Minoritetsfrågor

Herr talman! I början av den här mandatperioden kunde man säga att den nationella minoritetspolitiken var ett nytt politikområde. Det kunde man säga därför riksdagen under riksmötet 1999/2000 beslutade att Sverige skulle skriva under Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter samt den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Nu har det gått drygt sex år sedan vi i februari år 2000 undertecknade konventionen om stadgan. Med det sände vi signalen att vi på allvar vill lyfta fram vårt lands nationella minoriteter. Vi tog på oss ett mycket viktigt ansvar. I regeringens proposition från 1998/99 nr 143 står det: Det lämnas förslag till åtgärder som behövs för att Sverige ska kunna ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Det innebär att Sveriges nationella minoriteter och deras språk erkänns samt att minoritetsspråken ges det stöd som behövs för att de ska hållas levande. Härigenom läggs en grund för en samlad svensk minoritetspolitik. Det är precis så det är. Grunden lades då. Därefter måste man förstås gå vidare. Det har visserligen tillsatts en rad utredningar, främst när det gäller samerna. Det har även lagts fram två propositioner, en om svensk språkpolitik och en om ett ökat samiskt inflytande samt en skrivelse som vi behandlade här i går om en nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. Men det saknas en mer samlad redovisning från regeringen om vad som har gjorts och ett tydliggörande av viljeinriktningen när det gäller den nationella minoritetspolitiken. Europarådets ministerkommitté övervakar på vilket vis Sverige genomför ramkonventionens bestämmelser. Och kommittén drar slutsatser av vad som har gjorts och kommer med rekommendationer. Sverige har kritiserats, inte bara av ministerkommittén utan även i andra sammanhang. Vi är nämligen inte så bra som vi borde vara när det gäller vår nationella minoritetspolitik. Detta har även visat sig i studier som utskottet låtit genomföra och i samband med de seminarier som var en del av konstitutionsutskottets uppföljning och utvärdering. Detta betänkande bygger nämligen på ett initiativ från riksdagens sida och inte på något initiativ från regeringen. I utskottets betänkande finns det inte mindre än 22 reservationer, och Folkpartiet står bakom hela 12 av dem. I huvudsak handlar dessa reservationer om att stärka de nationella minoriteternas ställning mot vad man kan kalla storsamhället eller majoritetssamhället. Och det kan göras på många olika sätt. Till exempel handlar det om ett sammanhållet bidragssystem för det ekonomiska stödet till minoritetsorganisationer. Eftersom KU:s utvärdering visat på att det behövs en allvarlig diskussion och en analys inom detta område, är det märkligt att utskottet inte vill sträcka sig så långt som att påtala för regeringen vad som har uppmärksammats. Ett annat område som jag vill beröra är det som handlar om utbildning. Europarådets ministerkommitté har som jag sade tidigare pekat på brister, och framför allt gäller det utbildningsområdet. Även Skolverket har i en rapport lyft fram brister inom utbildningsområdet, brister som kan innebära att språken hotas. Alla som sitter här och lyssnar förstår att ett språk som försvinner inte kommer tillbaka. Även de representanter för de nationella minoriteterna som deltog i KU:s seminarier lyfte fram utbildningsfrågan som särskilt viktig. Utskottsmajoritetens motivering handlar om att man inte ska föregripa de utredningar som har genomförts inom området. Här vill jag säga att det nu brinner i knutarna. Det är bråttom. Och det får inte bli som med ILO-konventionen 169, det vill säga att regeringen ideligen lovar att den ska ratificeras så snart som möjligt. När det gäller ILO-konventionen 169 sades det att den skulle ratificeras inom mandatperioden, och då talar jag om den här mandatperioden. Regeringen sade det i en skrivelse till riksdagen 2003, men ännu har den inte ratificerats, och vi vet inte heller när det blir. Jag menar att det händer för lite. Det går för långsamt. En annan viktig markering skulle kunna vara att omnämna de nationella minoriteterna i regeringsformen. Vi är faktiskt fyra partier som anser att det är så viktigt så att vi vill ge detta som ett särskilt uppdrag till Grundlagsutredningen. Två av de personer som står bakom denna reservation är dessutom ledamöter i Grundlagsutredningen. Och heder åt dem som inte nöjer sig med att tro att detta kommer att lösa sig av sig självt utan faktiskt vill sträcka sig så långt som att ge det som ett uppdrag till regeringen. Ytterligare ett sätt att synliggöra de nationella minoriteterna och bidra till språkens användning är att information finns tillgänglig på språken. En bra början är då att riksdagen, regeringen och de statliga myndigheterna erbjuder information på språken, åtminstone på sina hemsidor. Det blev verkligen en överraskning för mig när jag upptäckte att det gick att prenumerera på riksdagens EU-information på spanska men inte på finska, som är ett av de största nationella minoritetsspråken. Det är 450 000-500 000 människor som talar finska. Men enligt de finska representanterna som deltog i utskottets seminarium har informationen på finska minskat sedan 70-talet. Så utvecklingen går faktiskt åt fel håll. Ett argument som de gav uttryck för var att de flesta finländare kan svenska. Men med en sådan inställning menar jag att man inte har förstått någonting. För att ett språk ska överleva måste det användas så ofta som möjligt, helst dagligen. Det finns väldigt mycket mer att säga om detta eftersom det finns väldigt många områden att ta upp. Men jag tänkte sluta här. Folkpartiet står givetvis bakom alla de tolv reservationer där det finns med, men för tids vinning vid voteringen senare i dag yrkar jag bifall här och nu endast till reservationerna 3 och 14. I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp).

