Ny räddningstjänstlagstiftning, m.m.

Godmiddag herr talman! Jag hoppas att förmiddagen har varit god. Jag skulle just säga att det är roligt att försvarsministern är här, men hon har precis lämnat kammaren när vi ska börja debattera. Herr talman! Vi ska nu debattera en ny räddningstjänstlagstiftning. Det är en del i ett större paket som hanterar trygghet och säkerhet. Här slås det mycket tydligt fast vilken som är statens roll, vilken som är kommunernas roll och inte minst vilken som är den enskildes roll. Det görs mycket precist på alla områden utom när det gäller sotningen. När det gäller sotningen finns det ett gammalt monopol i botten som spökar. Vi vet ju alla hur svårt Socialdemokraterna har att göra sig av med monopol. Därför, herr talman, kommer sotningen även framöver att ha förmyndarsamhällets stämpel på sig, trots att man har utrett frågan i nästan 20 år. Nu säger Socialdemokraterna att enskilda ges rätt att sota själv. Ja, så är det, efter ett godkännande från kommunen. Då kan man fråga sig vilka kriterier kommunen ska agera efter när man ska ge tillstånd att sota själv. Det kommer att leda till en godtycklighet över landet. Jag vågar påstå att i många kommuner kommer man inte att ge tillstånd att sota själv. Framför allt i socialdemokratiska kommuner har man en tendens att mer beakta personalens väl och ve i stället för medborgarnas. Sedan ska vi inte glömma bort att sotningen ganska ofta kan vara en inkomstkälla för kommunen, speciellt om man kan sätta priset själv, och det kan man ju i det här förslaget. Jag skulle vilja ställa en fråga till Socialdemokraterna. Varför har ni så liten tilltro till medborgarna? Det är ju medborgarna som i många fall faktiskt har valt just er. Det är klart att fastighetsägarna kommer att sköta sotningen på ett snyggt sätt. En villaägare kommer att se till att hans villa är ordentligt sotad. Förutom säkerhetsaspekterna finns det ju en ekonomisk dimension i detta. En välskött fastighet betingar ett högre värde. Därför kommer man att sköta det. Skulle kommunen ta ett steg tillbaka kommer försäkringsbolagen att ta ett steg framåt. Om det inte blir lagstadgat med kommunen som överrock när det gäller att kontrollera sotningen, kommer naturligtvis försäkringsbolagen att föra in en klausul i försäkringsbreven där man säger att utan en adekvat sotning gäller inte försäkringen. Alla bör ges möjlighet att själv bestämma över sin sotning, menar vi moderater. Herr talman! Sedan finns det alltid en liten grupp människor som inte kommer att sköta sig. Det finns ju alltid i alla sammanhang. Det finns dåliga fastighetsägare och dåliga hyresvärdar som säkert inte kommer att följa detta. Men då, och först då, ska kommunen gripa in. Kommunen ska använda sin myndighetsutövning för att trygga och säkra för folk. Kommunen ska inte använda sin myndighetsutövning för att trakassera vanligt, hyggligt folk. Det brukar vi moderater alltid hävda i alla sammanhang. Kommunen ska koncentrera sig på sina huvuduppgifter och gripa in där det behövs, inte annars. Här går den stora skiljelinjen mellan oss moderater och Socialdemokraterna. Herr talman! Låt mig så ta upp någonting som är ytterligt allvarligt. Den 1 januari 2004 införs den här nya lagen. Det är om sex veckor. Vi har alla fått brev från sotare som talar om att de inte kommer att klara detta. Med det regelverk som finns kan de inte säga upp personal på ett reglementsenligt sätt på sex veckor. I ett brev som jag har fått talar en sotarmästare om att han kommer att tvingas gå i konkurs eftersom han inte klarar att avveckla så mycket folk på sex veckor. När vi har väntat i nästan 20 år på den här ändringen borde vi ha kunnat vänta i sex månader till. För visst är det ofattbart att Sveriges riksdag stiftar lagar som driver vanligt, hyggligt folk i konkurs. Nu kommer säkert någon socialdemokrat att säga att jag själv har varit med om det. Ja, det har jag, herr talman. Jag vet inte om jag ska skylla på min bristande rutin eller min ringa ålder. Men det är allvarligt talat faktiskt inte min sak att bevaka detta. Ministern har till sitt förfogande en stor, gedigen administrativ organisation. Man borde inte har gjort ett sådant här misstag. Jag skäms, herr talman, och här finns andra som borde sitta med blossande röda kinder. Det gäller inte minst ministern, och varför inte Britt-Marie Lindkvist som brukar säga att hon är sotarnas bästa vän. Rodnar inte du under den vackra solbrännan? Herr talman! Jag yrkar bifall till den moderata reservationen. Innan jag gick ned hit slog det mig att jag kanske ska säga några få ord om avsnittet som heter geografisk avgränsning. Det handlar framför allt om fartyg till sjöss. Vem ska vara räddningsledare om en olycka eller en brand uppstår där? Händer olyckan ute till sjöss är det staten via Räddningsverket som tillsätter en räddningsledare. Bogseras båten in i en hamn, vilket är det naturliga, föreslås här att kommunens räddningsledare ska ta över. Vi vill att samma räddningsledare som har påbörjat en insats också ska avsluta den. Det är ganska elementärt att den riktigt svaga punkten i sådana här sammanhang människor emellan är överlämnandet. Det är då man riskerar att tappa information. Jag yrkar alltså bifall till den moderata reservationen.

