Sekretessfrågor

Fru talman! Eftersom den tidigare debatten dragit ut på tiden ska jag försöka vara väldigt kortfattad. Sekretesslagstiftningen är egentligen en undantagslagstiftning. Huvudregeln är öppenhet och offentlighet. Under mina år i riksdagen och i utskottet måste jag säga att sekretessfrågorna visat sig vara ett av de svåraste områden man kan tänka sig. Mitt parti har inga invändningar mot huvuddelen av de förslag som lagts fram av regeringen. Vi har dock på en punkt en reservation, som jag dock inte kommer att yrka bifall till, för tids vinnande. Jag vill bara nämna den som hastigast. Det är den så kallade tvåårsregeln som gäller sekretess för hälso- och sjukvårdssidan och socialtjänstsidan. Man får alltså inte lämna ut uppgifter till brottsutredande myndigheter om det inte finns en stipulerad strafftid i fängelse på två år. Den föreslår regeringen ska ändras till ett år, men vi tycker inte att regeringen går tillräckligt långt på den punkten. Det som ligger bakom vårt motionskrav är en händelse, så kallad personförföljelse, där man har haft problem att komma till rätta med den som ägnar sig åt denna förföljelse just på grund av den här regeln. Vi tycker att det hade räckt att det hade funnits misstanke om brott som skulle kunna leda till fängelse över huvud taget. Det skulle vara tillräckligt för den här regeln. Men jag tänker som sagt var inte yrka bifall till reservationen.

Fru talman! Det är helt riktigt som Ingvar Svensson sade att frågorna om sekretess är tämligen komplicerade, inte minst lagtekniskt komplicerade. Det blir inte enklare när vi nu i ett betänkande sammanför ett ganska stort antal förändringar i sekretesslagen, varav flera handlar om samma paragraf. Be mig inte förklara hur det här beslutet rent lagtekniskt går till. Det kommer bara att avslöja att jag inte riktigt begriper detta vad gäller den lagtekniska delen. Däremot tror jag mig begripa innehållet i de beslut vi nu ska fatta. Vi har en reservation från Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet i det här betänkandet. Det är en konsekvens av ett ställningstagande i ett annat ärende i ett annat betänkande, från justitieutskottet, som så att säga får sin följdverkan vad gäller sekretesslagen här. Jag yrkar dock inte bifall till den reservationen. Jag tänkte säga något om förslagen vad gäller förändringar i 14 kap. 2 § sekretesslagen, samma fråga som föregående talare berörde, nämligen sekretessen inom sjukvården och socialtjänsten när man får reda på omständigheter som gör att man kan misstänka att brott har begåtts och om det ska vara möjligt att bryta sekretessen och lämna uppgifter till polis och åklagare. Det är inte en helt enkel fråga. Det framgår på sätt och vis också av att min partigrupp inte är fullständigt enig i denna fråga. Det finns en motion från Ingrid Burman och Elina Linna om detta som går emot förslaget på denna punkt. Elina Linna kommer väl senare att redogöra för argumenten för detta. Vi menar dock att förslagen här är väl avvägda och väl motiverade. Det är inte någon principiell förändring som vi nu genomför. Det är redan i dag möjligt att under vissa omständigheter bryta sekretessen när man får kännedom om omständigheter som gör att man kan misstänka brott. Den begränsning som nu gäller är den så kallade tvåårsregeln, att det ska gälla brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Detta föreslås nu ändras till ett år. Att det här ändå är en komplicerad fråga har naturligtvis att göra med vikten av att alla känner förtroende för sjukvården och socialtjänsten. Man ska utan rädsla kunna lämna uppgifter också om mycket känsliga saker till personalen utan att vara rädd för att dessa uppgifter sprids vidare. Det är skälet till att vi har en sjukvårdssekretess. Det är viktigt. Därför kan man inte behandla det här lättvindigt på något sätt. Samtidigt finns det vissa fall där det är nödvändigt att ha en undantagsbestämmelse. Skälet till att man har den undantagsbestämmelsen är naturligtvis i det här fallet patientens eller klientens intresse. Det är viktigt att hålla i minnet för det första att detta är en undantagsbestämmelse. Det är inte så att sjukvårdspersonal fritt ska lämna uppgifter om det ena och det andra till polisen, inte ens när man kan göra det enligt lagen. Det är en undantagsbestämmelse. För det andra är det alltid något som ska göras i patientens eller klientens intresse. Det ska inte göras mot patientens intresse. Och för det tredje ersätter det inte på något sätt stöd till patienten eller klienten, som kanske har blivit misshandlad, att själv göra en anmälan eller att ge stöd på annat sätt. Självfallet inte, det ska göras. Kring allt detta menar jag att det finns mycket tydliga skrivningar i propositionen och även i betänkandet. Lagstiftningen är också utformad på ett sådant sätt att vi inte behöver vara rädda för att det förtroende som alla har rätt att känna för sjukvården och socialtjänsten kommer att skadas. Det är väl på det sättet också när det gäller att lämna uppgifter vidare till polisen om misstänkta brott och sådana saker. De som känner till saken bättre än jag brukar säga att det inte är fråga om att det anmäls för mycket inom socialtjänst och sjukvård. Snarare är problemet att alltför få sådana fall kommer till polismyndigheters och åklagares kännedom. Jag tror inte att vi behöver vara rädda heller ur den aspekten för att detta på något sätt kommer att missbrukas eller användas på ett sådant sätt att människor kommer till skada. Mot den bakgrunden har vi efter noggranna överväganden och ganska ingående diskussioner ändå kommit fram till att detta är ett väl avvägt förslag. Jag ska också säga att förslagen har remissbehandlats och har då tillstyrkts av en bred remissopinion. I det här fallet är det särskilt viktigt vad de organisationer som stöder brottsoffer, kvinnojourer och så vidare, säger. Även därifrån finns det stöd för den här förändringen. Därmed kan jag tryggt yrka bifall till utskottets förslag i denna del.

