Regionalt utvecklingsansvar i vissa län

Fru talman! I detta betänkande behandlas propositionen Regionalt utvecklingsansvar i vissa län . I propositionen föreslås att försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning i Skåne och Västra Götalands län görs om till att gälla permanent. Verksamheten ska regleras genom en ny lag som ska omfatta Gotlands, Skåne, Hallands och Västra Götalands län. Så kom då propositionen, som föregicks av en presskonferens där vi från regeringen fick information om att man var överens i regionfrågan. Ni minns säkert näringsministerns tal om ett historiskt beslut, ett beslut som inte ändrats sedan Axel Oxenstiernas tid. Statsministern däremot hade på denna presskonferens svårt att dölja den oenighet som rått inom regeringen. Statsministern fick en fråga om oenigheten i regeringen. Han svarade: Om det nu är så att tre partier vill skapa regioner får det fjärde partiet backa. Det låter generöst. Men om man står upptryckt mot en vägg finns det nog inte något utrymme för att backa. Det märks framför allt nu när vi ser resultatet: att permanenta det som redan finns och att ge Halland och Gotland regionala uppgifter i nuvarande länsindelning eller, som det står i propositionen: Några nya organisationsformer skapas inte, och de uppgifter som förs över kommer att utgöra en mindre del av landstingens verksamhet. Oenigheten nu är troligtvis lika stor som tidigare. Moderaterna har aldrig velat ha regioner i Sverige. Därför finns det i denna proposition inget förslag till en helhetslösning för Sverige - detta trots att Jan-Åke Björklund rest runt i landet och fört en dialog med landstingen och trots att vi har Ansvarskommitténs betänkande från 2007 med dess förslag till helhetslösning: en reformerad samhällsorganisation som bygger på att Sverige är en enhetsstat med en stark lokal och regional förankring. Fru talman! Resultatet av denna dialog med landstingen och av Ansvarskommitténs förslag är att landstingen i Gävleborgs, Dalarnas, Uppsala, Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlans län hos regeringen har ansökt om att få ta över vissa statliga uppgifter. Samtidigt har de ansökt om en förändrad landstingsindelning. Kammarkollegiet har avstyrkt ansökan om en sådan ändring. Det i sin tur har lett till att regeringen har lagt fram tilläggsdirektiv till utredningen om en översyn av statlig och regional förvaltning för att se över lagstiftningen. Det får mig att tänka på ett gammalt uttryck: När kvällen kommer får den late brått'. Ingenting var förberett, och ingenting har gått parallellt med dialogen ute i landet. Fru talman! Nu permanentas de två försöksverksamheter i Skåne och Västra Götaland som så tydligt har visat att större regioner kan ta ansvar för den regionala utvecklingen och bättre möta de utmaningar som den specialiserade sjukvården står inför. Med övertagandet av statliga uppgifter när det gäller den regionala utvecklingen har man visat att sammanslagningen av de tidigare landstingen varit lyckosam. Regionerna har skapat en bättre tillväxt än de gamla landstingen var för sig kunnat åstadkomma. Genom att sammanslagningen av sjukvård i de gamla landstingen skedde i samband med regionförsöken har man klarat den specialiserade sjukvårdens resursbehov. Med ett större befolkningsunderlag har man bättre kunnat effektivisera vården och tillgodogöra sig nya forskningsresultat. Den regionala tillväxten har säkrat resursbehovet i vården i hela regionen. Utan hänsyn till regionförsökens resultat i Skåne och Västra Götaland ges Halland och Gotland regionala uppgifter utan att nuvarande landstingsindelning ändras. Regeringen tar med sitt förslag inte något samlat grepp över regionfrågan utan väljer att lösa den del för del. En sådan utveckling kan bara splittra landet och bidra till skillnader när det gäller möjligheter att ge god vård och annan service. En sådan utveckling strider mot det nödvändiga syftet med regionpolitik, nämligen att få livskraftiga regioner i hela Sverige och inte bara i redan välmående regioner. Fru talman! Det gläder mig att ett enigt utskott är överens om att även Gotland ska få använda beteckningen regionstyrelse och regionfullmäktige och att riksdagen med bifall till motion K11 ger regeringen detta till känna. Däremot reserverar vi socialdemokrater oss emot att regeringen i denna proposition väljer en dellösning vad gäller regionerna. Riksdag och regering har det övergripande ansvaret för att hela landet utvecklas och för att samhällsorganisationer skapar likvärdiga levnadsvillkor och möjligheter för alla människor i landet. Om regeringens princip att lösa frågan del för del fullföljs finns det risk att det i slutändan blir kvar några delar av landet utan möjlighet att på egen hand klara regionala uppgifter och utan möjlighet till samgående med intilliggande län. Med detta sagt, fru talman, yrkar jag bifall till reservationen.

Fru talman! Regionalt utvecklingsansvar i vissa län - många, många år har ägnats åt detta arbete bland annat för att kunna nå en helhetslösning i regionfrågan i vårt land. Många, många är de personer som har varit inblandade och arbetat hårt med denna fråga. Den så kallade Ansvarsutredningen fick allaredan den 23 januari 2003 direktiv att påbörja sitt arbete med uppdrag att just se över strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen. Året därpå kom ett tilläggsdirektiv. Då fick Ansvarskommittén i uppdrag att med utgångspunkt i kommitténs arbete se över välfärd på lika villkor och efter behov som styrs demokratiskt och är solidariskt skattefinansierad. Det är viktiga mål som jag som vänsterpartist helt ställer mig bakom. Men i det betänkande som vi i dag ska ta ställning till finns ett delförslag från regeringen att permanenta de försöksverksamheter som har funnits - Skåne och Västra Götaland. Jag bor själv i Skåne län och i Skåne region. I betänkandet finns också nya grepp angående Halland och Gotland. Om jag tittar på den region som jag själv lever i, Skåne, har jag inget direkt negativt att säga om hur verksamheten har bedrivits där. Det har skett en mycket positiv utveckling både när det gäller utveckling och tillväxt och att i ett medborgarperspektiv kunna påverka och få insyn - att få ett helhetsperspektiv. Men jag tycker att det är illa att man permanentar regioner utan att ha en samlad helhet för landet. Att genomföra en dellösning är detsamma som att regeringen inte på något sätt tar det samlade grepp som den borde göra i frågan. Detta kommer med all säkerhet också att stöta på stora problem när vi ska se över den framtida helhetslösningen. Jag har svårt att förstå, fru talman, varför en så välgenomtänkt utredning som den som Ansvarskommittén har presenterat inte efterföljs. Många människor har ju nu verkligen tagit till sig detta och arbetar med att försöka få fram konkreta lösningar som ska vara en helhet, inte bara i det egna länet utan också en helhet och en positiv utveckling för hela landet. I stället väljer regeringen att kasta Ansvarsutredningen i papperskorgen och fullkomligt strunta i och negligera det arbete som har påbörjats ute i landet. Regeringen kör nu, liksom många gånger tidigare, ett eget medvetet rat race i denna fråga. Det är bedrövligt, och det kan komma att få många konsekvenser. Om en helhetssyn inte finns med riskerar enormt stora delar av landet att lämnas med en stor lapp på bröstet där det står "kvarsittning". Och vad får det för konsekvenser? Jo, till exempel att man inte för egen maskin kan fullfölja de regionala uppgifterna såsom fullgod sjukvård och en väl fungerande kollektivtrafik. Det är en utveckling som i värsta fall för med sig att landet splittras och att det inom landet kan komma att uppstå stora skillnader vad gäller att ge god sjukvård och annan service för alla - för hela befolkningen. En sådan utveckling vill inte vi rödgröna ha. Det vill däremot ni i Alliansen. Målet måste väl vara att vi har en regionpolitik som är värd namnet med syftet att få livskraftiga regioner i hela vårt land och inte bara i de redan välmående regioner, till exempel Skåne. Att skapa likvärdiga levnadsvillkor och möjligheter för alla i landet är något som ligger högt på Vänsterpartiets agenda. Men med det förslag som nu ligger på bordet kastar regeringen verkligen grus i maskineriet och försvårar, milt sagt, att detta uppnås. En dellösning duger inte, fru talman. En helhetslösning är ett måste. Därför yrkar jag härmed bifall till den reservation som finns i betänkandet.

