Strålningsskydd och kärnteknisk säkerhet

Herr talman! Dagens debatt handlar om strålningsskydd och kärnteknisk säkerhet, två viktiga delar som var för sig har fått mycket uppmärksamhet under de senaste åren. Strålningsskyddet har blivit mer och mer aktuellt i och med att det bland annat finns en stor osäkerhet kring mobiltelefoners och masters hälsopåverkan på oss människor, unga som gamla. Frågorna diskuteras allt som oftast och ifrågasätts alltmer ute i samhället. Vi i riksdagen har en viktig roll i dessa båda delar, då vi stiftar lagarna och kontrollerar och följer upp de fattade besluten. Svensk kärnkraftsindustri har genom åren haft ett högt förtroende när det gäller säkerhetsfrågor. Det har dock visat sig att säkerheten även vid svenska kärnkraftverk är bristfällig. Till exempel har säkerheten vid kärnkraftverket i Forsmark kritiserats för att en stor grupp miljöaktivister sommaren 2011 kunde ta sig in på området. Herr talman! I mars 2012 stod Forsmark i princip utan skydd sedan hela personalen vid polisens speciella insatsstyrka i Uppsala hade sagt upp sig. Styrkan har i uppdrag att i en krissituation säkra de funktioner som gör att kärnkraftverket kan stängas säkert. Kärnkraftverket i Halland, Ringhals, har sedan 2009 stått under särskild tillsyn av Strålsäkerhetsmyndigheten. Anledningen till detta är att myndigheten har upptäckt allvarliga brister i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverket. I oktober 2012 gjorde Greenpeaceaktivister ett förnyat intrång vid samtliga kärnanläggningar. De nu beskrivna händelserna utgör bara några exempel på tillbud. Uppenbart är att det saknas riskmedvetande hos de högst ansvariga för verksamheten. Det handlar dessutom i slutändan om pengar. Det är fråga om resurser till statliga myndigheter vars uppdrag är att ansvara för säkerheten på våra kärnkraftverk. I industrin handlar det om att minimera kostnaderna, i detta fall för säkerheten, för att åstadkomma en så stor vinst som möjligt. Vi får inte glömma bort att svensk kärnkraftsäkerhet är av vitalt intresse, inte bara för våra medborgare utan även för länderna i vår närhet. Och vi måste skarpt markera att vinstintressen aldrig får gå före säkerheten. Om vi frångår denna viktiga princip riskerar Sverige att för lång tid framöver förlora trovärdigheten som tekniskt och säkerhetsmässigt framåtsträvande nation. För att komma till rätta med de brister som har framkommit krävs att regeringen visar tydlig och stark handlingskraft. Herr talman! Svenska kärnkraftverk ligger i befolkningstäta områden. En olycka i dessa befolkningstäta områden skulle vara en katastrof. Vi menar att säkerheten och arbetet med säkerhetsfrågor alltid måste ha högsta prioritet på ett kärnkraftverk. Det är därför angeläget att regeringen i egenskap av ägare till kärnkraftverk genom ägardirektiv till Vattenfall skärper kraven på att förbättra säkerhetsarbetet, inte minst vad gäller den fysiska säkerheten runt anläggningarna. Lika angeläget är att regeringen anslår tillräckliga medel till polisen och andra myndigheter som är ansvariga för säkerheten vid kärnkraftverk så att en hög säkerhetsnivå kan hållas. Vi menar även att regeringen bör återkomma med en årlig samlad rapport där kärnkraftsproducenterna och berörda myndigheter beskriver hur förbättringsarbetet med säkerheten vid de svenska kärnkraftsanläggningarna fortlöper. Herr talman! Det är viktigt att svenska folket känner sig trygga med och litar på hanteringen av kärnsäkerhetsfrågorna. Med anledning av detta yrkar jag bifall till den gemensamma S-, MP- och V-reservationen, reservation nr 3.

Herr talman! Kärnkraft är farligt. Det tror jag att vi alla är överens om. Ett omfattande säkerhetsarbete måste alltså till för att vi inte ska drabbas av kärnkraftsolyckor eller attacker mot kärnkraftverk. Efter katastrofen i Fukushima blev det åter aktuellt, och vi blev alla varse hur förödande en kärnkraftskatastrof kan vara. Därför är säkerheten vid kärnkraftverken så viktig. I Sverige hade vi för inte så länge sedan några incidenter som påminde oss om hur sårbara vi är. Vi kan vara glada att det var några relativt fredliga, publicitetstörstande aktivister som tog sig in på Forsmark för ett par år sedan och inte andra med mer illvilliga intentioner. Det har hänt några saker på svenska kärnkraftverk de senaste åren som oroar. Därför behöver vi sätta tryck på ett ökat säkerhetstänkande inom hela sektorn, från politiskt håll till myndigheter till de företag som driver verken. Jämfört med andra har vi en bra säkerhet i Sverige, men vi kan aldrig slå oss till ro. Så länge vi har kärnkraftverk som är i gång i Sverige måste vi vara alerta när det gäller säkerhetstänkandet. Efter att verken har slagit igen får vi lösa frågan om avfallsförvaring i hundra tusen år, men det är en annan fråga. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3. I den beskriver vi hur vi vill öka säkerhetstänkandet ännu mer. Vi poängterar också regeringens ansvar att som ägare genom ägardirektiv till Vattenfall skärpa kraven, både i det förebyggande och vad gäller den fysiska säkerheten. En utökad årlig rapport är på sin plats där alla inblandade intressenter redovisar det arbete de genomför med säkerheten och resultatet av det.

