Riksrevisionens rapport om mer patientperspektiv i vården – är nationella riktlinjer en metod?

Herr talman! Nu ska vi debattera socialutskottets betänkande nr 8 om nationella riktlinjer i vården. Socialstyrelsen ger sedan 1996 ut nationella riktlinjer för vård av de stora folksjukdomarna. Det finns i dag nationella riktlinjer på tolv områden. Nationella riktlinjer är ett av de styrmedel staten kan använda för att främja en patientcentrerad vård. Riktlinjerna påverkar hur vården organiseras och den vård som patienten får till följd av gjorda prioriteringar. Riktlinjerna är viktiga för att de omfattar stora grupper av patienter med svåra kroniska sjukdomar som kräver stora resurser av samhället. Riktlinjerna är inte juridiskt bindande, men de ses som starka rekommendationer till hur resurserna bör prioriteras. Fru talman! Riktlinjernas rekommendationer är av olika karaktär. Vissa rekommendationer syftar till att underlätta vårdpersonalens val mellan olika behandlingsmetoder och beskriver åtgärder som är kopplade till olika sjukdomstillstånd. Andra rekommendationer riktar sig främst till tjänstemän som beslutar om vårdens organisering. Socialstyrelsens övergripande mål för riktlinjerna är att de ska bidra till en god vård för patienter och brukare i enlighet med hälso- och sjukvårdslagens krav på detta. Med god vård menar Socialstyrelsen att vården ska vara kunskapsbaserad och ändamålsenlig. Den ska vara säker och fokuserad på patienten. Vården ska vara kostnadseffektiv, jämlik och ges i rimlig tid. Socialstyrelsen har inte tydligt uttryckt att nationella riktlinjer är ett medel för att främja patientperspektivet. Men patientfokuserad vård ingår i det övergripande målet för riktlinjerna. En nationell riktlinje ska inriktas på problem där behovet av vägledning är störst. Kunskapsläget kan vara osäkert liksom förhållandet mellan kostnader och nytta. Det kan finnas omotiverade skillnader i praxis, oenighet inom professionen eller det han handla om etiskt svåra frågor. I Socialstyrelsens utvärderingar av nationella riktlinjer görs ingen samlad uppföljning av genomslaget i vården av de nationella riktlinjerna. I utvärderingarna går det dock att följa genomslaget för enskilda rekommendationer. Av dem framgår att genomslaget är begränsat. Det illustreras med två exempel. Det ena gäller riktlinjerna för diabetesvården. Där har endast 42 procent av patienterna med typ 2-diabetes fått tillgång till utbildningsprogram vid de specialiserade diabetesmottagningarna i enlighet med riktlinjerna. Inom primärvården var resultatet ännu sämre. Endast var femte enhet erbjöd sina diabetespatienter ett utbildningsprogram. Fru talman! Det andra exemplet handlar om strokesjukvården. Där följdes de nationella riktlinjerna om vård efter det akuta skedet endast i begränsad grad. Bara en mycket liten andel av kommunerna uppgav att de hade ett vårdprogram för rehabilitering efter stroke. I Socialstyrelsens utvärderingar framgår att endast 58 procent av kommunerna har rutiner för att samordna rehabiliteringen med landstinget. Andra brister handlar om bland annat rekommendationer om psykosociala insatser, information och stöd till anhöriga samt stöd till rökavvänjning. Arbetet med att föra ut riktlinjerna fungerar bäst i den högspecialiserade vården. Det fungerar sämre i primärvården och sämst i kommunerna. Att ta fram riktlinjer är en av Socialstyrelsens kärnuppgifter. Socialstyrelsen har enligt sin instruktion också ett ansvar för att följa upp olika verksamheter och analysera orsaken till de brister som iakttas. I detta ingår rimligen uppgiften att se till att riktlinjerna når fram till vården och används så som avsett. Detta påtalades också av Vård- och omsorgsutredningen år 2012. Om detta inte fungerar tillfredsställande behöver orsakerna analyseras och åtgärdas. Nationella riktlinjer är enligt vår mening viktiga rekommendationer och viktigt beslutsstöd vid behandlingen av vanligt förekommande sjukdomar. Vi konstaterar att det på ett antal områden saknas sådana riktlinjer. På andra områden finns riktlinjer, men de följs inte av alla vårdgivare. Detta kan bidra till att vårdkvaliteten skiljer sig på olika ställen i landet. Vi måste ha likvärdig vård i hela landet och hög patientsäkerhet. Därför vill vi att nationella riktlinjer utarbetas på fler områden än i dag. Fru talman! Därför ska all offentligt finansierad vård vara skyldig att följa de nationella riktlinjerna. Att