Museer

Herr talman! Kulturutskottets andra betänkande i år behandlar några förslag som handlar om museer och deras verksamhet. Betänkandet innehåller 15 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2006. Dessa förslag från riksdagsledamöter avstyrks av kulturutskottet. Argumenten för dessa avslag finns i häftet. De argumenten kommer säkert till viss del att framföras i den kommande debatten. I slutet av betänkandet finns en reservation och ett särskilt yttrande. Argumenten bakom dem kommer säkert också att lyftas fram av reservanten. Vad innehåller då betänkandet? Det finns förslag om att samernas konstskatter ska återföras till de museer som samerna själva anser lämpligast. Det finns ett förslag om att ett kulturarvscity ska inrättas i Vimmerby. I betänkandet finns också förslag på inrättande av nya museer eller uppgradering. Det finns åtta förslag om statligt stöd till existerande museer i landet. De konkreta förslagen berör ett Alvar Aalto-centrum i Dalarna, ett Nobelmuseum, Skogsmuseet i Lycksele, Julita gård samt ett nationellt centrum för fotografi vid Västerbottens museum i Umeå. Utskottet avstyrker tre motioner som begär att nazism, antisemitism och kommunismens brott ska uppmärksammas. Utskottet anser att motionärernas förslag redan är tillgodosedda genom Forum för levande historias verksamhet och genom det utökade uppdrag regeringen nyligen gett denna myndighet. Herr talman! Efter denna korta introduktion och sammanfattningen är det nu dags för själva debatten som jag med varm hand lämnar över till de anmälda talarna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 som går ut på att värdefulla historiska fynd bör förvaras på museer så nära den ursprungliga fyndplatsen som möjligt. Jag anser därför att samernas konst ska återföras till samernas museum i Jokkmokk eller till andra museer som samerna anser vara passande. I Jokkmokk finns Ájtte Svenskt fjäll- och samemuseum. Förra året i januari gav Kulturrådet Bengt Nyström i uppdrag att studera och redovisa vilka förutsättningar Ájtte har att bli ett nationellt verkande ansvars- och specialmuseum. Utredaren tar upp förutsättningarna för Ájtte att uppfylla rollen som museum med ett nationellt ansvar för sina ämnesfrågor. Han föreslår att Ájtte ska betraktas som ett nationellt museum med ansvar för samisk kultur och fjällvärldens natur och kultur. Det ska jämställas med övriga statliga museer och stiftelser. Han vill att Sametinget ska ha en tydligare roll och medverkan i Ájtte. Kulturrådet har förordat att Ájtte ska få möjligheten att prövas för kompletterande statliga bidrag i samband med fördelningen av bidragen till de regionala museerna. Från min sida ser jag helst att Ájtte får öronmärkta medel från staten. Jag vill i detta sammanhang uttala min förhoppning om att regeringen ger besked i denna fråga i samband med den ekonomiska vårpropositionen i april. Jag hoppas samtidigt att den som har skrivit motionen, som Vänsterpartiet stöder, andre vice talman Birgitta Sellén, kommer att använda Centerpartiets position i alliansregeringen till ett positivt resultat för Ájtte Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk. Ájtte måste få det stöd som det behöver för att kunna ta ett nationellt ansvar för sina ämnesfrågor där bland annat samisk kultur ingår. Vid Sametingets plenum i Lycksele den 20-22 februari i år bifölls en motion som går ut på att göra Ájtte till ett samiskt ansvarsmuseum. Av protokollet framgår dessutom att Ájtte under innevarande år har varit tvunget att dra ned på kostnaderna motsvarande fem och en halv tjänst. Det framgår också att Sametinget redan i februari förra året i sina budgetäskanden talade för att Ájtte skulle tilldelas mer resurser. Sametinget uppvaktade den socialdemokratiska regeringen tillsammans med landstinget i Norrbotten och Jokkmokks kommun i samband med att Bengt Nyströms utredning överlämnades till regeringen. Man har också uppmärksammat jordbruksminister Eskil Erlandsson, när han besökte Sametingets styrelse den 7 december, på att frågan om Ájttes framtida status snarast bör lösas. Jag anser det vara viktigt att känna till att Sametinget anser att samiska konst- och kulturföremål så långt det är möjligt ska återföras till Ájtte. För att det ska bli möjligt måste Ájtte få ansvaret, och staten måste ge pengar för att Ájtte ska klara av uppgiften. Herr talman! Jag vill i detta sammanhang uppmärksamma en fråga som principiellt ligger i linje med det som jag har tagit upp. Vid nämnda Sametingsmöte beslutade man också att kräva en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i samtliga statliga samlingar och en repatriering av de mänskliga kvarlevorna till de områden där de