilda individer, när vi slår oss samman i fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer, som ska komma överens om hur arbetstiden ska förläggas och hur mycket vi ska jobba i olika sammanhang. Människans makt över sitt liv är i väldigt stor utsträckning en makt över tiden. Laila Bjurling och jag satt för ett antal år sedan i en arbetstidsutredning. Laila har suttit i en sedan dess; jag sade att jag har inget mer att säga så någon annan får ta hand om det. Den senare hette Knas - jag vet inte om man ska tolka det som att detta med arbetstider och hur de ska förläggas är ganska knasigt. På min tid pratade vi ganska mycket om övertid och att människor inte skulle jobba mer än de 40 timmar man har betalt för. I dagens läge har vi en obegränsad tillgänglighet. Tiden för återhämtning, för egen tid, har blivit mindre och mindre. Vi satt och resonerade om detta hemma hos oss en dag - om arbetstider, åtta timmar och att man eventuellt skulle sänka arbetstiden. Då sade min yngste son: Ja, det vore ju bra om man någon gång efter åtta timmar kunde säga att nu har jag gjort mitt och kan gå hem. Väldigt många människor kan inte göra det. Vi själva är ju ett exempel. Vi har ständig tillgänglighet, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Vi riksdagsledamöter är dock inte på något sätt ensamma. Det är alltså viktigt att vi som individer får större möjligheter att bestämma över vår egen arbetstid. Jag tror inte att det är bra med någon generell arbetstidsförkortning. Jag tror inte att det kommer att fungera. Däremot tror jag att man kan pröva olika system, till exempel den så kallade 3-3-metoden som vi från Centerpartiet har tagit upp som ett exempel på hur man kan förändra arbetstiden för många människor. Jag är rätt övertygad om att människor skulle bli betydligt friskare om man kände att man kunde påverka när man ska börja och sluta sitt arbete, att arbetet får vara någonting som är begränsat och inte utsträckt över tiden hursomhelst, att lagar och avtal följs och att vi som individer också följer dessa lagar och själva sätter stopp och begränsar. Detta är dock svårt i dag när allting ska ske samtidigt över hela jordklotet. Det syns också i sjukförsäkringsstatistiken. Vi som är i den här 40-talistgenerationen som ska försörjas, hur är det då med oss? Jo, vi hör ju till dem som är äldre och som kanske inte riktigt allihop orkar hänga med i det hårda tempo som finns. Däremot är vi ganska angelägna om att få fortsätta jobba. Arbetet är ju någonting som är viktigt och intressant och som ger oss en stor tillfredsställelse. Därför är det viktigt att det också ges möjligheter till deltidsjobb, att man kan sänka sin arbetstid och bli lite mer flexibel. Jag är rätt övertygad om att även arbetsgivare skulle ha god nytta av att det fanns fler människor som man kunde hantera på ett bra sätt men som kunde jobba vid olika tidpunkter på dygnet så att inte alla behövde jobba precis samma tid. Det finns nämligen många olika behov av jobb på olika tider. Därför tror jag att denna flexibilitet och möjlighet att jobba kortare och lite olika arbetstider skulle vara någonting väldigt positivt. Detta kan vi dock inte besluta i ett beslut om EG:s arbetstidsdirektiv. Vi kan inte ens besluta det i Sveriges riksdag. Det behöver göras mellan individer och deras arbetsgivare. Semesterlagen är en annan sådan här krånglig historia som behöver ses över. Det behöver rensas en hel del bland de regler som finns så att man får ett lite mer enhetligt begrepp, så att det fungerar lite lättare och så att både arbetsgivare och arbetstagare hittar i regelverket utan att gå vilse. Sedan är det också viktigt att vi gör någonting åt de problem vi ser och inte bara pratar. Det måste också hända saker och ting. Vi måste ta tag i de här frågorna, sätta ned foten och säga att vi måste öppna möjligheter för människor att arbeta både när de har småbarn och sjuka föräldrar eller när de själva blir sjuka och lite äldre. Över huvud taget måste vi utnyttja den potential, den arbetskraft, som finns i landet och överallt annars. Det är oerhört viktigt om vi ska kunna ha en välfärd som vi alla är så beroende av.

