Offentlig upphandling

Fru talman! I det här betänkandet behandlar vi 131 motionsyrkanden som rör offentlig upphandling, motioner som har väckts under allmänna motionstiden 2002 och 2003, och vi har 35 motionsyrkanden som har väckts under allmänna motionstiden 2004. De här motionerna rör bland annat frågor om affärsmässighet, direktupphandling, marknadsskadeavgift, miljömässiga hänsyn vid upphandling, antidiskrimineringsklausuler och icke-kommersiella hänsyn vid upphandling. Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden med hänvisning till att frågorna redan är under behandling i EU och i regeringen. Betänkandet innehåller nio reservationer.

Fru talman! Det här är ett stort ärende, och det är av stor betydelse för medborgarna och för den verksamhet som bedrivs inom ramen för offentlig sektor; det gäller i huvudsak det kommunala Sverige. Att det i betänkandet dessutom behandlas 131 motionsyrkanden visar på den betydelse som ledamöterna lägger i de frågor som regleras inom ramen för lagen om offentlig upphandling. Ärendet är också stort eftersom lagen om offentlig upphandling reglerar upphandlingsvolymer på 400 miljarder kronor och möjliga besparingar uppgående till 20 miljarder - det är i alla fall den bedömning som gjorts. Tyvärr brister kommunerna när det gäller att efterleva lagen. Det beror på okunskap, oskicklighet, slarv och ibland tyvärr på medvetna övertramp. Tillämpningen är en del i problematiken när det gäller lagen om offentlig upphandling. Det finns också en hel del att önska när det gäller att ta fram anbudsunderlag, att tolka inkomna avtal och att skriva avtalstexterna. Rätt hanterad är lagen om offentlig upphandling en tillgång, men den behöver skärpas och förtydligas på flera områden. Vi föreslår en serie åtgärder som ska göra lagen om offentlig upphandling till det verktyg det kan vara för att utveckla samhället. Vi föreslår till exempel att all verksamhet där förutsättningar finns ska upphandlas i konkurrens och att affärsmässigheten ska ges ett ökat utrymme i lagen. Vi anser också att sociala och miljömässiga krav på företags verksamhet bör regleras i en särskild lagstiftning. Ett annat förslag som vi redovisar är att det införs marknadsskadeavgift som den felande kommunen ska betala när den bryter mot lagen om offentlig upphandling. Vi har även lagt fram förslag om lagstadgad utmaningsrätt, talerätt för branschorganisationer, ökade skadeståndsmöjligheter och ändringar när det gäller preskriptionstider. Med våra förslag ökar möjligheterna att effektivisera den offentliga verksamheten. Ett ytterligare led i detta arbete är att vi uppmanar all offentlig verksamhet, och framför allt det kommunala Sverige, att använda entreprenader, upphandlingar, pengasystem och andra alternativa driftsformer - allt i syfte att bli effektivare, allt i syfte att kunna erbjuda medborgarna fler alternativ och större möjligheter att jämföra varor och framför allt tjänster, men också i syfte att företagen ska kunna vara med på en marknad som i dag i mångt och mycket ligger i träda. Man hör ofta talas om kommuner som säger sig satsa på företagande. De säger att de önskar att nya företag ska etablera sig i kommunen. Samtidigt äger kommunen möjligheterna att skapa ett bättre företagsklimat. Det kan ske bland annat genom att i större utsträckning lägga ut saker och ting på entreprenad, genom att i större utsträckning upphandla och genom att ge företag möjligheter att verka i konkurrens inom områden som i dag traditionellt drivs av kommunerna. Här finns mycket att göra. Det erkänns i olika debatter av socialdemokratiska företrädare, av fackliga organisationer och av olika branschorganisationer. Det erkänns också av regeringsalternativet i Sverige i dag, som består av de samverkande borgerliga partierna; rätt tillvaratagen kan lagen om offentlig upphandling vara det verktyg som vi behöver. Att det i detta betänkande behandlas motioner från de tre senaste årens allmänna motionsperiod är en följd av att riksdagen väntat på en proposition från regeringen om lagen om offentlig upphandling. Vi väntar fortfarande. Tyvärr bereds många viktiga ärenden ännu i departementet. Min uppmaning till de socialdemokratiska representanterna i den här debatten är därför att de utnyttjar sina kontakter med departementet och ser till att regeringen å det snaraste levererar det som det offentliga Sverige behöver. Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation 1. Vi står självklart bakom även övriga reservationer, men för tids vinnande följer vi den tradition som är utarbetad i riksdagen.

