Ny smittskyddslag m.m.

Betänkande 2003/04:SOU6

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
31 mars 2004

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

DOC
PDF

Beslut

Ny smittskyddslag från och med 1 juli (SoU6)

Sverige får från och med den 1 juli 2004 en ny smittskyddslag. Lagen ska skapa en bättre balans mellan befolkningens behov av skydd mot smittsamma sjukdomar och den smittade personens integritet och säkerhet. Den nya lagen ska tydligare vara fokuserad på smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor. Andra lagar ska reglera smittskyddet för djur. Smittskyddslagen ska lägga större vikt vid det frivilliga förebyggande arbetet och det ansvar som smittade och osmittade personer har för att förhindra smittspridning. Smittskyddslagen ska omfatta alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa. Smittskyddsåtgärder som är integritetskränkande ska begränsas till vissa så kallade allmänfarliga sjukdomar. Informationsplikten blir större. Tidigare gällde informationsplikten endast hivinfektion men kommer nu att omfatta alla allmänfarliga sjukdomar. Det innebär att den som bär på en allmänfarlig sjukdom måste berätta om detta om han eller hon utsätter andra för en smittorisk. I dag kan inte en läkare berätta om en person riskerar att smittas av någon närstående som har en allmänfarlig sjukdom. Enligt de nya bestämmelserna ska en smittskyddsläkare kunna underrätta en närstående som utsätts för påtagliga smittorisker. Förbudet mot så kallade bastuklubbar upphör.
Utskottets förslag till beslut
Delvis bifall till propositionen med vissa redaktionella justeringar. Delvis bifall till motioner om fortsatt isolering. Bifall till utskottsinitiativ om ändring i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet. Avslag på övriga motioner.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottet.

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 18
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2004-02-05
Justering: 2004-03-16
Trycklov: 2004-03-23
Trycklov: 2004-03-25
Trycklov till Gotab och webb: 2004-03-26
Reservationer: 17
Betänkande 2003/04:SOU6

Alla beredningar i utskottet

2004-02-05

Ny smittskyddslag från och med 1 juli (SoU6)

Sverige får från och med den 1 juli 2004 en ny smittskyddslag. Socialutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens lagförslag. Lagen ska skapa en bättre balans mellan befolkningens behov av skydd mot smittsamma sjukdomar och den smittade personens integritet och säkerhet. Den nya lagen ska tydligare vara fokuserad på smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor. Andra lagar ska reglera smittskyddet för djur. Smittskyddslagen ska lägga större vikt vid det frivilliga förebyggande arbetet och det ansvar som smittade och osmittade personer har för att förhindra smittspridning. Smittskyddslagen ska omfatta alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors hälsa. Smittskyddsåtgärder som är integritetskränkande ska begränsas till vissa så kallade allmänfarliga sjukdomar. Informationsplikten blir större. Tidigare gällde informationsplikten endast hivinfektion men kommer nu att omfatta alla allmänfarliga sjukdomar. Det innebär att den som bär på en allmänfarlig sjukdom måste berätta om detta om han eller hon utsätter andra för en smittorisk. I dag kan inte en läkare berätta om en person riskerar att smittas av någon närstående som har en allmänfarlig sjukdom. Enligt de nya bestämmelserna ska en smittskyddsläkare kunna underrätta en närstående som utsätts för påtagliga smittorisker. Förbudet mot så kallade bastuklubbar upphör.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2004-03-31
Stillbild från Debatt om förslag 2003/04:SOU6, Ny smittskyddslag m.m.

Debatt om förslag 2003/04:SOU6

Webb-tv: Ny smittskyddslag m.m.

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 67 Catherine Persson (S)
Herr talman! Det ärende som nu behandlas är socialutskottets betänkande 2003/04:SoU6 Ny smittskyddslag m.m. I betänkandet behandlas proposition 2003/04:30 Ny smittskyddslag m.m . samt 35 motionsyrkanden som väckts med anledning av propositionen. Vidare behandlas sju motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2002 och tio från den allmänna motionstiden 2003. Betänkandet omfattar en hel rad områden, som jag nu ska nämna. Det är smittskyddslagens mål sjukdomarna i smittskyddslagen och anmälningsförfarandet informationsplikt och förhållningsregler underrättelse till närstående tvångsåtgärder tvångsundersökning isolering straffrättsliga aspekter på smittskyddet objektinriktade åtgärder smittskyddsläkarens roll sekretessfrågor bastuklubbar och andra liknande verksamheter test ekonomiska konsekvenser Statens folkhälsoinstituts roll. Herr talman! Utskottet ställer sig i huvudsak bakom förslaget till ny smittskyddslag. Den nya lagen ska ges en klarare inriktning på smittskyddsåtgärder som riktar sig till människor. Smittskyddsåtgärder för djur ska regleras i andra lagar. Bestämmelserna i smittskyddslagen ska omfatta alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som inte endast innebär ett ringa hot mot människors hälsa. Smittskyddets mål är att samhällets smittskydd ska tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar. Smittskyddsåtgärder ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte vara mer långtgående än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa. Åtgärderna ska vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet. Den smittade ska få den vård och behandling som behövs ur smittskyddssynpunkt. Om den som bär på allmänfarlig sjukdom inte vill eller kan följa de åtgärder som krävs för att förebygga eller så långt det är möjligt minska risken för smittspridning kan enligt smittskyddslagen isolering ske. Utskottet ställer sig bakom principen att möjligheterna att vidta åtgärder som kan vara integritetskränkande ska begränsas till vissa allmänfarliga sjukdomar. Utskottet understryker att den smittade ska få vård vid eventuellt missbruk eller psykisk sjukdom och att isolering ska vara en sista utväg. När det gäller isolering poängterar utskottet att de patienter som kan komma i fråga för fortsatt isolering framför allt är patienter som är i behov av stöd och lång tids tillsyn för att kunna ändra sitt smittfarliga beteende. Utskottet föreslår därför med delvis bifall till tre motionsyrkanden en något förändrad lagtext i förhållande till regeringens förslag i detta avseende. Utskottet föreslår således att länsrätten, efter ansökan av smittskyddsläkare, ska få besluta om fortsatt isolering om det finns särskilda skäl. Utskottet tillstyrker förslaget att lagen om bastuklubbar och andra liknande verksamheter upphävs. Utskottet föreslår en konsekvensändring i lagen om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet. Utskottet tillstyrker i huvudsak övriga lagförslag och avstyrker övriga motioner. I betänkandet finns 17 reservationer och två särskilda yttranden. Herr talman! Med denna inledning överlämnar jag ärendet till debattörerna.

Anf. 68 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Vi ska nu debattera förslaget till ny smittskyddslag. Låt mig börja med det som är positivt i den. Det mest positiva är att den så kallade bastuklubbslagen skrotas. Det är en lag som tillkom 1987 och som avsåg att förbjuda de träffpunkter som döptes till bastuklubbar. Det är en lag som jag menar vittnar om den moralpanik som inträdde då hiv upptäcktes. Så här i efterhand kan vi också konstatera att det inte går att belägga att lagen har haft någon som helst effekt på smittspridningen. Vänsterpartiet var emot den då den infördes och har regelbundet motionerat om dess avskaffande. Att så nu sker tycker vi är bra. Låt mig också konstatera att det är nödvändigt att det finns en smittskyddslag som skyddar samhället från smitta samtidigt som den värnar den drabbade och garanterar dennes rättssäkerhet. Om den nu debatterade lagen har vissa förtjänster, det vill säga att man tar bort bastuklubbslagen och inrättar stödpersoner till dem som tvångsisoleras, så har den dessvärre också sina brister. Jag tänker koncentrera mitt inlägg på några av dessa brister. Jag tycker nämligen att det är uppseendeväckande att man i Sveriges riksdag år 2004 tänker anta en lag som innebär att man kan tvångsisolera folk utan någon bortre tidsgräns. En enig smittskyddskommitté jobbade länge med att ta fram ett betänkande kring den här lagen. Där föreslog man att tvångsisolering skulle kunna ske endast tre månader men att det skulle finnas möjlighet att förlänga isoleringen ytterligare tre månader om så krävdes. Alla partier var eniga i kommittén. Vänsterpartiet har inte ändrat sig i den frågan, men det har alla andra partier utom Miljöpartiet. Jag frågar: Varför? Det kommer, som sagt, talare från de andra partierna efter mig som kan svara på den frågan. Naturligtvis kan det uppstå situationer där det är befogat med tvångsisolering av personer för att förhindra smitta. Därför ska vi ha en lag, men vi menar att tvångsisolering måste ses som ett undantag och att tvångsisoleringen naturligtvis måste begränsas i tiden. Vi kan inte ha en lag som tillåter att man i princip kan tvångsisoleras gång på gång och att det förlängs kanske fram till dödsdagen. Regeringen redovisar i sin proposition att det har ifrågasatts om tvångsisoleringen är förenlig med Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det gäller det här att man inte anger en yttersta gräns för hur lång den sammanlagda isoleringstiden kan vara. Men sedan säger man: Det här har ju aldrig prövats av Europadomstolen, och därför finns det väl ingen anledning att fundera vidare över detta. Jag tycker att regeringen ska fundera vidare över detta. Antalet personer som har tvångsisolerats i Sverige under de senaste fem åren är inte stort. Det är nio stycken. Samtliga har hiv. Några har därtill flera andra smittsamma sjukdomar. De har isolerats för att de förutom sin infektionssjukdom också har en allvarlig psykisk sjukdom eller ett omfattande missbruk. I snitt har tiden för isolering varit ett och ett halvt år, men några har haft isoleringstider på mellan fyra och tio år. Det kan klart konstateras att de här personerna i första hand inte har behandlats för sin infektion utan för sin psykiska sjukdom eller missbruk. Ska de då tvångsisoleras enligt smittskyddslagen? Eller är grundproblematiken en annan? Är det något annat det handlar om? Är det vård under andra former man ska erbjuda människor som har psykiska problem eller missbruksproblem? Det tycker jag också är en fråga som jag hoppas att andra debattörer ska reflektera kring. Sverige har som sagt inte kunnat stå bakom Europarådets rekommendation om hiv/aids och frågor om etik och mänskliga rättigheter eftersom den rekommendationen uttryckligen tar avstånd från alla former av tvångsisolering av hivdrabbade och aidssjuka. Europarådet har byggt sin rekommendation på den vetenskapligt underbyggda kunskapen om hivinfektionen och dess spridningssätt och på att hiv de facto inte smittar genom sociala kontakter. Man har sagt att eftersom det är en sjukdom som inte smittar genom sociala kontakter så bör man inte tvångsisolera. Vänsterpartiet har med en dåres envishet genom alla förhandlingar och genom utskottsberedningen framhärdat angående det förslag som Smittskyddskommittén lade, tre gånger tre månader, att när det krävs kommuner, landsting och andra vårdnadshavare ska kunna ges utrymme att erbjuda att skaffa den vård som faktiskt de människor behöver som inte tar till sig råd och stöd. Vi ville säga att det ska finnas ett handlingsutrymme. Det har vi hävdat genom alla delar. När det kom till beredningen i utskottet visade det sig att det fanns motioner från samtliga partier utom Socialdemokraterna, regeringspartiet, som sade att man var tveksam till tvångsisolering. Man var tveksam till det förslag som lades fram i propositionen. Då försökte vi skapa en majoritet i utskottet. Om det finns något att göra kan man väl i alla fall säga att det krävs synnerliga skäl för att man ska fortsätta med tvångsisoleringen? Samhället måste verkligen visa att det krävs något speciellt om man ska förlänga isoleringen, och detta ska vara synnerliga skäl. Men till min förvåning sade Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna nej till det kompromissförslaget. Jag tycker att det är beklagligt. Vi hade faktiskt haft möjlighet att förändra lagstiftningen. Utskottet nöjde sig med att lägga in särskilda skäl. Alla vet att särskilda skäl inte är något starkt begrepp. Det är det som stod i propositionen från början, att man måste ange ett skäl till att förlänga isoleringen. Jag beklagar att man inte kunde bidra till att göra lagen mer rättssäker. Men Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet kommer säkert att förklara i den fortsätta debatten varför man valde att inte ens göra den kompromissen. Vi har också haft synpunkter när det gäller det förebyggande arbetet. Sverige har under perioder varit framgångsrikt när det gäller att bekämpa spridningen av smittsamma sjukdomar. Det har vi varit genom att jobba förebyggande med informationskampanjer. Den lag som vi nu debatterar innehåller i princip inga skrivningar om det förebyggande arbetet. Därför har vi en reservation om det också. Jag står naturligtvis bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men för tids vinnings skull nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 6, den som handlar just om tvångsisoleringen.

Anf. 69 Carl-Axel Johansson (M)
Herr talman! Låt mig först yrka bifall till vår reservation nr 10, men jag ställer mig även bakom vår andra reservation samt vårt särskilda yttrande. Inför det nu kommande beslutet måste man först fråga sig om vi behöver en smittskyddslag, vilket jag menar att vi behöver. Det är viktigt att samhället har en lag som ger möjlighet att minska spridning av samhällsfarliga sjukdomar. Det ligger i allas vårt intresse att så kan ske. Herr talman! Det är också viktigt att de som smittats av en samhällsfarlig sjukdom får tillgång till den vård, den behandling och det stöd som kan ges av sjukvården och samhället i övrigt. Man söker inte alltid denna vård och hjälp frivilligt, antingen för att man saknar symtom eller för att man av andra orsaker inte vill eller vågar. Det är också viktigt att den som är smittad får den information och den kunskap som behövs för att undvika att sprida smittan av okunskap eller oaktsamhet. Jag vill understryka vikten av att vi alla får kunskap om hur dessa sjukdomar sprids så att man själv kan ta ansvar i olika livs- och arbetssituationer där smitta kan tänkas förekomma. De samhällsfarliga sjukdomarna sprids via luft, vatten, blod eller vid sexuellt umgänge, ibland är det en kombination av flera olika vägar. De är ibland icke botbara, men man kan alltid lindra förloppet eller fördröja eventuella dödsfall och skapa ökad livskvalitet för de sjuka med dagens sjukvård, under förutsättning att de kommer till vård. Det är mot denna bakgrund man ska se smittskyddslagen. Det gäller att få en lagstiftning som väger ihop denna problematik, att med respekt för den enskilde individens integritet och rätt till vård och behandling samtidigt skapa förutsättningar för ett skydd i samhället mot oönskad smittspridning av dessa sjukdomar. Det handlar i högsta grad om att kombinera etik, moral och humanism med ett rättssäkert handläggande inom smittskyddsområdet. Vår syn på detta utgår från den enskildes rätt att få den hjälp han eller hon behöver om man blivit smittad. Det är inhumant att inte få den hjälp som då kan erbjudas. Det är också inhumant om man ovetandes bär på en samhällsfarlig sjukdom och därmed riskerar att föra denna smitta vidare till andra i sin omgivning. Det är inhumant mot oss alla. Vi är övertygade om att de allra flesta i vårt samhälle är beredda att ta detta ansvar, att skydda andra men även sig själv mot dessa samhällsfarliga sjukdomar. Man är beredd att låta undersöka sig, låta behandla sig och också att leva efter de regler som behövs för att inte sprida smittan vidare. Information, kunskap och en bra behandlingssituation är viktigt liksom förtroende för sjukvården. Det ger förutsättningar för förståelse och att man frivilligt följer de regler som behövs för att minimera smittspridning. Eftersom man kan bära på dessa sjukdomar utan att själv ha symtom eller veta om det är smittspårning och undersökning nödvändig för att kunna konstatera om smittan spridit sig till andra. Den som bär på smittan ombeds att kontakta den eller dem som i sin tur kan ha blivit smittade för att låta undersöka sig. I de flesta fall fungerar detta bra på frivillighetens väg. Det behövs då vare sig informationsplikt eller tvångsundersökning. Men, herr talman, det finns tillfällen då frivilligheten inte fungerar av olika skäl. Vi ställer oss därför bakom informationsplikten som vi menar behövs när man inte frivilligt informerar om sin smitta. Dock måste tre förutsättningar föreligga samtidigt: att man bär på en samhällsfarlig sjukdom, att man underlåter att informera om smittorisken och att den sociala situationen är sådan att smitta kan överföras. Annars föreligger ingen informationsplikt. Lämpligen sker denna bedömning i samråd med den smittade och den behandlande läkaren. Smittskyddsläkaren blir först inkopplad när behandlande läkare bedömer att dessa förutsättningar föreligger samtidigt, det vill säga när den smittade inte tar sitt ansvar frivilligt och sociala situationer föreligger där smittan kan överföras. Smittskyddsläkaren har informationsplikten, inte den behandlande läkaren. Ett fungerande smittskydd kräver också möjlighet att undersöka och diagnostisera eventuell smitta hos misstänkt smittade. Jag vill här framhålla att frivilligheten oftast fungerar eftersom den som är misstänkt smittad inser och förstår vikten av åtgärden. Endast om frivilligheten inte fungerar får undersökning med tvång övervägas. I dag har smittskyddsläkare möjlighet att besluta om detta. Det stärker därför den enskildes rättssäkerhet när det i fortsättningen kommer att krävas beslut i förvaltningsdomstol för att kunna göra det integritetsintrång som en tvångsundersökning innebär. Däremot ifrågasätter vi om andra integritetsaspekter har beaktats i tillräcklig utsträckning. Vi menar att det måste säkerställas att en misstänkt smittads identitet inte röjs som en följd av att smittskyddsläkaren ansöker hos länsrätten om tvångsundersökning. Vi vill därför att regeringen ska återkomma med förslag om hur anonymiteten för den enskilde bättre kan skyddas i dessa fall. Den nuvarande smittskyddslagstiftningens långtgående möjligheter till tvångsisolering av smittbärare har utsatts för hård kritik, och kritiken har varit befogad. Tvångsisolering får inte användas till förvaring utan måste användas aktivt för att stödja och hjälpa den som smittats, för att ge lämplig medicinsk behandling och för att åtgärda andra skäl som kan vara underliggande orsaker till tvångsisoleringen. Det kan vara missbruk, det kan vara psykisk sjukdom och det kan vara sociala skäl. Lagstiftningen måste var utformad så att det står helt klart att tvångsisolering utgör en akut och yttersta åtgärd som endast får tas till i undantagsfall där det finns en påtaglig risk för smittspridning för flera andra i samhället. Det ska givetvis inte gå att isolera någon på grundval av mer lösliga antaganden om att smittbäraren möjligen kan sprida smittan vidare. Smittskyddslagen ska heller inte kunna användas om en sanktion. Det gläder mig därför att detta synsätt tillgodosetts i betänkandet i det förslag till lagtext som nu föreligger eftersom begreppet "särskilda skäl" infogats i lagtexten. Detta stod inte i lagtexten i det liggande förslaget. Det måste jag säga till Vänsterpartiet. Det stod däremot i förarbetena, men inte i lagtexten. Det innebär som vi ser det att slentrianmässig förlängning av isolering inte kan ske som ersättning för andra åtgärder som kan minska smittspridningen. Vi anser också att den enskildes rättssäkerhet stärks. Domstolsbeslut om tvångsisolering får gälla i högst tre månader. Om isoleringstiden ska förlängas måste det ske en återkommande domstolsprövning var sjätte månad. Den enskildes rättssäkerhet stärks också genom rätten till juridiskt ombud vid länsrättens förhandlingar samt genom att möjligheter ges till personligt stöd under isoleringstiden. Den smittade eller dennes juridiska ombud har därtill rätt att kräva omprövning av beslutet när helst man så önskar under pågående isoleringstid. Man kan alltså kräva omprövning tidigare om så behövs. Rättssäkerheten ökar också genom att länsrättens beslut är offentligt och därmed kan granskas av utomstående. Vi menar därför att detta sammantaget stärker den enskilde och ger bättre förutsättningar än nuvarande lag för att undvika isolering med tvång i flera år. Vi anser emellertid att det borde vara möjligt för den smittade och det juridiska ombudet att kunna få prövat möjligheterna till sekretessbeläggning av länsrättens beslut i samband med förhandlingarna. Där beklagar jag att man säger nej. Det kan finnas särskilda skäl för att identiteten inte ska röjas i dessa förhandlingar, något som domstolen skulle ha kunnat pröva just under förhandlingens gång. Beträffande bastuklubbar hänvisar jag till det särskilda yttrande vi har. Med detta vill jag åter yrka bifall till vår reservation nr 10.