Fru talman! Jag är mycket nöjd och glad över att kunna yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets proposition som permanentar försöksregionerna Skåne och Västra Götaland och som omfattar en ny lag som gör att Gotland, Skåne, Halland och Västra Götaland får mer regionalt ansvar. Lagen träder i kraft den 1 januari 2011. Jag har frågat mer än 100 väljare, tror jag, på olika ställen i vårt land vilka deras tio viktigaste frågor är. Hittills har ingen nämnt regionbildning som en av de viktigaste frågorna i ett väljarperspektiv. Däremot, fru talman, finns det gott om politiker - framför allt politiker med ett centralistiskt perspektiv - som tycker att det här är viktigt. I Uppsala, där jag bor, är man kluven. Å ena sidan har vi allt tätare samarbete med Stockholmsregionen, å andra sidan har vi ett landsting som har mycket gott samarbete med andra delar av landet och som behöver patientunderlag så att vi kan fortsätta att ha ett av Sveriges bästa sjukhus. Här tror jag att man hittar ett av de problem som kanske väljarna men inte centralistiska politiker ser. För mig handlar det om att ha ett underifrånperspektiv - att låta de regioner som vill växa fram. Jag tycker att framför allt Skåne men även Västra Götaland har varit områden och regioner där det har funnits ett riktigt driv för att få bilda en egen region. Det gäller alltså framför allt Skåne, men vi har även nu den senaste tiden sett en allt större nöjdhet med hur det blir i Västra Götaland. Det är här jag tycker att vi ska hitta inspirationen och drivkraften; den ska komma från de invånare som vill att man ska skapa regioner. För mig är Sverige väldigt olika. Olika delar har olika förutsättningar geografiskt men också befolkningsmässigt och demografiskt. Det är därför inte konstigt att regioner, när de väl växer fram, kommer att se olika ut. En del är stora, och andra är små. Det behöver inte alls vara så att de små regionerna har någon nackdel av sin storlek. Jag tror tvärtom att vi kan lära oss av de tokigheter som gjordes på 60- och 70-talen när man slog ihop kommuner. De stora kommunsammanslagningarna ledde på många håll till att man fick för stora kommuner där människor inte kände någon naturlig samhörighet och där det snarare blev problem i stället för att det skapades möjligheter. Det viktiga för staten är att se till att det finns en väl fungerande statlig förvaltningspolitik. Det är viktigt att det staten ska göra görs på ett bra sätt. Det är också viktigt att se till att vi får en likvärdig grundläggande samhällsservice för alla Sveriges invånare oavsett var vi bor och oavsett om vi bor i en region eller om vi bor i ett län. Fru talman! På en punkt har utskottet ändrat lite grann i regeringens proposition och gjort ett tillkännagivande som kanske visar på lite mindre byråkratiskt tänkande. Vi har lyssnat på vad en enig politikerkår på Gotland har bett om, nämligen att Gotland ur alla synvinklar ska ha samma regionstatus som de övriga tre regionerna. Därför är det för mig alldeles givet att det tillkännagivande vi gör om att Gotland ska få använda begreppen regionfullmäktige och regionstyrelse är riktigt. Jag tycker också att regeringen bör återkomma innan den 1 januari 2011 och se till att de små brister som fanns i propositionen rättas till och att Gotland kommer att vara exakt lika mycket en region som de andra tre. Jag vill också passa på att gratulera Christer Engelhardt. När någon har skrivit en motion som vi tycker är rätt och riktig ska man göra som vi gör i konstitutionsutskottet. Vi tillstyrker den i stället för att skriva på "politiska" att den därmed kan anses tillgodosedd. Grattis, Christer, till att du har fått din motion tillgodosedd! Fru talman! Med det yrkar jag bifall till förslaget i KU:s betänkande.

Fru talman! Det är uppenbart att som man ropar får man svar. Var det så att frågan ställdes så att svaret blev givet? I så fall skulle det styrka en redan lagd uppfattning hos Per Bill. Dessa frågor ställdes inte: Är sjukvården viktig? Är det viktigt att det finns resurser till sjukvården framgent? Är tillväxt viktigt? Är det viktigt att det finns arbetstillfällen där du bor? Är infrastruktur viktigt? Är det viktigt att det finns kollektivtrafik så att du får ett större arbetsmarknadsområde att söka arbete på? Om Per Bill hade ställt de frågorna tror jag att han hade fått ett annat svar. Därför undrar jag: Varför ställdes inte frågorna på det sättet?

Fru talman! Det kan möjligen bero på att jag inte tror att alla dessa goda saker alltid ska ske tillsammans med vissa andra län. I mitt hemlän, Uppsala, som jag försökte använda som exempel är det uppenbart hur stor nytta vi har av samarbete när det gäller sjukvård med de delar som ligger norrut och västerut. När det däremot gäller arbetsmarknad och kommunikation är vi alltmer en del av Storstockholm eller Mälardalsregionen.

Fru talman! Det är väl ändå så att sjukvården är en av de viktigaste frågorna som svenska folket sätter på dagordningen? Att klara de utmaningar som sjukvården står inför och att kunna möta de nya forskningsresultaten kräver kanske en annan organisation. Om man går ut och frågar om det är någon som vill ha regioner är frågan faktiskt fel ställd. Det var det jag reagerade på. Man bör nog fylla det med ett innehåll för att få rätt svar på den frågan. Är Per Bill fortsättningsvis beredd att gå ut och ställa frågan på det här sättet och kanske få andra svar än dem han ville ha?

Fru talman! Eftersom jag har suttit i utbildningsutskottet i fyra år har jag många gånger ställt frågorna: Hur får vi bättre utbildning? Hur får vi bättre forskning? Hur får vi en bättre fungerande högspecialistsjukvård? Jag tror inte att jag någonsin under de åren har stött på någon som har sagt att det viktigaste av allt är att bilda riktigt stora regioner.

