Anf. 196 Lars Ångström (Mp)
Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Åhöra-
re på läktaren! Protokollsläsare! En bilolycka är något
väldigt hemskt, men det är förmodligen en av de
viktigaste informationskällorna för ett förbättrat sä-
kerhetstänkande vad avser både biltillverkning och
trafiksäkerhet. Anledningen till att man i USA ägnar
månader eller år åt att plocka isär en rymdfärja bit för
bit och montera ihop den igen är att man vill lära sig
vad som gick fel och vad som orsakade olyckan. Man
spar inga kostnader.
Anledningen till att vi diskuterar Estonia här, nio
år efter förlisningen, är att det genomfördes en un-
dermålig utredning som vi inte lärde oss tillräckligt
av för att dra slutsatser. Den är undermålig i flera
aspekter. Den första är att utredningen inte förklarade
sjunkningsförloppet. Man vet inte hur det gick till.
Haveriutredningen misslyckades således med sin allra
viktigaste uppgift, nämligen att förklara hur olyckan
gick till.
Det här handlar ju, fru talman, om sjösäkerhet.
Om man inte vet hur olyckan gick till, ja, då kan man
ju heller inte vidta rätt åtgärder för att förhindra att en
liknande olycka sker i framtiden.
Det andra som gör att utredningen är undermålig
är att fortfarande i dag, nio år efter katastrofen, har
inget ansvar utdömts. Det här handlar om rättssäker-
het. Hur kan över ett halvt tusen svenska medborgare
dö i en olycka utan att ens en försumlighet har be-
gåtts?
Det är av de här två skälen, fru talman, som det är
oerhört viktigt att nå ökad klarhet om Estonias förlis-
ning - bakåt, vad gäller rättssäkerheten för alla dem
som drabbades, men också framåt, för en framtida
ökad sjösäkerhet.
Kritiken mot den här utredningen har ju inte förts
fram av några rättshaverister eller privatspanare, utan
det är ju en massiv, välformulerad och väl under-
byggd kritik som förs fram av de främsta sjö- och
skeppstekniska institutionerna i världen och de
främsta sjösäkerhetsorganisationerna i världen. Jag
ska ta upp två. Sveriges Fartygsbefälsförening skri-
ver: "Det är inte ett fåtal experter som framfört kritik,
praktiskt taget hela den samlade sjöfartsvärlden både
nationellt och internationellt har en annan uppfattning
än den som redovisats av IHK. Det går inte bara att
bemöta denna kritik med tystnad. Vi måste få veta
sanningen."
Ett internationellt exempel är Internationella
Transportarbetarefederationen, som har åsikten att
Haverikommissionens arbete var en politisk uppgö-
relse, inte en utredning om omständigheterna kring
haveriet.
Vi har också professorer på de svenska universi-
teten som har fört fram välformulerad kritik, och jag
ska väldigt kort ta de tre viktigaste punkterna som ger
oss anledning att bifalla reservation 3.
Den första är sjunkförloppet. Det är alltså det vik-
tigaste som Haverikommissionen misslyckades med
att visa. Haverikommissionen hävdade ju att det var
på grund av att vatten kom in på bildäcket ovanför
vattenlinjen som fartyget sjönk, men den internatio-
nella expertisen hävdar att när vatten kommer in högt
upp i ett fartyg, ovanför vattenlinjen, så blir det insta-
bilt och slår runt. Vi har bilfärjan Jan Hewelius och
en lång rad andra exempel som visar just detta. Farty-
get slår runt inom loppet av minuter och kan sedan
flyta på den oerhörda flytkraft som finns i den luft
som finns i den undre delen av fartyget. Fartyget kan
flyta i timmar, dagar och till och med veckor.
Men som ni alla säkert känner till sjönk Estonia
väldigt snabbt, på 40-45 minuter, utan att slå runt,
vilket visar att det också måste ha kommit in stora
mängder vatten väldigt snabbt under bildäcket. Have-
rikommissionen förmår inte att förklara hur det gick
till, och ledamöter har nu i efterhand erkänt att man
misslyckades. Man kunde inte visa hur det här gick
till. Det är naturligtvis helt oacceptabelt att en haveri-
kommission inte klarar av sin viktigaste uppgift.
Därför är det viktigt att granska den här kritiken.
Är det så att de internationella institutionerna har rätt,
ja, då finns det ju anledning att göra om utredningen.
Är det så att de här institutionerna, experterna och
professorerna har fel, ja, då är det också ett allvarligt
problem. Då har vi en mängd tokstollar runtom som
kan hota sjösäkerheten. Oavsett utfallet av en gransk-
ning av kritiken är det viktigt för samhället att den
granskningen görs.