Herr talman! I detta betänkande som benämns Strålningsskydd och kärnteknisk säkerhet behandlar vi motioner som berör ett flertal områden. Det rör bland annat radonhalten inomhus, grön laser och laserpekare, eventuell åldergräns på solarier, elektromagnetiska fält och elöverkänslighet och sist men inte minst säkerheten på och kring våra kärnkraftverk. Motionerna avslås med hänvisning till att arbete redan pågår på de områden som motionärerna tar upp eller att lagstiftning inom kort är ämnad att vara på plats. Här kan nämnas arbetet med att förbjuda såväl köp som import av starka laserpekare, som under en längre tid har varit en fara för speciellt våra poliser men även för andra yrkesgrupper, till exempel busschaufförer, räddningspersonal och piloter. Denna fråga behandlas för närvarande på Miljödepartementet, och vi välkomnar lagstiftning om laserpekare och grön laser. Herr talman! Miljöpartiet reserverar sig till förmån för sin motion om elektromagnetiska fält och elöverkänslighet. De vill ha mer forskning på elöverkänslighet, ett inrättande av speciella lågstrålande zoner i kommunerna och sänkning av gränsvärdena för elektromagnetisk strålning. Problemet är att efter åratal av forskning har man inte lyckats visa på något direkt samband mellan elektromagnetiska fält och elöverkänslighet. Detta är den krassa verkligheten, och vi måste tyvärr våga säga det. Är då min mening att förringa alla de människor som upplever illamående eller annat i elektromagnetiska fält? Absolut inte. Samtidigt måste de beslut som riksdag eller myndigheter tar grunda sig på vetenskapliga fakta. Tyvärr är det så att all forskning som bedrivs på området inte kan påvisa sambandet mellan elöverkänslighet och elektromagnetiska fält. Jag önskar att vi kunde hitta roten till drabbade människors upplevelser, men vi lyckas inte. Två nya rapporter har nyligen lämnats om elektromagnetiska fält. En rapport kommer från Forskningsrådet för arbetsliv och samhälle. I denna rapport redovisar man vad som framkommit det senaste decenniet i den omfattande forskningen om elektromagnetiska fält och deras samband med mobiltelefoni. Man kan konstatera att man inte funnit något stöd för att hälsorisker förekommer vid exponering av mobiltelefoni. Den andra rapporten kommer från norska Helse- og omsorgsdepartementet och Samferdselsdepartementet där man efter omfattande arbete under två år, tillsammans med bland annat en observatör från de elöverkänsligas förbund, kommit till slutsatsen att något samband mellan elektromagnetiska fält och elöverkänslighet inte kan påvisas. Grundproblematiken är således att all forskning som genomförts under mer än tio år inte kunnat påvisa detta samband. Mer forskning kan alltid efterfrågas, men vad är det Miljöpartiet saknar inom forskningen som pågått under så lång tid? Vad är det som alla forskare och all forskning missat men Miljöpartiet upptäckt? Herr talman! De två sista reservationerna berör säkerheten vid våra kärnkraftverk. Här vill Miljöpartiet ha en omarbetad riskanalys för kärnkraften baserad på klimatförändringar och olyckan i Fukushima. Tillsammans med S och V vill Miljöpartiet ha inskrivet i ägardirektiv till Vattenfall att företaget ska följa de krav som kontrollmyndigheten Strålsäkerhetsmyndigheten ställer för att Vattenfall ska få bedriva verksamhet. Dessutom vill de ha en årlig samlad rapport från kärnkraftsproducenterna, statliga såväl som privata, och berörda myndigheter om hur arbetet kring säkerhet fortgår. Herr talman! Jag skulle vilja se den person som inte vill att säkerheten kring våra kärnkraftverk ska vara av yppersta klass. Säkerheten inne på våra kärnkraftverk är just detta. Under de kalla vintrarna 2010 och 2011 var vi många som bannade kraftbolagen i Sverige för att elpriset var synnerligen högt. Ett antal av de svenska kärnkraftverken var inte i drift, och vi konsumenter fick betala högre elpris. Samtidigt som vi bannade kraftbolagen var vi dock tacksamma för den myndighet som envist vägrade ge klartecken till kärnkraftverken att återgå i drift förrän säkerheten kunde garanteras till punkt och pricka. Strålsäkerhetsmyndigheten är den enda som kan ge driftillstånd till ägarna av kärntekniska anläggningar. Denna myndighet ställer ytterst stora krav på säkerheten vid våra kärnkraftverk. Skulle ett kraftbolag tumma det minsta på säkerheten skulle Strålsäkerhetsmyndigheten omedelbart stänga ned deras verksamhet. Detta svarar väl mot Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets krav på att i ägardirektivet till Vattenfall föra in det uppenbara att de ska följa Strålsäkerhetsmyndighetens säkerhetskrav. Om de inte följer Strålsäkerhetsmyndighetens anvisningar får de ju inte bedriva någon verksamhet. Ett vinstdrivande bolag som Vattenfall som inte får sätta i gång sitt kärnkraftverk blir inte vinstdrivande särskilt länge. Man kan fråga sig om lämpligheten i att endast Vattenfall får ägardirektiv. Hur vill S, MP och V göra med det privata bolaget Eon som ju äger merparten av Oskarshamnsreaktorerna? Säkerhetsarbetet på ett kärnkraftverk pågår alltid. År 2010 fick Strålsäkerhetsmyndigheten i uppdrag av regeringen att göra en utvärdering av hur kärnkraftsreaktorerna uppfyller säkerhetsmoderniseringskraven och en bedömning av vilka ytterligare krav på säkerhetsförbättringar som behövs för långa drifttider samt att göra en analys av tillsynsmodellen inom reaktorsäkerhetsområdet. Efter olyckan vid Fukushima i Japan utvidgade regeringen Strålsäkerhetsmyndighetens uppdrag att även innefatta redovisning av resultatet av förnyade säkerhetsutvärderingar och vilka åtgärder som har vidtagits och planeras att vidtas vid våra kärntekniska anläggningar. Uppdraget redovisades i oktober förra året och arbetet med att göra svensk kärnkraft ännu säkrare pågår nu. Strålsäkerhetsmyndigheten ser nu också till att alla de erfarenheter som inhämtades efter den förfärliga olyckan i Fukushima tas om hand och omsätts i praktiska säkerhetsåtgärder vid våra svenska kärnkraftverk. Här kan nämnas den fördel som svenska kärnkraftverk har genom att de sedan tidigare har installerat så kallade haverifilter som filtrerar bort radioaktiva ämnen vid ett eventuellt utsläpp. Någon förnyad klimatanalys torde således inte vara påkallad då Strålsäkerhetsmyndigheten nyligen har redovisat vilka åtgärder som behöver vidtas och som redan vidtas vid svenska anläggningar för att möta klimatförändringar. Herr talman! På senare tid har även frågan om säkerheten utanför våra kraftverk kommit i fokus. Det tog också min kollega Peter Jeppsson upp i sitt anförande. Greenpeace aktion mot kärnkraftverken i Ringhals och Forsmark i oktober 2012 visade på behovet av inte bara en minutiös säkerhet inne i kärnkraftverken utan även på behovet av en översyn av det fysiska skyddet runt omkring våra kärnkraftverk. För närvarande sker ett fördjupat och intensivt arbete inom Regeringskansliet för att finna de bästa lösningarna för det fysiska skyddet vid våra kärnkraftverk. Då frågan är ytterst komplicerad och omfattar inte bara ett eller två departement utan snarare uppemot fem departement, så tar frågan tid. I dagsläget samarbetar Miljö-, Försvars-, Närings-, Justitie- och Finansdepartementet för att finna lösningar på hur vi ska få ett förbättrat skydd utanför våra kärnkraftverk. Till grund för deras arbete ligger IAEA:s expertgranskning, som på uppdrag av regeringen genomförde en granskning av det svenska systemet för fysiskt skydd. Strålsäkerhetsmyndigheten redovisade även förra året ett regeringsuppdrag om översyn av skyddet av kärntekniska anläggningar och transporter av kärnämnen mot antagonistiska hot. Här har Strålsäkerhetsmyndigheten, Rikspolisen, Säpo och flertalet berörda myndigheter varit delaktiga, vilket borgar för ett gott och väl genomarbetat förslag. Herr talman! Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets krav på en årlig återrapportering om hur säkerhetsarbetet på våra kärnkraftsanläggningar fortskrider ter sig mycket underligt. Varje år lämnar Strålsäkerhetsmyndigheten som, med risk för att jag upprepar mig, är den myndighet som ansvarar för kontrollen av säkerheten vid våra kärnkraftsanläggningar, en årsredovisning. Av årsredovisningen framgår vilka säkerhetsåtgärder som respektive kärnkraftverk har vidtagit och ämnar vidta, vilka driftsstopp som skett, eventuella andra händelser, utförda inspektioner, granskningar och så vidare. Det är en fullödig rapportering som innefattar alla aktiviteter och aktörer inom området för kärnteknisk verksamhet. Min fråga är: Vad är det som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet saknar i Strålsäkerhetsmyndigheten årsredovisning? Slutligen nämns i S, V:s och MP:s gemensamma reservation att polisen och andra berörda myndigheter måste ges tillräckliga medel för att en hög säkerhetsnivå ska kunna bibehållas. Jag delar denna uppfattning och konstaterar att alliansregeringen sedan 2006 har höjt anslagen till rättsvårdande myndigheter, vari polisen ingår, med hela 10,3 miljarder kronor. Därtill har anslaget till Strålsäkerhetsmyndigheten stärkts med 20 miljoner kronor för 2012 och med ytterligare 5 miljoner 2013 för att stärka myndighetens arbete speciellt med erfarenhetsinhämtningar internationellt från bland annat olyckan i Fukushima. Herr talman! Arbetet med att förbättra säkerheten kring våra kärnkraftverk pågår ständigt, för tillfället kanske mer än någonsin. Vi ska hela tiden sträva efter att bli ännu bättre och använda den senaste tekniken. Jag har fullt förtroende för Strålsäkerhetsmyndighetens verksamhet, och jag hoppas att denna uppfattning delas av övriga partier i Sveriges riksdag. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Vi vill nog alla ha en god säkerhet. Det är Anders Hansson och jag överens om. Jag har respekt för det som har framförts. Jag ska börja med att svara på den sista frågan. Det vi socialdemokrater begär tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet är en samlad årlig rapport från regeringen. Vi är väl medvetna om att Strålsäkerhetsmyndigheten lämnar en årsrapport, men vi vill ha en samlad redovisning från regeringen. Någon sådan finns inte. Regeringen redovisar en konstig inställning, inte bara i den här frågan utan också i många andra, när det gäller ägarstyrning och direktiv. Jag ska ge några exempel. Telia Sonera och vad som hände där är ett exempel; Nuonköpet och Vattenfall är ett annat. Det är exempel där styrning hade behövts. Jag förstår inte rädslan för att styra ett statligt bolag. Det borde ju vara en trygghet för regeringen och oss alla. Strålsäkerhetsmyndigheten gör ett mycket bra arbete. De är tydliga. Men vi måste också ha tydliga signaler från regeringen. Det tycker jag inte att vi har fått. IAEA gjorde ett stresstest 2011. Fortfarande 2013 har åtminstone inte jag sett vad det har lett till eller vad regeringen tycker i frågan.

Herr talman! Jag tror också att Peter Jeppsson och jag är helt överens om att säkerheten kring kärnkraftverken är det viktigaste vi har att ta ställning till. Jag tycker att det är underligt att man kräver att regeringen ska göra en sammanställning av säkerhetsarbetet och vilka säkerhetsåtgärder som har vidtagits vid kärnkraftverken när vi har en myndighet som årligen redovisar detta. Jag vet inte om regeringen ska överpröva Strålsäkerhetsmyndighetens analyser. Det blir kanske kaka på kaka när Strålsäkerhetsmyndigheten med sin fullödiga och utförliga årsredovisning sätter fingret exakt på vad som har skett under året med granskningar, driftstopp, med inspektioner etcetera. Jag kan inte förstå varför regeringen skulle göra det ytterligare en gång. Det finns bättre saker för regeringen att syssla med. Bättre styrning av Vattenfall talas det om i reservationen. I detta fall vill det till ett ägardirektiv om att regeringen ska säga till Vattenfall att man ska följa gällande lagstiftning och de krav som kommer från Strålsäkerhetsmyndigheten. Följer man inte lagstiftningen kan man inte bedriva någon verksamhet. Att påtala det uppenbara i ett ägardirektiv är något främmande för mig.

Herr talman! Det som vi säger är att vi vill ha en sammanställning, alltså en samlad bedömning, från regeringen och kommentarer därtill. Det är ett förtydligande från regeringen om vad den anser om dessa frågor. Det är viktigt att detta kommer fram. Jag förstår inte riktigt varför vi skulle behöva vara så oense i den frågan. Jag har en fundering om varför det är en så konstig inställning till ägarstyrning när alla verkar anse att en sådan behövs - men inte regeringen. Det har hänt saker som definitivt inte är bra. Därför anser vi att det behövs en tydlig ägarstyrning av verksamheten. En annan sak som jag sade i mitt förra replikskifte var att det är bra att regeringen avser att återkomma vad gäller IAEA:s översyn som gjordes 2011. Men fortfarande har vi inte sett något resultat av den, och nu är vi inne på 2013. Därför blir jag mer och mer fundersam till varför det dröjer. Jag vet att man kan gå in och läsa dessa dokument på Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida för att se vad dessa tester gav. Men det har inte kommit någon respons från det håll som jag tycker att den skulle komma, nämligen från regeringen. Vad väntar regeringen på? Vad är det som inte är klart. Det hänvisas ändå till detta i betänkandet. Men varför får vi inte se resultatet och vad regeringen tycker om dessa tester? Det är min fråga.

Herr talman! Som jag nämnde i mitt anförande är det ett pågående arbete. Det var en mycket bra rapport som Strålsäkerhetsmyndigheten levererade förra året, och det är som sagt många myndigheter som är inblandade i det fysiska skyddet. Vi har också polisen och följaktligen Justitiedepartementet, Näringsdepartementet, Miljödepartementet och Finansdepartement. Det är många departement där man ska komma överens för att se vilken väg som var bäst, inte minst med tanke på lagstiftningen. Naturligtvis kan alla riksdagsledamöter ibland tycka att det ska gå ännu fortare. Men vi har många frågor som avhandlas i riksdagen, och jag tycker att detta är en sådan fråga som vi inte ska ha för bråttom med. Vi måste vänta tills vi får in rätt resultat. Dessa fem myndigheter arbetar och försöker hitta den bästa lösningen. Jag tänkte ställa en fråga om ägardirektivet, som Peter Jeppsson tar upp igen. Jag ställde också denna fråga i mitt anförande. Vattenfall äger en viss del av vår kärnkraft, men det gör även privata bolag. Hur är tanken där? Ska vi ge ett ägardirektiv som jag anser är kaka på kaka om att de ska uppfylla Strålsäkerhetsmyndighetens krav? Men hur gör man med Eon som är ett privat bolag? Hur har man tänkt lösa det? Jag anser att det är de som är experter på detta område som ska arbeta med det. I detta fall är det Strålsäkerhetsmyndigheten, och de ser till att kraftbolagen följer den lagstiftning som vi har fattat beslut om. (Talmannen konstaterar att Jeppsson saknar talartid.)