Herr talman! Försvarsutskottet har behandlat frågan om konkurrens inom sotningsväsendet på varenda riksmöte sedan 1986. Utredning efter utredning har tittat på frågan och föreslagit en avveckling av detta legala monopol - faktiskt ett av Sveriges sista. Konkurrensutsättning, avreglering och den enskilde fastighetsägarens ansvar har varit samlande begrepp både för regering och för opposition. Så sent som för ett år sedan anförde ett enigt försvarsutskott att det inte längre fanns skäl att invänta de utvärderingar som regeringen hänvisar till för att kunna avveckla det så kallade sotningsmonopolet. Regeringen borde därför snarast återkomma till riksdagen med förslag om en avveckling. Likväl står vi nu här med ett förslag till ny lagstiftning för räddningstjänsten som innebär att monopolet i allt väsentligt lever vidare. Kommunen ska alltjämt svara för att sotning sker av fasta förbränningsanordningar och rökkanaler. Uppgiften kan, precis som i dag, överlåtas på en enskild entreprenör. Men hur det ska ske, om det ska ske och i vilken utsträckning det ska ske kommer även framgent att bestämmas av kommunen. Det enda nya är att kommunerna får medge att fastighetsägaren själv eller någon annan på hans uppdrag genomför arbetet. Enligt specialmotiveringen understryks dock att sådant medgivande inte får ges generellt utan att prövning ska ske i varje enskilt fall. Tunga remissinstanser som Konkurrensverket och Svenska kommunförbundet är djupt kritiska. Eftersom den nya lagen inte kommer att påverka de befintliga avtalen mellan kommunerna och skorstensfejarna bedömer man att det kommer att dröja upp till 25 år innan en konkurrensutsättning skett av tjänsterna, det vill säga om kommunerna är intresserade av att handla upp sotningen i fri konkurrens. Det finns ingenting som hindrar dem från att fortsätta utföra arbetet i egen regi. Dessutom kommer den konkurrens som eventuellt uppstår genom upphandlingar i en avlägsen framtid aldrig att kunna mäta sig med en avreglering. Om ansvaret lades på de enskilda fastighetsägarna skulle det ske hundratusentals upphandlingar varje år med kontinuerlig press på priser, kvalitet och service. Herr talman! Offentlig upphandling i stora volymer är en fattig ersättning för den fria marknaden. Hur samhället organiserar sotningen är ingen dussinfråga. För enskilda och hela vår samhällsekonomi är det stora belopp som står på spel. Enbart det slopade kravet på sotning av hushållets imkanaler antas årligen spara upp emot 300 miljoner kronor. Mot denna bakgrund och mot bakgrund av det faktum att samtliga riksdagspartier så sent som för ett år sedan inget hellre önskade än en avreglering måste man fråga sig vad som har hänt. Varför har Socialdemokraterna givit avkall på sin övertygelse att enskilda själva kunde ta ansvar för sotningen? Varför har Centerpartiet, som drivit denna fråga intensivt under många år, plötsligt ändrat uppfattning? För mindre än ett år sedan gick försvarsutskottets ordförande Eskil Erlandsson ut med kravet att stoppa sotningsmonopolet nu. Han sade att Centerpartiet var trött på regeringens förhalning av frågan. Herr talman! All denna ackumulerade politiska frustration, all denna väntan och trängtan och sedan tystnad från de partier som nu bildar front för monopolets bevarande - varför är det så? Från detaljstyrning till målstyrning - så lyder en av mellanrubrikerna i propositionens inledning. Likväl är det tydligt att denna övergång i synsätt sker både ryckigt och tvehågset. Förutom den obetydliga uppluckringen av sotningsmonopolet föreslås ett avskaffande av brandsynen. I stället ska fastighetsägaren föra en egen dokumentation över sitt brandskydd. Med reservation för att detta för många fastighetsägare kan bli både omfattande och komplicerat och därmed dyrt är förslaget ändå acceptabelt. Vad som däremot är mer betänkligt är att dokumentationskraven inte utesluter fortsatt avgiftsbaserad brandskyddskontroll, eller som saken uttrycks i propositionen: Till skillnad från vad som gäller i dag ska det inte finnas någon skyldighet att göra besök på platsen. Hur kommunen administrerar sin tillsyn ska således vara en kommunal angelägenhet. Måhända är jag misstänksam i överkant, men jag inbillar mig att många kommuner i valet mellan hängslen och livrem kommer att välja både och. Om fastighetsägare drabbas av både dokumentationskravet och avgifter för brandskyddskontroll blir det en ökad i stället för minskad börda på fastighetsägarna. Min misstänksamhet accentueras av att många kommuner i remissrundan för sin del ansett att även granskningen av branddokumentationen skulle kunna avgiftsbeläggas - ett förslag som föga förvånande togs upp i Vänsterpartiets reservation. Herr talman! I förslaget till lag om skydd mot olyckor görs många och viktiga avvägningar mellan brandskyddets kostnader, dess effekter och enskilda människors förmåga att ta ansvar under frihet. Även om vissa framsteg görs från ett liberalt perspektiv kan förslaget inte betecknas som vare sig djärvt eller framsynt. Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Låt mig få börja med att yrka bifall till reservation 3 under punkt 1. Jag vill också uttrycka min glädje över att ministern är närvarande här i kammaren nu när vi ska debattera den nya räddningstjänstlagstiftningen. Med den nu föreslagna reformerade räddningstjänstlagstiftningen övergår styrningen av skyddet mot olyckor från detaljstyrning till målstyrning. Staten kommer genom Statens räddningsverk och länsstyrelserna att ha ansvar för tillsynen av kommunens verksamhet vad avser skyddet mot olyckor. Kommunerna å sin sida blir skyldiga att utforma verksamhetsmål och handlingsprogram för att säkerställa skyddet mot olyckor. Kommunerna blir också skyldiga att undersöka de olyckor som inträffat och som har lett till en räddningsinsats. Undersökningen ska i skälig omfattning ge svar på frågorna varför och hur olyckan kunde hända, allt för att kunna minimera framtida liknande olyckor. Kommunen kommer också i fortsättningen att ha tillsynsansvaret för att lagen efterlevs av de enskilda i kommunen. Men, herr talman, även den enskilde har ett primärt ansvar för att skydda liv och egendom och för att inte orsaka olyckor. En skriftlig redogörelse för brandskyddet i byggnader där särskilda krav kan ställas ska lämnas till kommunen. Lagen lyfter också fram varje enskilds skyldighet att varna och tillkalla hjälp. Kristdemokraterna ställer sig bakom den nya räddningstjänstlagen i stora delar, även om vi upplever att regeringen inte vågat eller velat ta steget fullt ut i vissa delar, exempelvis avskaffandet av sotningsmonopolet. Ett fåtal av riksdagens politikområden har blivit så grundligt utredda och undersökta som just sotningsmonopolet. Sedan 1985 har utredningar, betänkanden och skrivelser avlöst varandra i frågan utan att den fått en slutgiltig lösning. Regeringen väljer också i den här propositionen att passa och inte avskaffa sotningsmonopolet. Det här tycker vi kristdemokrater är mycket olyckligt. Herr talman! Lagen föreskriver klart skyldigheter för ägare eller nyttjanderättsinnehavare till byggnader och andra anläggningar att i skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning och att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand, allt enligt 2 kap. 2 § i räddningstjänstlagen. Det åvilar respektive kommun att utföra tillsyn så att lagen efterlevs. För tillsynsbesöket enligt denna paragraf äger kommunen rätt att ta ut en avgift. Även en ägare eller nyttjanderättsinnehavare som bedriver verksamhet som kan innebära fara för olycka eller orsaka allvarliga skador på människor eller miljö är skyldig att i skälig omfattning vidta nödvändiga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador, allt enligt 2 kap. 4 § i räddningstjänstlagen. Även för den här typen av verksamhet har kommunen tillsynsansvaret. Men för tillsynsbesök enligt 4 § ger inte lagen kommunen rätt att ta ut någon avgift. Varför finns denna skillnad? Jag vill gärna att ministern ger mig en förklaring till varför ett tillsynsbesök enligt 2 § ger kommunen rätt att ta ut en avgift medan ett besök enligt 4 § inte gör det. Jag har svårt att se någon logisk förklaring. Handlar det om en miss i skrivandet av lagtexten bör detta, enligt min mening, rättas till så fort som möjligt, helst innan lagen träder i kraft. Herr talman! Kommunerna har enligt den nya lagen skyldighet att utforma verksamhetsmål och handlingsprogram för att säkerställa skyddet mot olyckor. Respektive länsstyrelse har tillsynsansvaret för att kommunen fullföljer sina skyldigheter. För att handlingsprogrammen i de olika kommunerna i länet ska bli så lika och heltäckande som möjligt borde, enligt kristdemokratisk mening, respektive länsstyrelse ges möjlighet att yttra sig över dessa handlingsprogram innan de fastställs. Ett sådant förfarande skulle enligt vår mening väsentligt minska byråkratin. Herr talman! I det nya förslaget ger regeringen kommunerna möjlighet att bevilja en enskild fastighetsägare rätten att själv utföra sotning på sin anläggning. Vi tycker att det är bra, men möjligheten till medgivandet måste ha föregåtts av ett aktivt val från fastighetsägaren, vilket vi tycker är något märkligt. Kristdemokraterna menar att kommunen i stället borde informera fastighetsägaren om att möjligheten finns att själv utföra sotning och på vilka typer av anläggningar som detta är möjligt. Informationen skulle lämpligen kunna lämnas i samband med att kommunen fullgör sin skyldighet att lämna information om vad den nya lagen kräver av den enskilde fastighetsägaren, både vad gäller sotning och avskaffandet av det obligatoriska kravet på rengöring av imkanaler. Vad gäller rengöring av imkanaler anser vi att kommunen aktivt bör informera de enskilda fastighetsägarna om att de även i fortsättningen kan få dessa rengjorda genom kommunens försorg. Detta skulle, menar vi, kunna innebära en lösning också på den oro som de småföretagare känner som i dag utför denna tjänst. De har reagerat just mot den snabba avvecklingen av verksamheten. Ett bifall till Kristdemokraternas reservation är en möjlig väg att skingra deras oro. Herr talman! Enligt det nya lagförslaget avvecklas den tidigare brandsynen och ersätts med en ny tillsynsordning. Tillsynen ska även i fortsättningen ske på lokal, regional och central nivå av kommunen, länsstyrelsen och Statens räddningsverk. Lagen föreskriver tydligt kommunens skyldighet att informera och ge råd till den enskilde om de krav som den nya lagen ställer. Kristdemokraterna menar att det är viktigt att hög säkerhet och kvalitet bibehålls. Brandsäkerheten och övrig säkerhet mot olyckor får inte äventyras med det nya lagförslaget. Vi menar att kommunens möjlighet att utföra stickprovskontroller inte helt klart framgår i det nya förslaget, vilket det borde göra. Herr talman! Det nya lagförslaget kommer enligt regeringen inte att innebära ökade kostnader för kommunerna. Regeringen avser också att genomföra en uppföljning av reformen år 2007. I betänkandet framgår inte om kommunerna kommer att bli kompenserade för eventuella ökade kostnader. Ökat kommunalt ansvar innebär oftast ökade kostnader. Det är inte bara Stockholmsregionen som brottas med stora ekonomiska problem. Pajala kommun i Norrbotten till exempel, min födelsekommun, måste i dag låna till driften av äldreomsorg, barnomsorg och övrig kommunal verksamhet. Snart sagt alla Sveriges kommuner har samma bekymmer. Kommunerna orkar inte med att staten övervältrar mer kostnader på dem. Därför menar vi kristdemokrater att om kommunerna får ökade kostnader på grund av den nya räddningstjänstlagen måste regeringen kompensera kommunerna. Det här anser vi klart bör framgå i beslutet om den nya räddningstjänstlagen.

