Övergripande kulturfrågor

Betänkande 2006/07:KrU4

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
14 mars 2007

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

PDF
PDF

Beslut

Nej till motioner om övergripande kulturfrågor (KrU4)

Riksdagen sade nej till motioner från allmänna motionstiden 2006 om övergripande kulturfrågor. Motionerna handlar bland annat om prioritering av ungas kultur, HBT-kompetens inom kulturlivet, kultur och hälsa samt jämställdhetsfrågor.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på samtliga motioner.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.

Ärendets gång

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2007-01-23
Justering: 2007-02-13
Trycklov: 2007-02-21
Trycklov till Gotab och webb: 2007-02-22
Reservationer: 5
Betänkande 2006/07:KrU4

Alla beredningar i utskottet

2007-01-23

Nej till motioner om övergripande kulturfrågor (KrU4)

Kulturutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2006 om övergripande kulturfrågor. Motionerna handlar bland annat om prioritering av ungas kultur, HBT-kompetens inom kulturlivet, kultur och hälsa samt jämställdhetsfrågor.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2007-03-01
Stillbild från Debatt om förslag 2006/07:KrU4, Övergripande kulturfrågor

Debatt om förslag 2006/07:KrU4

Webb-tv: Övergripande kulturfrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 169 Solveig Hellquist (Fp)
Herr talman! Nu ska vi debattera kulturutskottets betänkande 2006/07:KrU4, Övergripande kulturfrågor . Det finns kulturpolitiska mål, mål som handlar om att vi ska värna yttrandefriheten, främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet, som handlar om att kulturen ska ges förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället, en kultur som ska främja bildningssträvanden, internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer i vårt eget land. Den här debatten kommer delvis att handla om våra jämlikhetsmål, som innebär att kulturen ska vara ett ovärderligt medel för att levandegöra människors mångfald och okränkbara värde och bidra till att pröva och utmana invanda levnads-, tanke- och kulturmönster och att alla ska få möjlighet till delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser och till eget skapande. Utskottet har behandlat 18 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden i höstas, och utskottet har avstyrkt samtliga förslag. De avstyrkta motionerna handlar om till exempel förslag som rör prioriteringar av ungas kultur, kultur och hälsa, jämställdhet och HBT-kompetens inom kulturlivet. HBT är en förkortning för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Herr talman! Majoriteten i utskottet står bakom betänkandet i dess helhet. I betänkandet finns fem reservationer och två särskilda yttranden. Med det överlämnar jag detta betänkande för debatt och så småningom beslut i kammaren.

Anf. 170 Siv Holma (V)
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4, Feministisk handlingsplan för jämställd kultur m.m., och reservation 2, HBT-kompetens inom kulturlivet. Herr talman! I Plats på scen , betänkande av Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet, SOU 2006:42, skrivs mycket klokt. I slutordet finns detta: "Utifrån dagens situation med faktisk ojämställdhet, kan konsten inte sägas vara fri, eftersom förutsättningarna för att skapa konst inte är lika goda för kvinnor som för män. Kommittén anser att konsten blir fri först då förutsättningarna är lika. Så länge friheten inte är lika för män och kvinnor, måste den ständigt återkommande frågan bli: Konstnärlig frihet, för vem?" Jämställdhetslagen åsidosätts på scenkonstens institutioner med hänvisning till särskilda skäl. Här är kommittén tydlig och menar att det inte finns några konstnärliga eller andra hänsyn som gör att man kan sätta jämställdhetslagen på undantag. Den konstnärliga friheten inskränks inte av ökad jämställdhet. Det blir precis tvärtom. Den konstnärliga friheten ökar. Jämställdhetsmålen på kulturområdet ska handla om att styra resurser, inte styra de konstnärliga processerna. Slutordet avslutas med följande: "Förutsättningarna för det kulturpolitiska arbetet måste helt enkelt ändras så att den konstnärliga friheten gäller lika för båda könen. Det är först då som jämställdhet kan verka som obestridd och påverkande kraft inom scenkonstområdet." Herr talman! I ett avsnitt i betänkandet, "Informella nätverk och icke-transparanta beslutsprocesser", tar man upp informella beslutsprocesser när det gäller repertoarer och nyrekryteringar. I beslutsprocesser som präglas av informalitet förstärks mäns inflytande på kvinnors bekostnad. När beslut tas i slutna rum gör man som man brukar, och de rådande strukturerna består. Det beskrivs så här i betänkandet: "Informaliteten medverkar således till att reproducera den befintliga ordningen samtidigt som de som faller utanför normen diskrimineras." De informella nätverken och kontakterna finns i stor utsträckning inom scenkonstområdet, något som Nanna Gillberg och Jenny Lantz betecknar som "Praktiserat broderskap". Herr talman! I betänkandet konstateras det att kvinnor utgör en högst närvarande majoritet som publik till teatern, dansen och operan medan män i stället utgör en majoritet på ledande poster inom organisationerna samt präglar repertoaren och de erfarenheter som står i fokus där. I Vänsterpartiets reservation säger vi att utredningen Plats på scen utgör ett stort och viktigt steg framåt för att synliggöra maktstrukturer och kvinnors underordning i förhållande till män inom konstområdet. Vi vill gå vidare och ta fram en feministisk handlingsplan för hela kulturområdet. Vi föreslår att regeringen tillsätter en aktionsgrupp liknande den som arbetade inom barnkulturområdet. Aktionsgruppen ska kartlägga kulturlivet ur ett könsmaktsperspektiv både vad gäller dem som skapar kulturutbudet och dem som använder det. Planen ska utmynna i en rad konkreta åtgärder som regeringen bör lägga fram en proposition om. I samma reservation skriver vi också om att Statens kulturråd bör få i uppdrag att i sin anslagsfördelning uppmuntra verksamheter som främjar interkulturell jämställdhet. Kulturen är ett område där kvinnor och män, flickor och pojkar från olika folkgrupper kan dela med sig av sina erfarenheter också när det gäller jämställdhet mellan könen, maktfördelning och sätt att fungera i vardagen. Någon kanske undrar vad som menas med begreppet "interkulturell". Det betecknar en process i vilken majoritetskulturen och minoritetskulturen samverkar till skillnad från begreppet "mångkultur" som sällan inbegriper majoritetsbefolkningen, endast minoriteten. Herr talman! När det gäller Vänsterpartiets förslag om HBT-kompetensen inom kulturlivet framhåller vi att de kulturella uttryckssätten har en stor betydelse för att påverka attityder och fördomar. Osynliggörandet gör HBT-personer till icke befintliga personer. Vi lever i ett samhälle där HBT-personer fortfarande osynliggörs, ifrågasätts och tvingas till utanförskap. Eftersom heterosexualiteten fortfarande ses som det normala utgår de flesta människor från att alla i deras omgivning är heterosexuella. De institutioner i samhället som har till uppgift att stödja och stimulera kultur bör uppmärksamma kulturens betydelse för att synliggöra homosexuellas, bisexuellas och transpersoners liv och erfarenheter. Vi vill att Statens kulturråd och andra anslagsgivande institutioner på lämpligt sätt ska verka för att HBT-kompetensen inom kulturlivet förbättras. Utskottsmajoritetens svar innebär att man i stort sett hänvisar till de kulturpolitiska målen och till att kulturinstitutionerna ska ges frihet att själva utforma sin verksamhet utifrån dessa mål. Svaret är: Goddag yxskaft! Jämför med utskottsmajoritetens svar på föregående avsnitt om barns och ungas rätt till delaktighet i kulturlivet och till eget skapande! Då talas det om regleringsbrev och barnperspektiv. Ja, jag tycker att det är viktigt med barnperspektiv. Men varför tycker man inte från majoritetens sida att HBT-perspektivet eller HBT-kompetensen är viktig? Herr talman! Menar man allvar med att man, som det står i ett av målen, vill verka för att alla ska få möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande? Jag och Vänsterpartiet anser att det är avgörande att öka jämställdheten och förbättra HBT-kompetensen för att detta kulturpolitiska mål ska kunna uppnås.