Fru talman och kära kolleger i riksdagen! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2. Frågan om offentlig upphandling kan verka väldigt osexig. Det är sällan en fråga som drar de riktigt stora publikskarorna. Den brukar sällan tas upp på torgmötena och den har heller ingen framträdande plats på valaffischerna. Ändå är det en mycket viktig fråga eftersom det handlar om att medborgarna ska få valuta för sina skattepengar och att den offentliga verksamheten ska fungera på ett så bra sätt som möjligt. Därför borde detta egentligen vara en mycket större politisk fråga. Nu har vi från flera motionstider i rad samlat ihop en stor mängd olika förslag, och jag tycker att det är lite symtomatiskt att just dessa frågor går framåt så oerhört trögt. Jag tänkte i det här inlägget endast fokusera på en sida av saken, nämligen de små företagens villkor. Det vore oerhört bra om vi kunde slå två flugor i en smäll genom att med hjälp av reformer förbättra villkoren för de små företagen och samtidigt se till att den offentliga verksamheten kan få en förnyelse så att vi får bättre valuta för våra skattepengar. Därför är de olika förslag som vi för fram väldigt viktiga. Ett av förslagen handlar till exempel om att organisationer skulle kunna få talerätt när det finns invändningar mot hur upphandlingsbeslut gått till. Om företaget finns i Stockholm och går i clinch med kommunen kanske det har en framtid i alla fall eftersom här finns många andra tänkbara kunder, men vi vet att många företagare i mindre kommuner drar sig för att ta strid med kommunen eftersom det kan vara fråga om företagets överlevnad. Även om man inte blir korrekt behandlad vågar man alltså inte protestera. Därför tycker vi att det är viktigt att i stället införa talerätt för organisationer. En annan viktig fråga som jag skulle vilja slå ett slag för är att se till att de olika upphandlingarna inte är alltför omfattande. De kanske genomförs av flera kommuner tillsammans, vilket innebär att bara några få storföretag kan vara med och lägga anbud. Då får man inte den förnyelse av verksamheter som man skulle önska, och man får heller inte så många företag som kan vara med och lägga anbud. Det ger inte bra villkor för småföretagen. I stället tycker vi att man ska dela upp anbuden i mindre enheter, vilket gör det möjligt att vara med och enbart bjuda på en mindre del av det hela. Om sedan ett stort företag bjuder på alltsammans ska det givetvis ha möjligt att ta det, men man ska inte avgränsa sig utan även låta småföretag vara med. Ett aktuellt exempel på detta är landstinget i Norrbotten, som numera skickar all tvätt från hela Norrbotten till ett stort tvätteri i Finland. Om det är det mest effektiva och prisvärda ska man självklart inte säga att det är dåligt att tvätteriet ligger i ett annat land. Men man måste ställa sig frågan om det verkligen är rationellt att skeppa varenda handduk och vartenda lakan från hela Norrbotten till ett och samma ställe med tanke på att avstånden trots allt är rätt stora där. Det här är ett exempel på att snålheten kan bedra visheten när man lägger upp de här frågorna. Fru talman! Jag kan instämma i mycket av det som Tomas Högström sade, och jag förmodar att jag kommer att kunna instämma i det som mina borgerliga kolleger säger efter mig. Därför nöjer jag mig med, som sagt var, att yrka bifall till reservation nr 2.