Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik

Herr talman! Årets betänkande om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik behandlar ett antal motioner från den allmänna motionstiden 2010. I år ligger fokus bland annat på folkrätten samt mål och inriktning för den svenska politiken för MR-frågorna. Betänkandet behandlar också frågor om dödsstraff och tortyr, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, det vi förkortar SRHR, samt kvinnors rättigheter, barnets rättigheter och vidare diskriminering och förföljelse på grund av sexuell läggning och könsidentitet. I mitt anförande, herr talman, kommer jag att ta upp mål och inriktning för MR-politiken, fokusera på SRHR-frågor och kvinnors rättigheter samt även beröra hbt-frågorna. Mina partikamrater Olle Thorell och Désirée Liljevall kommer senare under debatten att ta upp frågor rörande dödsstraff och tortyr samt barnets rättigheter. Herr talman! Jag vill redan nu inledningsvis påpeka att vi socialdemokrater givetvis står bakom samtliga våra reservationer, som vi för övrigt har lämnat tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jag vill yrka bifall till reservationerna 1 och 3. Herr talman! Varje år blir ca 210 miljoner kvinnor och flickor runt om i världen gravida. En mycket stor del är tyvärr oönskade graviditeter och dessutom en följd av våldtäkter och incest. I runda tal 8 miljoner kvinnor drabbas av komplikationer, som ofta ger både fysisk och psykisk ohälsa och till och med invaliditet. Mer än 500 000 kvinnor - och det, herr talman, innebär en kvinna i minuten - dör till följd av komplikationer i samband med graviditeten och barnafödandet. Dessutom dör fem sex spädbarn i minuten. 99 procent av dödsfallen, som tämligen enkelt skulle kunna förhindras om kvinnorna fick rätt vård i tid, sker i utvecklingsländerna, alltmedan merparten av världens makthavare väljer att prioritera andra frågor än just mödradödligheten. Några av orsakerna till den helt oacceptabla mödradödligheten är att unga flickor - jag skulle vilja säga barn - tvingas in i tidiga och olagliga äktenskap där familjeplanering och preventivmedel inte är någonting som man pratar om, än mindre använder. Utbildning och information saknas, och komplikationer uppstår efter otaliga osäkra aborter. Allt det jag nu har räknat upp, herr talman, såg jag själv och fick grundlig information om i samband med ett studiebesök på Fistulasjukhuset i Addis Abeba i Etiopien tidigare i år. Det är ett exempel på ett land där mödradödligheten är mycket hög och kvinnors och barns situation synnerligen utsatt. Våld och våldtäkter hör till vardagen. Det är visserligen i lag förbjudet, men vem bryr sig. Dessutom är könsstympning å det grövsta fortfarande allmänt förekommande i flera länder. Fistulasjukhuset, som jag besökte tillsammans med ytterligare några riksdagskolleger, har under de dryga 50 år man verkat i Etiopien gjort fantastiska och berömvärda insatser för tusentals förlossningsskadade kvinnor och flickor, men verksamheten är ändå något av en droppe i havet med tanke på alla de kvinnor enbart i det här landet som får omfattande förlossningsskador. I Etiopien har endast 6 procent av alla kvinnor tillgång till en barnmorska i samband med graviditet och förlossning. De flesta kvinnor föder hemma ensamma eller på grund av tradition utomhus - i bushen helt enkelt. De är undernärda, och många är alldeles för unga och outvecklade för att över huvud taget kunna föda fram ett levande barn. Eller så kan det vara en kvinna som redan är mor till fem, sex, sju barn, trött, sliten och misshandlad. Detta handlar bara om ett land med problem, även om de är stora och ofattbara. Många, bland annat Amnesty och RFSU, har kallat mödradödligheten en av vår tids största skandaler, och jag håller med. Alldeles tydligt är det, herr talman, att oändligt många kvinnor och barn dör - inte på grund av att vi inte kan behandla, bota eller rädda utan för att världen inte har bestämt sig för att deras liv ska räddas. Som vi alla vet beslutade världssamfundet år 2000 att mödradödligheten skulle minskas med 75 procent före år 2015, med 1990 års siffror som utgångspunkt. Jag pratar alltså om FN:s femte millenniemål. Tyvärr kan vi konstatera att detta millenniemål är det mål där framgången mest tydligt lyser med sin frånvaro. Det är med andra ord ett klart misslyckande. I Sverige, däremot, är vi allra bäst när det gäller mödrars och nyfödda barns överlevnad. Enligt statistiken dör en kvinna på 4 000 om vi ser till den industrialiserade världen som helhet, medan var åttonde kvinna dör i samband med graviditet eller förlossning i Afghanistan, var tolfte i Angola, var trettonde i Guinea Bissau och så vidare. Att bara konstatera att vi har det bra och välordnat i Sverige räcker inte. Vi måste, herr talman, i alla tänkbara sammanhang och på alla internationella nivåer inom bland annat EU och i FN:s olika organ lyfta fram frågan om mödradödligheten och kvinnors rättigheter över huvud taget. Ett parti i opposition kan uträtta mycket, men ett parti eller partier i majoritet sätter i olika sammanhang dagordningen. Det är därför oerhört viktigt och centralt, herr talman, att SRHR-frågorna och kvinnors rättigheter över huvud taget, i Sverige och i andra länder tas på största allvar av den borgerliga regeringen, av regeringspartiernas representanter i departement och riksdag och inte minst av vår utrikesminister, som ofta i internationella sammanhang skulle kunna göra mer för att uppmärksamma SRHR-frågorna och kvinnors rättigheter. Herr talman! När det gäller just kvinnors rättigheter är det ofrånkomligt att ta upp abortfrågan. I Sverige har vi fri abort. Kvinnan kan själv bestämma intill den 18:e veckan om hon vill föda barnet eller ej. Det tycker jag är bra. Kvinnan har rätt att bestämma över sin egen kropp. Den diametrala motsatsen till fri abort hittar vi bland annat i Latinamerika. Det kanske mest avskräckande exemplet är Nicaragua, där man 2006 efter starka påtryckningar från inte minst den katolska kyrkan införde ett totalförbud mot abort. Den nu gällande lagen innebär att till och med straffriheten i samband med terapeutisk abort, det vill säga då en graviditet innebär fara för kvinnans eller flickans liv, har tagits bort. Inte ens då unga flickor - barn - blivit gravida efter våldtäkt eller incest är en abort tillåten. Det innebär att otaliga illegala aborter genomförs, ofta med stora skador och även dödsfall som följd. Dessutom stadgar lagen att såväl kvinnan som den läkare eller annan person som utför aborten ska dömas till fängelsestraff. Här kan man verkligen fråga sig, herr talman, vem som bestämmer över kvinnans kropp. Svaret torde bli att kvinnokroppen i allra högsta grad är en politisk fråga, och en fråga präglad och styrd av machokulturen. Men den hårda abortlagstiftningen finns inte enbart i Latinamerika utan även i Europa och inom EU-kretsen. På Irland och Malta och i Polen förvägras kvinnan också rätten att bestämma över sin egen kropp. Det är helt oacceptabelt enligt mitt och Socialdemokraternas sätt att se på denna fråga - denna mänskliga rättighet. I alltför många länder hör våld mot kvinnor och barn liksom diskriminering av hbt-personer till vardagen, vilket vi som försvarar och står upp för de mänskliga rättigheterna aldrig kan och får acceptera. Vi måste klart och tydligt ta avstånd från traditioner och lagstiftning som förbjuder två kvinnor eller två män att leva tillsammans. Det är inget brott att älska en annan person, oavsett om det handlar om en enkönad eller tvåkönad relation. En förutsättning för demokrati och ett fundamentalt uttryck för socialdemokratins grundläggande värderingar är respekten för de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna så som de kommer till uttryck i FN:s allmänna förklaring och en rad andra konventioner utgör en okränkbar helhet. Vi socialdemokrater ser med oro på hur den borgerliga regeringen vid ett flertal tillfällen har marginaliserat frågan om mänskliga rättigheter. Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna utgör en central del av vår socialdemokratiska utrikespolitik. Engagemanget för de mänskliga rättigheterna speglar våra förhoppningar om en värld där människor kan leva fria, utan fruktan och nöd. Det är viktigt att vi står upp för de mänskliga rättigheterna varhelst i världen de kränks. Vår röst ska vara lika skarp mot oförrätter oavsett om de begås av en stormakt eller i en diktatur. Kampen mot diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder och religion måste föras både nationellt och internationellt. De fackliga rättigheterna behöver också stärkas, inte minst i Asien. Herr talman! Kvinnor utgör en majoritet av jordens befolkning, men kvinnors rättigheter kränks ständigt. Det gäller också barnen. Varför får inte flickor samma möjligheter som pojkar att gå i skolan? Varför bestämmer fäder, män, bröder eller andra manliga släktingar över kvinnors och flickors liv? Varför utser fäder äkta män till sina döttrar? Och varför är fortfarande, år 2011, månggifte accepterat och till och med tillåtet i vissa länder? Varför får inte kvinnor den sjukvård de har rätt till? Varför får inte kvinnor ha en egen ekonomi? Ja, listan kan göras lång, herr talman, och visar att vi fortfarande har lång väg att vandra innan vi kan prata om jämställdhet och jämlika förhållanden mellan män och kvinnor. Till detta ska läggas alla andra områden i samhället och i världen där mänskliga rättigheter är mer eller mindre obefintliga. Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att det inte räcker med att bara prata eller tycka. Vi måste fortsätta agera, och vi måste agera på många olika sätt: som opinionsbildare, som kravställare och som en stark och klok röst i världen - i EU, i FN, via bistånd och i andra former av samarbete. Vi har alla ett ansvar, och ansvaret ligger alltid tyngst på sittande regering. Där finns dock också de största möjligheterna. Det vill vi socialdemokrater att den borgerliga regeringen och den borgerliga majoriteten ska tänka på och ta på största allvar. I detta anförande instämde Désirée Liljevall och Olle Thorell (båda S) samt Hans Linde (V).