Anf. 171 Anne Ludvigsson (S)
Herr talman! Jag tycker faktiskt att det är ganska trevligt att stå här och debattera ett sådant viktigt område som kulturen. Så länge det inte är fredagskväll är det väl helt angenämt. Kultur åt alla är ett klassiskt socialdemokratiskt mål, och Sverige är ett rikt kulturland. Det kan vi nog alla enas om. Kultur erbjuder nya perspektiv och kunskaper om oss själva, vår historia - det har vi hört tidigare - och vår samtid. Ett samhälle utan konst och humanism är ett tråkigt, kallt och många gånger också farligt samhälle. Det har också historien visat. Kulturen har ett stort egenvärde i ett civiliserat samhälle, liksom den konstnärliga friheten och integriteten, och ska inte styras av marknaden. Kultur är inte en individuell utan en gemensam angelägenhet och ett gemensamt ansvar. Kulturlivet ska vara öppet för nya konstnärliga uttryck och nya sätt att möta och locka publiken. Och grunden för detta är en stark offentligt finansierad kultursektor. Alla, oavsett var man bor eller vad man tjänar, ska ha rätt att ta del också av en icke kommersiell kultur, och det ska märkas i kulturlivet att Sverige består av människor som har sin bakgrund över hela världen med många språk, traditioner och kulturer. Den nationella kulturpolitiken är viktig, och dess utformning är av stor betydelse för kulturpolitiken på regional och kommunal nivå. Det här gäller inte minst barn- och ungdomskulturen. I det här betänkandet har vi socialdemokrater en motion, Kr231, som belyser detta och som jag också yrkar bifall till genom reservation nr 1. De borgerliga partierna gick till val med ett valmanifest utan kultur. Och nuvarande kulturministern uttalade sig i Svenska Dagbladet den 24 augusti: Det är klart att jag hade varit glad om det hade stått mer, inte minst av kosmetiska skäl. Ja, det är ett märkbart uttalande, tycker jag. Ord kan ju säga mycket. Men, herr talman, barn och unga har rätt till kultur. Det slås ju fast i artiklarna i barnkonventionen. Vi socialdemokrater ser brister, och vi vet att mer behöver göras för barns och ungdomars rätt till kultur. Och det uppdrag som den socialdemokratiska regeringen gav till kommittén Aktionsgruppen för barnkultur med direktiv att göra en bred översyn av barns och ungas möjlighet till kulturengagemang och till eget skapande och att lämna förslag på hur barnkulturens ställning kunde stärkas var ju ett led i det här arbetet. För att dessutom sätta fokus på frågan om barns och ungas rätt till kultur beslöt också den socialdemokratiska regeringen att barnkultur skulle vara temat under år 2007. I april 2006 överlämnade Aktionsgruppen för barnkultur sitt slutbetänkande till den dåvarande kulturministern, och utifrån deras analys och förslag påbörjades arbetet för att nå det övergripande målet att långsiktigt stärka kulturens ställning just med hänsyn till barn och ungdomar. Äldre ungdomar, 19-25 år, kanske ända upp till 29 år, är en grupp som missgynnas. Det belyser Ungdomsstyrelsen i sin rapport Fokus 06 . Och när vi socialdemokrater får rapporter utifrån betänkanden som vi själva har begärt eller på områden som vi vill belysa extra tar vi dem till oss, och så använder vi dem i vårt arbete. För att då understryka att barnkulturåret också i allra högsta grad skulle involvera ungdomar i den här åldersgruppen, som jag pratar om, beslutade man att året skulle heta Ung kultur 07. Utifrån det här fick en rad myndigheter och kulturinstitutioner sedan i uppdrag att medverka under året. Kommuner, landsting, organisationer och det fria kulturlivet inbjöds att medverka. Kulturrådet gavs i uppdrag att samordna insatserna under året, bland annat genom att främja nätverk på barnkulturområdet, föra dialog med de aktörer som medverkar och sprida kunskaper och erfarenhet i syfte att just stärka barns och ungdomars kultur. Vi vet att den borgerliga regeringen ställde in barnkulturåret genom det förslag som fanns i höstbudgeten 2007. Man kan å barns och ungas vägnar bara beklaga den borgerliga regeringens beslut. Det är mycket engagemang och stor kunskap i hela Kultur-Sverige som nu inte tas till vara. Man kan ha synpunkter på temaår, men de ingår ju, vill jag lova, alltid i en större helhet. De lämnar naturligtvis avtryck både före och efter det speciella året. Så jobbar alla myndigheter. De flesta myndigheter och institutioner välkomnade också det här året. Vad har den borgerliga regeringen då kommit med i stället? Vad vill den borgerliga regeringen med barn- och ungdomskulturen? Tänker man ta vara på all den kunskap som har tagits fram? Herr talman! I det här betänkandet finns också motioner som tar upp viktiga frågeställningar som bland annat HBT-kompetens i kulturlivet, jämställd kultur samt kultur och hälsa. Vi har i vårt särskilda yttrande just när det gäller kultur och hälsa påtalat kulturens betydelse i arbetslivet. Det tas också upp i en m-motion. Det tycker jag är väldigt glädjande. Jag hoppas att vi kommer att få se resultat av det. Närheten till kultur och möjligheten till kulturkonsumtion som en del i vardagen har många positiva effekter för såväl den enskilde som för samarbetsklimatet på arbetsplatsen. Jag vill understryka betydelsen av arbetsplatsbibliotek, inte minst utifrån den senaste tidens rapporter om att vi läser allt färre böcker i Sverige. Herr talman! Den borgerliga regeringen gör nu tydliga kulturpolitiska omvärderingar. Det har vi sett. Det gäller svenska folkets tillgång till sina museer, stödet till En bok för alla som är under analys, förändringar i a-kassan som försämrar kulturarbetarnas ekonomiska villkor, hanteringen av momsavdraget, för att ta några exempel. Det här är dessutom åtgärder som i allra högsta grad påverkar barns och ungdomars möjlighet att ta del av kulturen. När det gäller entrén till museerna för ungdomar över 19 år såg vi att den gruppen ungdomar var den som hade missgynnats. När det gäller momspengarna till Cirkus Cirkörs verksamhet säger de där att det är just verksamheten i skolorna som man får minska på och ta bort. Det pratas mycket om hur viktig kulturen är. Men vad vill den borgerliga regeringen med kulturen och det vi debatterar i dag, ungas kultur? Det vi har sett hittills är inte så imponerande. Eller är ni stolta över det som har hänt? Ska vi förvänta oss mer av den sorten? Eller vad är det vi kan förvänta oss? Jag ser med spänning fram emot detta. I detta anförande instämde Margareta Israelsson, Göran Persson i Simrishamn, Anneli Särnblad och Lars Wegendal (alla s).