Herr talman! Vänsterpartiet anser att förslaget till ny räddningstjänstlagstiftning i stort är bra. Det är mindre detaljerat och ger möjligheter för kommunerna att anpassa verksamheten efter sina behov. Det förebyggande brandskyddet lyfts upp. Det är bra. Men på några punkter delar vi inte regeringens och utskottets syn. Regeringen bör i de avseendena snabbt återkomma med förslag till vissa ändringar. Enligt den gamla lagen genomfördes brandsyn. Detta brandsynsinstitut tas nu bort. I stället ska ägarna eller den som använder byggnader eller andra anläggningar där det finns risker lämna skriftlig redogörelse för brandskyddet. Redogörelsen ska lämnas till kommunen som då ska utöva tillsynen över anläggningen. Jag har inget i sak emot den här förändringen. Den klargör den enskildes ansvar för brandskyddet. Men i den nuvarande räddningstjänstlagen beskrivs de objekt där man ska förrätta regelbunden brandsyn. Där finns förutom de särskilt brandfarliga verksamheterna som industrier och upplag även hotell, barnstugor, bostäder för äldre och handikappade och så vidare. Regeringen skriver i propositionen vad gäller de objekt som ska omfattas av dokumentationskravet att de som nu omfattas av brandsynen kan vara en utgångspunkt. Regeringen skriver vidare att de objekt som mer sällan omfattas av brandsyn och som befinner sig på en lågrisknivå inte borde åläggas en obligatorisk redovisning. Regeringen valde alltså att inte utgå ifrån de objekt som i dag har brandsyn utan har ett snävare begrepp. Jag delar inte den synen. När den nya lagen ska börja verka är det av stor betydelse att inget ramlar mellan stolarna. När man i den gamla lagen beskrev objekten - jag gissar att lagen antogs av förnuftiga personer som vi här - var det för att de krävde brandsyn. Det är olyckligt att ta bort det innan man har prövat frågan. Det är svårt att utifrån propositionen veta vilka objekt som regeringen avser. Även objekt inom ett lågriskområde som omfattar många människor bör naturligtvis omfattas av dokumentationskravet. Regeringen ska göra en utvärdering om fem år av hur den nya lagen har tillämpats. Vi tycker att till dess att man gör det ska de objekt som fanns i den gamla brandsynen finnas kvar. Om man anser att vissa av objekten kan tas bort kan man ta bort dem efter översynen. En försiktighetsprincip bör gälla, tycker jag. Därför föreslår vi att riksdagen inte bifaller utskottets förslag i den här delen utan att regeringen får i uppdrag att återkomma med förslag i enlighet med vår motion Fö7 yrkande 1. Det gläder mig att försvarsministern är här. Jag hoppas att hon tar till sig synpunkterna. Man ska ju också göra tillämpningsföreskrifter med anledning av lagen. Jag hoppas att försvarsministern nogsamt har lyssnat. Kanske ger det resultat i det arbetet. Herr talman! Ingen i denna sal är ovetande om den ansträngda ekonomi som kommunerna befinner sig i. Vi hörde just exempel från Norrbotten. Det finns fler exempel. I dag är verksamheten kring brandsynen självfinansierad. I förslaget till räddningstjänstlag som nu ligger på riksdagens bord får kommunen inte med avgifter täcka den tillsynsverksamhet som sker med brandskyddsdokumentationen som grund. Min uppfattning är att tillsynsverksamheten och granskningen av brandskyddsdokumentationen måste få finansieras via avgifter på samma sätt som i dag. I den nya lagen får kommunerna bara finansiera sin verksamhet med avgifter när man fysiskt besöker en plats och gör en brandkontroll. Hur många besök som behöver göras är inte klart ännu. Men kommunerna bör inte få ekonomiskt sämre möjligheter att sköta brandskyddet än vad de har i dag. De nya rutinerna innebär att det blir mer administrativa åtgärder än förut. Det blir alltså mer arbete vid skrivbord och datorer än vid de nuvarande rutinerna, och detta får man alltså inte ta betalt för. I Göteborgsregionen, som omfattar Göteborg, Härryda, Mölndal, Kungsbacka och Partille, beräknas man tappa 25-30 % av intäkterna om detta förslag genomförs. Det motsvarar 1-1,2 miljoner kronor, vilket i sin tur ungefär kan motsvara lönerna för tre inspektörer. Med den ekonomi kommunerna har och de bekymmer som finns runtom i landet är det väldigt svårt att täcka ett sådant underskott. Med tanke på att den nya lagen skulle modernisera brandskyddet och satsa på just den förebyggande verksamheten tycker jag att det känns kontraproduktivt att kommunerna inte får lov att finansiera det som förut var finansierat. Tillsynsverksamhetens volym och kvalitet måste utgå från riskerna och inte från den kommunala ekonomin. Därför föreslår jag att denna tillsynsverksamhet och granskning får finansieras med avgifter, såsom föreslås i motionens andra yrkande. Fru talman! Vänsterpartiet har också synpunkter på sekretess i väntan på ambulans - IVPA, som det förkortas. Sjukvårdspersonal omfattas av sträng sekretess. I utredningen SOU 2002:10, som ligger till grund för detta förslag om ny räddningstjänstlag, föreslogs att sekretess ska införas i räddningstjänstlagstiftningen inklusive i det arbete som sker i väntan på ambulans. Det är alltså ett avtal mellan kommun och landsting som är grunden. Samarbetet har pågått under några år och innebär att räddningstjänsten kan utföra akuta åtgärder just i väntan på att sjukvården hinner fram. Regeringen föreslår att sekretess ska gälla hos kommuner och statliga myndigheter i utövandet av räddningsinsatser, undersökningar av olyckor eller tillsyn, för uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Det här är jättebra. Men i regeringens förslag finns inte tillfällena i väntan på ambulans med. Det betyder i klartext att räddningspersonal inte får berätta vad de sett hos en person i samband med en räddningsinsats men väl i samband med att man enligt detta avtal med landstinget har hjälpt till med defibrillering, gett syrgas eller genomfört andra första-hjälpen-insatser hos samma person. Det här är inte logiskt och inte trovärdigt. Regeringen skriver att frågan om sekretess vid sådana här tillfällen är av komplex natur. Jag förstår inte riktigt hur den kan vara av komplex natur. Utskottet påtalar att regeringen ska återkomma om problem uppstår. Men detta är ju ett reellt problem redan i dag. Det visas till exempel av att Landstingsförbundet har skrivit ett brev till oss i utskottet och påtalat att detta är av stor vikt för allmänhetens förtroende för räddningstjänsten när den larmas IVPA. Allmänheten vet att sjukvårdens personal har sekretess, och när nu räddningstjänsten hjälper till förutsätts det naturligtvis att denna i sådana situationer också omfattas av sekretessen. Nu när alla andra områden ska ingå i sekretessen är det inte bra att den här biten trillar mellan stolarna. Utskottet säger att regeringen ska återkomma när det finns behov och när man ser problem. Men då är ju skadan redan skedd. Eftersom det är viktigt att de här frågorna får en lösning anser jag att regeringen ska återkomma till riksdagen med den här frågan. Jag hoppas att försvarsministern har lyssnat även på detta, för jag tycker att det är en oerhört väsentlig fråga att få löst. Jag yrkar bifall till vår reservation, nr 4.

Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren, åhörare och protokollsläsare! Sotningsmonopolet har som tidigare sagts diskuterats i snart 20 år här i riksdagen. Det är lite märkligt, när det samtidigt har funnits en stor samsyn om att detta är ett otidsenligt monopol som bör avvecklas. Regeringen har förhalat och förhalat den här frågan år efter år, ibland med de mest besynnerliga argument. Nu senast, förra året, var man tvungen att avvakta utvärderingen av avregleringen av taxibranschen - som om det skulle ha någon som helst relevans för sotningsmonopolets vara eller inte vara! När så förslaget om förändringar äntligen kommer är det ett förslag som innebär förbättringar; det ska erkännas. Men det innebär små förbättringar - mycket små förbättringar. Det är inte den avreglering som riksdagen tidigare har beslutat om. Kommunen har ett fortsatt ansvar. Rengöring, sotning och kontroll av brandskyddet är väldigt viktiga saker. De skulle dock kunna utföras av certifierade kontrollanter, och sotning skulle kunna utföras av sotare som fastighetsägaren själv har valt. Det väsentliga är att arbetet blir fullgott utfört och att tillsyn och kontroll fungerar på ett tillfredsställande vis. Fastighetsägare ges ju ansvaret att till exempel välja elektriker med behörighet, trots att vi vet att elfel i dag orsakar betydligt fler bränder än felaktigt hanterade eldstäder och rökgångar. Det här borde kunna leda till ett förslag om att monopolisera hela elbranschen med samma argumentation som den som ligger till grund för att behålla sotningsmonopolet. Men ett sådant kommer regeringen inte med, och det är inte så konstigt. Man vet ju att det inte skulle förändra eller minska antalet bränder. Sotningsmonopolet ter sig därför vid en jämförelse som omodernt och onödigt. Fru talman! När det här förslaget väl kommer efter åratal av förhalande, fördröjande och argumenterande har regeringen så bråttom med ikraftträdandet att man knappt kan sitta stilla. Lagen ska träda i kraft om bara drygt sex veckor. Ser man till konsekvenserna för sotningsbranschen förstår var och en att detta medför problem, framför allt i storstäderna. Många företagare har där arbetat med bland annat sotning av imkanaler, vilket man enligt det här förslaget inte längre ska behöva göra. Det innebär att en stor del av personalstyrkan i flera företag kommer att bli övertalig och inte ha några arbetsuppgifter. Med sex veckors framförhållning och den lagstiftning vi har om hur man får avskeda folk kommer detta att ligga till grund för flera konkurser. Fru talman! Jag tycker att det är onödigt att när man i elfte timmen väl kommer till skott så ska ikraftträdandet ske med så kort varsel. Man kan inte hantera människor på det här sättet. Detta är inte bra, fru talman. Mot den bakgrunden yrkar vi i Miljöpartiet bifall till reservation 5.