Herr talman! Det är oroväckande att regeringen gör skillnad på folk och folk, eller snarare land och land, när det handlar om mänskliga rättigheter. Med vissa talar vi klarspråk, men med andra håller vi tyst för att inte störa relationerna, utgår jag ifrån. De mänskliga rättigheterna gäller alla. De är odelbara, och de är universella. De politiska, medborgerliga och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är delar i ett större sammanhang, det vill säga förutsättningar för att man ska kunna leva i ett demokratiskt samhälle. Det räcker inte med att ha två partier att rösta på om man inte har mat för dagen till sina barn, och näringslivssatsningar kan inte fixa kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i diktaturer runt om i världen, inte heller i Burma. Det är annars mycket i utrikespolitiken som vi är överens om, eller nästan överens om, här i kammaren. Utrikespolitik handlar om sådant som händer någon annanstans, långt bort, och som inte påverkar vår vardag i samma utsträckning som frågor om skolan, sjukvården, kollektivtrafiken och annat som vi brukar träta om här. Mänskliga rättigheter är för oss en självklarhet, särskilt om det handlar om någon annans mänskliga rättigheter i något annat land. Då är vi i ord väldigt eniga men inte alltid i handling. Regeringen talar mycket om mänskliga rättigheter i utrikespolitiken, men när det kommer till praktisk handling går ofta politiska eller handelsmässiga överväganden före. Det är uppenbart att de rödgröna och regeringen har olika syn på vad mänskliga rättigheter innebär. Vi använder samma ord, men tolkningen är inte densamma. Jag yrkar därför bifall till reservation 1. Fru talman! I dag hade riksdagens Västsaharanätverk möte. Vi fick bland annat höra om den senaste utvecklingen i förhandlingarna om Västsaharas framtida status. Jag å min sida berättade om den resa jag och min kollega Peter Rådberg gjorde i februari till El-Aaiún, där vi fick möjlighet att träffa både regimtrogna och de som drabbats av regimen. Bland annat träffade vi människor som ingående berättade om den tortyr de utsatts för i marockanska fängelser efter det att de gripits när de försökt hjälpa gamla tanter och barn att ta sig ur lägret Gdeim Izik då den marockanska militären på några få timmar jämnade lägret med marken. De släpptes sedan, eftersom de inte hade begått några brott. Men Marocko är just ett sådant land som EU och Sverige särbehandlar, precis som man särbehandlat andra länder i Medelhavsområdet trots att de flagrant brutit mot de mänskliga rättigheterna. Libyen är ett exempel, Syrien likaså. Det är bra med morötter för att få fart på demokratiutveckling i länder, men man får inte vara blind för vad som faktiskt pågår. Fru talman! Under hösten lämnade Miljöpartiet in en kommittémotion där vi påtalade vikten av att regeringen inte ska göra skillnad i dialogen om dödsstraff med länder beroende på om det handlar om diktaturer eller demokratier. Anledningen är naturligtvis uppenbar. Det görs skillnad. Med vissa länder tas frågan om dödsstraff och brott mot mänskliga rättigheter upp som en självklarhet, medan regeringen i andra fall är mer tystlåten. I riksdagen är vi dock överens. Jag har därför valt att inte reservera mig till förmån för vår egen motion. Det är viktigt att vi i riksdagen kan stå enade i denna viktiga fråga. I riksdagen talar vi ofta med en gemensam röst gentemot omvärlden, medan regeringen i stället hänvisar till Catherine Ashton. Kampen mot dödsstraffet är en sådan fråga där vi i riksdagen är eniga över partigränserna. Det tar sig uttryck på olika sätt, i utrikesutskottets betänkanden, i olika tvärpolitiska nätverk som engagerar sig i olika regioner eller länder i världen och inte minst i riksdagens grupp för mänskliga rättigheter som träffas en gång i månaden för att skriva brev till olika länders regeringar och myndigheter och protestera mot bland annat utdömda dödsstraff. Mottagarna av de brev som vi skickar finns både i demokratiska stater och i diktaturer. I MR-gruppen tar vi inte politiska hänsyn beroende på var i världen brottet begås, utan vi ser till dödsstraffet eller brottet mot mänskliga rättigheter i sig. Det är viktigt att den åtskillnaden inte görs. Dödsstraffet är lika vidrigt om det verkställs i USA, Vitryssland eller Kina. Att dödsstraff år 2010 fortfarande utdöms och att avrättningar faktiskt genomförs är något som vi i riksdagen med kraft tar avstånd från, så också i utskottets betänkande. Fru talman! Trenden när det gäller dödsstraff är till övervägande delen positiv, enligt Amnesty. På ett år har antalet av organisationen bekräftade avrättningar minskat från 714 till 527. Då räknas naturligtvis inte Kina in eftersom ingen vet hur många som avrättas där. Det vi vet är att antalet brukar vara större än i resten av världens länder tillsammans. Positivt är att antalet länder som avskaffat dödsstraffet fortsätter att öka. Däremot är det inte positivt att antalet länder som genomförde avrättningar ökade till 23 år 2010, i jämförelse med 2009, då det var 19, och att antalet länder som avkunnade dödsdomar ökade till minst 67 år 2010, i jämförelse med 56 år 2009. År 2010 var det som vanligt fem länder som stod för de flesta avrättningarna. Och det var inte bara diktaturer. I Kina avrättades tusentals, i Iran minst 252, i Nordkorea minst 60, i Jemen minst 53 och i USA 46. När det gäller Iran är siffrorna väldigt osäkra, eftersom det finns indikationer på att det kan vara omkring 300 till. År 2010 benådade 20 länder dödsdömda fångar eller omvandlade dödsdomar. Bland annat fick de tre sista dödsdömda i Kuba sina straff omvandlade i december 2010. Men det fanns fortfarande, enligt Amnestys siffror, vid 2010 års slut minst 17 833 dödsdömda runt om i världen. Fru talman! Hösten 2007 besökte jag FN:s generalförsamling. En av de frågor som diskuterades flitigt av den svenska representationen var resolutionen om dödsstraff, eftersom vissa länder ville mjuka upp den i stället för att skärpa den, medan våra utsända diplomater arbetade för en skärpning. Det såg då ut som om uppfattningarna i världen om dödsstraffet var på väg åt helt fel håll. Det är därför glädjande att FN:s generalförsamlings årliga dödsstraffsresolution - den verkar ju komma varje år - som nu uppmanar stater med dödsstraff att införa ett moratorium mot avrättningar fick starkare stöd 2010 än tidigare år. När det gäller antalet länder som avskaffat respektive hade kvar dödsstraffet i mars 2011 ser det ut så här: Det är 96 länder som har avskaffat dödsstraffet för alla brott. Det är 9 länder som har avskaffat dödsstraffet i fredstid. Det är 34 länder som har avskaffat dödsstraffet i praktiken. Sammanlagt är det nu 139 länder som har avskaffat dödsstraffet i sin lagstiftning eller i praktiken. 58 länder har det kvar i lagstiftningen, och de har också verkställt dödsdomar under senare år. Om man tittar på frågan om genomförda avrättningar 2010 regionalt ser det ut så här: I Afrika genomförde fyra länder avrättningar under 2010. Det var Botswana, Ekvatorialguinea, Somalia och Sudan. I Asien var det Bangladesh, Japan, Kina, Malaysia, Nordkorea, Singapore, Taiwan och Vietnam. I Europa och Centralasien var det bara Vitryssland som gjorde det. I Mellanöstern och Nordafrika var det Bahrain, Egypten, Jemen, Irak, Iran, Libyen, palestinska myndigheten, Saudiarabien och Syrien. Och i alla pågår, som vi vet, den arabiska våren med större eller mindre intensitet. I Nord- och Sydamerika var USA det enda land som genomförde avrättningar, men antalet dödsdomar i USA minskar stadigt. Det är väl också vad vi förväntar oss av ett land som utåt sett står för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är ett land som vi också förväntar oss att vår regering diskuterar frågan om dödsstraffet med, likaväl som vi förväntar oss att frågan diskuteras med Kina. Fru talman! På regeringens hemsida kan vi läsa: Ingen får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Förbudet mot tortyr kan i dag sägas vara en folkrättslig regel som staterna inte kan avtala bort. Sverige arbetar aktivt mot alla former av tortyr och kroppsstraff. Att förbudet inte kan avtalas bort, eller outsourcas, verkar vissa länder ta lätt på, likaså att konventionen förbjuder överlämning av fångar till andra staters myndigheter om det finns risk för tortyr. Jag har många gånger påtalat hur lättvindigt Sverige brukar ta på risken att återvändande asylsökande utsätts för tortyr vid hemkomsten, men just det är inte föremål för det här betänkandet. Däremot hanteras en motion om vikten av att lyfta frågan om att leva upp till tortyrkonventionen i dialogen med USA och med Irak efter Wikileaks tidigare avslöjanden om att USA lämnat över fångar som sedan torterats av irakiska myndigheter. Överlämningarna av tusentals fångar pågick under en period från början av 2009 till juli 2010 enligt just ett avtal mellan USA och Irak. Det är inte särskilt troligt att USA var ovetande om att tortyr användes. Det torde vara ett uppenbart brott mot folkrätten, så som den beskrivs på regeringens hemsida, att USA i det här fallet överlämnar fångar enligt ett avtal som inte ens innehöll några villkor för att garantera en korrekt behandling av fångarna eller skydd av deras mänskliga rättigheter. Om Sverige arbetar aktivt mot alla former av tortyr och dödsstraff kan vi inte backa från uppgiften att ta den diskussionen också med USA. Är det någon man kan tala med borde det väl ändå vara med "vänländer", andra demokratier. Sverige borde absolut också tala med Irak om att tortyr inte är acceptabelt under några omständigheter. Det är inte utan att man ännu en gång måste ifrågasätta avtalet om Camp Ashraf, som USA slöt med Irak, med tanke på hur Irak nu har agerat i lägret. Mänskliga rättigheter gäller alla, oavsett vad man tidigare har ägnat sig åt. Mänskliga rättigheter brukar vara honnörsord i regeringens utrikesdeklarationer. Det är dags att visa det i praktisk handling och utan att göra åtskillnad beroende på vilket land det är som bryter mot dem. Därmed yrkar jag också bifall till reservation 2.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4. Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik är ett stort och omfattande och mycket viktigt arbete. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är ett grundläggande rättesnöre i detta arbete. Det finns många viktiga områden att prata om, men jag väljer i dag att uppehålla mig vid dödsstraff, rättigheter för kvinnor och barn, samt sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Fru talman! I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter utgör rätten till liv själva grunden för samtliga mänskliga rättigheter. Sverigedemokraterna instämmer med utskottet att dödsstraff strider mot de mest grundläggande humanitära principerna, eftersom man ger någon rätten att ta livet av en annan människa. Att verka för att fler länder avskaffar dödsstraffet och för att miniminormer och rättssäkerhet följs i de länder som ännu inte avskaffat dödsstraffet är ett viktigt arbete i försvaret av allas grundläggande rätt till liv. Att avrättningar fortfarande sker av barn, mentalt sjuka och funktionsnedsatta och att avrättningar kan ske med grymma och barbariska metoder är särskilt oacceptabelt och något som måste motverkas. Fru talman! I många länder saknar barn möjligheter till god hälsovård, omvårdnad och utbildning. Jag har själv under tiden jag arbetade i Papua Nya Guinea bevittnat det fruktansvärda i att barn dör därför att det saknas tillräcklig sjukvård. Många barn är offer för de värsta formerna av barnarbete, sexuellt utnyttjande, olika former av våld och diskriminering, barnäktenskap och könsstympning. Att barn ska behöva utsättas för sådan behandling är ofattbart och något som måste motverkas. Sverigedemokraterna instämmer med utskottet att de grundläggande principerna i FN:s barnkonvention om barnets rätt till liv och utveckling och att barnets bästa ska vara vägledande i alla beslut som rör barn ska vara centrala i arbetet för mänskliga rättigheter i andra länder. Fru talman! Kvinnors situation är i många länder svår med verklig diskriminering av kvinnor på många områden. Viktiga steg för att stärka kvinnors ställning är att verka för kvinnors demokratiska rättigheter så att de kan få rätten att tala fritt och delta i politiskt och offentligt liv. Andra viktiga områden är att kvinnor ska ha rätt att säga nej till sex, inte bli utsatta för sexuella övergrepp, könsrelaterat eller hedersrelaterat våld samt att kvinnor ska ha samma rättsäkerhet som män och likhet inför lagen. Det borde vara en självklarhet. Sverigedemokraterna instämmer i att det inom området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter finns många viktiga frågor såsom insatser för att minska mödradödligheten genom god sjukvård och ökad säkerhet under graviditet och förlossning, arbete mot könsstympning samt information och upplysning om preventivmedel för god familjeplanering och för att minska spridning av hiv/aids. Vi ställer oss dock kritiska till regeringens framställning av hur dialoger med andra länder ska föras i frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, främst när det gäller abortfrågan. Sverigedemokraterna anser att i frågor som inte faller inom ramen för vad som är grundläggande mänskliga rättigheter måste Sverige ha en mer ödmjuk inställning och inte ställa orimliga krav på att andra länder måste acceptera svenska värderingar, exempelvis i utbyte mot bistånd. Sverigedemokraterna anser att materialet Dialog för förändring som används för att utbilda ambassadörer i att föra dialog om sexuell och reproduktiv hälsa har en för enkelriktad och onyanserad bild av abort. I en sann och öppen dialog med andra länder måste det finnas rum för utbyte av erfarenheter och kunskap och en förståelse för att alla länder inte har samma synsätt som Sverige. Sverigedemokraterna instämmer i vikten av att verka för mänskliga rättigheter i andra länder, men abort är inte en mänsklig rättighet enligt internationella konventioner. Detta är därför ett tydligt exempel på när Sverige går över gränsen och inte respekterar andra länders synsätt. Sverigedemokraternas allmänna hållning är en grundläggande respekt för varje lands suveränitet och för den kultur och värdegrund som finns. Däremot fördömer vi enskilda handlingar, lagar, kulturer och regimer som strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Fru talman! I reservation 3 av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet framhålls det att abort borde räknas som en mänsklig rättighet internationellt. I utskottets förslag stöder man regeringens arbete med SRHR-frågor - sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter - där det också uttalats att abort ryms inom ramen för mänskliga rättigheter. Abort är en komplex och svår fråga. Sverigedemokraterna menar att det finns många aspekter som måste lyftas fram och problematiseras. Om man menar att abort ska räknas som en mänsklig rättighet glömmer man helt bort att det finns flera parter involverade i abortfrågan, framför allt kvinnan och fostret. Inom EU, i Sverige och i andra länder i världen finns skilda åsikter och inga självklara svar i den mycket svåra frågan om när det ofödda fostret eller barnet ska räknas som ett liv värt att skyddas. Har Sveriges riksdag rätt att avgöra när mänskligt liv ska skyddas eller inte skyddas i andra länder? En grundläggande mänsklig rättighet är rätten till liv, och om Sverige samtidigt ska verka för att det blir en mänsklig rättighet att släcka liv kommer de mänskliga rättigheterna i så fall att bli mycket motsägelsefulla. Rätten till liv bör fortsätta att vara själva grunden för alla mänskliga rättigheter. Sverigedemokraterna instämmer i att situationen är problematisk i länder där aborter är helt förbjudet och man inte ens tillåter abort om kvinnans liv är i fara eller om kvinnan blivit gravid efter ett sexuellt övergrepp. Det verkar dock som om övriga partiers syfte med att påverka andra länders abortpolitik inte bara handlar om att föra dialog med länder där aborter är förbjudet, utan det verkar också handla om att ställa krav på länder att göra aborter fria och överföra den svenska synen i abortfrågan som bland annat innebär att det endast handlar om kvinnans kropp. Man vill inte prata om fostret. Man förringar och fördömer dem som menar att även fostret har rätt till liv. Om man vill göra aborter fria förringar man också helt problematiken med flickaborter som vi kan se är stor i till exempel Kina och Indien. När man i utskottets förslag talar om att verka för fri abort för alla kvinnor kan man också fråga sig om man menar att abort ska kunna ske fritt fram till födelseögonblicket, eller ska det finnas någon övre gräns? Ska länderna införa samma lagstiftning som i Sverige, eller ska tidsgränsen för fri abort sättas till 12 veckor som i de flesta länder i EU för att det ska vara godkänt? Innebär det då att vi ska sätta press på länder i Europa som har behovsprövad abort, till exempel Finland, Island och Storbritannien? Om abort ska vara en mänsklig rättighet, som oppositionen framför i reservation 3, kan man också fråga sig var gränsen ska gå. Eller menar man att abort i alla lägen ska kunna hävdas som en mänsklig rättighet? Jag vill framföra att vi måste se att frågan inte är så enkel. Om vi ska föra dialog med andra länder i abortfrågan måste vi problematisera frågan och även lyfta de etiska dilemman som finns. I Sverige där aborter kan beviljas efter vecka 18 har det framkommit att foster ibland överlever en abort och kan leva upp till en timma innan de får ligga och självdö. Detta måste innebära ett djupt obehag för både fostret, kvinnan och vårdpersonalen. Det finns samtidigt fall i Sverige och i andra länder där foster som fötts i vecka 21-22 har överlevt. Ändå utförs aborter i vecka 22 i Sverige. Borde vi inte fundera på om dessa överlevande, aborterade foster ska räknas som barn? Och kan vi verkligen onyanserat verka för abort som en mänsklig rättighet när barnkonventionen samtidigt säger att barnet har rätt till liv och utveckling till det yttersta av samhällets resurser? En mänsklig rättighet borde rimligen vara att få leva. Sverigedemokraterna ser att det finns en problematik med illegala aborter i länder där abort är förbjudet. Att kvinnor dör i illegala aborter är djupt tragiskt. Vi måste dock ha en bredare syn och problematisera frågan mer i stället för att enbart lösa problemet genom att pressa andra länders abortlagstiftning. Det är inte rimligt att kvinnor ska behöva ställas inför en sådan situation att de utifrån olika omständigheter känner en så stark press att de utsätter sig för risken med osäkra och illegala aborter. Det är viktigt att varje land får göra en problemanalys över till exempel kvinnors ekonomiska utsatthet, kvinnors rättsliga status, att ensamstående mammor blir stigmatiserade, att kvinnor får dålig information om och dålig tillgång till preventivmedel, att kvinnor blir utsatta för sexuella övergrepp, och att kvinnor riskerar att utsättas för hedersmord, lynchning eller publik avrättning på grund av sex utanför äktenskapet. Därefter bör varje land hitta komplexa lösningar på ett komplext problem. Fru talman! Vi måste se till riskerna med att införa fri abort i ett land med patriarkala system, där kvinnor knappt har någon egen talan i rättssystemet eller i familjen och se till risken att hänsynslösa män än mer utnyttja kvinnor och sedan pressa dem till abort mot deras vilja. Om mottagarlandet inte har utrustning för att utföra säkra och normala förlossningar måste vi se att det finns en stor risk att även lagliga aborter inom landets sjukvård skulle bli förenade med stora risker. Vi måste rimligtvis informera om att även säkra lagliga aborter innebär risker och kan innebära komplikationer både fysiskt och psykiskt till och med i länder med välutvecklad sjukvård. Jag tycker att jag har saknat detta i dag. Fru talman! Det har kommit uttalanden från Socialdemokraterna om att vi inte har något att lära av andra länder när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa. Hur kan politiker i Sverige, som har de högsta aborttalen i Norden, som är det enda land i Europa som har fri abort upp till vecka 18 och som har stora problem med könssjukdomar, säga att vi inte har något att lära av andra länder inom detta område? Om vi inte kan lyssna på andra länder med en annan syn än vi har i abortfrågan, hur ska vi då kunna förvänta oss att de ska lyssna på Sverige? Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att i våra relationer till andra länder vill Sverigedemokraterna betona vikten av en fri och öppen dialog och respekt för andra länders kultur och värdegrund. Saker som i decennier har setts som självklara i Sverige i abortfrågan har på senare tid börjat debatteras och lyftas fram, vilket visar på att abortfrågan inte är så enkel och självklar. Samtidigt som vi verkar för mänskliga rättigheter i andra länder måste vi värna viktiga demokratiska värden. Sverige som i flera avseenden är förebild när det gäller demokrati, öppenhet och åsiktsfrihet måste börja visa att detta gäller även i relation till andra länder. Avslutningsvis yrkar jag avslag på reservation 3 och bifall till vår reservation nr 4.