Herr talman! I det här betänkandet tänkte jag bara kort kommentera propositionen från regeringen om tydligare genomförande av EG:s arbetstidsdirektiv. Det är ju någonting vi har fått på köpet med EU-medlemskapet. Eftersom Sverige har blivit anmält till EG-domstolen är det väl bäst att passa sig. Vi har försökt dra ut på det länge nog, men det finns en gräns även för det. Man kan ha synpunkter på hur mycket EU ska lägga sig i och hur det ska utformas i detalj, men vi har trots allt praxis och EU-kommissionens anmälan att gå efter. Jag tycker att vi bör koncentrera den politiska kraften på att försöka förändra EU-kommissionens nya förslag till arbetstidsdirektiv, därför att det tycks bli än värre än det nuvarande. Där måste vi ha en politisk enighet från Sveriges sida och framför allt heja på regeringen för att den ska ta till orda vid förhandlingarna i ministerrådet. Det jag tänkte koncentrera det mesta av min tid på handlar naturligtvis om arbetstidsförkortning, en käpphäst för oss gröna som länge har krävt at vi ska sänka normalarbetstiden i ett första steg till 35 timmar i veckan och på sikt till 30 timmar i veckan. Det är en välfärdsreform. Det handlar om livskvalitet och motiveras av bland annat jämställdhetskrav och människors hälsa. Det handlar om att på sikt sänka tiden till 30 timmar därför att jag tror att det skulle öka människors möjligheter att orka arbeta längre. Flera har i talarstolen varit inne på att äldre måste ha lättare att komma in på arbetsmarknaden. Javisst, men vad är anledningen till att så många äldre blir förtidspensionerade i dag? Man blir utsliten. Tempot i arbetslivet har gått upp ofantligt mycket. Vi orkar inte. Vi får inte livspusslet mellan arbete, fritid och familjeliv att gå ihop. Jag kan sympatisera med den reservation som delar av den borgerliga splittrade alliansen har lagt fram. Samtidigt måste vi konstatera att majoriteten, bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister, redan är steget före. Vi har redan tillsatt en utredning om rätten att gå ned i arbetstid med tjänstledighet. Ni är lite sent ute i den splittrade alliansen. Vi är steget före. Utredningen ska vara klar i slutet av detta år. Sedan kan vi förhoppningsvis gå vidare med den frågan. Med sänkt arbetstid är jag helt övertygad om att människor orkar arbeta längre. Flera går in på det som Anders G Högmark sade, svenskarna behöver inte jobba mindre utan mer. Men tänk alla de 540 000 människor som är förtidspensionerade, som har sjukersättning och så vidare. Naturligtvis måste vi få ett arbetsliv som alla kan delta i, inte bara de som orkar jobba och hålla i gång så pass länge. Vi måste ha ett arbetsliv för alla människor. Jag tror därför att sänkt arbetstid är receptet för att fler ska kunna finnas på den svenska arbetsmarknaden. Det kan inte vara ekonomisk tillväxt att så pass många ska stå utanför den reguljära arbetsmarknaden. Vi måste få ett arbetsliv som välkomnar fler och som gör att fler kan jobba. Sedan har vi argumentet: Det fungerar inte. Om man nu får citera i talarstolen, herr talman, så uppmärksammar jag gårdagens ledare i Aftonbladet. "Sjukfrånvaron borta med sextimmarsdag." Det är Toyotas verkstad i Mölndal som 2002 införde sextimmarsdag med bibehållen lön. Vad hände? Sjukfrånvaron sjönk med 5 % till att vara nära noll nu. Omsättningen i företaget ökade med 40 % och vinsten med 23 %. Det är en lösning som fungerar alldeles utmärkt på Toyota. Jag är inte säker på att det skulle fungera i alla delar av samhället, men här fungerar det. Det möttes, precis som hos den borgerliga alliansen och Socialdemokraterna, med skepsis. Det håller inte. Nu har det pågått i två år, och det fungerar uppenbarligen. Väntetiderna för kunderna på Toyota har halverats. Arbetsskadorna har sjunkit. Yrkesstoltheten och trivseln har ökat och så vidare. Det fungerar. Samtidigt har vi en svensk ekonomi där sjukskrivningar och arbetsskador kostar oss sammanlagt 113 miljarder kronor om året. Naturligtvis måste vi ta initiativ för att komma till rätta med detta problem. Och jag tror att en av lösningarna kan vara sänkt arbetstid. Det är därför jag tycker att vi ska sätta i gång detta arbete meddetsamma och yrkar därför bifall till reservation 7 under punkt 5.

Herr talman! I väntan på det nya direktivet kan man göra små justeringar för att uppfylla EU-domstolens önskan om laguppfyllelse. Därför tycker jag att det är märkligt när jag hör Ulf Holms och Miljöpartiets kritik, som ofta är att EU blandar sig i allting, men just i det här fallet tycker man tydligen att det är väldigt bra att gå in med EU-direktivet. Man gör en både långtgående och krånglig lagstiftning. Jag undrar varför Miljöpartiet i just det här fallet, när man i alla andra fall säger att EU inte ska blanda sig i, tycker att det är helt okej att göra en sådan enormt krånglig lagstiftning samtidigt som man vet att EU-kommissionen försöker titta över detta för att förenkla. Det var också kravet från regeringen, ert samarbetsparti. Varför kan ni inte gå med på alliansens önskan att vänta, ligga lågt och göra minsta möjliga?

Herr talman! Jag kanske inte ska försvara regeringen, eftersom det är regeringens proposition och Miljöpartiet inte står bakom den. Men jag har ju inte heller lagt ned min själ i att försöka övertyga regeringen om att man borde göra mindre. Men jag kan hålla med om det. Problematiken här är ju EU-kvarnen, EU-byråkraterna. Sverige är anmält till EG-domstolen, och då duger det inte att säga att vi inväntar det nya direktivet. Vi vet samtidigt att det förmodligen kommer att ta flera år. Till dess blir vi anmälda. Jag skulle å ena sidan kunna tänka mig att göra mindre justeringar. Å andra sidan är det detta som vi har rekommenderats att göra, och jag kan inte se att det skulle bli så pass komplicerat att det är onödigt. Jag tycker att det regeringen har lagt fram är acceptabelt, inte önskedrömmen för en miljöpartist, men acceptabelt.

Herr talman! Önskedrömmen kan man inte uppnå utan det är acceptabelt. Det är precis så vi har tänkt i alliansen. Vi har sagt att vi vet att passiv jourtid skulle vara betydligt bättre än det som man har gjort nu. När det gäller semester och sjukfrånvaro har det sagts här att man faktiskt inte behöver räkna med det som kom 1993. Men här väljer alltså Sveriges regering att säga: Jo, det ska med. På flera av just de punkter som är känsliga, och det vet Ulf Holm om, går man alltså längre än arbetstidsdirektivet. Det hade varit betydligt bättre för er trovärdighet, med tanke på er kritik mot EU, om ni hade sagt att ledamöterna i alliansen har varit kloka. De har gjort så lite som möjligt men ändå uppfyllt domslutet. Vi ställer oss bakom det. Varför har inte Miljöpartiet gjort det?

