Socialtjänstfrågor

Fru talman! Nu ska vi återigen ta upp ett betänkande från socialutskottet, och den här gången ska vi debattera socialtjänstfrågor. I det här betänkandet behandlas ett antal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2007 och 2008. Betänkandet behandlar många områden inom socialtjänsten - allt från vistelsebegreppet, kvalitetssäkring, rätten till bistånd, barn och unga, föräldrautbildning och föräldrastöd till missbruk. Samtliga motioner i detta betänkande har avstyrkts. Det finns tolv reservationer och fem särskilda yttranden i det här betänkandet. Efter den här korta inledningen, fru talman, lämnar jag plats för debatt.

Fru talman! Vi debatterar socialutskottets betänkande nr 16, Socialtjänstfrågor . Redan här vill jag nu yrka bifall till våra reservationer nr 1 och nr 5. Socialtjänstens hjälpande hand behövs sällan för den som inte har tillhört arbetarklassen. Vi har forskning som bevisar sambandet att risken är större för fattiga att bli sjuka eller att vara på väg ned i missbruk, kriminalitet och utanförskap än för den som råkar vara född frisk och rik. Fru talman! För att klassklyftor ska finnas i samhället måste förutsättningarna vara följande: Klasser är beroende av ekonomiska skillnader mellan människor och av olikheter som måste finnas när det gäller löner och arbetsmarknadsvillkor för att fördjupa klassklyftorna. Gapet mellan dem som har hög inkomst och dem som har låg inkomst har aldrig varit större än nu. Omkring en kvarts miljon barn i Sverige beräknas växa upp i fattiga familjer där det är brist på pengar, vilket är ett ständigt problem. Det är förknippat med känslor av skam och rädsla, och det skapar ohälsa, ökat utanförskap och människor som ständigt är på efterkälken i samhället. Arbetslöshetssiffrorna stiger nu brant, och det är många som saknar a-kassa i och med de nya reglerna i a-kasseförsäkringen. I sjukförsäkringen ställs stora grupper av människor inför risken att utförsäkras. De här stora grupperna av människor kommer att ställas inför stora försörjningsproblem. Då ökar trycket på socialtjänsten, och risken är att individerna som behöver hjälp får vänta väldigt länge på den. De får vänta tills alla deras ekonomiska resurser är tillintetgjorda. Huset ska säljas, och de andra värdesakerna som kan bidra till familjens försörjning ska också försäljas innan man kan få försörjningsstöd. Detta pågår nu, och det är inte bara finanskrisens fel. Det är också en konsekvens av den borgerliga politikens bristande verklighetsförankring och avsaknad av stimulanser och åtgärder som skulle ha gett jobb till fler under lågkonjunkturen och möjlighet till utbildning till dem som behöver det. Det finns en blindhet för konsekvenserna av de tuffa regler som har införts i våra trygghetsförsäkringar och de låga ersättningar som finns där nu. Dessa sammanhang och detta sammantaget ger en bild av ett borgerligt maktstyre som styr bort från välfärd och välfärdssystem och bidrar till ökad otrygghet och vanmakt för fler och ett större utanförskap och en större dold ohälsa. Fru talman! Allting tyder på att detta år kommer att bli - för att använda en av regeringens ministrars ord - ett skitår. Inte för alla men för dem som sitter fast i skiten. Den borgerliga alliansens företrädare måste ge svaren som ni är folket skyldiga. Vilka åtgärder ska ni sätta in? Vad tänker ni göra? Tänker ni höja barnbidraget? Tänker ni höja underhållsstödet? Kan ni tänka er att skapa fler platser i vuxenutbildningar och stimulanser för att sätta i gång jobbandet igen? Det är åtgärder som förhindrar ökad barnfattigdom och ger färre i utanförskap. Folket, ni som sitter framför era tv-apparater, vill väl kanske höra vad borgerligheten tänker göra när arbetsgivarna lyser med sin frånvaro, de som står längst bort ifrån arbetsmarknaden bara kommer längre och längre bort och fattigdomen ökar i våra kommuner som dignar av kommande budgetunderskott och allt tyngre försörjningsstöd i våra socialförvaltningar. Fru talman! Vad händer med människor som förpassas från de generella trygghetssystemen till socialbidragssystemen? Var är de samhällsnyttiga jobb som Cristina Husmark Pehrsson lovat, och vilken ersättning ska de få som får de här trygghetsjobben, de samhällsnyttiga arbetena? Är det 65 procent? Vilka resurser och vilken kompetens behövs i socialtjänsten för att människor ska kunna hjälpas tillbaka till egen försörjning och inte sjunka allt djupare i utanförskap och maktlöshet? När det gäller våra barn, barn som far illa och barn- och ungdomsvården är ju faktiskt socialtjänsten ålagd det yttersta ansvaret för barn som far illa. Vi ser oroande siffror nu i statistiken över antalet misshandlade barn, barn och unga med psykiska problem och barn i HVB-hem, som ofta är i kris. Det finns alla skäl i världen att se över effektiviteten och resurserna i det system av barnavårdscentraler, skolhälsovård, barn- och ungdomspsykiatri etcetera som ska skydda och stödja barn och unga. Vi socialdemokrater vill ha större resurser tidigt och bättre kompetenser i barnens närmiljö i skolan. Mer samarbete måste finnas kring varje enskilt barn. Dessutom anser vi att alla ungdomar ska få en individuell bedömning och om det behövs också en behandlingsplan mot psykisk ohälsa eller missbruk. Varför ger inte regeringen pengar, till exempel detta år när kommunerna nu tiggt och bett om ökade statsbidrag och man ser besparingar till exempel i skolan, där dessa barn finns, så att man kan stoppa de här varslen av till exempel lärare i en tid då våra barn, vår framtid, behöver dem som allra mest? Fru talman! Vilken ideologisk inriktning har den borgerliga alliansen? Är det så att man har som mål och vision att föra Sverige ännu djupare ned i det här skitåret och späda på fattigdomens konsekvenser? Vad tänker den borgerliga regeringen göra för att minska barnfattigdomen, och vilka åtgärder tänker den sätta in? Jag återkommer. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Christer Engelhardt och Per Svedberg (alla s), samt Eva Olofsson (v) och Thomas Nihlén (mp).