Herr talman! I huvudsak är detta ett väl avvägt betänkande, men vi kristdemokrater har en avvikande åsikt. Det gäller reservation 12. När vi för ett antal år sedan implementerade skyddet för minoritetsspråken och diskuterade förvaltningsområden och så vidare dök ett problem upp med de svensktalande Sverigefinländarna. I det läget såg vi ingen möjlighet att hitta någon lösning på det eftersom vi var fokuserade just på själva språkfrågan. Men nu tycker vi, tillsammans med några andra partier, att det är dags att man tar tag i detta och ger dem en minoritetsställning i detta sammanhang. Det är detta som reservation 12 handlar om. Herr talman! Jag tänker inte förlänga debatten ytterligare, jag yrkar bara bifall till reservation 12.

Herr talman! Detta betänkande heter Minoritetsfrågor , men det handlar inte om minoriteter i största allmänhet utan om nationella minoriteter. Och i centrum för detta ligger begreppet nation som väl är ett av de mest problematiska politiska begrepp som vi känner till. Det är ganska oklart vad det kan stå för. Det kan stå för allting egentligen, å ena sidan en stat, en statsbildning, och å andra sidan ett folk eller en etnisk grupp. Själva sammanblandningen, eller till och med identifieringen, av stat och folk är väl en av 1800-talets mest olycksaliga idéer i vars följd vi har sett inte bara nationalism i största allmänhet utan diskriminering, fördrivning och i sista hand folkmord. Men samtidigt kan vi konstatera att nationalismen och den nationella identiteten många gånger har varit en progressiv och demokratisk kraft i samhällsutvecklingen. I länder som vårt eget, Tyskland, Turkiet och USA, åtminstone numera, tror jag att man i allt väsentligt måste beskriva nationalismen som en reaktionär kraft. Så har det inte varit, och så är det inte i Irland eller i vårt grannland Norge. Skälet till detta är den maktrelation som man har haft till omgivande stater och nationer och huruvida som man har slagit uppåt eller slagit nedåt i sin nationalism. Vi kan inte heller bortse från att nationell identitet, etnisk identitet, hur man nu definierar detta, är väldigt viktigt för väldigt många människor och inte är något som någon får förnekas att uttrycka. När vi nu talar om nationella minoriteter är det inte några minoriteter som har politiska ambitioner att bilda stater eller att avskilja sig från landet, utan det handlar om just den egna identiteten, om den kulturella identiteten och om språket. Sverige har sent omsider varit med om att utarbeta och så småningom också ratificera två i detta sammanhang centrala konventioner. Den ena är Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter, och den andra är den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Vad gäller implementeringen av dessa konventioner har Sverige gjort en hel del på lagstiftningsområdet. Jag ska inte gå in närmare på det. Det finns redovisat i betänkandet. Men i detta fall liksom i så många andra fall är det avgörande kanske inte vilka lagar som man har stiftat utan hur dessa har implementerats och tillämpats. Och den utvärdering som har skett i utskottets regi, och även den utvärdering som Europarådet självt har gjort, visar att det här fortfarande finns brister som måste åtgärdas. Det är fortfarande inte självklart att var och en som tillhör en nationell minoritet tillförsäkras de rättigheter som lagen ger. Och detta måste naturligtvis åtgärdas. Herr talman! I betänkandet finns som sagt ett antal reservationer, och några av dem står Vänsterpartiet bakom, och vi tänker fortsätta att stå bakom dem även om jag nu inte yrkar bifall till alla. Men jag vill ändå nämna dem. Den första handlar om frågan om omnämnandet av de nationella minoriteterna i regeringsformen. Vi tycker att det vore rimligt att göra det och att det behövs ett tillkännagivande om att Grundlagsutredningen ska ta upp den saken. I reservation 7 tar vi upp frågor om stöd till romska kulturinstitutioner, i första hand i Stockholm och Malmö, men det kan finnas andra också. Romerna är väl den nationella minoritet som fortfarande är den mest diskriminerade, den mest undertryckta och den mest förtryckta. Det krävs särskilda insatser från samhällets sida för att göra det möjligt för den romska minoriteten att hävda sina rättigheter, inte minst på det kulturella området. Därför behövs det också en stabilitet i det ekonomiska stödet och i stödet till utbildning för romer. Detta tar vi upp i reservation 15. Vi står också bakom reservation 8 som handlar om att riksdagen ännu en gång ska understryka vikten av att vi skapar förutsättningar för att ratificera ILO-konvention 169. Regeringen har den ambitionen. Men vi har konstaterat att den ambitionen har funnits ganska länge, och fortfarande är vi inte framme. Därför finns det anledning för riksdagen att särskilt understryka att under den kommande mandatperioden måste alla förutsättningar finnas på plats så att vi äntligen kan ratificera nämnda konvention. Herr talman! Jag yrkar, som sagt, inte bifall till alla våra reservationer utan nöjer mig med att yrka bifall till reservationerna 7 och 15.