Anf. 70 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Det är lätt att instämma i en del av de ord som Carl-Axel Johansson använder: rättssäkert handläggande, behandling, information och kunskap. Där har vi samma synsätt. Det vet jag. Men hur står detta med rättssäkerheten i förhållande till att Moderata samlingspartiet nu ställer sig bakom en lagstiftning där man kan förlänga en tvångsisolering i sex månader i taget enligt vad som faktiskt är en princip med löpande räkning? Var ligger rättssäkerheten i det? Carl-Axel Johansson säger också att detta med särskilda skäl stod enbart i förarbeten innan man tog initiativet i utskottet. Det är sant. Vad man gjorde var att man lyfte fram orden särskilda skäl från förarbetet till lagstiftningen. Det är ett förtydligande av lagstiftningen. Det blir enklare, och man ser det direkt. Men förarbeten är också något som länsrätten använder. Vad var det egentligen ni gjorde? Varför sade ni nej till "synnerliga skäl", som faktiskt skulle ha skärpt både rättssäkerheten och lagstiftningen i det här fallet? Det är min ena fråga. Vad var det för bedömningar ni gjorde, och hur sätter ni det i relation till rättssäkerheten? Min andra fråga är följande. Vi hade en enig smittskyddskommitté. Jag vet att Moderaterna i den kommittén också gjorde ett mycket förtjänstfullt arbete. Men sedan har det hänt någonting på vägen. Ni säger: Vi ska inte ha tidsbestämda tvångsisoleringar, utan vi ska mer ha principen med löpande räkning. Jag är lite nyfiken på hur Moderaterna har resonerat.

Anf. 69 Carl-Axel Johansson (M)
Herr talman! Låt mig först yrka bifall till vår reservation nr 10, men jag ställer mig även bakom vår andra reservation samt vårt särskilda yttrande. Inför det nu kommande beslutet måste man först fråga sig om vi behöver en smittskyddslag, vilket jag menar att vi behöver. Det är viktigt att samhället har en lag som ger möjlighet att minska spridning av samhällsfarliga sjukdomar. Det ligger i allas vårt intresse att så kan ske. Herr talman! Det är också viktigt att de som smittats av en samhällsfarlig sjukdom får tillgång till den vård, den behandling och det stöd som kan ges av sjukvården och samhället i övrigt. Man söker inte alltid denna vård och hjälp frivilligt, antingen för att man saknar symtom eller för att man av andra orsaker inte vill eller vågar. Det är också viktigt att den som är smittad får den information och den kunskap som behövs för att undvika att sprida smittan av okunskap eller oaktsamhet. Jag vill understryka vikten av att vi alla får kunskap om hur dessa sjukdomar sprids så att man själv kan ta ansvar i olika livs- och arbetssituationer där smitta kan tänkas förekomma. De samhällsfarliga sjukdomarna sprids via luft, vatten, blod eller vid sexuellt umgänge, ibland är det en kombination av flera olika vägar. De är ibland icke botbara, men man kan alltid lindra förloppet eller fördröja eventuella dödsfall och skapa ökad livskvalitet för de sjuka med dagens sjukvård, under förutsättning att de kommer till vård. Det är mot denna bakgrund man ska se smittskyddslagen. Det gäller att få en lagstiftning som väger ihop denna problematik, att med respekt för den enskilde individens integritet och rätt till vård och behandling samtidigt skapa förutsättningar för ett skydd i samhället mot oönskad smittspridning av dessa sjukdomar. Det handlar i högsta grad om att kombinera etik, moral och humanism med ett rättssäkert handläggande inom smittskyddsområdet. Vår syn på detta utgår från den enskildes rätt att få den hjälp han eller hon behöver om man blivit smittad. Det är inhumant att inte få den hjälp som då kan erbjudas. Det är också inhumant om man ovetandes bär på en samhällsfarlig sjukdom och därmed riskerar att föra denna smitta vidare till andra i sin omgivning. Det är inhumant mot oss alla. Vi är övertygade om att de allra flesta i vårt samhälle är beredda att ta detta ansvar, att skydda andra men även sig själv mot dessa samhällsfarliga sjukdomar. Man är beredd att låta undersöka sig, låta behandla sig och också att leva efter de regler som behövs för att inte sprida smittan vidare. Information, kunskap och en bra behandlingssituation är viktigt liksom förtroende för sjukvården. Det ger förutsättningar för förståelse och att man frivilligt följer de regler som behövs för att minimera smittspridning. Eftersom man kan bära på dessa sjukdomar utan att själv ha symtom eller veta om det är smittspårning och undersökning nödvändig för att kunna konstatera om smittan spridit sig till andra. Den som bär på smittan ombeds att kontakta den eller dem som i sin tur kan ha blivit smittade för att låta undersöka sig. I de flesta fall fungerar detta bra på frivillighetens väg. Det behövs då vare sig informationsplikt eller tvångsundersökning. Men, herr talman, det finns tillfällen då frivilligheten inte fungerar av olika skäl. Vi ställer oss därför bakom informationsplikten som vi menar behövs när man inte frivilligt informerar om sin smitta. Dock måste tre förutsättningar föreligga samtidigt: att man bär på en samhällsfarlig sjukdom, att man underlåter att informera om smittorisken och att den sociala situationen är sådan att smitta kan överföras. Annars föreligger ingen informationsplikt. Lämpligen sker denna bedömning i samråd med den smittade och den behandlande läkaren. Smittskyddsläkaren blir först inkopplad när behandlande läkare bedömer att dessa förutsättningar föreligger samtidigt, det vill säga när den smittade inte tar sitt ansvar frivilligt och sociala situationer föreligger där smittan kan överföras. Smittskyddsläkaren har informationsplikten, inte den behandlande läkaren. Ett fungerande smittskydd kräver också möjlighet att undersöka och diagnostisera eventuell smitta hos misstänkt smittade. Jag vill här framhålla att frivilligheten oftast fungerar eftersom den som är misstänkt smittad inser och förstår vikten av åtgärden. Endast om frivilligheten inte fungerar får undersökning med tvång övervägas. I dag har smittskyddsläkare möjlighet att besluta om detta. Det stärker därför den enskildes rättssäkerhet när det i fortsättningen kommer att krävas beslut i förvaltningsdomstol för att kunna göra det integritetsintrång som en tvångsundersökning innebär. Däremot ifrågasätter vi om andra integritetsaspekter har beaktats i tillräcklig utsträckning. Vi menar att det måste säkerställas att en misstänkt smittads identitet inte röjs som en följd av att smittskyddsläkaren ansöker hos länsrätten om tvångsundersökning. Vi vill därför att regeringen ska återkomma med förslag om hur anonymiteten för den enskilde bättre kan skyddas i dessa fall. Den nuvarande smittskyddslagstiftningens långtgående möjligheter till tvångsisolering av smittbärare har utsatts för hård kritik, och kritiken har varit befogad. Tvångsisolering får inte användas till förvaring utan måste användas aktivt för att stödja och hjälpa den som smittats, för att ge lämplig medicinsk behandling och för att åtgärda andra skäl som kan vara underliggande orsaker till tvångsisoleringen. Det kan vara missbruk, det kan vara psykisk sjukdom och det kan vara sociala skäl. Lagstiftningen måste var utformad så att det står helt klart att tvångsisolering utgör en akut och yttersta åtgärd som endast får tas till i undantagsfall där det finns en påtaglig risk för smittspridning för flera andra i samhället. Det ska givetvis inte gå att isolera någon på grundval av mer lösliga antaganden om att smittbäraren möjligen kan sprida smittan vidare. Smittskyddslagen ska heller inte kunna användas om en sanktion. Det gläder mig därför att detta synsätt tillgodosetts i betänkandet i det förslag till lagtext som nu föreligger eftersom begreppet "särskilda skäl" infogats i lagtexten. Detta stod inte i lagtexten i det liggande förslaget. Det måste jag säga till Vänsterpartiet. Det stod däremot i förarbetena, men inte i lagtexten. Det innebär som vi ser det att slentrianmässig förlängning av isolering inte kan ske som ersättning för andra åtgärder som kan minska smittspridningen. Vi anser också att den enskildes rättssäkerhet stärks. Domstolsbeslut om tvångsisolering får gälla i högst tre månader. Om isoleringstiden ska förlängas måste det ske en återkommande domstolsprövning var sjätte månad. Den enskildes rättssäkerhet stärks också genom rätten till juridiskt ombud vid länsrättens förhandlingar samt genom att möjligheter ges till personligt stöd under isoleringstiden. Den smittade eller dennes juridiska ombud har därtill rätt att kräva omprövning av beslutet när helst man så önskar under pågående isoleringstid. Man kan alltså kräva omprövning tidigare om så behövs. Rättssäkerheten ökar också genom att länsrättens beslut är offentligt och därmed kan granskas av utomstående. Vi menar därför att detta sammantaget stärker den enskilde och ger bättre förutsättningar än nuvarande lag för att undvika isolering med tvång i flera år. Vi anser emellertid att det borde vara möjligt för den smittade och det juridiska ombudet att kunna få prövat möjligheterna till sekretessbeläggning av länsrättens beslut i samband med förhandlingarna. Där beklagar jag att man säger nej. Det kan finnas särskilda skäl för att identiteten inte ska röjas i dessa förhandlingar, något som domstolen skulle ha kunnat pröva just under förhandlingens gång. Beträffande bastuklubbar hänvisar jag till det särskilda yttrande vi har. Med detta vill jag åter yrka bifall till vår reservation nr 10.

Anf. 71 Carl-Axel Johansson (M)
Herr talman! I den förändring som nu föreslås är det som skiljer från den gamla lagen öppenheten i rättsprocessen, där man låter förvaltningsdomstol fatta beslut om fortsatt isolering under tvång. Grundbulten är att personen är smittad. Det är det ena. Med anledning av det måste man överväga: Betyder det att denna smitta skulle kunna överföras om den smittade överförs till annan vård, psykisk vård eller missbruksvård? Kan andra patienter, vårdpersonal och övriga då råka illa ut av ett eller annat skäl och ådra sig denna smitta? Det är själva smittan som är det centrala. Men för att detta inte ska bli till en slentrianmässig fortsatt förlängning där man undviker att göra åtgärder för att undanröja andra hinder måste naturligtvis tvångsisoleringen vara aktiv och inte passiv förvaring. Vi menar att detta kommer mycket bättre till uttryck. Vi menar också att öppenheten och att andra utomstående har rätt att granska denna process leder till en ökad rättssäkerhet och trygghet för den som faktiskt omhändertas för att få hjälp och stöd för att kunna hantera sin smitta och till ett bättre liv.

Anf. 72 Ingrid Burman (V)
Herr talman! Jag delar Carl-Axel Johanssons uppfattning att rättssäkerheten i den nya lagstiftningen är bättre än i den gamla. Så långt är vi eniga. Men jag menar att det inte är värdigt ett rättssamhälle att anta en lagstiftning som innebär att faktiskt kan förlänga tvångsisolering utan yttre tidsgräns. Visst är det ett steg i rätt riktning. Men det är absolut inte tillräckligt när man tittar på vad lagstiftningen innehåller. Den motion som Moderata samlingspartiet väckte visade också en kritik mot detta. Vi har också samma grundsyn när det gäller att man måste erbjuda vård och behandling och att vi behöver förhindra smittspridning. Det sade också Smittskyddskommittén. Naturligtvis kan det behövas detta tidsutrymme för att man ska ordna till exempel säker vård i kommunal eller landstingskommunal regi för grundproblemet som ofta är psykisk sjukdom eller missbruk. Jag vet inte om Carl-Axel Johansson varit och besökt Gula villan, men det har jag. Jag har träffat personer som har suttit tvångsisolerade i sex år. Mitt intryck som sedan också har vederlagts av andra är att de är där på grund av psykiska problem som gör att de har svårighet att ta råd och stöd. Är det då rimligt att sådana personer tvångsisoleras i sex år i stället för att erbjudas adekvat behandling till exempel i sin hemkommun eller sitt landsting? Är det inte en fara, Carl-Axel Johansson, att kommuner och landsting säger: Men vi har ju möjligheten till tvångsisolering på ett annat ställe, så vi behöver inte ta fram resurserna kommunalt och landstingskommunalt.

Anf. 73 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Lagstiftning är komplicerat. Man kan se på rättstryggheten på många olika sätt. Det Ingrid Burman redovisar är hur det har varit och hur det är. Det är just det som vi vill ändra genom att ställa oss bakom den här lagstiftningen. Det är för att undvika isolering upp till sex år när andra åtgärder skulle ha vidtagits. Vi menar att den här processen ger bättre möjligheter för att undvika det som hittills har skett. Det är därför vi vill stifta lagen. Samtidigt får man helt klart säga att vi alla har rätt till rättssäkerhet. Även de som inte är smittade måste ha rätt att kräva av samhället att sådana situationer inte uppstår där smitta kan föras vidare utan att man på något sätt är medveten om att man utsätts för den situationen. Det är också en sida av rättstrygghet och rättssäkerhet för samhället och lagstiftningen. I det avseendet tycker vi att den här lagen är ett bra steg i rätt riktning. Den är säkert inte fulländad. Den kan säkert bli bättre. Men det är just det som den här rättsprocessen kommer att visa. Med insyn och öppenhet, juridiska ombud och personligt stöd blir det ett innehåll i isoleringen. Det tycker vi är ett steg framåt. Det kan säkert bli ännu bättre. Det ska vi jobba för.

Anf. 74 Gabriel Romanus (Fp)
Fru talman! Den proposition som vi nu behandlar tillstyrks i stort sett. Även om här är ett antal reservationer måste man säga att vi i huvuddragen är positiva i utskottet, i alla partier, till den här propositionen. Om man ska framföra någon kritik - det är inget självändamål, men som oppositionspolitiker ska man ju granska regeringens göranden och låtanden så gott man kan - är det som lyser i ögonen att det har tagit ganska lång tid att få fram den här propositionen. Utredningen lades fram i mars 1999. Propositionen kom i november 2003, alltså efter fyra och ett halvt år, om jag räknar rätt. Jag är medveten om att det inte är nuvarande folkhälsoministern som är ansvarig för detta dröjsmål. Men regeringen är ju kollektivt ansvarig, och där finns det anledning till kritik. Det tyder inte på att det här har varit något högt prioriterat arbete inom Regeringskansliet. Den andra kritikpunkten är att det under mellantiden har kommit ytterligare en utredning om extraordinärt smittskydd. Om man ändå skulle vänta så här länge kunde det ha varit naturligt att man hade tagit med den också i behandlingen. Det den här lagstiftningen sysslar med är ju inget teoretiskt problem, något man kan justera vid tillfälle, utan det här är ett ökande problem. Vi har en kraftig ökning av framför allt könssjukdomar, både de allvarliga könssjukdomarna och de som man kanske kan säga är något mindre allvarliga. Men klamydia med 26 000, nästan 27 000 nya fall förra året är inte något lindrigt folkhälsoproblem. Det är ett ganska allvarligt problem. Även om de här enklare könssjukdomarna kan botas kan de också få ganska allvarliga komplikationer. Det är bra att vi nu får den här lagen, och nu ska jag inte säga mer om dröjsmålet. I socialutskottet har vi ägnat den här frågan en ganska noggrann beredning och haft en hearing med olika intressenter. Där framfördes också från myndighetssidan samma synpunkt om dröjsmålet. Men när det gäller den svåra frågan om tvångsisolering var nog min tolkning att det framgick av hearingen att möjligheten till förlängd tvångsisolering ibland har använts en aning slentrianmässigt. Den har framför allt kunnat tas till intäkt för att inte ordna bra alternativ. Det är naturligtvis någonting som vi nu måste komma bort ifrån. Det har väl helt enkelt inte varit tillräckligt tryck på dem som borde ordna dessa alternativ, som Ingrid Burman var inne på tidigare. Därför är det viktigt att den nya lagstiftningen inte leder till samma sak. Jag tycker att det är bra att vi i utskottet har varit eniga om att förstärka lagen. Det har redan framgått av diskussionen att Vänsterpartiet lanserade ett förslag om en ännu kraftigare förstärkning genom att lägga in orden "synnerliga skäl" i stället för "särskilda skäl". För min del måste jag säga att jag inte ser det som någonting avskräckande. Är det så att den här lagen i alltför stor utsträckning fortfarande tillämpas med förlängning av tvångsisoleringen, så att det finns tecken på att man behöver en kraftigare uppstramning, tycker jag att man bör återkomma till den frågan. Jag är inte motståndare till att skärpa lagen ytterligare något. Men jag tycker att det är bra att vi har fått en bred enighet om det här förtydligandet eller den här skärpningen, vilket man vill. Det är i denna enighets intresse som vi har anslutit oss till det förslaget, men, som sagt, med en tydlig markering av att om inte det visar sig tillfyllest bör lagen skärpas ytterligare. Jag tror tyvärr att det finns ett behov av att kunna förlänga en tvångsisolering i några extrema fall, som det står i den moderata motionen - extrema undantagsfall. Därför är det svårt att sätta en absolut tidsgräns. Man får följa tillämpningen helt enkelt. Jag vill också understryka att det i utskottets ställningstagande betonas att om en annan lag är tillämplig, till exempel lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om vård av missbrukare, bör de lagarna tillämpas i första hand. Det här handlar ofta om personer som är psykiskt sjuka eller som är drogberoende, narkomaner. Det är också en viktig principiell markering som utskottet gör här. Isoleringen får naturligtvis inte pågå längre tid än vad som är oundgängligen nödvändigt. Det är starka skrivningar. Det är inget öppnande för någon slentrianmässig förlängning. Alla som är engagerade i detta kommer naturligtvis att följa tillämpningen. Även om jag har respekt för att det finns olika åsikter i den här frågan och det finns de som redan nu vill sätta en absolut tidsgräns tycker jag inte heller att det finns någon anledning att överdriva de här skillnaderna i engagemang. För effektivitets vinnande vill jag understryka att vi från Folkpartiet står bakom de reservationer där våra utskottsledamöter finns med. Men jag nöjer mig med att yrka bifall till nr 17, som handlar om Folkhälsoinstitutets roll. Folkhälsoinstitutet är tydligen någon slags slagpåse i Regeringskansliet, i varje fall i Socialdepartementet. Här har de ju en viktig roll, och ändå kan man inte skriva in det på ett tydligt sätt i lagen. Därför har vi en ganska brett förankrad reservation på den punkten. Även om den mot förmodan inte skulle bifallas av kammaren hoppas jag att den tas till intäkt för att verkligen ge Folkhälsoinstitutet den roll som det bör ha, framför allt naturligtvis när det gäller det förebyggande arbetet. Avslutningsvis vill jag ansluta mig till förslaget, liksom Folkpartiet tidigare har gjort, att de epidemiologiska skälen inte är starka för att behålla bastuklubbslagen. Därför är det bra att den tas bort. Jag vill också understryka det som utskottet säger om att tvångsundersökning ska vara en sak som man använder med restriktivitet när man har prövat de frivilliga vägarna. Eftersom det har varit så stora skillnader mellan olika delar av landet har vi ju tyckt att man borde utforma ordentliga allmänna råd om när tvångsundersökning ska tillgripas så att det inte heller sker slentrianmässigt. Där tycker vi att vi har fått utskottet med oss ganska så långt. Med detta, fru talman, ber jag att få yrka bifall till reservation nr 17.