Fru talman! Det var med ganska stor förvåning jag läste texten i Julia Kronlids och Sverigedemokraternas reservation, och jag blir inte mindre förvånad av att höra Julia Kronlids anförande här. Till viss del tycker jag, fru talman, att Julia Kronlid pratar emot sig själv. När det gäller abortfrågan, som är en stor och ofta diskuterad fråga när vi pratar om SRHR och kvinnors rättigheter, tycker jag och vi socialdemokrater att det viktigaste i sammanhanget är att kvinnan har rätt till sin egen kropp. Jag läser i reservationen att vi ska ha större ödmjukhet och visa mer respekt för de kulturella skillnader som finns i synen på frågor inom SRHR-området och att vi är enkelriktade. Jag skulle vilja, fru talman, att Julia Kronlid lite mer utförligt förklarar vad denna ödmjukhet och respekt som saknas innebär. Visserligen står det att det gäller regeringens arbete, och jag ska väl inte företräda regeringen. Men det går inte att komma ifrån att vi i övriga partier i stort sett och i allt väsentligt har samma uppfattning i dessa frågor. Jag vill att Julia Kronlid utvecklar det hela lite mer.

Fru talman! Först och främst vill jag kommentera att kvinnan har rätt till sin egen kropp. Ja, det är klart att kvinnan har rätt till sin egen kropp. Men jag vill framföra att vi också måste våga lyfta fram att det finns två parter involverade vid en abort - kvinnan och fostret. Tidigare i Sverige har det varit en naturlig diskussion att det finns ett etiskt dilemma mellan kvinnans intresse och fostrets intresse. Det ser man till exempel i ett betänkande från 1994, där det gjordes vissa förändringar av abortlagstiftningen. I betänkandet fanns en utredning med som hette Utredningen om det ofödda barnet . I betänkandet står att utredningen ser kvinnan och fostret som två individer som är skyddsvärda och att fostret inte enbart kan ses som en del av kvinnans kropp, även om det långt fram i graviditeten är beroende av kvinnans kropp för sin utveckling. Vidare står det i betänkandet att enligt utredningen måste man ibland låta den enas intressen gå före den andras, och att fostrets intresse ska börja väga tyngre allteftersom fosterutvecklingen fortskrider. Det jag vill lyfta fram är att vi måste våga prata om abort utifrån flera intressen. När det gäller att respektera kultur i andra länder kan det vara så att man i deras kultur betonar just detta etiska dilemma med att se både till fostret och till kvinnan. Vi måste se att om vi ska vara pådrivande och påverka andra i frågan kan det också komma tillbaka på så vis att andra länder som har en mer restriktiv abortpolitik ska börja sätta press på oss. I Europa har de flesta länder fri abort upp till vecka 12, och vi har kanske inte alls chans att få igenom vår politik. Vi måste se till risken att vi får anpassa oss till de andra. Tycker vi att det är okej att andra ska lägga sig i vår abortlagstiftning i Sverige?

Fru talman! Julia Kronlid sade i sitt anförande att många barn runt om i världen saknar möjlighet till god omvårdnad. Det håller jag med om. Om man sätter det i relation till kvinnor som tvingas föda många barn mot sin vilja, kvinnor som inte klarar av att ta hand om sina barn och kvinnor som kanske avlider på grund av alltför många graviditeter förbättrar man inte tillvaron för de barn som föds till världen. Dessutom, fru talman, lever vi i skilda världar. Om vi tittar på exempelvis Latinamerika är det inte ovanligt att det är barn som blir gravida. Det är unga flickor, ned till nio års ålder - för övrigt precis som i Etiopien, som jag nämnde i mitt anförande - som tvingas föda barn. Då tycker jag att det är horribelt att prata om någonting annat än att det är abort som gäller. Barn ska inte föda barn. Kvinnor som redan har fött många barn och inte orkar mer måste ha rätt att bestämma att de vill göra abort. Det är samma sak när det gäller de många våldsövergrepp som begås runt om i världen. Jag vill ställa en fråga, fru talman. Tycker Julia Kronlid att det är rimligt att så unga kvinnor - flickor som fortfarande är tonåringar och ibland inte ens har hunnit bli det - ska tvingas föda barn?

Fru talman! Det jag vill lyfta fram är vad vi ska tänka på om vi ska föra en dialog om aborter med länder som har en extremt restriktiv abortpolitik där man förbjuder aborter helt och hållet, även när det är risk för kvinnans liv eller när någon har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp. Vi kan se att det handlar om ett övergrepp om någon som är ett barn blir gravid. Visst kan det finnas en problematik i sådana situationer, men det jag vill framföra är att vi måste problematisera. Vi måste lyfta fram etiska dilemman, och vi måste ha respekt för andras syn i abortfrågan. Nu handlar det inte bara om det som Carin Runeson talar om - att vi ska se till extremt tragiska fall. Vi ska tydligen också tala för fri abort i alla länder. Vi ska påverka Storbritannien, Finland och Island som har behovsprövad abort att ändra sin abortlagstiftning. Vi ska försöka överföra svensk abortlagstiftning, som har brister. Det har kommit fram att foster överlever. Jag menar att vi måste nyansera hur vi för över frågan om abort till andra länder och hur vi påverkar andra länder. Det vill jag lyfta fram. Jag vill också påpeka något när det gäller detta att barn föds till svåra förhållanden. Ska kvinnor behöva pressas att göra abort för att de är fattiga? Vi måste hjälpa kvinnorna att behålla sina barn. Vi måste hjälpa de kvinnor som vill behålla sina barn så att de kan göra det. Vi ska inte säga: Det här landet är så fattigt så där får de abortera sina barn! Vi måste sätta in insatserna så att de har råd att behålla sina barn. Det kan inte vara en ursäkt för att vi ska införa en liberal abortlagstiftning att mammorna är fattiga.