Fru talman! Jag lärde mig en gång för många år sedan, och jag vidhåller att det är en bra metod, att när man ska genomföra något nytt - det här är en ny lag som heter Lag om skydd mot olyckor - så är upprepning väldigt bra. Jag kommer alltså här i talarstolen att upprepa en del av vad de andra har sagt, men det får ni stå ut med. Lär er gärna av det! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Den gällande räddningstjänstlagen från 1987 har kritiserats för att vara detaljreglerad. I vissa kommuner har det varit svårt att bygga upp räddningstjänsten efter hur förhållandena har varit i den egna kommunen. Den nya lagen utgår från det nationella målet att ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor utifrån lokala förhållanden ska uppnås i landet. När man säger lagen om skydd mot olyckor sätter de flesta likhetstecken med förebyggande arbete. Men så är det inte alls. Nya lagen tar sin utgångspunkt i en tänkbar olycka och spänner sedan över hela processen, från förmågan att förhindra den, via den skadeavhjälpande insatsen till kunskapsåterföring från en olycksutredning. De nationella målen bryts ned i kommunala verksamhetsmål som formuleras i handlingsprogram som kommunerna ska upprätta vad gäller dels förebyggande åtgärder mot de risker för olyckor som finns i kommunen och som kan leda till räddningsinsatser, dels räddningstjänst. I programmet ska också anges vilken förmåga kommunerna har och avser att skaffa sig för att kunna göra dessa insatser. Dessa handlingsprogram ska antas av kommunfullmäktige för varje ny mandatperiod. Innan programmet antas ska samråd ha skett med de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken, exempelvis länsstyrelserna. Dessa handlingsprogram som kommunerna ska upprätta kommer förhoppningsvis att leda till att man breddar diskussionerna i kommunerna och samordnar arbetet med risk- och säkerhetsfrågor inom de olika kommunala nämnderna. Detta har inte skett tidigare, men nu är det en förhoppning att det ska ske. I den nya lagen framhålls den enskildes ansvar. Både en fysisk och en juridisk person är primärt ansvarig för att skydda sitt liv, sin egendom och miljön samt för att inte orsaka skador. De personer som bedriver verksamhet där risken för brand och följderna av en brand bedöms som särskilt stora ska skriftligt redogöra för sitt brandskydd. Dokumentationen är ett av underlagen för den tillsyn som ersätter nuvarande brandsyn. Den nya lagen ger den enskilde bevisbördan för att skyddet är ordnat på ett acceptabelt sätt. Alla olyckor där räddningstjänsten har gjort en insats ska undersökas. Undersökningen ska försöka få fram orsaken till olyckan, olycksförloppet och hur insatsen har genomförts. Granskningen kan ligga till grund för att utveckla metoderna för framtida räddningsinsatser och ska också utgöra underlag för kommunerna när de formulerar sina mål för verksamheten. Nu är det inte så att detta aldrig gjorts tidigare. Många av våra räddningstjänster gör dessa undersökningar även i dag. Sotningsväsendet bedrivs i dag enligt bestämmelserna i räddningstjänstlagstiftningen i offentlig regi av kommunen. Rengöring och kontroll ska utföras av en av kommunen utsedd skorstensfejarmästare. I den nya lagen tar man bort kravet på att det skall vara en skorstensfejarmästare som ska ansvara för sotningen. Möjligheten för en fastighetsägare att själv, eller genom annan än den som utför sotning för kommunens räkning, utföra sotning inom den egna fastigheten ökar genom att fastighetsägaren kan begära dispens hos kommunen. Sotning och brandskyddskontroll av imkanaler behöver endast ske i restauranger, storkök och jämförbara utrymmen. Man tar bort kravet i bostäder. Det kan väl i detta sammanhang antas att det är just rengöringen och kontrollen som bidragit till den gynnsamma utvecklingen, att bränder inte inträffar så ofta. Genom att även fortsättningsvis, fast i en mer tidsenlig form, lägga ansvaret för dessa frågor på kommunen samtidigt som man även tydliggör den enskilde ägarens ansvar och möjligheter att själv få påverka sitt brandskydd kan man ytterligare öka säkerheten mot eldstadsrelaterade bränder. Att helt avreglera sotningsväsendet, som föreslås av vissa motionärer, skulle inte gynna andemeningen i den föreslagna lagen om skydd mot olyckor. Inte minst skulle den enskilde villaägaren och mindre fastighetsägare få svårigheter att själva bedöma vilka åtgärder som krävs för att skapa nödvändig säkerhet inom detta för den enskilde ganska komplicerade område. Om inte detta arbete kan diskuteras i en dialog med en oberoende sakkunnig är det mycket lätt att man hamnar i händerna på mindre nogräknade leverantörer vars främsta mål är att sälja olika produkter inom området. Kommunen ska enligt förslaget ha tillsyn över att ägare och innehavare fullgör sina skyldigheter vad avser brandskyddskontrollen och brandskyddet, inklusive sotningen. För att denna tillsynsfunktion ska bli verkningsfull är det väsentligt att kommunerna även fortsättningsvis har tillgång till och ansvar för förteckning över anläggningar och objekt som är föremål för brandskyddsbesiktning. Sist ska jag direkt kommentera det Carl-Axel Roslund sade. Nej, Carl-Axel Roslund jag rodnar inte och jag skäms inte, för Socialdemokraterna tog upp denna fråga i utskottet. Men det var väldigt sent, och eftersom den här propositionen har kommit sent ville vi inte dra ut på tiden. Men, Carl-Axel, även om man är oppositionspolitiker kan man börja tänka lite. Det är väl inte bara regeringspartiet som ska tänka. Ni har faktiskt en skyldighet till det också.

Fru talman! Britt-Marie Lindkvist säger att man inte kan släppa det helt fritt för det skulle inte, vad var det hon sade, gynna den föreslagna lagen. Nej, det är klart att det inte skulle, eftersom man med lagen inte vågar ta steget fullt ut. Sedan pratar hon om den "lilla" fastighetsägaren som skulle riskera att hamna i klorna på en oseriös företagare. Tänk, de här tongångarna, det är som en fläkt från 60-talet när vi hörde sådant här. Beklagligt! Britt-Marie Lindkvist sade vidare att hon inte rodnar. Hon skäms inte alls för att man nu inför en lag som kommer att driva många företagare i konkurs och säger att även du som oppositionspolitiker har ett ansvar. Visst har jag det. Men det stora ansvaret, Britt-Marie Lindkvist, har ni som har regeringsmakten, och den har ni haft på tok för länge. Jag skulle vilja ställa en fråga. Du talar ju här om den stora lagen om skydd mot olyckor, och du till och med poängterar individens eget ansvar, både juridisk och fysisk person. Vilket är det egentliga skälet till att just sotningen ska undantas? Varför kan inte individens eget ansvar få gälla även på detta område?

Fru talman! Det huvudsakliga skälet frågade Carl-Axel Roslund efter. Du sade att förmyndarsamhällets stämpel skulle råda och att personalens väl och ve skulle gå före medborgarnas. Just därför, Carl-Axel Roslund. Medborgarna tänker vi på. Det är inte så väldigt lätt att sköta detta. Det är inte bara att släppa ned viskan i skorstenen och tro att det är sotat. Vi kan ta din och min hemstad som ett exempel. Föregående år hade man 1 300 anmärkningar. Vad var det för anmärkningar? Det är så i dag att folk ofta sätter in braskaminer och dylikt. Det kommer någon och installerar den, och man tror att allting fungerar bra. Men det är inte så. Vad är det för anmärkningar som har gjorts i vår hemkommun? Jo, man kan som exempel nämna bristfälliga skiljeväggar och omslutningsväggar i skorstenar, otätheter och sprickbildningar vid anslutning av eldstäder och felaktiga ombyggnader. Dessutom hittar sotarna ofta att pannrummen används som förråd och är fyllda med olika saker, vilket är väldigt eldfängt. Dessa brister kan inte en vanlig villaägare normalt se. Därför är det väldigt viktigt att den som sotar har kompetens på området. I er reservation skriver ni moderater att när det gäller industrifastigheter och flerfamiljshus ska den som utför sotningen ha kompetens. Jag tycker faktiskt att den som ska sota och rengöra min villa också behöver kompetens. Men det tycker inte Moderaterna enligt deras egen reservation.

Fru talman! Britt-Marie Lindkvist sade att det inte är så lätt att sköta detta själv. Samhället och kommunen måste gå in och ta hand om den lilla människan. Tror inte Britt-Marie Lindkvist på den marknad som försörjer oss alla? Här öppnas upp för en marknad där det finns fullt av folk som behärskar detta område precis lika väl som de kommunala sotare som Britt-Marie Lindkvist pratar om. Britt-Marie Lindkvist säger att det är svårt för andra än kommunen att hitta fel och brister, överfyllda pannrum och liknande. Vad är det för nonsens, Britt-Marie Lindkvist! Det kan väl alla andra också se. Vilka kriterier ska gälla för att en kommun ska godkänna att man själv ombesörjer sotningen? Kommer det att bli olika i hela Sverige?

Fru talman! Jag sade inte att ingen annan än kommunen kommer att ombesörja detta. Visst finns det kompetens för att hålla utbildning. I propositionen öppnas upp för att begära dispens för att utföra detta själv. Visst tar vi hänsyn till den lilla människan som Carl-Axel så väl vill skydda. Carl-Axel tog upp i sitt inledningsanförande att försäkringsbolagen skulle tillgodose att det blir god sotning och rengöring. Det står så också i reservationen. Ni moderater, Carl-Axel, måste ha en övertro på försäkringsbolagen. Ni menar att det ska skrivas in i villkoren att om man inte har skött detta på ett tillfredsställande sätt och det blir en skorstensbrand ska man inte få någon ersättning. Försäkringsbolagen har inga sotare med den kompetensen. Det är klart att de kan skaffa sig den kompetensen, men ha inte en sådan övertro på att försäkringsbolagen löser allt.

Fru talman! Jag vill ställa en fråga angående rengöring och kontroll av imkanaler till Britt-Marie Lindkvist. Kan Britt-Marie Lindkvist se något problem för de småföretagare som utför denna tjänst med att lagen så snabbt ska träda i kraft - från dags dato sex veckor framåt? Kan Britt-Marie Lindkvist se att det ställer till med bekymmer och allvarliga problem för dessa småföretagare? Är ett sådant handlingssätt ni håller på att genomföra etiskt gentemot dessa berörda småföretagare?

Fru talman! Jag kan se ett problem här. Vi har diskuterat detta i utskottet på ett sent stadium, och det var svårt att göra en ändring utan att skjuta på hela propositionen. Visst kan det uppstå problem. Jag tror - jag har inga belägg - att många har väntat på propositionen och har åtgärdat dessa problem. Men det finns de som inte har gjort det. Då kan det bli problem med arbetsrätten, det vill säga sex månaders uppsägningstid och så vidare. Men vi kunde inte göra någonting åt det. Jag får bolla frågan vidare till ministern.

Fru talman! Kristdemokraternas reservation är på intet sätt politisk. Den är inte heller kontroversiell. Den borde rimligen kunna bifallas för att just skingra oron hos dessa småföretagare. Kommunen erbjuder efter den 1 januari 2004 också de enskilda att få tjänsten utförd via en entreprenör. Det är inget politiskt. Förslaget är okontroversiellt. Ett bifall till vår reservation skulle skingra mycket av dessa småföretagares oro.

Fru talman! Det ni egentligen tar upp i er reservation är att fastighetsägare ska informeras om möjligheten till att söka dispens för sotningen. Kommunerna kommer att gå ut med information om räddningstjänstlagstiftningen. Det är upp till kommunerna att avgöra hur de i detta läge vill gå ut. Jag tycker inte att vi återigen i lag ska detaljreglera att kommuner ska göra så vad gäller just den biten. Troligtvis kommer kommunerna att gå ut med denna information. Jag kan garantera Erling Wälivaara att Fastighetsägarnas förbund säkerligen kommer att göra det.