Herr talman! Därför att jag inte tror att det räcker att göra den lilla förändring som den borgerliga alliansen vill göra och plötsligt framstå som lite EU-kritisk. Jag tror inte att den lilla förändringen räcker. Jag tror att utifrån EU-praxis och de domslut som har kommit senare måste vi förmodligen göra så pass stora förändringar som vi gör nu. Jag tycker inte att de är så pass stora heller. Det är lite överdrivet. Det är ett sätt att göra politik av detta. Jag är inte alls lika orolig som Annelie Enochson. I valet mellan att ha ett EG-arbetsdirektiv eller inte tillhör jag dem som inte tycker att EU ska lägga näsan i blöt. Nu finns det, och då får man göra det bästa av det.

Herr talman! Låt mig för ordningens skull instämma med yrkandena 1 och 2. Varför tycker Miljöpartiet och Ulf Holm att sänkt arbetstid är en fråga som bäst lämpar sig att bestämmas i Sveriges riksdag? Varför kan man inte i subsidiaritetens namn låta de enskilda människorna, familjerna, själva bestämma vilken arbetstid de ska ha? En del kanske vill arbeta mer, en del vill arbeta mindre. Varför vill ni införa något slags överstatlighet på nationell nivå över de enskilda medborgarna på den punkten? Vilken slutsats drar Ulf Holm av det faktum att det förslag som Miljöpartiet lägger fram om en tvångsvis 35 timmars arbetsvecka förefaller haverera i Frankrike under trycket av utvecklingen i Europa? Ulf Holm sade tidigare att ekonomisk tillväxt inte kunde vara det viktigaste. Därmed implicerade du att det är möjligt att BNP blir lägre med ert förslag. Å andra sidan fick man intrycket när du läste detta om Toyota att BNP i själva verket om det tillämpas generellt kommer att bli mycket högre med ert förslag. Hur är det? Vad tror ni egentligen om utvecklingen av bruttonationalprodukten och skattebasen med ert förslag?

Herr talman! Det finns en lagstiftning i dag på nationell nivå som anger normalarbetstiden. Det är den lagen vi vill förändra. Men precis som det redan i dag finns kollektivavtal som ger lägre arbetstid, kan det vara möjligt framöver också. Nu är det normalarbetstiden, som det finns en lag om i Sverige, som allting utgår från. Det är den lagstiftningen vi vill förändra. Det är inget konstigt i det. Sedan var det frågan om haveri i Frankrike. De genomförde detta för några år sedan. Det är väl än så länge ganska otydligt om vad som händer där. Franska regeringen har själv gjort utredningar som har kommit fram till att det har varit lyckosamt, men i vissa sektorer och med tryck från andra länder och storföretagen vill man kanske inte genomföra detta utan gå tillbaka till den gamla ordningen, det vill säga att arbetare ska slitas ut så fort som möjligt för att få så hög profit som möjligt. Det är därför den samlade franska fackföreningsrörelsen förra helgen demonstrerade mot förslagen om att riva upp just 35-timmarsveckan. Det finns anledningar till det. Ekonomisk tillväxt eller inte. Först kan man ha en lång diskussion om vad ekonomisk tillväxt är. Är det det bästa sättet att mäta välstånd i? Allt välstånd kan inte mätas i ekonomisk tillväxt. Det vet Carl B Hamilton.

Herr talman! Jag vet inte om jag ska tolka detta som att Ulf Holm tycker att det system som finns i Frankrike med en lagstadgad 35 timmars arbetsvecka - det som jag säger har havererat - bör införas i Sverige. Där finns inte kollektivavtal - till skillnad mot Tyskland. Om jag förstod Ulf Holm tycker han att demonstrationerna är riktiga. Det är en egendomlig hållning att vi ska ha en lagstadgad 35 timmars arbetsvecka i Sverige. Sedan var det frågan om ekonomisk tillväxt. Den kan mätas på olika sätt. Den har stor betydelse för frågan om skattebasen. Med ert förslag, som jag ser det, blir skattebasen sannolikt lägre. Då måste ni höja skatterna ännu mer än vad Pär Nuder och regeringen har på lut - om det totala antalet kronor som ska gå till vård, skola, omsorg och andra ändamål ska vara detsamma. Har ni större skattehöjningar i bagaget om den ekonomiska tillväxten blir lägre med ert förslag? Är det så, Ulf Holm?

Herr talman! När jag pratade om Frankrike var det utifrån de franska förutsättningarna och den franska situationen. Jag sade inte att det är det som ska gälla i Sverige. Det är en väsentlig skillnad. Man har i Frankrike genomfört 35-timmarsvecka på de villkor som finns där. Jag tror att det är fullt möjligt att man kan genomföra genom en ändring i arbetstidslagen i Sverige att normalarbetstiden ska sänkas till 35 timmar i veckan i ett första steg och därefter 30 timmar. Det tror jag är fullt möjligt. Ekonomisk tillväxt kan man diskutera många gånger. Det är svårt att mäta ökad välfärd i ekonomiska termer. Därom tror jag att vi kan vara överens. Det vi däremot kan mäta, om vi tittar på Toyotafabriken i Mölndal, är att omsättningen ökar, vinsterna ökar, vilket är de traditionella termerna för ekonomisk tillväxt. Visst blir det effekter i andra delar av ekonomin. Å andra sidan betalar vi 113 miljarder kronor från statskassan i sjukersättningar, förtidspensioneringar och så vidare. Det finns 30-åringar som blir förtidspensionerade i dag och som staten ska försörja i över 35 år framöver. Det kostar också pengar för staten, som vi skulle kunna använda till något mycket bättre. Jag tror att ekvationen plus-minus går ihop med 35 timmars arbetsvecka och till och med med 30 timmars arbetsvecka.