Fru talman! En av de första uppgifterna jag fick som riksdagsledamot var att ersätta Åsa Torstensson i Ansvarskommittén. Det är roligt att höra hur kompetent betänkandet från den kommittén var. Som kommittéledamot är det också intressant att få vara med, även om det var i slutet på processen, och följa den diskussion som ledde fram till betänkandet och höra den debatt som förs här i kammaren. Det är inte alltid så lätt att känna igen sig. Ansvarskommittén lade fram ett enigt betänkande som självfallet var en kompromiss. Det var en kompromiss som också fick ett rungande ja i den remissomgång som följde på Ansvarskommitténs yttrande. Trots det visade det sig att det var en fråga som inte var så enkel att genomföra. Det är också en fråga som har levt i svensk politik i flera decennier. När partiledarna i Allians för Sverige satte ned foten i regionfrågan i en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter för drygt ett år sedan var det visserligen ett halvt steg bakåt i förhållande till Ansvarskommitténs förslag, men det var samtidigt två rejäla kliv framåt när det gäller de politiska förutsättningarna att komma vidare i regionfrågan. De fyra regeringspartiernas ledare var nu överens om att Sverige ska ha tre politiska beslutsfattande nivåer med egen beskattningsrätt, stat, regionkommuner och primärkommuner. En avgörande skillnad mot Ansvarskommitténs förslag är att Alliansens partiledare anslår ett tydligare underifrånperspektiv i regionbildningsprocessen. De öppnar också för en mer asymmetrisk regionbildning i och med att även Halland och Gotland får bli egna regionkommuner. Det är perspektivförskjutningar som det är enkelt för mig som centerpartist att bejaka. Fru talman! KU konstaterar också i betänkandet att regeringens proposition inte följer Ansvarskommitténs förslag utan avviker just på den punkten. Dessutom rättar utskottet till förbiseendet som innebar att Gotland inte skulle få regionstatus trots att uppgifterna och funktionerna för Gotland är desamma för Halland, Skåne och Västra Götaland. Jag vill också säga ett stort tack till de Gotlandspolitiker med kommunalrådet Eva Nypelius i spetsen som uppmärksammade oss i utskottet på det orimliga i en sådan ordning. Fru talman! Phia Andersson tog upp hanteringen av de ansökningar som kommit från norra och mellersta Sverige i regionfrågan. Det kom också ett tydligt negativt besked från Kammarkollegiet när det gäller en sådan regionbildning. Det negativa beskedet visar också att det inte är så enkelt att forma nya regioner. Regionbildningsprocessen måste få ta tid, även om det är frustrerande för många regionpolitiker som har ägnat mycket tid och engagemang åt frågan. Utan en bred politisk förankring över partigränserna och de geografiska gränserna samt en acceptans från medborgarna blir det svårt att bilda nya regionkommuner som bryter dagens landstingsgränser. Fru talman! Centerpartiet har i decennier arbetat för att landstingen ska ersättas av direktvalda regioner och att uppgifter därmed flyttas ned från staten till de folkvalda politikerna. Nu är den visionen på väg att förverkligas. Jag skulle också vilja kommentera den reservation som finns från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man är som sagt var överens när det gäller beteckningarna om att Halland, Gotland och försöken i Västra Götaland och Skåne ska få bilda regionkommuner. Samtidigt står det, och det har vi också hört här, att detta beslut ställer upp hinder för framtida helhetslösningar. Man säger också att i praktiken omöjliggör regeringens förslag som nu ska fastställas i ett riksdagsbeslut ett genomförande av Ansvarskommitténs förslag. Därför vore det mycket intressant att få svar från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet: Vad händer med Halland och Gotland efter valet? Är det här någonting som bara gäller just nu? Är det bildandet av regionerna Halland och Gotland som är problemet inför framtiden? Vad är det för hinder ni ser för en fortsatt regionalisering av Sverige? Det skulle vara mycket bra att få ett sådant besked i den här debatten. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Att ta ett helhetsgrepp på denna fråga och våga släppa makt från den här församlingen och kanske ned på regional nivå för att skapa bättre förutsättningar försvåras av att man gör det del för del. Ansvarskommittén hade en helhetslösning som var väl värd att diskutera. Man behöver inte följa den slaviskt, men den var väl värd att diskutera. Man trodde kanske att Jan-Åke Björklund åkte ut för att få underifrånperspektivet. Men visst är det så, Stefan Tornberg, att det är Centerpartiet som har fått backa i den här frågan och inte Moderaterna? Det kanske är Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna som har fått backa på ambitionen när det gäller hur man ville att regionbildningen skulle vara för att över huvud taget få igenom någonting. Är det så?

Fru talman! Phia Andersson har en poäng i att vi måste våga släppa greppet. Jag tycker att den process som har varit sedan Ansvarskommittén lade fram sitt betänkande och de försök som har gjorts att bilda regioner, trots Jan-Åke Björklunds engagerade insatser, har visat på den splittring som finns. Det gäller både bristen på engagemang hos befolkningen - ja, rena motståndet - men också den splittring som finns hos politiker. Inte ens Phia Anderssons partikamrater i norra Sverige har kunnat ena sig om hur en framtida region ska se ut. Menar Phia Andersson verkligen allvar med att det här ska beslutas uppifrån? Ska man tvinga Timrå och Sundsvalls lokalpolitiker att bilda en region tillsammans med övre Norrland fast de inte vill det? Ska man tvinga jämtarna att gå ihop med övriga delar av norra Sverige fast Socialdemokraterna i Jämtland inte vill det? Är det verkligen en framgångsrik väg och en bra grund för den nödvändiga regionaliseringen i Sverige? Därför vill jag återigen ställa frågan: Vad händer med Halland och Gotland efter valet? Kommer ni att tvinga in dem i större regioner? Ska Halland delas i en södra del som ska gå till Skåne och en norra del som ska gå till Västra Götaland? Ska Gotland in i Småland eller i Stockholms län?

Fru talman! Inte ens under Axel Oxenstiernas tid funderade man över vad som skulle hända längre fram i tiden. Vad vi pratar om här är vad som kommer att hända om del för del tar ansvar alldeles själva. Det här pusslet ska ju ändå läggas av någon. Jag var med under hela processen vid bildandet av Västra Götalandsregionen, men jag kommer inte ihåg att vi någon enda gång diskuterade hur det skulle bli för Norrland om vi gjorde det där. Någon måste väl ändå ta helhetsansvaret. Sedan finns det säkert justeringar efter den här regeringsperioden som behöver göras efter valet. Det är jag alldeles övertygad om. Om det är just den här indelningen vad gäller Halland och Gotland i nuläget kan jag inte svara på, men ingenting är hugget i sten. Det är ändå självklart så att ni försvarar den här processen för att vi har ett samarbete med någon som inte vill. Har inte Centern större ambitioner, Stefan Tornberg?