Fru talman! Britt-Marie Lindkvist sade i en passage i sitt anförande att tack vare sotningsmonopolet med de regler som nu finns inträffar bränder sällan. Det är inte riktigt korrekt. Förra året inträffade, såvitt jag vet, 25 000 bränder i Sverige. Antalet har kontinuerligt ökat de senaste åren. Det får mig att begära en ytterligare förklaring till varför sotningsmonopolet är så bra och har en så positiv inverkan i detta sammanhang. Vidare undslapp det Britt-Marie Lindkvist att om sotningsmonopolet avskaffades skulle mindre nogräknade leverantörer som bara vill sälja andra produkter i anslutning till sina besök komma att dominera marknaden. Hur är det i dag, Britt-Marie Lindkvist? Är det inte så att kommunala sotningsbolag, till exempel i din och min hemstad Malmö, just ägnar sig åt att sälja produkter som ansluter till sotningstjänster, till exempel brandlarm? Är sotningsmonopolet i det avseendet en garanti för att man inte ska förlora fokus? Jag måste återkomma till att Socialdemokraterna under decennier har hävdat att detta är fullt möjligt. Ni har beställt utredningar som har visat att fastighetsägarna själva kan ta ansvar för sotningen, vem som ska genomföra den, hur ofta och så vidare. Det skedde ända fram till för ett år sedan. Nu plötsligt har denna tanke blivit en av de sämsta tankarna man över huvud taget kan tänka i samband med räddningstjänst och förebyggande brandskyddsarbete. Hur kan det komma sig att denna totala kovändning har skett? Vilka saker har inträffat?

Fru talman! Jag anser inte att det är en kovändning på något sätt. Det här handlar om bland annat trygghet och säkerhet. Vi gör det Allan Widman vill. Vi ger fastighetsägarna möjlighet att själva utföra detta om de har kompetens. Jag som bor i villa, Allan Widman, vill gärna sköta om detta på bästa sätt. Det ska egentligen sotas en gång om året, men jag har bestämt att det ska ske två gånger om året för att det ska fungera tillfredsställande och bra. Men varför ska inte jag kunna vara trygg i min bostad om att grannen ombesörjer detta på samma sätt som till exempel jag? Det handlar om att trygghet för människor att veta att detta sköts på rätt sätt. Du tog upp att det handlar om ca 25 000 bränder. Men det var väl inte skorstensrelaterade bränder du diskuterade? Det finns andra sätt det kan ta fyr på. Sådana bränder finns det inte så mycket av i dag. De fanns förr, och då brann hela städer. Det sker inte i dag, men det är för att skorstenarna sköts på ett bra sätt.

Fru talman! Jag inser naturligtvis att det inte finns några klara och direkta samband mellan hur sotningen sköts och antalet bränder i Sverige. Men jag reagerade på det faktum att Britt-Marie Lindkvist argumenterade utifrån den ståndpunkten. Hon säger att fastighetsägarna ges en möjlighet om de klarar av sotningen att de ska få göra det på egen hand. Men det stämmer inte. Ni ger inte den möjligheten. Ni säger att kommunerna i varje enskilt fall, det vill säga undantagsvis, får medge fastighetsägarna att på egen hand klara av sin sotning, antingen själva eller genom annan entreprenör. Ni har ju ingen som helst möjlighet att bedöma, precis som Carl-Axel Roslund sade tidigare, huruvida kommunerna kommer att agera på det ena eller andra sättet. Det är möjligen en förhoppning, och jag skulle vilja påstå, fru talman, en mycket from sådan.

Fru talman! Jag tror att kommunerna kommer att lära sig den här lagen, läsa lagen och se att den möjligheten finns. Även tidigare har man ju kunnat ge dispens, om man till exempel vet att personen i fråga har utbildning för eller kompetens på det här området. Allan Widman! Det är inte bara att släppa ned viskan eller något annat i skorstenen och tro att den blir sotad. Det handlar om panna, om förbränning och om allting annat.

Fru talman! Varje år inträffar runt 25 000 bränder i Sverige som leder till insatser av den kommunala räddningstjänsten. År 2002 inträffade 126 dödsbränder, med 137 omkomna. Det är inte acceptabelt att så många människor förolyckas och att så mycket egendom förstörs. Det måste bli färre som dör, färre som skadas och mindre som förstörs. Den nya lagen, som vi debatterar här i dag, ger större möjligheter att både förebygga och hantera situationer som kan leda till räddningsinsatser. Räddningstjänsten har en mycket viktig funktion i samhället. Det har den på alla nivåer. Oavsett om det är vi här i riksdagen, en enskild fastighetsägare eller kommunala församlingar måste vi se till att vi minimerar risken för skada, bränder och förstörelse. Förutsättningarna för hur räddningstjänsten kan arbeta är olika över landet. Förhållandena ser olika ut, och lokala lösningar måste ges ett ökat utrymme. Därför är det tillfredsställande att de lagförslag vi här i dag debatterar går från detaljstyrning till målstyrning och att de ger kommunerna en ökad möjlighet att anpassa sin verksamhet efter lokala förhållanden. Förslaget är, enligt min mening, en liberalisering och en förenkling. För Centerpartiet är det självklart att vi ska se till att den lokala nivån får så stort inflytande som möjligt. Men det är samtidigt viktigt att den enskilde ges möjlighet att ta ansvar för sin egen situation. Jag menar att förslaget till ny räddningstjänstlagstiftning ger den möjligheten. Sotningsverksamhetens organisation och hur sotning ska bedrivas har under många år varit föremål för debatt och beslut här i riksdagen, och den har redan debatterats livligt här i dag. Vi kommer i dag att fatta ett beslut som ökar den enskildes valfrihet, genom att han eller hon kan beviljas dispens att själv eller genom någon annan kunna utföra sotningen. Dock kommer det kommunala ansvaret på detta område att bestå. Det gör att även boende i glesbygden är garanterade att rengöring och kontroll utförs. Jag är övertygad om att reformeringen av sotningsverksamheten i förlängningen kommer att leda till fler aktörer inom sotningsverksamheten och ett ökat inslag av konkurrens. Även om jag är en stor tillskyndare av ökad valfrihet och förenkling anser jag att det är nödvändigt att det på vissa centrala områden finns en backup. De områden som räddningstjänstlagstiftningen omfattar är ett viktigt samhällsskydd och går inte att liberalisera fullt ut. Jag är i alla fall inte beredd att riskera att stora värden, både mänskliga och ekonomiska, går till spillo. Fru talman! Det är inte ofta jag tycker att regeringen lägger fram förslag i riktning mot att man stärker det kommunala självstyret, men det gör man med det här förslaget. Jag tycker att det är bra. Jag skulle gärna se att Socialdemokraterna lade fram fler förslag på hur man stärker det kommunala självstyret, men det kan vi fortsätta att diskutera. Samtidigt har den enskilde, vare sig det är en juridisk eller en fysisk person, ett ansvar att skydda liv och egendom. Den principen har enligt min mening inte varit tillräckligt tydlig, genom att det i vissa fall upplevs som oklart vem som har ansvaret. Den enskilde har felaktigt kunnat få intrycket att det är kommunen som genom brandsynen tar över ansvaret för brandskydd. Det förtydligande vi gör här i dag kommer att stärka både den enskildes och det offentligas möjlighet att förebygga olyckor.

Fru talman! Centerpartiet tillhör de partier som har tänkt nya tankar i den här frågan under det senaste året. Även Claes Västerteg förekommer i det pressmeddelande som jag relaterade till tidigare i mitt anförande, där Centerpartiet mycket kritiskt angrep det så kallade sotningsmonopolet. Man uttalade vidare: Nuvarande lagstiftning innebär dessutom att privata näringsidkare ges möjlighet till rena myndighetsuppgifter, vilket torde vara unikt för sotningen. Min fråga till honom blir därför densamma som till Britt-Marie Lindkvist: Vad har förändrats från Skövde november 2002 till Stockholm november 2003?

Fru talman! Som jag sade i mitt anförande är det här en reformering av sotningsverksamheten. Det är ett steg mot att den enskilde får en möjlighet att bedriva sin sotning själv. Effekten av det blir att vi inte längre har ett sotningsmonopol. Det centrala i min del för att jag tycker att det här förslaget är bra, Allan Widman, är att jag vill se till att även de som bor i glesbygden får möjligheten att själva välja, som jag sade i mitt anförande. Jag ser risken med det förslag som Folkpartiet lägger fram, att man skulle kunna stå inför situationen att man får orimligt höga kostnader för att anlita någon annan att utföra sotningen därför att det kanske skulle vara ett för litet område. Den risken är inte jag beredd att ta. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Frågan om möjligheten att anordna sotning i glesbygd kan inte komma som någon nyhet för Claes Västerteg. Den var uppe redan i Sotningsutredningen, som lade fram sitt betänkande för fem år sedan. Det slogs mycket tydligt fast att några sådana risker kunde utredningen inte se. Jag misstänker att om det finns ett skäl, fru talman, är det skälet någonting helt annat. Vidare mycket konkret och avslutningsvis: Med den lagstiftning som nu kommer att träda i kraft vid årsskiftet, och som Centerpartiet ställer sig bakom, kommer näringsidkare i framtiden också att ansvara för myndighetsuppgifter eller inte? Det var det som bland annat var i fokus i pressmeddelandet.

Fru talman! Vad Allan Widman misstänker eller inte misstänker får stå för honom. Som jag sade är det här den centrala delen, att jag vill kunna garantera att det finns en möjlighet även för dem i glesbygden att ha en valfrihet.