Herr talman! Vi behandlar i dag ett motionsbetänkande kring mycket viktiga frågor. Jag ska börja med några ord om frågan om elektromagnetiska fält och den elöverkänslighet som en del människor upplever. Detta måste självfallet tas på stort allvar. Dagens moderna samhälle använder radiovågor för kommunikation i mycket hög utsträckning. Skulle dessa föra med sig allvarliga hälsoeffekter skulle vi självfallet få ompröva mycket. Naturligtvis ska vi, som Anders Hansson också sade, ta människors oro på allvar och säkerställa att forskningen på området är bra och att den noga följs och utvärderas. Som utskottet visar finns det två färska forskarrapporter kring svaga radiofrekventa fält och elöverkänslighet. Dessa bekräftar, vilket Anders Hansson utförligt redovisade, att man inte finner stöd för att det skulle finnas hälsorisker vid exponering för elektromagnetiska fält vid exponering på nivåer under aktuella gränsvärden. Det är den verklighet vi måste utgå från i dessa frågor. Men det är viktigt att vi fortsätter att följa dem och självfallet ta människors oro på allvar. Huvuddelen av betänkandet ägnas åt kärnkraften och dess säkerhet. Det är frågor av absolut största vikt. Om kärnkraften finns mycket att säga. Den etablerades i Sverige på 1960- och 1970-talet. Sverige är ett land med mycket kärnkraft, internationellt sett. Centerpartiet har haft och har en kritisk inställning till kärnkraften och har alltid lagt mycket stor vikt vid att dess risker och dess säkerhet alltid måste hanteras med största möjliga noggrannhet. Därför har vi i Sverige stränga lagar och regelverk, och därför har vi olika myndigheter som ska upprätthålla en sträng och fortlöpande tillsyn över verksamheten. I betänkandet redovisas utförligt säkerhetsläget vid de svenska kärnkraftverken och vad som pågår för att förbättra detta. Strålsäkerhetsmyndigheten har i oktober 2012 redovisat tre säkerhetsutvärderingar på regeringens uppdrag, bland annat efter de tragiska händelserna i Japan. Strålsäkerhetsmyndigheten bedömer att säkerheten vid de svenska kärnkraftverken kan upprätthållas även på lång sikt förutsatt att ytterligare säkerhetsförbättringar sker, att tillståndshavarna tillämpar effektiv åldringshantering samt att detta prövas regelbundet framöver genom återkommande helhetsbedömningar. Strålsäkerhetsmyndigheten påtalar vidare nödvändigheten av att en god säkerhetskultur upprätthålls och betonar att man har intensifierat sin tillsyn och uppföljning. På regeringens uppdrag har Strålsäkerhetsmyndigheten även genomfört en översyn av kärnkraftsanläggningarnas fysiska skydd. I rapporten framhåller Strålsäkerhetsmyndigheten att det finns brister som måste förbättras samt att lagstiftningen behöver ses över. Strålsäkerhetsmyndigheten genomför nu också en regelöversyn för att bättre leva upp till de internationella regelkrav som finns. Det pågår också en dialog mellan berörda departement om hur man ska gå vidare med Strålsäkerhetsmyndighetens förslag för en ännu bättre kärnkraftssäkerhet. IAEA har under 2011 genomfört en internationell expertgranskning för fysiskt skydd i anslutning till kärnkraftverken, och regeringen arbetar med frågan och ska återkomma med förslag även här. På detta viktiga område, alltså kärnkraftens säkerhet, pågår ett omfattande arbete för att förstärka den i olika avseenden. Jag instämmer i det som Anders Hansson i sin utförliga redovisning gick igenom. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skriver i sin motion vad gäller kärnkraftens säkerhet: "Säkerheten och arbetet med säkerhetsfrågor måste alltid ha högsta prioritet på ett kärnkraftverk." Jag instämmer självfallet helt och fullt i detta. Däremot håller jag inte med om den slutsats de tre partierna drar av sitt konstaterande, nämligen att regeringen bland annat bör återkomma med en årlig, samlad rapport om hur säkerhetsarbetet kring kärnkraften fortlöper. Regeringen ger redan riksdagen sina bedömningar av vad som behövs för kärnkraften i den årliga statsbudgeten, där frågan behandlas. Berörda myndigheter, framför allt Strålsäkerhetsmyndigheten, är ålagda av regeringen att kontinuerligt rapportera, följa upp och utvärdera eventuella incidenter både i Sverige och utomlands. I sin årsredovisning redovisar Strålsäkerhetsmyndigheten även utförligt det angelägna förbättringsarbete som genomförts vid våra kärnkraftsanläggningar under året. Jag tänkte också läsa upp vad utskottet avslutar sitt betänkande med: "Utskottet ser med stort allvar på de brister som under hösten 2012 uppenbarats vid våra kärnkraftsanläggningar, men finner sammanfattningsvis att ett omfattande arbete har lagts ned på att kartlägga frågan om säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken och att förslag på förbättrad säkerhet har lagts fram som berör både ansvarig myndighet och ägare av kärnteknisk anläggning. Utskottet vill invänta resultaten av detta arbete och avstyrker motionsyrkandet." Om riksdagens försvarsutskott vill ha mer information från regeringen har man alla möjligheter att begära denna information vid våra utskottsmöten. Vi har tillgång till Strålsäkerhetsmyndighetens handlingar och så vidare. Jag har all respekt för det engagemang som finns hos oppositionen och Peter Jeppsson i denna fråga, men min bedömning är densamma som Anders Hanssons: Vi gör vad som behöver göras, och de ytterligare förslagen behövs inte. Vi har majoritet, och oppositionen är opposition. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut på samtliga punkter. När det gäller radonhalten i luften är strålningen från sönderfallande radon en fara för hälsan. Sönderfallsprodukterna kan orsaka lungcancer. Det gränsvärde Boverket har satt upp, 200 bequerel per kubikmeter, är enligt utredningen den lägsta praktiska nivå vi kan tillämpa. En lägre gräns skulle vara omöjlig att uppnå i vissa bostäder på grund av berggrundens beskaffenhet. I en del kommuner är alla hus radontestade och i andra kommuner inte. Det är viktigt att testen kommer att omfatta alla hus. När det gäller grön laser och laserpekare förekommer brottslig hantering av starka laserpekare där lasern har riktats främst mot chaufförer eller tjänstemän inom blåljusorganisationerna. Detta kan förstöra synen på den som utsätts och även skapa trafikolyckor. Det är förfärande att det finns människor som sysslar med dessa skadliga handlingar. En sak vi lagstiftare kan göra är att minska allmänhetens tillgång till starka laserpekare. De inlämnade motionerna om förbud mot import av starka laserpekare är motiverade, men eftersom ett arbete om detta redan pågår inom Miljödepartementet behöver motionerna inte bifallas. När det gäller åldersgräns på solarier arbetar Strålsäkerhetsmyndigheten på nya föreskrifter för solarier, ett arbete som inte bör föregås av riksdagen. Föreskrifter behövs, men också förståelsen för att överdrivet