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 8. Offentlig upphandling av varor, till skillnad mot en del upphandling av tjänster, har ideologiskt sett gått bra att hantera för Socialdemokraterna. Vi har ännu inte sett några plakat i förstamajtågen med texten: "Stoppa vinsterna för kommunens leverantörer." Men den nye skolministern Baylan verkar kreativ på detta område, så vi kanske snart får uppleva detta också. På tjänstesidan, inom till exempel vården och skolan, skapar upphandlingen eller frisläppandet av privata alternativ stora våndor för Socialdemokraterna - tråkigt nog, får man säga, för detta kostar samhället miljardbelopp varje vecka. När en friskola lyckas få kostnaderna att bli lägre än intäkterna och redovisar en vinst blir det fart på s-ideologerna. Senast i går, i DN, kunde vi se den nye skolministern Ibrahim Baylan "fara i taket" då fyra friskolegymnasier med sammanlagt 900 elever visar sig gå med vinst. Detta ska nu stoppas, säger han. Inga pengar som är tänkta att gå till elevernas undervisning ska hamna i friskolans fickor, enligt Baylan. Men jämför med de kommunala skolorna! När de någon gång går med plus, i förhållande till sin budget, går pengarna knappast automatiskt till extra satsningar på skolan, utan snarare dras pengarna ofta tillbaka för att hjälpa kommunen att få bättre balans i kommunens totala budget. Blir det någon skillnad för eleverna i dessa två fall? Ja, det blir ofta skillnader. En privatskola är normalt intresserad av att satsa en stor del av vinsten på att ständigt nyinvestera i skolan och låta personalen få mer fortbildning och så vidare. Detta hindras ofta den kommunala skolchefen att göra, om andra förvaltningar i kommunen har större behov av pengarna. Den privata skolans elever får oftast mer av skattepengarna till sin undervisning än den kommunala skolans elever. Baylan borde nog först undersöka verkligheten innan han pratar - han har ju varit kommunpolitiker. När ska vi få uppleva att en socialdemokrat reagerar sunt och konstruktivt när han får vetskap om en vinst i en friskola eller liknande verksamhet? När får vi uppleva en sund reaktion, som i stället utmynnar i en fundering på hur denna friskola lyckas locka så många elever och lyckas så bra ekonomiskt? Borde man inte fundera på om de privatas sätt att arbeta är efterföljansvärt i många fall? De privata skolorna har inga större inkomster än de kommunala skolorna, men skillnaden är att friskolan lägger upp verksamheten så att man lyckas hålla kostnaderna i schack utan att det går ut över kvaliteten på undervisningen. Om de tummar på kvaliteten kommer de snabbt att straffas genom att eleverna flyr skolan eller att lärarna slutar - eller att Skolverket sätter stopp. Att de som satsat kapital och tagit ekonomiska risker för att starta friskolan skulle kunna få en normal utdelning på sin penningplacering är väl inte mer än rimligt. När ska alla socialdemokrater förstå att deras uppgift som politiker, tillsammans med andra kontrollmyndigheter, är att se till att de privata verksamheterna håller beslutad kvalitet, inget annat? Om skolan klarar detta borde allt vara bra. Att de sedan också lyckas gå med vinst är ytterligare en kvalitetsstämpel i sig, som visar att man har kontroll på verksamhetens kostnader och inkomster. Motsatsen till vinstgivande verksamhet är förlustbringande verksamhet. De flesta socialdemokrater känner sig tydligen mer hemma och vana med den senare formen av verksamhet. Är det kanske därför man blir så frustrerad och känner sig hotad när samma verksamheter i privat regi kan gå med vinst utan att de tummar på kvaliteten? Om vi i stället ser på upphandlingen av vård framträder samma kontraproduktiva reaktioner från s. När det privata sjukhuset eller vårdcentralen lyckas hålla kostnaderna i schack, skapa balans i ekonomin och få rimliga vinstmarginaler, till skillnad från de flesta landstingsdrivna vårdinrättningar, rycker man ut med plakat och slagord och säger: "Stoppa vinstintressena i vården." Vi kan jämföra två sorters