Fru talman! Regeringen har ett mål för insatserna när det gäller samhällets krishantering. Det är att Sverige ska bli bättre på att hantera kriser. Det ska dö färre, färre ska skadas och mindre ska förstöras i bränder och andra räddningstjänstsituationer. Det är enkelt att säga, men det är ganska svårt att uppnå. Men vi måste sträva mot det, och vi måste nå det. Vi måste göra det för varje människas skull, och för Sveriges skull. Riksdagen har redan fattat beslut om en förbättrad krishanteringsstruktur. Det skedde i samband med de senaste försvarsbesluten och i förra vårens proposition Samhällets säkerhet och beredskap . Regeringen vill nu med propositionen Reformerad räddningstjänstlagstiftning ta ytterligare ett steg och skapa bättre förutsättningar för en väl fungerande olycks- och krishantering i Sverige. För mig finns det mycket i propositionen som förtjänar att nämnas, för den är en helhet. Det är den, precis som hela det arbete som syftar till ett mer robust och säkrare Sverige är en helhet. Men jag vill ändå särskilt lyfta fram fyra saker. För det första, fru talman, ska detaljregleringen minska. Det måste finnas större möjligheter för varje kommun att anpassa sin organisation och sin verksamhet efter just sina specifika förhållanden. Ingen kommun är den andra lik, och det måste få påverka arbetet. För det andra ska övergripande nationella mål införas. De kompletteras med reglering, som även i fortsättningen behövs inom detta viktiga område. De nationella målen och de av kommunerna i sin tur fastställda målen kommer att vara grunden för det tillsynsarbete som ska utvecklas. Alla - såväl kommuner och länsstyrelser som stat - kommer att behöva lägga större vikt vid att utveckla en effektiv, fungerande tillsyn. Dessutom ska alla kommuner undersöka de händelser som har lett till en räddningsinsats. Den här undersökningen ska, som det står i den föreslagna lagen, i skälig omfattning utreda olycksorsaker, olycksförlopp och hur räddningsinsatsen genomförts. Varför? Jo, därför att kunskap ska bli ett starkare medel i räddningstjänsten framöver. För det tredje tydliggör lagen den vikt som måste läggas vid arbetet med att förhindra olyckor. Alla kommuner ska anta handlingsprogram. Det ska finnas ett handlingsprogram för den förebyggande verksamheten och ett för räddningstjänsten. I handlingsprogrammen ska bland annat målen för det förebyggande arbetet redovisas, och de ska bygga på en riskbedömning. Den är oerhört viktig och grunden för att kommunerna ska kunna anpassa sin räddningsorganisation efter sina behov. En sak som jag också vill betona är den enskildes ansvar och skyldigheter i det förebyggande arbetet. Detta lyfts särskilt fram i den nya lagen. Den enskilde - det gäller då alla aktörer, både oss vanliga människor och dem som bedriver verksamhet - har ett primärt ansvar för att skydda liv och egendom och för att inte förorsaka olyckor. Men det får inte finnas ett motsatsförhållande mellan det förebyggande och det skadeavhjälpande operativa arbetet. Även om det finns ett stort behov av att utveckla det förebyggande arbetet måste det även i fortsättningen finnas en väl fungerande utryckningsverksamhet - en utryckningsverksamhet som måste fortsätta att utvecklas och ta nya praktiska landvinningar samt teknik och kunskap i bruk. För det färde - den sista punkten som jag hade tänkt ta upp - sker det nu också en förändring av hur sotningen är reglerad. Även i fortsättningen ska kommunerna ha ansvaret för sotningen. Kommunalt ansvar medför en hög genomförandegrad och ger stor säkerhet från brandskyddssynpunkt - detta för vår personliga trygghet, inte minst som tredjeman. Dessutom underlättar det för oss som konsumenter. Regeringen anser dock att det ska finnas större möjligheter för den enskilde att själv utföra sotning när det kan ske på ett från brandskyddssynpunkt betryggande sätt. Eftersom forskning visat att imkanaler i bostadshus från brandskyddssynpunkt inte behöver sotas kommer det inte längre att krävas enligt lagen, helt i enlighet med den kunskapsstyrning som i fortsättningen ska få ett starkare fäste på det här viktiga området. Fru talman! I och med den proposition som nu ligger på riksdagens bord är det min bedömning att vi tar ett viktigt steg mot att färre ska dö, färre ska skadas och mindre ska förstöras vid bränder och i andra räddningstjänstssituationer. Propositionen innehåller förslag till en modern och ändamålsenlig lagstiftning som kan stödja räddningstjänstsarbetet i kommuner och stat. Den är en logisk förlängning av den nya krishanteringsstruktur som tidigare presenterats. Jag är mycket glad över utskottsbetänkandet, som gör att Sverige kan bli säkrare och mer robust. Sedan ska jag försöka att kort kommentera de inlägg som här gjorts. Flera har tagit upp utformningen av sotningsverksamheten. När jag som ny försvarsminister skulle hantera hela den här frågan ville jag ge den en ansvarsfull hantering eftersom det är en viktig fråga. Det gör också att jag tycker att det förslag som nu föreligger beträffande sotningstjänsten är en avvägning när det gäller vårt personliga behov och, inte minst, tredjemansskyddet i kombination med att vi också kan ta vara på den kunskapsuppföljning som sker. Jag har tyckt att det öppnar för en möjlighet att i lugn takt lära mer inom den här sektorn. Det tycker jag är befogat med tanke på att sotningsverksamheten visat sig vara en av de faktorer där man har lyckats eliminera olycksrisken. Den andra saken handlar om det skyndsamma ikraftträdandet. Det är klart att några här talar om de stora problem som kommer i och med regeringens förslag. Jag skulle bara vilja säga att det inte heller beträffande alla de andra förslagen med total avreglering blir problemfritt för de näringsidkare som finns på området. Min enkla uppgift har ändå varit att leverera ett förslag som innebär att riksdagen har fått det så skyndsamt som jag kunnat prestera. Jag tror att den fråga som många har haft hängande över sig, nämligen vad som ska hända med sotningsverksamheten, varit väl så besvärlig för näringsidkarna. Därför är det viktigt med ett besked. Ett par talare - jag tror att det var Erling Wälivaara och Berit Jóhannesson - tog upp frågan om avgiften för brandsyn. Dagens system ger en möjlighet att ta ut avgift för brandsyn. Den utmönstras, och då måste den regleras på ett nytt sätt. Den föreslagna regleringen innebär att kommunerna kommer att ha i princip samma möjlighet att ta ut avgift för de tillsynsbesök som de gör i framtiden. Däremot blir det inte någon möjlighet att ta ut avgift för den nya granskningen av brandskyddsdokumentationen. Där sker ju faktiskt redan en belastning av objektsägarna. Därför skulle avgiften innebära att denna ytterligare ökade. Det föreslås därför inte i propositionen. Regeringen har gjort en bedömning som innebär att det inte blir en kostnadsövervältring på kommunen. Men för säkerhets skull ska en utvärdering göras om några år på den punkten. Carl-Axel Roslund tog upp frågan om räddningsärenden när det gäller fartyg och konstaterade att det är en svag punkt när man ska överlämna ansvaret från en ansvarig till en annan. Det kan nog äga sin riktighet, men i det fallet vet vi att kommunerna har bättre kunskap om och erfarenhet av vilka resurser, risker och faror som finns i hamnen och därför bättre kan klara uppgiften. Det är den avvägning som har skett i det ärendet. Några har också tagit upp frågan om vad som händer i väntan på ambulans. Det där är en fråga som endast översiktligt presenterats i utredningsunderlagen. Jag tror att det är en viktig sak som ni pekar på. Detta är dock inte räddningstjänst, och hälso- och sjukvårdslagen säger att det inte heller är hälso- och sjukvård. Frågan är då vad det är mer än medmänskligt stöd. Frågan har aktualiserats, men jag är faktiskt inte säker på att detta i första hand är Försvarsdepartementets ansvar, utan här får vi nog gemensamt vara uppmärksamma och se i vilken utsträckning detta ska regleras framöver. Det kan då hända att det inte faller på mitt ansvarsområde utan på ett annat ställe. Det är i varje fall bra att frågan har blivit uppmärksammad.

Fru talman! Försvarsministern sade att det personliga ansvaret ska implementeras i lugn och försiktig takt på räddningstjänstsområdet. Det faktum att riksdagen haft beställningar i 16 år i de här styckena motsäger inte på något sätt det påståendet. Jag är lite intresserad av vad som hänt när det gäller rensningen av imkanaler. Det är alldeles riktigt att såväl riksdagen som regeringen har ett ansvar för att den lagstiftning som genomförs blir så allsidigt belyst som möjligt i olika sammanhang. Inte heller jag är således utan ansvar i den delen. Jag har ändå, efter en noggrann genomgång av valda delar av propositionen, noterat att det inte finns några referenser till remissynpunkter som inkommit till exempel från den privata branschen. Mot den bakgrunden vill jag ställa följande fråga: Vet försvarsministern om det har framförts synpunkter i samband med remissrundan?

Fru talman! När det gäller imkanalerna är ett kunskapsunderlag analyserat i samband med utredningsmaterialet om vilken effekt sotning och rensning av imkanaler skulle kunna ha. Där är bedömningen från sakkunnigt håll att detta inte har någon effekt. Det är det som har varit utgångspunkten. På rak arm kan jag inte svara på alla detaljer i remissomgången. Däremot har även jag blivit approcherad i beredningen av ärendet av företrädare för branschen som har pekat på att det skulle vara viktigt att detta sker. Några har hänvisat till andra politikområden, miljöområdet och annat, där det är viktigt att så sker. Men ur strikt brandskyddssynpunkt har ingen invänt mot att det skulle ha betydelse för vanliga hushåll, och därför försvinner det ur lagen. När det däremot gäller storkök, restauranger och liknande, hanterar man den här typen av risker på ett helt annat sätt.

Fru talman! Möjligen missuppfattade försvarsministern min fråga. Jag ska omformulera den. Har den synpunkt, som nu har kommit fram och som gäller behovet av en övergångstid bland annat av arbetsrättsliga skäl när det gäller det slopade kravet på rensning av imkanaler, förts fram i samband med remissrundan av de förslag som fanns i departementspromemorian eller inte? Det är den enkla frågan.

Fru talman! Det har framställts så att man har haft utredningsarbetet vilande över sig, och man har varit osäker på hur utvecklingen framöver ska vara för branschen. I övrigt när det gäller ikraftträdande kan jag inte påminna mig om att jag har sett någon invändning.