solande i solarium medför förhöjd risk för hudcancer. Informationskampanjer är viktiga på exempelvis skolor. När det gäller elektromagnetiska fält och elöverkänslighet finns det inga bevis för att någon kan vara elöverkänslig. Dock har det många gånger i historien visat sig att människor har dragit fel slutsatser om vad som är farligt utifrån dåtida forskning och teknik. Vi bör ha respekt för att de som upplever sig vara elöverkänsliga faktiskt kan ha reella symtom. Om det är så råder olika gränsvärden för elöverkänsliga och icke elöverkänsliga. När det gäller omarbetade riskanalyser för kärnkraften jämför motionären med situationen vid tsunamin i Fukushima och hur reaktorerna där drabbades av härdsmältor efter att kontrollen över kylningen förlorats. Vi kan konstatera att det i Sverige inte råder den risk för tsunamier som det kan göra i andra länder. Det är förståeligt att Japan stängde alla sina kärnkraftverk som en säkerhetsåtgärd, även om följden för detta blev miljöhotande koleldning och ett stort ekonomiskt underskott för staten. I Sverige har vi robusta kärnkraftverk och en ständig uppgradering av säkerheten. Olika aktörer har olika ansvar. Strålsäkerhetsmyndigheten har ansvar för faror med strålning och har rätt att stänga av verk, vilket de har gjort. Svensk Kärnbränslehantering har hand om avfallshanteringen, och Kärnavfallsrådet har en forskande och genomskådande funktion. Någon särskild riskanalys för kärnkraften utanför det befintliga systemet av aktörer behövs inte. När det gäller säkerheten vid kärnkraften tycks inträngande ekoterrorister som har tagit sig in på kärnkraftverksområden visa att säkerheten är för låg. Medierna har förstärkt denna bild. Strålsäkerhetsmyndigheten har på regeringens uppdrag utrett brister i säkerheten kring verken. På basis av denna utredning kan en förbättrad säkerhet byggas. Enkla nyckeltal är ökade säkerhetszoner samt fler och starkare beväpnade vakter och polis.

Herr talman! Som framgår av debatten handlar det betänkande vi i dag diskuterar bland annat om kärnsäkerhet. Det är glädjande att oppositionen delar min uppfattning att svensk kärnkraftsindustri genom åren haft ett högt förtroende i säkerhetsfrågor. Den energiproduktion som sker vid våra svenska kärnkraftverk står för ungefär hälften av all elproduktion i Sverige. Utan kärnkraftverken skulle vi behöva halvera vår elförbrukning: tända lamporna hälften så ofta, se på tv och använda datorer bara varannan dag eller så - eller skaffa nya länkar till Europa och då kanske importera smutsig el. Svensk kärnkraft behövs, och det finns egentligen inga fullgoda alternativ även om vi självklart ska fortsätta satsa på vatten-, vind- och solenergi med mera. Med det sagt är det A och O att hela tiden jobba för att höja säkerheten på våra kärnkraftverk. I helgen fick vi också genom Ekots lördagsintervju med vd Øystein Løseth intygat att Vattenfall fortsätter sitt arbete med ny kärnkraft och utreder om det går att få lönsamhet i sådan. Vattenfall lämnade ju in en första ansökan till Strålsäkerhetsmyndigheten förra sommaren. Planeringsarbetet fortsätter alltså, och även myndigheten har tack vare ansökan kunnat börja bygga upp den kompetens de behöver för att pröva den mer detaljerade ansökan som väl är att vänta. Av de kärnkraftverk vi har i dag startades fyra på 1970-talet och sex på 1980-talet. Inget verk startades, som kammaren vet, efter 1985. De är alltså samtliga mellan 28 och 40 år gamla. Att ersätta de kärnkraftverk vi har i dag kommer att ske från 2020-talet och kräver stor framförhållning. Jag tycker att det är positivt att en vilja till modernisering nu finns inom industrin och att dess förverkligande möjliggjorts av Alliansregeringen. Herr talman! Det betänkande vi ska fatta beslut om heter ju Strålningsskydd och kärnteknisk säkerhet , och just säkerheten är den kanske viktigaste aspekten vi diskuterar i dag. Oppositionen beskriver i sin tredje reservation de intrång som har skett vid svenska kärnkraftverk under senare år. En grupp miljöaktivister gjorde ett intrång vid Forsmark sommaren 2011, och Greenpeace visade 2012 att det då åter var möjligt att göra intrång. Jag delar oppositionens oro över dessa och liknande tillbud. Till skillnad från oppositionen tror jag dock inte att riskmedvetandet saknas hos dem som fått förtroendet och tillstånden att driva kärnkraftverk i Sverige - och som ytterst sett också står ansvariga inför folket. Efter Fukushima genomfördes inspektioner, så kallade stresstester, av kärnkraftverken i Forsmark, Ringhals och Oskarshamn tillsammans med samtliga europeiska kärnkraftverk 2011. Detta skedde efter beslut från EU:s ministerråd. Utöver kraven från EU beslöt den svenska regeringen att även det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle skulle stresstestas. Resultaten granskades av både EU och regeringen. I september 2012 överlämnades åtgärdsplaner till Strålsäkerhetsmyndigheten från samtliga verk utifrån erfarenheterna från stresstesterna, och myndigheten arbetade därefter fram en nationell handlingsplan som överlämnades till EU:s expertgrupp i december. Vi ska också veta att regeringen redan i april 2010 tog initiativ till ett utökat säkerhetstänk, alltså före olyckan i Fukushima den 11 mars 2011. Detta uppdrag redovisades för regeringen den 31 oktober i höstas. Betydligt allvarligare angrepp än de miljöaktivisterna stod för var dessutom utgångspunkten vid stresstesterna. Stresstesterna visade att inget kärnkraftverk behöver stängas av tekniska skäl men att det behövs säkerhetsförbättringar. Det är utifrån dessa mer omfattande krisbilder som säkerhetsåtgärder nu vidtagits. Arbetet för att öka kärnsäkerheten fortsätter. Slutligen menar jag också att de beslut vi fattat om slutförvar pekar på ett starkt säkerhetstänk. Det nya kärnbränsleförvaret i Söderviken i Forsmark är garanten för ett långsiktigt hållbart förvar. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Betänkandet om strålningsskydd och kärnteknisk säkerhet tar upp ett antal mycket svåra frågor. Det som driver mig att komma hit och ta debatt med utskottet är att vi här har att göra med ett utskott som inte lyssnar till forskningen, som struntar i EU-parlamentet och som inte bryr sig om vad Världshälsoorganisationen WHO säger utan som i stället föredrar att lyssna till en forskare som uteslutits från WHO:s konferenser. I stället för att lyssna till den oberoende och fria forskningen på universiteten väljer utskottet att luta sig tungt mot industrins stiftelse Icnirp, vars uppgift är att kanalisera finansiering till forskning som har syftet att dölja den fria forskningens information. Vi har, herr talman, dessutom att göra med ett utskott som ovanpå detta väljer att åsidosätta forskningens egna kvalitetssäkringar och som väljer bort den metod för rättssäkerhet som finns utvecklad inom EU för att stödja domstolar när tvister om riskfrågor tas upp för rättslig prövning. Det kan låta som hårda ord, men det är tyvärr sanningen. Utskottet har inte tagit någon lärdom sedan frågan prövades senast. Herr talman! Kunskap är färskvara, och det enda vi med säkerhet kan slå fast är att mycket av det vi betraktar som säker kunskap i dag kommer att vara omprövat i morgon. Grunden för vetenskap är nyfikenhet. Det är möjligt att jag tar till lite i överkant, men jag tror inte att det finns något vetenskapsområde där alla är helt överens. Min egen erfarenhet av forskning är att det just är det faktum att vetenskapen tillåter att olika uppfattningar tävlar som driver kunskapen framåt. Tobaksindustrin lyckades under flera årtionden genom att finansiera forskargrupper upprätthålla bilden av att rökning var helt ofarligt. Trots att fri forskning på många universitet runt om i världen kunde visa att hälsoriskerna var övertydliga ändrades inte bilden så länge som den av industrin finansierade forskningen till volymen var större och producerade fler rapporter med motsatt uppfattning. Det var inte på grund av några vetenskapliga genombrott som bilden av tobaksrökning förändrades, utan det var på grund av rättsliga processer. Domstolarna började kräva in minoritetsuppfattningar från forskarvärlden för att på så vis skaffa sig en bild av bristerna i de utlåtanden som självsäkra myndigheter formulerade med bas i forskning som finansierades av industrin. Domstolarna i USA kunde därigenom skaffa sig kunskap om de osäkerheter som rådde när det gällde det vetenskapliga underlag de fick sig serverat. Domstolarna ansåg att den vetenskapliga osäkerheten var så stor att de olägenheter och hälsorisker som de var satta att pröva mycket väl kunde ha sitt ursprung i tobaksbruk. Frågan förflyttades på det sättet från forskning till rimlighetsbedömningar. Det var ett genombrott som klädde av forskningen lite av den status som forskningen dittills haft med en nästan religiös prägel. Det visade sig att vetenskapsmännen inte var vare sig präster eller gudar utan alldeles vanliga, mutbara människor som måste granskas på samma sätt som all annan verksamhet. I dag på morgonen kunde vi höra miljöministern utfrågas i radio om riskerna med hormonstörande ämnen. Där försvarade hon försiktighetsprincipen som en princip av stort värde när forskningsläget inte är helt klarlagt. Där handlar det om farliga kemikalier, men beviskedjan mellan risk och effekt är inte helt klarlagd. Då är försiktighetsprincipen användbar. En grundläggande komponent i försiktighetsprincipen är redovisningen av den vetenskapliga osäkerheten. Där menar jag, herr talman, att utskottet gör sitt största misstag. Precis som de berörda myndigheterna försöker utskottet behandla problemen med icke-joniserande strålning som en fråga om sjukdom. Man klarar inte av att skilja på skador och sjukdom. I betänkandets punkt 4 behandlas elektromagnetiska fält och elöverkänslighet. Jag skulle, herr talman, vilja börja med att be om handuppräckning. Hur många av er som sitter här i kammaren har någon gång träffat en person som själv anser sig drabbad av ohälsa kopplat till el i någon form? Någon av er har gjort det, och det var ju bra. Själv har jag hunnit träffa ungefär hundra individer som lider av ohälsa som de anser är kopplad till el i någon form. Den överväldigande delen av dessa människor har varit väldigt friska - ovanligt friska och starka människor egentligen. Problemet är bara att de rätt vad det är kan drabbas av konstiga plågor, som synstörningar, våldsam huvudvärk, koncentrationssvårigheter, förvirring och till och med medvetslöshet. Sådant här händer när någon glömsk bekant kommer på besök utan att ha lagt ifrån sig mobilen uppe vid vägen eller när någon motionär springer förbi i skogen under samtal i mobilen. Det kan även inträffa när den drabbade besöker ett så kallat elsanerat hus, eller som man tror är elsanerat, men som visar sig ha brister. Ofta kan då den drabbade förklara att det är någonting borta i ett hörn som irriterar, och om man då undersöker den platsen visar det sig nästan alltid att det finns någon gammal elledning i den delen av huset som man har missat när man elsanerat. Ett tredje exempel är elstängsel. Varje gång grannen sätter på sitt elstängsel kommer mattheten, andningssvårigheterna och huvudvärken, eller de symtom som just denna person får. Det är nämligen så att elöverkänslighet, som ju egentligen är ett väldigt missvisande begrepp, inte alls handlar om någon sjukdom. Det handlar om skador, precis som brännskador, ett benbrott eller en skada från exponering av kemikalier. Det handlar om att människor skadas vid exponering av den strålning som elanvändningen ger upphov till, icke-joniserande strålning. Skadorna kan se väldigt olika ut. Här har vi tyvärr ett grundläggande fel i såväl Socialstyrelsens som sjukvårdens och utskottets sätt att behandla frågan om de eldrabbade individerna. Man försöker resonera kring problemet som om det vore fråga om en sjukdom. Tänk dig att du kommer till en olycksplats där en bil har sladdat av vägen och kanske har kört in i ett träd. Det sitter en person i bilen som är vid medvetande men blöder ymnigt och har stora öppna sår, och du kanske till och med ser en arm i en ställning som gör att du kan dra slutsatsen att den förmodligen har brutits eller gått av. Du ringer naturligtvis till larmcentralen och berättar det du ser. Personalen på larmcentralen ställer då en något märklig fråga till dig: Vilket märke är det på bilen? Då svarar du kanske att det är en Saab, om det nu är en Saab och du känner igen den. Om personalen på larmcentralen då skulle svara "Vad bra, då behöver vi inte åka ut, för sådana bilar kan ju inte skada någon, så du måste ha missuppfattat situationen", hur skulle du reagera då? Det är nämligen precis så samhället bemöter många människor när de tar kontakt med samhället och signalerar om skador som de, anhöriga eller andra har drabbats av. Så var det en gång i tiden med synen på tobaksprodukter. Den synen gäller även i dag för många människor, men inte bara för dem som identifierar sina problem till el, utan det är samma sak för dem som amalgamskador och många med olika ryggproblem. Det gäller för astmatiker och för dem som kopplar sin ohälsa till kemikalier på arbetsplatsen eller kemiska produkter i hemmet. På samma sätt är det också för många som uppfattar att orsaken till deras hälsoproblem är relaterad till fuktskador, mögel, brister i ventilation eller många andra otillräckligt beforskade källor. Nu handlar betänkandet om strålningsfrågor, så jag tänker inte trötta ut er med argument kring alla de andra symtomgrupper som jag har jobbat med att försöka företräda, utan jag ska nu försöka hålla mig till bara dem som anser att el i olika former är orsaken till deras skada och ohälsa. Herr