Fru talman! Vi i Centerpartiet är helt övertygade om att regionaliseringsprocessen för att vara framgångsrik måste bygga på ett engagemang underifrån. Vi var beredda att medverka till att få en diskussion och ett helhetsgrepp, just för att det var så viktigt att få en samsyn om regionaliseringen av Sverige. Detta gjorde vi i Ansvarskommitténs förslag. Därför vore det intressant att veta vad som händer när nu beslutet fattas. Det finns ju inget avslagsyrkande när det gäller permanentandet av Västra Götaland och Skåne och bildandet av regionerna Halland och Gotland. Men är det här något temporärt? Är det här bara något som gäller just nu? Kan vi få ett besked från Socialdemokraterna eller från vänsteroppositionen om vad som händer i regionfrågan efter valet? (Applåder)

Fru talman! När Ansvarskommittén kom med sitt betänkande var det många som väntade sig en big bang. Kommitténs förslag var ju så dramatiskt. Alla landsting skulle avskaffas och ersättas av betydligt färre storregioner. Men i dag toppar knappast regionfrågan nyhetssändningarna eller hamnar på första sidan. Det betyder dock inte att frågan är borta. Tvärtom - den fortsätter att röra på sig. För oss i Folkpartiet liberalerna har regionfrågan länge varit en viktig fråga. Inte för att den administrativa formen i sig är prioriterad utan för att regionpolitiken hänger ihop med vår syn på medborgarinflytande och samhällsutveckling. Först har vi medborgarinflytandet. Även om Sverige är ett litet land finns det frågor där kommunerna har blivit för små och den statliga nivån hamnar för långt bort från medborgarna. Det handlar om stora delar av sjukvården och kollektivtrafiken men också om frågor kring regional samhällsplanering och kultur, för att ge några exempel. Därför behöver den kommunala och statliga nivån också i framtiden kompletteras med en regional demokrati som är folkvald. Sedan har vi samhällsutvecklingen. De regionala gränser som drogs upp av Axel Oxenstierna har i princip varit oförändrade sedan 1600-talet. Då är det många som undrar varför vi ska ändra dem nu, men det är kanske just nu det är dags. Vi har under senare år sett en allt snabbare integrationsprocess, där den ekonomiska utvecklingen i kombination med förbättrade kommunikationer gör att de funktionella regionerna har blivit allt färre och allt större. Stora delar av Västsverige och östra Mälardalen är redan i dag gemensamma bostads- och arbetsmarknader. Samma utveckling ser vi på andra håll i landet, och inte minst utbyggnaden av järnvägsnätet kommer att betyda mycket för att driva på processen framöver. På allt fler håll i Sverige upplevs de gamla landstingsgränserna som problem i vardagen. Tillväxtpolitik, kommunikationer, vattenvård och andra regionala miljöfrågor måste hanteras med utgångspunkt i de regiongränser som finns och i vardagen. Om de administrativa gränserna inte stämmer med verkligheten får vi svårare att hantera verklighetens utmaningar. Folkpartiets grundsyn är att den regionala indelningen behöver ses över. Vår utgångspunkt är att de funktionella regionerna ska vara vägledande. Men - och det är väldigt viktigt, fru talman - alla förändringar måste ske med stor varsamhet och med respekt för folkviljan i den landsdel som berörs. Fortfarande lever minnet på många håll av hur hårdhänt kommunreformen på 1970-talet drevs igenom och hur den bristande förankringen gjorde det svårare att förverkliga en reform som i och för sig var nödvändig. Vi i Folkpartiet har därför, tillsammans med våra kolleger i alliansregeringen, slagit fast några viktiga utgångspunkter. För det första ska en ändrad regionindelning bygga på initiativ underifrån - inte kommandon ovanifrån. För det andra - det följer av det första - behöver regionerna inte se likadana ut överallt i Sverige. Tvärtom kan de lokala förutsättningarna leda fram mot storregioner i vissa landsändar och andra lösningar på andra håll. Och eftersom folkviljan är vägledande är det vi i Sverige, inte EU och dess strukturfonder, som avgör den formella regionindelningen i Sverige. Därför ska de lyckade regionförsöken i Västra Götaland och Skåne kunna permanentas, samtidigt som Gotland och Halland ska kunna bli egna regioner även om folkmängden är mindre. Statens ansvar är att se till att nya regioner kan fungera effektivt och att det inte uppstår negativa konsekvenser för de närliggande områdena. Av det skälet fortsätter analysen av regionstrukturen i norra och mellersta Sverige. Fru talman! Alliansregeringens överenskommelse visar därmed också att vi på ett konstruktivt sätt kan hantera regionfrågan de närmaste åren. Det blir ingen big bang där hela kartbilden ritas om utan snarare en successiv process i takt med att förutsättningarna klarnar på olika håll i landet. Visserligen tar det längre tid, men jag är övertygad om att det är det mest konstruktiva sättet att få fram lösningar som är väl förankrade hos folkviljan och därmed långsiktigt hållbara. Därför vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Jag är särskilt nöjd med det särskilda förslag som har kommit från utskottet om ett tillkännagivande till regeringen om att också Gotland bör få använda beteckningen regionfullmäktige och regionstyrelse. Jag vet att detta är ett stort önskemål från många gotlänningar.