Anf. 75 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Jag vill i instämma i det Gabriel Romanus säger om att det finns en stor enighet bakom delar av denna smittskyddslag. Vi i Vänsterpartiet har fyra reservationer. Det handlar om tvångsisolering, om sekretessgenombrott för läkarna, om den reservation som Gabriel Romanus lyfte fram och om anonymitet på laboratoriet. I grunden finns det en enighet, och det finns också glädjande saker - bastuklubbslagen tas bort. Men skamfläcken är tvångsisoleringen, som kan förlängas. Jag är glad att Gabriel Romanus öppnar för att man kan förstärka lagen med "synnerliga skäl". Problemet är att vi inte fick gehör för en för Vänsterpartiets del kompromiss i utskottet. Det är som Gabriel Romanus säger, att "synnerliga skäl" skulle fånga extrema fall, medan "särskilda skäl" är en mycket öppen och vid formulering. Det är enbart att förtydliga lagen. Det stod i motivtexten till lagen, och man gjorde den bara tydligare. Så utskottet har inte gjort en endaste förstärkning i lagen, utan man har förtydligat den. Då blir min fråga: Kommer det här att sätta press på kommuner och landsting att ta fram adekvata vårdformer när möjligheten till förlängning kvarstår och kvarstår och kvarstår, och när man inte ens behöver motivera detta med synnerliga skäl? Jag delar Gabriel Romanus bekymmer att det är adekvat vård vi ska erbjuda dem vi hittills har sett isoleras. Det är detta det handlar om.

Anf. 76 Gabriel Romanus (Fp)
Fru talman! Det är viktigt att understryka att underlåtenhet från kommuner och landsting att ordna adekvat vård inte är något särskilt skäl för fortsatt tvångsisolering. I sådana fall ska kommuner och landsting ordna adekvat vård. Jag vill verkligen hoppas att man tar detta på allvar. Annars finns det, som Ingrid Burman säger, skäl att återkomma med en ytterligare förstärkning av lagen. Jag tycker inte att man gör saken någon tjänst genom att bagatellisera den förändring som utskottet nu föreslår och säga: Det är ingenting, det betyder ingenting. Ja, det får vi se. Det här handlar, trots allt, om en handfull personer varje år. Skulle det visa sig att det här blir någonting som tillämpas slentrianmässigt får man förstärka den. Men man gör som sagt ingen någon tjänst genom att säga att vi inte har gjort någonting. Sedan får framtiden utvisa vem som har rätt. Det vet varken Ingrid Burman eller jag just nu.

Anf. 77 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Framtiden får nog utvisa vem som har rätt. Att det här handlar om en handfull personer är alldeles rätt, som Gabriel Romanus säger. Men även en handfull personer har rätt till en rättssäkerhet. Även en handfull personer har rätt till vård och behandling om det är det man behöver. När vi tittar bakåt ser vi att det har funnits personer som tvångsisolerats i tio år. Förhoppningsvis kommer den här lagen att motverka att det blir tio år, men det vet vi ingenting om. Vi kunde ha gjort den tydligare; vi kunde ha gjort den bättre. Även om det bara är en handfull personer och enstaka som sitter i tio år tycker jag inte att det är värdigt ett rättssamhälle. De som tvångsisoleras är, det vet vi, de som har en annan grundproblematik än smittospridning. De kan inte ta emot råd och stöd, och då behöver de vård för det, men under ordnade och säkra former. Det är därför som Vänsterpartiet kan ställa sig bakom Smittskyddskommitténs förslag om tre plus tre månader för att man ska få tillräcklig tidsfrist för att ta fram det. Vi menar även framgent att det här undergräver trycket på och ansvaret för samhället att ta fram alternativa former. Det tycker vi fortfarande är bekymmersamt. Jag skulle gärna vilja höra Gabriel Romanus reflektera mera över den problematiken. Hur ska vi se till att de här människorna leds till den rätta vårdnivån i stället för att anta en lag som faktiskt gör att man kan tvångsisoleras, i värsta fall som tidigare? Om "särskilda skäl" inte är att det inte finns vårdplatser på andra institutioner undrar jag vad Gabriel Romanus lägger in i "särskilda skäl"? Det vore intressant att höra.

Anf. 78 Gabriel Romanus (Fp)
Fru talman! Jag är angelägen att understryka att det inte är att bagatellisera problemet när jag säger att det hittills har rört ganska få personer. Vad jag menar är att det är ganska lätt att överblicka verkningarna av den nya lagen. Självklart ska varje människa ha en rättssäker behandling, och det får absolut inte bli så att man ser lättsinnigt på att människor isoleras under lång tid. Det handlar om personer som man bedömer utgöra en allvarlig smittofara på grund av att de inte tar till sig de förhållningsregler som smittskyddsläkaren utfärdar. Jag tycker att det inte är rätt att säga att det inte finns någon rättssäkerhet när man ska pröva detta i domstol med jämna mellanrum. Det finns ganska så restriktiva skrivningar i propositionen och i framför allt utskottsbetänkandet. Då frågar Ingrid Burman hur man ska utöva press på kommuner och landsting att ordna den här vården. Ett sätt att göra det är att vi alla enigt här i riksdagens alla partier understryker att det här inte får blir en ursäkt för att låta bli att ordna riktig alternativ vård. Jag vet inte om man utövar någon större press om man säger att lagen inte är värd någonting. Det är snarast att ge kommuner och landsting carte blanche på att de inte behöver anstränga sig. Jag tycker, om Ingrid Burman ursäktar, att man utövar den starkaste pressen genom att tala om att här ska det vara restriktivt, och är det inte det återkommer vi med förslag till en skärpt lag.

Anf. 79 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Kära vänner! Det här är en i stort sett bra och tydliggörande lagstiftning. Den är bra ur samhällssynpunkt, och den är i princip bra också ur den enskildes synpunkt. Men det finns, som någon sade här, några små skönhetsfläckar som kan bli oerhört allvarliga. Det första jag vill kommentera är faktiskt tvångsisoleringen. Jag tycker att Gabriel Romanus var i repliken väldigt tydlig. För det första har vi förtydligat regeringens proposition om att det måste vara särskilda skäl. För det andra handlar det om att vi alla klart uttrycker för kommuner och landsting att man måste se till att det finns både psykiatrisk och medicinsk kompetens för att ta emot de personer som har tvångsisolerats. Jag tror att alla vi här helst skulle vilja att ingen skulle behöva tvångsomhändertas. Alla vill vi att smittspridningen ska kunna bromsas i former som är frivilliga. Nu vet vi att det inte alltid är så, många gånger på grund av psykisk sjukdom. Man kan inte riktigt ta till sig den information man får. I Kristdemokraternas reservation nr 7 är vi tydliga vad gäller psykiatrisk och medicinsk kompetens. Vi tycker att det är en självklarhet att varje människa har rätt att få en god medicinsk omvårdnad ute i kommuner och landsting. Det vill vi bli tydliga på. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 7. Varje människa har rätt att utifrån sina behov få den vård och behandling som man behöver. Den andra frågan gäller vår reservation nr 13, som rör bastuklubbar och den bastuklubbslag som vi har haft sedan 1987. Jag vill ställa en fråga direkt till Morgan Johansson så småningom men också till Ingrid Burman och Socialdemokraterna. När Smittskyddskommittén efter ett gediget arbete 1999 lade fram sitt förslag föreslog man visserligen att bastuklubbarna skulle tas bort, men man föreslog att det skulle göras ett tydligt tillägg i ordningsstadgan. Det skulle betyda att bastuklubbarna jämställdes med offentliga tillställningar och därmed möjliggjorde ingripande i verksamheten om konkret smittorisk skulle föreligga. Detta förslag understöddes av Folkhälsoinstitutet. Det är för mig obegripligt att regeringen inte följer detta förslag, som både Folkhälsoinstitutet och en enig smittskyddskommitté då stod bakom. Jag vill ha svar på frågan: Varför? Bastuklubbslagen hade varit verklighet i hela tolv år. Jag kan förstå att man inte ville ta det förslaget, om det nu fanns någonting som var bättre, men varför kunde man i så fall inte ge något bättre alternativ enbart för att förhindra smittspridning? För det första skriver regeringen i propositionen att bastuklubbarna innebär en ökad risk. För det andra skriver man att bastuklubbslagen inte har haft någon effekt på smittspridningen. Det kan ifrågasättas. Jag menar, fru talman, att även vetenskapligt kan man ifrågasätta detta. Det går inte att slå fast att lagen inte har haft någon effekt. Jag fick en av Stockholms gratistidningar i min hand den 29 mars, och där står det: "Kraftig ökning av hiv-fall i Stockholm." Vidare står det: "Hittills i år" - alltså på knappt tre månader - "har Venhälsan upptäckt 14 nya fall. Det kan jämföras med 23 fall totalt under hela 2003." "I Stockholms län rapporterades 187 fall av hiv under 2003, 122 män och 65 kvinnor. Det är en ökning med 18 procent jämfört med året innan." Jag hoppas att det här inte är sant, fru talman, men dessvärre tror jag att det är sant. I så fall finns det stor risk, som man skriver i den här artikeln, att det kommer att öka i framtiden. Då är min fråga: Kommer ökningen att bli mindre om bastuklubbslagen avskaffas? Jag tror inte det. Jag tror att vi alla här tillsammans måste försöka hitta någon lösning och se om det finns något mer vi kan göra för att förhindra smittspridning. För varje människa som smittas känns det oerhört beklämmande. Det är en allvarlig, svår sjukdom, som det än så länge inte finns något verkligt botemedel mot. Då får vi inte lägga några förslag åt sidan, utan vi måste ta tag i dem i syfte att förhindra att människor blir smittade av en svår sjukdom. Det är min ärliga inriktning att jag vill försöka vara med om att förebygga smittspridning. Fru talman! Det är ett svårt problem - i hela världen. Men om jag har läst rätt har ungefär 60 % av de smittade i Sverige, som jag refererade till, smittats i Sverige. Vi måste ta till oss detta. Vi får också jobba internationellt och försöka hjälpas åt, så att vi kan förhindra smittspridning. Jag tror ändå att det på sikt är den enda lösningen. Fru talman! Med detta upprepar jag mina yrkanden om bifall till reservation 7 och reservation 13.

Anf. 80 Ingrid Burman (V)
Fru talman! När det först gäller att antalet hivsmittade dessvärre ökar igen finns det förklaringar runt detta ökningstal. Den ena förklaringen är att vi reser mer, och den andra är att man slarvar med säkert sex. Det är en av anledningarna till att vi är ett antal partier som har en reservation, nr 17, där vi lyfter fram bland annat Folkhälsoinstitutets roll och det förebyggande arbetet. Jag saknar Kristdemokraterna under den reservationen. Om vi ska komma till rätta med detta handlar det om hur vi kan förebygga smittspridning. Jag har naturligtvis samma fråga till Chatrine Pålsson som jag har haft till tidigare debattörer. En enig smittskyddskommitté föreslog tre plus tre månader när det gällde isolering. Även kd:s representant stod bakom detta. Kd väckte en motion som i vissa delar var sympatisk. Man var tveksam till tvångsisolering och hade ett resonemang runt detta, även om det inte fanns någon skarp hemställanspunkt. Men så hände det någonting på vägen, där man tydligen beslöt sig för att man kunde fortsätta med detta. Vi är eniga om att det kan behövas en period av tvångsisolering, för att samhället ska kunna vidta andra åtgärder. Någonstans ändrade kd inriktning, och det skulle vara trevligt att höra motivet för detta även från Chatrine Pålsson.

Anf. 81 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Det är klart att Kristdemokraterna vill vara med och försöka tydliggöra detta med tvångsisolering. Jag sade i mitt anförande att jag egentligen inte skulle vilja att vi behövde tvångsisolera en enda person. Det är mitt mål. Med den vård vi har ska vi ändå kunna förmå människor att ta till sig den information man får och leva efter den. När vi satt i vårt utskott - vi ska ge Kenneth Johansson en eloge, för det var han som tydligt arbetade för att vi skulle få in tydlighet i den proposition som fanns - tyckte vi att "särskilda skäl" var tydligt och kraftfullt. Jag är inte jurist, som Ingrid Burman, men "särskilda skäl" är kraftfullt för mig. Jag är precis lika tydlig som Gabriel Romanus: Om det visar sig att detta inte blir bra och att man använder tvångsisoleringsmöjligheten alltför generöst är jag också beredd att ompröva det. Men kom ihåg att orsaken många gånger är att kommuner och landsting inte har byggt ut och gett vårdformer så att dessa människor kan få vård. När det gäller Folkhälsoinstitutets roll är det klart att vi använder dem som passar oss i argumenteringen. Folkhälsoinstitutet ville också ha en förändring när det gäller bastuklubbslagen, men det ville inte Ingrid Burman. Det är klart att Folkhälsoinstitutet har en roll, men det gäller inte bara Folkhälsoinstitutet utan också kommuner och landsting i den nära vården. När det gäller hela den här problematiken tror jag att vi har gått ett steg i rätt riktning, i fråga om tydligheten och tvångsisoleringen. Men jag tror inte att vi har tagit det sista beslutet i de här frågorna i denna kammare.

Anf. 82 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Jag uppskattar att Chatrine Pålsson uttrycker det så att man har gjort lagen tydligare genom detta utskottsinitiativ. Hon uttrycker det inte så att man har förstärkt lagen. Jag delar den synen, att vad en majoritet gjorde var att göra den tydligare. Man förstärkte den inte med ett enda öre i förhållande till regeringens proposition. Därför beklagar jag att kd och andra partier inte gick med på den kompromiss som Vänsterpartiet föreslog med "synnerliga skäl". Då hade vi förstärkt lagen och också förstärkt rättssäkerheten. Jag delar uppfattningen att det handlar om kommuner och landsting. Men ser inte Chatrine Pålsson att kommuner och landsting måste ta sitt ansvar, trots den reservation som kd har? Ser inte Chatrine Pålsson den uppenbara faran med att man gömmer sig bakom detta vida "särskilda skäl" och att det sedan inte finns någon press på kommuner och landsting att ta det här ansvaret? Vi riskerar att hamna i samma situation som nu med människor som sitter isolerade år efter år. Jag tror att förra smittskyddslagen lades fram 1989, och det är nu år 2004. Att använda verkligheten som testperiod för att se om det här är bra eller inte tycker jag är en farlig väg. Jag ska inte säga att andra debattörer gör det, men jag kan se en bild där vi i den här kammaren säger: Låt oss vänta och se. Det vill säga att det blir någon form av testperiod. Hur ser Chatrine Pålsson på detta? Kommer kommuner och landsting att ta sitt ansvar när vi fortfarande lämnar möjligheten öppen att bara redovisa att detta ansvar är omöjligt att ta?

Anf. 83 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Uppfatta inte detta som att jag tycker att det här är något slags testballong. Jag vill påminna om att Ingrid Burman är ordförande i socialutskottet. Budskapet kan inte gå ut till kommunerna och landstingen att de inte behöver bry sig om det här för vi kommer att införa tvångsisolering. Då blir det fel, och det är inte min och majoritetens uppfattning. Det behövs starka skäl för att man ska tvångsisolera. När det gäller pengar till kommuner och lansting vill jag påminna om att detta är för många en väldigt stor fråga, inte minst inom psykiatrin. Vi vet att Anders Milton nu är ute och gör en kartläggning, och jag är helt övertygad om att det krävs mer pengar för att bygga upp de här vårdformerna. Här får vi nog hjälpas åt allihopa. Min tilltro till kommun- och landstingspolitiker är emellertid stor, och jag tror att med det här förtydligandet kommer man att göra allt för att bygga upp alternativ. Jag vill i alla fall inte ha en situation där människor mer eller mindre kastas ut på gatan för att man inte längre får ha dem tvångsisolerade och det inte finns någonstans att ha personerna. Jag vill se en lag som fungerar humanitärt, tydligt och klart. Det ska inte finnas ett hot mot andra människor runtomkring, utan man ska känna sig trygg vare sig man är patient eller riskerar att bli smittad.

Anf. 84 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Anledningen till att jag begärde replik är bastuklubbslagen. Om vi nu är överens om att den inte längre fyller någon funktion för att förhindra smittspridning av hiv/aids och det inte finns några epidemiologiska skäl, förstår jag inte riktigt varför kd ändå reserverar sig. Det finns en frihet för oss alla att anordna och bevista olika sammankomster, mötesfriheten, som man är tillförsäkrad enligt regeringsformen. Det är en av grundlagarna. Hur har kd resonerat när man ändå vill ha regler för bastuklubbar som mötesplatser och arenor för människor? Det är ju det som det handlar om. Det finns ju jättemånga andra arenor och mötesplatser, dansställen och annat, där man träffar människor som man kanske har oskyddat sex med. Jag tycker att det vore intressant att höra hur kd har resonerat. Vi har sagt att mötesfriheten är grundlagsfäst och att den måste få gälla eftersom de epidemiologiska skälen inte längre föreligger.

Anf. 85 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Först och främst är jag inte överens med Carl-Axel Johansson om att det är vetenskapligt bevisat att lagen inte haft någon effekt. Regeringen skriver i sin proposition, och jag har inte sett att Moderaterna har motsatt sig det, att bastuklubbarna är en smittrisk. Vad Smittskyddskommittén inklusive den moderate ledamoten ställde upp på var att kalla bastuklubbarna för offentliga tillställningar. Då löd de under ordningslagen. Jag har inte sett något förslag från Moderaterna om att ordningslagen inte ska gälla vid offentliga tillställningar. Om man bara skriver in det som en offentlig tillställning har man rätt att ingripa, men det har man inte nu. Som sagt stöddes det förslag som Smittskyddskommittén kom fram till också av remissorganet Folkhälsoinstitutet. Som kristdemokrat tycker jag att om regeringen har sagt att det här är en smittspridningskälla, om kommittén har sagt att det behövs en förändring i ordningslagen och Folkhälsoinstitutet har godkänt det, är det ganska starkt. Om man tycker att ordningslagen inte är någon bra grej, skulle jag vilja se ett alternativt förslag för att se till att man kan ingripa om det skulle behövas. Det är skälet.