hör hemma. Från Sametingets sida anser man att alla museer och institutioner som omfattas av regeringsuppdraget om inventering av urfolks kvarlevor ska redogöra för sitt samiska skelettmaterial. Man vill också veta hur museerna och institutionerna har tillskansat sig materialet, om det skett genom gravöppningar eller på annat sätt. Sametingets krav får mitt fulla stöd. Sametinget avser att uppvakta kulturministern i denna fråga. Jag hoppas att Sametinget då får ett positivt besked av kulturministern. Jag har en fråga till Hans Wallmark. Kommer du att verka för att din regering ser till att Sametingets krav förverkligas? Herr talman! Jag vill även beröra det särskilda yttrandet som finns med anledning av avsnittet om uppmärksammande av nazism, antisemitism och kommunismens brott. I utskottets ställningstagande talas om att regeringen för 2007 har höjt anslaget till Forum för levande historia med 2,5 miljoner kronor. I regleringsbrevet den 21 december förra året gav regeringen direktiv om att belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten. I pressmeddelandet skrivs följande: "En informationsinsats i tillägg till det arbete som Forum för levande historia gör om nazismen ska också ske om kommunismen. Uppdraget ska genomföras i samråd med lärosäten och forskningsfinansierade myndigheter samt andra berörda myndigheter och institutioner." I det särskilda yttrandet tar jag upp min kritik vad gäller forskning och beteckningen kirunasvenskar. Jag välkomnar forskning, men jag anser att det är viktigt att forskningen är fri och obunden från statliga direktiv. Det är särskilt viktigt när det gäller historisk forskning. Som ett exempel tänker jag på Väinö Linnas skönlitterära trilogi Här under polstjärnan som handlar om tiden före, under och efter inbördeskriget 1918 i Finland. Under lång tid efter detta krig var den förhärskande finska historieuppfattningen av den tidens händelser den som segrarna i inbördeskriget gav. Herr talman! Jag vill också understryka att benämningen kirunasvenskar inte är en korrekt benämning på de människor som emigrerade till Sovjet under 1920- och 1930-talen. Det är en uppfattning som för övrigt stöds av andra, till exempel Anders Gustafsson, filosofie magister i historia. Han har för Vänsterpartiets räkning utrett de svenska kommunisternas roll i Sovjetemigrationen. I boken Svenska sovjetemigranter skriver han i inledningen följande: "De svenskar som emigrerade till Sovjetunionen på 1920- och början på 1930-talen har oftast slarvigt klumpats ihop under beteckningen 'Kirunasvenskarna'. Eneberg har tidigare påpekat att detta begrepp, myntat av Utrikesdepartementet, är ganska luddigt och felaktigt. Emigranterna kom inte bara från Kiruna utan även andra delar av Sverige." Gustafsson använder begreppet svensk sovjetemigrant för en svensk medborgare som emigrerade från Sverige till Sovjetunionen under perioden 1917-1936 för att arbeta. Jag håller på att läsa boken och kan säga att det är en redovisning med tydliga källhänvisningar och som jag uppfattar det utgår från faktiska historiska dokument. Låt mig ta några axplock som kanske gör er mer intresserade av att läsa den. I boken ställs frågan: Vilka var det som föreslog att svenskar, företrädesvis kommunister, skulle emigrera till Sovjetunionen på 1930-talet? I boken framkommer det bland annat att det i olika kommunala församlingar landet runt var socialdemokrater och borgare som motionerade om att de arbetslösa i kommunen skulle exporteras till Sovjet. I till exempel Västervik fick en socialdemokrat igenom en motion 1931 om att man skulle ge 5 000 kronor till personer som kunde visa upp anställningsbevis och inresetillstånd till Sovjet. Pengarna användes inte eftersom det inte fanns några arbetslösa som var intresserade av att emigrera. Bidraget avvecklades 1932. I min hemkommun Kiruna beslutade kommunfullmäktige 1931 om ett "resebidrag för arbetslösa som erhållit arbete i Sovjet-Unionen". Ingen representant från något parti opponerade sig, och fullmäktige beslutade enhälligt att utbetala ett resebidrag på 100 kronor till varje vuxen och 50 kronor till varje barn. Pengarna utbetalades till de åtta personer med familjer som lämnat intyg om att de fått dessa anställningar. Det finns med andra ord, herr talman, mycket att studera när det gäller historia. Jag är själv väldigt intresserad av att lära mig något av den. Det tror jag att andra också är. Tyvärr kan man väl säga att den historieundervisning som jag med flera har fått ta del av handlade om en historia som låg väldigt långt ifrån den verklighet som man själv befann sig i, också geografiskt. Jag ser fram emot att man får ytterligare kännedom om de här frågorna.