Herr talman! Låt oss börja med det vi är överens om, Ulf Holm, nämligen att det är helt oacceptabelt att ganska många hundratusen står utanför arbetsmarknaden på grund av sjukskrivningar, förtidspensioneringar och motsvarande. Man kan konstatera att den sargade vänsterkartellen som Ulf Holm tillhör bär ansvar för att man år efter år ser samma höga sjuktal. Trots mycket retorik om att det här ska halveras till ett visst år händer i sak lite. En komponent, ett parti, i den sargade kartellen pläderar då för en generell arbetstidsförkortning ned till 30 timmar. 20-25 % av arbetstiden ska försvinna inom ett antal år. Det ska alltså vara det mer generella angreppssättet för att komma till rätta med de saker som vi i och för sig är överens om, nämligen de orimligt höga ohälsotalen. Det är bara att konstatera att Moderata samlingspartiet inte tror på detta. Det är på något sätt att kapitulera. I stället för att göra något konkret åt den arbetsmiljö, den arbetsledning, de förhållanden som finns på arbetsmarknaden, väljer man att låta människor arbeta mindre på en dålig arbetsmarknad. Det är Ulf Holms och Miljöpartiets bidrag i kartellens politik. Vi moderater och många andra ser verkligheten där människor trivs på arbetet, där man förstår och har överblick över arbetet, där arbetsledningen är tydlig och synlig. Där minskar ohälsotalen dramatiskt, även om man jobbar 42-45 timmar. Där man trivs, där tycker man att det är roligt att arbeta. Herr talman! Mängder av studier visar att inom exempelvis offentliga sektorn - det är tragiskt, det är den som på många ställen leds av den splittrade kartellen, det är den politiken ni formar - finns ett otydligt ledarskap. Lärarna vittnar om dålig och otydlig skolledning. Den privata verksamheten i småföretag med så otydlig företagsledning skulle aldrig fortsätta. De har tydligare företagsledning och tydligare ledarskap, och det är därför de har lägre frånvaro och lägre ohälsotal. Arbetstidsförkortning är inget recept på att minska ohälsotalen i Sverige.

Herr talman! Det finns flera förslag från majoriteten i riksdagen, Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet, på att öka välfärden och livskvaliteten. Vi från Miljöpartiet vill gå lite snabbare fram i vissa frågor, precis som Moderaterna i den borgerliga alliansen vill gå snabbare fram med skattesänkningar i vissa frågor. Vi skiljer oss lite. Vi har tagit stegen att vi till exempel har genomfört försök med arbetstidsförkortning, för att få vetenskapliga fakta kring hur en minskad arbetstid slår för ökad jämställdhet och sänkt ohälsa. Det är de stegen vi tar. Sedan tror vi från Miljöpartiets sida att vi kan gå vidare. Jag säger inte att sänkt arbetstid är receptet för allt - det finns många andra lösningar för att öka livskvaliteten, för att få livspusslet att gå ihop och för att få sänkt sjukfrånvaro och så vidare. Det är kanske att svära i kyrkan, herr talman, men jag vill säga att friåret är ett sätt. Jag vet att Moderaterna inte har så mycket till övers för det, men medborgare ute i landet hurrar nu och frågar varför det inte finns fler platser. Det är detta vi ser fram emot för att kunna ladda batterierna och orka fortsätta. Det är ökad välfärd och livskvalitet, Anders G Högmark, inte sänkt skatt.

Herr talman! Jag kan inte se något motsatsförhållande mellan ökad välfärd och sänkt skatt. Jag vill bara konstatera att jag är helt övertygad om att väldigt många fler människor i Sverige ute i arbetslivet, i privat och offentlig sektor, kanske inte upplever arbetstiden, de 40 timmarna, som det stora problemet. Det finns givetvis i livets olika skeden en önskan att ha mer flexibilitet - Annelie Enochson var inne på detta. Småbarnsföräldrar kan ha större behov av det än personer i 40-50-årsåldern. Men det avgörande för ohälsotalen är många gånger, herr talman, om man trivs med att jobba. Jag tror att alla kan vittna om detta överallt, att när man trivs med arbetet, med arbetskamrater och med arbetsuppgifter och upplever att man gör en bra och nyttig insats för sina medmänniskor eller för verksamheten rent allmänt är inte arbetstiden det avgörande. Har man dessutom möjlighet att generera sin egen försörjning och bidra till den allmänna välfärden med arbete och bra arbete, tror jag att de flesta människor upplever det som välfärd. Det är därför vi moderater reagerar mot det generella kravet på en sänkning av arbetstiden. Jag utesluter inte, herr talman, att det finns människor för vilka i olika skeden av livet en förkortad arbetstid kan vara en fördel, medicinskt eller socialt. Men det stora att alla ska sträva efter en sänkning mot 30 timmar är en felaktig signal i ett åldrande Sverige, där vi behöver dra nytta av varje människas erfarenhet och vilja att arbeta, ge dem vettiga och trivsamma arbetsförhållanden, definierade arbetsuppgifter och trivsel. Jag är övertygad om att flertalet kommer att uppskatta att arbeta till sin egen försörjning och bidra till andras. Jag tycker att det är osolidariskt att människor som normalt sett skulle kunna göra en insats på 40-45 timmar i veckan mest funderar över hur man ska förkorta sin arbetstid, när det finns så stora behov inom den offentliga sektorn, den gemensamma sektorn, för att klara människor som inte kan jobba trots att de skulle vilja jobba. Det är osolidariskt att generellt friska människor i sina bästa år ska sänka sin arbetstid.