följa nationella riktlinjer är att säkerställa att vården använder de modernaste och effektivaste metoderna. Bostadsort, kön eller socioekonomisk tillhörighet får inte avgöra vilken vård man får. De nationella riktlinjer som Socialstyrelsen tar fram ska följas. Vi tror inte att Socialstyrelsen kan komma så mycket längre med dagens regelsystem. Därför måste systemet med nationella riktlinjer, liksom vissa läkemedelsrekommendationer, ses över. De ska utformas så att de kan göras obligatoriska i vården. Vi anser att regeringen ska återkomma till riksdagen med ett förslag som innebär att nationella riktlinjer blir obligatoriska och bindande för vårdgivare inom offentligt finansierad vård. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 4. Först vill jag säga några allmänna ord om Riksrevisionens rapport. Kortfattat skulle man kunna säga att Riksrevisionen inte är helt nöjd med hur nationella riktlinjer används. Registren uppfyller helt enkelt inte det som förväntats. Ett av de områden man pekar på är psykiatrin. Psykiatriöverenskommelserna för åren 2008-2013 är strategiska långsiktiga satsningar för att uppmuntra, stärka och intensifiera landstingens och kommunernas utvecklingsarbete för personer med psykisk ohälsa. Så långt är allt gott och väl. Men de problem som uppstått är: Svårigheter att engagera psykiatrin i arbetet med de kvalitetsregister som då fanns. Verksamheten uppfattade inte syftet med kvalitetsgranskningen. De upplevde registreringsarbetet för detaljrikt, och man såg ingen nytta för det lokala arbetet. För många variabler som man ansåg var både svårtolkade och oprecisa. Det var mer forskning än förankring i verksamheten. Man skulle kunna säga att man ägnade sig åt väldigt mycket administration utan att få lön för den mödan. Det allvarligaste i detta är att det inte är förankrat i verksamheten, åtminstone som Riksrevisionen såg på det. Att använda ett register och inte veta varför eller uppleva att det gör någon nytta är inget bra incitament för att fortsätta att använda det. År 2012 räckte det att kliniken hade en enda registrering för att räknas som registrerande klinik. Ändå deltog knappt hälften av landstingen. Det är klart att det är någonting som i dag inte fungerar som det borde. Ändå har regeringen valt att lägga rapporten till handlingarna. Fru talman! Varje år får ca 450 kvinnor i Sverige livmoderhalscancer, vilket är knappt hälften av antalet fall jämfört med mitten av 60-talet. Det är fantastiskt. Det är helt otroligt att det har skett. Den väldigt drastiska minskningen anses ha samband med att kvinnor i åldern 23-60 år regelbundet kallas till gynekologisk cellprovtagning. Bland kvinnor i åldern 15-45 år är livmoderhalscancer den näst vanligaste cancerformen i hela världen. Medelåldern för en kvinna att insjukna i livmoderhalscancer är runt 55 år, och en fjärdedel av de insjuknade är under 40 år. Runt 150 kvinnor i Sverige dör årligen av denna cancerform. Det finns fortfarande mer att göra för att ännu färre kvinnor ska drabbas. I dag vet man att nästan alla fall av livmoderhalscancer orsakas av ett virus, HPV-virus. Detta orsakar 70 procent av fallen. Från 2012 erbjuds alla flickor i årskurs 5 eller 6 kostnadsfri vaccination mot HPV. Vaccination tillsammans med regelbunden gynekologisk cellprovtagning ger ett mycket gott skydd mot livmoderhalscancer. Vaccination ger en god möjlighet att tidigt förebygga livmoderhalscancer, men trots goda resultat av vaccinet kommer det att dröja innan vi kan se effekterna på cancerförekomsten. Vaccination ger dessutom inget heltäckande skydd. Därför anser jag att det är av yttersta vikt att det allmänna screeningprogrammet fortsätter. Den övre åldersgränsen på 60 år bör höjas så att även äldre kvinnor får delta i screeningprogrammet. Till sist, fru talman: När det gäller infertilitetsbehandlingar anser jag att regeringen bör se över och öka likvärdigheten så att det blir lika villkor för samkönade och heterosexuella par oberoende av var i Sverige man bor. Skillnaderna handlar dels om hur många gånger man får genomgå behandling, dels om skillnader i ålder för hur ung eller gammal man får vara för att genomgå behandlingen. Jag ser ingen geografisk förklaring till skillnaderna. Vid ett försök är chansen att bli gravid en på fyra. Vid tre försök är chansen 65 procent. Därför bör regeringen se över möjligheterna att ge alla som är ofrivilligt barnlösa minst tre IVF-behandlingar.