Fru talman! När konstitutionsutskottets betänkande om sekretessfrågor diskuterades i kammaren förra året konstaterades att det var mycket på gång kring just sekretessfrågorna. Det finns ingen anledning att konstatera något annat det här året. Då handlade det om att regeringen beredde förslagen från Offentlighets- och sekretesskommittén. Nu finns det flera förslag på riksdagens bord, en del efterlängtade av nästan alla, en del mer kontroversiella och omdebatterade. Att det förs en rejäl debatt kring sekretessfrågor är viktigt eftersom sekretessen på ett sätt är baksidan av tryck- och yttrandefriheten samt offentlighetsprincipen. Grunden för sekretess är med andra ord offentlighet. Allt är offentligt om sekretessen inte särskilt motiveras. Sådana motiv är i och för sig inte svåra att finna. Det kan handla om sådant som rör rikets säkerhet eller uppgifter om djupt personliga förhållanden utan allmänt intresse, till exempel anteckningar i sjukhusjournaler. Men det måste hela tiden ske en avvägning. En av de avvägningspunkterna är behovet av en effektiv brottsbekämpning kontra allas rätt till sjukvård. Självklart ska alla brott bekämpas, men lika självklart är att ingen ska undvika att söka sjukvård på grund av avsaknad av sekretess inom vården. I de här mycket svåra avvägningarna finns det ytterlighetsståndpunkter där antingen brottsbekämpningen eller rätten till sjukvård i alla lägen ska ha företräde. Vi vet att frågan inte löses så enkelt och kategoriskt. Här behövs inte dogmatiska inställningar utan en dynamisk gränsdragning där en levande debatt kring den för dagen mest lämpade skärningspunkten förs. Mot bakgrund av denna debatt görs nu justeringar så att till exempel könsstympning aldrig kan ske i skyddet av sekretesslagstiftningen. För den som vill röja uppgifter kring enskildas hälsa och sexualliv som till exempel finns i olika register gäller i dag meddelarfriheten. Även här finns det anledning att mot bakgrund av debatten kring den enskildes rätt till integritet och rätt till privatliv ändra på detta förhållande så att sekretessen har företräde framför meddelarfriheten. För ett fåtal enskilda kan skyddat boende och hemliga adressuppgifter vara den enda möjligheten till ett någorlunda normalt liv. För de här personerna förstärker vi nu sekretesskyddet mellan myndigheter. Personliga uppgifter som är skyddade hos en myndighet blir det med automatik hos en annan myndighet med den nya lagen. Det har ingen större betydelse för det stora flertalet men kan vara skillnaden mellan ett liv i skräck och på flykt och ett liv i relativ trygghet för dem som drabbats av förföljelse av exempelvis en före detta make eller sambo. Varje åtgärd för att skydda dessa personer är värdefull, och det känns bra att även vi i konstitutionsutskottet kan bidra till att stärka detta skydd. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande 35. Även om ingen än så länge har yrkat bifall till reservationerna yrkar jag för säkerhets skull också avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! I årets KU-betänkande angående sekretessfrågor tar utskottet upp ett antal propositioner som regeringen lagt fram inför riksdagen i syfte att förstärka sekretesskyddet för enskilda beträffande känsliga uppgifter. Sådana uppgifter kan röra hälsa och sexualliv, adress och telefonnummer med flera uppgifter angående personliga förhållanden. Vi skulle kunna kalla det för ett slags minisekretesskydd som man föreslår att individen ska erhålla eller åtnjuta hos alla myndigheter. Dock ska det ges ett slags företräde för ett starkare sekretesskydd om ett sådant skydd finns i en uttrycklig bestämmelse hos myndigheten i fråga. Tystnadsplikt föreslås alltså i vissa sammanhang få ett starkare företräde framför meddelarfrihet. Generellt sett menar vi moderater att förslagen i allt väsentligt är välkomna, just för att tydliggöra den grannlaga avvägningen mellan den enskildes intresse av att åtnjuta sekretess för känsliga uppgifter i hälso-, sjukvårds- och socialtjänstssammanhang å ena sidan och å andra sidan samhällets behov och intresse av att vid brottsmisstanke kunna överlämna vissa annars sekretesskyddade uppgifter till företrädesvis polisen som underlag för fortsatt utredning av misstänkta kriminella handlingar. I fråga om uppgifter som rör misstankar om exempelvis könsstympningsbrott mot underårig föreslås i en proposition att sådana uppgifter utan sekretesshinder ska kunna vidarelämnas till brottsutredare alldeles oberoende av det misstänkta