Anf. 172 Siv Holma (V)
Herr talman! Jag kan börja med att säga att jag instämmer i väldigt mycket av den kritik som Anne Ludvigsson riktar mot alliansregeringens kulturpolitik. Den har ju kännetecknats av en hel del floppar. Men orsaken till att jag begär replik är historieskrivningen när det gäller föregående mandatperiods samarbete. Anne Ludvigsson tar upp att det är den socialdemokratiska regeringen som tillsatte barnkulturaktionsgruppen. Det var faktiskt så att vi hade ett samarbete s, v och mp. Vi hade ett 121-punktsprogram, där vi samverkade i just de här frågorna. Jag vill inte ta åt mig äran för något, men jag vill absolut och bestämt framhålla att det var fler partier som var involverade i den här frågan än enbart den socialdemokratiska regeringen.

Anf. 173 Anne Ludvigsson (S)
Herr talman! Jag satt inte i kulturutskottet under förra mandatperioden. Självklart, det är inga svårigheter för mig eller för oss socialdemokrater att bjuda på det. Det är helt okej. Vi jobbade tillsammans på många områden. Jag har inte historien före mig, men det är helt okej. Det köper vi.

Anf. 174 Siv Holma (V)
Herr talman! Köp- och säljsystem. Det här handlade ju inte bara om kulturutskottet, utan vi hade ett samarbetsprogram, 121-punktsprogrammet som vi kallade det för. Det var ett samarbete som vi hade skrivit under på mellan dessa tre partier. Det handlade inte bara om kulturutskottet. Jag är inte långsint av mig, men jag tycker att det är viktigt att man klarlägger de faktiska förhållandena. Så jag hoppas att vi får höra det nästa gång från talarstolen.

Anf. 175 Anne Ludvigsson (S)
Herr talman! Vi ska i dag ta ställning till ett par motioner från den allmänna motionstiden. Det finns några motioner som jag vill yrka bifall till. Det är motion Kr237 som handlar om feministisk handlingsplan för jämställd kultur och Kr306 som handlar om kultur för lika värde gällande homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vidare vill jag framhålla motion Kr246 som handlar om kultur och hälsa. Det är en motion som lyfter något mycket viktigt, menar vi i Miljöpartiet de gröna. Det är en motion som är skriven av en moderat men som dessvärre inte blev tillstyrkt av alliansen i kulturutskottet. Att satsningar på kultur är samhällsekonomiskt lönsamma och ger många positiva effekter även utanför kulturområdet tror jag att de flesta som lyssnar på debatten instämmer i. Förutom att kultur har ett värde i sig är kulturen en skaparkraft som är avgörande för samhällets utveckling och även en viktig komponent i den hållbara tillväxten. Kulturupplevelser har inte bara ett egenvärde utan har också förebyggande och läkande effekt, visar ju många studier. Forskningen visar också att kultur har en avgörande betydelse för folkhälsan och måste därför även ses som ett verktyg i arbetet med att sänka ohälsotalen. Utifrån det resonemanget vill jag läsa ur rapporten från Folkhälsoinstitutet, Kultur och hälsa , från 2005: Kunskapen om kulturens betydelse för hälsa har ökat. Nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande Hälsa på lika villkor slår fast att det finns vetenskapligt stöd för att kulturaktiviteter kan vara ett värdefullt komplement till rehabilitering och behandling. Nationell och internationell forskning visar att deltagande i kulturella aktiviteter även kan vara hälsofrämjande. Det finns således både ekonomiska och mänskliga vinster att göra genom att satsa på kultur och genom att se kopplingen mellan kultur och hälsa. Motionären tar upp projektet Kultur i vården och vården som kultur som Stockholms läns landsting har bedrivit som ett mycket lyckat exempel. Det instämmer jag helt i. Jag vill också passa på att peka på en annan verksamhet som vänder sig till barn och ungdomar, för som bekant ökar den psykiska ohälsan även i den gruppen. Det är viktigt att uppmärksamma barns och ungdomars behov så att de inte far illa. Circonova som verksamheten heter är en del av Stockholms läns landstings hälsofrämjande arbete bland barn och unga, en hälsopedagogisk verksamhet i nära samarbete med skolor och kommuner i länet. Verksamheter som Circonova borde vara en självklar upplevelse för alla barn och ungdomar i hela landet. Dessvärre ser det inte ut på det viset, utan fördelningen av kulturutbudet inom och utanför sjukhusen är mycket ojämn i vårt land. Kulturen borde inte vara en marknadsprodukt utan en del av samhället. En självklar grön linje är att arbeta för att priserna på kultur inte får en selekterande effekt bland barn och ungdomar. Varje människa, oberoende av var hon bor eller vem hon är, ska ha tillgång till kultur. Miljöpartiet vill att kultur ska vara en självklar del av vården för alla, oberoende av var i Sverige man bor. Vi har därför avsatt 25 miljoner i budgeten för 2007 för hälsofrämjande kultur inom vården, omsorgen och skolan. Vi menar att en sådan viktig fråga inte får prioriteras bort. Vi är förstås medvetna om att 25 miljoner kronor är otillräckligt, men det är dock en grundplåt som också landsting och kommuner kan bidra till. Under alla omständigheter är det mer än vad alliansen förmår, även om de ibland låter som om de är beredda att satsa. Avslutningsvis står jag bakom alla våra reservationer och yrkar bifall till reservation 3.