Fru talman! Man skulle nästan ha kunnat tro att jag och Marina Pettersson hade suttit här och konfererat när vi skrev våra tal till i dag, men det har vi faktiskt inte gjort. Men det är väl så att det som händer när det gäller försörjningsstödet och de människor som trygghetssystemen nu inte räcker till för och som arbetslösheten slår hårt mot är en fråga som känns väldigt aktuell just nu. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 4 om att lokala resor ska ingå i riksnormen för försörjningsstöd. Fru talman! Det har hänt ganska mycket sedan vi skrev våra motioner från Vänsterpartiet och resten av oppositionen i augusti och september. Arbetslösheten är nu 8 procent och förväntas bli minst 10 procent nästa år. Människor varslas och slängs ut i arbetslöshet och upptäcker då plötsligt att de ska klara sig på halva den inkomst de hade tidigare. Det här är ju ett resultat av finanskrisen, men också av regeringens politik, för det är ju regeringen som har försämrat a-kassan. Nu är det många som ser att a-kassan inte räcker till för livets nödtorft. Andra lämnade a-kassan när avgiften höjdes. Andelen arbetslösa som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen som saknar arbetslöshetsersättning har mer än fördubblats mellan 2006 och 2008, från 15 procent till 32 procent i dag. De här människorna liksom de människor som kommer att försvinna från sjukförsäkringen kommer på ett mycket hårdhänt sätt att finna att försörjningsstöd är någonting annat. Det är samhällets yttersta skyddsnät. Det är menat att vara tillfälligt, men tyvärr blir det inte alltid det. Man får det först när försörjningsmöjligheterna är uttömda. Det går inte att ha några pengar på banken, en bil som man vill ha kvar eller ett fritidshus som man inte vill sälja. Nej, det här ska man göra sig av med först och leva upp de pengarna innan man kan få försörjningsstöd. Nästa år räknar också Försäkringskassan, Sveriges Kommuner och Landsting och Arbetsförmedlingen med att 80 000 människor under de kommande åren kommer att bli berörda av de ändrade reglerna i sjukförsäkringen och att 10 000 av dem kommer att behöva försörjningsstöd. De är för friska, anser man, för att få sjukersättning och för sjuka för att få jobb, eller, vilket också händer, fungerar hälso- och sjukvårdens vårdgarantier så dåligt att man hinner bli utförsäkrad innan man har fått nödvändig operation eller behandlingar. Vad händer då, när man inte har ersättning från sjukförsäkringen och har små möjligheter, om man har varit sjuk en längre period, att få jobb? Ja, antingen får man leva på någon anhörig, eller också är det försörjningsstödet som återstår. Ungdomsarbetslösheten ökar lavinartat nu. I Göteborg har den ökat 40 procent sedan i somras. I februari 2009 var det 2 743 ungdomar mellan 18 och 24 år anmälda hos Arbetsförmedlingen. För många av de här ungdomarna, eftersom flera inte har kunnat kvalificera sig in i a-kassan, återstår socialbidraget. Det kan vi också se på ökningen av ungdomar som går på socialbidrag. Andelen har ökat med 17 procent från augusti 2008 till nu. De ungdomar som är långtidsberoende - då går man alltså minst tio månader, och det är en lång period - har ökat med 21 procent. Därför kanske det inte var så förvånande att Göteborgs alla socialchefer slog sig ihop och skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten i fredags. Man pratar om att det är ett gigantiskt slöseri att låta de här ungdomarna gå sysslolösa, och man vädjar helt enkelt till alla instanser, från nationell nivå till lokal nivå, och alla myndigheter: Gör någonting! Man säger det väldigt klokt. Vi behöver de här ungdomarna, och börjar de vuxenlivet med att gå ut i arbetslöshet och blir långtidsberoende av försörjningsstödet är det stor risk för att de samtidigt kommer att må dåligt, att de slås ut och att missbruk och annat ökar i den här gruppen ungdomar, och de kommer heller inte att vara speciellt efterfrågade av arbetsgivare när hjulen börjar snurra igen. De här ungdomarna behöver vi, säger socialcheferna, och de behöver bli behövda. Jag delar deras åsikt. Försörjningsstödet ligger högre nu sista kvartalet 2008 än det har gjort på fem år, och jag känner liksom Marina Pettersson, som pratade tidigare här, en stor oro för vad det kommer att innebära. Trycket på kommunerna ökar ju nu från flera håll. Skatteintäkterna minskar och försörjningsstödet ökar. Det blir inga mer pengar i år. Nästa år behöver man 14 miljarder för att hålla uppe den verksamhet man har i dag. Och vi vet att sådana här ekonomiska lägen slår mot skola, förskola och äldreomsorg. Men det riskerar också i allra högsta grad att slå mot de människor som behöver vårt yttersta skyddsnät - som behöver leva på försörjningsstöd. De riskerar att drabbas från två håll. Det är inte alls ovanligt att man stramar åt bedömningen av försörjningsstöden, att de blir mindre individuella när man får problem med budgeten och försörjningsstöden rakar i höjden. När man har ett tufft ekonomiskt läge och egentligen skulle behöva anställa fler socialsekreterare för att på ett individuellt sätt kunna bemöta och stötta dem som hamnar på försörjningsstöd, så att de inte fastnar i det i onödan, har man inte råd att anställa dessa socialsekreterare. Vi riskerar att hamna i samma sorts kris som på 90-talet då många socialsekreterare kände sig som kassaapparater som bara betalade ut pengar och inte hade tid att stötta dem som kom till socialkontoren. Redan före krisen, när Stockholm bytte majoritet från s, v och mp till de borgerliga partierna, stramade man åt det ekonomiska biståndet. Det tror jag i hög grad handlar om människosyn, vad man anser ska vara skäligt för människor som lever på försörjningsstöd. När s, v och mp styrde i Stockholm ingick lokala resor i den norm som fanns för försörjningsstöd i Stockholm. När borgarna tog över makten togs det bort. Nu ska man be särskilt om lokala resor som inte är arbetsresor. Vi i Vänsterpartiet har motionerat om detta för vi delar den syn som s, v och mp hade i Stockholm. Vi tycker att människor som lever på försörjningsstöd, ibland under långa perioder, inte ska behöva bli fångade i sin stadsdel för att de inte har råd att utnyttja kollektivtrafiken. Många stadsdelar har inte den service folk behöver. I alla stadsdelar finns inte arbetsförmedling och försäkringskassa och kanske inte heller affärer med låga priser eller olika fritidsverksamheter för barn. Om vi ser på situationen över hela landet finns på mindre orter inte hela det utbudet. Ingen människa mår bättre och blir lättare rehabiliterad, för att därmed komma tillbaka i jobb, om han eller hon inte ens kan röra sig i sin egen stad. Det finns också ett barnperspektiv i detta. Skälig levnadsnivå, som det heter, på försörjningsstödet ska innehålla lek och fritid för barn. Man ska ta hänsyn till barnen. Man har dock tappat bort att barn ofta behöver ha en vuxen med sig när de ska i väg. De behöver ha en vuxen med sig på tunnelbanan till simhallen eller på bussen till någon annan aktivitet. Detta gäller i städerna där det finns kollektivtrafik. I glesbygden handlar det om att inte behöva sälja bilen, för där fungerar inte kollektivtrafiken. Jag vill slutligen lyfta fram barnperspektivet. När man ser på socialtjänsten säger man att barnperspektivet har blivit bättre men att det finns mycket kvar att göra. Många barnfamiljer som tidigare inte behövt leva på försörjningsstöd kommer nu att behöva göra det på grund av den ökande arbetslösheten men också för att trygghetssystemen - sjukförsäkringssystemet och a-kassan - har försämrats. Antalet familjer som under en längre period kommer att leva på försörjningsstöd riskerar därmed att öka. Barn ska inte behöva känna sig utanför. De ska inte behöva känna att de aldrig kan gå på bio eller delta i de fritidsaktiviteter eller utflykter som deras kompisar har möjlighet till. De ska inte heller behöva uppleva att elen stängs av i deras hem, vilket hänt i Stockholm. Jag vill därför gärna fråga allianspartierna vad de vill göra för att barnperspektivet ska överleva den höga arbetsbelastningen och de sviktande kommunala budgetarna. Vad kommer ni i alliansen att göra för att barnen vars familjer lever på socialbidrag inte ska hamna utanför? Barndomen går som bekant inte i repris. Jag vill säga att vi såg tillräckligt tydligt vad den dubbla fällan ledde till förra gången - när försörjningsstödet rakade i höjden, när alldeles för få socialsekreterare kunde jobba med de människor som fanns i socialtjänsten, när de inte orkade jobba med dem som hade försörjningsstöd under en längre period, och som därför blev kvar i det längre än de hade behövt vara. Jag vill inte vara med om det igen. Jag tror att vi kan ta lärdom av det som hände då, men jag är rädd för att vi hamnar där igen om inte kommunerna får resurser för att kunna jobba på ett bra sätt. Det allra viktigaste är naturligtvis att se till att människor får utbildning och jobb när det ser ut som det gör. Det är viktigt att vi satsar på att människor får jobb, att vi satsar på utbildning, att vi ser till att inte fler blir arbetslösa i kommunerna samt att kommunerna får de resurser de behöver. Avslutningsvis vill jag säga att detta är det viktigaste, men de människor som trots allt kommer att vara i behov av det yttersta skyddsnätet måste kunna leva ett någorlunda drägligt liv. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Christer Engelhardt, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s) samt Thomas Nihlén (mp).