Herr talman! Frågan om en nationell minoritetspolitik är en relativt ny företeelse i vårt land. Även utanför våra gränser är det så. När man går ut och samtalar med människor på gator och torg om nationell minoritetspolitik tror de flesta att det handlar om någonting helt annat, att det handlar om människor som har kommit till vårt land från andra länder, människor med invandrarbakgrund eller någonting liknande. Men nationell minoritetspolitik skiljer ut sig därför att den bygger på dels en ramkonvention, dels en språkkonvention som Sverige skrev under i februari 2000. Den byggde på att identifiera grupper som funnits i vårt land och som har en lång historia och rötter långt bakåt i vårt land och som mot den bakgrunden särskilt skulle, och ska, lyftas fram - människor, grupper, som under den här historiska perioden ofta också har varit föremål för åtskilligt av förtryck och övergrepp från storsamhällets sida. I Europa talas det om att det finns ett fyrtiotal nationella minoriteter. När man ser till det samlade antalet, 40 miljoner människor, inser man att minoriteter kan vara väldigt många - 40 miljoner människor i Europa som på något sätt hänförs till nationella minoriteter. Hos oss i Sverige är de inte så många. Men vi har pekat ut samerna, romerna, tornedalingarna, judarna och sverigefinnarna som tillhörande de nationella minoriteterna med en lång historia. Jag vill säga att detta är en fråga som det är viktigt att vi klarar ut i samtalen utåt, att detta är ett ansvarstagande utöver en del annat som vi har för just nationella minoriteter. Låt oss dra nytta av den erfarenhet som historien har givit oss och dra nytta av det när vi formar politik rakt över för alla medborgares möjligheter i vårt land. Och låt oss också när vi formerar en nationell minoritetspolitik inse att det inte handlar om kollektiv, utan det handlar om människor som själva upplever och ska ha rätt till sin identitet - inte pådyvlat, inte påtalat och inte grupperat och kollektiviserat utan underifrån byggt. Detta är också väldigt viktigt. Det pekar vi i Centerpartiet på i reservation 2, som jag yrkar bifall till, herr talman! Vi har som ett uttryck för det här storsamhällets sätt att lösa frågor från ovan sett just sverigefinländarna. Vi har valt att underteckna en ramkonvention där rätten till självidentifikation och annat som en viktig grund pekas ut. Ändå har denna kammare, riksdagen, beslutat att dela den gruppen i två beroende på om man har språket finska eller om man har språket svenska. I Finland erkänner man båda de språken som likvärdiga. Här hos oss konstaterar vi att om man har finländsk bakgrund är det bara om man har det finska språket som man tillhör den nationella minoriteten sverigefinländare. Detta tycker vi är en skönhetsfläck - låt oss kalla det så - eller en rest från historien som vi tycker att vi borde göra något åt. Vi har möjlighet att göra det genom ett tydligt uttalande från kammaren här senare i dag. Oavsett vilket modersmål man har skulle man nämligen vara en likvärdig del, vara en del av den nationella minoriteten sverigefinländare. Så upplever man sig själv, och så vill man se identifikationen tydliggjord från den sverigefinländska gruppen. Oavsett om man talar finska eller om man talar svenska är man överens. Det är i denna kammare som man har valt att dela på gruppen. Vi tycker att det är dags att hela gruppen just utifrån självidentifikation och underifrånperspektiv i stället för uppifrånstyre. Med detta, herr talman, yrkar jag också bifall till reservation 12 under punkt 7 - jag tror att någon annan här redan har gjort det. Jag vill också, herr talman, markera att jag och Centerpartiet självklart står bakom alla reservationer i betänkandet där det pekas på områden som teckenspråk, grundlagsomnämnande av nationella minoriteter och utvidgning av förvaltningsområdet liksom på att SVT:s digitala sändningar ska säkerställa också finsk tv även i framtiden. Men för tids vinnande, herr talman, nöjer jag mig med att yrka bifall till de båda reservationerna under punkt 1 och punkt 7 som jag tidigare har berört.