sjukhus, privatsjukhuset som finansierar sin drift med skattepengar och landstingssjukhuset som har nästan samma finansiering. Det privata har lämnat anbud på en lägre ersättning än det landstingsdrivna - annars hade man inte fått entreprenaden. Landstingets personal är mer sjukskriven än det privatas personal. Personalen på privata sjukhus trivs överlag bättre och har högre lön, enligt Kommunalfacket. Man producerar mer vård på de flesta privata jämfört med offentligt drivna. Patienterna är mer nöjda, generellt sett, på privata anläggningar. Kvaliteten är ofta bättre på det mesta inom den privata sektorn, och man lyckas dessutom trots mindre ersättning per patient få ett överskott, en vinst. Socialdemokraterna vill tydligen gå till val på att slå vakt om de förlustbringande verksamheterna och stoppa de verksamheter som på alla vis fungerar bättre. Det är inte underligt att till och med facket börjar få nog av denna dogmatismens väg - ett vägval där man går mer och mer vilse. Fler och fler förstår nu hur fel regeringen hamnat när man tvingas låna ungefär 7 miljoner i timmen, dygnet runt, alla dagar, detta år 2004, för att täcka alla förlustbringande verksamheter i konungariket Sverige. Regeringspartiet har blivit så förblindat av makten att man inte längre ser och begriper att man snarare ska upphandla än mer verksamhet som kan omvandlas från förlustbringande till vinstgivande verksamhet - den regeringen ska snarast ersättas. Fru talman! Vårdföretaget Capio, som framgångsrikt driver S:t Görans sjukhus, ska nu snart stoppas av Socialdemokraterna från att driva detta sjukhus vidare. Samtidigt har socialdemokraterna i England nyligen gett Capio uppdraget att bygga och sedan driva ett flertal sjukhus i England. Tyvärr verkar regeringspartiet ha drabbats av en ideologisk härdsmälta på detta område som kostar oss skattebetalare miljarder varje vecka. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tar i dag på sina ledarsidor upp kritik för s sätt att hantera kostnadsexplosionen inom vården. Väljarna får chansen, om två år, att göra en upphandling av en ny regering. Det kommer att löna sig att byta. Var så säker!

Fru talman! Lagen om offentlig upphandling har blivit något av en blåslampa i våra kommuner och landsting. Jag vill med detta säga att lagen behövs. Lagen har ett syfte, och lagen bör utvecklas till ett verkningsfullt instrument för att vi ska få ut det mesta möjliga av varje satsad skattekrona. Det innebär att lagen också ska uppfylla kravet om sunt förnuft. Så är det inte alltid. Som jag ser det är det självklart att alla som berörs av offentlig upphandling ska ha en upphandlingspolicy. Så är det inte alltid. De förtroendevalda som berörs av lagstiftningen måste också ha insikt i lagens tillämpning för att tillämpningen ska bli fullgod. Så är det inte alltid. Från Centerpartiet anser vi alltså att det finns brister som måste åtgärdas. En upphandling ska präglas av affärsmässighet. Det gäller alla inblandade parter. I begreppet affärsmässighet ska givetvis den grundläggande synen finnas att kommunen inte ska utföra arbetsuppgifter som marknaden klarar bättre. Samtidigt väljer alltfler kommuner i dag andra associationsformer än förvaltning i kommunens skötsel. Det innebär att det som för några år sedan bedrevs i förvaltningsform i dag bedrivs i bolagsform. Det sker ofta i samarbete med andra kommuner, då kommunernas ekonomiska situation tvingat fram samarbete kommuner emellan - ett samarbete som jag anser att vi bör stimulera. Det bör också vara så att de tjänster ett sådant bolag ger sina ägare inte ska behöva upphandlas enligt lagen om offentlig upphandling. Det blir lite väl byråkratiskt om man ska använda lagstiftningen mot