Fru talman! I detta betänkande har Miljöpartiet fem reservationer. Vi ställer oss naturligtvis bakom samtliga våra reservationer men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 1. Jag ska börja med att säga några ord om läget för socialtjänsten efter två års borgerligt styre och en tilltagande finanskris. Regeringens förhöjda finansieringsavgift, som senare har ersatts av arbetslöshetsavgift för a-kassan, har lett till att många a-kassor blivit tvungna att höja egenavgifterna. Detta har fått till följd att många av ekonomiska skäl lämnat a-kassan. Kanske gjorde man bedömningen att man löpte liten risk att bli arbetslös. I dag är läget ett annat med de kraftigt höjda arbetslöshets- och varselsiffrorna. Regeringen har därmed bidragit till att det sociala skyddsnätet för många människor - inte bara vuxna utan även barn eftersom de vuxna ofta har barn - försämrats radikalt. Att vara tvungen att vända sig till socialtjänsten handlar inte bara om att söka bidrag för sin försörjning därifrån i stället för att få den från a-kassan. Som bekant måste man först leva upp de tillgångar man har innan man kan bli berättigad till försörjningsstöd. Människors hela livssituation förändras. Det medför ett ökat beroende och en radikalt minskad självständighet. Att det inte är bra för individen och inte heller för folkhälsan behöver väl knappast påpekas. Inom socialförsäkringen har regeringen gjort samma sak. I sin iver att få människor att arbeta, med en egen tolkning av den så kallade arbetslinjen, har man försämrat ersättningar och lagt in statiska tidsgränser i den så kallade rehabiliteringskedjan. Tidsgränserna är riktade mot individen. Det är individen som riskerar att en dag stå helt utan ersättning och efter att ha förbrukat sina tillgångar bli hänvisad till socialtjänsten. Socialtjänsten har att förhålla sig till de mål som är uppsatta i socialtjänstlagen. Ett av de viktigaste målen är att leva upp till socialtjänstlagens portalparagraf, att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund ska främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Socialtjänstens huvuduppgift, att främja ekonomisk och social trygghet och jämlikhet i levnadsvillkor, samtidigt som den moderatledda regeringen medvetet kraftigt försämrat de generella trygghetssystemen, är som vi ser det en näst intill omöjlig uppgift. Fru talman! Jag tänkte även säga någonting om HBT-frågor inom socialtjänsten. Utbildning, fortbildning och generell kompetenshöjning för personalen i socialtjänsten när det gäller HBT-frågor är i dag nästan obefintlig. Det finns inte heller i någon större utsträckning undervisning om HBT-frågor på socialhögskolan. Den fortbildning som finns bedrivs i form av lokala initiativ och förekommer bara på ett fåtal arbetsplatser, och inte heller här inkluderas HBT-frågor generellt när man talar om mångfald och diskriminering. I flera motioner har Miljöpartiet krävt att personalen inom socialtjänsten måste utbildas och fortbildas för att höja sin HBT-kompetens och därigenom kunna garantera ett bra bemötande och icke-diskriminering inom socialtjänsten. Fru talman! De personliga ombuden har en mycket viktig funktion, kanske än viktigare i dag och i framtiden. Miljöpartiet anser att reformen med personliga ombud är mycket välriktad. Vi vill därför bidra till att stärka reformen, men också se en delvis förändrad konstruktion av den. Reformen har byggts ut successivt till allt fler kommuner under de senaste åren. Men det finns kommuner som valt att dra ned på verksamheten. Det finns också kommuner som inte har några personliga ombud alls. Miljöpartiet anser därför att det behöver utgå full statlig finansiering för de personliga ombuden. I dagsläget utgår visserligen statsbidrag per heltidsanställt ombud, som kommunerna ansöker om hos länsstyrelsen. Men bidraget täcker ungefär endast en tredjedel av den faktiska kostnaden. Att ombud inrättas över hela landet så att de som behöver får tillgång till personliga ombud tycker vi att man skulle kunna se som en statlig angelägenhet. Det kan ses som en rättssäkerhetsfråga för en grupp människor som annars har påtagligt svårt att få sina rättigheter tillgodosedda. I en del kommuner har man lagt ut verksamheten på brukarorganisationer, vilket vi tycker kan ha stora fördelar. Vi föreslår att man förändrar konstruktionen, så att de personliga ombuden kopplas till brukarorganisationerna i stället för till kommunerna. Vi ser många fördelar med förändrat huvudmannaskap. Man bygger bort det indirekta beroendeförhållande mellan de personliga ombuden och i första hand kommunens socialtjänst som dagens konstruktion innebär. Vi tror att det är svårt för de personliga ombuden att stå helt fria om man tvingas framföra kritik mot kommunen samtidigt som kritiken riktas mot ens egen arbetsgivare. Att stå oberoende som personligt ombud ser vi som en viktig förutsättning för att ha ett verkligt brukarperspektiv och kunna agera utifrån det. Genom att de personliga ombuden kopplas till brukarorganisationerna säkrar vi en sådan utveckling. I detta anförande instämde Ann Arleklo, Christer Engelhardt, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s) samt Eva Olofsson (v).

Fru talman! Jag tänkte avvika lite grann från övriga talare och ägna mig åt de yrkanden som finns med i betänkandet i stället. Först kan jag bara inte låta bli att kanske le, kanske också säga att det här möjligtvis är en del av det politiska spelet, men ändå kommentera den allra första punkten i betänkandet, nämligen vistelsebegreppet. Jag kommer så väl ihåg den där debatten på vårkanten för ett par år sedan, när vi stod här i kammaren och diskuterade vistelsebegreppet. Vi hade från alliansens sida en reservation, fru talman, som sade: "Dagens system, där vistelsekommunen ansvarar för hemtjänsten, medför en orimlig belastning på de kommuner som har en hög andel fritidsboende med hemvist i en annan (behovsprövande) kommun. I stället bör det vara den behovsprövande kommunen som ansvarar för hemtjänsten." Det tyckte vi då. Jag kan berätta, fru talman, att den dåvarande majoriteten skrev så här i betänkandet: "Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte bör göras något undantag från huvudregeln om att det är vistelsekommunen som bär ansvaret för t.ex. hemtjänst till sommargäster." Det är väl gott och väl. Det är väl också gott och väl att alliansen efter att ha haft en sådan reservation bestämmer sig för att också sätta i gång ett arbete kring detta med vistelsebegreppet, och det har man alltså gjort. Det kommer inom kort en utredning som handlar om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen. Den ska vara färdig den 30 april 2009. Vi ser fram emot den allihop. Det som jag kan tycka är lite roligt är att nu helt plötsligt har allihop, Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet, anslutit sig till den reservation vi hade då. Möjligtvis skulle man kunna tro att de kanske tycker att det är bra att vi nu har gjort det vi då sade att vi ville göra. Men vi får väl se. Den 30 april ska det ändå komma ett förslag. Förmodligen kommer det väl att bli någon form av enighet kring detta, såvitt jag förstår. Fru talman! För snart ett år sedan presenterades en annan utredning, Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten - till nytta för brukaren . Det var nyttig läsning, inte rolig, men värdefull och till nytta för framtiden. Den konstaterade någonting som jag är säker på att vi alla ställer upp på: "Kunskap om sociala insatsers resultat och vad som ger god kvalitet och avsedd effekt är på många sätt en förutsättning för en väl fungerande socialtjänst. För klienten/brukaren är det viktigt att känna till vad som fungerar bra inför planeringen av insatser." Också medborgare efterfrågar lättillgänglig information för att kunna informera sig själva och träffa egna val, skriver man även i utredningen. Men utredaren konstaterar samtidigt att kunskapsbasen för insatser är outvecklad. I alldeles för liten utsträckning bedrivs socialtjänsten utifrån kunskap om vad det blir för effekter av de olika insatserna, arbetssätten och metoderna. Utredaren konstaterar att det finns tydliga behov av insatser till fortsatt stöd för kunskapsutveckling. Så har det alltså varit ända fram till nu. Denna utredning har remissbehandlats och bereds just nu i Regeringskansliet. Min förhoppning är att den ytterst ska leda till just en så bra socialtjänst som vetenskapen kan hjälpa till att utforma, att det ska bli slut med hemmagjorda lösningar, som ser bra ut på papperet men som ingen egentligen vet resultatet av, och att socialtjänsten, som är en mycket viktig aktör i många människors liv, ska upplevas vara precis så väl fungerande som de som jobbar där vill vara. Fru talman! Alliansregeringen har initierat många arbeten inom socialtjänstens område. Det handlar om vistelsebegreppet, men också om öppna jämförelser av kvaliteten i vården och omsorgen av äldre och om en samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten. Det handlar också om ett valfrihetssystem. Landstingets öppna jämförelser är också någonting som kommer medborgaren till godo. Barn och unga har fått en tydligare rätt till information och inflytande. Det pågår ett utredningsarbete om bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga i socialtjänstlagen och LVU för att anpassa lagstiftningen till den utveckling som har skett i samhället. Föräldrastödsutredningen presenterades nyligen, och länsstyrelserna har fått ytterligare resurser för att förstärka tillsynen inom den sociala barn- och ungdomsvården. Det pågår således ett mycket omfattande arbete för att öka skyddet och stödet för barn och unga. Att tillsynsarbetet tidigare har brustit är allvarligt. Självfallet ska samhället ta sitt ansvar för barn och unga som är under samhällets försorg. Den förstärkta tillsynen är ett sätt att se till barnens bästa. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att vi yrkade på den reservation som handlade om riksnormen och försörjningsstödet. Men jag skulle vilja ta upp en väldigt konkret fråga med Magdalena Andersson. Det handlar om en motion om försörjningsstöd och ideellt skadestånd. Den motionen har skrivits av två socialdemokratiska kvinnor som vi i Vänsterpartiet stöder. De heter Eva-Lena Jansson och Carina Ohlsson. Jag kan läsa upp ur reservationen: Om ett brottsoffer som uppbär försörjningsstöd tilldöms ett ideellt skadestånd medför det att det skadeståndet räknas som inkomst när storleken på försörjningsstödet ska fastställas. Man får alltså mindre i försörjningsstöd och ingen nytta av skadeståndet. När det gäller en kvinna som misshandlats och våldtagits, får skadestånd och har lön, a-kassa eller sjukersättning påverkas inte det ideella skadeståndet. Men det gör det när man uppbär försörjningsstöd. Då kommer försörjningsstödet att minska, och hela skadeståndet beräknas kunna användas för hennes försörjning. Jag tycker att det är helt fel. Jag vet att frågan har varit uppe förut. Den förra regeringen sade att man skulle följa frågan, men det var ett antal partier som reserverade sig. Om det står rätt i betänkandet var det Magdalena Anderssons parti, m, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Tre allianspartier reserverade sig alltså i frågan. Har ni ändrat inställning i den här frågan? Tycker ni inte längre att man ska ha rätt till ideellt skadestånd om man råkar ut för ett brott och lever på försörjningsstöd? Vad beror det på att det avstyrks? Det är ingen ändring, vad jag ser, i faggorna.