Fru talman! Vänsterpartiet vill att Sverige ska vara ett land som står upp för alla mänskliga rättigheter oavsett var, när och med vilka motiv de kränks och inskränks. De mänskliga rättigheterna är, som det beskriv som i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, odelbara och inbördes beroende och har universell giltighet. De här orden upprepas ofta, men får inte förminskas till ett mantra. Menar man allvar med de högstämda talen måste de också få konsekvenser. Det går inte att tala om mänskliga rättigheter samtidigt som man exporterar vapen till diktaturer. Det går inte att vara en förkämpe för mänskliga rättigheter i världen samtidigt som man, som Sveriges handelsminister gjorde nyligen, äter älg med Syriens vice premiärminister i Arvfurstens palats. Det går inte att slå vakt om alla människors lika värde så länge som man sätter likhetstecken mellan mänskliga rättigheter och mäns rättigheter. Man kan inte heller plocka ut delar ur FN-konventioner och betrakta de mänskliga rättigheterna som ett smörgåsbord och ändå tro att man ska kunna hitta helhetslösningar. För oss vänsterpartister är de medborgerliga och politiska rättigheterna, som mötesfrihet, yttrandefrihet och rätten att organisera sig, förutsättningar för att världens fattiga och maktlösa ska kunna kräva sin rätt till arbete, bostad och sjukvård. På samma sätt är de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna förutsättningar för att världens fattiga och maktlösa ska kunna delta i samhällets beslutsfattande, organisera sig och utnyttja sin yttrandefrihet. Inskränkningar i de politiska rättigheterna kan därför aldrig ursäktas med sociala framsteg. På samma sätt kan vi inte heller blunda för fattigdom eller brist på utbildning eller för att människor är hemlösa bara med hänvisning till att de har de formella medborgerliga och politiska rättigheterna. Om man inte har som utgångspunkt att de politiska och medborgerliga rättigheterna såväl som de ekonomiska, social och kulturella rättigheterna verkligen är odelbara kommer de politiska rättigheterna, som yttrandefrihet, mötesfrihet och organisationsrätt, i realiteten att förminskas till en lyx för världens välbeställda och mäktiga. Fru talman! I Swaziland deltog fackföreningsaktivisten Sipho Jele i förstamajfirandet förra året när polisen i landet med våld och brutalitet slog till mot demonstrationen. Sipho Jele misshandlades svårt. Han greps och dog sedan i häktet på grund av sina skador. Den 3 februari förra året hittades Vanessa Zepeda Alonzo mördade i Honduras huvudstad Tegucigalpa. Hon var aktiv i motsvarigheten till Försäkringsanställdas förbund. Vittnen uppgav att kroppen bar tecken på att hon hade dödats genom att hon hade blivit överkörd av en bil. I Turkiet fängslades Seher Tümer den 17 april 2009 efter att hon hade uppmärksammat spädbarnsdödligheten på det sjukhus där hon var fackligt aktiv. Hon åtalades vid fem tillfällen för att slutligen i mars förra året dömdas till sju år och fyra månaders fängelse. Sipho Jele, Vanessa Zepeda Alonzo och Seher Tümer är tyvärr inte isolerade fall. I går presenterade LO, TCO och Amnesty här i Sverige en rapport om de fackliga rättigheterna i världen under 2010. Det var en dyster läsning. I Sverige förknippar vi fackliga rättigheter med rätten att teckna kollektivavtal och bättre arbetsvillkor. Men i alldeles för många delar av vår värld är fackliga rättigheter en fråga om liv och död. Under 2010 dödades 90 personer bara för att de utnyttjade den grundläggande mänskliga rättigheten att organisera sig fackligt. Colombia toppar statistiken, och Guatemala kommer på andra plats. Det understryker att kampen för verklig demokrati och mänskliga rättigheter i Latinamerika långt ifrån är vunnen. 2 500 fängslades förra året på grund av sitt fackliga engagemang. 5 000 löntagare förlorade sitt arbete bara på grund av att de hade krävt sina grundläggande rättigheter. Lägg därtill de 73 miljoner barn under tio år som arbetar runt om på jorden och de 12 miljoner människor som arbetar under tvång. Det är ett modernt slaveri. I jordens drygt 5 200 exportfrizoner, där våra väskor, våra skor och våra T-shirtar tillverkas, arbetar i dag 42 miljoner människor under vidriga arbetsförhållanden med låga löner och ofta med obefintliga möjligheter att organisera sig fackligt. Behöver jag tillägga att 80 procent av dem som jobbar i dessa exportfrizoner är kvinnor. Fackliga rättigheter är mänskliga rättigheter, men vi kan också se i land efter land hur just fackföreningsrörelsen är bland de tydligaste försvararna av demokrati och mänskliga rättigheter i stort. Det har inte minst understrukits den här våren i både Egypten och Tunisien. Ska Sverige vara en kraft för mänskliga rättigheterna kan därför inte de fackliga rättigheterna ignoreras i Sveriges handelspolitik, när vi agerar i Internationella valutafonden och Världsbanken eller när vi utformar vår biståndspolitik. Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 7. Fru talman! Vi lever i ojämställd värld där mannen är norm och kvinnan ständigt är undantaget. Generella beskrivningar av världen utgår därför nästan alltid från mäns erfarenheter och mäns behov. Kvinnornas erfarenheter, å andra sidan, osynliggörs eller beskrivs som särintressen. En utrikespolitik utan ett tydligt feministiskt perspektiv som synliggör diskriminering och förtryck av kvinnor kommer att vara en politik av män och för män. Carin Runeson har förtjänstfullt pratat om mödradödlighet här tidigare, och jag vill fortsätta med den frågan. Mödradödlighet är inte bara en jämställdhetsfråga, utan det är en grundläggande rättighetsfråga. Att ha makten över sin egen kropp och att kunna uttrycka sin egen sexualitet på sina egna villkor är grundläggande och universella mänskliga rättigheter, men det är rättigheter som alltför ofta kränks. Varje dag dör 1 000 kvinnor för att de har blivit gravida. 350 000 kvinnor går förlorade varje år. Enligt Staffan Bergström, professor vid Karolinska Institutet, dör varje år fler kvinnor och spädbarn i samband med graviditeter än i aids, malaria och tuberkulos tillsammans. Och då är graviditet inte ens en sjukdom. Orsaken är uppenbar. Kvinnor har fråntagits makten över sina egna kroppar, och världens makthavare väljer gång på gång att prioritera helt andra saker än att bekämpa mödradödligheten. I dag saknar 200 miljoner kvinnor tillgång till preventivmedel, och i 68 länder är abort förbjudet. Bland flickor mellan 15 och 19 år är mödradödlighet den vanligaste dödsorsaken. Hur ska vi kunna bekämpa fattigdom, hur ska vi kunna bygga demokrati och hur ska vi kunna öka respekten för de mänskliga rättigheterna utan alla dessa unga kvinnor som går förlorade varje år? Men det går att bekämpa mödradödligheten. Vårt eget land är ett utmärkt exempel på detta. I dag är risken att dö i samband med en graviditet här i Sverige 1 på 17 400 födslar. Samma siffra för det afrikanska landet Niger är 1 på 7 födslar. Vi vet att 99 procent av de kvinnor som dör i samband med graviditet dör i ett fattigt land. Nyckeln till förändring har varit att erkänna att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter, att erkänna att rätten till sin kropp, rätten till sin reproduktion och rätten till sin sexualitet är grundläggande mänskliga rättigheter oavsett vilket kön man har, oavsett vilken sexualitet man har och oavsett var på jorden man är född. Därför vill jag yrka bifall till reservation 3. Fru talman! Till sist vill jag lyfta upp frågan om de mänskliga rättigheternas universella giltighet. Det är en central del i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna att alla människor på vår jord har samma mänskliga rättigheter. Oavsett om man är manlig riksdagsledamot i Sverige, hbt-person i Uganda eller kvinna i Nicaragua har man exakt samma rättigheter. Inget land på det här jordklotet kan hänvisa till kultur, religion eller historia för att hävda att någon enda av deras medborgare ska förvägras en enda av de mänskliga rättigheterna. Vi brukar vara eniga om detta, i alla fall i retoriken. Men jag noterar att Sverigedemokraterna i sin reservation frångår denna viktiga princip om att de mänskliga rättigheterna är universella och omfattar varenda människa som lever på detta jordklot. När det kommer till frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och kvinnors och hbt-personers rättigheter anser Sverigedemokraterna att Sverige måste visa större ödmjukhet och respekt för kulturella skillnader. Man hävdar vidare att man inte får gå över gränsen när det handlar om kvinnors och hbt-personers grundläggande internationella mänskliga rättigheter. Vad är det för kulturella skillnader man syftar på? Ska vi vara ödmjuka inför det lagförslag som nu diskuteras i Uganda där man vill införa dödstraff för samkönade relationer? Ska vi visa respekt för de diskussioner som nu pågår i Litauen om att man ska kunna fängsla människor därför att de har spridit positiv information om homosexualitet? Inom vilka gränser ska Sverige hålla sig när det gäller Nicaragua där vi ser ett land som har infört ett totalt abortförbud? Där förvägras kvinnor rätten till sin egen kropp även om graviditeten riskerar deras liv, även om de har blivit utsatta för våldtäkt och till och med om de har blivit utsatta för incest. Låt mig därför avslutningsvis vara tydlig på denna punkt. För mig som vänsterpartist är det en självklarhet att alla, oavsett kön eller sexuell läggning, ska åtnjuta lika rättigheter. Sverige ska stå upp och bekämpa alla brott mot de mänskliga rättigheterna, oavsett var, när och med vilka motiv de kränks eller inskränks. I den kampen hoppas jag att Sveriges regering inte ska känna några som helst gränser. I detta anförande instämde Désirée Liljevall, Carin Runeson och Olle Thorell (alla S) samt Bodil Ceballos (MP).

Fru talman! Jag tror inte att Hans Linde lyssnade på ett enda ord i mitt anförande. Jag var tydlig med att Sverigedemokraterna står upp för mänskliga rättigheter och att vi fördömer lagar, kulturer och regimer som strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Alla de saker som Hans Linde räknar upp, såsom incest och diskriminering av hbt-personer, innebär brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Jag förstår inte anklagelserna i Hans Lindes påhopp. Jag har varit mycket tydlig med att vi står upp för mänskliga rättigheter. Det jag vill framföra är att när man ska ställa krav på länder att ha svenska värderingar som inte har med grundläggande mänskliga rättigheter att göra, när vi ska försöka överföra svensk abortlagstiftning till andra länder och över huvud taget inte respektera deras syn på frågan, då blir det problematiskt. Hans Linde vill göra abort till en mänsklig rättighet. Att göra abort är en sista utväg i en svår situation, och abort är en svår etisk fråga. Om abort ska vara en mänsklig rättighet som alla länder i Europa ska respektera, hur ska det då tillämpas, vill jag fråga Hans Linde. Ska abort kunna hävdas som en mänsklig rättighet i alla lägen? I Indien och Kina är flickaborter ett stort problem. Ska det verkligen vara en mänsklig rättighet att förhindra flickor att födas av den enda anledningen att de anses ha fel kön? Ser inte Hans Linde att om abort görs till en mänsklig rättighet strider det mot den grundläggande mänskliga rättigheten rätten till liv?