Fru talman! Den 17 januari 2002 var en viktig dag för tanken på regional självstyrelse. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade föreslagit ett slopande av regionförsöken, och i stället skulle regionala samrådsorgan inrättas. Moderaterna anslöt sig till Socialdemokraternas linje men gjorde ett inkonsekvent undantag: Skåne skulle fortsätta - Skåne skulle räddas. Det var faktiskt det som gjorde att vi kan ha den här debatten i dag, att vi är tillbaka till den debatten från 2002. Jag ska citera några meningar från mitt eget anförande. Jag sade bland annat så här: "Har det regionala självstyret kommit att stanna, stanna upp eller möjligen avstanna? Det är en s.k. bra fråga. Huvudinriktningen i det beslut som vi ska fatta i anslutning till detta betänkande handlar nog mest om att avstanna. Konservatismens centralistiska krafter har dess värre funnit varandra. Men jag tror att oavsett vad som nu sker i denna kammare så har den politiska idén om ett utökat regionalt självstyre kommit för att stanna. Det är en sådan idé som har framtiden för sig." Moderaterna föreslog alltså att Skåne skulle få fortsätta enligt försökslagen, men i övrigt skulle regeringen vinna Moderaternas gehör. Nu vållade det där moderata avsteget lite huvudbry hos oss andra, men vi löste ut det så småningom med en finurlig villkorsreservation. Vi behövde aldrig ta till den, därför att i samma ögonblick som det blev känt insåg Socialdemokraterna att man skulle få en majoritet emot sig. Inte bara Skåne fick fortsätta försöken utan också Västra Götaland. Det är där vi står i dag när vi nu ska permanenta de här försöken. Vi kunde ha haft en helt annan beslutssituation i dag. Utan beslutet den 17 januari 2002 hade vi inte kunnat permanenta de här två regionbildningarna. Det är också intressant, fru talman, att konstatera den omsvängning som har skett framför allt från s-sidan. Idén om utökat regionalt självstyre har framtiden för sig. Fru talman! Vad var det jag sade! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! På Nordiska museet på Djurgården i Stockholm finns en monumentalstaty av Gustav Vasa. Få är ju som han symbol för nationalstaten Sverige. Han är en av de betydande personer som lagt grunden till och format det land vi i dag känner. Genom århundraden kan naturligtvis andra namn läggas till listan. Att tala om en enhetsstat utan att exempelvis nämna 1600-talets Axel Oxenstierna, som flera redan har gjort här i kammaren, är i praktiken omöjligt. Om man lyssnar noga kan möjligtvis ett lätt gnissel höras från Nordiska museet och Gustav Vasa, fru talman, då åtminstone ett av ögonbrynen i sten nu höjs inför det beslut som riksdagen ska fatta. Vad som sker är att vissa regionförsök nu avskaffas efter drygt tio år och i stället permanentas. Även om mycket spännande skett på riktigt under åren blir det nu definitivt. Skåne, som jag representerar i Sveriges riksdag, är ett av dessa områden. Och med dagens beslut kan Skåne sägas bli lite mer Skåne. Men Gustav Vasa, Axel Oxenstierna och alla deras vapendragare av i dag kan vara lugna, då regionalismen nu kommer till Sverige inom ramen för en fortfarande mycket tydlig och uttalad nationalstat. De steg som tas är ju i en europeisk omgivning föga dramatiska eller konstiga. Tvärtom finns på många håll en insikt om värdet av mångfald och att olika lösningar kan användas på olika håll. Sverige ser inte likadant ut och möter inte samma typ av utmaningar, och då är det också viktigt att olika lösningar och svar finns att tillgå. Det som är rätt för dem som bor i Malmö, Helsingborg, Ängelholm och Kristianstad kan vara fel för dem i Umeå, Luleå, Kiruna och Haparanda. Och tvärtom! Men med större regionalt ansvar går det att forma lösningar som är mer anpassade efter respektive område. Och det är viktigt att understryka betydelsen av samverkan, att det ska komma underifrån. Det handlar inte bara om politik och politiska beslut utan om medborgarperspektiv men också samverkan med näringsliv, det civila samhället, universitet och högskolor samt rent av andra länder. Fru talman! Skåne som en del av en fungerande och livaktig Öresundsregion går aldrig att tänka utan Själland. Att ta tåg eller bil till och från Köpenhamnsområdet är för oss som bor där nere att röra sig "hemma", medan det betraktat utifrån ett Stockholmsperspektiv är något som tilldrar sig "utomlands". Med fler och större möjligheter att fatta beslut i Skåne behöver ingen se Öresundsintegrationen som en utrikespolitisk fråga, utan det är i allra högsta grad något som har en regional dimension. Fru talman! Jag vet att regionalism och rent av ordet region kan ha olika betydelser i olika delar av landet. Och jag har respekt för att det finns olika tolkningar - rent av i det parti som jag representerar. Jag utger mig inte för att tala för tveksamma i Skaraborg eller i Norrbotten, utan de kan vältaligt berätta om vad de tycker. Men jag kan härifrån talarstolen ge tips om hur jag tror att en god regionkänsla kan växa fram med just Skåne som ett bra exempel. Det får aldrig handla om abstrakta teorier eller att man i en utredning eller via en förhandlingsman kommit fram till en slutsats. Det måste växa fram underifrån. Det måste finnas intresse från lokala företrädare, från näringsliv och från andra aktörer. Skåne som region hade aldrig kunnat bli ett faktum utan att exempelvis Sydsvenska Industri- och Handelskammaren varit tydlig, utan att lokala medieföreträdare som Kvällsposten och på sin tid Nordvästra Skånes Tidningar varit tydliga och absolut inte utan att alla partier av betydelse med de två stora i spetsen, Moderaterna och Socialdemokraterna, varit tydliga. Även om jag ser dagens beslut som att ännu ett vallöfte kan bockas av vet jag att det finns en hel del andra skånska riksdagsmän från både Alliansen och utanför som faktiskt tycker samma sak. Fru talman! Låt mig nämna några viktiga händelser. År 1997 slogs Malmöhus läns landsting och Kristianstads län samman till Skåne län. År 1999 för Regionförbundet Skåne över sitt uppdrag som regionens företrädare till ett direktvalt regionfullmäktige. Valet skedde i september 1998. Därmed fick Region Skåne ansvar för regional utveckling, hälso- och sjukvård, tandvård, kollektivtrafik, näringsliv, kultur och planeringsfrågor. Det är detta som permanentas i och med dagens beslut. För egen del tror jag att regionalismen kommit för att stanna och tycker därför inte att det för framtiden kan uteslutas en breddning och fördjupning av mandaten när de regioner som så önskar och visat sig ha förmåga kan peka på fördelarna med detta att vilja gå vidare. Samtidigt ska det understrykas att detta inte är något krav på att andra delar av landet måste ta steg i samma riktning eller i samma tempo. Tvärtom borde vi inom ramen för ett Sverige tillsammans charmas av och uppskatta mångfaldens rikedom. Med den nuvarande ordningen med landstingen som ansvariga för sjuk- och hälsovården är det också viktigt att slå fast att regiondiskussioner aldrig får bli en ursäkt för att rymma från det som i dag till stor del är huvuduppdraget. Perspektivet måste vara att utveckla hälso- och sjukvården så att köer tas bort och patienter därmed erbjuds den vård och behandling de behöver, om inte i det egna området så någon annanstans i Sverige eller utomlands. I Skåne är det ju rätt självklart att se samverkansmöjligheterna även inom detta område med Danmark och i förlängningen Tyskland och Polen. Fru talman! Det krävs en regional aktör för att kunna hjälpa till att hantera de utmaningar som finns för både näringsliv och arbetsmarknad. I dag bor närmare 1 234 000 personer i Skåne. I grunden är det bättre att fler beslut fattas på lokal och regional nivå i stället för på central statlig nivå. Men framgångsrika regioner skapas möjligheter till mångfald. Olika åtgärder och insatser kan jämföras. Utveckling måste hela tiden stå i centrum genom genuin vilja att lära sig av andra för att ständigt bli bättre och effektivare. Under de tolv år som regionförsöket pågått har mandatet utvecklats, speciellt under de senaste regeringsåren. Infrastrukturplaneringen, kulturportföljen och kompetensportföljen är bara några exempel på steg som tagits. Två saker tycker jag särskilt bör nämnas just när det gäller Skåne: Försöken att nå regional samsyn när det gäller vilka infrastruktursatsningar som behövs och att Region Skåne valt att satsa på just kulturen som ett av uttryckssätten för att vara region. Ytterst handlar det om förutsättningar för skapande och kreativa näringar. Fru talman! Just kulturen, traditionen och det gemensamma tror jag också är något som har betydelse för en framgångsrik region. Det finns en identitet. I Skånes fall handlar det om att freden 1660 bekräftade den från 1658 som kom att göra Skåneland till en del av Sverige. Det var ungefär 100 år efter Gustav Vasa. Den kung som ruvar i Nordiska museet här på Djurgården i Stockholm var aldrig monark över Skåne men väl för den i dag fria republiken Finland. Sådana historiska perspektiv gör en person ödmjuk men sporrar också till modet att kunna fatta nya beslut därför att omvärlden ständigt förändrats sedan 1500-talet. Att permanentas som region innebär att ansvar och uppdrag flyttas från Stockholm till bland annat Skåne. Ambitionen måste vara att leva upp till detta både i kärnuppdragen om sjuk- och hälsovård som när det gäller att medverka till förutsättningar för jobb, skapande och utbildning. Med riksdagens beslut blir Skåne lite mer Skåne! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på den rödgröna reservationen.

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att få framföra mitt tack till konstitutionsutskottet för den välvilliga behandling som min motion K11 har fått med anledning av regeringens proposition Regionalt utvecklingsansvar i vissa län . För mig som för Gotland har det varit främmande att vi på Gotland skulle få bli region men inte fullt ut få använda regionbeteckningarna. Detta hade försvagat, enligt kommunens uppfattning, förutsättningarna att uppfylla det regionala ansvaret. Det hade inneburit en förlust i status och brist i tydlighet att inte få använda den benämning som för omvärlden anger befogenheterna. En särskild anledning till att det vore en stor fördel för Gotland att fullt ut få använda regionbegreppet är läget som Gotland har som stor central ö i Östersjön. Det inrymmer en unik möjlighet till interregionalt samarbete även utanför Sveriges gränser. I ett sådant sammanhang är det viktigt att kunna uppträda som en fullvärdig region jämställd med andra. Detta har nu ni i konstitutionsutskottet förstått och tagit till er, vilket jag och många med mig som på olika sätt arbetat med denna fråga, som nu lett fram till detta tillkännagivande om min motion K11, är mycket tacksamma för. Fru talman! Med detta instämmer jag i bifallsyrkandet till konstitutionsutskottets betänkande i den del som omfattar min motion K11.