Fru talman! I den här frågan har jag precis samma uppfattning som Eva Olofsson. Jag tycker att den som har blivit tilldömd ett skadestånd vid ett brottmål, kanske blivit offer för en förövare som man har levt tillsammans med tidigare, inte ska behöva använda detta skadestånd till sin försörjning. Det var en av anledningarna till att vi reserverade oss vid förra tillfället när det här ärendet var uppe. Såvitt jag förstår var det den dåvarande regeringens uppfattning att socialbidragstanken ställdes åt sidan om man skulle lyfta skadeståndet vid sidan om. Det var därför man avstod från att följa förslaget. Jag tror, om jag ska vara alldeles uppriktig, att det är ungefär så man har tänkt nu också på Socialdepartementet. Men jag tycker fortfarande precis likadant, och jag kommer att fortsatt driva på inför regeringen och inom alliansen för att det här så småningom ska kunna bli en gemensam uppfattning. Jag tror att vi där har samma uppfattning.

Fru talman! Då vill jag bara tacka för det svaret. Jag tror inte det finns minsta risk för att man utsätter sig för att bli brottsoffer för att försörjningsstödet inte ska sänkas, utan jag tror att det är helt riskfritt oavsett var vi ideologiskt står - om försörjningsstödet ska vara lite vidare och om vi vill ge lite större möjligheter för människor att existera eller om det ska vara väldigt knappt. Jag tycker att vi i den här frågan borde kunna förena oss. Jag hoppas att ni kan övertala Folkpartiet så att vi gemensamt ska kunna åstadkomma en ändring. Folkpartiet reserverade sig inte förra gången, men har de en annan uppfattning nu kan representanten för partiet säga det när han är uppe i talarstolen.

Fru talman! Magdalena Andersson frågade om vistelsebegreppet i sitt inledningsanförande och frågade om vår inställning och ändring där. Förra gången när detta var uppe sade Sveriges Kommuner och Landsting att det inte var något större problem. Men det här problemet har växt, och under tiden kan man ändra sig, precis som ni har gjort i den aktuella debatten, den föregående debatten om barnen. Utredningen kommer nu med sina förslag, och då får vi se vad man har kommit fram till. Vi kanske får enighet om att ändra i socialtjänstlagen och se till att människor som har stöd får sina tjänster betalda och också kan kräva det från hemkommunen. Jag skulle, Magdalena Andersson, återkomma om frågan om försörjningsstöden, den stora ökning som sker i landets kommuner när det gäller försörjningsstöd. Vi ser att människor som blivit utförsäkrade kommer i allt stridare strömmar till våra socialförvaltningar. Arbetslöshetsförsäkringen har blivit försämrad, det är låga ersättningar och så vidare. När det gäller barnfattigdomen är det kanske barn som har föräldrar som har hamnat mellan stolarna eller blivit utförsäkrade. Vad tänker regeringen göra?

Fru talman! Magdalena Andersson frågade om vistelsebegreppet i sitt inledningsanförande och frågade om vår inställning och ändring där. Förra gången när detta var uppe sade Sveriges Kommuner och Landsting att det inte var något större problem. Men det här problemet har växt, och under tiden kan man ändra sig, precis som ni har gjort i den aktuella debatten, den föregående debatten om barnen. Utredningen kommer nu med sina förslag, och då får vi se vad man har kommit fram till. Vi kanske får enighet om att ändra i socialtjänstlagen och se till att människor som har stöd får sina tjänster betalda och också kan kräva det från hemkommunen. Jag skulle, Magdalena Andersson, återkomma om frågan om försörjningsstöden, den stora ökning som sker i landets kommuner när det gäller försörjningsstöd. Vi ser att människor som blivit utförsäkrade kommer i allt stridare strömmar till våra socialförvaltningar. Arbetslöshetsförsäkringen har blivit försämrad, det är låga ersättningar och så vidare. När det gäller barnfattigdomen är det kanske barn som har föräldrar som har hamnat mellan stolarna eller blivit utförsäkrade. Vad tänker regeringen göra?

Fru talman! Vi kanske kan bli överens om vistelsebegreppet fram på vårkanten. Jag tyckte bara att det var lite smålustigt, men jag inser att det kanske var en del i det politiska spelet att Socialdemokraterna reserverade sig i frågan. Jag skulle vilja kommentera lite grann det Marina Pettersson säger om att höjda a-kasseavgifter har gjort att människor har lämnat a-kassan och sedan inte har pengar om eller när de blir med av sitt arbete. Jag gjorde en uträkning. Med hjälp av länken www.jobbskatteavdraget.se kan man titta efter hur det ser ut i ens egen kommun. Man talar om vilken inkomst man har och kan se efter vad som har hänt. En person i Jönköpings kommun, min hemkommun, som tjänar 19 000 kronor i månaden har år 2009 trots kommunalskattehöjningen i Jönköping ändå 1 148 kronor mer över i månaden än år 2006, när alliansregeringen tillträdde. Jag skulle vilja påstå, Marina Pettersson, att detta hade räckt och räcker till den höjda a-kasseavgiften.

Fru talman! Jag har inte pratat om a-kasseavgiften. Jag har pratat om försämringen och de låga ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen, om människor som efter 300 dagar, och om man har barn under 18 år 450 dagar, får 70 procents ersättning, sedan 65 procents ersättning, sedan går in i fas ett, två, tre, och sedan vet man ingenting. Cristina Husmark Pehrsson har lovat beträffande sjukförsäkringssystemet att det ska komma några trygghetsjobb när man har blivit utförsäkrad, samhällsnyttiga jobb. Men vad är det som kommer? Det är det vi vill ha svar på. Om man ser till att det finns tillräckligt med stimulanser, om man höjer statsbidraget till kommunerna och ser till att man lagar revorna i våra välfärdssystem kommer självklart färre människor att hamna i behov av försörjningsstöd ute i våra kommuner.

Fru talman! Jag noterade att Marina Pettersson sade i sitt inledningsanförande något som jag hörde i Värmland när jag var liten: Det är bättre att vara rik och frisk än att vara fattig och sjuk. Jag instämmer i det. Det är klart att det är. Jag tror att alla instämmer i det. Alla vill vara friska, och alla vill ha en chans att kunna ha något lite mer pengar att röra sig med. Vi har kommuner som kanske inte är riktigt så friska som de hade räknat med att vara, men i budgetpropositionen för 2009 fick de resurser på 34 miljarder kronor, för både 2009, 2010 och 2011. Nu ser vi att det här inte riktigt räcker till. Regeringen har en hög beredskap för att skjuta till mer resurser men kommer inte att göra det utan vidare. Det krävs en noggrann budgetprocess för att göra sådant. Det tror jag att Marina Pettersson också instämmer i. För att kunna hjälpa kommunerna till mer pengar måste man ha gått igenom väldigt noga vad det är som krävs, vilka parametrar man ska titta på, och så vidare. Det beskedet kommer i vårpropositionen i stället. (Applåder)