sig själv och därmed betala onödiga förfrågningsunderlag utan att uppnå det syfte som lagstiftningen tveklöst har. En parlamentarisk kommitté såg över det här för några år sedan och ansåg att någon ändring inte behövs. Man ansåg att i begreppet affärsmässighet skulle man kunna ta viss samhällspolitisk hänsyn. För en fråga som är så viktig som den här och som regleras via lag bör det finnas en tydlig tillämpning så att alla parter kan förutse vad som egentligen gäller. Luddighet ger inte den stabilitet som ett upphandlingssystem måste ha. Förtydligandet kan bland annat ske genom förenklingar. En förenkling är att undanta hel- och samägda bolag från tillämpningen för offentlig upphandling. En annan är att EG:s upphandlingsdirektiv enbart gäller för upphandlingar över tröskelvärdet. Sedan är det upp till varje nation att besluta om regelverket för mindre omfattande upphandlingar. Mot den bakgrunden anser vi från Centerpartiet att det bör införas ett förenklat regelverk för upphandlingar under tröskelvärdet om 200 000 euro. För att ta samhällspolitiska hänsyn utan att för den skull gynna någon speciell leverantör bör möjligheten finnas att utforma regelverket så att lokala leverantörer kan delta i anbudsgivningen samt så att lokala krav kan tillgodoses. Detta ska givetvis ske under uppsikt. Exempel på åtgärder är uppdelning av förfrågningsunderlag för att stärka konkurrensen genom att ge fler aktörer möjlighet att delta i anbudsgivningen. Man kan också införa krav på produktionsmetoder för exempelvis djur- och miljöomsorg. Det går även att införa utmaningsrätt för anställda i offentlig sektor i syfte att ta över driften av den egna verksamheten. Det är alltså en aktiv form för att skapa fler små och medelstora företag och därmed ytterligare stimulera den framtida konkurrensen. Fru talman! Offentlig upphandling ska ske effektivt. Den ska utformas så att den stimulerar marknaden till tillväxt och den ska bidra till effektivitet så att varje satsad skattekrona ger största möjliga utfall till största möjliga kvalitet. För att vi ska nå det målet fordras att vi såväl gasar som bromsar. Från Centerpartiet har vi visat på några av vägarna för att nå det målet. Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till reservation nr 5.

Fru talman! Kjell Nordström gav uttryck för sitt gillande när det gäller möjligheterna att hamna i en vinna-vinna-situation om man rätt använder sig av lagen om offentlig upphandling. Jag håller med honom; visst ska vi ta vara på de möjligheterna. Men då är det väl beklagligt, Kjell Nordström, att regeringen aviserar en proposition om förbud att sälja till exempel sjukhus till vinstdrivande företag? Man diskuterar också att införa vinstförbud till exempel när det gäller offentligt finansierade friskolor.

Fru talman! Som jag uppfattar det för vi en debatt om regler för offentlig upphandling, och inte om hur sjukvården eller skolan ska organiseras. Det är väl en annan debatt som får föras i den här kammaren.

Fru talman! Jag vill påstå att de har med varandra att göra i allra högsta grad. Alternativa driftsformer har ju till exempel ett utrymme inom lagen för offentlig upphandling. Möjligheterna för offentlig verksamhet att effektivisera handlar också om att kunna lägga ut verksamheter på andra entreprenörer. Det tycker jag också kan inrymma till exempel möjligheterna för vinstdrivande företag att driva sjukhus.

Fru talman! Jag har noterat att Moderaterna har den uppfattningen. Vi har en offentlig upphandling som i dag omfattar 400 miljarder. Det är inga små pengar. Om vi kan inrikta oss på att först få den ordentligt på plats tror jag att vi kommer att kunna tjäna mycket pengar i det offentliga systemet.