Fru talman! Jag kan rekommendera Julia Kronlid att läsa FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Där står tydligt och klart att rätten till hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet. Rätten till liv är en grundläggande mänsklig rättighet. Julia Kronlid sade tidigare att det är en mänsklig rättighet att få leva. Vad händer då med de 70 000 kvinnor på vårt jordklot som varje år dör i samband med en illegal abort? Det blir nämligen konsekvensen när man inskränker kvinnors rätt till deras egen kropp. Det innebär inte att man stoppar aborterna. Det innebär att man flyttar dem från sjukhusen och läkarmottagningarna ut till gränderna, byarna, sovrummen. Där genomför kvinnor i stället sina aborter, med den typen av lagstiftning. Kvinnor betalar med sin hälsa och sitt liv för den typen av politik. Julia Kronlid sade att vi ska vara mer ödmjuka och respektfulla. Inför den typen av politik som resulterar i att kvinnors liv avslutas känner jag ingen ödmjukhet. Jag är inte beredd att visa någon som helst respekt för den typen av lagstiftning. Vidare sade Julia Kronlid att jag hade missförstått Sverigedemokraterna. Jag har läst den reservation de har skrivit. Låt oss då få höra i vilka fall vi ska visa större ödmjukhet. När ska vi visa ökad respekt? I vilka fall ska vi sätta gränser för vårt engagemang för de mänskliga rättigheterna? Kan Julia Kronlid ge något konkret exempel? Låt oss ta Polen som exempel, ett land inte särskilt långt härifrån. Just nu har vi ett fall i Europarådet som gäller Polen. Man har dragit Polen inför rätta för att en kvinna med en tarmsjukdom förvägrades rätt till sjukvård eftersom läkaren genom att hänvisa till sitt samvete inte ville ge henne den behandling och sjukvård hon behövde för att det kunde skada fostret. Den kvinnan dog senare i missfall. Är det någonting som vi ska vara ödmjuka inför och visa respekt för? (Applåder)

Fru talman! När det gäller illegala aborter lyfter Sverigedemokraterna fram att vi måste diskutera frågan utifrån flera infallsvinklar. Vi behöver se till bakgrunden, till varför kvinnor utsätter sig för risken med illegal abort. Vi behöver påverka länder att bekämpa sexuella övergrepp, fattigdom, kvinnors ekonomiska utsatthet och skadliga patriarkala samhällsstrukturer liksom att ensamma mammor blir stigmatiserade, att kvinnor får dålig information om och dålig tillgång till preventivmedel. Vi måste bekämpa hedersmord, lynchning och publik avrättning på grund av sex utanför äktenskapet. Det finns många frågor. Om vi ska föra dialog med länder i abortfrågan, för att minska problemet med illegala aborter i länder där abort är förbjudet, menar jag att vi måste kunna ha respekt för andra synsätt än det svenska. I Sverige finns en fördömande attityd mot dem som vill problematisera abortfrågan och lyfta fram frågan om livets uppkomst. Dessutom finns det flera parter i abortfrågan - kvinnan, pappan och fostret. Om jag som politiker ska representera ett land med synen att även fostret ska ha vissa mänskliga rättigheter skulle jag inte vilja mötas av den attityd som jag ser hos Hans Linde i dag, att inte ha någon förståelse för en annan syn i abortfrågan. Sverigedemokraterna verkar vara det enda parti som har en mer balanserad hållning när det gäller andra länders rätt till egen åsikt. Fru talman! Hans Linde ville ha exempel på när vi ska visa andra länder respekt. Jag tyckte att jag var mycket tydlig med att vi måste problematisera det etiska dilemmat med abort. Vi måste kunna se att det finns olika åsikter. Lagstiftningen ser väldigt olika ut i olika länder. Man har behovsprövad abort i länder som Finland, Storbritannien och Island. Ska vi tvinga dem att ändra sin lagstiftning också?

Fru talman! Nu säger Julia Kronlid att vi ska bekämpa fattigdomen, stärka kvinnors rättigheter, öka tillgången till preventivmedel. Hur då, Julia Kronlid? Du kanske inte bara ska läsa FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter utan också din egen budgetmotion. Sverigedemokraterna har i år föreslagit en minskning av det svenska biståndet med 10 miljarder kronor. Var tredje biståndskrona vill Sverigedemokraterna ta bort. Hur ska vi då kunna bekämpa fattigdomen? Hur ska vi kunna öka tillgången till preventivmedel när Sverigedemokraterna vill skära ned biståndet så kraftigt? Jag var nyligen i Afghanistan och besökte en skola för unga barnmorskor i Samanganprovinsen. Ska det svenska stödet till dem också dras tillbaka? Ska Sverige avveckla biståndet till de kvinnoorganisationer i Nicaragua som fått svenskt stöd för att kämpa för kvinnors rättigheter? Jag tycker att Julia Kronlid egentligen borde få förklara sig. Nu har hon ingen ytterligare replik, men jag hoppas att hon får möjlighet att senare i debatten förklara hur Sverigedemokraterna ska bekämpa fattigdomen samtidigt som de skär ned biståndet kraftigt. Låt mig vara tydlig med att rätten att bestämma över sin egen kropp för mig som vänsterpartist är en grundläggande mänsklig rättighet. Det är en grundläggande mänsklig rättighet att få uttrycka sin sexualitet på sina egna villkor. Jag blir lite frågande när Julia Kronlid säger att det inte är en mänsklig rättighet. Vad är rätten att bestämma över sin egen kropp då? Julia Kronlid säger också att det här är en komplex och svår fråga för det handlar om att släcka liv. Kom då ihåg, Julia Kronlid, att den politik du förespråkar innebär att liv släcks, att mammors liv släcks. Vi har runt om i världen 70 000 kvinnor som varje år dör för att de har regeringar som fråntagit dem makten över deras egen kropp.