Herr talman! Nästa år hålls en grön världskongress i Benin eller möjligen i Kenya i Afrika där gröna storheter som den kenyanske biträdande miljöministern Wanghari Maathai och den brasilianske gröne kulturministern Gilberto Gil kommer att närvara. Temat för kongressen blir minoritetsfrågor. Det är inte speciellt konstigt. Gröna partier har i de länder där de haft en möjlighet att få inflytande vid sidan av arbetet för miljö- och rättvisefrågor prioriterat just att lyfta in minoriteter som har hamnat utanför i beslutsmaskineriet. I Mexiko är det de gröna som har fått in de indianska grupperna i parlamentet, i Brasilien likaså. I flera afrikanska länder börjar nu gröna partier som börjar få visst inflytande att prioritera minoritetsfrågorna. Herr talman! I Sverige gör vi vad vi kan för att hålla fast i samma fanor och se till att lyfta fram samma frågor, inte minst genom det arbete som Miljöpartiet ihop med många andra driver i antidiskrimineringsfrågor. Det gäller då både gentemot erkända nationella minoriteter och andra människor i vårt land. Herr talman! Det betänkande som riksdagen nu debatterar, KU19 om minoritetsfrågor, är resultatet av en förankrings- och uppföljningsprocess i utskottet där vi vid några tillfällen har haft möjlighet att följa arbetet, att sitta ned och diskutera och försöka komma fram till gemensamma slutsatser. För en gångs skull, kanske man kan säga så, är därför det viktigaste i det här betänkandet inte de eventuella meningsskiljaktigheter som finns och som markeras i olika reservationer, utan det är den eniga text som partierna gemensamt har kommit överens om. Här finns en lång rad markeringar som jag inte ska uppehålla kammarens tid med men som jag rekommenderar att man läser igenom. Det finns dock på ett par punkter markeringar i form av reservationer. Jag tänkte säga något om några av dessa. I reservation 13, herr talman, lyfter Miljöpartiet och Centerpartiet fram frågan om teckenspråket. Teckenspråket är modersmål för dem som är döva sedan barndomen. Sverige var ett land som tidigt införde och erkände teckenspråket 1981. Teckenspråkets ställning som språk har senare bekräftats i olika stadier, bland annat i Minoritetsspråkskommittén 1997. På så sätt kan man säga att det är fastslaget i Sverige att teckenspråket är ett eget språk. Teckenspråket har dock inte ännu fått status som nationellt minoritetsspråk. Det leder till en del komplikationer. Det finns inget beslut om vilken legal ställning teckenspråket kan anses ha, och det finns flera andra faktorer som talar för att teckenspråket borde betraktas som ett nationellt minoritetsspråk i enlighet med Europarådets konvention. Detta är vad vi lyfter fram i reservation 13. I reservation 22 lyfter Miljöpartiet och Vänsterpartiet fram ett antal frågor om den romska minoriteten. I Europa i dag räknar man med att det lever 12 miljoner romer. 4 miljoner av dessa lever i vad som enligt Europarådet betraktas som total misär, helt utanför samhället, helt utan rättigheter. I Sverige har vi kommit längre än i många andra europeiska länder, men det finns fortfarande krav som bör drivas för att få bort fördomarna mot romer och för att förbättra romernas ställning. I reservationen tar vi upp krav på att Forum för levande historia ska få i uppdrag att lyfta fram den antiziganism som har funnits i det svenska samhället i ljuset och belysa det så att vi kan lära på ett bra sätt av historien och också av de övergrepp som fortfarande sker. Vi vill också att den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter ska kompletteras med förslag till åtgärder för att höja romers kunskaper i sitt eget språk. Vi vill exempelvis att det måste finnas formell kompetens att undervisa i romani, och det måste tas fram instruktioner för hur romani skrivs och stavas. Det skulle kunna ingå i den nya språkvårdsorganisationen och bedrivas i samarbete med ett universitet eller en viss högskola. Jag yrkar därför bifall till reservation 22. Herr talman! I reservation 8 lyfter Miljöpartiet ihop med Vänsterpartiet och Folkpartiet fram frågan om ILO-konventionen 169. Frågan och reservationen är väl ett bevis på det som jag sade inledningsvis, att i stora stycken har man lyckats samla sig till en viss form av enighet mellan riksdagspartierna. Regeringen har ambitionen att underteckna ILO-konventionen. Vi har dock under ganska lång tid hört om den här ambitionen, och det har under ganska lång tid diskuterats hur det verkligen ska göras allvar av det. Det har ifrågasatts om de insatser som görs är tillräckliga. Därför tycker vi att det var befogat med en reservation i vilken man klargör att det måste vara så att man under nästa mandatperiod ser till att vidta de åtgärder som behövs för att ILO-konventionen 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder ska kunna undertecknas också i Sverige. Det är faktiskt så länge Sverige inte har undertecknat den konventionen en skamfläck på vår minoritetspolitik. Avslutningsvis, herr talman, vill jag givetvis markera att jag står bakom alla de reservationer som bär mitt namn och utskottsmajoritetens ställningstagande i övriga delar. Flera reservationer har redan diskuterats, till exempel reservation 3 som Kerstin Lundgren förtjänstfullt redogjorde för, och också reservation 12 har markerats tidigare.