Fru talman! Försvarsministern säger att utformningen av lagen har blivit så här därför att man värnar tredje man. Där är vi överens. Det är viktigt. Det står klart och tydligt i vår reservation att tredje man inte ska drabbas på något vis, som hyresgäster hos dåliga hyresvärdar eller liknande. Men vad vi inte är överens om men borde kunna bli är att kommunerna skulle koncentrera sig på det där det verkligen behövs skydd för tredje man. Vi borde vara överens om att de allra flesta medborgare klarar av, om inte att sota själv, så i alla fall att välja sotare. Försvarsministern tar upp att sotarna så länge levt i ovisshet och att det är viktigt att beslut fattas. Ja, visst, men beslutet ska väl fattas på ett anständigt sätt så att man inte riskerar att driva företag i konkurs. Slutligen har jag en fråga: Varför tillåter man på område efter område individen att ta ett eget ansvar, på snart sagt alla områden, dock inte när det gäller sotning? Bygger jag ett hus kan jag be vilken elentreprenör jag vill att dra alla ledningar i mitt hus, men jag kan inte bestämma vem som ska sota huset.

Fru talman! Jag vet inte om herr Roslund känner någon som har bott i närheten av ett hus eller en fastighet som har brunnit ned eller någon som har haft sin egen bostad hotad. Det är en otroligt traumatisk upplevelse. Det är också den typen av skydd för tredje man som man är tvungen att se till i tätbebyggda samhällen där enfamiljshus kan skapa olyckor runtomkring, om de inte sköts ur brandskyddssynpunkt. Det har då varit viktigt, vilket några tycker var ett lustigt uttalande, att se vad vi har för erfarenheter av att man har släppt monopolet och skapat konkurrens på olika områden i samhället. Vad har hänt med olika konsumentgrupper? Det är trots allt det som är det viktiga. Hur har möjligheten att välja elleverantör och annat påverkat prisnivåer, vilka har haft goda möjligheter att välja, och hur ska vi väga av det när det inte handlar om en ekonomisk skada utan då det är en brandfara som ligger i den andra vågskålen? Det är den avvägningen som propositionen vilar på, och jag tycker att det är en rimlig avvägning. Sedan ska vi låta kunskapsunderlagen styra oss i framtiden.

Fru talman! Då borde i konsekvensens namn kommunerna också certifiera elektriker, bilreparatörer och över huvud taget alla andra. Det finns alltid en risk med saker och ting. Men vi accepterar fullt ut att marknaden klarar av detta och att den enskilde klarar att välja, utom på ett enda område, och det är sotningen. Det kan jag inte begripa.

Fru talman! Det finns rätt mycket reglering på andra samhällsområden också. Om jag inte hört alldeles fel i debatten är det många som tycker att det är för omfattande lagreglering på flera samhällsområden. Dessa syftar många gånger till att avväga intressen och skapa ett skydd. I det här fallet får kunskapsuppföljningen visa om det behövs regleringar på andra områden för att klara av skydd mot olyckor, minska dödsfall och se till att olyckornas effekter blir mindre.

Fru talman! Enligt regeringens bedömning kommer det nya lagförslaget inte att innebära ökade kostnader för kommunerna. I propositionen framgår inte om kommunerna kommer att bli kompenserade för eventuellt ökade kostnader. Kan försvarsministern här och nu lova att om kostnaderna för kommunerna ökar ska regeringen ta sitt ansvar och kompensera kommunerna?

Fru talman! I förslaget har vi sagt att vi tar bort detaljregleringen och förenklar för kommunerna, men vi lägger också en del andra uppgifter på kommunen. Den samlade bedömningen är att det här inte leder till ökade kostnader för kommunerna. Men vi har också sagt att det ändå är ny materia vi ger oss in på, och därför ska en uppföljning ske av kostnaderna vad gäller kommunerna framöver. Det säger jag i dag. Med ett bra underlag kan vi sedan se om vi har rätt i dag när vi gör bedömningen att det här inte ökar kostnaderna. Förhoppningsvis kommer Räddningstjänsten att utvecklas, så det hindrar inte att det ändå kan bli ökade kostnader för Räddningstjänsten som följd av teknikutveckling och annat där vi anser att standarden bör bli bättre. Men lagstiftningen samlad ger både plus och minus, och vi kommer att följa upp det.

Fru talman! Den här reformen innebär ju minskade möjligheter för kommunen att ta ut avgifter för exempelvis tillsynsbesök, som vi har talat om här. Det gäller särskilt farlig verksamhet, det som faller under 2 kap. 4 §. Det finns inte med, som jag har framfört här tidigare och som ministern har berört. Men det här innebär sannolikt - jag säger sannolikt för ingen vet vad som händer i morgon - minskade inkomster för kommunerna. Vi vet att många kommuner verkligen går på knäna i dag för att klara sin verksamhet. Jag känner mig tillfredsställd över att ministern säger att den utlovade uppföljningen 2007 ska innehålla aspekten om den ekonomiska utvecklingen. Jag hoppas verkligen att ministern står vid sitt ord om kommunerna förlorar inkomster och det blir en hård ekonomisk belastning.

Fru talman! Jag vill vara tydlig på en punkt. Tillsynsbesöken i fastigheter har man rätt att ta ut ersättning för. När man däremot granskar de dokument som fastighetsägarna ska göra får man inte ta ut en avgift. Det skulle annars bli en dubbel börda för småföretagare eller företagare över huvud taget. Det finns alltså skäl att göra avvägningar också gentemot dem, så att de kan utvecklas.

Fru talman! Jag vill göra en komplettering till det som Erling Wälivaara har tagit upp. Jag har ett konkret exempel från Göteborg. Man beräknar att 25-30 % av de kostnader som man i dag får täckning för genom besöken kommer att försvinna. Sedan kan det säkert bli plus på andra håll. Men jag vill bara skicka med att det redan i dag finns uträknat att det kommer att bli ökade kostnader. Jag ser också fram emot uppföljningen. Försvarsministern har ändå sagt att det ska göras en uppföljning, och jag hoppas att kommunerna kan få en täckning av kostnaderna. Jag vill också ta upp detta med "i väntan på ambulans". Utredningen som ligger till grund för propositionen föreslog att sekretess skulle gälla även för "i väntan på ambulans". Man såg inte detta som komplicerat, utan man hade ett konkret förslag. När propositionen kom hade detta försvunnit. Brandmän som gör en räddningsinsats vid ett hus där det finns en sjuk person och ambulansen dröjer får ofta göra akuta insatser för att rädda liv. I den situationen gäller inte samma sekretess som för den sjukvårdspersonal som kommer senare. Det här känns väldigt konstigt. Jag vill fråga försvarsministern om det är meningen att man ska komma tillbaka till riksdagen med ett förslag när man har haft kontakt med andra myndigheter - till exempel med Socialstyrelsen - så att vi snabbt kan fatta beslut i frågan.

Fru talman! Till att börja med är jag glad över att Berit Jóhannesson och jag är överens om att det ska ske en uppföljning innan vi tar hänsyn till alla beräkningar om vad som händer kring räddningstjänstlagen och innan vi talar om vilken ersättning som ska gälla. Vi får ett kunskapsunderlag på den punkten, och sedan får vi se hur det blir i praktiken. När det gäller "i väntan på ambulans" är utredningen otydlig på den punkten. Det finns inget riktigt bra underlag för och förslag till hur det ska utformas. Därför finns det inte heller något förslag i den proposition som regeringen har lagt fram. Skälet till att jag är osäker och inte kan lova i kammaren att jag ska återkomma är att det måste göras en gränsdragning mellan vad som hör till räddningstjänsten och vad som hör till hälso- och sjukvården. Jag har sagt att jag tycker att det är bra att frågan har kommit upp. Det gör att den på något sätt återkommer, och då får vi titta på den. Men kom ihåg att utredningsunderlaget inte var riktigt tydligt. Det fanns i botten inget riktigt tydligt förslag om hur och varför detta skulle regleras.

Fru talman! Vi i riksdagen ser fram emot att få ett underlag som kanske inte kommer från försvarsministern utan från någon annan. Men att den här frågan måste lösas kan vi väl ändå vara överens om.

Fru talman! Om detta är ett problem som uppmärksammas av flera är det naturligtvis någonting som ska åtgärdas, även om det inte är mitt ansvar.