Anf. 176 Esabelle Reshdouni (Mp)
Herr talman! Jag tänker bemöta en del av de yrkanden som finns i betänkandet och även reservationerna. Först vill jag dock yrka bifall till utskottets förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga motioner. Jag börjar med ungas kultur. Det skulle vara roligt om vi fick en barnkulturdebatt, för det är ju en väldigt viktig fråga. Frågan är också högt prioriterad, både av regeringen och av oss som företräder majoritetspartierna i utskottet, och kommer så att vara. Vi har en gemensam ambition att stärka ungdomskulturen långsiktigt. Det behövs eftersom det socialdemokratiska maktinnehavet präglades av kortsiktighet och projekttänkande. Ett exempel är just det som Anne Ludvigsson tog upp, nämligen barnkulturåret. Där tog man upp detta under ett år, och sedan skulle det aldrig mer göra avtryck. Så tänker inte vi i alliansen, utan det ska vara långsiktighet. Ett bevis på denna satsning är att vi redan har stärkt barns och ungdomars möjlighet att ha tillgång till kultur genom de 10 miljoner kronor som vi avsatt till de fria scenkonsterna för att öka utbudet av barnkultur. Kulturrådet har också fått som ett mål att integrera barnperspektivet i sina verksamheter. Så har inte fallet varit tidigare. Kulturrådet ska också redovisa till regeringen hur man har givit bidrag till barnkultur och vilka resultat det gett, detta för att följa upp verksamheten. Det har man inte gjort förut; det har vi inte minst hört i dag när vi haft Kulturrådet på besök i utskottet. Dessutom ska Kulturrådet analysera vad som i dag fungerar bra och mindre bra i hela vårt land när det gäller olika kulturdelar, bland annat samarbetet skola-kultur. Detta arbete ska bilda plattform för alliansregeringens fortsatta utveckling av barnkulturen. Sammanfattningsvis måste jag säga att intentionerna i Thomas Strands motion vida överträffas av de ambitioner som regeringen har på området barnkultur, och det är därför vi avstyrker motionen. I två motioner uppmärksammas också HBT-frågor. Regeringens utgångspunkt - och det ingår också i de kulturpolitiska målen - är att kulturinstitutionerna ska ha största möjliga frihet att själva utveckla sina verksamheter utan pekpinnar från politiskt håll. Utgångspunkten när det gäller kulturpolitisk bidragsgivning är dock självklart att alla människor, även HBT-personer, ska omfattas av kulturen. Jag blir lite förskräckt när jag hör att Siv Holma inte kan se skillnad på barn och HBT-personer. Barn är faktiskt omyndiga. Att jämföra HBT-personer med barn tycker jag nästan är stötande. Men Siv Holma kan säkert få utveckla sina tankar lite bättre om hon så vill. Vi i majoriteten anser att ansvaret för HBT-kultur, om man säger så, fungerar bra som det gör i dag med Arbetets museum och andra museer. Att koncentrera det till Nordiska museet tycker inte vi är någon bra idé, och därför avstyrker vi den motionen. Det finns också motioner som tar upp detta med feministisk handlingsplan. Här har vi ju betänkandet Plats på scen som just nu remissbehandlas och bereds på departementet. Vi ser fram emot denna beredning och framtida propositioner på området, för det finns mycket att göra. Om man gjorde som Siv Holma med flera vill är jag orolig att man försinkar detta viktiga arbete. När det gäller den andra delen har ju Kulturrådet redan i dag fått som målsättning att ta fram just det som motionärerna vill, nämligen att man ska ha ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sina verksamheter. Den motionen är därmed också tillgodosedd, och därför avstyrker vi den. Därmed, herr talman, har jag bemött de reservationer som finns och tackar för ordet.

Anf. 176 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Jag tänker bemöta en del av de yrkanden som finns i betänkandet och även reservationerna. Först vill jag dock yrka bifall till utskottets förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga motioner. Jag börjar med ungas kultur. Det skulle vara roligt om vi fick en barnkulturdebatt, för det är ju en väldigt viktig fråga. Frågan är också högt prioriterad, både av regeringen och av oss som företräder majoritetspartierna i utskottet, och kommer så att vara. Vi har en gemensam ambition att stärka ungdomskulturen långsiktigt. Det behövs eftersom det socialdemokratiska maktinnehavet präglades av kortsiktighet och projekttänkande. Ett exempel är just det som Anne Ludvigsson tog upp, nämligen barnkulturåret. Där tog man upp detta under ett år, och sedan skulle det aldrig mer göra avtryck. Så tänker inte vi i alliansen, utan det ska vara långsiktighet. Ett bevis på denna satsning är att vi redan har stärkt barns och ungdomars möjlighet att ha tillgång till kultur genom de 10 miljoner kronor som vi avsatt till de fria scenkonsterna för att öka utbudet av barnkultur. Kulturrådet har också fått som ett mål att integrera barnperspektivet i sina verksamheter. Så har inte fallet varit tidigare. Kulturrådet ska också redovisa till regeringen hur man har givit bidrag till barnkultur och vilka resultat det gett, detta för att följa upp verksamheten. Det har man inte gjort förut; det har vi inte minst hört i dag när vi haft Kulturrådet på besök i utskottet. Dessutom ska Kulturrådet analysera vad som i dag fungerar bra och mindre bra i hela vårt land när det gäller olika kulturdelar, bland annat samarbetet skola-kultur. Detta arbete ska bilda plattform för alliansregeringens fortsatta utveckling av barnkulturen. Sammanfattningsvis måste jag säga att intentionerna i Thomas Strands motion vida överträffas av de ambitioner som regeringen har på området barnkultur, och det är därför vi avstyrker motionen. I två motioner uppmärksammas också HBT-frågor. Regeringens utgångspunkt - och det ingår också i de kulturpolitiska målen - är att kulturinstitutionerna ska ha största möjliga frihet att själva utveckla sina verksamheter utan pekpinnar från politiskt håll. Utgångspunkten när det gäller kulturpolitisk bidragsgivning är dock självklart att alla människor, även HBT-personer, ska omfattas av kulturen. Jag blir lite förskräckt när jag hör att Siv Holma inte kan se skillnad på barn och HBT-personer. Barn är faktiskt omyndiga. Att jämföra HBT-personer med barn tycker jag nästan är stötande. Men Siv Holma kan säkert få utveckla sina tankar lite bättre om hon så vill. Vi i majoriteten anser att ansvaret för HBT-kultur, om man säger så, fungerar bra som det gör i dag med Arbetets museum och andra museer. Att koncentrera det till Nordiska museet tycker inte vi är någon bra idé, och därför avstyrker vi den motionen. Det finns också motioner som tar upp detta med feministisk handlingsplan. Här har vi ju betänkandet Plats på scen som just nu remissbehandlas och bereds på departementet. Vi ser fram emot denna beredning och framtida propositioner på området, för det finns mycket att göra. Om man gjorde som Siv Holma med flera vill är jag orolig att man försinkar detta viktiga arbete. När det gäller den andra delen har ju Kulturrådet redan i dag fått som målsättning att ta fram just det som motionärerna vill, nämligen att man ska ha ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i sina verksamheter. Den motionen är därmed också tillgodosedd, och därför avstyrker vi den. Därmed, herr talman, har jag bemött de reservationer som finns och tackar för ordet.