Herr talman! Jag hoppas att talmannen, precis som jag, noterar att Anders G Högmark och Moderaterna nu tar steg mot att erkänna att det finns grupper i samhället som behöver sänkt arbetstid. Jag hoppas då att det är en öppning för att vi ska ha den utvecklingen och inte, som Moderaterna hittills har gjort, stänga alla dörrar och näst intill kräva att vi ska arbeta mer. Jag tror att det är nödvändigt att sänka arbetstiden, normalarbetstiden. Men visst har Anders G Högmark rätt på några punkter. Det är också viktigt att titta på arbetstidens organisering på företagen. Ett bra exempel, som vi gärna kan lyfta upp, är 3-3-modellen, som fungerar på många arbetsplatser och som har ökat trivseln. Det gör också att människor tycker att det är roligare att jobba. Man orkar mer, och sjukfrånvaron minskar. Det blir, om jag nu ska använda ekonomiska termer, ett effektivare arbete med ökad produktivitet. Vi kan se ökad produktivitet på många sätt, och jag ser den ökade arbetsglädjen för arbetarna. Men vi kan också se det i ekonomiska termer. Det ska vi fortsätta att jobba med. Vi måste hitta bättre sätt att organisera arbetet. Därför inväntar jag med glädje de förslag som Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet kommer att ta fram i de här frågorna. Jag hoppas bland annat att många företag kan utnyttja 3-3-modellen, som har fått väldigt stor uppmärksamhet och varit lyckad på många platser. Jag tror att den modellen kan införas på än fler platser, och då når vi än en gång målet om ökad livskvalitet för människor. Det ska vara skoj att jobba. Det ska inte kännas på morgonen att "jag vill inte". Det är målet.

Herr talman! För oss socialdemokrater är det av allra största vikt att värna om den svenska modellen på arbetsmarknaden, den modell som innebär att parterna reglerar rättigheter och skyldigheter i kollektivavtal. Genom det arbetssättet har vi uppnått en stor respekt för parternas olika utgångspunkter och också kunnat anpassa de arbetsrättsliga lagarna till de specifika förhållanden som gäller i varje bransch för sig. Det arbetssättet har också lett till att vi har mycket få vilda konflikter i Sverige. Både arbetsgivare och arbetstagare respekterar träffade avtal. Så vill vi socialdemokrater att det ska fortsätta att vara även framöver, och det är också den ståndpunkt Sverige krävt gehör för som medlem i EU. Det är mot den bakgrunden vi ska se dagens förslag till tydligare genomförande av EG:s arbetstidsdirektiv. Redan 1996 infördes en regel i svensk arbetstidslag som innebar att kollektivavtalen inte fick tillämpas i strid med EG:s arbetstidsdirektiv, den så kallade EG-spärren. Från vår sida ansåg vi även då att parterna, genom kollektivavtal, var bäst på att anpassa sina regler utifrån de olika behov som finns i olika branscher. Dessvärre var inte EG-kommissionen överens med Sverige i den frågan. De har krävt att vi ändrar vår lag på vissa punkter och har till och med väckt talan mot Sverige i EG-domstolen för att vi inte har genomfört arbetstidsdirektivet. Därför har vi i dag ett förslag om ett tydligare genomförande av direktivet på riksdagens bord. Ändringarna handlar, som sagts tidigare, om bestämmelser om högst 48 timmars genomsnittlig veckoarbetstid, 11 timmars sammanhängande dygnsvila, arbetstid för nattarbetande och kompensationsledighet vid tillfälliga undantag från veckoviloregeln. Vissa verksamheter kan undantas från de nya reglerna. Det handlar om verksamheter som är av sådant slag att, som det heter i propositionen, konflikt inte kan undvikas med arbetstidsdirektivet, till exempel inom försvar, polis och skyddsarbete. EG-direktivet säger ingenting om jourarbetstid, Annelie Enochson, som vi har i den svenska arbetstidslagstiftningen. Men EG-domstolen har prövat begreppet i ett antal domar och kommit fram till att all så kallad jourtid som tillbringas på arbetsplatsen ska betraktas som arbetad tid när genomsnittlig arbetstid ska beräknas. Det gäller alltså redan i dag, även utan de förändringar av arbetstidslagen som vi nu diskuterar. Dessa domar har ställt till en del bekymmer inom framför allt sjukvården och omsorgsverksamheter, där det ofta förekommer att personalen har vilande jour, det vill säga att de finns till hands på arbetsplatsen om de skulle behövas - annars kan de sova. Problemet med vilande jour har gjort att arbetstidsdirektivet nu, som vi har hört här tidigare, är föremål för översyn på EU-nivå. Men det lär dröja något eller kanske några år innan det blir färdigbehandlat, och utskottet instämmer i regeringens bedömning att Sverige inte kan vänta med dagens beslut tills nästa direktiv eventuellt kommer fram. I det här betänkandet behandlas också ett antal motioner som har väckts under allmän motionstid. I de allra flesta motionerna tas frågor upp som Knasutredningen, Kommittén för nya arbetstids- och semesterregler, har behandlat och lagt fram förslag om. Det handlar om förkortad arbetstid, starkare inflytande för arbetstagaren när det gäller arbetstidens längd och förläggning, och det handlar om möjligheten att använda intjänad semester som timbank, det vill säga att kunna ta ut delar av semestern som enstaka timmar. Jag var själv med i den utredningen och känner stor sympati för många av de här motionerna, men eftersom utredningen bereds inom Regeringskansliet vill utskottet avvakta regeringens förslag och finner ingen anledning att i dag göra några tillkännagivanden. När det gäller arbetstidsförkortning vill även jag påminna om den överenskommelse som vi socialdemokrater har gjort med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att göra ett försök med arbetstidsförkortning. Det kan tyckas lite onödigt med ytterligare ett försök med kortare arbetstid. Men problemet med tidigare försök har många gånger varit att det har varit för få deltagare i försöken och att det inte går att dra några vetenskapligt hållbara slutsatser om konsekvenserna av arbetstidsförkortningen. Nu har Arbetslivsinstitutets forskare fått uppdraget att rigga ett försök som följer alla regler för vetenskaplighet. På så sätt hoppas vi få svar på frågan om en kortare arbetsdag ger bättre hälsa eller inte. Vi hoppas också få svar på frågan om en kortare arbetsdag ändrar det könsuppdelade arbetet i hemmet och på arbetsplatsen. Försöket ska pågå i två år, och startar nu under första kvartalet 2005. En av de arbetsplatser som ingår i det här försöket är parkeringskontoret i min hemkommun Eskilstuna, så det ska jag följa extra noga. En sista fråga, herr talman, som jag vill ta upp gäller motioner där man föreslår rätt till partiell ledighet för äldre. Även den frågan har diskuterats i ett antal utredningar, bland annat Senior 2005 och Knas. I det här sammanhanget vill jag säga att den äldre arbetskraften självklart är en resurs - det borde vi inte ens behöva säga från riksdagens talarstol. Men den fråga som ska ställas är om rätten att ta ut ålderspension på deltid också ska förknippas med rätt att vara tjänstledig på deltid. Ska kravet för att få vara ledig vara förknippat med ett krav på att ta ut ålderspension eller inte? Skulle en rätt till nedtrappning för äldre innebära att fler orkar jobba efter 65 år, eller skulle det innebära att de som har en bra pensionsförsäkring kan sluta jobba ännu tidigare än de tänkt? Regeringen har gett en utredare i uppdrag att föreslå hur en lag om partiell tjänstledighet för arbetstagare som önskar gå ned i arbetstid skulle kunna utformas. Det uppdraget ska redovisas senast den 1 december i år. Inte heller i denna fråga är utskottet berett att föregripa resultatet av den beredning som pågår. Herr talman! Med de här orden vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! När nu Socialdemokraterna har valt att genomföra en detaljerad lagstiftning som går långt längre än vad direktivet kräver har jag två frågor till Socialdemokraterna. Den första är: Vad kommer regeringens förslag om 48-timmarsregel att innebära för fiskarna? Kommer det att innebära att fiskebåtarna måste ha dubbla fiskelag? Det är en fråga. Den andra frågan är: Vad kommer det att innebära i kostnader för kommuner och landsting när jourtiden ska räknas in i arbetstiden? Även här blir det dubbla lag. Detta skulle jag vilja ha svar på.