Fru talman! Själva idén med offentlig upphandling är att man på ett så rättvist och affärsmässigt bra sätt som möjligt ska kunna upphandla offentlig verksamhet, pressa priset och öka mångfalden. Det sker också i stor utsträckning där man tillämpar offentlig upphandling. Det gäller reglerna för äldreomsorgen, städning och gatsopning och många andra områden. Det har påpekats i betänkandet att det finns gråzoner mellan myndighetsutövning och upphandling i konkurrens, men det är ändå sådant som vi dagligen och stundligen får försöka hantera i kommunerna. Naturligtvis får också våra domstolar avgöra det. I huvudsak är det ändå min bedömning att det hela fungerar ganska bra. Men det finns situationer där det inte fungerar så fantastiskt bra och där lagstiftningen har blivit motsatsen till att få fram mångfald. Jag vill ge ett exempel som har gett mig anledning att skriva en motion, som behandlas i betänkandet. Det handlar om när man upphandlade en del av rehabiliteringen i Stockholms läns landsting. Det var en del av den neurologiska rehabiliteringen. Det fanns ett antal anbudsgivare här, och några ville ha en lite större del och andra ville ha ungefär den del de hade i dag. Noteras bör att den här typen av vård nästan alltid har varit utlagd på en anbudsgivare. Det har i princip aldrig drivits av landstinget självt. I det här fallet var det naturligtvis några som hade ett högre pris och andra som hade ett lite lägre pris. De som hade det lite lägre priset ville också ha mycket större mängd. Det gjorde att de som hade haft den här neurologiverksamheten i många år helt enkelt blev utslagna. Vad innebär då detta på lång sikt? Jo, det innebär att nästa gång man upphandlar har man i praktiken bara en enda part att upphandla ifrån, i varje fall när det gäller de privata parterna. Möjligen kan landstinget självt ta tillbaka en del av den här verksamheten, men de privata parterna har helt enkelt ingen kompetens. De har tappat den som de hade tidigare. De har möjligen gått över till den som fick allt detta. Det blir ett privat monopol. Det vill jag peka på i min motion. Jag vill problematisera detta. Det är inte en bra situation. Hade landstinget haft möjligt att fördela ut en del av detta till fler av parterna i stället för att vara bunden av de regler som finns i lagen om offentlig upphandling, hade detta aldrig skett. Det fanns en ganska stor enighet om det i Stockholms läns landsting. Inte för att man är överens om så väldigt mycket där, men just i den frågan var man ganska överens. Jag tycker att det väldigt tråkigt att en lag som ska skydda just mångfald och möjligheter att pressa priset i stället har exakt motsatt effekt. Det är inte bra. Det är viktigt att man följer utvecklingen på det här området och inte bara säger att det är bra och att man ska fortsätta som man alltid har gjort. Man måste verkligen se till att återkomma med förslag som gör att man kan komma undan detta. Allra helst borde man undanta sjukvården, skolan och omsorgen ifrån offentlig upphandling. Men det innebär inte att man ska undanta möjligheten att upphandla. Den debatten tycker jag ska föras på annat håll, till exempel i kommuner och landsting. Sedan kan jag inte låta bli att kommentera en sak som jag hörde i debatten när jag satt här och lyssnade. Nu fick jag komma upp i talarstolen själv och säga någonting om detta. Vad har skolan och vinsten i skolan med den här diskussionen att göra, Lars Lindén? Vi kan ha olika uppfattningar i det avseendet, men vad har detta med lagen om offentlig upphandling att göra? Jag trodde att det hörde till en annan lagstiftning och inte till lagen om offentlig upphandling. Det har väl ingenting med varandra att göra. Det är helt hållet undantaget i det här sammanhanget. Det ska inte omfattas av det här betänkandet. Man kan anföra vad man vill mot Socialdemokraterna, men om syftet är att bara skälla på Socialdemokraterna bör man åtminstone vara saklig i diskussion. Det här har inte ett dugg med debatten om lagen om offentlig upphandling att göra.