Fru talman! Socialutskottets betänkande om socialtjänstfrågor är i varje stycke mycket viktiga frågor. Jag tänkte ändå begränsa mig till några få. Vistelsebegreppet har varit uppe till diskussion nu i kammaren. Det har även varit uppe i några delar av Bohuslän som är mitt hemdistrikt och givetvis på många andra populära semesterorter under en lång rad av år. Det är en viktig fråga. Det handlar inte bara om att kommunerna får extra mycket att göra inom hemtjänsten då personer som är hemmahörande i en annan kommun får hjälp - detta kompenseras då från hemkommunen - utan det handlar också om den enskilde som inte alltid, som det ser ut i dag, med lätthet själv kan bestämma över sin situation. Därför är det bra att regeringen i februari 2008 beslutade om en utredning om just vistelsebegreppet i socialtjänstlagen. Syftet med utredningen är bland annat att ta ställning till hur ansvarsfördelningen mellan kommunerna kan förtydligas när det gäller enskilda personers vistelse i en annan kommun än hemkommunen. Då utredningens resultat ska redovisas senast den 30 april i år behöver vi inte föregripa den, utan vi kan lugnt vänta och hoppas på det bästa. Fru talman! Den sociala barn- och ungdomsvården är ett område som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag har under många år arbetat på ett utrednings- och behandlingshem för barn mellan noll och tolv år. Till det behandlingshemmet kom det många små fantastiska hjältar och hjältinnor som hade varit med om så mycket hemskheter under sin korta levnadstid som inte någon människa ska behöva vara med om under ett helt liv. De kom där med sina tunga bördor på de små axlarna. Jag minns särskilt en liten gosse. Han var sex och ett halvt år gammal. Det var precis vid skolstarten. Han hade en ryggsäck på ryggen, och han var så sammanbiten att det såg ut som om han var huggen i sten. Han hade blivit omhändertagen på skolan. Precis när det ringde in för första gången i hans liv kom polisen och socialtjänsten och tog honom. Jag lovar att han inte tog av sig ryggsäcken under den första veckan. Vi gjorde förstås allt som stod i vår makt för de här barnen, men vi kunde ju aldrig kompensera vad de hade varit med om eller det faktum att de hade blivit fråntagna sina föräldrar. Det allra viktigaste för oss i personalen var att se till att barnen fick en rejäl utredning och att utifrån den sedan försöka hitta de lösningar som var de bästa för de här barnen för att de skulle få ett bra liv framöver. Det är många aktörer runt ett barn i den här situationen, men det är socialtjänsten som alltid har det övergripande ansvaret för att se till att barnet ska få det som det behöver för sin fortsatta utveckling. Så här långt kan det vara rätt lika på de flesta socialkontor, men sedan, efter en eventuell placering, kan det se mycket olika ut. Fru talman! De flesta socialkontor sköter sina ålägganden, följer upp barnen och ser hur de har det så att de ska få sina rättigheter tillgodosedda. Men många, faktiskt för många, socialkontor missköter sina uppdrag. Det kan få till följd rätt så stora lidanden för barnen. Om man tänker på den lille gossen med sin ryggsäck räckte det med det som han hade varit med om. Han skulle aldrig behöva vara med om något mer som skulle störa hans utveckling. Jag vet inte hur det gick för honom. Häromkvällen var det ett tv-program som berättade att barn som var familjehemsplacerade hade en mycket lägre andel fullföljda gymnasieutbildningar än barn som inte var placerade. Att barn som blivit omhändertagna av samhället blir svikna och kränkta ytterligare en gång finns det inget försvar för. Vi måste vara hundraprocentigt säkra på att barn som samhället har tagit över ansvaret för ska få det de behöver. De ska aldrig mer behöva vittna om alltifrån ett litet ointresse till övergrepp efter att de har blivit placerade i familjehem eller HVB-hem. Det kan tyckas vara självklart att det inte är så, men vi vet att det förekommer. Det här gäller förstås även lite äldre barn och ungdomar som har blivit omhändertagna oavsett om det har gällt deras egna beteenden eller föräldrarnas. Fru talman! Det är därför enligt Centerpartiets och min mening inte en dag för tidigt att regeringen i december 2007 beslutade att ge en utredare uppdraget att se över bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga i socialtjänstlagen och LVU samt lämna förslag till de förändringar som bedöms nödvändiga. Det som ska ingå i uppdraget och som ska tas ställning till blir hur den sociala barn- och ungdomsvårdens övergripande mål och ansvar för barn och unga ska formuleras, om reglerna för anmälningsskyldighet behöver förtydligas och om socialnämndens möjlighet att anmäla brott mot barn ska ändras till en skyldighet. Jag tror att det är många som tror och har skrivit in i kommunen att det står ska och inte bör. Det handlar också om ifall reglerna om utredning av barns förhållanden behöver kompletteras, om reglerna om insatser enligt socialtjänstlagen och LVU behöver ändras, om villkoren för familjehem kan förbättras, om reglerna om uppföljning av insatser behöver förbättras och till sist men inte minst den viktiga frågan vilken kompetens som behövs för att arbeta inom den sociala barn- och ungdomsvården. När översynen av bestämmelserna är genomförd ska utredaren ta ställning till om bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga ska sammanföras i en särskild lag och om de bestämmelser i socialtjänstlagen som reglerar socialtjänstens familjerättsliga arbete ska föras över till den särskilda lagen. Utredningen ska vara slutförd den 15 juni 2009. Jag ska inte på något vis föregripa den utredningen. Jag kan bara hoppas på klokskap. Fru talman! När det gäller föräldrastöd och föräldrautbildning, som är en oerhört viktig insats som vi har pratat om förut och som givetvis är kopplad till det jag tidigare pratade om, har det redan behandlats av utskottet i betänkandet 2007/08: SoU11, En förnyad folkhälsopolitik, som riksdagen beslutat om. Till sist, fru talman, vill jag säga några ord om tvångsvård av gravida kvinnor som missbrukar under graviditeten. Jag och Centerpartiet tror att det kan vara en framkomlig väg för att på så sätt minska alkoholskador på barnen men också för att ge möjlighet för mamman under tiden som hon är omhändertagen att få både föräldrautbildning och behandling. Ytterst få mammor vill sina barn illa. De allra flesta vill också kunna ta hand om sitt barn. Det pågår ett arbete i Regeringskansliet med att bereda frågan om möjligheterna till tvångsvård av gravida. Så även här ser vi fram emot en förändring. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

Fru talman! Jag uppskattar att Maria Kornevik Jakobsson så mycket tog upp barnens situation, barn som på olika sätt är omhändertagna och vilket stort ansvar vi har. Vi har en historia som inte har varit så bra där. Men jag begärde egentligen replik för att jag funderar över var de människor som har missbruksproblem hamnar ute i socialtjänsten framöver. Det gjordes en stor satsning under s, v och mp, Ett kontrakt för livet, där man verkligen försökte lyfta upp missbruksvården efter att det hade varit ganska tufft under 90-talskrisen för många med missbruk. Vi satsade rätt mycket pengar, och man gjorde det här kontraktet mellan Statens institutionsstyrelse, den som hade missbruk och kommunen om att man helt enkelt skulle satsa på behandlingen. Man skulle få en bra eftervård, och så fick kommunerna rabatt. Det var man väldigt positiv till ute i kommunerna, och vad jag vet är man positiv till det här också. Detta har fortsatt ända till 2008 tack vare att pengarna räckte dit, men nu är det slut. Mobilisering mot narkotika var en annan stor satsning som innebar kraftfull utveckling av missbruksarbetet ute i kommunerna. Inte minst försökte man göra insatser för dem som har ganska stora missbruksproblem, men det handlade också om att hitta nya metoder. Just nu ligger det 75 miljoner till förebyggande arbete mot alkohol och narkotika, men de här insatserna är över. Inga nya pengar har satsats på dem, och i nuvarande läge ute i kommunerna kan man starkt befara att missbruksvården inte kommer att prioriteras framför skola, förskola och äldreomsorg. Jag skulle alltså vilja höra hur vi ska se till att missbruksvården inte drattar på ändan och hur vi ska se till att de människor som är i den och har en väldigt utsatt situation inte blir utan hjälp, stöd och behandling.

Fru talman! Det Eva Olofsson tar upp är en oerhörd tragedi, speciellt när det gäller barnfamiljer där man överger barnen helt och hållet på grund av missbruk. Det finns många bra och en del dåliga exempel på behandling. Jag kan själv tycka att behandling som bygger på att andra ska bestämma och tala om hur den behövande ska ha det för det mesta misslyckas. I Härryda kommun, som jag själv kommer ifrån och som jag egentligen har mest erfarenhet av eftersom jag har suttit i sociala utskottet där, har de som har arbetat med vuxna missbrukare alltid fört en otroligt nära kommunikation med dem. Man har nästan helt och hållet gått efter vad personerna i fråga behöver. Det har varit olika lösningar som har varit väldigt individanpassade, ibland till och med på gränsen till något man rent juridiskt inte får göra. Man har byggt små hus på en gård och så vidare. Jag tror alltså att man i det läge som man är i nu skulle våga pröva lite nya lösningar och inte ovanifrån hela tiden tro saker, för det tycker jag att både denna och föregående debatt har handlat om. Det handlar om så enkla lösningar. Jag tror att det finns fler lösningar än det finns problem.