Anf. 86 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Jag har svårt att se det skälet, om jag ska vara ärlig, för visst finns det klara och tydliga bevis på att bastuklubbslagen inte har fyllt någon funktion ur epidemiologisk synpunkt. Det tror jag ändå att vi måste vara överens om. Låt oss säga att en bastuklubb bildas och dess verksamhet stör ordningen och blir problematisk för samhället eller byn, så nog måste det då finnas lagar som kan tillgripas. Vi har ju en brottsbalk och många andra lagar som vi kan tillgripa utan att i det här läget riskera att gå emot den grundläggande rättigheten som vi faktiskt har till mötesfrihet, alldenstund det finns massvis med andra arenor där man kan träffas och knyta kontakter. Jag har svårt att förstå det resonemanget.

Anf. 87 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Jag förstår att Carl-Axel Johansson har svårt att förstå det. Därför finns det inte heller någon reservation eller inskrivet i Moderaternas motion. Men Smittskyddskommittén hade inte svårt att förstå det, och Folkhälsoinstitutet förstår det. Och det är ingenting som inkräktar på mötesfriheten, för den gäller ju även vid en offentlig tillställning. Det är jätteviktigt att komma ihåg det. När jag ser att antalet hivfall ökar tror inte jag att svaret på det är att avskaffa bastuklubbslagen. Jag vill bara avsluta med att säga att problemet också är att hiv inte längre skrämmer unga människor lika mycket som det kanske gjorde för 10-15 år sedan. Vi får nu alla hjälpas åt så gott vi kan för att se till att inte någon mer behöver bli smittad.

Anf. 88 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! Allvarliga, smittsamma sjukdomar medför svåra principiella avvägningar mellan individens integritet och samhällets behov av skydd. Det frivilliga samarbetet mellan sjukvården och smittbäraren ska självfallet vara utgångspunkten. Då nås det bästa resultatet. Likväl uppstår situationer då det krävs lagliga möjligheter att med tvångsåtgärder eller hot om sanktioner hantera situationer där den enskilde smittade allvarligt försvårar smittskyddsarbetet. Jag vill också inledningsvis framhålla att människors rädsla för allvarliga, smittsamma sjukdomar kan verka stigmatiserande på personer som drabbats av sjukdom eller smitta. Vi måste minimera risken för att samhällets åtgärder bidrar till att öka dessa människors utsatthet. Det här är en problematik som måste hanteras ödmjukt. Jag vill också klargöra att från Centerpartiet är beskedet att vi står bakom de grundläggande intentionerna i den nu föreslagna smittskyddslagen och det lagförslag som vi i dag har att ta ställning till. Det förebyggande smittskyddsarbetet är avgörande viktigt. Även om smittskyddsläget i Sverige är relativt gott, saknas inte problem och oroande hot. Antalet fall av klamydia har till exempel nästan fördubblats mellan åren 1995 och 2002. Den snabba spridningen hänger sannolikt samman med bland annat förändrade ungdomsattityder till kondomanvändning och liknande. Det har nu gått ett decennium sedan de kampanjer för säkert sex som initierades när oron för en begynnande hivepidemi var som störst. Medvetenheten om riskerna för sexuellt överförbara sjukdomar och det personliga ansvaret för att skydda sig måste på nytt höjas, framför allt bland ungdomar. En åtgärd är att Folkhälsoinstitutet måste intensifiera sina insatser på området, men det finns många ytterligare åtgärder som behöver vidtas. Detta framgår av reservation 17, som även jag å Centerpartiets vägnar vill yrka bifall till. När det gäller sjukdomar som i allmänhet enbart kan smitta personer som medverkar i en särskild handling av sexuell eller annan art har alla individer ett ansvar för de smittorisker de väljer att utsätta sig för. Effektiviteten av smittskyddsåtgärderna mot framför allt sexuellt överförbara sjukdomar är starkt avhängig av att människor i allmänhet är medvetna om smittorisken och tar ett personligt ansvar för att minimera denna genom att tillgodogöra sig ett smittsäkert beteende. För att underlätta detta ansvarstagande är det viktigt att den som vet med sig vara smittad har en skyldighet att uppge det. Centerpartiet anser att den föreslagna informationsplikten i en helhet är motiverad. Vi ställer oss också bakom förslaget att närstående, om de inte får informationen av smittbäraren, ska informeras om smittorisk av smittskyddsläkare. Frågan om när det ska vara möjligt att tillgripa isolering, hur länge man ska kunna isoleras och om det ska finnas någon bortre gräns för isolering har redan diskuterats mycket här under debatten. Det finns en oro att tvångsisolering ska kunna användas godtyckligt och slentrianmässigt och att vårdinsatserna under isoleringstiden inte ska vara tillräckliga. Så får det självfallet inte bli. Centerpartiet anser att tvångsisolering ska användas mycket restriktivt och med precision - om den enskilde inte är beredd eller i stånd att frivilligt underkasta sig åtgärder, om det finns grundad anledning att tro att den enskilde inte följer förhållningsregler och endast om det finns en påtaglig risk att andra människor annars kan smittas. Vi anser, vilket också framgår tydligt av vår motion, att annan tvångslagstiftning alltid ska prövas i första hand. Vi accepterar att det i vissa extrema fall ska finnas möjligheter till förlängningar av en påbörjad isolering. Isolering enligt smittskyddslagen är dock den absolut sista utvägen för att hindra smittspridning. Det kan inte nog betonas. Lika angeläget är det att understryka att det under isoleringstiden ska erbjudas den vård och det stöd som individen är i behov av. Beträffande frågan om förlängningar av isoleringstiden, det vill säga att ingen definitiv bortre gräns finns i lagstiftningen, har jag och några till medvetet jobbat för att på den punkten göra lagen mer tydlig. Vi har kraven i motioner, bland annat i Centerpartiets motion, som vi nu också har fått stöd för och bifall till. Det görs nu förändringar i 5 kap. 5 § smittskyddslagen med innebörden att det för förlängningar krävs särskilda skäl. Denna klargörande del i lagstiftningen tillsammans med den text som finns i betänkandet på s. 26-27 gör att det sammantaget är mycket tydligt, tycker jag, vad lagstiftaren vid ett bifall i dag menar och vilka de klara intentionerna är. Det rör sig om att vi förtydligar regelverket. Det rör sig om att det ska vara restriktivitet och precision. Det rör sig om att all annan lagstiftning ska vara prövad och att detta är den absolut sista utvägen. Jag tycker inte att man behöver göra ett större problem av den diskussionen än att klargöra att detta är en absolut sistahandsåtgärd. Fru talman! En svår fråga går nu mot ett ställningstagande. Utskottets arbete har enligt min mening kännetecknats av noggrannhet och en vilja att lyssna in olika synpunkter och infallsvinklar. Jag och Centerpartiet står bakom betänkandet i dess helhet, förutom att vi vill se högre ambitioner beträffande de förebyggande insatserna - därav mitt bifall till reservation 17.

Anf. 89 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Med risk för att verka tjatig här i kammaren måste jag ändå ge Centerpartiet möjlighet att redovisa sin - som det upplevs från min sida, i alla fall - omsvängning när det gäller inställningen till tvångsisolering. Låt mig dock först börja med det vi är ense om, för det är alltid trevligt, och det är de förebyggande åtgärderna när det gäller smittspridning. Men Kenneth Johansson redovisar också innehållet i sin motion. Där sägs att det bara är i de extrema fallen som man ska kunna förlänga tvångsisolering. Kenneth Johansson använder själv de orden. Det är ju inte obekant att Vänsterpartiet föredrar Smittskyddskommitténs tre plus tre månader. Vi har reserverat oss för det, och jag har flera gånger redovisat skälen. Vi har då försökt lyfta fram detta med synnerliga skäl. Synnerliga skäl handlar om de allra mest extrema fallen. I mitt huvud står detta i ganska god samklang med Centerpartiets motion, men Centerpartiet valde att inte stödja detta. Vi hade faktiskt fått en majoritet i utskottet om partierna hade följt sina motioner. Då måste även ju Kenneth Johansson ha funderat noga över detta. Vad jag nu ser är att vi om någon timme antar en lagstiftning här i kammaren som faktiskt gör det ganska vitt när det gäller att förlänga tvångslagstiftningen. Kenneth Johansson redovisar det som står här. "Vidare understryks att beslut om förlängning av isoleringen inte får fattas slentrianmässigt", står det i motivtexten i betänkandet - nej, tror sjutton det! Jag skulle vilja höra lite grann om hur Centerpartiet har funderat.

Anf. 88 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! Allvarliga, smittsamma sjukdomar medför svåra principiella avvägningar mellan individens integritet och samhällets behov av skydd. Det frivilliga samarbetet mellan sjukvården och smittbäraren ska självfallet vara utgångspunkten. Då nås det bästa resultatet. Likväl uppstår situationer då det krävs lagliga möjligheter att med tvångsåtgärder eller hot om sanktioner hantera situationer där den enskilde smittade allvarligt försvårar smittskyddsarbetet. Jag vill också inledningsvis framhålla att människors rädsla för allvarliga, smittsamma sjukdomar kan verka stigmatiserande på personer som drabbats av sjukdom eller smitta. Vi måste minimera risken för att samhällets åtgärder bidrar till att öka dessa människors utsatthet. Det här är en problematik som måste hanteras ödmjukt. Jag vill också klargöra att från Centerpartiet är beskedet att vi står bakom de grundläggande intentionerna i den nu föreslagna smittskyddslagen och det lagförslag som vi i dag har att ta ställning till. Det förebyggande smittskyddsarbetet är avgörande viktigt. Även om smittskyddsläget i Sverige är relativt gott, saknas inte problem och oroande hot. Antalet fall av klamydia har till exempel nästan fördubblats mellan åren 1995 och 2002. Den snabba spridningen hänger sannolikt samman med bland annat förändrade ungdomsattityder till kondomanvändning och liknande. Det har nu gått ett decennium sedan de kampanjer för säkert sex som initierades när oron för en begynnande hivepidemi var som störst. Medvetenheten om riskerna för sexuellt överförbara sjukdomar och det personliga ansvaret för att skydda sig måste på nytt höjas, framför allt bland ungdomar. En åtgärd är att Folkhälsoinstitutet måste intensifiera sina insatser på området, men det finns många ytterligare åtgärder som behöver vidtas. Detta framgår av reservation 17, som även jag å Centerpartiets vägnar vill yrka bifall till. När det gäller sjukdomar som i allmänhet enbart kan smitta personer som medverkar i en särskild handling av sexuell eller annan art har alla individer ett ansvar för de smittorisker de väljer att utsätta sig för. Effektiviteten av smittskyddsåtgärderna mot framför allt sexuellt överförbara sjukdomar är starkt avhängig av att människor i allmänhet är medvetna om smittorisken och tar ett personligt ansvar för att minimera denna genom att tillgodogöra sig ett smittsäkert beteende. För att underlätta detta ansvarstagande är det viktigt att den som vet med sig vara smittad har en skyldighet att uppge det. Centerpartiet anser att den föreslagna informationsplikten i en helhet är motiverad. Vi ställer oss också bakom förslaget att närstående, om de inte får informationen av smittbäraren, ska informeras om smittorisk av smittskyddsläkare. Frågan om när det ska vara möjligt att tillgripa isolering, hur länge man ska kunna isoleras och om det ska finnas någon bortre gräns för isolering har redan diskuterats mycket här under debatten. Det finns en oro att tvångsisolering ska kunna användas godtyckligt och slentrianmässigt och att vårdinsatserna under isoleringstiden inte ska vara tillräckliga. Så får det självfallet inte bli. Centerpartiet anser att tvångsisolering ska användas mycket restriktivt och med precision - om den enskilde inte är beredd eller i stånd att frivilligt underkasta sig åtgärder, om det finns grundad anledning att tro att den enskilde inte följer förhållningsregler och endast om det finns en påtaglig risk att andra människor annars kan smittas. Vi anser, vilket också framgår tydligt av vår motion, att annan tvångslagstiftning alltid ska prövas i första hand. Vi accepterar att det i vissa extrema fall ska finnas möjligheter till förlängningar av en påbörjad isolering. Isolering enligt smittskyddslagen är dock den absolut sista utvägen för att hindra smittspridning. Det kan inte nog betonas. Lika angeläget är det att understryka att det under isoleringstiden ska erbjudas den vård och det stöd som individen är i behov av. Beträffande frågan om förlängningar av isoleringstiden, det vill säga att ingen definitiv bortre gräns finns i lagstiftningen, har jag och några till medvetet jobbat för att på den punkten göra lagen mer tydlig. Vi har kraven i motioner, bland annat i Centerpartiets motion, som vi nu också har fått stöd för och bifall till. Det görs nu förändringar i 5 kap. 5 § smittskyddslagen med innebörden att det för förlängningar krävs särskilda skäl. Denna klargörande del i lagstiftningen tillsammans med den text som finns i betänkandet på s. 26-27 gör att det sammantaget är mycket tydligt, tycker jag, vad lagstiftaren vid ett bifall i dag menar och vilka de klara intentionerna är. Det rör sig om att vi förtydligar regelverket. Det rör sig om att det ska vara restriktivitet och precision. Det rör sig om att all annan lagstiftning ska vara prövad och att detta är den absolut sista utvägen. Jag tycker inte att man behöver göra ett större problem av den diskussionen än att klargöra att detta är en absolut sistahandsåtgärd. Fru talman! En svår fråga går nu mot ett ställningstagande. Utskottets arbete har enligt min mening kännetecknats av noggrannhet och en vilja att lyssna in olika synpunkter och infallsvinklar. Jag och Centerpartiet står bakom betänkandet i dess helhet, förutom att vi vill se högre ambitioner beträffande de förebyggande insatserna - därav mitt bifall till reservation 17.

Anf. 90 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! Jag vill börja med att säga att utskottets ordförande har en mycket tråkig tolkning av vad som sägs i betänkandet: Det är ett ganska "vitt" begrepp. Det är ett ganska "vitt" sätt att arbeta på. Om hon hävdar inställningen att det vi nu gör från utskottets och riksdagens sida, om vi följer majoriteten, innebär ett "vitt" sätt att se på hur isolering ska fungera, ja, då far utskottets ordförande med felaktiga uppgifter, enligt min mening. Jag tycker att detta är mycket skarpt uttalat med lagstiftningsförslaget och det förtydligande som är gjort och med den text som finns i utskottsbetänkandet som klart redovisar att detta handlar om en absolut sista åtgärd. Det handlar om att all annan lagstiftning på tvångsområdet ska vara prövad. Det handlar om att detta är vad som är absolut nödvändigt för att vi ska kunna skydda oss från en allvarlig risk för smittspridning. Det är ju övertydligt! Så här långt var det vi kom i den majoritet som nu finns. Vi kom så här långt. Det finns ett uttryck som säger att den som gapar över mycket mister ofta hela stycket. Jag säger, precis som tidigare talare, att om det i tillämpning mot förmodan skulle visa sig att det inte fungerar fullt ut är jag beredd att medverka till att vi tittar på den här frågan igen. Jag är rätt säker på att det kommer att fungera med den här skrivningen och det här förtydligandet av lagstiftningen, och framför allt med det som vi lagstiftare säger. Om vi försöker skjuta hål på ambitionen att verkligen ha detta som en yttersta åtgärd kan det bli som ordföranden ger propåer om. Det vore allvarligt.

Anf. 91 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Det är ju tråkigt att Kenneth Johansson uppfattar det som att jag far vitt fram. Jag känner ett stort behov och ett stort ansvar att i dagens debatt vara tydlig. Jag hoppas att jag också förmår vara det. Jag tror att det är precis det som krävs i den här debatten. Vad en lagstiftare säger, säger en lagstiftare i lagen, Kenneth Johansson. Jag tror inte att någon länsrätt kommer att lusläsa riksdagsprotokollen. Jag menar att det vi kommer att göra här i kammaren om några timmar är ganska allvarligt. Vi kommer att säga att man kan tvångsisolera människor utan att vi sätter en yttre gräns för det. Vi vet hur resonemanget är i betänkandet där man refererar till regeringen och säger att det inte är säkert att detta står i strid med de konventionstexter som finns men att det inte har varit föremål för prövning i EU-domstolen. Det tycker jag är allvarligt. Jag tycker att det här är en mycket allvarlig diskussion, Kenneth Johansson Jag är ändå glad för de öppningar som även Centerpartiet ger, även om jag skulle föredra att vi inte hade det som jag nu slarvigt kallar en försöksverksamhet, med den här lagen. Jag menar att den på ett allvarligt sätt går emot det rättssamhälle som i alla fall jag vill leva i. Jag vill att det ska finnas yttre gränser. Jag vill att det ska finnas tryck på att vi ska ta fram andra alternativ för dessa människor. Vi är medvetna om att det hittills enbart har handlat om hivsmittade människor. Vi är medvetna om att den smittan inte förs vidare vid social kontakt. Vi är medvetna om att människor har suttit isolerade i tio år. Nu kommer vi att anta en lag som gör att man fortfarande kan förlänga en tvångsisolering utan yttre gräns.

Anf. 92 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! Inger Burman har själv sagt att hon var beredd att tumma på principregeln om den bortre gränsens vara eller inte vara. På samma sätt har jag å Centerpartiets vägnar gått in i det här arbetet. Vi har sett på vad det är vi kan göra för att komma så långt det någonsin går för att klara ut att detta är en absolut sistahandsåtgärd med respekt för, precis som Vänsterpartiet sagt, att det i vissa extremfall ska finnas en möjlighet att gå ifrån huvudprincipen. Definitionsfrågan om "särskild" och "synnerlig" diskuterar vi också. Jag tycker att den inte ska överdrivas. Det är inte där som huvudfrågan ligger, tycker jag. Huvudfrågan är: Ska man ha en bortre gräns eller inte? Egentligen var också ni beredda att acceptera att gå ifrån det. Jag tycker sammantaget att tydligheten tillsammans med att alla andra möjligheter är prövade och att man ska ge ett innehåll under isoleringstiden ger mig trygghet att kunna säga att detta handlar om extremfall och att detta handlar om undantagen. Jag hoppas att vi efter det att besluten är fattade i dag kan få ett understödjande från utskottets ordförande att det här är ambitionen från lagstiftningens sida. Om det i en framtid visar sig att vi har fel låt oss diskutera det då. Jag är så här långt säker på att det här är en lagstiftning som kommer att fungera.