Fru talman! Det är riktigt som Börje Vestlund säger. Det hör egentligen inte till detta med offentlig upphandling, men jag tog det som ett exempel på hur Socialdemokraterna gör det svårt för sig när det gäller vinstbegreppet. Det är ett fult ord för Socialdemokraterna, medan det för mig som företagare och för de flesta andra företagare är ett bevis på att man har lyckats. Det var ett exempel på när det låser sig. Sedan kom jag över på vårdsidan, och där är det ju upphandling. Vi vet ju att problemet i dag är att nu ska sjukhus som går med vinst stoppas. De som lyckas få kostnaderna att bli lägre än inkomsterna och därmed får en vinst borde snarare premieras.

Fru talman! När det gäller stopplagen handlar det om att sälja sjukhus. Det handlar inte om att upphandla sjukvård. Där har vi varit oerhört tydliga. Visst är det helt okej att upphandla sjukvård. Skillnaden är att vi här i kammaren inte kan säga vad man ska upphandla och vad man inte ska upphandla. Det som är bra att upphandla på en ort, i ett landsting eller i en kommun kanske inte passar sig att upphandla i en annan kommun. Av det ena eller andra skälet finns det kanske inte några att upphandla av. Sedan kan man alltid fundera på vad det beror på. Men det är inte så enkelt att man kan säga att bara för att det finns hemska socialdemokrater som ogillar vinst i det här sammanhanget kan man inte ha en bra politik när det gäller upphandling. Det är att komma undan för lätt, tycker jag.

Fru talman! Jag har sett flera uttalanden om, och det har till och med sagts i dag, att ingen ska få tjäna pengar på att folk är sjuka. Det låter bestickande på ett sätt. Men det beror på vad man lägger in i ordet vinst. Vinst betyder att man lyckas administrera en sjukvård så att kostnaderna är lägre än intäkterna. Det måste väl ändå vara berömvärt. Men Socialdemokraterna ska direkt ut och straffa om man råkar få svarta siffror i bokslutet. Det ska tydligen vara röda siffror för att det ska vara bra. Det är ett mycket märkligt sätt att se på en verksamhet. De flesta vårdcentraler och sjukhus som är utlagda på entreprenad går ju bättre. Det tjänar vi skattebetalare på. Man lyckas producera mer och får ändå överskott. Jag tycker att det är något eftersträvansvärt. Vinst verkar vara ett signalord. Det är något fult för socialdemokrater. Det borde vara berömvärt, och mest inom vården. Vi vill ju att den ska utvecklas och gå bra. Vi vill inte att det ska behöva skjutas till pengar. Vi ser hur mycket mer pengar som går till sjukvården, men ändå produceras det inte så mycket mer.

Fru talman! Innan jag kom till riksdagen och kammaren var jag kommunpolitiker i Stockholm. Låt mig ta ett exempel. Äldreomsorgen i Stockholm gick med vinst när den togs över av stora företag. När det var små entreprenörer, det vill säga de gamla ålderdomshemsföreståndarinnorna som ville driva sin egen verksamhet, fick de det inte att gå ihop. Det var först när de stora företagen tog över som man fick det att gå ihop. Till slut fanns det bara två tre företag att upphandla av. De andra hade köpts upp eller gått i konkurs. Det är sanningen. Det finns alltid två sidor av samma mynt. Sedan är det väl inte fel att prata om vinst. Men problemet är hur mycket man ska betala för det. Är det en bra situation när man tar ut pengar ur vården för att göra vinst av det? Jag är inte säker på det. Det är möjligt att det är en ideologisk fråga och att det skiljer oss åt. Men låt oss ta den diskussionen. Sedan kan vi diskutera, Lars Lindén, om svenska folket ska upphandla en ny regering eller inte. Jag trodde att man valde fram en ny regering. Jag tror att vi i det avseendet har svenska folket på vår sida. Det har visat sig i val efter val när vi har fört den ideologiska debatten med svenska folket. Där brukar vi ha en ganska ordentlig majoritet bakom oss.