Fru talman! I dag ska vi, som ni alla vet, debattera Riksrevisionens rapport om nationella riktlinjer. Socialstyrelsens övergripande mål för de nationella riktlinjerna är att de ska bidra till en god vård för patienter och brukare. Med god vård menar Socialstyrelsen att vården ska vara kunskapsbaserad, ändamålsenlig, säker, patientfokuserad, kostnadseffektiv och jämlik och ges i rimlig tid. Dessa riktlinjer är framtagna utifrån aktuell forskning och beprövad erfarenhet. De är inte juridiskt bindande utan bara rekommendationer till vården om hur resurserna bör prioriteras. I Riksrevisionens rapport framkommer bland annat att den allmänna uppfattningen bland patientföreträdare är att den statliga styrningen via nationella riktlinjer inte har något större genomslag. Riktlinjerna kan enligt några patientföreträdare få ett tillfälligt genomslag i samband med publiceringen, men sedan vet ett flertal företrädare inte hur de uppfattas eller följs upp i vården. Man upplever också att landstingen har väldigt olika uppfattningar om riktlinjernas roll i styrningsprocessen. I vissa landsting utgör riktlinjerna ett viktigt beslutsunderlag, medan de i andra landsting beaktas i mycket liten utsträckning. Fru talman! I Socialstyrelsens utvärderingar av de nationella riktlinjerna görs ingen samlad uppföljning av genomslaget för de rekommendationer som speglar ett patientperspektiv. I utvärderingarna går det dock att följa genomslaget för enskilda rekommendationer med patientperspektiv. Av dessa utvärderingar framgår att genomslaget för rekommendationerna är begränsat. Det finns två exempel. Det ena är diabetesriktlinjerna. Ett år efter riktlinjernas publicering genomfördes en enkätundersökning som visar att knappt 42 procent av patienterna med typ 2-diabetes hade fått tillgång till utbildningsprogram vid de specialiserade diabetesmottagningarna. Implementeringen i primärvården var ännu sämre; endast var femte primärvårdsenhet erbjöd sina diabetespatienter ett utbildningsprogram. Också strokesjukvården visar på begränsad följsamhet när det gäller vården efter det akuta skedet. Det var exempelvis en mycket liten andel av kommunerna som uppgav att de hade något vårdprogram eller liknande för rehabilitering efter stroke. Detta är inte önskvärt, och det är inte acceptabelt. Den fråga man ställer sig är: Vad ska vi med riktlinjer till om de inte följs? Fru talman! Vi anser att vården ska vara skyldig att följa de nationella riktlinjer som Socialstyrelsen tar fram. En av de stora utmaningarna i svensk sjukvård är att minska ojämlikheten. Det är viktigt att patienter får vård på lika villkor oavsett var i landet man bor. Därför anser vi att det behövs en tydlig nationell reglering av sjukvården för att den ska bli mer jämlik. Ett första steg är att göra de nationella riktlinjerna mer bindande, vilket innebär att samtliga landsting och kommuner måste leva upp till samma krav. Det skulle gagna patienterna i slutändan. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 3 i detta ärende.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4 angående infertilitetsbehandlingar, som bör vara likvärdiga mellan samkönade och heterosexuella par. Jämlik vård är en mycket mer komplex fråga än bara nationella riktlinjer. Trots att vi har en hälso- och sjukvårdslag som tydligt säger att de med störst behov ska gå först och få den mesta och den bästa vården funkar det inte så i verkligheten. Det beror på en lång rad olika faktorer. Vi vet att de som har hög utbildning och god hälsa i förhållande till sitt hälsotillstånd konsumerar mer vård än de med sämst hälsa. Här har vi olika delar av vårdval, privatiseringar, marknadsanpassningar och styrningar av sjukvården som hjälper till. Vi har en kömiljard som premierar nybesök, till exempel, och som riskerar att många gånger tränga bort uppföljningar och återbesök av människor med allvarliga kroniska sjukdomar. Det finns mycket mer att debattera än riktlinjer om man vill tala om en jämlik vård, men det tänker jag återkomma till när vi har vår hälso- och sjukvårdsdebatt här i riksdagen om några veckor. Bakgrunden till denna debatt är Riksrevisionens granskningsrapport Mer patientperspektiv i vården - är nationella riktlinjer