Anf. 177 Anne Ludvigsson (S)
Herr talman! Cecilia och jag verkar vara helt överens om att barns och ungdomars rätt till kultur är viktig. Det är också den vi ska debattera, och det gör vi gärna. Först måste jag bara göra en kommentar. Som jag sade i mitt anförande hade vi en rad utredningar, rapporter och så vidare som låg och ligger till grund för vår politik, så det var inga kortsiktiga saker. Temaår kan man som sagt diskutera, men temaåret Ung kultur 07 var välplanerat och ingick som ett led i vårt långsiktiga arbete. Jag sitter själv i flera av de myndigheter som fick detta uppdrag. Jag vet att man i en myndighet kan tycka att det känns jobbigt med de olika uppdrag man får, men jag ser också vilket genomslag detta fick. Det var en mängd myndigheter som skulle jobba tillsammans med detta. Det är klart att det skulle ha betydelse. Nu kommer vi till frågan: Vad kommer i stället? Barnkulturen är prioriterad, den är en plattform och det finns ambitioner - men hur ser det ut? Vad är alternativet? Jag vill också passa på att fråga Cecilia Magnusson: Anser du att en nationell kulturpolitik är viktig?

Anf. 178 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Jag förstår inte riktigt Anne Ludvigssons sista fråga. Hon får gärna upprepa den om hon vill. Vi har gjort andra bedömningar än den socialdemokratiska regeringen när det gäller barnkulturår och valt att satsa på långsiktighet. Det är därför vi har gett Kulturrådet i uppdrag att se över hur bidragsgivningen ser ut, hur man kan förbättra de delarna, hur effektiv den är och vad det finns för goda respektive dåliga exempel - dels för att vi från en rikshorisont ska kunna göra förändringar, dels för att kommuner ska kunna ta del av andras goda exempel och inte behöva uppfinna hjulet på nytt. Det är bra om vi sprider de goda exemplen. Det är jätteviktigt att ta reda på hur det ser ut och hur vi kan förbättra. Vi har redan gjort flera saker trots att den nuvarande regeringen inte haft möjlighet att genomföra så mycket eftersom den inte har suttit så många månader. De tre exemplen i mitt anförande tycker jag bådar väldigt gott. Det är goda exempel på hur det kommer att fortsätta. Regeringens ambitioner kommer att vida överträffa förslagen i bland annat Thomas Strands motion.

Anf. 179 Anne Ludvigsson (S)
Herr talman! Ja, blir man så mycket klokare av detta? Det talas om att satsa på långsiktighet och om att ta fram en rad underlag. Men det arbetet har ju redan gjorts. Jag hoppas att ni tar vara på alla rapporter och alla underlag som inte minst kommittén i fråga, Aktionsgruppen för barnkultur, har tagit fram och att ni tar hand om det arbetet och använder det liksom all kunskap som finns ute på myndigheter. Jag undrar ändå: Vad har man gjort? Vilka tre åtgärder var det fråga om utöver det här med upprioriterat, en plattform och ambitioner? Kan jag lite mer konkret få höra vad som har hänt sedan den borgerliga regeringen tog över just när det gäller barn- och ungdomskulturen?

Anf. 180 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Under Anne Ludvigssons anförande satt jag och reflekterade över att det är första gången vi i en kulturdebatt här i kammaren hör en socialdemokrat som inte är oroad och som inte är rädd för vad som kommer att hända utan som med intresse ser fram emot vad som kan hända. Det glömde jag att nämna i mitt anförande, men det vill jag gärna betona. Tre åtgärder nämnde jag. Om Anne Ludvigsson missade dem kan jag upprepa dem. Det var att regeringen har anslagit 10 miljoner kronor långsiktigt per år för den fria scenkonsten - detta då riktat till barn och unga - och att Kulturrådet ska ha som mål att barnperspektivet finns integrerat i alla verksamheter som man har ansvar för och att de ska ta fram den analys som ska bilda en plattform. Jag kan garantera, Anne Ludvigsson, att regeringen och vi i utskottet kommer att ta vara på all god kompetens och på alla erfarenheter som framkommit när vi ska forma den fortsatta visionen och de fortsatta åtgärderna när det gäller att ge varje barn var som helst i detta land tillgång till god kultur och möjligheter att själv utveckla sitt kulturskapande.

Anf. 181 Siv Holma (V)
Herr talman! Jag förstår inte varifrån Cecilia Magnusson fått att jag har svårt att se skillnaden mellan HBT-personer och barn. Jag tycker inte att jag var så otydlig i det jag sade. Jag sade: Det är bra att man har gett Kulturrådet direktivet om att anlägga ett barnperspektiv. Jag är för det. Varför tycker Cecilia Magnusson inte att HBT-perspektivet och den kompetensen är viktigt? Om man utgår från det kulturpolitiska mål som Cecilia Magnusson tog upp i sitt anförande och som jag avslutade mitt med - det här med att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande - och för att uppnå det målet handlar det naturligtvis även om barn och unga. Men det handlar också om att öka jämställdheten så att vi får en jämnare maktfördelning och ett jämnare inflytande mellan män och kvinnor. Det handlar dessutom om att synliggöra HBT-personerna och om att ha också deras behov för ögonen. Som jag ser det finns det ingen anledning att ställa de här grupperna mot varandra. Jag vill att Cecilia Magnusson förklarar för mig vad hon menade med det hon sade.

Anf. 182 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Ja, det är mycket enkelt för mig som företrädare för alliansen att förklara det. Barn har vi ett särskilt ansvar för. Barnen är vår framtid. Dem ska vi särskilt värna både på kommunal nivå och på riksnivå. När det gäller kulturen ska vi se till att först och främst barnen får tillgång till en bra och kvalificerad kultur. Människor med HBT-läggning - om jag får uttrycka mig så - är ofta vuxna människor, myndiga personer, som själva kan välja. När det gäller kulturinstitutionernas möjligheter att vända sig till olika grupper har de friheten att göra det. Vi ska inte komma med pekpinnar när det gäller att vända sig till olika grupper. Det kan gälla gråhåriga. Det kan också gälla sexuell läggning, hudfärg eller vad det nu är. Den friheten ska man ha. Finns det en efterfrågan kommer olika kulturinstitutioner att vända sig till en sådan publik. Siv Holma, för mig är det alltså väldigt enkelt att se skillnaden och att inse varför det är viktigt att implementera barnperspektivet och att se till att barnkulturen når ut. Men det gäller att ha den konstnärliga friheten när det gäller HBT-området. Det är ingen konst alls. Jag hoppas att mitt svar är klart nog för Siv Holma.