Anf. 93 Kerstin-Maria Stalin (Mp)
Fru talman! Ärade åhörare och ärade kamrater i kammaren! Många har sagt att vi i stort sett är eniga om det här betänkandet. Men Miljöpartiet har ett flertal reservationer mot förslaget och vi vänder oss mot betoningen på plikt och straff. Vi tror att det är mycket bättre att uppmuntra till öppenhet. Människor ska vilja testa sig och få behandling. Som förslaget nu är utformat när det gäller informationsplikten innebär det snarare en förstärkning av förnekelse och rädsla. Jag ska läsa innantill ur betänkandet: Utskottet delar regeringens inställning att ett ansvar för att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar ska vila på såväl smittade som osmittade personer. Var och en ska genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar. Så långt handlar det om delaktighet, men sedan är det slut på delaktigheten. Allt hänger på den som har smittan. "Den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma." Att införa ett delat ansvar på riktigt skulle kunna betyda en revolution i smittskyddshänseende. Det skulle innebära att det är upp till var och en att skydda sig mot de allmänfarliga sjukdomar som förekommer och överförs genom sexuellt umgänge. Alla skulle ha delat ansvar och inte förlita sig på att den som har en sådan sjukdom ska tala om det. Det skulle kunna få till följd att människor skyddar sig i mycket större utsträckning eftersom man aldrig kan vara riktigt säker. Egentligen är det detta det handlar om. Precis så är det. Man kan inte vara säker. Människor som bär på smitta kanske inte talar om det. Dessutom är det ett stort antal människor som inte vet om att de är smittbärare. Då blir det en falsk verklighetsbild där man tror att det råder ordning och reda. Människor kan då vaggas in i en trygghet som inte finns - en chimär. Både dagens system och det som föreslås här kan motverka sitt syfte. Rädsla för straff om jag inte gör som lagen säger underordnas en annan rädsla, nämligen den att om jag anar att jag är till exempel hivpositiv vågar jag inte ens testa mig. Lagstiftningen innebär ju ett kraftigt ingripande i mitt privatliv. Jag blir tvungen att ta kontakt med läkare, underkasta mig stränga levnadsråd, berätta på vårdcentralen, hos tandläkaren, berätta för min sexpartner, berätta för alla att jag bär på en smitta. Resten av livet måste jag berätta. Vetskapen om det tillsammans med rädslan att få besked om att jag bär på en farlig smittsam sjukdom kan göra att jag drar mig för att testa mig. Om samhällets krav på den smittade inte var så oresonlig är sannolikheten större att fler skulle våga testa sig och även berätta om sin sjukdom. Jag instämmer i reservationerna 2 och 3, men yrkar av tidsskäl bifall endast till nr 2. När det gäller fortsatt isolering har det pratats så mycket. Jag håller till punkt och pricka med om vad Ingrid Burman har sagt, och därför känns det dumt att bara upprepa det. Det har bråkats en del om att det inte skulle spela så stor roll om man säger synnerliga skäl eller särskilda skäl. Det är "synnerliga skäl" som är det juridiska, om vi vill ha en lag som ju är det vi pratar om. Slutligen skulle jag vilja tala lite grann om klamydia. Det är den vanligaste sexuellt överförbara sjukdomen i Sverige. Och tyvärr ökar antalet fall mycket. Enligt Smittskyddsinstitutets uppföljning är öppettider för provtagning en viktig indikator när det gäller antalet klamydiaprov. Flest besök hade Karolinska Sjukhuset i Stockholm förra året. Man satsade på öppen mottagning mellan kl. 8 och 19. Detta visar också viljan att testa sig och att det ska finnas någonstans att göra det och göra det på ett bra sätt. Efter positivt prov följer smittspårning. Det är viktigt att veta att smittspårning är en kvalificerad uppgift som kräver kunskap, tid och resurser. Det är också viktigt att informationen till främst ungdomar aldrig stannar av. Detta tycker jag är så viktigt att jag vill vända mig till folkhälsoministern och säga att bara därför att man har kampanjer, information och så vidare har man inte gjort det en gång för alla. Men det vet han. Man kan inte säga: Nu var det gjort, och nu behöver vi inte göra något mer åt det. Man måste hela tiden informera. Det kommer hela tiden nya ungdomar och andra människor. Därför måste information, upplysning och åtgärder ske kontinuerligt. Med anledning av detta yrkar jag bifall till reservation 2 och reservation 15.

Anf. 94 Marina Pettersson (S)
Fru talman! I ett internationellt perspektiv är läget i Sverige relativt bra när det gäller att motverka spridningen av smittsamma sjukdomar. Målet måste vara att vi även i fortsättningen ska kunna utveckla smittskyddsarbetet och behålla denna situation. För flertalet allvarliga smittsamma sjukdomar har antalet nysmittade personer under den senaste 10-15-årsperioden minskat eller legat på en oförändrad nivå. Spridningen inom landet av allvarliga smittsamma sjukdomar är alltså begränsad. Men att siffrorna i ett statistiskt och jämförande perspektiv ter sig hyggliga ändrar dock inte det faktum att smittsamma sjukdomar fortfarande är ett väsentligt problem för samhället och för enskilda individer. Vi måste ha beredskap och regler så att man kan hantera en situation med snabba förändringar i karaktären hos eller spridningen av smittsamma sjukdomar som gör att de snabbt kan bli ett allvarligt hot mot befolkningen. Att smittskyddsproblem är globala har vi fått ett flertal exempel på under de senaste åren. Sverige har genom åren bedrivit ett framgångsrikt smittskyddsarbete. Beslutet i EU nyligen att förlägga EU:s nya smittskyddsmyndighet till Sverige är ett viktigt erkännande av att vi ligger långt framme när det gäller verksamhet och forskning på folkhälso- och smittskyddsområdet. Fru talman! Smittskyddslagens bestämmelser ska tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar. Förslaget till en ny smittskyddslag är en balanserad avvägning mellan två starka och viktiga intressen, dels befolkningens behov av skydd mot smittsamma sjukdomar, dels den smittades integritet, rättssäkerhet och allas lika värde. Denna avvägning kommer aldrig att vara okomplicerad. Den som är smittad måste tillförsäkras skydd och stöd från samhällets sida. Samhället måste stödja smittade så att de kan ta sin del av ansvaret för att förhindra vidare smittspridning. Tyngdpunkten på smittskyddsarbetet ligger på information och frivillighet. Det handlar om information om smittvägar, hur man ska skydda sig samt naturligtvis medicinsk behandling för redan smittade personer. Smittskyddsarbete ska bygga på respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet, och smittskyddets ingripande åtgärder får och ska inte vara mer omfattande och långtgående än vad som är försvarligt med tanke på faran för människors hälsa. Det är också viktigt att alla smittsamma sjukdomar kan regleras i en lagstiftning så att särregleringar så långt som möjligt kan undvikas. Någon förändring i grunden sker inte när det gäller myndighetsansvaret, utan landstingen och smittskyddsläkaren har liksom tidigare ansvaret för verksamheten, och Socialstyrelsen har ett övergripande ansvar att samordna smittskyddet på nationell nivå. Däri ingår det att utveckla metoder och rutiner för uppföljning och utvärdering av smittskyddsverksamheten. Den nya smittskyddslagen innebär att individens rättigheter och skyldigheter anges tydligare än tidigare. Var och en har ett ansvar för att så långt som möjligt vidta rimliga försiktighetsåtgärder för att skydda sig själv och andra mot smittsamma sjukdomar. Samtidigt är det ofrånkomligt att den som bär på en smittsam sjukdom har ett särskilt ansvar att vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittorisk. Skyldigheten att underrätta andra som man har en sådan kontakt med att smitta kan överföras utökas från att gälla bara hivinfektion till att gälla alla smittsamma allmänfarliga sjukdomar. Detta bygger på att varje individ har rätt att ha insikt i de förhållanden som råder. Detta ansvar kan vara mycket tungt för den som är smittad. Och det är också viktigt att den smittade får de råd och det stöd som han eller hon behöver i den svåra situationen. Kunskapsspridning och information om smittvägar är ett grundläggande och mycket viktigt instrument och en effektiv åtgärd för att begränsa smittspridning. Men för att kunna förebygga smittspridning måste också smittspårning ske. Då är det mycket viktigt att så snabbt som möjligt kunna nå personer som kan ha smittats. Den behandlande läkaren måste, inom tillåtna ramar, också ge de smittade individuellt utformade förhållningsregler för att förhindra smittspridning. Smittskyddsläkaren ska ha en skyldighet att underrätta närstående som utsätts för en påtaglig smittorisk och som inte tidigare fått kännedom om den saken. Detta är nytt i jämförelse med tidigare, och det är en känslig fråga. Jag kan ha förståelse för hur de som motsätter sig detta argumenterar, men jag landar ändå på slutsatsen att skyddsbehovet måste ges företräde i denna fråga. Som en sista möjlighet för att skydda befolkningen mot smitta kan man i vissa fall vidta tvångsåtgärder, nämligen om det är fråga om en allvarlig smittosam sjukdom, om det finns ett omedelbart behov av åtgärder för att skydda andra och om andra alternativ inte är möjliga, det vill säga när den frivilliga vägens möjligheter är helt uttömda eller otillräckliga. Tvångsåtgärder ska alltså vara den sista utvägen. Etiska och epidemiologiska bedömningar ska vara avgörande för om tvångsåtgärder ska kunna vidtas i en viss situation. Länsrätten ska också efter ansökan från smittskyddsläkaren kunna besluta om tvångsundersökning om det behövs i situationer där det finns en påtaglig risk och där den enskilde vägrar att låta undersöka sig. Förslaget innebär att förutsättningarna för tvångsundersökning blir mer begränsade jämfört med hur det är nu, och beslut ska tas av domstol i stället för direkt av smittskyddsläkare. I dag kan man se att det är stora variationer mellan länen, och detta kan leda till att det blir en enhetligare bedömning över landet. Restriktionerna är lika omfattande vid behov av tvångsisolering. Det ska finnas en påtaglig risk för smittspridning. Det ska vara klarlagt att individen inte frivilligt vidtar åtgärder för att förhindra smittspridning eller att man kan anta att den smittade inte kommer att följa de förhållningsregler som givits. Länsrättsbeslut om isolering kan ske - högst tre månader. Därefter krävs det en ny prövning. Patienten ska ha rätt till en stödperson som bistår i personliga frågor så länge isoleringen pågår. Utskottet understryker i betänkandet att den smittade i första hand ska ha vård mot missbruk eller psykisk sjukdom om detta behövs och att isolering enligt smittskyddslagen ska vara den sista utvägen. Isolering får inte, och ska inte, förlängas slentrianmässigt. Skälen för isolering måste vägas mot det ingrepp i den enskildes liv som isolering innebär. De patienter som kan komma i fråga för fortsatt isolering är personer som till exempel är mycket vårdkrävande och som är i behov av tillsyn under en lång tid och av omhändertagande för att kunna ändra sitt smittfarliga beteende. För att säkerställa att avvägning verkligen sker mellan skyddsbehov och den enskildes integritet anser utskottet att förlängning av isolering ska ske endast om det finns särskilda skäl. Att helt ta bort möjligheten till tvångsingripande som en yttersta skyddsåtgärd är enligt vår mening inte genomförbart. Det är viktigt att smittskyddsverksamheten och lagstiftningen om smittspårning inte bygger på en rad underliggande fördomar som leder till diskriminering och utanförskap. Förslaget innehåller ett borttagande av 1987 års lag mot så kallade bastuklubbar. Man har inte kunnat påvisa att bastuklubbslagen haft den effekt på hivepidemins förlopp som lagen syftade till. Ett förbud mot bastuklubbar kan därför inte motiveras av smittskyddsskäl, och det försvinner ut ur lagstiftningen. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 95 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Jag tänker återigen lyfta fram frågan om tvångsisolering. I Smittskyddskommittén var alla partier eniga om att tvångsisolering kan vara nödvändig. Man var också enig där om allt det som Marina Pettersson säger om "i yttersta fall" och om att avvägningar mellan olika saker skulle till. Där finns det ingen motsättning. Det som skiljer mellan min och mitt partis inställning samt Smittskyddskommitténs och regeringspartiets, som Marina Pettersson företräder, är längden på tvångsisoleringen. Jag skulle vilja höra varför det behövs mer än sex månader. Vad är det som gör att man så att säga behöver ha en icke tidsbestämd yttersta gräns? Sex månaders tidsfrist gör att man kan hitta de former som till exempel en missbrukare kräver för att inte ha ett smittfarligt beteende. Låt mig jämföra - rätt eller fel - med missbrukare som har gulsot - hepatit C tror jag att det heter på medicinskt språk. Det finns ju vårdformer för dessa personer. Det är en sjukdom som inte smittar via sociala kontakter. Vi vet att det enbart är personer med hiv som varit tvångsisolerade. De smittar inte heller med sociala kontakter. Vad är det som är skillnaden och som gör att just tvångsisolering ska till i mer än sex månader? Marina Pettersson har själv konstaterat att det i stort sett är psykiskt sjuka och människor med missbruksproblem som kan bli föremål för detta. Historiskt har det också varit så.

Anf. 96 Marina Pettersson (S)
Fru talman! Jag ska svara på din fråga, Ingrid Burman! De människor som det här gäller är oftast väldigt sköra människor med många diagnoser. De har kanske ett missbruk. De har flera somatiska sjukdomar på grund av sitt missbruk. De har kanske också psykiska problem och dessutom en hivdiagnos. Du frågade om orsaken till att inte kunna ha en bortre gräns vid sex månader. Ja, från mottagandet av den spillra till människa, som ska byggas upp igen och som ska få erforderlig vård och också alternativ ute i samhället kan det ta mycket längre tid. Detta är en sak. Vidare tycker jag att vi i den nya smittskyddslagen på ett bra sätt stärker rättssäkerheten för den enskilde individen. Och vi får inte glömma att närhelst den isolerade så begär ska prövning ske av om isoleringen ska brytas. Vi i utskottsmajoriteten tycker att det är bra ställt med rättssäkerheten. Frågan i grund och botten när det gäller isolering är ju om man över huvud taget ska ha rätt att tvångsisolera någon och i så fall varför. Oavsett om man väljer "särskilda skäl" eller om man väljer "synnerliga skäl" innebär ställningstagandet att isolering behövs - ibland måste man tillgripa sådan. Men denna isolering kan ibland, tyvärr, sträcka sig utöver tidsgränsen sex månader. I dina frågor till de andra partierna har du talat om den här frågan. Den genomsnittliga tiden för behandling när det gäller isolering är faktiskt ett och ett halvt år. Ibland har det förekommit att den gällt under längre tid än så.

Anf. 97 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Just det, och det konstaterade jag i mitt inledningsanförande. Snittiden är alltså ett och ett halvt år men det finns också de som suttit isolerade fyra-tio år. Marina Pettersson säger att det handlar om sköra människor. Jag delar den uppfattningen efter att ha träffat några på Gula villan. Men för mig är lösningen inte tvångsisolering, utan för mig är lösningen vård och behandling. Marina Pettersson säger också att sex månader inte räcker för att bygga upp dessa sköra människor. Det gör mig rädd därför att då skulle jag kunna göra tolkningen - jag hoppas att det är en misstolkning - att det när vi fattar detta svåra beslut, jag säger här samma sak som Smittskyddskommittén, kan finnas anledning men att det måste vara tidsbegränsat. Men när Marina Pettersson säger att sex månader inte räcker hör jag att Marina Pettersson öppnar för just förlängning på förlängning på förlängnging i stället för att göra som Vänsterpartiet vill, nämligen att sätta press på samhället att ordna med andra vårdnadsformer. Sätter man en gräns säger man till samhället: Detta är en människa - en skör människa, som Marina Pettersson säger - som faktiskt behöver speciell vård. Låt oss då ordna det, lämpligen i hemkommunen och hemlandstinget och koncentrera oss på grundproblemet som ofta är just psykisk sjukdom eller missbruk - detta i stället för att tvångsisolera dessa människor enligt smittskyddslagen, med möjlighet till förlängning tills . Ja, vem vet när?

Anf. 98 Marina Pettersson (S)
Fru talman! Det som väldigt klart och tydligt står i detta lagförslag är att alla andra möjligheter ska vara uttömda innan man tar till isolering. Man ska pröva enligt lagen - LVM och LPT. När det inte finns någon annan utväg kan tvångsisolering övervägas. Jag vill tillägga att vården ute i kommuner och landsting normalt bör vara organiserad så att eventuella smittrisker kan hanteras. Vi kan titta på hur det i dag ser ut. I dag finns ute på Danderyds sjukhus en person intagen, med riksintag. Ingrid Burman vet säkert liksom jag att det är landstingen som har kostnadsansvaret för dessa patienter. Om det finns utomlänspatienter debiteras alltså hemlandstinget för kostnaderna. Vi säger, som vi väldigt tydligt skriver här, att vi förutsätter att landsting och kommun när det gäller vård, omsorg och behandling ska ta sitt ansvar och bygga ut. Som Ingrid Burman säkert vet är det ju också så att mitt partis ambitioner är att få mer pengar till både psykiatrin och vården så snabbt som möjligt.