en metod? Riksrevisionen är ganska tydlig med att man ser ett behov av större tydlighet när det gäller mål och syfte. Det måste bli tydligare roller när det gäller patient- och brukarföreträdare och hur de kommer in och deltar i riktlinjearbetet. Man måste förbättra uppföljningen av hur riktlinjerna används och implementeras. Staten måste ta en tydligare roll för att få riktlinjerna att nå ut i verkligheten - till verksamheterna. Vänsterpartiet tycker att nationella riktlinjer spelar en viktig roll för en god och likvärdig sjukvård. Vi är positiva till att utveckla arbetet med dem, men vi tror inte på obligatoriska och bindande nationella riktlinjer. Arbetet med att ta fram riktlinjerna är omfattande och tar många år. Vi har bara riktlinjer för ett antal områden - 15 olika - men där ligger 2 500 rekommendationer. Det finns många områden som inte har riktlinjer. Man kan fundera på vad som händer om man skapar bindande juridiska riktlinjer mellan områden som har riktlinjer och områden som inte har det. Riktlinjerna ska vara ett stöd vid prioriteringar och ge vägledning om vilka behandlingar och metoder som olika verksamheter i vård och omsorg bör satsa resurser på. De är en vägledning, men de är därmed inte bindande för den lämpliga behandlingen av varje enskild person. Det är den behandlande läkaren som i dialog med patienten ska ta ansvaret för vilka insatser som görs medicinskt för denna person. Till betänkandet hör ett antal motioner från den allmänna motionstiden i höstas. Jag lyfte tidigare fram Vänsterpartiets reservation när det gäller att samkönade och heterosexuella par inte ska behandlas olika vid ofrivillig barnlöshet. Vi tycker att det är orimligt att människor behandlas olika bara på grund av sin sexuella läggning.

Fru talman! I dessa sjukvårdsdebatter brukar jag försöka ta min utgångspunkt i hur det ser ut i verklighetens sjukvård. För mig är verkligheten i svensk sjukvård att vi för de flesta diagnoser kan uppvisa behandlingsresultat som andra länder bara skulle drömma om. Det är oavsett om det handlar om till exempel hur vi tar hand om för tidigt födda barn för att de ska överleva och kunna bli pigga, friska tonåringar eller hur vi tar hand om dem som drabbas av cancer för att de ska ha de största chanserna att överleva fem år efter diagnos. Det finns inte heller något annat land i världen som har en lika jämnt fördelad hälsa och tillgång till sjukvård. Med allt detta sagt är jag väl medveten om att det finns stora möjligheter att göra det ännu bättre. Dagens debatt handlar om ett av de instrument vi har för att skapa en ännu jämnare fördelning av hälsa, där det finns saker att göra. Det finns skillnader i svensk hälso- och sjukvård. Det finns skillnader mellan landstingen. Det finns skillnader inom landstingen. Det finns stora skillnader beroende på vilket kön man har, och inte minst är det skillnad beroende på om man har en lång eller kort utbildning och om man är född i Sverige eller född i ett annat land. Det är helt oacceptabelt att dessa skillnader ska få finnas, för alla har rätt till tillgång till god hälso- och sjukvård. Det är här de nationella riktlinjer som Socialstyrelsen tar fram är ett viktigt redskap. Riksrevisionen har nu gått igenom dem, tittat på hur de fungerar och kommit med en rad påpekanden, och regeringen har på ett klokt sätt svarat vad man kommer att göra utifrån det som Riksrevisionen har iakttagit. Det intressanta i denna debatt är egentligen på vilka punkter oppositionen har valt att reservera sig. Reservationerna från oppositionens sida visar med all önskvärd tydlighet att vi ska låta professionen och Socialstyrelsen ha ett avgörande inflytande över de nationella riktlinjerna. Vi ska inte plocka in den diskussionen för ställningstagande här i kammaren bland 349 riksdagsledamöter. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har enats kring yrkanden som i princip går ut på att de nationella riktlinjerna ska göras obligatoriska. Alla ska vid behandling av patienter vara tvungna att följa riktlinjerna. När jag hör det, fru talman, undrar jag om Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas företrädare någonsin har läst en nationell riktlinje utgiven av Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer är inga vårdprogram. Det står inte där hur man på punkt efter punkt ska sköta en patient. Det handlar om rekommendationer på gruppnivå, och det går inte att tillämpa dem i de enskilda fallen. Det är inte heller på något sätt ett heltäckande material, utan det fokuserar på en del kontroversiella områden inom varje sjukdomsgrupp. Vill man uppnå en större jämlikhet i vården kommer inte Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas förslag om att göra de nationella riktlinjerna obligatoriska att vara verksamt. För det första kommer det sannolikt inte ens att vara möjligt, enligt svensk lag. För det andra skulle det, om det var möjligt, inte vara annat än ett kraftfullt slag i luften. Verksamt är däremot det som Socialstyrelsen har valt att jobba med, nämligen att för varje sjukdomsgrupp ta fram ett antal indikatorer där man mäter resultatet. Ta till exempel lungcancer: Där finns det nationella riktlinjer som tar upp ett antal kontroversiella frågor om vilka vägar man kan välja. Därtill har Socialstyrelsen plockat fram ett antal indikatorer: Hur kan man mäta vården av de människor och resultaten för de människor som har drabbats av lungcancer? Man har där sagt att ett jättebra mått på resultatet är hur många av dessa som lever fem år efter att diagnosen är satt. Det mäter man. Det Socialstyrelsen dessutom har gjort är att sätta upp målnivåer och säga att minst 47 procent ska överleva femårsdagen efter diagnos. Det, fru talman, är ett oerhört verksamt sätt att se till att vi får en jämlik hälso- och sjukvård i Sverige. Det är inte att göra nationella riktlinjer obligatoriska. Lika förvånande, fru talman, är det att läsa Miljöpartiets reservation. Miljöpartiet tycker att vi här i riksdagen, 349 riksdagsledamöter, ska ta ställning till vilka screeningmetoder som ska användas - det handlar alltså om hur man kan hitta sjukdomar i ett tidigt skede - och dessutom vilka åldersgränser som ska gälla. Fru talman! Att ta ställning till om en screeningmetod ska införas och vilka grupper som ska omfattas kräver ett oerhört stort medicinskt underlag. Det är ett mycket svårt beslut att fatta. Socialstyrelsen tog för ett år sedan fram en modell för hur man ska kunna pröva nya screeningmetoder. Det handlar om 15 olika bedömningskriterier, som utgår från en WHO-standard. Processen består av tre olika faser där de 15 kriterierna ska bedömas av våra främsta experter tillsammans med personer som har en annan bakgrund, och därefter gör de sina bedömningar. Slutligen ska det fastställas en rekommendation, och då är det Socialstyrelsens generaldirektör som fattar besluten. Så ska det inte vara, tycker Miljöpartiet. De tycker nämligen att här i plenisalen ska de 349 riksdagsledamöterna sitta och besluta om den ena eller den andra screeningmetoden ska användas och huruvida åldersgränsen ska vara 57 eller 62. Fru talman! Tack och lov har inte Miljöpartiet något inflytande över svensk hälso- och sjukvård. Därmed vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Fru talman! Angående betänkande SoU8, Riksrevisionens rapport om mer patientperspektiv i vården - är nationella riktlinjer en metod? , redovisar regeringen sin bedömning av rapporten med samma namn och vilka åtgärder som kommer att vidtas med anledning av Riksrevisionens iakttagelser. När det gäller regeringens arbete för ett stärkt patientperspektiv i vården hänvisar regeringen i sitt svar bland annat till att man sedan 2009 årligen avsatt 1 miljard kronor, den så kallade kömiljarden, som en åtgärd för att förbättra tillgängligheten till hälso- och sjukvården och för att vården ska komma medborgarna till del. När regeringen tillträdde fanns det stora brister i vården. Många vittnade med sina personliga berättelser om en sjukvård som ibland satte system framför individens rätt till vård inom rimlig tid. Vi hade lovat väljarna att göra vården mer tillgänglig och att minska köerna. Det har vi också levt upp till. Genom den lagstadgade vårdgarantin är landstingen numera också skyldiga att erbjuda hälso- och sjukvård inom en viss tid. Införandet av kömiljarden och vårdgarantin gjorde att ett system som tidigare led av stelbent byråkrati och avsaknad av patientperspektiv