Anf. 183 Siv Holma (V)
Herr talman! Jag tror att vi får ta en ordentlig debatt om det här med HBT-kompetens, Cecilia Magnusson. Men jag tror inte att det i det här replikskiftet finns tid för mig att förklara det så att Cecilia Magnusson förstår vad jag menar. Det finns en annan sak som jag skulle vilja ta upp. Egentligen skulle jag kunna säga så här: Det mål som jag redogjorde för handlade om att verka för att alla får en möjlighet. I min värld är alla alla , inte bara en del. Det handlar alltså om alla människor, unga som gamla. Det som allianspartierna oftast tar upp är att det tidigare har varit så projektbaserade åtgärder. Men det var väl ett sätt att kunna få i gång en verksamhet, till exempel detta med att utse år 2007 till ett ungkulturår. Från Barnkulturkonferensen i Luleå den 19 februari där jag deltog vill jag bara förmedla att människorna på den konferensen - de som arbetar med sådana här frågor inom skola och förskola och kulturarbetare - beklagade att ungkulturåret försvunnit. I Norrbotten fick vi förslaget om att utnämna nästa år till ett barnkulturår. Det finns alltså ett starkt önskemål från dem som berörs. Det här uppfattar man också som ett sätt att lyfta fram och synliggöra de här frågorna. Det hela har inte kortsiktig karaktär, utan det är fråga om ett sätt att få i gång en process som i alla fall de som håller på med de här frågorna anammat och stöder till väldigt stor del.

Anf. 184 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Om det kan glädja Siv Holma kan jag tala om att vi är helt överens om att vi om vi säger alla också menar alla . Så är fallet. Om Norrbotten vill ha ett barnkulturår har de alla möjligheter i det avseendet. Det är bara att så att säga utse, skapa och se till och att låta tusen blommor blomma. Varsågod! I regeringen och alliansen är vi övertygade om att det är långsiktiga åtgärder som är det som ska gälla, inte kortsiktighet och projekttänkande. Det är långsiktighet som vi kommer att jobba med.

Anf. 185 Anders Åkesson (C)
Herr talman! Det var ju bra att också vi gråhåriga blev omnämnda som en kulturgrupp. Jag vill passa på tillfället att betona kopplingen kulturupplevelse, kulturutövning och hälsokompetens. I den allmänna kulturdebatten är ofta effekten av att man kopplar samman kulturutövning och kulturupplevelse, med dess effekt av mental påfyllning och därmed bättre hälsa, underskattad. Därför är det bra att det i utskottets ställningstagande, som presenteras i betänkandet, både förklaras vad som görs och uttrycks ambitioner utifrån de skrivna motionerna om vad man ska göra framgent för att koppla samman kultur och hälsa. Där redogörs för de uppdrag som Statens kulturråd har, hur de ska arbeta på bredden samt att de även har ett uppdrag att i dialog med de regionala aktörerna ta upp kopplingen mellan kultur och hälsa inför den framtida kulturpolitiken. Det är bra att man nämner folkbildningsorganisationer, regionala kulturinstitutioner med flera som får uppdraget. Jag tror, herr talman, att det är så vi får en kulturpolitik ute på fältet. Vi är inte så många i kammaren i kväll och jag är inte heller alldeles säker på att de centrala myndigheternas entusiasm kring projekt av olika slag får den spridning ute på fältet, bland folk, som vi hoppas och som är vår ambition. Det är angelägna områden som tagits upp i ett par motioner. Jag vill därför säga att i det svar som utskottet lämnat, och som majoriteten står bakom, anges uttryckligen kopplingen mellan kultur och hälsa. Därmed anges en riktning på politikområdet som jag tycker väl svarar mot motionerna. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Slutligen, herr talman, kan jag inte låta bli att reflektera över Anne Ludvigssons resonemang kring ungkulturåret 2007 som något slags politiklösning för att något ska hända. Det är kosmetik. Det är klart att man kan få ett antal centrala myndigheter att ställa upp på konferenser, men det är först när våra barn och barnbarn nås av kulturen ute på fältet som vi kan tala om ungkultur. Innan jag hamnade i riksdagen hade jag erfarenhet av att vara regionalt ansvarig för kulturverksamhet. Jag upplevde emellanåt en viss hoppighet och fnattighet i form av projektår som kom och avslutades för att därefter följas av nya. De följdes dock sällan av några resurser. I förrgår presenterade Mats Svegfors Ansvarskommitténs utredning. Han använde i något sammanhang begreppet pottklippning. Med det menade han att vi ofta gör ett tankefel centralt i det här landet genom att vi utformar en politik tänkt att fungera likadant överallt i landet, ungefär som när man förr klippte barn efter en liten bunke över huvudet som sedan fick passa bra eller dåligt. Ibland, herr talman, tycker jag att övertron på centrala projekt och centralt tänk, liksom bristen på underifrånperspektiv och respekt för att det kan tänkas bra saker såväl i Norrbotten som i Småland, fastän kanske lite olika, präglar debatten.

Anf. 186 Anne Ludvigsson (S)
Herr talman! Jag hade inte tänkt begära replik men Anders Åkesson lockade mig till det genom att tala om barns och ungas kultur. Häng inte upp er på detta med ungkulturåret 2007. Vi kan väl en gång för alla klara ut att det var ett led i en långsiktig aktivitet och i en långsiktig planering. Jag är inte så negativ till speciella temaår. Ibland är de oerhört viktiga att ta med. Men låt oss lämna det. Vi är överens om att barn- och ungdomskulturen är viktig, och därför måste jag fråga en sak. Tycker Anders Åkesson att de tre målen som Cecilia Magnusson redogjorde för är framåtsyftande och det som Centerpartiet vill med barn- och ungdomskulturen? När det gäller all den kunskap som jag tidigare pratade om, de rapporter och utredningar som gjorts, undrar jag om Centerpartiet kommer att driva på för att de ska användas eller om det är något helt nytt som ska göras. Är den gamla kunskapen ingenting värd? 10 miljoner långsiktigt till barn- och ungdomskulturen, och även scenkonsten, är väl inte heller särskilt imponerande.