Fru talman! Mänskliga rättigheter är en självklarhet för de flesta av oss som bor och lever i Sverige, men för miljontals människor är det något som över huvud taget inte existerar. Vi har under våren sett människor i Mellanöstern och Nordafrika kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi vet att i Vitryssland fängslas människor som uttrycker sina åsikter, i Kongo fortsätter inbördeskriget med våld och systematiska våldtäkter mot civilbefolkningen och i Europa utsätts tusentals barn, kvinnor och män för människohandel. Varje dag, hela tiden, kränks de mänskliga rättigheterna både i vår absoluta närhet och i resten av världen. Mänskliga rättigheter kan tyckas ha en självklar innebörd men är ett stort och komplext ämne. Orden mänskliga rättigheter och deras betydelse kan få olika innebörd beroende på vem man frågar. För mig är mänskliga rättigheter att jag oavsett kön och sexuell läggning får uttrycka mina åsikter i ord och text, att jag får vara med och påverka genom exempelvis allmänna val och att jag utan risk för repressalier kan delta i demonstrationer. Mänskliga rättigheter innebär för mig också att den som har ett handikapp eller är funktionshindrad ska kunna gå och handla, kunna gå till hårfrisörskan och kunna förstå information så att han eller hon kan nyttja sina demokratiska rättigheter. Det betyder också att jag har rätt till lön och skäliga avtal i det arbete jag utför och att jag kan bestämma över min egen kropp. Vidare betyder det att jag, om jag begår ett brott, har rätt till en försvarare och en rättvis rättegång utan att riskera dödsstraff och tortyr. Så är det för mig, men det är långt ifrån den verklighet många människor i dag lever i. Jag kommer i mitt anförande i dag att koncentrera mig på de mänskliga rättigheterna, eller snarare avsaknaden av dem, när det gäller kvinnors situation. Under de åtta minuter jag har kvar av mitt anförande kommer tio kvinnor att bli våldtagna i Kongo. Det sker just nu. Under ett dygn är det ungefär 1 100 kvinnor som utsätts för systematiska våldtäkter i Kongo. I krig är sytematiska våldtäkter inget nytt. Det har i alla tider varit ett av alla vapen för att bryta ned människor och samhällen. Bara i vår tid kan jag nämna Bosnien, Rwanda och Kongo, länder där våldtäkter blivit och är en del av krigföringen. Vi kan i dagens tidning läsa om hur Libyens ledare Gaddafi ger sina soldater Viagra för att de på ett systematiskt sätt ska våldta landets kvinnor. Därför är det positivt att mellanstatliga överenskommelser har slutits och att den internationella krigsdomstolen i Haag har fastslagit att våldtäkt i krig är ett krigsbrott. Det kanske viktigaste genombrottet för att våldtäkt i krig ska betraktas som ett internationellt krigsbrott är resolution 1820 från 2008 som erkänner våldtäkt som ett krigsbrott. Vidare fördömer den våldtäkt och andra former av sexualiserat våld i konfliktsituationer och fastställer att våldtäkt även kan utgöra brott mot mänskligheten och folkmord. Även resolution 1888 från 2009 är viktig. Den innebär bland annat att generalsekreteraren utsett ett särskilt sändebud för att leda och koordinera arbetet för att motverka det sexuella våldet under och efter konflikter. År 2010 utsågs EU-kommissionären Margot Wallström till FN:s särskilda representant för att bevaka sexuellt våld i krigsdrabbade situationer. Fru talman! FN-organet WHO uppskattar att det finns mellan 100 och 140 miljoner kvinnor i världen som lever med sviterna av könsstympning och att tre miljoner flickor könsstympas årligen. Könsstympning utförs oftast på flickor i åldrarna fyra till åtta år, men ibland även på veckogamla spädbarn, på flickor i tonåren eller på unga kvinnor sedan de fött sitt första barn. Kvinnlig könsstympning är ett allvarligt hälsoproblem för flickor och kvinnor på grund av de medicinska riskerna med ingreppet. På många håll i Afrika och Mellanöstern utförs ingreppet av outbildade traditionella barnmorskor, äldre kvinnor i byn eller barberare. Ofta används smutsiga instrument som knivar, glasskärvor eller rakblad. Ingreppet genomförs vanligtvis utan bedövning. Könsstympning medför långsiktiga fysiska och känslomässiga komplikationer. Smärta, stress, infektioner och psykiska problem kan uppstå efter ingreppet. Dessutom blir det riskfyllt vid barnafödsel, och kvinnans sexualliv blir ofta mycket smärtsamt och svårt. Kvinnlig könsstympning handlar i många fall om kontroll av kvinnors sexualitet. Krav på att kvinnor ska vara oskuld när äktenskap ingås är ett skäl till att ingreppet utförs. Kvinnlig omskärelse är nära knuten till identitet och en traditionell syn på kvinnlighet. Traditionen att könsstympa kvinnor har troligen existerat i 3 000 år. Det finns olika teorier om var och varför sedvänjan uppstod, men ingen kan med säkerhet fastställa det. Människor som är angelägna om att bevara traditionen med kvinnlig könsstympning betraktar den ofta som ett religiöst påbud, men det finns inte något stöd i religionen för könsstympning. Med stöd av bland annat FN:s barnkonvention har arbetet mot de skadliga ingreppen kunnat resultera i att många länder infört lagar som förbjuder könsstympning. Men endast ett fåtal länder har en specifik lag. Dessa länder är Benin, Togo, Uganda, Norge, Sverige, Storbritannien, Australien, USA och nu senast Kenya, som i april införde en lag om förbud mot könsstympning. I Kenya röstades lagen igenom enhälligt efter att parlamentsledamoten Sophia Abdi Noor i ett unikt och känslofyllt inlägg berättat om när hon själv blev könsstympad som flicka. I Sverige riskerar den som utför omskärelse av en flickas eller kvinnas könsorgan tio års fängelse. Regeringen fortsätter sitt arbete för att stärka kvinnors säkerhet med att fokusera på bistånd till kvinnor och jämställdhet. Våld mot kvinnor och flickor utgör i sig ett hinder för jämställdhet och en rättvis och hållbar global utveckling. Fru talman! Människohandel beskrivs ofta som vår tids slaveri. Människohandel, eller trafficking, anses utgöra en av de mest vinstbringande formerna av organiserad brottslighet. Enligt FN är människohandeln den snabbast växande formen av organiserad brottslighet. Människohandel kan ha som syfte att tvinga människor till arbetskraftsexploatering och organtransplantationer. Men människohandel för sexuella ändamål är den vanligaste formen, där framför allt unga kvinnor och flickor är brottsutsatta. Syftet med människohandel för sexuella ändamål är våldtäkt, sexuellt tvång och utnyttjande i prostitution och pornografi. Handel med människor är ett stort problem. Kvinnor och barn är särskilt utsatta, i synnerhet i de länder och regioner som präglas av fattigdom och socialt utanförskap. Den gränsöverskridande människohandeln transporterar kvinnor från ett ursprungsland till ett destinationsland genom ett eller flera genomfartsländer. Därmed är det omöjligt för ett land att på egen hand motarbeta människohandeln. Inom ramen för EU, Europarådet och FN har flera konventioner och rättsakter antagits. Regeringen har som mål att minska den organiserade brottsligheten och människohandeln genom förebyggande och brottsbekämpande insatser i ursprungs-, transit- och destinationsländer. Sveriges engagemang för de mänskliga rättigheterna, vår utrikespolitik och vårt utvecklingsarbete ska även fortsättningsvis präglas av en strävan och en förhoppning om en värld där människor kan leva utan fruktan och rädsla, där individens frihet är förutsättningslös och där var och en har rätt och möjlighet att skapa sig ett drägligt liv. Mänskliga rättigheter rymmer stora och komplexa frågor som påverkar människors liv runt om i hela världen. Sverige har bra samarbeten med EU och FN. Jag tycker det är positivt att vi fortsätter arbetet med att få Sverige att ingå i FN:s råd för mänskliga rättigheter. UN Women skapades av FN i juli 2010. Det är en sammanhållen enhet inom FN för jämställdhet mellan könen och kvinnors medbestämmande. Erfarenheter har visat att när kvinnoorganisationer deltar i fredsförhandlingar och beslutsprocesser på alla nivåer, ökar chanserna för hållbar fred och säkerhet för hela samhället. Jag är även stolt över att vår representant i FN, Magnus Lennartsson, är vice ordförande för UN Women. Våldtäkter som vapen i krig, kvinnlig könsstympning och människohandel med sexuell exploatering är allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Vi måste samarbeta och ställa krav på att andra länder ska kunna åstadkomma en varaktig förändring. Allt som sker påverkar även oss i Sverige. Kvinnor som fallit offer för människohandel säljs eller färdas genom vårt land. Kvinnor som utsatts för våldtäkter i krig söker asyl här. Flickor som växer upp i Sverige blir trots den svenska lagstiftningen utsatta för könsstympning. Vi måste och ska fortsätta att vara i framkant när det gäller att arbeta för att stärka de mänskliga rättigheterna, både globalt och på hemmaplan. I detta anförande instämde Christian Holm (M).

Fru talman! Jag tänker på flera saker av det Elisabeth Björnsdotter Rahm sade, bland annat hur viktigt det är att vi visar att Sverige har ett engagemang för mänskliga rättigheter i världen. Häromdagen deltog vi i ett panelsamtal om mänskliga rättigheter, eller snarare bristen på mänskliga rättigheter, i norra Irak - eller södra Kurdistan; man kan kalla det vad man vill. Jag upplever att vi är överens. Alla vi som satt i panelen var väldigt överens om vad som egentligen behövs. Vi var också överens om att det behövs en gemensam röst. Det betyder så oerhört mycket för mottagarna, för dem som är i det andra landet, att vi talar med en gemensam röst. Men många gånger är det väldigt svårt att hitta den svenska rösten i djungeln. Det gäller till exempel beträffande Syrien. Syriska medborgare har kommit hit och frågat mig: Vad tycker Sverige? Vad säger Sverige? Jo, Carl Bildt säger att vi säger samma sak som Catherine Ashton har sagt när hon har uttalat sig; det gäller också för oss. Men då hittar man det inte. De hittade det inte. Vi här i riksdagen är ju, vilket jag också tog upp i mitt anförande tidigare, väldigt ofta överens om de här frågorna. Hur kan vi då vara tydligare utåt för att det svenska engagemanget också ska synas, så att mottagarna av det ser det? Jag undrar också över en annan sak. Jag förstod inte riktigt detta med mänskliga rättigheter. Vi har ju haft mycket diskussioner om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Under förra mandatperioden hade vi rätt mycket diskussioner om det. Alliansen värderar ju inte de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna lika högt som de andra, har vi fått intryck av. Där skulle jag vilja höra om det är någon ändring i politiken nu för tiden.

Fru talman! Jag håller med dig, Bodil Ceballos: Det är jätteviktigt att vi är tydliga och att vi är enade i vad vi tycker om mänskliga rättigheter. Det är ju inte förhandlingsbart över huvud taget. Här gäller det att vi talar högt och tydligt, och det upplever jag att vi gör. Jag upplever att Carl Bildt, som jag citerade i vårt samtal med den kurdiska församlingen, gör det. Jag upplever att vi har en väldigt klar och tydlig röst varenda gång vi tar upp de här diskussionerna i alla sammanhang. Sverige är ett litet land. Tillsammans använder vi oss av EU som en resurs för att vara ännu tydligare i våra åsikter om de mänskliga rättigheterna, för där är vi helt överens. Jag tycker inte att vår politik när det gäller sociala, kulturella eller ekonomiska rättigheter har förändrats. Jag tycker att vi har samma åsikter som vi alltid har haft. Som jag sade i mitt anförande är grunden för att bygga mänskliga rättigheter att man har en demokrati, och det är det som saknas i många länder. Utan riktig demokrati i ett land kan vi inte bygga mänskliga rättigheter heller.