Herr talman! Som jag sade i min inledning har vi försökt från Sveriges sida att göra ett enklare genomförande av EG:s arbetstidsdirektiv genom att i vår nuvarande lagstiftning skriva in det vi kallar för EG-spärren, det vill säga att kollektivavtal inte får träffas eller användas i strid med EG:s arbetstidsdirektiv. Men det har inte godkänts. EG-kommissionen har inte godkänt det enklare sättet att genomföra direktivet. Då har vi fått krypa till korset och införa de delar som EG-kommissionen har krävt för att vi inte ska bli fällda i domstolen. I praktiken gör inte den här förändringen någon större skillnad för de arbetstagare som finns på svensk arbetsmarknad. Det handlar om att det finns en begränsning i veckoarbetstiden, men detta kan också genomsnittsberäknas. Det handlar om att man ska ha rätt att vila. Elva timmar på ett dygn ska man få ha en vila. Det är inga orimliga krav, kan vi socialdemokrater tycka. Sedan kan det finnas vissa branscher där man behöver anpassa det här, göra en genomsnittsberäkning över en längre tid. Det kan man komma överens om att göra i ett kollektivavtal. Så begränsningstiden på 48 timmar behöver inte handla om en vecka. Det kan vara fyra månader. Det kan vara ända upp till ett år, om man skulle komma överens om det. Det är alltså inget stort problem i den delen.

Herr talman! Jag kommer från västkusten, och det är ett stort problem. Om man är tvungen att ha dubbla fiskebåtsbesättningar kommer det att bli katastrof för svensk fiskenäring. Därför skulle jag vilja ha mer klara besked än att man säger att det inte är ett problem. Det är helt fel perspektiv. Sedan undrar jag fortfarande över det här med kostnader. Vad innebär det för kommun och landsting när man nu har valt att gå längre än vad direktivet säger? Jag skulle vilja ha ett svar. Har man tittat igenom detta? Jag och vi i alliansen tror nämligen att det kommer att innebära mycket kostnader att vara tvungen att ha extra folk, eftersom jourtiden räknas in i arbetstid. Jag skulle vilja ha ett svar på det här. Vad innebär detta i kostnader?

Herr talman! Annelie Enochson har tydligen inte uppfattat att det här med jourtid inte har med lagen att göra. Det har inte något med lagen att göra, inte det nuvarande EG-direktivet, som det ser ut i dag, och inte den förändring som vi nu föreslår att vi ska göra i vår nuvarande arbetstidslag. Där nämns inte jourtiden. Det är domstolen som har bestämt att redan i dag - oavsett vilket beslut vi tar i dag i riksdagen, oavsett vad vi bestämmer oss för - är jourtid att betrakta som arbetstid. Det är ingenting som vår lag kan göra vare sig det ena eller andra åt, utan det är en domstol som har beslutat det. Det blir väldigt krångligt, framför allt för sjukvården och omsorgen, som jag sade redan i mitt inledningsanförande. Jag har inget exakt krontal när det gäller det, men det här gäller oavsett vad vi tar för beslut i dag. Det vill jag understryka.