Anf. 187 Anders Åkesson (C)
Herr talman! Jag upplever nog inte att det är vi i allianspartierna som hängt upp oss på det slopade ungkulturåret. Tvärtom var det Anne Ludvigsson som tog upp det i sitt anförande. Det var det som föranledde mig att lite grann reflektera över det. Den redogörelse som Cecilia Magnusson gav uttryck för är en god grund att fortsätta på. Självklart är det så, som i allt politiskt arbete, att tidigare utredningar och rapporter ligger till grund och används i en fortsatt politikutveckling. Så fungerar ett civiliserat samhälle. Dessutom har alliansregeringen gett uttryck för en total översyn av den kulturpolitik som vi har i landet med tanke på att den nuvarande nationella kulturpolitiken är så pass gammal som från 1974. Det är hög tid att tänka om och tänka nytt. Jag utgår från att det arbete som den gamla regeringen ägnade sig åt, och som den nya ägnar sig åt, kommer att utgöra underlaget. Jag vill påstå, herr talman, att ur ett regionalt och lokalt perspektiv var borttagandet av de fria entréerna ett av de mest kraftfulla besluten som den nya regeringen fattade och något som jag är utomordentligt nöjd med. Inrättandet av fria entréer på statliga museer innebar, Anne Ludvigsson, en koncentration av ungefär 100 miljoner kronor i kulturresurser till ett antal museer företrädesvis belägna i landets storstadsområden, för att inte säga i Stockholmsområdet. Det i sin tur innebar att motsvarande resurser inom kulturområdet, barnkulturområdet och idrottsområdet allokeras bort. Jag tycker att det var ett utomordentligt bra beslut.

Anf. 188 Anne Ludvigsson (S)
Herr talman! Nu kom vi in på mycket. Vi kom in på museerna fastän de behandlades i den förra debatten. Att vi lyfte upp ungkulturåret 2007 var för att vi tyckte att det var ett bra temaår. Det skulle föra vår politik vidare och vara en del i det långsiktiga arbetet. Nu är det borta, men att vi lyfter upp det gång på gång kanske har att göra med att vi inte ser något alternativ. De tre delarna som vi fick höra om tidigare, och som nu är er politik på barn- och ungkulturområdet, tycker jag inte är imponerande, men om ni är nöjda så är det helt okej. Det är ni som har regeringsansvaret. Det kanske är så att det är fråga om en mycket långsiktig politik på det här området och att vi därför inte kommer att få se så mycket resultat. Vi väntar på den nya kulturöversynen. Sedan har det väl ändå skett kulturöversyner även efter 1974, även om det den gången var fråga om en stor kulturöversyn. Museerna har vi debatterat vid flera tillfällen. Den reformen var mycket framgångsrik, och vi socialdemokrater ville föra den vidare till regional nivå. Jag undrar emellertid vad ni vill mer långsiktigt och vad Centerpartiet vill med barn- och ungdomskulturen. Det kan väl inte vara tillräckligt med de tre delarna? Vad vill ni göra långsiktigt?

Anf. 189 Anders Åkesson (C)
Herr talman! När det gäller det långsiktiga arbetet utgår jag från att vi parlamentariskt ska arbeta fram det i kammaren, i utredningar och så vidare. Jag hävdar fortfarande att det är 1974 års kulturpolitiska beslut som ligger till grund för den politik som vi för. Sedan dess har det varit ett lappverk av regeringar av såväl vår kulör som av den gamla regeringens kulör. Det är hög tid för en total översyn. Det samhälle vi lever i i dag är väsentligt skilt från det samhälle som präglade kultursynen 1974, inte minst mot bakgrund av den föregående debatt som Siv Holma med flera tagit upp om HBT och den mångkulturbakgrund som finns i vårt svenska samhälle men som inte fanns i början på 70-talet. Avslutningsvis, Anne Ludvigsson, var 2006 ett mångkulturår instiftat av den socialdemokratiska regeringen. Jag var själv regionalt ansvarig i Kalmar län med bland annat ett regionalt utvecklingsansvar för kulturen. Jag ställde tidigt frågan till de kulturpolitiska tjänstemännen både lokalt och regionalt: Följer det några resurser med det här uppdraget, får vi några resurser för att göra något mer? Svaret var nej. Det var jätteflott med ett mångkulturår. Det genomfördes säkert jättemånga bra konferenser. Jag är säker på att det gav avtryck och ger avtryck, men det följde inga resurser med det. Det är rätt meningslöst, Anne Ludvigsson, att utropa temaår och inte vara beredd att skicka in resurser. Fråga inte mig om långsiktighet, men historien är ett fnattande med temaår utan att man skickat med resurser. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna bedriva en långt mer långsiktig kulturpolitik med vårt sätt att arbeta.