Herr talman! Jag tror att kulturmänniskor är de tappraste och de uthålligaste. I vart fall gäller det våra kulturpolitiker i riksdagen. Vi är nu kvar här de sista timmarna av torsdagens ärendebehandling. Sedan är det fredag och plenifri vecka. Detta, herr talman, tycker jag bekräftar att åtminstone våra kulturpolitiker är de tappraste och de uthålligaste. Där kan nog flera av kollegerna instämma. När det gäller betänkandet om museer är vi överens om det mesta, närapå allt, från skrivningarna om ett Alvar Aalto-centrum i södra Dalarna till ett Nobelmuseum, Skogsmuseet i Lycksele, Julita gård och Västerbottens museum. Siv Holma ställde en konkret fråga om samerna och det uttalande man hade gjort vid tinget senast. Jag utgår från att de också kommer att ta kontakt med Kulturdepartementet och då framföra det. Jag passar lite grann på frågan, för jag tror att informationen, som jag uteslutande hitintills har fått av Siv Holma från riksdagens talarstol, kanske inte är helt så fullödig att jag klart kan avge de exakta svaren. Däremot utgår jag från att Kulturdepartementet i en sedvanlig diskussion efter en uppvaktning kommer att föra ett bra resonemang om just den konkreta frågan. Jag kan kontra med att ställa frågor till Siv Holma i stället. Då kommer vi in på några detaljer i betänkandet som jag ändå tycker är viktiga. Den första, och det är den viktigaste, är att med en alliansregering har vi äntligen till slut fått tilläggsdirektivet att Forum för levande historia inte bara ska granska nazismens brott mot mänskligheten utan även kommunismens brott mot mänskligheten. Jag tycker att det är oerhört glädjande. Tyvärr måste jag nog säga att jag inte är alldeles säker på att detta hade skett om vi inte hade fått ett regeringsskifte. Jag tror att en alliansregering har varit en förutsättning för att få det breddade mandatet. Inte därför att jag misstror Socialdemokraterna, för Socialdemokraternas historia under efterkrigstiden har visat att man har försökt hålla en tydlig rågång mot kommunister, inom fackföreningsrörelsen och även ute i samhället. Däremot är jag rädd för att om vi hade haft en socialdemokratisk regering hade den i förhandlingar med framför allt Vänsterpartiet kanske fått undvika att införa detta tilläggsdirektiv till Forum för levande historia. Jag tycker att det är viktigt. Jag tycker att det är bra att vi lyfter fram även kommunismens brott mot mänskligheten. Siv Holma har avgett ett särskilt yttrande. Där säger hon att "forskningen ska vara fri och obunden från statliga direktiv". Det där gillar jag. Jag ska med varm hand överlämna det till våra utbildningspolitiker så att de kan använda det när vänsterpartister diskuterar svensk forskningspolitik, när det är dags för det i kammaren, herr talman, för det är en bra mening. "Forskningen ska vara fri och obunden från statliga direktiv." Men sedan sade Siv Holma någonting, nämligen att hon tycker om historia. Jag delar hennes nöje när det gäller historia. Hon säger dessutom någonting som jag också håller med om: Vi ska lära av historien. Där tror jag att Forum för levande historia med det breddade mandatet, att undersöka även kommunismens brott mot mänskligheten, kan lära oss väldigt mycket om vår historia och just om kommunismens brott mot mänskligheten. Det är i så fall bra att vi alla här i