Herr talman! Detta är på många sätt ett intressant betänkande. Det är en väldigt viktig fråga som behandlas, men det är också ett uttryck för ett arbetssätt som riksdagen håller på att utveckla och där jag tror att vi både måste och kan bli mycket bättre, nämligen att själva utvärdera de beslut som vi fattar. Det har framgått av debatten, men jag tycker att det förtjänar att sägas några ord om den här processen som vi, liksom resten av utskotten i riksdagen, nu håller på att lära oss att hantera. Det är ovanligt på det sätt att det inte direkt handlar om kontroll av särskilda eller enskilda myndigheter utan tar ett mycket större grepp och upptar ett stort politikområde. Det gjorde att vi beställde in några forskarrapporter som på ett förtjänstfullt sätt så här liksom en bit in i resan utav vad det innebär att ha nationella minoriteter, hur språkkonventioner följs upp och vad det innebär, gör ett slags avstämning. Utifrån detta tillsammans med de motioner som väckts utgör det här betänkandet en del i den här diskussionen. Vi försökte oss också på att ha ett slags öppna remisseminarier. Där tror jag att vi kan utveckla metoden mer. Vi hade lite otur i vår egen planering, för det kolliderade med en stor och intensiv arbetsbörda också av annat slag. Men själva intentionen att vi i riksdagen jobbar med stor öppenhet och själva möter de minoritetsgrupper som berörs av sådan här politik samt att vi tillsammans kan föra diskussionen är bra. Sådana försök har vi gjort, och jag tror att det här arbetet kan utvecklas. Mats Einarsson diskuterade det här utifrån vad nationen betyder. Det är en ingång. Jag skulle vilja välja en annan ingång som ändå lite grann sätter detta i sitt sammanhang. Det finns ett gammalt favorituttryck som jag har stött på från en sociolog som talar om unity in diversity . Det råkar vara på engelska, och jag inser varför - det är inte så lätt att hitta någon sjyst svensk översättning. Möjligen skulle man kunna vända på det och säga att vi är olika men tillsammans. Det här är på något vis en beskrivning av det önskeläge som vi skulle vilja ha, nämligen att vi är olika, vi har olika språk, vi har olika traditioner och kultur men vi är tillsammans. Då finns det kring dessa värderingar som vanligt två diken. Det ena är det gamla svenska nationalstatsbeteendet, som har gällt hos oss som i många andra sammanhang, nämligen att enheten betonas. I Sverige var den ovanligt långt gången tidigt där vi inte bara var en enhet utan också var eniga om kungen, om tron, om språket. Den politiken fick genomslag gentemot minoriteter av olika slag, men inte minst det som vi nu talar om, både våra urfolk och våra nationella minoriteter. Men det finns en annan ytterlighet, och det finns naturligtvis i begreppet diversity där själva det unika, det som särskiljer, blir så överdrivet att själva enheten försvinner. Detta är en enhet som egentligen inte bygger på att vi ska vara eniga i allt men ändå se att vi hör ihop. På det här sättet tycker jag att politiken för nationella minoriteter i och för sig inte skiljer sig så mycket ifrån det som vi annars diskuterar när vi talar om integrationspolitik. Det handlar om att hitta balanspunkterna, där vi hittar formerna för att samarbeta och integreras som ett slags dubbelriktad rörelse där alla som är indragna faktiskt berörs och förändras samtidigt som vi har vår särart och vår identitet. Den främsta identitetsmarkören är naturligtvis språket. Det kan vara tron och andra saker, men språkfrågan är oerhört viktig. Att på det sättet föra samman dem som vi har gjort i den svenska politiken tycker jag är ganska rimligt även om vi inser att det finns en del olika perspektiv. Jag tycker också att det i grunden är väldigt positivt att det nästan finns en tävling om att få tillhöra en minoritetsgrupp. Jag tycker att det är ett gott tecken i vår tid och på vårt samhälle att man faktiskt ser värdet av det, och det tror jag verkligen att det finns. Detta skulle vara den ram som för mig är viktig i en sådan här fråga. Sedan finns naturligtvis det mera praktiska problemet med att hantera det här som en politikfråga, och det är profileringsfrågorna. Jag tycker kanske att det riktigt sorgliga var när vi häromdagen tog nästa steg i handlingsplanen om mänskliga rättigheter, där vår reservationslista var en av de längsta vi haft i ett KU-betänkande. Det kan naturligtvis ge en väldigt splittrad bild, en bild av att vi är väldigt dåligt överens om de övergripande målen. Det är olyckligt, för jag tror inte att det är sant. Vi står ganska enigt bakom den ambition och den linje som finns. Men det finns också en annan möjlig tolkning - kanske snarare misstolkning - av en sådan lång reservationslista, och den är att det alltid finns någon som vill vara godare än de andra, som vill mer. Jag funderade en stund på vad det skulle innebära om man kostnadsberäknade den reservationslista som finns till det här betänkandet. Det innebär inte att jag säger att det är onödiga eller omöjliga insatser, men att nu hävda att allting kan göras, eller anlägga ett tonfall av att det borde ha gjorts för länge sedan, tycker jag är politiskt bekymmersamt. Jag tycker därför att det här tillsammans med handlingsplanen för mänskliga rättigheter, som för övrigt innehåller just en lång rad framåtsyftande, aktiva och för all del säkert kostnadskrävande förslag i den här riktningen, är goda och viktiga steg framöver. Jag förmodar att någon kommer att begära replik på mig, så därför tror jag att vi kommer tillbaka till vissa detaljfrågor. Men låt mig ändå nu säga att teckenspråksfrågan är en fråga som vi har lyft fram flera gånger från KU:s sida. Som en god tanke sker just i dag överlämnandet av betänkandet från den utredning som nu jobbat under några år till socialminister Berit Andnor, och just den här veckan är ju också teckenspråkens vecka. Här finns mycket för oss att göra framöver, men att just i dag springa iväg i enlighet med reservationerna är naturligtvis inte möjligt. Herr talman! Jag står bakom det här betänkandet. Jag tycker att vi skulle ha haft lite färre reservationer, men det finns ju alltid någon som är godare. Vi får väl lyssna till dem också.