Anf. 190 Dan Kihlström (Kd)
Herr talman! Även ett till synes ganska litet betänkande ger anledning till diskussion. Det är spännande så här på kvällskanten. Betänkandet innehåller intressanta och viktiga rubriker, även om det inte är särskilt tjockt. Jag uppfattar att vi alla är eniga om betydelsen av att prioritera barnens och de ungas kulturaktiviteter. Tyvärr saknar många unga tillgång till kultur med hög kvalitet, bland annat beroende på var man växer upp eller förhållandena i det lokala eller regionala kulturlivet. Det mesta av kulturarbetet sker på lokal nivå, det ska vi inte glömma bort. I en av motionerna konstaterar motionären att det perspektiv som förstärktes i 1996 års kulturproposition inte fått det genomslag som man hade förväntat. I det här sammanhanget tycker jag att det är värt att nämna det besök vi hade i dag i utskottet av företrädare för SMOK, Sveriges musik- och kulturskoleråd. De berättade att i landets 282 kommunalt finansierade musik- och kulturskolor finns mer än 380 000 barn och ungdomar. Det gör det troligtvis till den största kultursatsning som finns i landet för barn och ungdomar. Den verksamheten är viktig på många sätt. Men det är självklart viktigt att kultur för barn och ungdomar når en större bredd och når fler. Det viktiga jag vill säga så här i slutet på debatten är att detta talar för en långsiktig och uthållig politik på området. Det vill i alla fall jag medverka till, och den ambitionen har också alliansregeringen. Det är bra att Kulturrådet har fått tydliga uppdrag för att stärka barn- och ungdomsperspektivet på olika sätt. Det ser jag som ett förtydligande på området. Det som jag möjligtvis skulle kunna bidra med i slutet av den här debatten är lite grann om varför det är så viktigt med kultur för våra barn och ungdomar. Det blir lätt så att vi säger att vi ska prioritera de ungas kulturaktiviteter. Det blir som ett mantra, åtminstone för mig. Då kanske man kan stanna upp ett ögonblick. Jag kanske till och med skulle våga nämna att jag själv lärde mig spela gitarr, hyfsat i alla fall, i den kommunala musikskolan. Det har betytt väldigt mycket för mig själv personligen i mitt liv men också tillsammans med andra. Då är frågan: Varför nu denna satsning på ungas kultur? Vi kan gå tillbaka till FN:s konvention om barns rättigheter, som Sverige har skrivit under och som naturligtvis ställer krav på barns och ungdomars kulturella rättigheter. I den garanteras barn och ungdomar en kulturell identitet. Här formuleras i klartext barns rätt till vila, fritid, lek och rekreation, det vill säga rätten att vara barn. Vi vet att barns delaktighet i kulturella aktiviteter har stor betydelse för deras emotionella och sociala utveckling. Forskning visar att barn som regelbundet ägnar sig åt någon kulturell verksamhet får större förmåga att känna igen och uttrycka sina känslor. Avgörande för att förstå andras känslor, att känna empati, är att barnets kommunikativa kompetens utvecklas. När vi ska fortsätta att utveckla en kulturpolitik för barn är det lätt att fokusera alltför starkt på kultur för barn, alltså kultur som är formulerad av oss vuxna för barn. Det är de vuxna som sätter dagordningen och som styr barnens skapande. Vi glömmer lätt barnens egna kulturella uttryck, barns kultur. Det lilla barnet har en naturlig fallenhet för att uttrycka sig genom berättelser och teckningar, genom sång och dans. Barnens egen kultur måste tas till vara. Barn som ges möjlighet att utveckla sin egen kultur stärker sin fantasi och självkänsla. Barn måste under uppväxten ges möjlighet att ta del av och delta i olika kulturella aktiviteter. Vi måste se till att barns eget skapande kombineras med ett rikt utbud av kulturella aktiviteter för barn. Det är vägledande för mig i mitt fortsatta engagemang och arbete på det här området. Till slut yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 191 Per Bolund (Mp)
Herr talman! Jag har tagit plats här i talarstolen för att yrka bifall till min motion Kr238 om offentlig kontroll av namnlängden. Man kan fråga sig varför jag tycker att frågan om namnsdagar är så viktig att jag är villig att stå här kl. 20 en torsdagskväll i stället för att vara hemma med min familj. Anledningen är att jag anser att den namnlängd som vi har i dag och som styr vilka namnsdagar som firas i Sverige är en form av indirekt strukturell diskriminering som jag inte kan acceptera. Det stora problemet med dagens namnlängd är att den inte på något sätt reflekterar den stora förändring som har skett av Sverige under de senaste 30-40 åren. Sverige har faktiskt gått från att vara ett homogent samhälle i huvudsak till att vara ett mångkulturellt samhälle. Vi har haft en väldigt stor invandring. I dagsläget är det mer än 20 procent av befolkningen som antingen är födda i ett annat land eller som har en förälder som är född i ett annat land. Det är framför allt historiska skäl som avgör vilka namn som finns i namnlängden och inte vilka namn som är vanliga här i landet. För att ta några exempel, som också nämns i motionen, finns det nästan 10 000 män i Sverige som har förnamnet Ali och över 4 000 män som har förnamnet Muhammed. Trots att det är så många finns de inte med i namnlängden över huvud taget. Samtidigt finns det andra namn som helt och hållet har tappat sin anknytning till den svenska befolkningen och som väldigt få heter. Till exempel är det bara ett tiotal personer som använder Volmar som förstanamn och 22 personer som använder Anselm som tilltalsnamn här i landet. Ändå har de namnsdagar och finns med i namnlängden till skillnad från de tiotusentals andra som inte får vara med och fira namnsdagar. Samma sak gäller på den kvinnliga sidan. Kvinnor som har flyttat till det här landet har inte möjlighet att fira namnsdag, medan många kvinnonamn finns kvar i almanackan fast de inte längre är representerade bland det svenska folket. Att konsekvent utesluta utlandsklingande namn från namnlängden samtidigt som gamla namn finns med måste ses som ett uttryck för strukturell diskriminering. Det kan inte ses på något annat sätt. Jag vill här poängtera, för att inte reta upp Svenska Akademien och för att kanske inte namnet Per ska strykas vid nästa revision av namnlängden, att jag inte misstänker att Svenska Akademien medvetet diskriminerar människor med utländska namn. Jag konstaterar bara att de urvalskriterier som har använts för att sätta upp namnlängden, säkert med de bästa motiv i världen för ögonen, leder till att man utesluter en stor del av svenska folket från traditionen att fira namnsdag. Det är en tradition som går tillbaka till medeltiden och som många människor i Sverige uppskattar. Är då rätten att fira namnsdag så viktig att det är värt att stå här och debattera den? Finns det inte andra mänskliga rättigheter som är viktigare och borde lyftas upp före denna? Jo, absolut. Det kan jag hålla med om. Men om man som jag vill ha ett samhälle utan varje form av diskriminering måste man arbeta både i det stora och i det lilla. Att i Sverige ha en sådan diskriminering som urvalet i namnlängden faktiskt utgör tycker jag inte är acceptabelt. Man kan fråga sig om det här är en fråga om diskriminering. Man kan då gå tillbaka till de internationella konventioner som Sverige har skrivit under angående diskriminering. I EG-direktivet om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett ras eller etniskt ursprung säger man att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung. Vad är då en indirekt diskriminering? Det anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förhållningssätt särskilt missgynnar personer av en viss ras eller av ett visst etniskt ursprung jämfört med andra personer. Vårt förslag är att man ska gå över till att framför allt se till hur vanligt ett namn är bland svenska folket för att avgöra om det ska vara med i namnlängden och inte se till historiska skäl som man har gjort hittills.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2007-03-14
Förslagspunkter: 10, Acklamationer: 6, Voteringar: 4

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

    Förslagspunkter och beslut i kammaren

    1. Ungas kultur

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:Kr231.
      • Reservation 1 (s)
    2. HBT-kompetens inom kulturlivet

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:K312 yrkande 33.
      • Reservation 2 (v)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (v)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s1090120
      m860011
      c24005
      fp22006
      kd20004
      v01903
      mp17011
      Totalt27819250
      Ledamöternas röster
    3. HBT-museum m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:Kr306 yrkande 1 och 2006/07:Kr308 yrkande 2.
      • Reservation 3 (v, mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (v, mp)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s1080220
      m860011
      c24005
      fp22006
      kd20004
      v01903
      mp01801
      Totalt26037250
      Ledamöternas röster
    4. Kultur och hälsa

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:Kr246 yrkandena 1-3 och 2006/07:Kr323 yrkandena 1 och 2.
    5. Feministisk handlingsplan för jämställd kultur m.m.

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:Kr237 och 2006/07:Kr242 yrkande 7.
      • Reservation 4 (v)
      • Reservation 5 (mp)
      Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (v)
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s1090021
      m860011
      c24005
      fp22006
      kd20004
      v01903
      mp10171
      Totalt262191751
      Ledamöternas röster
    6. En jämställd fritidssektor

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:Kr211.
    7. Kulturhuvudstad 2014

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:Kr228 och 2006/07:Kr312.
    8. Geografisk tillgänglighet till kultur

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motionerna 2006/07:Kr223 och 2006/07:Kr318.
    9. Namnsdagslängd

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslag

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:Kr238.
      Omröstning i sakfrågan
      PartiJaNejAvståendeFrånvarande
      s1100020
      m860011
      c23006
      fp22006
      kd20004
      v18013
      mp11152
      Totalt28011652
      Ledamöternas röster
    10. Immigrantinstitutet i Borås

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Beslut:

      Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

      Utskottets förslag:
      Riksdagen avslår motion 2006/07:Kr230.