nu har visat sig göra skillnad i människors verklighet: Vårdköerna har minskat, och färre människor får vänta orimliga tider på operation eller andra vårdinsatser. Fru talman! De nämnda initiativen är bara en del av arbetet med att på ett seriöst och långsiktigt sätt ta ett helhetsgrepp på svensk hälso- och sjukvård och dess utmaningar. Tillsammans har alliansregeringen enats om viktiga reformer på vårdområdet. Nationella riktlinjer är ett av de tillgängliga verktygen för en mer jämlik vård. Till detta kommer bland annat också införandet av den nationella cancerstrategin, den nationella läkemedelsstrategin samt det fortsatta arbetet med att utveckla nationella kvalitetsregister. Nationella riktlinjer är även ett av flera viktiga verktyg för att driva utvecklingen mot en kunskapsbaserad vård och för att uppnå målet att ge människor möjlighet till en god vård och omsorg. Sedan 1996 har Socialstyrelsen tagit fram nationella riktlinjer för hälso- och sjukvården, och det finns i dag riktlinjer på 15 olika områden - det har vi hört här tidigare - som sammanlagt innehåller ca 2 500 rekommendationer. Riktlinjerna ska vara ett stöd för prioritering i styrning och ledning, och i första hand handlar det om att värdera nytta och risk med olika vårdinsatser utifrån den effekt de har enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Regeringen har sedan tidigare gett uppdrag till Socialstyrelsen att alltid beakta patientperspektiv i sitt arbete med de nationella riktlinjerna. Myndigheten har till exempel i uppdrag att se över och vid behov uppdatera de nationella riktlinjerna utifrån ett jämlikt vårdperspektiv för de områden som bedöms ha stora utmaningar när det gäller jämlikhet i vården. De områden som omfattas är till exempel hjärt- och kärlsjukvård, vård vid psykisk ohälsa, cancervård, missbruksvård och tandvård. Uppdraget ska slutredovisas i oktober i år. Regeringen har samtidigt gett Socialstyrelsen i uppdrag att tydliggöra de sjukaste äldres specifika förutsättningar och behov i olika nationella riktlinjer. En lägesrapport ska lämnas, även den i oktober. Regeringen gav också den 6 september i fjol Myndigheten för vårdanalys i uppdrag att göra en samlad uppföljning av de nationella riktlinjernas effekter ur ett patientperspektiv. Uppdraget slutredovisas den 4 november 2015. I några av motionerna i betänkandet finns förslag om att riktlinjerna ska göras obligatoriska eller bindande för vårdgivare. En sådan ordning skulle innebära en avsevärd förändring, eller snarare en revolution, av den svenska hälso- och sjukvården jämfört med vad som gäller i dag. Det skulle bland annat påverka det i regeringsformen reglerade kommunala självstyret. Jag anser inte att det finns någon anledning att ta ett sådant initiativ. Riksdagen har sedan tidigare, nämligen 1997, ställt sig bakom regeringens riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Beslutet innebär att tre principer ska ligga till grund för prioriteringarna, och jag tänker nämna dem här. 1. Människovärdesprincipen 2. Behovs- och solidaritetsprincipen 3. Kostnadseffektivitetsprincipen Dessa principer utgör en etisk plattform. Riksdagsbeslutet är nu styrande för både vården i stort och arbetet med de nationella riktlinjerna. Märk väl att de medicinska bedömningarna alltid måste ligga till grund för arbetet med riktlinjerna. Fru talman! Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringen redan har gett olika uppdrag till både Socialstyrelsen och Myndigheten för vårdanalys att uppdatera och utvärdera våra nationella riktlinjer samt att stärka patientperspektivet i dessa. Uppdragen ska redovisas under hösten 2014, och jag anser inte att riksdagen bör föregripa redovisningen av dessa uppdrag. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Fru talman! Betänkandet tar som sagt upp Riksrevisionens rapport om nationella riktlinjer. Slutsatsen är att staten mer effektivt kan använda nationella riktlinjer som styrmedel för att främja en patientcentrerad och effektiv vård. Man rekommenderar regeringen att på olika sätt ge uppdrag till Socialstyrelsen och Myndigheten för vårdanalys. Vi vet att Socialstyrelsen redan i dag arbetar på olika sätt för att öka patienters delaktighet och möjligheter till information och inflytande. Det lyfts också upp i de nationella riktlinjerna. Socialstyrelsen för dessutom dialog med patientföreningarna och deltar i det slutliga remissförfarandet. Man gör patientversioner av riktlinjer, och man har också inlett ett samarbete med Sjukvårdsrådgivningen. Det fick utskottet veta när vi hade besök av generaldirektören för Socialstyrelsen för en tid sedan. Myndigheten för vårdanalys understryker att riktlinjerna bygger på bästa forskningsevidens, men man anser att det är av stor vikt att hitta former för att bättre tillvarata patienters och närståendes behov i arbetet med nationella riktlinjer och att man borde bredda synen på evidens. Fru talman! Vad har då regeringen gjort för att stärka patientperspektivet i vården? Sedan 2009 har man avsatt 1 miljard som stimulansåtgärd för att förbättra tillgängligheten. Man har stärkt valfriheten. Man bedriver ett brett arbete för att minska skillnaderna i vård och behandling. Man har också satsat på jämlik vård och beslutat om en strategi för god och mer jämlik vård fram till 2016. Patientmaktsutredningen bereds. Ytterligare insatser som regeringen gör är satsningar på patientsäkerhet, den nationella cancerstrategin, den nationella läkemedelsstrategin och det fortsatta arbetet med kvalitetsregister. Fru talman! Det finns motioner i betänkandet som vill göra nationella riktlinjer obligatoriska och bindande för vårdgivare. Det kan vara på sin plats att upprepa att de nationella riktlinjerna är rekommendationer som bygger på det kunskapsläge som fanns när riktlinjerna togs fram. Det finns riktlinjer inom 15 olika områden. Socialstyrelsen följer upp riktlinjerna vart tredje år på landstingsnivå, kliniknivå och kommunal nivå. Socialstyrelsen arbetar med kunskapsstyrning när det gäller riktlinjer men uttrycker själv att man kan borde bli lite bättre på implementeringen. Riktlinjerna är en vägledning för vårdgivare, inte bindande på något sätt. De ska utgöra ett stöd vid prioriteringar och ge vägledning om vilka behandlingar och metoder som olika verksamheter inom vården bör satsa sina resurser på. Det ligger på varje enskild läkare som sköter behandling att ansvara för att patienten får en bedömning utifrån individuella behov och också rätt behandling. Det innebär att man ibland måste göra avsteg från de nationella riktlinjerna. Man får inte vara fyrkantig. Det står dessutom i Hälso- och sjukvårdslagen att vården ska utformas och genomföras i samråd med patienten så långt det är möjligt. Fru talman! Med tanke på de uppdrag som ligger på Socialstyrelsen och Myndigheten för vårdanalys när det gäller nationella riktlinjer och det som regeringen gjort och gör kan jag inte annat säga än att vi i högsta grad har fokus på patienten. Jag kanske glömde säga det, men jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

Fru talman! När man lite hastigt läser rubriken på den debatt som pågår just nu här i riksdagen, Mer patientmakt i vården, skulle man kunna tro att vi redan har att ta ställning till den utredning och det underlag som regeringen kommer med under våren, nämligen den nya Patientmaktsutredningen och den nya patientlagen. Det är självklart att patientmakt är en del av fokus för vårt politiska arbete bland allianspartierna. Det vi har att diskutera i dag är en utvärdering som Riksrevisionen har gjort av de nationella riktlinjerna och vilken betydelse dessa har haft för att stärka patientens perspektiv i sjukvården. Sjukvård nu och i framtiden är en fråga som berör människor mer än mycket annat i livet. Det är naturligt att det är på det sättet. Många har egna erfarenheter av sjukvården. Man har släktingar eller arbetskamrater som har fått del av hälso- och sjukvårdens insatser. I de flesta fall konstaterar vi att dessa insatser från sjukvårdens sida har varit positiva och har gett bättre hälsa, möjligheter och nya framtidsutsikter i livet. Men det finns också brister som man ibland upplever som helt omotiverade, och dessa måste självklart tas på allvar. Regeringen arbetar med olika uppdrag till det vi kallar expertmyndigheterna. Nationella riktlinjer är ett av flera verktyg som expertmyndigheten Socialstyrelsen utarbetar. Orsaken till att