Fru talman! Jag tror också att man behöver pröva olika lösningar, men jag tror inte att det svar som Maria Kornevik Jakobsson gav räcker. Vi vet ju att många människor som är i ett tungt missbruk behöver hjälp med en gång, när de kan få hjälp. Ska de vänta i en eller flera månader på att få hjälp kan de i värsta fall ha avlidit eller gått ned sig väldigt mycket. Kvinnor kan tvingas kvar i prostitution och annat för att finansiera sitt missbruk. Det var bland annat dessa personer som det inte hade satsats så himla mycket på när det var ont om pengar i kommunerna tidigare som man verkligen ville ta ett tag för. Man kan också säga att Mobilisering mot narkotika ökade kunskaperna. Man prövade en mängd olika metoder runt om i kommunerna, för det var ett väldigt brett utvecklingsarbete med olika insatser och erfarenhetsutbyte där man också utvärderade vad som hände. Min oro gäller alltså egentligen om det kommer att bli så nu igen att människor med missbruk helt enkelt blir utan vård och behandling eller att de får vänta så länge att de går ned sig, lever i ett utsatt läge och till med avlider innan de får den hjälp och det stöd de ska få. På vilket sätt ska alliansen garantera att kommunerna klarar av att göra den här fortsatta satsningen på dem som är i aktivt missbruk när nu skatterna minskar, försörjningsstödet ökar och man helt enkelt måste göra besparingar? Ser inte alliansen någon risk att just människor med missbruk kommer att vara en av de grupper som riskerar att komma rejält i kläm i det här läget?

Fru talman! När Eva Olofsson talade tänkte jag lite på hur det var förut kontra hur det är i dag. Eva Olofsson gav några konkreta förslag, men jag har inte, trots att jag lever i närheten av Eva Olofssons Göteborg och bor bara sex kilometer därifrån, uppfattat att vi har haft så gigantiskt stora möjligheter att rädda våra missbrukare. Det har liksom inte funnits någon rak väg ut ur missbruket. Det har lyckats på vissa ställen. Det har funnits vissa eldsjälar som har kunnat hitta nyckeln till vissa personer, men det finns tyvärr inte någon rak linje som har gällt. I så fall hade det varit lätt, för då hade vi kunnat gå tillbaka till det. Personer som missbrukar är socialtjänstens absoluta ansvar. Det är upp till varje kommun att se till att de medborgare som bor i kommunen får vad de behöver. Jag skulle bli förvånad om man släppte taget om de personer som har det här behovet, för politiker och tjänstemän i en klok kommunledning förstår vad det skulle kosta om det skulle inträffa. När Eva Olofsson pratade om Göteborg vet jag inte om det var Meros Camping hon menade. Även om det har hånats många gånger har det faktiskt bedrivits behandling där för personer som ingen annan har velat ha. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men nu finns inte heller detta i Göteborg, och det tror jag inte är alliansregeringens förskyllan. Det är heller inget vi skulle ha velat ha.