Det andra stora frågetecknet utgörs av filmmateri-
al som har spelats in på Estonia under oktober och
december 1994. Det finns sekvenser där som är tagna
inifrån bildäck på färjan, trots att myndighetspersoner
har förnekat att man har varit inne på bildäck. Jag har
själv sett det här filmmaterialet. Man hör dykledaren
säga: Vi är nu inne på bildäck. Vi rör oss nu inåt på
bildäck. Vi får inte gå längre in än 15 meter enligt
den överenskommelse vi har.
Varför är det här en viktig fråga att försöka utre-
da? Jo, man har förnekat att den här stora robotkame-
ran var inne på bildäck, därför att den kan inte ha
kommit dit in. Det finns inga öppningar, inga dörrar,
inga fönster och inget öppet bogvisir som kunde ha
låtit den här stora robotkameran manövrera in här.
Om det här filmmaterialet är sant och inte falskt så
visar det att det någonstans i vraket finns en stor öpp-
ning där robotkameran har kommit in. Det är då vik-
tigt att granska det här materialet och den kritik som
har kommit fram.
På filmmaterialet finns också en logg som visar
hur kameran rör sig i djupled och i sidled och hur
lång tid det tar. Det finns en faktagrupp som utifrån
denna logg har rekonstruerat robotkamerans rörelser,
och även den rekonstruktionen visar att kameran tar
sig in genom fartygssidan på bildäck.
Jag tycker att det är viktigt att vi granskar den här
kritiken och den här rekonstruktionen. Är rekon-
struktionen riktigt gjord? Visar filmmaterialet det
som man säger på filmmaterialet, det vill säga att
filmen är inspelad inne på bildäck, ja, då bevisar ju
det i så fall att det finns ett hål i fartyget som Haveri-
kommissionen inte har nämnt med ett ord, men som i
så fall skulle kunna förklara hur stora vattenmängder
kommit in i fartyget under kort tid.
Oavsett om det här är ett förfalskat filmmaterial
från myndigheterna eller om det är ett riktigt film-
material är det viktigt att granska materialet och att
komma till klarhet om vad det är som visas. Vi kan ju
inte bara acceptera att här finns ett filmmaterial som
visar någonting som egentligen skulle vara omöjligt
men som, om det är riktigt, kanske ger en helt annan
förklaring till det snabba sjunkningsförloppet.
Jag har svårt att förstå varför till exempel Center-
partiet inte vill att det här materialet ska granskas.
Vad är skälet till att man absolut inte vill se ifall det
är riktigt eller inte?
Det tredje stora frågetecknet, fru talman, gäller
den noggranna inspektion som gjordes av Estonia
timmarna innan hon lämnade Tallin för sin sista resa.
Det svenska sjöfartsverket hade två inspektörer på
plats i Tallin som gjorde en noggrann inspektion
tillsammans med sina estniska kolleger. Under den
här inspektionen, som protokollfördes, fann man inte
mindre än 14 fel varav fem var av så allvarlig karak-
tär att fartyget enligt internationella sjölagar förbjöds
att lämna hamn innan felen hade åtgärdats. Vi vet alla
att fartyget inte stoppades, utan fartyget lämnade
hamn trots att man inte hade tillåtelse till det. Vi vet
vad som sedan hände.
Det som är allvarligt med det här är att man i Ha-
verikommissionens rapport har publicerat ett proto-
koll från inspektionen men det protokollet har mani-
pulerats. Utskottet har haft möjlighet att ta del av de
här protokollen som funnits på en lång rad hemsidor
- bland annat på Sveriges Radios hemsida. Till ex-
empel har man tagit bort notapparaten, så den som
läser Haverikommissionens rapport kan inte se att de
här felen skulle ha inneburit att fartyget inte fick
lämna hamn. Man har tagit bort hänvisningarna till de
paragrafer som skulle ha åberopats.
När man läser Haverikommissionens publicerade
protokoll kan man som läsare tro att fartyget var
sjövärdigt. Det här protokollet, som publicerades, är
också det enda dokument som Haverikommissionen
lutar sig mot när man påstår att fartyget var sjövär-
digt.
I de här protokollen - man har också hittat andra -
kan man se att det svenska Sjöfartsverkets logotyp
har tagits bort, så den som läser Haverikommissio-
nens rapport kan inte heller se att det var det svenska
Sjöfartsverket som var ansvarigt för inspektionen.
Vi som har skrivit denna motion vill att man ska
granska vad det här handlar om. Vem är det som har
sett till att ett protokoll där viktig information tagits
bort publiceras i Haverikommissionens rapport? Det
dokument som publiceras ger nämligen en bild av att
fartyget var sjövärdigt, precis som Haverikommissio-
nen hävdar. Men i originalprotokollet ser man att det
var motsatsen som gällde. Fartyget var icke sjövär-
digt. Det skulle ha förbjudits att lämna hamn. Vem är
det som har tagit bort det svenska Sjöfartsverkets
brevhuvud? Vad har syftet varit?