Herr talman! Pär Axel Sahlberg sade i inledningen av sitt anförande att vi måste bli bättre på att utvärdera de beslut vi fattar, och vi måste bli bättre på att dra slutsatser. Därför är det särskilt bra att konstitutionsutskottet har tagit initiativ till en utvärdering av den nationella minoritetspolitiken. Men tanken med en omfattande utvärdering och att just dra slutsatser måste väl ändå vara att man ska peka ut något slags färdriktning inför framtiden. Det har ju visat sig i utskottets utvärdering att det brister på ett flertal områden, framför allt språkets område. Det räcker ju inte att bara skydda en nationell minoritet - man måste ju också se till språkens överlevnad. Då handlar det dels om utbildningsfrågan, dels om informationsfrågan. När det gäller utbildning ser det väldigt olika ut om man jämför de olika minoriteterna. Samma rättigheter förekommer inte. Rätten till undervisning på minoritetsspråk är inte densamma för alla de fem olika grupperna. Jag skulle vilja höra Pär Axel Sahlbergs syn på det, samt på information. Tycker verkligen Pär Axel Sahlberg att det är tillfredsställande att de nationella minoritetsspråken inte finns tillgängliga ens i riksdagens information? I utskottet bemöts det inte riktigt. Det talas mer om lagförslag som översätts och så. Men det här handlar om daglig tillgång för språks överlevnad. Jag vill diskutera möjligheten för språkens överlevnad och Pär Axel Sahlbergs lösningar på den problematiken, som ju har blivit så tydlig i det här betänkandet.

Herr talman! Information är alltid svårt. Jag tror just därför att man ska se ett sådant här arbete som vi gjort som viktigt. Det är viktigt på väldigt många olika sätt. Vi har väl möjligen ibland i det här huset en viss övertro på att när vi har stiftat en lag så har tillvaron förändrats. Det är ett steg på vägen, men vi vet ju att det ligger ganska mycket kvar. Här ligger naturligtvis ett oerhört stort ansvar ute i kommuner i hela landet. Det väcker i sin tur helt andra frågor, nämligen till exempel den stora, klassiska frågan om det kommunala självstyret, som vi ju är väldigt noga med att försvara ibland, beroende på vilken fråga det handlar om. Handlar det om friskolor så betyder det kommunala självstyret ingenting. Det där varierar. Men det är alldeles självklart att det där finns ett stort ansvar för att den lagstiftning och de politikframflyttningar som sker faktiskt får genomslag. Att därifrån säga att alla de här minoritetsspråken ska kunna fungera på en lång rad områden vet Liselott lika väl som jag hur bekymmersamt det är. Det beror på hur stora grupper det finns och det handlar om tillgång till lärare och personal och många andra frågor. När det däremot gäller riksdagens eget arbete har ju både Liselott och jag många vägar att påverka politiken. Det är ju möjligt att vi borde ha gjort mycket mer för att flytta fram de positionerna. Det var intressant att det fanns spansk text - jag tror det var du som talade om det - men inte finsk. Det borde ju inte vara ett bekymmer alls, eftersom det handlar om två EU-länder. Här tror jag det finns mycket vi kan göra. Jag tycker att vi ska tala med både riksdagsstyrelsen och det ledamotsnära rådet. Där måste det finnas ett ansvar i den här frågan.

Herr talman! Det är så att det går att e-prenumerera på fem olika språk men inget av de nationella minoritetsspråken, inte ens det största. Det är bekymmersamt att inte förutsättningarna för språkens överlevnad kan se likadana ut för de fem nationella minoriteterna, säger Pär Axel Sahlberg. Jag tycker också att det är bekymmersamt, och därför bör vi göra någonting åt det, framför allt när det gäller utbildningssituationen, speciellt för barn. Jag ställde en fråga om det, men Pär Axel Sahlberg har inte svarat på den delen. Den handlade om att rättigheterna till språkundervisning ser olika ut mellan de fem nationella minoriteterna. Möjligheten för undervisning på jiddisch och på finska är inte lika god som när det gäller meänkieli, samiska och romani chib. Jag ville ha svar på om Pär Axel Sahlberg verkligen menar att det är acceptabelt när det gäller till och med det största språket, som ju verkligen har tappat här, både när det gäller rätten till undervisning och tillgången till information på finska. Den har till och med gått ned, gått bakåt, sedan 30 år tillbaka. Är det acceptabelt, när vi nu har bestämt oss för att det är de här fem nationella minoriteterna och de fem nationella minoritetsspråken som ska skyddas? Riksdagen har fattat beslut om det: fem nationella minoriteter - fem språk. Kan vi då anse att det är acceptabelt att situationen ser så olika ut för de nationella minoriteterna och att möjligheterna för barn se väldigt olika ut beroende på vilket språk man talar, trots att man klassas, om man får säga så, som tillhörande en nationell minoritet?

Herr talman! Jag tror inte att vi ska tala om att det är så olyckligt att det är så olika. Det kommer det alltid att vara, därför att förutsättningarna är så olika, inte minst skillnaden mellan de språk som är geografiskt ganska väl samlade och de som är spridda. Dessutom är språken i sig väldigt olika. I något fall är det ett tämligen enhetligt språk, men i andra fall är det nästan inte ens ett språk, utan varianterna av det är så enormt olika. Vi får inte bortse från verkligheten. Här finns problem. Den geografiska spridningen är ett, utvecklingen av språken kan vara ett annat och tillgången till lärare ett tredje, men ambitionen är ju klar och gemensam. Vi ska flytta fram positionerna. Men att stå här och liksom klaga över att så litet eller, som det låter, nästan inget har gjorts tycker jag är orättvist. Men visst finns det fler erövringar att göra på det här området.