Fru talman! För två år sedan låg Rebecka på ett golv och kräktes. Hon hade precis fyllt 16 år och hade just testat heroin för första gången. Rebecka var 15 år när hon för första gången hamnade på ett behandlingshem - ett hem för vård eller boende. Hon hade länge varit bråkig och aggressiv och rymde i tidig ålder hemifrån. Hon drack sprit och experimenterade med droger. Rebecka har befunnit sig på så kallade HVB-hem under tre år av sitt liv. Hon beskriver för Sundsvalls Tidning i november förra året hur hon upplever den situationen: "Det blev bara värre för mig. Det var bråk med de andra och jag mådde bara sämre." Hon avslutar med att säga att det var inte mycket till vård. Det finns många som Rebecka runt om i Sverige. År 2007 var 21 500 barn placerade i samhällets vård, antingen i familjehem eller på behandlingshem, HVB. Det är en ökning med ungefär 20 procent på bara sju år. Den intressanta frågan är vad som händer med de barn som blir placerade i samhällets vård - barn som Rebecka som omhändertas och inte längre lever med sina biologiska föräldrar. Sanningen är att den bilden ofta är väldigt dyster. Socialstyrelsen har granskat hur det ser ut för tonårspojkar generellt sett och sedan jämfört med de tonårspojkar som blir placerade. Rapporten visar på mycket skrämmande resultat. Det är tio gånger större sannolikhet att barn som blir placerade är döda vid 25 års ålder än pojkar generellt sett. Det är 30 gånger större sannolikhet att en placerad pojke hamnar på sjukhus på grund av suicidförsök, psykisk sjukdom eller missbruk. Så här kan man fortsätta på punkt efter punkt. Det är naturligtvis så att det runt om i den sociala barn- och ungdomsvården i Sverige görs fantastiska insatser. Många gör ett mycket gott jobb. Men den generella bilden är tyvärr väldigt negativ. Man måste se sanningen i vitögat. Den sociala barn- och ungdomsvården i Sverige i dag är ett gigantiskt misslyckande. Fru talman! Vad behöver då göras för att se till att vi rätar upp den sociala barn- och ungdomsvården i Sverige? Jag tror att det behövs ett antal olika åtgärder. För det första måste vi se till att vi inför en nationell auktorisation, en licens, för dem som ska driva behandlingshem, alltså HVB. I dag är det faktiskt så att vi inte ställer några precisa krav vare sig på dem som driver behandlingshem, på dem som jobbar på behandlingshem eller på innehållet i den vård som bedrivs på behandlingshemmet. Låt oss föreställa oss hur det skulle vara om vi tillämpade den principen i den svenska sjukvården i övrigt. Om talmannen bröt benet och tog sig till närmaste vårdcentral och där möttes av någon som sade att man inte riktigt visste om den här personen var läkare över huvud taget men den personen sade: Jag tror att det funkar bra med en Alvedon. Skulle vi acceptera ett sådant förhållningssätt i den svenska sjukvården? Nej, det skulle vi naturligtvis inte göra. Tyvärr är det så att det förhållningssättet präglar väldigt mycket av den sociala barn- och ungdomsvården i Sverige i dag. Det måste bli en kraftig skärpning. Vi måste se till att vi har professionell och engagerad personal på våra behandlingshem. För det andra måste vi satsa på metodutveckling inom den svenska barn- och ungdomsvården. Vi satsar i dag 8 miljarder kronor på både familjehemsplaceringar och placeringar inom HVB. Sanningen är att vi vet väldigt lite om de här pengarna över huvud taget ger någon effekt, om de över huvud taget ger något resultat. Bo Vinnerljung är professor vid Socialstyrelsen och han säger så här: Mycket lite av den institutionsvård som finns i Sverige har utvärderats. Vi vet inte om behandlingen har positiva, skadliga eller inga effekter alls. Lyssna nu mycket noga på den meningen: Vi vet inte om behandlingen har positiva, skadliga eller inga effekter alls. Detta är ju ett gigantiskt underbetyg på hur vi politiker har bedrivit politiken när det gäller den sociala barn- och ungdomsvården under decennier. Det ansvaret är säkert delat av många partier. Jag vill gärna säga det. Vi måste se till att vi nu gör en nationell satsning så att vi får metoder som vi vet verkligen fungerar i den sociala barn- och ungdomsvården. Det är ju de mest utsatta barnen i det svenska samhället som vi pratar om. För det tredje tror jag, fru talman, att vi behöver skärpt tillsyn inom den sociala barn- och ungdomsvården. Där gör regeringen en mycket stor reform som kommer att presenteras senare under våren. Det blir skärpt tillsyn, och man ser till att vi får en kraftigt ökad kompetens. Kunskapen i den tillsynen flyttas från länsstyrelserna till Socialstyrelsen. Vi tror också från Folkpartiets sida, fru talman, att vi behöver se till att varje barn som hamnar i situationen att behöva bli placerad får en egen socialsekreterare, en egen person som man kan vända sig till i stället för att bollas runt mellan olika personer på socialtjänsten. Vi tror att vi behöver mer stöd till familjehemmen. Vi tror också att vi behöver en samlad barn- och ungdomshälsa där alla de här enheterna, mödravårdscentral, barnavårdscentral, barn- och ungdomspsykiatri och ungdomsmottagningar, samverkar och finns under ett och samma tak så att man inte som barn och ungdom i dag ska behöva röras runt i den kommunala eller landstingskommunala byråkratin utan verkligen får stöd och hjälp under ett och samma tak. De som omhändertas, som Rebecka, är de sköraste och mest utsatta barnen i det svenska samhället. Det är de som har störst behov av att få en professionell omsorg och en engagerad omsorg. Men gång på gång har det svenska samhället svikit de här barnen. Jag tycker att vi måste vägra att acceptera att det fortsätter på det sättet. Det är dags att vi tar upp kampen för de glömda barnen, fru talman. Avslutningsvis vill jag bara säga att vi nu, precis som flera talare har sagt, befinner oss i mycket tuffa ekonomiska tider. Det har knappast undgått någon. Själva definitionen av att man befinner sig i tuffa ekonomiska tider är att i stort sett alla har dåligt med pengar. Det gäller staten, det gäller kommunerna och det gäller landstingen. Det gäller också alla privatpersoner. Då är det viktigt att konstatera att regeringen faktiskt för en mycket expansiv politik. Man ser till att satsa på åtgärder för att de människor som hamnar i arbetslöshet snabbt får utbildning, man satsar på forskning och man satsar på välfärden. Det görs inom ramen för en ansvarsfull ekonomisk politik. Det är nämligen så att för man ingen ansvarsfull ekonomisk politik och kör man statsfinanserna i botten är det de allra fattigaste som drabbas allra hårdast. Jag tror också att det är viktigt att vi, nu när vi talar om hur vi ska klara den här krisen, hur vi ska klara de mest centrala välfärdsvärdena i den svenska välfärdsstaten, vågar prioritera. Vi måste våga prioritera. Tittar man runt om i Sverige i dag ser man att det finns en hel del skrämmande exempel på hur kommuner prioriterar, eller kanske inte prioriterar. I Luleå till exempel vill den socialistiska majoriteten i dessa kristider, när man kanske tvingas säga upp personal i kommunen, bygga en ny evenemangsarena som kostar 15 miljoner kronor enbart i drift. Samtidigt har samma kommunpolitiker mage att komma till staten och säga: Vi behöver mer pengar för att klara välfärden. Nej, det handlar också om att vi måste våga prioritera nu när vi har tuffa ekonomiska tider. Fru talman! I tuffa ekonomiska tider krävs det hårda nypor för att värna mjuka värden. (Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Av de 89 motionsyrkanden som är från allmänna motionstiden 2007 och 2008 finns det många viktiga frågor som jag hade önskat - och jag vågar säga regeringen också - att man hade sluppit ha yrkanden på. Varför har man då yrkandena? Jo, därför att det är så enormt stora behov inom den här sektorn, och har vi varit dåliga på att följa upp hur det fungerar. Rättare sagt, vi har inte haft inrapporteringssystem så att vi ens har vetat hur många barn vi har omhändertagit. Magdalena Andersson och jag, vet jag säkert, satt i den utredning för några år sedan - det gäller även Christer Engelhardt; det är riktigt, Christer - som arbetade med barn som hade varit omhändertagna enligt LVU. Jag tror att vi alla var chockade över att det fanns så dålig kunskap om den verklighet som väldigt många barn levde i. Jag tror att det finns stor anledning till en enorm ödmjukhet från oss alla, såväl för kommun- och landstingspolitiker som för oss på nationell nivå, för att vi inte tillräckligt kraftfullt har arbetat med den här frågan. Jag är ändå glad att kunna säga att regeringen har tagit detta på allvar. Ett exempel på det är väl den grupp människor som tar emot de kvinnor och män som känner att de har blivit misshandlade när de har placerats i olika hem under åren. Det har varit så många som har velat komma så att det nästan är omöjligt att stänga butiken. Där har vi anledning en gång till att fundera på hur vi ska göra för att det inte ska upprepas. Jag tror att det var min kollega Tobias Krantz som alldeles nyss talade om kunskap. Vi kan inte tänka oss att acceptera att någon, vare sig det är talmannen eller någon annan som gör sig illa i ett ben eller har hjärtproblem, möts av att vem som helst kommer och säger: Ta en Alvedon, en Treo eller vad du vill! Vi måste kräva kunskap för den grupp människor som vårdar och hjälper de av våra barn som har det svårt. Fru talman! Jag tänker använda mina minuter, och jag ska försöka hålla mig inom de minuter jag har anmält, nämligen sex minuter, till att tala om de stora grupper människor som har missbruksproblem. Vi ska ha klart för oss att kommunen enligt socialtjänstlagen har ansvaret tillsammans med landstinget. På grund av att man såg att det här inte fungerade tillsatte alliansregeringen - jag tror att det var den 1 april - en utredning där man ska göra en översyn av missbruks- och beroendevården med uppdraget att göra en samlad översyn inom helheten. Det ska göras med utgångspunkt i både kommun- och landstingsinsatser och statens insatser. Det här är ett jätteuppdrag som tar tid. Därför har utredningen fått tid fram till 2010 på sig, till och med i slutet av 2010. Det är naturligtvis å ena sidan för de ungdomar och vuxna med problem i dag kanske inte så stor tröst att det ska komma ett utredningsförslag i slutet av nästa år, men å andra sidan måste arbetet göras grundligt så att vi på det sättet kan få verktyg för att se till att det blir bättre i framtiden. Det här tyckte regeringen var så pass viktigt att man tog upp det i regeringsförklaringen. Man talar också om att det finns en stor risk att dessa barn, ungdomar och vuxna hamnar mellan stolarna. Jag delar Eva Olofssons och andras oro inom oppositionen att människor med missbruksproblem inte kan få den hjälp de behöver när de behöver den. Framför allt, herr talman, har jag kritiserat att det enbart ska vara en vårdmodell. Vi måste förstå att vi behöver olika vårdmodeller som passar olika personer och deras egna problem - vi är olika som människor. En del människor behöver en sluten vårdform för att komma ur ett missbruk. Andra klarar det med polikliniska resurser. För att alla ska få hjälp måste de olika sakerna finnas i en kommun, så att det verkligen kan bli en valfrihet. Vi tror att regeringens förslag om valfrihet i kommunerna när det gäller både socialtjänsten och äldrevården ska vara till hjälp så att det kan växa upp goda och bra vårdformer. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Det lider mot vår. Ett säkert vårtecken i Bohuslän är att husen ute i skärgården börjar fyllas. De fylls med människor som bor där under en del av sommaren eller till och med en ganska lång del av sommaren. Ett antal av dessa är människor som behöver olika former av hjälp och stöd för att bo och klara sin dag. De har bistånd beviljat i sina hemkommuner. Det är ett bistånd som sommarkommunerna får hjälpa till med att tillgodose. I en del fall kan det vara under hela perioden från nu och fram till kanske i oktober i höst. Det innebär en ganska stor påfrestning för sommarkommunerna både ekonomiskt och personellt. Därför har det under många år varit viktigt för oss socialdemokrater i Bohuslän att försöka driva på utvecklingen så att kommunerna som bär en stor del av det praktiska ansvaret under en stor del av året också ska ha möjligheten att få en ekonomisk ersättning av dessa personers hemkommuner. Det ska vara möjligt att fakturera boendekommunen för det som utförs vad gäller hemtjänst och annan service för oftast äldre människor som väljer att bo en stor del av året i sitt sommarhus. Vi välkomnar dessa människor till Bohuslän. Alla människor är välkomna till Bohuslän, skulle jag säga. Möjligen kanske inte alla behöver komma exakt samma vecka. Ibland, framför allt mitt i sommaren, är det å ena sidan lite trångt ska medges. Då brukar å andra sidan vi bohuslänningar kanske ta vår tillflykt någon annanstans och undvika den värsta anstormningen, ska jag väl erkänna. I dag gäller regeln att den kommun som brukaren vistas i och som har ett behov av hemtjänst inte kan fakturera - i varje fall finns det inte någon förpliktelse för boendekommunen, hemkommunen, att betala en sådan faktura. Det är också ett planeringsproblem. Därför tycker vi att det är viktigt att ändra lagstiftningen så att det blir möjligt för sommarkommunerna, inte bara i Bohuslän utan också på andra platser i landet där det finns en stor del sommarboende, att få den ekonomiska ersättningen och en möjlighet att planera bättre för de insatser som behöver göras. Vi vill att det ska vara full frihet för människor att välja var de ska vistas, men vi vill också kunna hjälpa dem på ett bra sätt med den service som de behöver. Därför anser vi att riksdagen ska besluta om en ändring av socialtjänstlagen som möjliggör för kommunen som utför hemtjänsten för dessa personer som bor någon annanstans att få ersättning för det. Nu vet jag att man i betänkandet hänvisar till att det pågår ett utredningsarbete om detta. Det gör det, och det är kanske en av maktens baksidor att man ibland är för saker men måste hänvisa till pågående utredningar. Jag vet att jag har riksdagskamrater från valkretsen från andra partier som länge har drivit denna fråga, men nu hamnar de i baklås när vi ska votera om detta och får för tillfället avslå vår motion. Jag hoppas att vi kan lösa frågan långsiktigt och på ett bra sätt. Jag ser fram emot vad utredningen kommer att presentera, och jag hoppas att det går i en riktning som gör det ekonomiskt och praktiskt möjligt att möta dessa människor och deras vård- och servicebehov på ett bra sätt. Jag yrkar bifall till reservation 1 av Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet.