Det här är viktiga frågor att söka svar på. Denna
punkt har bland annat professor Anders Ulvarsson på
Chalmers skeppstekniska institution varit oerhört
kritisk mot. Han har påstått att den internationella
haverikommissionen kommer med vilseledande in-
formation.
Kan vi acceptera detta? Nej, självklart inte.
Här är det viktigt att granska och att komma fram
antingen till att det är helt riktigt - att det är andra
omständigheter och att Haverikommissionen har rätt
och Ulvarsson och andra experter fel - eller också till
att de har rätt. Då finns det grund för att allvarligt
ifrågasätta Haverikommissionens slutsatser som hel-
het.
Jag vill ställa en konkret fråga till Moderata sam-
lingspartiet, som ofta talar om vikten av medborgar-
nas rättssäkerhet: Kan man tala om rättssäkerhet när
bevisligen felaktigheter publiceras i en haverikom-
missions rapport som gör att man får ett helt annat
intryck än det som verkligen var verkligheten?
Inledningsvis hörde vi här från Carina Moberg att
frågan ligger på regeringens bord. Vi hörde också
Erling Bager från Folkpartiet väldigt engagerat säga
att säkerheten måste sättas främst. Någon senfärdig-
het från regeringen får icke accepteras, sade han. Vad
vi alla kan konstatera är att regeringen inte har för-
mått att ta tag i de här frågorna, inte har förmått att ta
tag i den väldokumenterade kritik som förts fram.
Man har varit passiv, och den passiviteten gör att
ansvaret faller på oss i Sveriges riksdag att göra det
som regeringen inte har förmått att göra, nämligen att
besluta om att de här frågetecknen måste granskas, att
den här kritiken måste granskas, för det handlar om
rättssäkerheten och om den framtida sjösäkerheten.
Jag vill fråga utskottsmajoriteten vad det är som
är problemet. Vad är det som är så farligt med att
granska den här kritiken? Carina Moberg sade att
motionen och yrkandet här är identiska med vad som
tidigare lagts fram. Det beror på att utskottet i sin
tidigare sammansättning inte förmådde att med ett
enda argument i sak avstyrka motionen. Man av-
styrkte den, men utan argumentation. Därför läggs
samma motion fram igen.
Min fråga till utskottsmajoriteten blir således väl-
digt konkret: Vad är problemet med att granska de
här tre väldokumenterade punkterna? Vi ser ju att det
handlar om oegentligheter, och vi vet att det handlar
om rättssäkerhet och sjösäkerhet. Det är inte förenat
med stora kostnader. Dessutom vet vi att regeringen
inte gör någonting. Vad är problemet?
Jag tror att det är många - på tidningar, i anhörig-
grupper och bland överlevande - som ställer sig just
frågan: Vad är problemet?
Det finns en obehagskänsla. Svenska Freds polis-
anmälde Bofors för vapensmuggling 1984. Ingen
ville ta i de frågorna ens med tång.
Regeringen ville inte ta i detta. Ansvarig myndig-
het ville inte ta i det. Sveriges riksdag ville inte ta i
det. Där var det andra krafter som drev frågan vidare
till dess att fällande domar föll i december 1989.
Men hade det gagnat samhället om man inte hade
tagit tag i detta? Hade det gagnat samhället med ett
företag som begick kriminell verksamhet? Hade det
gagnat samhället med en verksamhet som gick emot
svensk utrikespolitik? Naturligtvis inte.
När det gäller Osmo Vallo-fallet ville många att
man inte skulle göra någonting. Myndigheter klarade
inte av det. Regeringen klarade inte av det. Det var
andra som drev detta.
Hade det gagnat samhället att inte utreda ansvaret
för vad som hänt? Nej, naturligtvis inte.
Svaret på den fråga som många ställer sig om när
fallet Estonia ska läggas till handlingarna vilar på oss
i Sveriges riksdag. Precis som skrevs på DN:s ledar-
sida kommer Estoniaaffären att förbli ett sår i det
svenska samhället, en politisk skandal. Ett sår som
man inte gör rent förblir en varböld i det svenska
samhället. Därför har vi, ärade ledamöter, allt att
vinna på att granska den här kritiken och försöka få
det här såret att bli rent, så att vi slipper dras med det
i framtiden och för att på samma sätt som med
Svenska Freds polisanmälan eller med den utredning
av Osmo Vallo-fallet som slutligen genomfördes
också kunna lägga fallet Estonia till handlingarna
med hedern i behåll.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 3. Jag ser fram emot att från de ledamöter som
jag tilltalat få höra svaren på mina frågor.