talman! När människor blir skadade och kopplar sin ohälsa till det moderna samhällets teknik eller utsläpp av något slag är det trots tydliga symtom och allvarliga skador oftast mycket svårt att avgöra vad den egentliga orsaken är och hur sambanden ser ut. Att de drabbade har skador som ger omfattande hälsoproblem råder det oftast ingen tvekan om. Problemet är att varken läkarvetenskapen eller övrig forskning har lyckats förklara sambanden eller orsakerna till skadorna. Eftersom de flesta av de här personerna är väldigt noga med att inte utsätta sig för el där effekten är hög, som vid kraftledningar eller större elmotorer, men ändå uppfattar att det är strålningen från mycket svaga källor som påverkar dem, innebär det att alla de etablerade biologiska förklaringsmodeller vi har inte fungerar. Jag har också träffat drabbade som inte har några problem med kraftledningsgator men ändå påverkas av så små elkällor som ett elektriskt armbandsur. Det handlar alltså inte om en homogen grupp, utan skadorna är olika, och de tycks kunna ha olika källor, men allesammans är på något sätt kopplade till elanvändning. Kommunen är skyldig att se till att människor som drabbas av ohälsa får hjälp. I en del kommuner har man konstaterat att de här personerna mår mindre dåligt när de vistas till exempel i ett gammalt grustag eller intill en brant bergvägg där det inte finns någon mobiltäckning. I de kommunerna har man gjort försök att skapa så kallade lågstrålande områden eller strålningsfria zoner, även om det sistnämnda inte är möjligt. Utskottet påstår i sitt betänkande att kommunerna på grund av det kommunala självbestämmandet skulle ha möjlighet att inrätta sådana strålningsfria zoner. Men så är det faktiskt inte. Jag har själv följt ett antal sådana fall, där det i slutändan visar sig att det nationella intresset av fullständig mobiltäckning är mycket viktigare och går före kommunens rättigheter. Här menar jag att ett initiativ från utskottets sida skulle kunna göra stor skillnad. De som drabbas av den här sortens skador kan faktiskt vara vem som helst. Men underligt nog är ingenjörer och dataoperatörer överrepresenterade bland dem som jag har kommit i kontakt med. Personligen tycker jag inte att det är så konstigt, efter att ha lyssnat på många av dessa människors livsöden. Några av de mest drivande bakom TCO-normen för bildskärmar tillhör till exempel de drabbade, andra har en bakgrund från Ericsson, och några har jobbat i JAS-projektet, där de arbetade med teknikutveckling, trådlös kommunikation och liknande. Många kommer från försvaret. Dem borde ni kanske ta hand om extra. Det händer att en del som drabbas råkar ha stora ekonomiska resurser, och en del av dem använder dem för att driva processer i domstolar. Här kommer vi tillbaka till frågan om den vetenskapliga osäkerheten. Många av er kanske inte hade hört talas om begreppet "vetenskaplig osäkerhet" innan ni läste min motion. Men det är alltså ett centralt begrepp i den av EU antagna försiktighetsprincipen. När en domstol ska döma i ett fall som handlar om skador, till exempel beroende på icke-joniserande strålning, vänder sig rätten till den ansvariga myndigheten och får då i dag reda på att sådan strålning inte kan anses skada. Men att den informationen är fylld av en massa vetenskaplig osäkerhet talar myndigheten inte om. Den ansvariga myndigheten har nämligen missuppfattat sin roll och inte förstått att bedömningen av huruvida det är skäligt att anta att skadan kan kopplas till icke-joniserande strålning inte är upp till myndigheten att göra när det gäller underlag till en domstol. Det är domstolen som ska göra den bedömningen och ska göra den utifrån en redovisning av det vetenskapliga läget inklusive den vetenskapliga osäkerhet som råder på området. Det finns jurister som arbetar med att få Strålsäkerhetsmyndigheten och de svenska domstolarna att anamma den praxis som finns i till exempel USA och många av EU-länderna när det gäller hur man ska hantera den vetenskapliga osäkerheten. På samma sätt som det var med tobaksfrågan, som jag redogjorde för inledningsvis, är det industrin som finansierar det mesta av forskningen på området el och hälsopåverkan. Och lika ofarlig som tobaken var under många årtionden, lika ofarlig anser den av industrin finansierade forskningen att icke-joniserande strålning är. Men det finns oberoende forskare som har en helt annan uppfattning, till exempel på våra universitet. De lever dock under mycket hård press, eftersom industrin har lärt sig av erfarenheterna från tobaksområdet. Den som vågar kritisera den industrifinansierade forskningen får det väldigt svårt i forskarvärlden. Trots det visar den sammanställning som har gjorts av all forskning på området - det så kallade bioinitiativet, vars slutsatser jag utgår från att utskottets ledamöter har tagit del av - att en majoritet av forskningen världen över anser att det finns kopplingar mellan icke-joniserande strålning och hälsoeffekter. Den vetenskapliga osäkerheten kan därför inte anses vara liten eller obetydlig, utan snarare borde den anses vara ganska tydlig och betydande. Om en klar majoritet av de forskare som inte är finansierade av den berörda industrin ser risker kan man rimligtvis inte negligera det. Såväl Europarådet som EU-parlamentet har tagit del av forskningsläget och uttalat sig tydligt i frågan. Även WHO har gjort sammanställningar av forskningsläget. Jag hoppas att utskottets ledamöter har tagit del av de uppmaningar som till exempel Europarådet har lämnat i resolution 1850 från 2011. Att utskottet i sin bedömning i stället i huvudsak verkar luta sig på Icnirp, som är en av industrins centrala organ för att styra forskningsmedel till sin fördel, tycker jag är beklagligt. Herr talman! I betänkandets femte punkt behandlas frågan om behovet av förnyade riskanalyser för kärnkraften. När jag läser utskottets betänkande i den delen läser jag det som en lång och saklig argumentation för ett bifall till mitt yrkande. Här räknar man upp det ena problemet efter det andra, många fler än de argument som jag har använt i min motion. I texten redogörs för de stora behoven av ständig uppgradering av tekniken, liksom behovet av fortlöpande utbildning av personalen. Man skriver även om alla de förbättringar av säkerhetsrutiner som man anser behövs. Även det faktum att den ansvariga myndigheten anser att det behövs mer forskning för att kunna dra slutsatser om ytterligare behov av åtgärder finns med i betänkandet. Trots det väljer utskottet att med hänvisning till de genomförda stresstesterna hävda att det inte finns några behov av ytterligare riskanalyser. Det utskottet då missar är att stresstesterna inte var någon egentlig riskanalys. Det man har genomfört är tester av befintliga system för säkerhet och en värdering av i vilken utsträckning de systemen är