Anf. 99 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Först ett tack till utskottet för välvillig behandling av regeringens proposition om en ny smittskyddslag. Det här är ju en revidering av en lag som vi har väntat ganska länge på. Jag tror att det var Gabriel Romanus som pekade på att det faktiskt är ganska länge. Vi tillsatte den parlamentariska kommittén för snart åtta år sedan. Den lämnade betänkande för fem år sedan. Sedan har det varit ytterligare några år av utredande och så propositionsarbetet. Och nu är vi framme vid detta. Det är ett ganska omfattande, långvarigt arbete som vi sätter punkt för i dag. Diskussionen hittills har speglat varför det har tagit sin tid. Det finns faktiskt ganska många svåra avvägningar som vi har att ta ställning till. En del, inte minst av etisk karaktär, är inte särskilt lätta att göra. Det gör förstås att intressena ställs mot varandra, och ibland måste vi vara beredda att grunna lite längre på en lag innan vi till slut kan få den på plats. Nu har vi snart en sådan lag på plats. Det är en lag som är modern, som lyfter fram det förebyggande arbetet, som lyfter fram rätten till vård och behandling, som stärker rättssäkerheten och som skapar en rimlig balans mellan individens rättigheter och individens skyldigheter. Smittskyddet är en central del av svensk välfärdspolitik. Vi tänker kanske inte så ofta på det numera, men vi behöver inte gå särskilt långt ut i världen, eller särskilt långt tillbaka i tiden i vårt eget land, för att förstå hur epidemier kan drabba många människor, ofta med obeskrivligt lidande, och kanske rent av hota hela samhällen. Hivsituationen i Afrika är välkänd, men hur många vet att det land där hiv sprids snabbast i världen i dag - om man ser på andel av befolkningen - är Estland? Går vi till nordvästra Ryssland är siffrorna ännu högre. Hiv är förstås en särskild fråga med särskilda dimensioner. Samtidigt ställs vi också inför nya hot hela tiden. Många av de sjukdomar som omfattas av den här lagen, som vi betraktar som allmänfarliga och som vi nu slåss mot, fanns inte för 30 år sedan. Hiv fanns förstås inte. EHEC, kampylobakter och vissa hepatiter fanns inte eller var inte upptäckta för 30 år sedan. Likadant är det med klamydia. Förra året ställdes vi inför en plötslig SARS-epidemi som också nästan dök upp från ingenstans. I år har vi fått hantera frågan om fågelinfluensan, som också den bredde ut sig väldigt snabbt i Asien för en tid sedan. Då kan man fråga sig: Hur blir det nästa gång? Ingen vet vad vi ställs inför nästa år eller kommande år. Den här rörligheten, den här snabba förändringen på området, ställer förstås väldigt stora krav på våra samhällen. Vi måste kunna agera snabbt och resolut i akuta situationer. Men vi måste också alltid ha en hög beredskap, en stark samhällsstruktur som är beredd. Och vi måste ha ett förebyggande arbete, hela tiden pågående, som gör att medvetandet bland människor hålls uppe. Det sista gäller kanske särskilt de sexuellt överförbara sjukdomarna, till exempel klamydia, syfilis och gonorré, där vi de sista åren har sett en väldigt oroande utveckling, en tendens till, som det verkar, ökat riskbeteende bland unga människor. Det finns det all anledning att följa upp noga. Det tyckte jag att Kerstin-Maria Stalin också lyfte fram tidigare. Vi måste hela tiden jobba med den här typen av förebyggande insatser och får inte glömma att det kommer nya generationer hela tiden. När det gäller hivsituationen ser vi att den inhemska smittan ligger ungefär stabilt, kan man säga. Den ökar inte. Vi kan i alla fall inte dra slutsatsen att vi ser en ökning av den inhemska smittan i fråga om hiv. Vi har ett hundratal nya fall per år. Men det finns ändå alltid ett latent hot. Inte minst när vi ser på hur de andra sexuellt överförbara sjukdomarna ökar finns det en risk för att det här, om det skulle komma in mer i ungdomsgrupperna, faktiskt kan spridas ganska snabbt. Vi vet att allt smittskyddsarbete startar med förebyggande arbete. Vi gör också stora insatser på det området. Jag kan bara nämna ett exempel, och det är att regeringen i morgon beslutar om att anslå ytterligare 90 miljoner kronor till förebyggande arbete mot hiv och aids i storstadsområdena. Det går ut till projekt som framför allt drivs av kommunerna och landstingen, men ofta i samarbete med frivilligorganisationerna och folkrörelserna på området. Det är viktigt att fortsätta satsningarna. Hiv försvinner ju inte. Det finns i våra samhällen och det kommer hela tiden nya generationer som måste få upp ögonen för frågan och ta riskerna på allvar. Den ansatsen rimmar väldigt väl, tycker jag, också med den här smittskyddslagen, som ju lyfter fram det förebyggande arbetet. Vi har en väldigt stark smittskyddspolitik i Sverige. Smittskyddslagen är en viktig del av den. Vi har förskonats från de värsta farsoterna. Vi har klarat oss från både SARS och fågelinfluensa. Vi har väldigt låga tal när det gäller hiv och tbc. Jag tycker att vi ska vara stolta över det, och jag tror att det faktiskt är en av anledningarna till att EU:s stats- och regeringschefer valde att förlägga EU:s myndighet för förebyggande och bekämpning av sjukdomar i Sverige. Det är ett erkännande av Sveriges storhet på området, av att vi är bra på forskning och förebyggande och att vi är genomtänkta i vårt förhållningssätt. Jag ska inte gå igenom och kommentera varje förslag i detalj. Jag skulle vilja säga någonting om ett par av delarna och ett par av de frågor som har varit upp till diskussion. Det första är informationsplikten, som har varit omdiskuterad. Vad handlar den om? Nu breddar vi ju den till att gälla alla de andra farliga sjukdomarna, men det man ofta lyfter fram är hivsituationen. Informationsplikten innebär att om två personer ska ha sex och den ena har hiv ska den som har hiv tala om det. Detta är innebörden i informationsplikten. Jag tycker att det är ett helt grundläggande krav att ställa. Varje människa har rätt att själv bestämma vilka risker som han eller hon vill utsätta sig för. Det kan inte vara den smittades sak att avgöra att han eller hon säkert vill ha sex med mig ändå, trots att jag har hiv, och därför talar jag inte om det. Det måste alltid vara upp till den enskilde att själv bestämma vilka risker som han eller hon ska utsätta sig för. Det är också helt grundläggande för att båda ska kunna ta ansvar för att sjukdomen inte förs vidare. Den här principen har varit omdiskuterad. Vi har tagit den diskussionen och vi står för principen att om man bär på en väldigt allvarlig sjukdom och riskerar att utsätta någon för en stor smittrisk ska man också tala om det. Den här informationsplikten har funnits i 15 år. Nu skriver vi in den i lagen, och vi breddar den också till att gälla fler sjukdomar än bara hiv. Vi tycker att principen är väldigt viktig att tydliggöra också när det gäller lagstiftningen. Så är det isoleringsfrågan. Vi måste utgå från att människor har vissa grundläggande sociala rättigheter i ett samhälle - framför allt i en välfärdsstat. Om man bär på en allvarlig sjukdom, till exempel hiv, SARS eller tbc, har man också väldigt grundläggande sociala rättigheter. Man har rätt till hjälp och stöd. Man har rätt till vård och behandling. När det gäller hiv har man rätt till världens bästa bromsmediciner. Man har väldigt långtgående rättigheter. Men man har också en del skyldigheter. Den viktigaste skyldigheten är att man ska agera på ett sådant sätt att man inte utsätter andra för stora smittrisker. Och om man gör det måste man veta att samhället har möjlighet att ingripa för att skydda andra människor. Det finns ett skyddsintresse här som kanske inte alltid kommer fram i debatten. Då kan man behöva isoleringsmöjligheter. Jag tycker att det är bättre att ha en lag, en särskild organisation och en särskild vårdform för de här fallen än att använda de tvångsmöjligheter som i dag finns i missbrukarvården och psykiatrin. Jag tror att vi får en mer anpassad vård och hantering med den här lösningen. Dessutom är det ju ett fåtal fall det rör sig om. Ofta är det bara några stycken per år. Men man kan inte utgå från att bara för att du struntar i förhållningsreglerna, inte bryr dig om ifall du smittar andra människor, du antingen är svårt psykiskt sjuk eller tung missbrukare. Det behöver faktiskt inte vara fallet. Det är rätt att ha en sådan möjlighet också i den här lagen. Man har diskuterat tidsgränsen mycket. I den bästa av världar räcker det alltid med tre månader och sedan kanske ytterligare tre månader för alla. Men man kan inte utgå från det. Det kan finnas fall där man måste hålla människor längre. Med en stupstocksgräns, som några har föreslagit, skulle vi få släppa ut människor som vi vet inte har insikt om sin sjukdom och som vi vet kommer att utsätta andra för fara. Det kan inte jag ta på mitt samvete, och inte utskottsmajoriteten heller. Däremot kan vi se till att stärka rättssäkerheten för den som det berör, och det gör vi också genom en särskild stödperson och genom en sakkunnig i rättsprocessen. En del argumenterar för att isolering är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Det håller jag inte med om. I så fall är också tvångsvården för missbrukare och tvångsvården i psykiatrin det. Men de som kritiserar tvångsinsatser i smittskyddet vill i nästa andetag ofta använda LVM eller LPT i stället. Det hänger faktiskt inte ihop. För mig är saken den att det inte är någon mänsklig rättighet att utsätta andra för fara. Om man gör det måste samhället ingripa. Det är ett välkommet förtydligande som utskottet gör när man förtydligar lagstiftningen ytterligare genom att skriva in detta med särskilda skäl. Vi avskaffar bastuklubbslagen. Vi ska inte ha någon sedeslagstiftning. Staten ska inte lägga sig i var folk har sex, hur folk har sex och med vem. Det är vars och ens ensak. Så länge ingen tvingas till något är det inte en fråga för staten. Vi har kunnat konstatera att bastuklubbslagen inte har haft någon effekt ur smittskyddssynpunkt. Därför bör den tas bort. Självfallet ska våra satsningar på förebyggande arbete när det gäller information om säker sex och så vidare fortsätta. Med detta vill jag än en gång tacka utskottet för hanteringen av en svår fråga, som vi nu äntligen är i hamn med.

Anf. 100 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Jag känner ett behov av att ställa några ytterligare frågor till statsrådet när det gäller bastuklubbslagen. Riksdagen beslutade om den så sent som 1987. Jag vill ställa en fråga om det där senaste om att staten inte skulle lägga sig i var och hur man har sex. Anser statsrådet Morgan Johansson att det var fel att instifta lagen? Den andra frågan är: Varför skriver då regeringen i sin proposition att bastuklubbarna innebär en ökad smittrisk? Varför gör man det om nu inte lagen har kunnat bevisa det? Hur vet man vetenskapligt att den inte har haft avsedd effekt? Jag har ytterligare en fråga, om Smittskyddskommittén. Som jag ser det bestod den av många duktiga och kunniga människor, både experter, sakkunniga och ledamöter. Man anser tydligen att när man tar bort lagen så behövs andra saker göras, nämligen att man skulle göra ett tillägg i ordningslagen, 1993:1617, som alltså är från 1993. Vad har regeringen på fötterna för att säga att detta är ett dåligt förslag och att det inte behövs? Jag tycker att det är viktigt att höra det. Om nu en utredning har suttit i flera år och jobbat och i enighet kommit överens om någonting så tycker jag att regeringen måste ha synnerliga skäl - och det finns nästan inga; det har jag kollat nu - för att avslå det.

Anf. 101 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Jag har stor förståelse för att man införde bastuklubbslagen vid den tidpunkten. Det var en situation där spridningen av hiv gick fort, och det fanns skäl att på alla sätt vidta åtgärder för att försöka få ned detta. Samtidigt måste man nu, 15 år efteråt, göra en bedömning av om just den här lagstiftningen hade någon effekt. Det var det som kommittén tittade på, och den kom fram till att den inte hade det. Det är det som vi nu också går på. Vad jag förstår var kristdemokraterna åtminstone i utredningen med på att avskaffa bastuklubbslagen. Jag vet inte om ni har någon annan uppfattning nu, men då var ni med på det. Ni drar väl samma slutsats som jag, mot bakgrund av att lagen inte har haft någon effekt på smittskyddssidan. Jag vill gärna att Chatrine Pålsson talar om ifall ni står fast vid detta. Vill ni också avskaffa bastuklubbslagen, eller har ni ändrat er? Jag övergår nu till den skrivning i ordningslagen som Chatrine Pålsson pratar om. Det förslag som vi tittade på hade fått stark kritik från många av remissinstanserna, framför allt mot bakgrund av tillämpningssvårigheterna. När skulle man ingripa? Med vilka kriterier skulle man göra bedömningen att det finns en påtaglig smittrisk och att man därför ska ingripa i verksamheten? Det var de tillämpningssvårigheterna som polisen skulle ställas inför. De är nästan oöverstigliga. Jag vill gärna höra Chatrine Pålsson utveckla detta. Hur ska det se ut på en bastuklubb för att polisen ska ingripa mot bakgrund av den lagreglering som ni skulle vilja se?

Anf. 102 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! På den första frågan, om ifall vi fortfarande var överens med vår representant i Smittskyddskommmittén, kan jag svara att vi var det. Samtidigt lades ju något fram för att täcka den lilla bit som fortfarande kändes oroande för en enig smittskyddskommitté. Jag tycker att det är en viktig sak. Det händer ju ganska ofta här i riksdagen - jag har varit med i många år nu - att vi just förändrar en lag men samtidigt stiftar en annan så att vi ändå ska känna att vi kan vara trygga med att avskaffa något. Därför tillskapar vi något annat. Det var det man gjorde. Statsrådet förstår säker att jag inte kan tala om exakt vilken sak det skulle gälla, men just det här i ordningslagen handlar om att jämställa bastuklubbarna med offentliga tillställningar. Det räcker väl så, för det kan ju vara ganska många olika situationer som sker i en offentlig lokal där polisen måste ingripa om det kan anses farligt ur något perspektiv. Det är naturligtvis riktigt. Jag vill också påminna om att Folkhälsoinstitutet när man svarade på remissen år 1999 - eller kanske det var 2000 - hade både mer resurser och betydligt större makt i de här frågorna än nu. Man tyckte att förslaget var bra. Jag vet att många utredningar och även Folkhälsoinstitutet har många kunniga experter på sitt område, och de måste naturligtvis ha ännu bättre underlag än vad jag har. Men det är ju därför vi tillsätter olika utredningar - för att vi ska få expertkunskap.

Anf. 103 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Problemet var bara att utredningen inte redde ut frågan i botten, det vill säga vilka kriterier det egentligen är som ska gälla och hur man ska kunna tillämpa en sådan skrivning. Ska polisen säga: Här förekommer det skyddat sex, så det är okej; men här förekommer det oskyddat sex, så därför måste vi ingripa? På vilket sätt skulle rättsväsendet, polis och åklagare, agera i en sådan situation? Det reddes aldrig ut riktigt i botten, så det var svårt att gå vidare med den delen. Självfallet fortsätter vi att följa utvecklingen noga på smittskyddsområdet när vi nu tar bort själva lagen. Vi riktar då också in oss på de grupper som söker sig till bastuklubbar. Men det handlar mest om att vi blir bättre på de förebyggande insatserna. Jag berättade alldeles nyss om de nya medel som vi nu anslår och som riktas just till storstadsområden, där frågan är störst.

Anf. 104 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Jag har ett par funderingar som jag hoppas att statsrådet skulle kunna förtydliga lite. En sådan här lagstiftning är känslig. Man måste väga av individens integritet och humanitet kontra samhällets skyddsaspekter. Det finns ett par frågor som jag funderar på. Det gäller undersökning med tvång, det vill säga när man vill spåra smittan hos personer som inte frivilligt låter undersöka sig men där smittspårningen har gett klara belägg för att de kan vara smittade. Tidigare har smittskyddsläkaren beslutat om detta, och då har integritetsskyddet kunnat bevaras inom lagen för sjukvårdssekretessen. Nu ska en förvaltningsdomstol besluta om det. Det tycker vi i grunden är bra, för det ökar rättssäkerheten. Men samtidigt har vi funderingar på det här att detta trots allt är en misstänkt smittad, som kanske sedan bevisligen inte bär smittan. Sådana fall finns. Vi oroar oss för hur integritetsskyddet kan bevaras i de fallen. Det är det vår reservation handlar om. Vi tycker inte att lagen är helt tydligt på den här punkten. Man måste i alla fall följa upp detta och förvissa sig om att en förvaltningsprocess inte röjer identiteten för en misstänkt smittad. Jag skulle vilja höra statsrådets syn på detta.

Anf. 105 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Jag har noterat den reservationen. Jag är självfallet öppen för att följa upp frågan vidare. Här finns också intressen som ska vägas mot varandra. Vikten av att ha en offentlig rättsprocess är ju en del av hela rättsstaten. Samtidigt har vi frågan om väldigt känsliga uppgifter som riskerar att röjas. Det gäller också identitet och sådant. Nu har ju förvaltningsdomstolarna större möjligheter att sekretessbelägga än vad vanliga domstolar har. Det gäller framför allt en stor del av deras beslut och känsliga uppgifter. Det gör att vi i nuläget inte har sett det här som ett bekymmer. Men jag tar självfallet den frågan med mig för framtiden. Det pågår ju också ett arbete i Regeringskansliet med en översyn av sekretesslagstiftningen och ett betänkande lämnades för en tid sedan. I den processen finns det också skäl att se över hela den här frågan.

Anf. 106 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Jag får tacka statsrådet för att han har noterat den här reservationen. Vi tycker att den är viktig. Det finns en annan sak, utöver integritetsskyddet, som man kan fundera på när det gäller just tvångsundersökningen. Det är att det blir en förvaltningsprocess av det hela. Det betyder kanske att man skulle kunna överklaga ett sådant beslut till kammarrätten. Det har jag inte helt klart för mig, men det kanske jag kan få ett litet klarläggande av. Om man kan det, fördröjer man kanske smittspårningen onödigtvis. Det är funderingar som man kan ha och som det är viktigt att ha med sig i den kommande processen. Det är viktigt att smittspårningen kan ske så fort som möjligt, i synnerhet om man vägrar att låta sig undersökas. Sedan gäller det länsrättens beslut vid tvångsisolering. Vi har sagt att det är bra med öppenhet eftersom det säkrar en granskning av utomstående av att man inte förlänger slentrianmässigt. Men det skulle kunna finnas fall där den smittade och det juridiska ombudet har andra saker att ta hänsyn till så att man skulle kunna få prövat om inte det hela skulle kunna sekretessbeläggas vid en förhandling. Det finns kanske speciella fall som jag inte kan stå här och peka ut. Det skulle kunna vara en möjlighet att stärka integritetsskyddet i denna förvaltningsprocess i de mycket speciella fall där man kan vilja ha sekretess.

Anf. 107 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Gemensamt för de här frågorna är att det rör sig om tvångsinsatser mot en enskild. Då kan man säga att det egentligen är något som borde sekretessbeläggas därför att man kan röja uppgifter om den enskilde, det är känsligt och så vidare. Å andra sidan är det också väldigt viktigt för det allmänna att kunna följa den här processen och veta vilka tvångsinsatser som riktas mot enskilda människor. I isoleringsfrågan är det till exempel fråga om ett frihetsberövande. Då känns det lite svårt att staten nästan i lönndom, eller i alla fall i anonymitet, ska kunna spärra in människor under sträng sekretess. Det finns en sådan vinkel som jag tycker att man också måste ta hänsyn till i den här diskussionen. Det är viktigt också för den enskildes rättssäkerhet att beslut om tvångsinsatser av frihetsberövande karaktär är öppna för granskning av andra. Det är en svårighet i de här avvägningarna.

Anf. 108 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Låt mig först konstatera att vi har samma uppfattning om att smittskyddet är viktigt. Vi har också haft anledning att under perioder föra samtal om detta. Delar av den här lagen är bra. Det sade jag också i mitt inledningsanförande. Jag tror att det är viktigt att man inför detta med stödpersoner. Men sedan kommer vi till problemet med tvångsisolering utan bortre gräns. I talarstolen sade Morgan Johansson att den här lagen är för alla och att vi inte kan utgå från att det enbart är psykiskt sjuka och missbrukare som ska tvångsisoleras. Nej, det är ju sant. Lagen gäller fler sjukdomar än hiv/aids, psykiskt sjuka och missbrukare. Jag tycker att det är bra att Morgan Johansson har poängterat det. När man tittar bakåt och ser vilka som har varit tvångsisolerade under historien är det människor vilkas grundproblem egentligen har varit en psykisk sjukdom och ett missbruk. Det har inte handlat om annat. Min fråga till Morgan Johansson är då: Vilka andra människor tror han att det handlar om som inte tar råd och stöd under en isoleringsperiod som är max sex månader? Finns det andra människor, eftersom vi inte skulle utgå ifrån detta? Morgan Johansson har ju en bakgrund i justitieutskottet. Jag tycker att det är bra att Morgan Johansson har med sig den erfarenheten. Men vad är det egentligen för annan lagstiftning som ger möjligheter just till det tvång som Morgan Johansson redovisade utan att vi har en bortre gräns? Nu talar jag alltså om tvånget. Jag talar inte om missbruksvård, för det är vård. Det gäller också psykiatrisk vård. Jag skulle vilja höra några reflexioner runt detta.