Fru talman! Christer Engelhardt har all anledning att vara nöjd. Det är inte så vanligt att vi bifaller motioner. Det är mycket bra i det här sammanhanget. Samtidigt måste det vara en lite tveeggad känsla, eftersom Christer Engelhardts partikamrater och möjliga framtida samarbetspartner vid ett eventuellt regimskifte reserverar sig med kritik mot den utveckling som nu sker. Man ser, som jag tolkar det, bildandet av Gotland och Halland som hinder för framtida lösningar. Det omöjliggör i praktiken ett genomförande av Ansvarskommitténs förslag. Jag uppfattar det som att man vill genomföra Ansvarskommitténs förslag efter valet. Hur trygg känner sig Christer Engelhardt när det gäller Region Gotland vid ett eventuellt regimskifte? Är en fortsatt framtid för Region Gotland någonting som endast en fortsatt alliansregering kan trygga?

Fru talman! Stefan Tornberg försöker att få mig spegla någon form av osäkerhet. Jag kan lugna Stefan med att jag är väldigt trygg i min uppfattning och i det parti jag företräder här i Sveriges riksdag. Phia Andersson har på ett föredömligt sätt svarat på Stefans frågor i den replikomgång som de hade. Jag har också för egen del kollat upp, precis som kolleger till mig har gjort, hur man skulle kunna landa i en sådan här fråga även efter ett val. De besked jag har fått gör mig trygg att Gotland även efter valet kommer att fortsätta att vara region. Jag är på inget sätt orolig att det ska förändra de beslut som nu fattas. Jag är mycket trygg i mitt ställningstagande.

Fru talman! Det är skönt att Christer Engelhardt är trygg. Jag tror att det är bra att få ett besked om Gotlands framtid innan valet. Hur ser framtiden ut för Region Gotland? Det känns bra att Christer Engelhardt har fått de beskeden. Men det vore rätt bra att också få besked från dem som reserverat sig och ser det som ett hinder för den fortsatta regionaliseringen. Jag tror det är viktigt att få ett sådant besked. Jag har svårt att förstå vad annat man lyfter fram i sin reservation som det avgörande om det just inte är bildandet av Region Halland och Gotland. Det är den processen som är skillnaden mot Ansvarskommitténs förslag. Det är vad som avviker. Jag tolkar detta som att med en ny rödgrön majoritet i riksdagen kommer man att genomföra Ansvarskommitténs förslag. Då kan både Halland komma att delas och Region Gotland komma att försvinna. Ön finns kvar, det är jag övertygad om.

Fru talman! Så lätt flyter inte Gotland bort. Det ligger nog fast i berggrunden. Att man talar om Ansvarskommitténs förslag och att man i reservationer tar upp frågor om att få ett helhetsperspektiv behöver inte innebära att man bryter sönder och bryter upp det som här är beslutat. Ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. Om vi nu kommer till makten efter valet har jag inte fått några signaler på att vi ska äventyra åtminstone den del av landet där jag befinner mig på Gotland och de beslut som nu fattas om att Gotland fullt ut får vara region och kalla sig för region. Jag känner mig trygg i den uppfattningen. Ingenting är så bra att det inte går att göra bättre. Det finns all anledning att se över detta för att få ett helhetsperspektiv på hela landet. Det är inte bara enskilda delar. Det är också det man pekar på i reservationen, att få titta på det ur ett helhetsperspektiv. Det finns säkert saker som går att justera och göra bättre, men för Gotlands del är jag mycket trygg i min uppfattning att Gotland kommer att vara kvar som region.

Fru talman! Tack för debatten, inte minst om Halland. Jag kommer därifrån. Jag ska återkomma till detta och min oro, som jag förstår att jag delar med flera här i kammaren, om vad som ska hända. Det är ändå glädjande att vi är framme vid ett beslut, och jag kan med tillfredsställelse konstatera att vi så här långt har vunnit striden om att bevara Halland. Ansvarsutredningen signalerade tidigt att Halland skulle delas mellan Skåne och Västra Götaland, men motståndet blev kompakt. Som landstingsstyrelsens ordförande i Halland var jag själv en av dem som drev på att vi skulle bilda ett kommunalförbund och Region Halland i den formen med indirekta val. Jag blev ordförande i vår interimsstyrelse för tio år sedan och senare också ordförande i Region Hallands fullmäktige. Som jag har sagt har vi indirekta val, och med detta beslut blir det nu möjligt att bli en riktig region. Det är vi väldigt glada för. Jag tror att vi ska tacka den folkliga opinionen mycket för att det har blivit som det har blivit i dessa diskussioner, men också de politiska partierna i Halland som just har varit eniga om att Halland ska finnas kvar. Precis som vi moderater trycker på har det kommit underifrån. Men det är inget som är givet, utan vi känner som sagt en stor oro här - inte minst efter reservationen i betänkandet i dag - för vad man verkligen kommer att göra om olyckan skulle vara framme och vänsteroppositionen vinner valet. Är vi då utsatta för ett nytt delningsförsök? Det skulle vara oerhört olyckligt för Halland. Varför är det då bra att Halland är kvar och blir en region? Ja, det finns många skäl till detta. Småskalighet är också bra; det är många som glömmer det. Den halländska vården har vi ofta följt i diskussionerna. Den är mycket bra - ofta bäst i landet. Näringslivet går bra. Vi kan också se att vi är bland de mest expansiva länen och enligt många bedömare även det mest välskötta. Det finns dock en sak man har glömt bort i debatten men som vi hallänningar inte har glömt bort, nämligen skatterna. Halland har landets lägsta landstingsskatt. I kombination med jämförelsevis låga kommunalskatter innebär det att hallänningarna har en oerhört bra service med mycket valfrihet till bland de lägsta skatterna i landet. Fru talman! På uppdrag av styrelsen i Region Halland gjorde vi en särskild analys som visar att Halland inom många områden utgör en lämplig administrativ geografi för att åstadkomma goda resultat. I Halland finns en god förmåga att anpassa sig till de förutsättningar som omvärldsförändringar ger, och det finns också goda förutsättningar att skapa folklig legitimitet för den verksamhet som bedrivs på regional nivå. Vid den genomgång som gjordes om huruvida Halland utgör en lämplig geografi för att ansvara för den regionala utvecklingen kunde man inom ett stort antal områden konstatera att Halland utgör ett lämpligt område. Inom ett par områden visade det sig att regiontillhörigheten är av mindre betydelse. Analysen kunde inte visa något enskilt politikområde där fördelarna med en annan regional indelning skulle vara uppenbara. Inom påfallande många områden är det närheten mellan de olika aktörerna och möjligheten att anpassa åtgärderna utifrån de höga kunskaper som finns och de lokala förhållandena som lyfts fram som den viktigaste saken för att bilda en region. I Halland har vi något som kallas för Hallandsandan, och den är vi väldigt rädda om. Att dela Halland skulle naturligtvis innebära att man förstör många av våra goda förutsättningar. Därför är det, fru talman, glädjande att de motioner som jag har lagt fram till riksdagen och det arbete som har drivits från Halland har haft betydelse och lett fram till det resultat vi ser här i dag. Regeringen har lyssnat på hallänningarna, vilket är mycket glädjande. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.