Fru talman! När det gäller sotningsdelen har Carl-Axel Roslund redan framfört de synpunkter som vi moderater har. Mitt uppdrag är att tala om den delen som statsrådet var inne på i slutet, sekretessfrågan. Jag kommer att ägna den största delen av mitt anförande åt den frågan och några få sekunder åt svårigheten med att rekrytera deltidsbrandmän. Som jag ser det är detta två glesbygdsfrågor. Jag är besviken på det intresse som utskottet har ägnat åt sekretessfrågan. Nu när jag har hört statsrådet prata om var detta hör hemma har jag förstått problemen och var orderna har kommit ifrån. Jag är inte riktigt säker på att utskottet riktigt har förstått vad "i väntan på ambulans" står för. Jag tycker att skrivningarna är väldigt tveksamma. Jag undrar vad Britt-Marie Lindkvist kan om IVPA-verksamheten. Det är ju hon som representerar majoriteten och driver den här frågan. Jag kommer från ett län som har en utbyggd verksamhet med IVPA. Det finns IVPA-bilar i min hemkommun som gör nästan en utryckning per dag. Det står om olycksfall på några ställen i betänkandet, men det handlar inte bara om det. De har alltid omfattats av räddningstjänsten. De har alltid ryckt ut vid olycksfall, trafikolyckor och annat. Det handlar alltså om sjukvård. Det är det som IVPA-bilarna sysslar med. Annars är det alltid räddningstjänsten som rycker ut med en brandbil. IVPA-bilarna består av vanliga bilar med räddningsutrustning som används för att undsätta nödställda. Jag tror att det finns 10-15 IVPA-bilar i länet i dag. Också i Värmland är förekomsten av IVPA-bilar mycket stor. Denna verksamhet byggs nu ut radikalt. I mitt hemlän kommer den nästan att fördubblas under det närmaste halvåret. Det finns i alla fall ett sådant förslag i landstinget - jag är också landstingspolitiker. Jag tror inte att majoriteten har förstått det här. Och nu riktar jag mig till Britt-Marie Lindkvist när jag läser upp de här meningarna ur betänkandet: "De uppdrag som utförs av räddningstjänstpersonal på uppdrag av landstingen är inte att betrakta som räddningstjänst och inte heller som hälso- och sjukvård. Det synes även oklart vilka uppgifter som räddningstjänstpersonalen får del av vid dessa uppdrag." Denna verksamhet har ju pågått i tio år. Det finns en enorm erfarenhet. Exakt varje år kan man följa varje bil och se i vilken typ av verksamhet bilarna har använts. Med denna skrivning verkar det som att man tror att det är en ny verksamhet som har kommit till och att man därför inte har haft någon möjlighet att ta med detta i betänkandet. Man har verkligen slaskat förbi det här ämnet väldigt snabbt. Men enligt statsrådet var ju direktivet sådant. När man läser det avsnitt i betänkandet som handlar om det här framgår det inte fullt klart vad dessa bilar sysslar med. Som exempel kan jag nämna min gamla hemby Svärdsjö som ligger 2 ½ mil utanför Falun. När någon där får en hjärtinfarkt går larmet till den IVPA-bil som finns i Svärdsjö. Den är framme på 3-5 minuter. Ambulansen från Falun är där på 15-20 minuter. IVPA-personalen är utbildad i sjukvård, men inte av den dimensionen att de kan kalla sig undersköterska eller sjuksköterska. De har dock grundutbildning i sjukvård och kan göra en första insats, och det kan vara fråga om en bred verksamhet. Det har gjorts en utvärdering i Skåne som Britt-Marie Lindkvist kommer ifrån. Enligt denna utvärdering räddar IVPA-verksamheten liv, och då är det nog inte fråga om någon medmänsklig insats, som statsrådet uttryckte det. Jag kan inte sätta likhetstecken mellan medmänsklig insats och att rädda liv, utan det här handlar om en annan dimension. Det rör sig inte om personal som dyker upp i IVPA-bilar och håller handen på nödställda i väntan på ambulansen, utan det är fråga om en helt annan insats. Utskottet säger att denna verksamhet inte kan betraktas som sjukvård. Debatterna förs ganska instängt här. Det är möjligen någon på läktaren som lyssnar. Jag hoppas att det inte är någon IVPA-personal som hör vad vi säger och tar illa vid sig när det sägs att det som utförs inte är sjukvård. Så står det i betänkandet. Utskottets majoritet har skrivit det. Som Berit Jóhannesson var inne på har Landstingsförbundet uppvaktats i frågan. En enig landstingsförbundsstyrelse med en socialdemokratisk ordförande har vädjat till oss att ta upp den här frågan. Också IVPA-personal vädjar om att problemet ska lösas. I dag har man en frivillig överenskommelse om sekretess, men vad är en sådan överenskommelse värd i det här läget? Ingenting, juridiskt sett. Och vad gör man? Jo, man klampar in - om jag får uttrycka mig så vanvördigt - i hem. Det kan vara någon som har blivit misshandlad som ska hämtas, och i väntan på ambulansen kommer IVPA-bilen dit först. Det kan vara någon som har försökt att ta sitt eget liv, och det kan också handla om olika sjukdomar. Det rör sig alltså inte enbart om olyckor som det står på något ställe. Jag har en fråga till Britt-Marie Lindkvist. Ni vet inte vad denna verksamhet innebär, men det finns tio års erfarenhet på det här området. Är det inte genant att ni inte orkar eller inte vågar ta tag i frågan? Ni måste ju också ha uppvaktats av ledningen för Landstingsförbundets styrelse eftersom ni tillhör samma parti. Vad är det som har gjort att ni har hoppat över den här biten, en viktig bit? Jag nöjer mig med det. Problemet med rekrytering av deltidsbrandmän kan jag spara. Ni överslätar även där med att det inte är några stora problem. Men den beskrivningen känner inte jag igen från det län som jag kommer från, där jag har haft mycket kontakt med deltidsbrandmännen.

Fru talman! Jag har här i min hand I väntan på ambulans . Det är Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet som har haft en arbetsgrupp som har gjort en översyn. Jag vet vad I väntan på ambulans innehåller. Jag har läst den väldigt noggrant. Landstingen kan sluta avtal om att räddningstjänsten ska ställa upp på vissa saker. Den används väldigt ofta ute i glesbygden, för sjukvården och ambulansen har en viss utryckningstid, medan räddningstjänsten i kommunerna många gånger har närmre till den plats där ett sjukdomsfall inträffar. Och det är ju inte vilka sjukdomsfall som helst. Det är prio 1 när det gäller alarm, och det kan vara hjärtinfarkter och lite av varje. Har de som kommer till platsen från räddningstjänsten delegering att till exempel utföra defibrillering, kan de ju använda den. Alla har inte den delegeringen. Men det är ju en trygghet för den de kommer till, för de kan utföra viss hjälp för att få i gång en människas hjärta om inte annat. Vi har inte förbisett frågan. Vad vi har diskuterat är vad sekretessen ska lyda under.

Fru talman! Ett referat från Britt-Marie Lindqvist: Det fanns avtal, och man kunde ställa upp på vissa saker. Man gör utryckning på i princip hundra procent av prio 1-larmen när det gäller hjärtsjukdomar och den typen av sjukdomar i glesbygden. Det är inte bara vissa sjukdomar, utan man gör utryckning när det gäller allting precis som man gör utryckning när det gäller olycksfall, som också är prio 1. Jag tänkte vara lite elak när Britt-Marie Lindkvist visade upp boken och säga att det räcker inte att ha en bok, utan man ska ha förstått det som står i den också. Men så elak är jag inte, så det vill jag inte säga. Med defibrillering är det så att defibrillatorer kommer att finnas i alla utryckningsbilar från och med årsskiftet i mitt hemlän. Jag gissar då, Britt-Marie Lindkvist, att det är så, även med ett socialdemokratiskt styre i landstinget, att om de finns i bilarna ska de också användas. Det kan ju bli annorlunda. Det vet jag inget om med ett sådant styre. Men normalt ska de användas. Defibrillatorer finns i dag på flygplatser, på hotell och på en rad andra platser som använder dem. Men här är det alltså människor som klampar in i hemmen och får ta del av en massa saker. Jag är egentligen journalist när jag inte är riksdagsledamot. Jag kan ringa till en IVPA-anställd eller en räddningstjänstpersonal som har varit i ett hem där en känd idrottsstjärna eller någon stjärna i en såpopera, som är de mest populära just nu, har försökt ta sitt liv eller gjort något annat. Denna person som har varit där och som verkligen representerar sjukvårdens förlängda arm omfattas inte av sekretessen. Jag tycker att det är märkligt att man gör en sådan åtskillnad, för de två som kommer en kvart eller 20 minuter senare, och ibland ännu senare, omfattas av sekretessen. Det är det som vi har velat komma åt i våra motioner och i vår reservation. Jag är glad att vi har en reservation, för som det står i betänkandet ska man avvakta om det visar sig att problem uppstår. Nej, fru talman, så länge vill inte jag vänta.

Fru talman! Även om det ska finnas defibrillatorer på alla ställen, får man inte använda dem utan att ha en delegering för att göra det. Jag kan ganska mycket om ambulanser, om hur de är utrustade, om hur personalen är utbildad och så vidare, eftersom jag i Malmö kommun har varit ordförande för den här verksamheten i tio år och varit ute väldigt mycket i verksamheten. Jag vet vad det här handlar om. Jag vet inte ordagrant vad jag sade, men det är ju landstinget som sluter avtal med den kommunala räddningstjänsten. Sjukvården tillhör landstingen. Räddningstjänsten tillhör kommunerna. Man får sluta avtal om hur det ska fungera när det gäller prio 1, men det gäller inte prio 2, prio 3 och så vidare. Jag vet alltså någotsånär vad det här handlar om. Jag tycker att ministern har svarat väldigt bra på frågan om sekretessen, att vi får återkomma om det blir problem. Det har väl aldrig varit några problem. Jag vet inte om Rolf Gunnarsson möjligtvis kan ge mig ett enda exempel på att räddningstjänstpersonalen inte tror eller vet att de omfattas av en viss sekretess. De är seriösa yrkesutövare. De släpper inte saker och ting. Ministern har åberopat att hon återkommer om det blir några problem.

Fru talman! Om Britt-Marie Lindkvist vet så mycket om den här verksamheten, så är jag besviken på vad resultatet har blivit av behandlingen i utskottet. Jag läser ur betänkandet en gång till så att jag får med det i protokollet: "De uppdrag som utförs av räddningstjänstpersonal på uppdrag av landstingen är inte att betrakta som räddningstjänst och inte heller som hälso- och sjukvård. Det synes även oklart vilka uppgifter som räddningstjänstpersonalen får del av vid vissa uppdrag." Britt-Marie Lindkvist visste ju alltihop, och ändå går hon med på sådana här skrivningar som slutar med att vi lämnar den här salen och debatten i dag med ett stort frågetecken för vad det här är för någonting. Ni kan aldrig vara nöjda med det som ni har kommit fram till. Och jag är jätteglad för att vi har en reservation. Jag känner väldigt många människor som jobbar inom IVPA-verksamheten i min glesbygdsdel. Men de har bara frivilliga uppgörelser om sekretess i dag. De har inte ens skrivit på någonting, utan de har frivilliga uppgörelser. Jag litar till hundra procent på dem. Sidan där det står "om det visar sig att problem uppstår" skulle ha varit oskriven, Britt-Marie Lindkvist, för med det här resultatet, om det vore en skola, skulle du och ni få sitta kvar. (Applåder)