salen genom det eniga betänkandet, sånär som på en reservation, delar grundsynen att kommunismen har utfört brott mot mänskligheten på samma sätt som nazismen. Och det är bra att Forum för levande historia har fått det tilläggsmandatet. Det gör att envar som hädanefter vill kalla sig kommunist ska uppmanas att ta en historielektion. Lär av historien! Det särskilda yttrandet och slutet av Siv Holmas inlägg handlade om kirunasvenskar. Det är förvisso alldeles sant det Siv Holma säger, att det var fler än personerna från Kiruna som emigrerade till Sovjetunionen. Men det som hände i Kiruna och det som framför allt författaren Kaa Eneberg har visat i böcker och tv-inslag är ju den tystnadens kultur som mötte dem som lyckades ta sig tillbaka hem till Sverige från Sovjetunionen. Det var inte alla som gjorde det. En hel del gick under i Sovjetunionen. Men det var ett antal familjer som kom tillbaka. De möttes av den tystnadens kultur som i ganska hög utsträckning var knuten just till din hemort, nämligen Kiruna, där man inte togs på allvar, troddes eller vågade framföra de ohyggligheter man hade upplevt i det man trodde skulle vara den nya arbetarstaten. Därför finns det en poäng i att man lyfter fram just kirunasvenskarna. Det förnekas inte därmed att det finns även andra personer från andra delar av Sverige som också emigrerade till Sovjetunionen och som kom tillbaka och bar vittnesbörd om vilka ohyggligheter som utfördes i kommunismens namn. Det, herr talman, gör att jag fortfarande tycker att det är relevant att prata om kirunasvenskar. Men jag är beredd att också prata om de andra sovjetemigranterna och deras vittnesbörd om ohyggligheterna i Sovjetstaten. Jag är glad åt, herr talman, att Forum för levande historia har fått det breddade uppdraget att även undersöka, granska och lyfta fram kommunismens brott mot mänskligheten. Det gör att jag är väldigt glad åt att ha fått en alliansregering. Med de orden, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Jag uppfattade inte riktigt frågan från Hans Wallmarks sida. Men jag antar att det handlade om att det fanns emigranter som kom från Kiruna. Det är helt riktigt. Det har jag inte heller på något sätt förnekat. Det som jag tycker är oriktigt är själva beteckningen. Det är det mitt särskilda yttrande också handlar om, att man bör använda en mer korrekt beteckning. Där har också Kaa Eneberg, som jag också sade i mitt anförande, vidgått att beteckningen kirunasvenskarna är slarvig och inte en riktigt bra beskrivning av de människor som emigrerade till Sovjet på 20- och 30-talen. Jag kan beklaga att man inte har forskat tillräckligt. Det är intressant att det finns journalister som har skrivit utifrån sina utgångspunkter om historiska händelser. Det finns ju många exempel på det. Det har ju också journalisten Kaa Eneberg gjort. Det finns säkert mycket man behöver ta upp vad gäller till exempel det som hände med dem som återvände från Sovjet. Det finns ju saker och ting som jag har fått höra men som jag inte direkt har forskningsbelägg för. En del av dem som återvände från Sovjet till Sverige blev internerade i interneringsläger under andra världskriget. Jag tror att det handlade om att dessa människor nog från olika håll blev behandlade eller bemötta med skepsis. Det vore oerhört intressant att få det klarlagt.