Anf. 109 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Många av dem som har blivit isolerade - det rör sig om ett fåtal fall per år - har ett missbruksproblem eller en psykisk sjukdom i botten. Det gäller inte alla, och framför allt har inte alla ett så stort missbruksproblem eller en så svår psykisk sjukdom att de kan komma i fråga för de andra lagstiftningarna, det vill säga LPT eller LVM. Det finns det ingen självklarhet i. Det är därför som jag menade att LVM och LPT inte är några alternativ till denna lagstiftning på det sätt som Ingrid Burman vill göra gällande. LPT fungerar ju så att den också kan förlängas på ungefär samma sätt som den här lagstiftningen kan förlängas. Om det är argumentationen om mänskliga rättigheter som Ingrid Burman vill lyfta fram missar hon målet helt. Jag förstår inte hur man knäcker problem med mänskliga rättigheter genom att i stället använda LPT mer. Huvudfrågan som kvarstår när man läser inläggen och lyssnar på debatten är: Vad ska vi göra efter den här gränsen? Ingrid Burman säger att vi ska ha pressat fram resurser från hälso- och sjukvården på ett sådant sätt att de kan få vård och behandling. Jag kan hålla med om att det finns mycket stora brister där. Men det är inte alltid säkert att det är det som är problemet. Problemet kan ju faktiskt vara att den enskilde fortfarande inte har någon insikt om de risker som han eller hon utsätter andra människor för. Det är detta som är huvudpoängen. Då kan man stå där med hur mycket resurser som helst från landstingets sida. Det hjälper inte, utan det är detta som är bekymret i botten. Då måste man ha möjligheten att utsträcka det även efter den här tiden. I annat fall riskerar vi, som jag sade i mitt inlägg, att släppa ut människor trots att vi vet att det finns stora risker att de smittar andra människor med hiv, och det vill jag inte.

Anf. 110 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Låt mig först konstatera att jag inte tror att jag i något av mina inlägg har nämnt vare sig LPT eller LVM. Jag har redovisat Europakonventionens råd när det gäller hiv/aids och mänskliga rättigheter. Jag har också refererat till den diskussion som regeringen själv för i propositionen runt Europakonventionen. Problemet, som jag ser det, är att man har en tvångsisolering som man kan förlänga utan en bortre gräns. Samtidigt vet vi att grundproblemet hos dem som har varit isolerade har varit just en psykisk sjukdom och ett missbruk. Det visar i alla fall de redovisningar jag har tagit del av. Morgan Johansson har kanske tagit del av andra. Om det finns andra uppgifter om detta, så tar jag gärna emot dem. Vad gör vi då? Jo, vi isolerar dem. Vi för inte över dem till vårdalternativ. Vi använder också ett riksintag. Kommun och landsting kan så att säga köpa sig fria genom att betala en dygnskostnad på det som tidigare hette Gula villan men som numera, om jag är rätt informerad, kallas Danderyds sjukhus. Man har alltså inte kravet på sig att ens hemmavid, vilket jag skulle vilja se, skapa alternativa vårdformer så att säga under säkerhet, precis som vi ibland i andra former vårdar missbrukare och andra med smittsamma sjukdomar. Det är också sant att det, såvitt jag vet, hittills bara är hiv/aidssjuka människor som har tvångsisolerats. Finns det annan information, ge mig då den! Det här är en sjukdom som inte smittar via sociala kontakter, vilket det är viktigt att se. Det är bara i speciella situationer som den smittar. Jag menar alltså fortfarande att vi har ett system som inte är önskvärt i en rättsstat.

Anf. 111 Gabriel Romanus (Fp)
Fru talman! Det är riktigt att sjukdomen inte smittar via sociala kontakter, men det gör den inte enklare att hantera. Det gör ju inte att man ska ta problemet på mindre allvar. För den som blir hivsmittad av en person som inte bryr sig om läkarens förhållningsregler är livet om inte förstört så i varje fall totalt förändrat i grunden. Det gör att jag tycker att det här också finns ett skyddsintresse för oss i den meningen att staten måste kunna ställa krav på en person att följa de förhållningsregler som den får, samtidigt som man självklart ska garanteras vissa grundläggande rättigheter. Det är klart att vi ska bli bättre när det gäller frågan om psykiatrin och missbrukarvården. Vi har faktiskt just i dessa dagar budgetdiskussioner om insatser i båda dessa avseenden. Men vi ska inte heller glömma bort att den grundläggande problematiken ofta är att man inte vill kännas vid det som erbjuds från samhällets sida. När det gäller dem som bär på väldigt farliga sjukdomar och därmed utsätter oss andra för risker måste samhället ingripa. Ingrid Burman säger att landstingen här kan köpa sig fria. Det är inte billigt att göra det. Dygnsmedelkostnaden ligger väl på ungefär 6 000 kr per dygn. Många landsting skulle nog hellre ha sett att man hade kunnat ordna omhändertagandet på ett annat vis. De har ett väldigt starkt incitament att inte göra på detta sätt. Men i den andra vågskålen ligger som sagt vårt skyddsbehov. Detta är ingen lätt fråga. Problemet är att jag inte förstår hur Ingrid Burmans lösning skulle kunna knäcka huvudfrågan, nämligen avvägningen mellan individens rättigheter och skyldigheter.

Anf. 112 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Statsrådet säger att det här är svåra frågor. Det är vi väl alla överens om, och då behöver man grunna lite längre. Frågan är om man har grunnat i fem år eller om den kanske inte har varit så prioriterad. Jag tror för min del att det även när det gäller svåra frågor inte bara är så att man sitter och grunnar, utan tidsåtgången kanske mera speglar att man har tyckt att det varit besvärligt att ta i dem och har lagt dem åt sidan. Det är kanske andra än Morgan Johansson, som ju är den som har fått fram propositionen. Jag vill bara konstatera att det här inte har varit någon högt prioriterad fråga tidigare men att det är bra att den är det nu. Vidare tycker jag att man möjligen kan säga att det inte är så att vi nu sätter punkt. Vi får en viktig ny lag, och sedan får vi följa hur den tillämpas. Jag brukar säga att hela livet egentligen är ett försök, och därför ska man inte dra sig för att göra ändringar om det visar sig att det här inte är till fyllest. Jag vill gärna ge statsrådet en komplimang för nyanserade resonemang i de här svåra frågorna, men det är då också angeläget att vi får en beredskap för att om det inte fungerar och det visar sig att det blir en slentrianmässig tillämpning, ta upp frågan igen och skärpa kriterierna. Länsrätterna kanske inte läser vad alla här säger och fäster avseende vid det medan det som statsrådet säger kanske väger tyngre. Jag tycker att det skulle vara bra om vi fick en bekräftelse på att man ska tolka möjligheten att förlänga tvångsisoleringen restriktivt, så att den ska vara en sista åtgärd när andra lagar inte är tillämpliga och framför allt att det inte bara är fråga om isolering i form av förvaring, som har sagts i debatten här. Personer som isoleras enligt den här lagen ska bli föremål för vård. Man ska göra vad man kan för att motivera dem så att man sedan kan avsluta isoleringen.

Anf. 113 Gabriel Romanus (Fp)
Fru talman! Självklart ska det inte vara fråga om någon passiv förvaring utan dels ska det vara en aktiv vård, dels ska isoleringen förberedas så att den sjuke så småningom ska kunna återanpassas och komma ut i samhället igen. För de allra flesta som har varit isolerade har det faktiskt gått väldigt bra. Det gäller förresten inte minst för dem som har haft de allra längsta isoleringstiderna, vilket har nämnts vid några tillfällen. Det finns i enskilda sådana fall faktiskt en hel del solskenshistorier. Man har gjort ett väldigt bra arbete tillsammans med både kommun och landsting, som har varit inblandade i att kunna slussa ut personen i samhället igen. Vad gäller risken för slentrianmässig isolering vill jag säga att utvecklingen under de senaste 15 åren gått nästan åt det andra hållet. Vi hade under en tid väldigt många isolerade också under väldigt långa tider. I dag finns det ett fåtal fall, och även tiderna har minskat betydligt. Den diskussionen var kanske mer aktuell för fem eller tio år sedan än vad den är i dag. Självklart ska det inte vara något slentrianmässigt beslut om förlängning och så vidare. Det är också därför som vi bygger in de rättssäkerhetsstödjande åtgärderna. Man kan vidare säga att det har tagit lång tid. Jag kan hålla med om att så varit fallet, men man byter inte smittskyddslag varje år utan det är väl ganska rimligt att vi efter att ha följt den under de gångna 15 åren nu lägger ut ett ytterligare fundament för smittskyddspolitiken i vårt land.

Anf. 114 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Jag hoppas att jag tolkar statsrådet rätt när jag säger att det ska vara en restriktiv tillämpning och att andra åtgärder ska ha övervägts. Man ska ha övervägt möjligheterna att tillämpa annan lagstiftning, och när det inte går är det här en sista åtgärd som syftar till en rehabilitering som blir så kort som möjligt. Jag hoppas att detta är en riktig tolkning av det som statsrådet säger. Jag vill också uttrycka en förhoppning om att den satsning på förebyggande åtgärder som statsrådet här aviserar också innebär det som vi trycker på i reservation 17, nämligen ett erkännande av Folkhälsoinstitutets viktiga roll i det här sammanhanget. Jag har ju, som statsrådet vet, varit ganska kritisk till den så kallade omorganisation som gjordes när Folkhälsoinstitutet gavs så kallade nya uppgifter. Man finner nu att det egentligen har kvar de gamla uppgifterna plus tillsynsuppgifter. Ändå ska det kallas för en stabsmyndighet. Jag tycker nog att vi här får bevis för att den omorganisationen i mycket var en pratbubbla. Statsrådet behöver inte instämma i det; det blir mitt konstaterande.

Anf. 115 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag kan säga att Folkhälsoinstitutet självklart är en av mina viktigaste myndigheter. De 90 miljoner som jag tidigare berättat om och som vi tar beslut om i morgon fördelas direkt ut till regionerna och går sedan vidare till kommunerna och landstingen för att förstärka verksamheten där. Men utöver detta har Folkhälsoinstitutet faktiskt 58 miljoner kronor som hivmedel att använda både för egna projekt och för olika samarbetsprojekt. Folkhälsoinstitutet har en väldigt viktig uppgift när det gäller hivsituationen. Jag vill också säga en annan sak. Gabriel Romanus ställde frågan varför vi får två processer, en för extraordinära smittskyddsåtgärder - lite senare, i maj, kommer ju en proposition med det. Vi var fullt uppe i beredningen av denna proposition förra våren när vi ställdes inför situationen att vi måste ta smittkoppsfrågan på allvar. Irakkriget och hela den frågan kom upp till ytan. Sedan dröjde det ytterligare någon månad. Då fick vi SARS-diskussionen. Då sade vi att vi måste ha några åtgärder som är extraordinära, kanske när det gäller avspärrningar, och vi måste se över karantänmöjligheter. Det var därför vi fick tillsätta den utredningen. Då kunde jag ha valt att vänta med att lägga den här propositionen innan vi hade hela paketet. Då hade ni inte fått propositionen förrän i maj. Så hade det gått ytterligare ett år. Det ville jag inte. Därför tänkte jag att vi gör den här propositionen och skapar med den lagen en grund. Sedan kan vi bygga på den med de extraordinära smittskyddsåtgärderna sedan. Den propositionen kommer, som sagt, om några månader.

Anf. 115 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag kan säga att Folkhälsoinstitutet självklart är en av mina viktigaste myndigheter. De 90 miljoner som jag tidigare berättat om och som vi tar beslut om i morgon fördelas direkt ut till regionerna och går sedan vidare till kommunerna och landstingen för att förstärka verksamheten där. Men utöver detta har Folkhälsoinstitutet faktiskt 58 miljoner kronor som hivmedel att använda både för egna projekt och för olika samarbetsprojekt. Folkhälsoinstitutet har en väldigt viktig uppgift när det gäller hivsituationen. Jag vill också säga en annan sak. Gabriel Romanus ställde frågan varför vi får två processer, en för extraordinära smittskyddsåtgärder - lite senare, i maj, kommer ju en proposition med det. Vi var fullt uppe i beredningen av denna proposition förra våren när vi ställdes inför situationen att vi måste ta smittkoppsfrågan på allvar. Irakkriget och hela den frågan kom upp till ytan. Sedan dröjde det ytterligare någon månad. Då fick vi SARS-diskussionen. Då sade vi att vi måste ha några åtgärder som är extraordinära, kanske när det gäller avspärrningar, och vi måste se över karantänmöjligheter. Det var därför vi fick tillsätta den utredningen. Då kunde jag ha valt att vänta med att lägga den här propositionen innan vi hade hela paketet. Då hade ni inte fått propositionen förrän i maj. Så hade det gått ytterligare ett år. Det ville jag inte. Därför tänkte jag att vi gör den här propositionen och skapar med den lagen en grund. Sedan kan vi bygga på den med de extraordinära smittskyddsåtgärderna sedan. Den propositionen kommer, som sagt, om några månader.