tillräckliga och om de fungerar på ett tillfredsställande sätt eller inte. I min motion kopplar jag behovet av riskanalys till klimatförändringarna. Även om klimatfrågan för min personliga del är en gammal fråga, som jag sysslade med långt innan jag hamnade i riksdagen, vet jag att klimatet för de flesta blev en fråga hösten 2006 på grund av en före detta vicepresident från USA. Då fanns det prognoser från IPCC som pekade på vissa effekter till år 2100. Forskningen på området är ganska ny, så de forskningsrapporter som strömmade in under de följande åren efter 2006 pekade på att IPCC förmodligen hade underskattat en del faktorer. Det tog inte så många år förrän forskningen snarare pekade på ungefär dubbelt så stora förändringar av klimatet till år 2100 som de förändringar som IPCC hade prognostiserat i sin rapport. I dag pekar forskningen på ganska omvälvande klimatförändringar redan i närtid. Det som för sju år sedan var det värsta tänkbara i ett hundraårigt perspektiv är nu mer i linje med vad forskningen befarar om kanske mindre än 50 år. Ni i utskottet tar på er ett väldigt stort ansvar när ni föreslår riksdagen att inte ta initiativ för en förnyad riskanalys för våra kärnkraftsanläggningar. Jag vet ju att praxis är att man alltid avslår förslag som vi ledamöter lägger i våra motioner, men jag skulle bli väldigt förvånad om inte regeringen kommer med ett motsvarande förslag när IPCC:s nästa rapportserie börjar komma till hösten. Då kommer ni alla att inse att förutsättningarna har förändrats så dramatiskt sedan Sårbarhetsutredningen gjordes på basis av den information som fanns då att ett omtag är nödvändigt. I betänkandets sista punkt, punkt 6, hanteras frågan om säkerheten vid de svenska kärnkraftsanläggningarna. Det är en fråga som inte enbart kan ses som en rent teknisk fråga, utan det handlar även om förtroende. Att vi politiker har beslutat om regler som innebär att de som äger kärnreaktorerna vid en stor olycka enbart har ett ekonomiskt ansvar som enbart täcker några få procent av de kostnader som kan bli aktuella inger knappast något större förtroende. Även här fick vi på nyheterna i morse höra att många länder nu har tröttnat på att Pariskonventionen ska träda i kraft. Man går in med separata nationella krav, exempelvis i Finland, på försäkringsnivåer enligt Pariskonventionen. Men även det är som sagt bara en droppe i havet om det skulle bli en stor olycka. Man kan undra vad den svenska regeringen då gör för att bättra på sitt dåliga rykte på energiområdet. Detta handlar nämligen om en teknik där säkerheten måste vara absolut. Det får inte finnas någon lucka. När så kallade Greenpeaceaktivister genom praktisk handling visar att rena amatörer utan någon träning kan ta sig in på skyddat område runt en kärnreaktor och gömma sig där tills de tröttnar, eller om det nu var så att de blev hungriga, utan att säkerhetspersonalen vid reaktorn förmår hitta dem är det självklart att allmänhetens förtroende för hela säkerhetstänkandet får sig en kraftig törn. Om en sådan händelse bara inträffar en gång kanske man kan skylla på att det inte var på riktigt, men nu har det faktiskt hänt två gånger. Jag tycker att utskottet ska tänka tanken att det nästa gång är vältränade, välutrustade och målmedvetna sabotörer som klättrar över staketet, och de kanske inte direktsänder. Lika illa är det naturligtvis när flera hundra, kanske tusen megawatts effekt på några få minuter försvinner från nätet på grund av att någon har glömt ett verktyg eller en dammsugare på fel plats och man tvingas till ett snabbstopp. Några tycker säkert att det är gulligt, och andra kanske till och med skrattar åt att sådant kan hända i en verksamhet som är så riskabel att säkerheten måste vara absolut. Men vet man att varje incident kan vara en potentiell katastrof tror jag inte att man skrattar. Utskottet skriver sammanfattningsvis i betänkandet att man ser med stort allvar på de brister som uppdagats i kärnkraftsanläggningarna, och redovisningen är ganska omfattande, tycker jag. Men betänkanden är knappast en lämplig form för årliga redovisningar av förbättringar och anläggningar. Vi har ju alla behov av att bli uppdaterade och informerade - varför då inte i stället säga ja till förslaget om en årlig rapportering? Jag klagar inte på utskottets text i frågan. Jag tycker att den är ganska informativ, men visst skulle en regelbunden rapportering bli både mer pedagogisk, mer systematisk och förmodligen även djupare och sakligare än vad en rapportering genom en betänkandetext kan bli. Dessutom blir ansvaret otydligt om riksdagen ska informeras genom svar på motioner. Jag tror inte heller att den metoden bidrar till att öka medborgarnas förtroende på säkerhetsområdet. Det här betänkandet handlar till rätt stor del om vilket förtroende våra medborgare rimligen kan känna för de kontrollfunktioner som samhället har satt upp när det gäller att driva verksamhet av kärnteknisk karaktär samt annan verksamhet som innebär att det alstras skadlig strålning. En regering som nekar en stor minoritet av riksdagens ledamöter tillgång till viktig information är i mina öron främmande för våra demokratiska traditioner. Den oroade medborgarens självklara reflektion torde vara: Vad är det de inte törs tala om för oss? Och den tanken saknar knappast saklig grund. Den ansvariga myndighetens budskap var nämligen detsamma efter olyckan i Fukushima som efter olyckan i Tjernobyl, alltså: ingen anledning till oro, ingen fara. Uppgiften att lugna befolkningen, som man ju faktiskt också har, tar överhand från uppgiften att sakligt informera. Herr talman! Jag har haft förmånen att besöka den internationella forskningsstationen Ny-Ålesund, en forskningsstation på Svalbard, nästan så långt bort från civilisationen man kan komma på vårt norra halvklot. Till och med på en så avlägsen plats kan man mäta spåren av varje provsprängning, varje utsläpp och varje olycka inte bara inom kärnkraftsindustrin utan från många olika högteknologiska processer och industrier. Den globala nedsmutsningen är ett faktum. Ingenstans på jorden finns längre ett opåverkat referensutrymme. Även detta konstaterade miljöministern i P1 i morse när hon intervjuades. Säkerhetsrisker handlar inte bara om tekniska risker. Risken måste också sättas i relation till verkligheten. Ju mer förorenad vår vardagsmiljö blir, och den förorenas tyvärr mer och mer för var dag som går, desto allvarligare blir varje tillkommande litet bidrag. Radioaktivt damm sprids varje dag från kärnkraftsindustrins olika delar - från råvarubrytning till sluthantering. Hela planeten är kontaminerad. Det finns inte längre några rena referensområden. Vilket förtroende inger den regering som vägrar öppenhet och information? Jag tror inte att det bidrar till att minska riskerna. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3.