Herr talman! Kaa Eneberg har gjort storartade insatser de senaste åren för att just lyfta fram det öde som drabbade de så kallade kirunasvenskarna och även en del andra sovjetemigranter. Därför är det också oerhört glädjande att Kaa Eneberg av regeringen har utsetts till ledamot av Forum för levande historia. Det är ytterligare ett led i den önskvärda breddningen som jag tycker är väldigt bra att alliansregeringen har genomfört. Det som då hände de så kallade kirunasvenskarna och det Kaa Eneberg har lyft fram var just att de möttes av det hon kallar, och jag tycker att det finns en rimlighet i att kalla det så, tystnadens kultur. Som Kaa Eneberg också har visat var inte minst ett antal kommunistiska personer och partiet lokalt aktiva med att hjälpa personer att komma till Sovjetunionen. Sovjetunionen uppfattades vid den här tiden - vi pratade om 20- och 30-talet - av många som ett drömland, därför att man hade genomfört revolutionen. Där skulle kommunismen förkroppsligas i ande, själ och stat. Det gjorde att många kom dit, därför att de verkligen trodde att det var det nya lyckolandet. Vad de möttes av var ett slavsamhälle, förtryck och förföljelser. Sedan kom de som fick, kunde och överlevde hem till Sverige igen och berättade om detta. Det är klart att det var en krock mot dem som fortfarande trodde på kommunismen som idé. Men jag gläder mig - så uppfattar jag också Siv Holmas inlägg här nu - åt att hon håller med mig om att den som kallar sig kommunist ska vi tillsammans uppmana att ta en historielektion. Vi ska lära av historien.

Herr talman! Jag tycker att både Hans Wallmark och jag kunde uppmana alla att ta en historielektion och lära sig av historien. Jag tycker också att det är viktigt att man känner till att det inte är någon objektivitet i historien. Som jag försökte beskriva, kanske lite otydligt, är det oftast segrarna som skriver historien. Det gällde till exempel finska inbördeskriget. Det är då viktigt att man kan belysa saker och ting från olika håll och kanter. Den bild som jag får är att det säkert var kommunister som for till Sovjet. Men den bild som också blir väldigt tydlig, som man måste sätta in i ett sammanhang, är att det var en massdepression och en stor arbetslöshet i världen av globala mått. Det gjorde att till exempel LKAB förkortade sina arbetstider, och det blev svårare och svårare att försörja sina familjer. Av samma skäl som gör att många flyr eller reser till andra länder för att få ett arbete och kunna bygga en ny framtid fanns här den drivande kraften. Man ska inte bara se fyrkantigt på människor och säga att det var politiska drivkrafter. Politiska drivkrafter är starka, men man måste komma ihåg att det är de sociala drivkrafterna att ta ett arbete och bygga en framtid som dominerar i de här sammanhangen.

Herr talman! Även om jag är historiskt intresserad och har försökt läsa lite får jag nog säga pass till Siv Holma när det gäller det finska inbördeskriget och tolkningen av historien. När det däremot gäller just detta att folk sökte sig från Sverige till Sovjetunionen är det möjligt att man också kan hitta den typen av förklaringsmodeller som Siv Holma har, att det var depression och fattigt. Men det intressanta är varför man valde just Sovjetunionen. Det fanns ju ett antal andra länder som man kunde välja. Skälet var också att det fanns en ideologisk grund. Man ville till Sovjetunionen därför att det var, vad man trodde, den nya arbetarstaten förkroppsligad. Alla kommunismens ideal och idéer skulle genomföras i Sovjetunionen. Sedan kom de som överlevde hem och kunde då berätta att det som var kommunismens drömland hade slavläger, förtryck, censur och avrättningar. Det är klart att det är och var en oerhört stark kontrast, tror jag, till dem som ideologiskt var övertygade om att kommunismen menade någonting gott. Det är därför jag tycker att vi ska lära av historien, precis som Siv Holma säger. Jag lär av historien, och jag hoppas att Siv Holma lär av historien. Jag kommer, uppmuntrad av detta, så fort jag träffar på någon som kallar sig kommunist att säga: Lär av historien! Ta en historielektion! Herr talman! Med de orden yrkar jag än en gång bifall till utskottets förslag till beslut och konstaterar att kulturfolket har varit tappert uthålligt som har lyssnat på Siv Holmas och min replikväxling.