Fru talman! Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå denna ständiga fråga. Är ni så oroliga att ni har gjort fel? Vi har faktiskt inte reserverat oss mot Halland och Gotland. Vad håller ni på med? Är ni så oroliga att ert eget förslag inte skulle hålla? Varför lägger ni då fram det? Problemet är att man kanske skulle ha tagit ansvar för den andra delen, som ni inte har lagt fram förslag om. De ville någonting där också. Det fanns en folkvilja, men det var inte så enkelt. Är det inte så att man egentligen borde ha tagit ett helhetsgrepp? Man behöver inte gå slaviskt på Ansvarskommitténs förslag. Det var ett förslag. Det är ingen som har sagt - och det står ingenstans i vår reservation - att det var så det skulle vara. Men vi sa: Ta ansvar för helheten! Det är detta parlaments uppgift. Anser inte ni moderater det också?

Fru talman! Jag anser att det är ett väldigt bra förslag som föreligger, och jag anser också att det precis som många talare sagt före mig verkligen handlar om att det ska komma underifrån. Vi har varit eniga i Halland. Vi ser att Skåne och Västra Götaland nu blir permanentade, och vi ser också att Gotland får kalla sig egen region. Det tycker jag är positivt. Finns det fler som lyckas komma överens och driva frågan är jag övertygad om att man inte kommer att säga nej, men man har inte lyckats med det. Vad jag är bekymrad över och vad vi inte har fått svar om här i dag är vad som kommer att hända om vänsteroppositionen kommer att vinna valet. Kommer ni då att gå på förslaget att Halland ska delas? Det har vi inte fått svar om från Phia eller Phias kolleger i dag. Där är man svaret skyldig, tycker jag, inte minst till hallänningarna.

Fru talman! Hade det varit så att vi inte hade accepterat detta hade vi väl reserverat oss i den delen. Jag förstår inte frågan. Läs reservationen! Har man inte gjort det förstår jag varför Anne-Marie Brodén säger som hon gör, men om ni läser ser ni att vi inte har reserverat oss mot Gotland och Halland. Vi säger att ni borde ha tagit ett ansvar för den del ni inte har några förslag om, och i den delen reserverar vi oss. Jag förstår inte er fråga. Jag tror att oron ligger hos er själva.

Fru talman! Jag kan försäkra att vi inte är oroliga i Halland just nu, men vi har följt diskussionen som har funnits inte minst inom socialdemokratin om att det är stora regioner som gäller. Jag var en av dem som absolut ville ha fram fakta. Phia, du nämnde själv tidigare i debatten att sjukvården tjänar på stora strukturer. Jag delar inte den uppfattningen. Om du går in och tittar på Socialstyrelsens rapporter när det gäller var sjukvården fungerar väl och var tillgängligheten är bäst ser du att det absolut inte alltid är i de stora regionerna. Det finns alltså ingen anledning argumentera för detta på det sätt vi hörde från talarstolen tidigare. Vi i Halland är trygga så länge vi har en borgerlig regering, en alliansregering, men vi är desto mer oroliga om det skulle bli på annat sätt. Då har vi nämligen inga garantier för vad som händer med Halland.

Fru talman! Det har kommit ganska många frågor från de borgerliga representanterna. Det har handlat om vad som kommer att hända efter valet. Jag hoppas att en hel del kommer att hända efter valet, men frågan har handlat om vad som kommer att hända vad gäller regionerna. Svaret är ganska givet, för det har ni själva sagt, påpekat och tryckt på. Det är underifrånperspektivet som gäller. Finns det då tankar om att vilja göra förändringar bör vi som rikspolitiker svara upp mot det. Det är för mig ganska givet. Eller innebär det förslag från den borgerliga regeringen som nu föreligger, som vi i konstitutionsutskottet har varit tvungna att justera, att det är detta som gäller för tid och evighet? Nej, är antagligen svaret på den frågan. Jag utgår ifrån det, eftersom det är underifrånperspektivet som ska gälla. Det som är ett problem med det här förslaget är att det utesluter vissa lösningar. Vad skulle hända om Örebro läns landsting tyckte sig vilja hänga ihop med Mälardalen? Så har vi ett Västra Götaland. Vad tänker Värmland då på? Om de inte vill vara med i Mälardalen och inte får komma in i Västra Götaland, ska de ansluta sig till Norge då? Det är möjligt. Det kanske är en framtid. Men, som sagt, det viktigaste är underifrånperspektivet. Det som görs nu i samband med det här förslaget är inte speciellt imponerande. Det har pågått ett försök i Skåne, och det har pågått ett försök i Västra Götaland - ganska länge. Nu tas det drastiska, vågade beslutet att det ska permanentas. Jag är inte särskilt imponerad av det, måste jag säga. Staten ska naturligtvis svara upp mot ett underifrånperspektiv och de önskningar som finns. Men staten måste också kunna ta ett ansvar för att det blir en rimlig sjukvård för värmlänningarna och att det finns rimliga möjligheter för dem att påverka infrastrukturfrågorna. Denna lilla roll skulle vi kunna ge i ett större mer samlat perspektiv. Det är det som vår reservation, den rödgröna reservationen, handlar om. Det är det samlade grepp som jag hoppas att den rödgröna regeringen kan börja med att ta efter valet.

Fru talman! Mikael Johansson sade mycket klokt. Men jag blir samtidigt lite konfunderad, för ingenstans i reservationen står det något om ett underifrånperspektiv, vad jag kan se. I stället står det om nya och större regioner som bör ges ett samlat ansvar för regional utveckling och ge maximal kraft för utveckling. Man kritiserar det som har hänt nu och säger att det ställer upp ett hinder för vad som komma skall. Jag bejakar gärna underifrånperspektivet. Jag tror att det är nödvändigt att göra det, och gärna ska det gå fort. Regionalisering är en viktig process. Men underifrånperspektiv handlar om att de som är verksamma, befolkningen och politikerna ute i de regioner som berörs är med på båten. Vilken process ser Mikael Johansson framför sig efter valet? Kommer politikerna på Gotland som nu får bilda regionstyrelse och regionfullmäktige att kunna säga nej till att införlivas i någon annan region? Kommer de att vara trygga med det med en regering som Miljöpartiet eventuellt ingår i?

Fru talman! Naturligtvis ska politikerna på Gotland på samma sätt som Moderaterna i Stockholms stad kunna säga nej till en regionbildning. Det ska rimligtvis kunna respekteras. Men jag hoppas att politikerna på Gotland kan fundera, lika väl som Stockholms stads moderater, på vilken regionbildning de vill ha. Det är självklart och rimligt att hävda, oavsett om det handlar om Stockholmsmoderaterna eller andra politiker i Sverige, att man ska kunna sätta hinder i vägen för en utveckling. Det kan handla om värmlänningarna. Det kan handla om de politiker vi har i min valkrets Örebro län. Det är fullt rimligt att detta kan ske. Men man bör ta ett helhetsgrepp. Det är det som vi vill ha. Statens roll i det ska vara inspel, och man ska hålla i en samordning och se att diskussionen kommer någonstans. Det ska bli en process som leder framåt för fler än de två försök som nu permanentas, vilket jag inte tycker är särskilt imponerande. Säger gotlänningarna nej är det fine, enkelt.