Fru talman! Upphandlingsfrågor ses ofta som väldigt tekniska, men det är faktiskt ett viktigt samhällspolitiskt verktyg. Miljöpartiets syn på lagen om offentlig upphandling handlar om att det är ett verktyg för att nå samhällspolitiska mål som till exempel konkurrens. Konkurrens i sig är också ett samhällspolitiskt mål. Det gäller också objektivitet och att bidra till ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle. Med ekonomiskt menas då dess ursprungliga betydelse, hushållning med resurser, både monetära och andra resurser. När du och jag går och handlar kan vi välja på hyllan vad vi vill köpa. Vi väljer utifrån kvalitet, inklusive hur varan producerats, och vilket priset är. När vi gör det tillsammans är det spelreglerna i LOU som styr. Det borde också vara rimligt att kunna ställa sådana krav som du och jag vill göra när vi står och ska välja på hyllan. Vilken kvalitet har varan? Hur har varan producerats? Det vägs mot priset. Det är viktigt att det finns tydliga spelregler. Men efterfrågan påverkar också marknaden. Därför är det viktigt att kunna ställa krav på sociala aspekter, som till exempel antidiskrimineringsklausuler. Men hur ska man kunna kontrollera det? säger vän av ordning. Det kan man göra genom att ta hjälp av de kvalitetsstämplar som finns på marknaden. Det gäller till exempel rättvisemärkning, Kravmärkning och andra kvalitetsstämplar. Man har sett det som handelshinder att kunna ställa krav på den typen av kvalitetsstämplar. Det anser vi är fel. Det är snarare en hjälp att kunna få ställa sådana typer av krav. Miljöpartiet är positivt till att någon form av sanktionsavgift införs som ett sätt att förbättra läget i upphandlingsfrågorna. Det behövs en marknadsskadeavgift. Där pågår, som vi tidigare hörde i debatten, ett arbete inom EU för att få till den typen sanktionsavgift. Vi får avvakta och se vad det kan leda till. Det är oerhört angeläget att få till det. Tyvärr sker alltför mycket som beror på att det är enklare att fullständigt strunta i något än att göra lite fel. Gör man lite fel kan det bli oerhört dyrt. En annan fråga som har varit uppe i debatten är småföretagens möjligheter. Miljöpartiet anser att det är väldigt viktigt att ta vara på upphandlingslagens möjligheter att ge småföretagen chans att vara med. Men då måste också de upphandlande enheterna vara villiga att underlätta att lägga anbud på en del. Det finns inget som hindrar det i dagens lagstiftning. Men kommuner, landsting och andra upphandlande enheter kan göra betydligt mycket mer. Affärsmässighetsbegreppet har också diskuterats. Det handlar också om att förvalta skattemedlen väl. Det är precis som vi har diskuterat förut. Det handlar både om kvalitetsaspekter och monetära aspekter. Det är en självklarhet att kunna få ställa krav på både kvalitet och hur varan eller tjänsten produceras och se till det pris den erbjuds. Det behövs förändringar i lagen om offentlig upphandling. Det behövs förbättringar av tillsynen. Det kanske inte är nämndmyndigheten med parterna själva som är bästa möjliga sätt att utöva tillsyn. Kanske behövs det ett skarpare instrument för att utöva tillsynen. Det behövs någon form av sanktionsavgift. Det behöver ses över hur man kan främja småföretagens möjligheter att lämna anbud. Men det behövs också kunskap hos upphandlande enheter om hur man kan använda spelreglerna i LOU för att främja samhällspolitiska mål som antidiskrimineringsklausuler och god miljö. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.