Herr talman! Jag begärde replik när Pär Axel Sahlberg var uppe och talade för att få klarhet i hur Pär Axel Sahlberg ser på ramkonventionen. Det låter, herr talman, som om Pär Axel Sahlberg tolkar den som om ramkonventionen vore identisk med språkkonventionen. I språkkonventionen är det alldeles uppenbart att språket är identitetsgivande, men i ramkonventionen, som vi ju också de facto har undertecknat i denna kammare, herr talman, ingår frågor om religiös, språklig, traditionell eller kulturell tillhörighet som en grund. Mot den bakgrunden skulle jag vilja veta varför Pär Axel Sahlberg och Socialdemokraterna inte vill omfatta sverigefinländarna som en grupp, som en nationell minoritet. Vad är det för skäl som anförs, utifrån ramkonventionens tolkning, till att dela den sverigefinländska gruppen i två delar och ge den ena status av nationell minoritet?

Herr talman! Jag blir Kerstin Lundgren delvis svaret skyldig när det gäller vårt sätt att hantera detta. Vi har så att säga samsett de två konventionerna, vilket det ju finns rätt goda skäl för. Jag talar om identitet i allmänhet. Den kan innehålla olika saker, men språket är kanske den tydligaste markören. Man kan närma sig den frågan med samma inställning som Kerstin nu har beträffande teckenspråket, men då från ett helt annat håll, nämligen att det är språket som är överordnat. Jag vill därför inte alls utesluta att vi i framtiden behöver nyansera detta och låta konventionerna stå för sig. Mitt minne säger mig dock att vi valde att samse dem, och i det läget är ju inte någon som talar svenska föremål för besluten. Om det sedan är djupt olyckligt eller inte kan man möjligen diskutera. Jag tror nämligen inte att det är de med svenska som modersmål, även om det är en finlandssvensk version, som är de stora förlorarna, utan vi har rätt mycket att göra på de områden vi slagit in på. Men om konventionerna ska läsas var för sig ligger det naturligtvis ganska mycket i invändningarna.

Herr talman! Det blev i alla fall en liten bild. Jag trodde måhända att Pär Axel Sahlberg hade gjort en kostnadsberäkning och av det skälet kommit fram till att det inte var möjligt. Det som då är spännande, herr talman, det är att Pär Axel Sahlberg och Socialdemokraterna väljer att underteckna en konvention, ramkonventionen, men inte att låta den verka. När en del av en grupp i Sverige, som skulle kunna klassificeras enligt ramkonventionen som en nationell minoritet, själva identifierar sig på ett sätt väljer Pär Axel Sahlberg och en majoritet i denna kammare att utan något egentligt skäl bortse från det och konstaterar bara att de tolkat det på det sättet. Det tycker jag strider mot den signal och det budskap som ramkonventionen de facto har, nämligen att självidentifikation är ett centralt inslag. Om den sverigefinländska gruppen, oavsett språk, betraktar sig som en enhet som vill bli sedd, vill få möjlighet att se sig som en enhet, vore det rimligt - om vi inte vill bygga från ovan, vilket Pär Axel Sahlberg tidigare försökte ge bilden av - att ställa upp på den reservation som vi yrkat bifall till.

Herr talman! Det låter som om jag är ensam ansvarig för detta elände, och om det inte räcker så är det Socialdemokraterna. Mot slutet av repliken, där Kerstin talade om en majoritet i denna kammare, blev det lite rimligare. Det finns rätt mycket som talar för att man samser dessa frågor, men onekligen väcker såväl teckenspråket som sverigefinländarna frågor om hur konventionerna ska hanteras. Jag tycker dock att Kerstin Lundgrens sätt att argumentera kring dessa frågor blir lite väl demagogiskt.