Herr talman! Jag gissar att Kenneth Forslund inte var inne i kammaren när vi diskuterade vistelsebegreppet. Jag redovisade den förra mandatperiodens diskussioner om vistelsebegreppet. Alliansen hade då en reservation, i princip ordagrann med den som nu finns i det här betänkandet. Det är självklart glädjande för oss i alliansen att regeringen tog fasta på det alliansen sade i riksdagen 2006 och därför har beslutat om en utredning av vistelsebegreppet, för att det inte ska bli precis så illa som vi sade då och som Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet då sade att de inte höll med om. Nu är det roligt att det ser ut att bli en enighet i frågan, men jag förstår inte varför någon ska tycka att det är bättre att yrka bifall till Forslunds reservation än att glädjas åt en utredning som är klar och kommer att presenteras redan den 30 april.

Herr talman! Tack, Magdalena Andersson! Huruvida jag ska glädjas åt utredningen när den presenteras ska jag avgöra när jag ser vad som står i den. Om det går i den riktningen är jag gärna med och gläds över utredningens resultat. Vi socialdemokrater i Bohuslän och andra partier i Bohuslän har länge drivit frågan. Vi har en speciell situation med många människor som kommer till oss under framför allt sommarhalvåret. Där har den här situationen varit påtaglig under många år. Det ska ärligt sägas att det har tagit lite tid att öka förståelsen i resten av vårt ganska stora parti om att det här är en situation som måste tas på allvar. Den får framför allt i de befolkningsmässigt små kommunerna stora konsekvenser ekonomiskt och praktiskt. Man har också bekymmer med att lösa det här resursmässigt. Bortsett från pengarna har man bekymmer med att få fram tillräckligt med personal mitt i sommaren för att kunna klara vård- och servicebehoven. Nu är vi ett läge där det inte bara är socialdemokraterna i Bohuslän som yrkar bifall till vår motion, utan vi kan yrka bifall till en reservation och har hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen med oss. Det ser jag som ett framsteg, och jag tycker att det är bra att vi har lyckats driva det så här långt. Jag ser fram mot utredningens resultat.

Herr talman! En socialdemokrat från Bohuslän är glad över att han nu får yrka bifall till en gemensam socialdemokratisk reservation. Det låter väl bra. Men en socialdemokrat från Bohuslän skulle i stället kunna säga: Vad bra att alliansregeringen nu gör det som bohuslänningarna har velat i så väldigt många år! Det vore nästan lite ärligare.

Herr talman! Jag ska glädjas den dag jag vet vad jag har att glädjas åt. Om det kommer ett bra utredningsförslag som går i den här riktningen kan jag i alla fall bocka av ett bra förslag som den borgerliga regeringen har lyckats lägga fram under sina hittills två och ett halvt år. Kanske det kan komma fler bra förslag under resten av mandatperioden också - man ska aldrig utesluta någonting.

Herr talman! I dag har man pratat en hel del om barnavård, socialtjänstlagen med mera. För mig som socialarbetare eller politiker är det, precis som för er andra, lätt att stå här i talarstolen och prata, diskutera och resonera om hur andra ska göra. Men verkligheten fungerar annorlunda, på grund av antingen otydliga mål eller brist på visioner om hur människors liv och vardag ska formas. Tyvärr har barn och ungdomar, precis som alla andra människor, olika förutsättningar. Beroende på varifrån man kommer, var i landet man bor, vilken förort man bor i och vilka utbildningsmöjligheter föräldrar och ungdomar har haft är förutsättningarna väldigt olika för olika människor. Jag skulle i dag vilja prata om just de barn som är utsatta, särskilt barn med invandrarbakgrund som med eller utan LVU skickas till föräldrarnas gamla hemländer på grund av att socialtjänsten, skolan och föräldrarna har misslyckats med uppfostran av barnen. I det svenska samhället - det reformistiska samhället, rättssamhället - har man lagar, regler och normer för att skydda inte minst våra barn och ungdomar. Men om inte ens lagen skyddar dem, vem ska de då ha tilltro till? Vilka vuxna? Är det samhället? Är det skolan? Är det föräldrar som har svikit dem? Tv-tittare, utskottsledamöter, herr talman! Som Amineh Kakabaveh, som ordförande i Varken hora eller kuvad och som socialarbetare i förorterna Skärholmen och Botkyrka innan jag kom till riksdagen blir jag uppringd nästan dagligen, på helger och kvällar av tjejer och föräldrar vilkas barn känner ungdomar från Örebro län, mellersta Sverige, sydost och Stockholm som har blivit bortrövade till Ghana, Gambia, Jemen, Irak, Syrien och olika delar av Afrika och Asien. Föräldrarna kom hit på grund av att det var krig i deras hemländer och att det inte fanns trygghet. Men barnen skickas dit utan att någon frågar: Vem ska ta hand om de barnen? Oftast tas deras ID-handlingar ifrån dem för att de inte ska kunna använda dem innan de blivit 18 år. Jag känner till två tjejer från Örebro län. En är 18 år och har blivit bortgift, och den andra har blivit bortlovad. Det finns sådana sanningar. Det finns många som är omhändertagna enligt LVU eller som är aktuella hos socialtjänsten, men man tillåter detta på grund av att det står i lagen om föräldrarnas egenmäktighet. Det används, och man kan inte stå emot det. Därför har jag i min motion föreslagit att man ska skärpa LVU och att det ska vara straffbart att röva bort barn enligt LVU. De barn som utsätts för olika faror, framför allt tvångsgifte, ska ha möjlighet att omhändertas enligt socialtjänstlagen och LVU, lagen om vård av unga. Det finns faktiskt möjlighet att stoppa det här. Om bin Ladin kommer till Europa är CIA och hela Europa inblandade i att stoppa honom, men varför kan man inte stoppa barn, ungdomar och kvinnor som blir utsatta i detta land? Varför? Det går att göra, om hela Europa samverkar och det står i passet att de är omhändertagna enligt LVU och att det är olagligt att skicka i väg dem. I många länder är det brottsligt att vara narkoman och att vara brottsling, men man skickar dit ungdomar. Den dag de är 18 år kommer de tillbaka, och vi förväntar oss att de ska vara jämställda och ta hänsyn till våra lagar och normer. Men herregud! Hur ska de kunna ha tillit till samhället och till vuxna? Enligt skollagen är barn under 16 år skolpliktiga - eller hur? Varför gäller det inte alla? Vänner! Man kan stå här och prata hur mycket som helst, men det svider i hjärtat när flickor ringer och säger så här: Amineh! Jag hatar min pappa, för han har också tagit ifrån mig min telefon! Men socialen säger att det bästa är att vara hos sin egen familj. Det är inte rättvist mot barnen. Vi lägger så mycket pengar på BBIC, Barns behov i centrum, som är en modell från andra länder fast vi har egna modeller som inte fungerar. Se till att de fungerar! Se till att samverkan mellan skolan och socialtjänsten förbättras! Jag själv tror inte på straff, för det är inte bra att bestraffa människor. Men ibland måste man helt enkelt skärpa lagen för att skydda individerna. De har egna viljor, precis som svenska eller andra barn och ungdomar. De här tjejerna vill också vara egna individer och vara fria från förtryck och från tradition. Jag vet att det inte beror på föräldrarnas illvilja, för de vill inte sina barn illa. Men de är helt misslyckade. Det finns inte utbildningar, och de vet inte hur man ska bete sig eller vilka socialtjänstens och samhällets krav är. Man övergår till regression, där det är bättre att farfar, någon kusin eller faster i ett land som man har flytt från av olika skäl tar hand om barnen, och så skickas de dit. Vi i Vänsterpartiet skrev den här motionen, men det finns inte så mycket stöd. Jag vet att utredningen om LVU kommer, men jag vet inte hur man tänker eller om det ens finns det här perspektivet på barnen. Säg att de är tio stycken per år! Det är tio liv som vi förstör. Ett liv är ett liv. Vi säger i Sverige att en röst är en röst. Det är jätteviktigt att komma ihåg det. Man kan prata hur länge som helst om det här, men jag har inte så mycket talartid. Jag har också skrivit en motion om SL-kortet, och det är verkligen dags att man från alliansens sida ser till att människor i förorterna inte är fångar. Sedan alliansen kom till makten har man tagit ifrån tusentals människor SL-kort. Många barn och ungdomar är fångar i sina förorter. De kan inte ta del av samhällets liv och kultur. Jag hoppas verkligen att man ser till att komma till rätta med det här. Menar man på allvar att det här är barnperspektiv och jämställdhet? Det är ju kvinnorna som drabbas. Så fort familjens ekonomi drabbas är det kvinnan och barnen som måste ta de förödande konsekvenserna. Därför är det dags att de familjer som har försörjningsstöd får tillbaka SL-kortet. I detta anförande instämde Elina Linna (v).