brottets svårighetsgrad. Det menar vi är en välkommen förstärkning. I en annan proposition tydliggörs att uppgifter som förs in i det av Socialstyrelsen administrerade donationsregistret i sekretesshänseende ska jämställas med vad som gäller för uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretessen. Det är också ett fall framåt. Man kan i och för sig ha lite olika meningar om - när det till exempel gäller misstanke om brott eller försök till brott - vid vilka olika brottstyper och straffvärden som till exempel sjukhussekretessen för en enskild persons känsliga uppgifter ska kunna brytas och uppgifterna lämnas ut till exempelvis polisen som underlag i en brottsutredning. Vi menar dock vid en samlad bedömning att en skälig och rimlig avvägning här har gjorts av regeringen mellan två motstående intressen. Erfarenheten får väl sedan, menar vi, visa i vad mån framtida justeringar kan bli nödvändiga. Det förtjänar också att nämnas, fru talman, att de av Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag som inte behandlas i regeringens proposition 161 för närvarande bereds inom Regeringskansliet. Det finns därför inte heller något skäl att nu röra i de frågorna, utan vi vill avvakta vad som kan komma ut av det fortsatta beredningsarbetet i Regeringskansliet. Sammantaget, fru talman, kan vi notera att vissa förbättringar nu föreslås men att det ännu återstår en del att göra för att tydliggöra rågången mellan den enskildes rätt till skydd för vissa känsliga uppgifter rörande personliga förhållanden och samhällets intresse av att till exempel kunna beivra brott utan oöverstigliga hinder i form av sekretess. Med dessa noteringar är vi moderater böjda att yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Min partikamrat Ingrid Burman och jag väckte en motion med anledning av regeringens proposition Sekretessfrågor - Skyddade adresser, m.m. med en förhoppning om en lite mer välvillig behandling i konstitutionsutskottet. Nu avstyrks vår motion i betänkandet, så jag vill börja med att yrka bifall till motion K24 under punkt 1. Min andre partikamrat Mats Einarsson argumenterade vältaligt för förslaget i betänkandet och kom också med förklaringen att det är i undantagsfall detta ska gälla som bestämmelse. Ändå beklagar vi att konstitutionsutskottet nu går på regeringens linje och avskaffar den så kallade tvåårsregeln. Vi menar att det som avhandlas i relation mellan vårdare och patient ofta är av integritetskänslig art och bygger på ömsesidigt förtroende och tillit. Sekretesslagen har en stor betydelse för att patienten ska känna sig trygg att i förtroende kunna ta upp olika uppgifter om sig och sitt liv. Varje inskränkning av sekretesslagen inom hälso- och sjukvården och inom socialtjänsten kan därför försämra och förhindra en förtroendefull relation mellan vårdtagare och vårdgivare. Patienten kanske till och med låter bli att söka nödvändig vård på grund av rädsla för att känsliga uppgifter kommer att röjas. Här tänker jag speciellt på personer med psykisk ohälsa. Det är inte bara ur patientperspektivet som inskränkningar i sekretesslagen kan få negativa konsekvenser utan också ur hälso- och sjukvårdspersonalens perspektiv. En otydlig och alltför uppluckrad sekretesslagstiftning kan för vårdpersonalen innebära orimliga ställningstaganden och dilemman som är svåra att hantera. Vi anser att det är av stor vikt att enskilda kan känna förtroende för att uppgifter om personliga förhållanden inte kan lämnas vidare utan den enskildes samtycke. I dag finns den möjligheten endast för de allra grövsta brotten men inte för försök till dessa brott. Fru talman! Regeringen motiverar förslaget till ändring i sekretesslagen med att den nu öppnar en möjlighet för vårdpersonalen att göra en anmälan om man misstänker att en kvinna utsatts för misshandel men själv av olika skäl inte har förmåga att göra en anmälan. Det kan verka positivt, men det kan också betyda att kvinnan utsätts för risker för att anmälan görs mot hennes vilja. Det är även nödvändigt att det finns ett skydd för den utsatta kvinnan i samband med anmälan. I stället för denna förändring i lagen menar vi att det ska finnas resurser som stärker kvinnan så att hon själv ska kunna göra anmälan. Avslutningsvis, fru talman, vill jag påpeka att ett stort antal tunga remissinstanser haft invändningar mot förslaget, till exempel Vårdförbundet, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, Handikappförbundens samarbetsorgan och Riksdagens ombudsmän.