Herr talman! Jag skulle vilja gå in på frågan om minskad arbetstid, förkortad arbetstid, flexibilitet och sådana saker. Som vi ser har Socialdemokraterna ett samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De två partierna är väldigt angelägna om att sänka veckoarbetstiden till 35 eller 30 timmar. Däremot redovisas ganska många flexibilitetsförsök där olika företag har kommit överens med sina arbetstagare om att hitta andra arbetstidsmått som har fungerat. Då kan man fatta beslut om kollektivavtal med den befintliga lagstiftning som vi har i dag. Hur ser Socialdemokraterna på möjligheten att göra detta inom nuvarande lagstiftning, utan att påtvinga någon en förkortad arbetstid? Ska man göra på det sättet? Tror Socialdemokraterna att flexibiliteten går att genomföra på ett sätt som också gynnar den svenska modellen, att man beslutar i kollektivavtal om sådana frågor?

Herr talman! När det gäller den kortare arbetstiden, en generell förkortning av arbetstiden i form av sänkt veckoarbetstid, har Socialdemokraterna inte något förslag i den frågan. Vi har en utredning som jag har pratat om tidigare, Knasutredningen, som har lagt fram förslag om en generell förkortning av arbetstiden genom att man har fem lediga dagar. Varje individ ska då få fem lediga dagar som kan läggas i en arbetstidsbank och disponeras efter den enskilda individens behov. Det är den delen som vi har i förslag, som ligger på regeringens bord, från en utredning. Om vi pratar om arbetstidsförkortning kan det däremot vara så - vi vet inte - att det blir mer produktion med kortare arbetstid. Därför har vi nu lagt upp det här försöket med arbetstidsförkortning som jag redovisade för er. Vi ska följa det här ordentligt, vetenskapligt. Kan vi få mer produktionstid om vi jobbar kortare på grund av att sjukfrånvaron blir så mycket lägre? Det finns en hel del tecken på det i de undersökningar och i de experiment och den försöksverksamhet som har gjorts tidigare. Ulf Holm nämnde några stycken här i talarstolen. Det handlar om 3-3-systemen och de arbetstidsförändringar som man har gjort på Toyota. Det finns många exempel på företag som på eget initiativ har insett att deras produktion mår bättre av att ha en kortare arbetstid. Det är givetvis jättebra om man gör det. Det finns också grupper som inte kommer i åtnjutande av det, som inte har den styrkan på arbetsmarknaden och som också behöver ha lite mer flexibilitet i sin verksamhet. Det är de grupperna som behöver ha stöd genom lagändringar. Det är därför som vi diskuterar förslaget om extra tidbank även för grupper som kanske inte har samma styrka i kollektivavtalet. Det är det arbetstidslagstiftningen hela tiden handlar om. Det är inte främst fråga om att lägga sig i arbetstiden utan om att ha en arbetsmiljöram för att arbetstagare inte ska utnyttjas på arbetsmarknaden. Det är därför vi har regler om arbetstidens både längd och förläggning. Men för dem som vill införa bättre avtal, bättre reglering för arbetstagare än vad lagen reglerar i dag finns det inga som helst hinder.

Herr talman! Friåret är utnyttjat av väldigt många arbetstagare inom den offentliga sektorn. Där upplever man många gånger att man har en tuff arbetstid. Kvinnor löser det problemet ofta med att betala själva. De har deltidstjänst och får inte betalt för mer. Men på Toyota fick de behålla sin heltidslön trots att de jobbar sex timmar. Det har genomförts försök bland annat i Kiruna med att sänka arbetstiden för Kommunals medlemmar. Hur ser Laila Bjurling på detta? Skulle en generell arbetstidsförkortning underlätta för de här kvinnorna? Eller skulle det ändå vara så att de kvinnodominerade yrkena kommer i strykklass både ekonomiskt och när det gäller arbetstidens förläggning och dylikt?

Herr talman! Nu kom Margareta Andersson in på en fråga som verkligen är en skamfläck på Sveriges karta, och det är kvinnolönerna, hur vi behandlar kvinnodominerade sektorer lönemässigt. Det ligger kanske lite utanför debatten om arbetstidsdirektivet. Jag tar den debatten gärna någon annan gång, Margareta, för det är väldigt hemskt att se det. Om kvinnor däremot känner att de måste ha lite kortare arbetstid än 40 timmar i veckan därför att de har hela ansvaret för hem, barn, släkt och mycket annat socialt runtomkring, då är det väl bra om de avtalsvägen kan komma fram till att ta ut en del av den tillväxt som finns i form av kortare arbetstid. Jag tror att hela svenska folket skulle må mycket bättre om de hade lite större möjligheter att även fortsättningsvis ta ut välfärdsökningar i kortare arbetstid. Det har vi ju gjort traditionellt under många år. Det är alltid tillväxten som måste betala sådana här saker. I Knasutredningen, som har nämnts här många gånger, har Konjunkturinstitutet gjort en prognos som sträcker sig ganska långt fram i tiden. Den visar en mycket kraftig höjning både av den offentliga konsumtionen och av den privata konsumtionen framöver. Då är det naturligtvis inget fel om man väljer att i stället för att höja den privata konsumtionen i form av mer prylar, kanske bättre boende eller nyare bilar ta ut det i form av kortare arbetstid. Det har jag absolut ingenting emot.