Herr talman! KU har i sitt betänkande redogjort för minoritetsfrågorna på ett mycket seriöst och genomlysande sätt, vilket jag tackar för. Jag tycker att utskottets uppföljnings- och utvärderingsinitiativ, som resulterat i tre rapporter, är intressant. Utskottet har avstyrkt en del motioner som jag står bakom. Jag ska i mitt anförande lämna några synpunkter på utskottets svar på dessa. Herr talman! Erling Wälivaara och jag har skrivit en gemensam motion där vi föreslår att regeringen utreder om den officiellt erkända ursprungliga inhemska minoriteten tornedalingar/kväner också kan erkännas som en urbefolkning. Vi föreslår att utredningen görs i samarbete med Norge och Finland eftersom det finns samma önskemål i norra Finland och i Nordnorge. Jag vill göra en koppling till Vänsterpartiets motionsyrkande om att möjliggöra en ratificering av ILO-konventionen 169 före 2010 och även till det som sägs i reservation nr 8 om denna ratificering, nämligen att det saknas engagemang från regeringens sida för att skapa det samförstånd mellan olika intressenter i norra Sverige som behövs för att möjliggöra en ratificering. Denna uppfattning delas också av Europarådets ministerkommitté. De skriver om behovet av en balanserad lösning och en förbättring av den rättsliga säkerheten i fråga om markrättigheterna i områden som traditionellt bebos av samerna, i syfte att säkra harmoni mellan de etniska grupperna i regionen och skydda urbefolkningens kultur och identitet. Jag menar att en del i att skapa dessa förutsättningar är att bland annat klarlägga huruvida tornedalingar/kväner är en urbefolkning eller inte. Svaret som utskottet ger tar sitt ursprung i vad Nationalencyklopedin skriver om kväner och vad Minoritetsspråkskommittén anförde om tornedalingar 1997. Slutsatsen blir att utskottet anser att "det nu inte finns tillräckliga skäl för riksdagen att förorda en utredning". Jag yrkar bifall till motion 2005/06:K359 att-satserna 1 och 2. Herr talman! Jag läste med stort intresse bilaga 2 från minoritetsspråksseminariet den 30 mars, som KU hade anordnat. Det var glädjande att ta del av det stora engagemanget som minoritetsrepresentanterna redovisade. Det finns på många håll upparbetade internationella nätverk mellan nationella minoriteter i framför allt de europeiska länderna, ett utbyte som kan ge oss viktiga erfarenheter i det fortsatta arbetet med att utveckla den samlade minoritetspolitiken. I motion 2003/04:K380, som bland andra jag står bakom och som heter Ökat samråd m.m. för de nationella minoriteterna , redovisar vi det som också finns att läsa i betänkandet. Vi har i riksdagen fattat positiva beslut för att stärka våra nationella minoriteter, men det stora problemet är att besluten inte förverkligas på kommunal nivå och landstingsnivå. Det framkommer också i en delrapport av Kenneth Hyltenstam och Tommaso M Milani. Många frågor som rör till exempel kultur, utbildning, förskola, vård och äldre handläggs på kommunal och regional nivå. Vi saknar i dag former för hur de nationella minoriteternas samråd och inflytande på dessa nivåer ska utformas. I betänkandet framgår att de kommuner som finns inom de så kallade förvaltningsområdena håller på att utarbeta handlingsplaner för minoritetspolitiken. Detta skriver regeringen i juni 2004 i sin andra rapport till Europarådet. Tyvärr är det inte tillräckligt. Det som behövs är fastare och tydligare strukturer för de nationella minoriteternas inflytande och samråd i kommuner och landsting inom förvaltningsområdena. Herr talman! I rapporten om hur Sverige uppfyller språkstadgan, som Europarådets ministerkommitté lämnade i juni 2003, prioriteras fyra frågor. Den första prioriteringen handlar om "omedelbara åtgärder för att göra undervisning i landsdels- eller minoritetsspråk mer lättillgänglig, ta fram läromedel och förbättra lärarutbildning på alla nivåer". Vid minoritetsseminariet framkom att det inte finns tillräckligt engagemang från regeringens sida, och då handlar det om att det behövs mer nationella öronmärkta pengar för att klara dessa åtgärder. Den andra prioriteringen handlar om "stöd för användningen av samiska, finska och meänkieli i kontakten med rättsväsen och offentliga myndigheter i de definierade delarna av Norrbotten". Jag tror att orsaken till att denna punkt inte blivit genomförd är bristande kunskap och intresse från rättsväsende och myndigheter. Den tredje prioriteringen handlar om att "stödja framtagandet av eller utvecklingen av minst en dagstidning på samiska och en på meänkieli". Presskommittén lyckades inte riktigt skapa ett sådant stödsystem utan man blir hänvisad till att söka pengar från Statens kulturråd. Däremot finns det förslag på särreglering för dagstidningar - att de inte förlorar sitt stöd om prenumeranterna finns utanför landets gränser, att det egna redaktionella innehållet till minst 25 % är skrivet på samiska eller meänkieli och att tidningen har sin huvudredaktion i Sverige. För några år sedan var jag med om att skriva en motion om att man skulle inrätta ett särskilt stöd för dagstidningar som hade en sida på ett nationellt minoritetsspråk. Det borde kunna få dagstidningar att bli mer intresserade. Det handlar ju om demokrati. Jag prenumererar på en tidning som kommer ut fyra gånger per år och som till viss del har material på meänkieli. Den heter MET-aviisi. Haparandabladet har till viss del material på finska. Den brukar också varje vecka ha en krönika på meänkieli. Det återstår mycket att göra. Det finns tyvärr inget liknande för det samiska språket. Tänk om man i framtiden kunde ha en sida på samiska, meänkieli och finska i tidningarna i ett län som Norrbotten, som har sju kommuner som omfattas av den nationella minoritetslagstiftningen: NSD, Norrbottenskuriren och Piteå-Tidningen. Jag vet att tidningen Folket i Eskilstuna redan regelbundet har en finskspråkig nyhetssida. Detta borde den tidningen och alla andra tidningar få särskilt presstöd för. Herr talman! Nu har jag kommit till den fjärde prioriteringen, om att "förbättra situationen för det finska språket utanför det finska administrativa området i den offentliga förvaltningen och i synnerhet i fråga om utbildning." När det gäller denna punkt hoppas jag mycket på beredningen av betänkandet Rätten till mitt språk - förstärkt minoritetsskydd . I detta sammanhang skulle det också vara en framgång för sydsamiskan om förslagen i Att återta mitt språk - åtgärder för att stärka det samiska språket blir förverkligade. Herr talman! Avslutningsvis vill jag särskilt beröra motionerna av Elina Linna med flera om att riksdagens hemsida ska innehålla texter även på de nationella minoritetsspråken. I betänkandet står att det för närvarande pågår ett arbete med att utveckla riksdagens webbsidas information på de nationella minoritetsspråken. Avsikten är att den redan från våren 2006 skulle innehålla grundläggande information på de nationella minoritetsspråken, men det har man ännu inte hunnit med. Det är bra att detta har påbörjats med finska, men det är inte tillräckligt. Det är viktigt av demokratiska skäl, men det har också ett mycket stort symbolvärde. I detta anförande instämde Erling Wälivaara (kd).