expertmyndigheterna får uppdrag och Socialstyrelsen utarbetar dessa riktlinjer är att vi önskar driva på utvecklingen mot en mer kundbaserad och kunskapsinriktad vård och uppnå de mål som handlar om god vård på lika villkor. Regeringen har varit tydlig med att patientfokus är helt nödvändigt och centralt i allt hälso- och sjukvårdsarbete. Fru talman! Inför den här mandatperioden pekade vi kristdemokrater tillsammans med övriga i Alliansen ut jämlik sjukvård som ett huvudområde att arbeta med. Det är ett område som under årtionden, alltför länge, har fått stå tillbaka. Regeringen har prioriterat att identifiera skillnader inom vården för att möjliggöra insatser som gör att utsatta grupper eller områden får den uppvärdering som behövs. Det kan gälla skillnader i vård, bemötande eller behandling av olika grupper. Det kan också gälla regionala skillnader. I strategin för god och jämlik vård pekas också på skillnader på fem områden där regeringen har sagt att vi behöver ha särskilt fokus. Det gäller cancer, hjärt-kärlsjukdomar, psykisk ohälsa, missbruks- och beroendevården samt tandvården. Fru talman! I det betänkande som vi nu har att behandla framhåller socialutskottet att vi ser ett stort värde i att statens insatser när det gäller nationella riktlinjer följs upp. Det är därför som vi också skriver att utskottet välkomnar Riksrevisionens granskning. Jag konstaterar med tillfredsställelse att regeringen redan tidigare givit uppdrag till Socialstyrelsen om patientperspektiv i arbetet med de nationella riktlinjerna. Socialstyrelsen har dessutom fått i uppdrag att redovisa utvecklingen av sitt arbete med att systematiskt stärka patientperspektivet i arbetet med nationella riktlinjer. På samma område har också Myndigheten för vårdanalys fått i uppdrag av regeringen att göra en samlad uppföljning av de nationella riktlinjerna och effekterna just ur ett patientperspektiv. Det är ett uppdrag, som flera tidigare har påpekat, som kommer att redovisas under hösten 2014 respektive hösten 2015. Fru talman! Vi kan konstatera att Socialstyrelsen sedan 1996 har haft ett uppdrag att ta fram nationella riktlinjer inom hälso- och sjukvårdsområdet. Som också har framhållits handlar det om 15 olika områden med sammanlagt ca 2 500 rekommendationer. Riktlinjerna tas fram utifrån aktuell forskning och beprövad erfarenhet och visar på nyttan och riskerna med olika åtgärder. Riktlinjerna ska vara ett stöd vid prioritering och ge vägledning om vilka behandlingar och metoder som olika verksamheter i vården och omsorgen behöver satsa på och få utvecklingsresurser för. Nationella riktlinjer tas fram för sjukdomar och tillstånd som drabbar många människor och kräver mycket resurser. Riktlinjerna riktar sig till alla som arbetar med vård och omsorg och ger rekommendationer om vilka åtgärder som bör vidtas vid ett visst tillstånd. De nationella riktlinjerna är således rekommendationer som bygger på kunskapsläget vid den tidpunkt då riktlinjerna tas fram. Precis som har framhållits, inte minst av utskottets ordförande, är detta ett arbete som är långsiktigt och mycket omfattande. Det är vägledning för vårdgivare men därmed inte bindande uttalanden som lämpar sig för behandlingsåtgärder eller rådgivning till patienter på den enskildes nivå. Det är detta som är skillnaden och som inte alltid har uppfattats. Det är en vägledning för vårdgivare men inte bindande behandlingsåtgärder som kan hänvisas till den enskilde patienten. Jag kan inte låta bli att i just denna del citera vad vi skriver i betänkandet från socialutskottet: "Det är alltid behandlande läkare som har ansvaret för att i det enskilda fallet - baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet - göra en bedömning av den individuella patientens behov så att han eller hon får adekvat behandling." Så långt som möjligt ska det här ske i samråd och samförstånd med patienten, men vi får inte tro att Sveriges riksdag kan ta över den funktion som enskilda läkare har i sitt arbete för att ge bästa hälso- och sjukvård till en enskild patient. Det är den förväxling som tyvärr finns mitt i debatten. Fru talman! Jag vill med de här synpunkterna yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande. (Applåder)