Anf. 116 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Jag vill först säga att jag kommer att instämma i så måtto att jag kommer att avstå från att rösta när det gäller reservationerna nr 2 och nr 6. Skälet till att jag inte kommer att rösta på dem har att göra med att jag inte delar motiveringen även om man i delar har yrkat bifall till min motion i den delen. Jag delar inte heller helt och hållet motiveringen när det gäller reservation nr 6 till hur man vill hantera tvångsisoleringen. Jag vill också inledningsvis säga att jag välkomnar den översyn som skett av smittskyddslagen. Nya smittsamma sjukdomar utvecklas ständigt. Den nuvarande smittskyddslagen har sin grund i 1988 års smittskyddslag. Mycket har hänt sedan dess på smittskyddsområdet. Inte minst beror detta på ett ökat resande till långväga mål och den ökade internationaliseringen vad gäller utbyte av varor. Vi har en ny situation i dag som inte gällde 1987. Jag vill också framhäva det faktum att vi äntligen kan avskaffa den paniklag som bastuklubbslagen var när den instiftades 1985. Det är en skam att Sverige har haft denna lag, men alla misstag kan rättas till. Jag är glad att denna kammare nu kan ta sitt förnuft till fånga. Jag kan ändå inte låta bli att reagera på Kristdemokraternas reservation om att bibehålla bastuklubbslagen. Nej, det kan inte uteslutas att det sprids smitta på bastuklubbar. Men det gör det inte mer där än vad det gör via min dator, bögdiskon, Finlandsbåtar, badplatser, skogsdungar, restauranger eller var nu människor kan söka och ha oskyddat sex. Jag tror inte att Chatrine Pålsson tänker förbjuda vare sig datorer, Finlandsbåtar eller restauranger för att man kan ordna oskyddat sex där. Som vanligt kan man se Kristdemokraterna sticka fram sitt smutsiga homofoba ansikte, även i denna debatt. Jag är inte förvånad. Fru talman! Tyvärr, måste jag säga, kommer mitt anförande i stor utsträckning att handla om hiv. Det är inte därför att det är en viktigare eller mer angelägen sjukdom utan helt enkelt för att hiv så radikalt avviker från de andra smittsamma sjukdomarna, förutom när det gäller hepatit. Det beror helt enkelt på att inkubationstiden från att smittan erhålls till att man insjuknar i aids kan ta flera år. Vi vet inte exakt hur många år. Det kan handla om mer än tio år, det vet vi i alla fall. Vid övriga sjukdomar som omfattas av smittskyddslagen kan man endera inleda en behandling som leder till att den smittade blir frisk eller så avlider den smittade. Det är inte rimligt att samma regler ska gälla för hivpositiva som till exempel för malariapatienter. Fru talman! Jag är starkt kritisk mot regeringen och utskottets betänkande vad gäller den restriktiva syn som utskottet har på sexuellt överförbara sjukdomar, STI, eller varför inte säga könssjukdomar. Under den innevarande mandatperioden har utskottet koncentrerat sina insatser på STI på området kring denna smittskyddslag, trots att antalet nysmittade ökar dramatiskt i olika STI-sjukdomar inklusive hiv i vissa områden och utsatta grupper. Medan ungdomar, invandrare och män som har sex med män drabbas av smittsamma könssjukdomar ägnar sig socialutskottet åt att skapa lagar om hur man bäst låser in de smittade, inte hur man undviker smitta. Det tycker jag är ett lågvattenmärke i svensk bekämpning av könssjukdomar. Det är ett lågvattenmärke därför att vi har en så lång period bakom oss av framgångsrikt arbete för att förhindra smitta. Jag kommer senare i mitt anförande att ta upp min syn på en förändrad och ny hivpolitik. Målet med smittskyddslagen måste vara att förhindra att smitta förs vidare. Det är ett grundläggande synsätt. Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet för någon att sprida smitta. Det är det definitivt inte. Därför tycker jag att lagen måste baseras på att den smittade erhåller bästa information om hur man undviker smittöverföring i sina relationer, sociala kontakter och framför allt sitt sexuella umgänge. Den smittade har ett viktigt ansvar, och det är att inte sprida smittan vidare. Problemet, fru talman, är att det är tveksamt om det är den vägen som regeringen och utskottets majoritet har valt att gå. Genom att man föreslår en så restriktiv lag som man nu gör finns det en stor risk att den smittade enbart upplever utanförskap och stigmatisering. FN har i en resolution, och generalsekreteraren i en rapport, meddelat att staterna har att tillse att stigmatisering inte får ske på grund av hivinfektion eller aids. Jag är djupt bekymrad över att regeringen inte följer denna resolution utan tvärtom ytterligare vill stigmatisera hiv och aids. Jag kan konstatera att regeringen inte tagit hänsyn till vare sig världssamfundet, Europarådets rekommendationer eller klientorganisationernas synpunkter. Det är djupt beklagligt och talar inte för att det finns en gemensam uppfattning om hur vi ska bekämpa spridningen av STD-sjukdomar i framtiden, framför allt hiv. Jag är också djupt bekymrad över vad som har hänt med den gamla lagen när det gäller STI-sjukdomar och framför allt hiv. Det handlar om den typ av straff som man har utmätt i samband med att man har kommit på någon som har smittat. Det är väldigt långa straff, och jag ifrågasätter om det är den väg vi har att gå. Det är det som oroar mig väldigt mycket just nu. Fru talman! Det i den nya smittskyddsutredningen som regeringen och utskottet framhärdar i att behålla är den så kallade informationsplikten. Den regeln har varit starkt kritiserad av de hivpositiva själva och deras organisationer ända sedan den infördes 1988. Man kan naturligtvis vända på resonemanget och fråga sig om Börje Vestlund menar att det är rimligt att inte informera om sin smitta till sin partner. Det menar jag inte. Det är självklart att man ska informera om sin smitta. Men jag vänder mig emot att detta ska regleras i lagstiftning. När någon får besked om sin smitta är det en förutsättning att man inleder en lång och förtroendefull läkarkontakt. Denna läkarkontakt måste grundas på förtroende och respekt från såväl läkare som patient. Problemet med relationen mellan den hivsmittade och hans läkare är att läkaren alltid kan vidta restriktiva åtgärder bara han misstänker att den smittade inte följer de förhållningsregler som ges. Med andra ord blir det ingen normal läkare-patient-relation. Det innebär att den hivsmittade inte kan vända sig till sin läkare om han har misslyckats med att följa förhållningsregler. En annan aspekt på detta är att ansvaret för att skydda sig helt och hållet åligger den smittade. Vi kan i dag se vilka effekter det kan få. I dag har vi en omfattande smittspridning av såväl hiv som gonorré och klamydia, särskilt i storstäderna. Begreppet skyddat sex har i praktiken försvunnit. Vissa ungdomar upplever att de inte behöver skydda sig. Om någon är smittad använder den personen ju ändå skydd, tycks den allmänna uppfattningen vara. Det borde väl övertyga utskottet om att informationsplikten i det här fallet är kontraproduktiv. Tyvärr väljer utskottet att göra som strutsen, gömma huvudet i sanden och inte se verkligheten. En annan aspekt är att de personer från utsatta grupper som har haft oskyddat sex väljer att inte testa sig och därigenom riskera att få förhållningsregler som kan innebära sanktioner. Om man inte vet om sin smitta kan man heller inte få förhållningsregler och därmed kan inte sanktioner vidtas. Vi vet att en stor del av dem som har blivit smittade i Sverige har blivit smittade av personer som inte själva känner till sin smitta. Återigen bevisar detta att regler om informationsplikt riskerar att bli kontraproduktiva. Fru talman! Regeringen föreslår i sin proposition att smittskyddsläkare under vissa förutsättningar ska kunna underrätta anhöriga om smittan. Det är en betydande skärpning av tidigare lagstiftning som ganska ensidigt kommer att drabba hivpositiva. Det är ett brott mot sjukvårdens sekretessregler och ett ingrepp i den smittades personliga integritet. Sverige är det enda land i världen, möjligen tillsammans med diktaturstaten Kuba, som internerar sina hivsmittade. Förslaget till ny lag ger fortsatt möjlighet till det även när det gäller betydligt fler diagnoser. Smittskyddskommittén kom i sitt betänkande fram till att det skulle vara en tidsbegränsad tvångsisolering. Jag instämmer i detta. Det kan finnas tillfällen när man faktiskt behöver tillgripa tvångsvård, det förnekar jag inte. Men det ska vara under en kortare tid för att man sedan ska kunna överföras till frivilligvård. Denna metod används för att vårda till exempel psykiskt sjuka och missbrukare som inte har insikt om sin sjukdom eller inte kan hantera sin situation. Vid all inskränkning av människors frihet ska det finnas en ordentlig rättssäkerhet för den enskilde. Jag ifrågasätter om det är så med den nuvarande lagstiftningen. Det är vidare fastlagt i Europarådets konvention att man inte får frihetsberöva hivsmittade eller aidssjuka. Vid Europarådets session lade Sverige ned sin röst för att kunna tillämpa en strängare lagstiftning. Det hade nu varit ett lämpligt tillfälle att krypa ur den situation som gör Sverige ensamt i den demokratiska världen om att under lång tid låsa in sina hivsmittade. Visserligen ska det enligt den nya lagen finnas särskilda skäl för en förlängning av tvångsvården. Det är positivt, men det räcker inte. Det hade behövts den tidsgräns som man angav i Smittskyddskommittén. Jag är inte säker på att jag instämmer i framför allt Vänsterpartiets uppfattning. Vänsterpartiet har bytt fot i den här frågan. Hela tiden i debatten, ända fram till dess vi kom till kammaren i dag, har man hävdat denna princip. Det är tråkigt att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har hoppat av den uppfattning som man så aktivt har hävdat under hela resans gång. Det är positivt att man har kommit så här långt, men det är en bit kvar innan Sverige kan säga att man vårdar och tar hand om sina hivsmittade och inte låser in dem. När vi studerar vilka som har suttit på Gula villan kan vi konstatera att det är människor med stora missbruk och psykiska problem. Alternativt har det varit invandrare som inte har kunnat ta till sig förhållningsreglerna. Det är självklart att Sverige, som ett land som ofta utger sig för att vara ett land med human människosyn, ska erbjuda en adekvat vård för såväl missbrukare som psykiskt sjuka och inte låsa in människor som är hivpositiva. Fru talman! I min motion 2003/04:529 tar jag upp frågan om en ny hivpolitik. Den har fått en styvmoderlig behandling i utskottet. Om nu utskottet hade behagat läsa den och funderat över vad jag har sagt kanske de hade insett att jag har lite rätt. Man hade åtminstone kunnat bemöda sig om att skriva någonting tillmötesgående i det sammanhanget, men det har man inte gjort. Jag kan bara konstatera att arbetet har gått i stå. Under början av 1980-talet utvecklades fantastiska preventionsstrategier för de målgrupper som fanns då. Ingen som lämnade skolan kunde säga att man inte hade fått information om hur man skyddade sig. I gruppen män som har sex med män utvecklade man strategier som nådde de flesta, alltifrån män som levde öppet som homosexuella till män som till och med förnekade att de hade sex med andra män även om de hade det. Vi kunde skörda frukterna av detta arbete under 1990-talet då antalet nysmittade sjönk drastiskt. I dag är situationen en annan. Det finns behandling men inte bot. De så kallade bromsmedicinerna finns och den nya generationen män som har sex med män för vilka hiv inte är någon akut kris har hunnit växa upp. De har en annan syn. Blir man hivsmittad så kanske man inte dör, i varje fall inte så snabbt, tycks man resonera. I gruppen invandrare är problemen än mer komplexa, med allt från desinformation om att den som penetrerar vid samlag inte kan bli smittad till andra idéer om att just jag inte kan smittas. I gruppen heterosexuella har det aldrig funnits några utarbetade strategier. Ändå stiger antalet smittade med STI just nu mycket kraftigt. Att problemen är stora kan vi läsa om i dagstidningarna. Chatrine Pålsson har också redovisat det i sitt anförande. Infektionsläkarna är i dag bekymrade över resistenta bakterier vad gäller bland annat gonorré. Kanske ökar också antalet nysmittade med hiv. Vi har inte lyckats analysera de siffrorna än. Utskottet hänvisar enbart till sitt budgetbetänkande. Man måste ställa sig frågan: Räcker det verkligen i det här sammanhanget? Det utvecklas hela tiden nya träffpunkter. Det gäller både pojkar och flickor och inte minst i gruppen män som har sex med män. Det finns subkulturer där man glorifierar att man inte använder skydd vid sexuella kontakter. Gruppen invandrare faller lätt in i samma mönster. Vårt resande över världen ökar och vi utsätts för alltmer smitta utomlands. Men utskottet avstyrker min motion som vill ta itu med detta problem. Det kanske finns andra vägar att gå, men det redovisar inte utskottet.

Anf. 117 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag var tvungen att begära replik för jag behöver ett förtydligande från Börje Vestlund. Börje Vestlund säger att Vänsterpartiet har bytt fot när det gäller frågan om tvångsisolering. Kan det vara en missuppfattning? Vi står bakom det som Smittskyddskommittén säger om tre plus tre månader, precis med den motivtext som Börje Vestlund redovisade, det vill säga att det kan finnas vissa fall. Vad som hände i utskottet var att alla borgerliga partier hade väckt motioner där man var kritisk mot regeringens förslag. Man ville få en möjlighet till förlängning i de extrema fallen. Vi i Vänsterpartiet är alltid pragmatiska, och vi såg hellre en väldigt smal lagstiftning. Precis som Chatrine Pålsson sade är det ytterst få människor det skulle handla om. Vi tänkte att det är bättre om vi skapar en majoritet för en lagstiftning som i princip inte tillåter ytterligare förlängning. Sedan visade det sig att alla borgerliga partier backade från det, och då kunde vi driva den princip som vi naturligtvis står bakom och alltid driver. Det var ett pragmatiskt försök att göra lagstiftningen bättre för den verklighet som människor lever i. I övrigt delar vi den syn som Börje Vestlund talar om. Jag vill ha ett förtydligande, tack.

Anf. 118 Ingrid Burman (V)
Fru talman! Vänsterpartiet uttrycker i sin reservation att det ska vara synnerliga skäl och inte särskilda skäl för att en omprövning ska kunna göras. Det gör mig bekymrad över att man har hoppat av den linje som innebär att det ska vara tre plus tre månader och därefter är det slut. Det är det som gör att jag tycker att det finns anledning att kritisera även Vänsterpartiet i den här frågan.

Anf. 119 Börje Vestlund (S)
Fru talman! I vår reservation står: "Liksom Smittskyddskommittén anser vi att isolering får pågå i högst två perioder om tre månader. Om tiden för isoleringen blir så begränsad tvingar det förhoppningsvis fram behövliga insatser.". Jag förstår inte var Börje Vestlund läser.

Anf. 120 Martin Andreasson (Fp)
Fru talman! Jag läser i reservation nr 6, där man säger att man vill att det ska finnas synnerliga skäl för att kunna fortsätta isoleringen.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2004-03-31
Förslagspunkter: 30, Acklamationer: 23, Voteringar: 7

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Smittskyddslagens mål m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 1 kap. 1 och 4 §§ förslaget till smittskyddslag.
    Riksdagen antar 1 kap. 1 och 4 §§ förslaget till smittskyddslag.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motionerna 2002/03:So512 yrkande 8, 2003/04:So4 yrkande 1 och 2003/04:So571 yrkande 4.
  2. Sjukdomarna i smittskyddslagen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 1 kap. 3 § och bilagan till förslaget till smittskyddslag.
    Riksdagen antar 1 kap. 3 § och bilagan till förslaget till smittskyddslag.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motion 2003/04:So259 yrkande 4.
  3. Anmälningsförfarandet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 2 kap. 5 och 7 §§ och 9 kap. 3 § förslaget till smittskyddslag.
    Riksdagen antar 2 kap. 5 och 7 §§ och 9 kap. 3 § förslaget till smittskyddslag.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motion 2003/04:So6 yrkande 3.
    • Reservation 1 (mp)
  4. Informationsplikt

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 2 kap. 2 § förslaget till smittskyddslag.
    Riksdagen antar 2 kap. 2 § förslaget till smittskyddslag.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motionerna 2003/04:So4 yrkande 2, 2003/04:So6 yrkande 4 och 2003/04:So568 yrkande 22.
    • Reservation 2 (mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1200321
    m410014
    fp37029
    kd27006
    v200010
    c18004
    mp01304
    Totalt26313568
    Ledamöternas röster
  5. Förhållningsregler

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 4 kap. 2 och 3 §§ förslaget till smittskyddslag.
    Riksdagen antar 4 kap. 2 och 3 §§ förslaget till smittskyddslag.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motion 2003/04:So6 yrkandena 5 och 6.
    • Reservation 3 (mp)
  6. Underrättelse till närstående

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 4 kap. 8 § förslaget till smittskyddslag.
    Riksdagen antar 4 kap. 8 § förslaget till smittskyddslag.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motionerna 2003/04:So1 yrkande 2 och 2003/04:So4 yrkandena 3 och 5.
    • Reservation 4 (v, mp)
  7. Uppföljning och utvärdering

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 1 kap. 7 § förslaget till smittskyddslag.
    Riksdagen antar 1 kap. 7 § förslaget till smittskyddslag.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motion 2003/04:So1 yrkande 3.
  8. Tvångsåtgärder för olika sjukdomar

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So5 yrkande 1.
    • Reservation 5 (fp)
  9. Tvångsundersökning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 3 kap. 2 § och 9 kap. 4 § första stycket förslaget till smittskyddslag.
    Riksdagen antar 3 kap. 2 § och 9 kap. 4 § första stycket förslaget till smittskyddslag.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motion 2003/04:So5 yrkande 5.
  10. Fortsatt isolering

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 5 kap. 5 § förslaget till smittskyddslag med den ändringen att lagrummet ges den lydelse som framgår av Utskottets lagförslag, se bilaga 5.
    Riksdagen antar 5 kap. 5 § förslaget till smittskyddslag med den ändringen att lagrummet ges den lydelse som framgår av Utskottets lagförslag, se bilaga 5.
    Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:30 i denna del och motionerna 2003/04:So2 yrkande 2, 2003/04:So3 yrkande 2 och 2003/04:So5 yrkande 3 och avslår motionerna 2002/03:So259, 2003/04:So1 yrkande 1, 2003/04:So6 yrkandena 1 och 2 och 2003/04:So259 yrkande 1.
    • Reservation 6 (v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 6 (v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1200321
    m410014
    fp37029
    kd27006
    v020010
    c17104
    mp01304
    Totalt24234568
    Ledamöternas röster
  11. Stödperson

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So259 yrkande 2.
  12. Psykiatrisk och medicinsk kompetens

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So7 yrkande 1.
    • Reservation 7 (kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 7 (kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1230021
    m410014
    fp39009
    kd02607
    v200010
    c18004
    mp13004
    Totalt25426069
    Ledamöternas röster
  13. Särskild straffbestämmelse

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So259 yrkande 3.
  14. Ansvarsfrihet vid samtycke

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So4 yrkande 4 och 2003/04:So6 yrkande 8.
  15. Objektinriktade åtgärder

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 9 kap. 14 och 15 §§ förslaget till lag om ändring i miljöbalken.
    Riksdagen antar 9 kap. 14 och 15 §§ förslaget till lag om ändring i miljöbalken.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motionerna 2003/04:So2 yrkande 3 och 2003/04:So6 yrkande 10.
    • Reservation 8 (mp)
  16. Smittskyddsläkarens roll

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 6 kap. 2 och 5 §§ förslaget till smittskyddslag.
    Riksdagen antar 6 kap. 2 och 5 §§ förslaget till smittskyddslag.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motion 2003/04:So6 yrkande 7.
    • Reservation 9 (mp)
  17. Sekretess i samband med beslut om isolering

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 7 kap. 2 § förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
    Riksdagen antar 7 kap. 2 § förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motionerna 2003/04:So3 yrkande 3 och 2003/04:So5 yrkande 4.
    • Reservation 10 (m)
    • Reservation 11 (fp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 10 (m)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1230021
    m041014
    fp00399
    kd27006
    v200010
    c18004
    mp13004
    Totalt201413968
    Ledamöternas röster
  18. Sekretess i samband med beslut om tvångsundersökning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So3 yrkande 1.
    • Reservation 12 (m)
  19. Bastuklubbar och andra liknande verksamheter

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar förslaget till lag om upphävande av lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter.
    Riksdagen antar förslaget till lag om upphävande av lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motionerna 2002/03:L318 yrkande 21, 2002/03:So261, 2002/03:So311, 2002/03:So512 yrkande 7, 2002/03:Ub556 yrkande 11, 2003/04:So7 yrkande 2, 2003/04:So259 yrkande 5 och 2003/04:So571 yrkande 3.
    • Reservation 13 (kd)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 13 (kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1230021
    m410014
    fp36309
    kd02706
    v200010
    c18004
    mp13004
    Totalt25130068
    Ledamöternas röster
  20. Laboratorietester m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 2 kap. 6 och 7 §§ förslaget till smittskyddslag.
    Riksdagen antar 2 kap. 6 och 7 §§ förslaget till smittskyddslag.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del och avslår motion 2003/04:So1 yrkandena 5 och 6.
    • Reservation 14 (v)
  21. Information m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So6 yrkande 9.
    • Reservation 15 (mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 15 (mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1230021
    m410014
    fp39009
    kd26007
    v200010
    c18004
    mp01304
    Totalt26713069
    Ledamöternas röster
  22. Ekonomiska konsekvenser

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2003/04:So7 yrkande 3.
    • Reservation 16 (kd)
  23. Statens folkhälsoinstituts roll

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2003/04:So1 yrkande 4, 2003/04:So2 yrkande 1, 2003/04:So5 yrkande 2, 2003/04:So214 och 2003/04:So529.
    • Reservation 17 (c, fp, v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 17 (c, fp, v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1210023
    m410014
    fp03909
    kd27006
    v119010
    c01804
    mp01304
    Totalt19089070
    Ledamöternas röster
  24. Lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar det av utskottet i bilaga 6 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.
    Riksdagen antar det av utskottet i bilaga 6 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet.
  25. 8 kap. 2 § förslaget till smittskyddslag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 8 kap. 2 § förslaget till smittskyddslag med den ändringen att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5 kap. 7 §".
    Riksdagen antar 8 kap. 2 § förslaget till smittskyddslag med den ändringen att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5 kap. 7 §".
    Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:30 i denna del.
  26. 8 kap. 5 § förslaget till smittskyddslag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 8 kap. 5 § förslaget till smittskyddslag med den ändringen att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5 kap. 7 §".
    Riksdagen antar 8 kap. 5 § förslaget till smittskyddslag med den ändringen att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5 kap. 7 §".
    Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:30 i denna del.
  27. 8 kap. 6 § förslaget till smittskyddslag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 8 kap. 6 § förslaget till smittskyddslag med den ändringen att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5 kap. 7 §".
    Riksdagen antar 8 kap. 6 § förslaget till smittskyddslag med den ändringen att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5 kap. 7 §".
    Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:30 i denna del.
  28. 8 kap. 9 § förslaget till smittskyddslag

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 8 kap. 9 § förslaget till smittskyddslag med den ändringen att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5 kap. 7 §".
    Riksdagen antar 8 kap. 9 § förslaget till smittskyddslag med den ändringen att orden "5 kap. 8 §" ersätts av "5 kap. 7 §".
    Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:30 i denna del.
  29. Karantänslagen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar 14 § första stycket 2 förslaget till lag om ändring i karantänslagen (1989:290) med den ändringen att ordet "enligt" mellan "5 kap. 1 §" och "smittskyddslagen" utgår.
    Riksdagen antar 14 § första stycket 2 förslaget till lag om ändring i karantänslagen (1989:290) med den ändringen att ordet "enligt" mellan "5 kap. 1 §" och "smittskyddslagen" utgår.
    Därmed bifaller riksdagen delvis proposition 2003/04:30 i denna del.
  30. Lagförslagen i övrigt

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till
    1. smittskyddslag,
    2. lag om ändring i miljöbalken,
    3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
    4. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),
    5. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
    6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
    7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,
    8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
    9. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
    10. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
    11. lag om ändring i lagen (1988:1473) om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål,
    12. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
    13. lag om ändring i karantänslagen (1989:290),
    14. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
    15. lag om ändring i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård,
    16. lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring,
    17. lag om ändring i lagen (1997:982) om anmälan av vissa allvarliga sjukdomar,
    18. lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
    19. lag om ändring i lagen (1998:544) om vårdregister,
    20. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård,
    21. lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet
    i den mån lagförslagen inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan.

    Riksdagen antar regeringens förslag till
    1. smittskyddslag,
    2. lag om ändring i miljöbalken,
    3. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,
    4. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511),
    5. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
    6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
    7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,
    8. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
    9. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
    10. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
    11. lag om ändring i lagen (1988:1473) om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål,
    12. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
    13. lag om ändring i karantänslagen (1989:290),
    14. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
    15. lag om ändring i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård,
    16. lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring,
    17. lag om ändring i lagen (1997:982) om anmälan av vissa allvarliga sjukdomar,
    18. lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
    19. lag om ändring i lagen (1998:544) om vårdregister,
    20. lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård,
    21. lag om ändring i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet
    i den mån lagförslagen inte omfattas av vad utskottet föreslagit ovan.

    Därmed bifaller riksdagen proposition 2003/04:30 i denna del.