Herr talman! Jag ska helt kort beröra arbetstidsdirektivet, och jag har några synpunkter på de invändningar som de borgerliga rest mot direktivet och också frågan om arbetstidsförkortning och arbetstidens förläggning. Vi kan konstatera att direktivet, som vi ska fatta beslut om i dag, är från 1996. Vi är alltså ungefär nio år för sent ute, som man kan uttrycka det. Men bättre sent än aldrig, tycker jag. Under tiden har EU-kommissionen dessvärre slagit ned på Sverige och väckt talan i domstol mot Sverige för att vi inte har implementerat direktivet på ett korrekt sätt. Vad man än tycker om det har vi inget val, det ska implementeras. Med dagens beslut i denna kammare kommer vi att göra EU-kommissionen nöjd, åtminstone på den punkten, föreställer jag mig. Om riksdagen ställer sig bakom utskottsmajoritetens förslag får vi en arbetstidslagstiftning i Sverige som är mera heltäckande och något mera restriktiv sett till vad som är ett möjligt arbetstidsuttag. Främst är det arbetstidsuttaget per dygn och per vecka som begränsas med direktivet jämfört med nuvarande arbetstidslagstiftning. Sett över längre tidsperioder är det väldigt små skillnader. Det är alltså arbetstidsuttaget per dygn och vecka som är det materiella skarpa innehållet i kommissionens direktiv. Per dygn reduceras möjligt arbetstidsuttag från 19 till 13 timmar, per vecka från 107 timmar till 77 timmar. Då kan man säga att arbetstidslagens funktion av skyddslagstiftning skärps. Jag vill hävda att det sker utan att det påverkar förutsättningarna negativt för flexibla arbetstidslösningar i arbetslivet. Jag vill höra om någon kan hävda att 13 timmar per dygn eller 77 timmar per vecka skulle inskränka på verksamheternas behov av flexibilitet i arbetstiderna. Jag tycker att förslaget är ganska välbalanserat. Samtidigt som man tillåter en hög grad av flexibla lösningar skärper man gränserna för hur mycket arbetstid som får tas ut per dygn och per vecka. Det tas inga jättekliv, det är inga dramatiska förändringar. Men det innebär trots allt ett steg i rätt riktning, inte minst mot bakgrund av de höga sjuktal som vi har i Sverige och ett arbetsliv som blir alltmera pressande. Jag tycker att det är bra att vi i dag ska fatta beslut om att implementera direktivet och de här begränsningarna. Men det tycker inte alliansen. Då undrar jag varför. I fyrpartimotionen från de borgerliga finner man att ett skäl som anförs är den pågående översyn av direktivet som EU-kommissionen har tagit initiativ till. Det tycker jag är ett mycket märkligt argument. Vi har att implementera ett gällande direktiv från 1996. Att man har en översyn av direktivet, som så småningom kanske resulterar i förändringar om något år, innebär inte att det direktiv som gäller i dag sätts ur spel. Dessutom har kommissionen faktiskt väckt talan mot Sverige. Menar alliansen att vi ska vägra? Är det det ni föreslår? Är obstruktionslinjen i så fall någonting som alliansen mera allmänt och generellt förespråkar som en linje för Sverige att hålla i förhållande till EU-direktiv också i framtiden? Det vore intressant att få höra. Ett annat skäl som anförs i motionen är att fyrpartiklövern anser att förslagen är för långtgående. Då är min fråga: Är det begränsningen av möjligt arbetstidsuttag som bekymrar? Det är ju det som är det skarpa materiella innehållet. Menar alliansen att 13 timmar per dygn i stället för 19 och 77 timmar per vecka i stället för 109 är för långtgående? Var skulle i så fall alliansen vilja lägga sig? Frågorna om kortare arbetstider och arbetstagarnas inflytande är också viktiga. Jag ska helt kort beröra frågan om arbetstagarnas inflytande och hur alliansen ser på de här frågorna. Jag utgår från att riksdagen senare under den här mandatperioden kommer att få ta ställning till skarpa förslag när det gäller det här. Jag noterar att det i de borgerliga motionerna i de här ärendena både hos Folkpartiet och hos Kristdemokraterna faktiskt finns öppningar mot Knasutredningens håll; i alla fall principiellt när det gäller kortare arbetstid och fler lediga dagar säger de borgerliga nej. Men det finns öppningar när det gäller sådana principiella lösningar som timbanker och ett ökat arbetstagarinflytande över arbetstidens förläggning - helt i linje med det som Knaskommittén föreslår. Det tycker jag är jättebra. Det ökar förutsättningarna för att vi så småningom ska kunna komma fram den vägen. Fast när man studerar Moderaternas motion öppnar sig en avgrund, inte bara mellan det rödgröna laget - som jag representerar - och Moderaterna utan också mellan Moderaterna och resten. De vill nämligen ta bort normen för veckoarbetstid och i stället se en utveckling där arbetstidens omfattning och förläggning bestäms genom individuella avtal mellan enskilda arbetstagare och arbetsgivare. Som om enskilda arbetstagare och arbetsgivare vore jämbördiga parter på arbetsmarknaden! Detta innebär förstås att Moderaterna inte är med i matchen. När vi andra pratar om att öka inflytandet för arbetstagarna över arbetstidens förläggning vill Moderaterna öka maktlösheten för arbetstagarna. Vad säger resten av alliansen om Moderaternas idéer? Det skulle jag också gärna vilja veta. Herr talman! Vad lär man av detta? En lärdom är att det inte är lätt att byta hatt över en natt. Från storfinansens företrädare till arbetarklassen är vägen både lång och mödosam. Uppenbarligen har Moderaterna en hel del kvar att göra. Med dessa ord vill jag yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.