Fru talman! Jag tolkade det först som att man gärna vill ha ett underifrånperspektiv där man är delaktig i processen och diskuterar det här, men sedan behöver vi en helhetslösning utifrån den diskussionen. Fine, sade Mikael Johansson. Om Gotland inte passar in i den rödgröna helhetslösningen, vad händer då med Gotland? Vad händer med Halland om man ser att det här inte stämmer överens med hur man där vill organisera sjukvården? Kommer man att dela upp Halland då fast hallänningarna vill hålla Halland helt? Kan vi lita på en ny rödgrön regering med Miljöpartiet i regeringen? Kommer det att vara möjligt att hålla fast vid det regionala självstyret i de här frågorna?

Fru talman! Jag försökte antyda i mitt första replikskifte att till och med en kommun ska kunna säga nej till att inleda någon typ av regionbygge. Jag pekade på exemplet Stockholms stad där Moderaterna motsäger sig en storregion Stockholm. Det gäller naturligtvis likadant för gotlänningarna och deras politiker. Säger de nej ska det respekteras. Det är det som är demokrati och underifrånperspektiv. Annars är det ingen idé att vi pratar om det, inte från någons sida egentligen.

Fru talman! Underifrånperspektiv är det centrala i det här meningsutbytet. Om jag rätt förstår den tidigare replikomgången accepteras tanken att om det inte finns ett underifrånperspektiv kommer man inte heller att behöva ingå i någon form av regional lösning. Så tolkade jag det tidigare svaret. Om det finns ett underifrånperspektiv kan man tänka sig att få ingå i den regionala dimensionen. Då är den intressanta frågan hur man definierar underifrånperspektivet. Jag försökte ange, fru talman, några av de saker som jag såg i Skåne inför bildandet av regionen. Där var det inte bara regionpolitiker eller kommunpolitiker, utan det var politiker brett över parti- och blockgränser från olika nivåer. Det var inte minst medier, lokala tidningar som drev opinion. Det var näringslivet i form av olika organisationer. Allt detta tillsammans tycker jag utgör ett underifrånperspektiv. Min fråga är hur man definierar ett underifrånperspektiv. Det är lätt att säga det ordet, men vad exakt innehåller det? För min del är det mer än bara ett antal fullmäktige- och landstingspolitiker som uttalar sig till förmån för en region. Det hade varit intressant att höra hur Mikael Johansson och Miljöpartiet definierar det. Det står så här i reservationen: Ett av skälen för en övergripande regionreform är att hälso- och sjukvården är mycket resurskrävande och behöver ett stort underlag. Då vill jag på mina halländska vänners vägnar fråga: Definieras Halland som ett tillräckligt stort underlag? Definieras Gotland som ett tillräckligt stort underlag i enlighet med reservationens text? Reservationen som Miljöpartiet har varit med och undertecknat handlar om att regeringen med sitt förslag inte tar ett samlat grepp om regionfrågan utan i stället medvetet väljer en dellösning. Då undrar jag om Mikael Johansson och Miljöpartiet anser att permanentningen av Skåne skulle ha gjorts i dag eller inte? Skulle vi ha väntat med en permanentning av Skåne som region eller ska vi ta beslutet i dag?

Fru talman! Jag anser naturligtvis att den här frågan skulle ha skötts på ett mycket bättre sätt. Det är nummer ett. Dialogen med de olika regionala och kommunala företrädarna skulle ha skett mycket tydligare och mer forcerat än vad som nu är fallet med den här propositionen som regeringen har lagt fram. Det är det första som behöver göras. Det är det som vi också ser att vi behöver göra. Det har vi slagit fast att vi vill göra i en rödgrön överenskommelse. Direkt efter valet vill vi ta tag i den här frågan, försöka samordna och försöka få fram en process som leder till att de flesta är med på båten när det gäller vad de vill göra och hur de kan åstadkomma det. Jag känner inte förhållandena i Halland vad gäller sjukvården där, så jag kan tyvärr inte uttala mig om det. Jag antar att till exempel Gotland har samarbete med Stockholm och flyger in olika patienter till de olika specialiteter som finns inom Stockholmsområdet. Det tror jag är ganska naturligt. Det kommer nog att fortsätta oavsett vilken regering vi har. Jag tror inte att det finns en exakt definition av underifrånperspektivet. Det handlar kanske om att det är alla andra utom jag. Det är inte vi rikspolitiker som sitter i det här huset, i alla fall inte i rollen som riksdagsledamöter, som är underifrånperspektivet. Alla andra är nog underifrånperspektivet. Det är de som är gräsrötterna i det här fallet. Det kan vara olika företrädare från olika delar av samhället. Det är positivt. Det är inget konstigt med det. Det smalnas av till att det är företrädare i kommuner och landsting som är företrädarna för de olika intressena på de ställen vi pratar om.

Fru talman! Jag litar nog på Mikael Johanssons och även Miljöpartiets goda vilja. Ändå kan jag förstå den oro som personer från Gotland och Halland kan känna när de läser reservationen innantill. Där står definitionen ett stort underlag. Då är det intressant att ställa den frågan. Jag accepterar och respekterar att Mikael Johansson säger pass på den frågan. Men jag vill föda den insikten hos Mikael Johansson och Miljöpartiet att det är någonting som man funderar på när man kommer från ett mindre område som nu definieras som region. Fru talman! Jag kommer från Skåne som har 1,2 miljoner människor. Jag definierar det som ett stort underlag och känner mig tillfreds, men nu talade jag för dem som representerar Gotland och Halland, de mindre regionerna. De kan känna oro med den formuleringen när man inte definierar den. Jag tycker att det är viktigt hur vi definierar underifrånperspektivet. Mikael Johansson sade att det ska vara andra än rikspolitiker. I den delen kan jag hålla med. Jag skulle vilja ge ytterligare ett råd till Miljöpartiet att gå vidare med underifrånperspektivet och säga att det bör vara fler än bara politiker oavsett om de representerar kommunal nivå, landstingsnivå eller riksnivå. Det bör vara en mångfald av olika aktörer, med näringsliv, kanske högskola och universitet och inte minst det civila samhället. Därför är det viktigt att man inte ska föra regiondialog så att staten talar med dem som vill bli regioner, utan det ska verkligen finnas en kraft underifrån med civilt samhälle, tidningar, alla olika aktörer som uttrycker ett gemensamt önskemål och, det är helt centralt, över parti- och blockgränser.

Fru talman! Det låter som att den moderatledda regeringen har haft den här processen inför propositionen. Jag får utgå från att så har varit fallet. Det har varit en bred dialog med alla och envar egentligen. Jag känner inte till det, eftersom jag inte har lett den processen. Jag passade i frågan om Halland, eftersom jag inte känner till förhållandena där när det gäller sjukvården. Jag försökte ange lite grann av det lilla jag känner till vad gäller Gotland. De har rimligtvis ett samarbete, och det ska de kunna fortsätta med. Det är ganska enkelt. Vi behöver inte komplicera det så mycket. Det som jag och De rödgröna är oroliga för är att om Sverige undan för undan indelas i olika steg riskerar någon att bli sist. Den som är sist har ingen rejäl möjlighet att välja, påverka eller vara med när man så önskar. Det riskerar saker och ting. Det är detta som vi är oroliga för.