Fru talman! Då tolkar jag det som att politiken inte har förändrats och att det fortfarande är de medborgerliga och politiska rättigheterna som står över de ekonomiska, sociala och kulturella, även om man alltid säger att de är odelbara och universella. När man då inte kan utkräva de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i alla länder blir det svårt. Där har vi alltid haft olika uppfattning. Min uppfattning är att det är svårt att kräva sina rättigheter när man inte har mat i magen. De ekonomiska och sociala rättigheterna är alltså precis lika viktiga som de andra - inte viktigare men precis lika viktiga. Låt mig återgå till detta med Sveriges engagemang. Du säger att Sverige är ett litet land och att vi genom EU kan vara en starkare röst. Sverige har alltid haft ett gott rykte när det gäller att stå upp för de mänskliga rättigheterna, och det är ju inte ett problem i sig, men problemet uppstår när människor i andra länder väntar sig att få höra just Sveriges röst eftersom vi har detta goda rykte. Vi har alltid varit de som först har sagt ifrån, men nu väntar vi in att Catherine Ashton och alla utrikesministrarna ska komma överens, och sedan kommer det, långt om länge, ett ganska urvattnat uttalande. Sedan finns det på någon hemsida i Bryssel som folk inte tittar på särskilt ofta. Jag brukar inte gå in och titta där särskilt ofta. Jag går in på regeringens hemsida för att se om det finns något, eller så får man titta på Carl Bildts blogg eller på hans twitter. Det är de vägar vi har för att se vad regeringen egentligen tycker. Jag menar att vi här i riksdagen, som ju till stor del är överens i de här frågorna, borde vara ett föredöme också. Vi kan faktiskt också uttrycka vår åsikt så att människor i andra länder - de som är mottagarna - också uppfattar att den är en svensk position.

Fru talman! Sverige har ett gott rykte när det gäller mänskliga rättigheter. Vi har egentligen det bästa ryktet i hela världen, fick jag höra häromdagen när vi besökte Svenska institutet. Givetvis ska vi vara väldigt stolta över det och använda det för att göra vår röst hörd. Jag håller inte riktigt med om att vi har en otydlig röst gentemot resten av världen. Jag tycker att vi är duktiga på att ta upp problemen, föra fram våra åsikter och ställa krav på andra länder när det gäller bland annat brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag håller med om att om man ska kunna bygga demokrati är det naturligtvis en förutsättning att man har mat i magen för att man ska kunna utnyttja sina mänskliga rättigheter. Där är vi i princip överens.

Fru talman! Sveriges utrikespolitik präglas av engagemang och försvar av mänskliga rättigheter, både bilateralt och multilateralt. Det gäller att agera både regionalt och globalt för att dels främja respekten för de mänskliga rättigheterna, dels att vara den tydliga rösten när det gäller att påtala kränkningar av dessa rättigheter. Sverige ska därför alltid vara en central aktör till försvar av mänskliga rättigheter men också ett stöd för fred och säkerhet i världen. Fru talman! Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling redan 1948. Det är 63 år sedan. Den slog fast grundläggande normer för mänskliga rättigheter som är överordnade politiska, ekonomiska, kulturella och religiösa skillnader. Normerna är bindande för alla världens stater. Det är en skyldighet för alla stater att värna alla människors lika värde och rättigheter. De mänskliga rättigheterna ska gälla för alla oavsett land, kultur eller specifik situation. Ingen regering får hävda särskilda eller specifika förhållanden, exempelvis religion, kultur eller tradition, som skäl för att kränka de mänskliga rättigheterna. Fru talman! Sverige ska därför ställa upp när FN efterfrågar hjälp, såväl när det gäller fredsframtvingande som fredsbevarande insatser. Omsorgen om och engagemanget för mänskliga rättigheter ligger i Sveriges intresse, liksom en förhoppning om en värld där människor ska kunna leva i fred och frihet utan fruktan och nöd. Med glädje kan vi i dag notera att regeringen återigen publicerar rapporter om mänskliga rättigheter i världens länder efter ett visst uppehåll. Folkrätten och respekt för mänskliga rättigheter har alltid spelat en central och framträdande roll i Sveriges utrikespolitik. Regeringen konstaterade också i 2011 års utrikesdeklaration prioriteringen med arbetet med att stärka sambandet mellan demokrati, mänskliga rättigheter och en utveckling byggd på rättsstatens principer. Denna inriktning i regeringens politik är välkommen och utgör en viktig roll i arbetet för fred och säkerhet. Fru talman! Genom Lissabonfördraget har EU fått nya möjligheter att globalt främja demokrati och mänskliga rättigheter. En rad instrument och initiativ är i dag knutna till EU:s främjande av mänskliga rättigheter. Brott mot mänskliga rättigheter får aldrig passera ostraffat. Det är också glädjande att se hur Sveriges regering verkar så att en stark avdelning för mänskliga rättigheter och demokrati byggs upp inom den europeiska utrikestjänsten för att kunna på ett effektivare sätt bidra till genomförande av EU:s gemensamma normverk och utarbeta lokala MR-strategier. Fru talman! Sverige har i januari 2011 deklarerat sin kandidatur till att bli medlem i FN:s råd för mänskliga rättigheter för perioden 2012-2015. Sverige har varit observatör i rådet sedan det bildades 2006. Medlemskap i detta råd skulle ge Sverige en aktiv roll och en viktig arena för att driva angelägna och aktuella människorättsfrågor, och Sverige kan bidra konstruktivt till översyn av rådets arbete. Ett starkt och väl fungerade FN är en förutsättning för försvar av mänskliga rättigheter samt underlättar att finna vägar och politiska lösningar för olika globala problem. Ett starkt och fungerade FN är garanten för fred och stabilitet i världen. Det blir i så fall lättare att skydda människor mot folkmord, brott mot krigets lagar och brott mot mänskligheten. Fru talman! Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter utgör en grund för en bättre värld där barnets rättigheter skyddas, där kvinnans rättigheter garanteras, där diskriminering på arbetsplatsen och förföljelsen på grund av sexuell läggning och könsidentitet förebyggs. För att lättare skydda och försvara mänskliga rättigheter gäller att stärka rollen för den internationella brottmålsdomstolen som den enda internationella domstolen för att granska brott mot mänskligheten, folkmord och krigsförbrytelser. Den mest aktuella fråga vi möter i dag är frågan om demokrati i Mellanöstern och Nordafrika. Det gäller att diktaturregimerna i Libyen, Jemen och Syrien ersätts med demokrater som tar över makten i dessa länder. På så sätt kommer stabiliteten och freden att stärkas i Mellanöstern och Nordafrika. Vi behöver i dag ha en mer aktiv roll i frågan. Det har varit en viss passivitet. Det är dags att vi alla tillsammans funderar på det och stärker Sveriges roll i den frågan.

Fru talman! Jag har nu förmånen att för Centerpartiet få göra ett inlägg om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Mänskliga rättigheter är en av de största frågor som finns att slåss för och att diskutera. Det finns några nyansskillnader mellan partierna vilket återspeglar sig i reservationerna. Så som det ska vara i en demokrati. Men det som är helt dominerande i betänkandet och så tillfredsställande är den massiva samstämmighet som finns i dessa frågor i vårt land och mellan de politiska partierna. Det som också genomsyrar betänkandet är hur Europeiska unionen på samma vis som Sverige står upp i arbetet för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter världen över. Styrkan för Sverige i att kunna driva dessa frågor på egen hand men också inom EU och som delaktig i allt det EU gör på dessa områden är mycket glädjande. Det är svårt att riktigt inse, tror jag, den betydelse det har att Europeiska unionen så entydigt är en så pådrivande kraft på vår kontinent och i världen för allt det som dagens betänkande handlar om, frihet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Människor är människor på gott och på ont. Det finns så mycket värme, gemenskap och sammanhållning mellan människor i världen, i går och i dag. Men samtidigt finns så fruktansvärda brott, övergrepp och förtryck mot människor i helt ofattbara proportioner genom hela mänsklighetens historia och så än i dag. Totalitära förtryckarregimer som nazismen och kommunismen har under det gångna seklet begått omätbara grymheter och brott mot de mänskliga rättigheterna som drabbat hundratals miljoner människor genom tortyr, mord, svält, fängelse, deportation, fångläger och så vidare. Självfallet har dessa drabbade människor inte heller fått någon chans att verka demokratiskt mot de brott som vederfarits dem. Låt mig med avsky utöver Hitlernazismens och Stalinkommunismens omätbara förbrytelser nämna även Kommunistkina, de kommunistiska Röda Khmererna i Kambodja och Nordkoreas hemska regim, som fortfarande består. I varje utpekad regim som jag nämnde döljer sig så mycket mänskligt lidande, tragedier och brott mot mänskliga rättigheter att det är helt omöjligt att greppa och förstå. Sveriges folk har haft den stora lyckan att undslippa både nazismens och sovjetkommunismens omätbara förtryck och brott mot mänskliga rättigheter, som skedde helt nära oss på andra sidan Östersjön. Det är utmärkt att Sverige så samstämmigt och sedan så länge så hårt driver på för en bättre värld där mänskliga rättigheter respekteras. I betänkandet redovisas även andra regimer och länder i dag som förtrycker människor och som motarbetar frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Låt mig nämna bara några exempel: Iran och Libyen. Låt oss hoppas att utvecklingen i många arabländer kommer att ge beständiga resultat i form av frihet och demokrati och inte landa i nya förtryckarregimer med andra förtecken. Ett enigt utskott står bakom att Sverige starkt driver på för dödsstraffets avskaffande. Utvecklingen går åt ändå åt rätt håll, vilket redovisas i betänkandet. I Europa är det endast ett land som genomför avrättningar, Vitryssland, nog sagt. Jag vill ändå redovisa Amnestys uppgifter om de förfärande mängder dödsstraff som fortfarande verkställs. Jag vet att Bodil Ceballos var inne på det, men det skadar inte att nämnas dubbelt upp. I Kina handlar det sannolikt om tusentals människor. Man redovisar inte detta, vilket är fruktansvärt i sig. I Iran avrättades minst 252 förra året, i Nordkorea minst 60, i Jemen minst 53, i USA 46, i Saudiarabien minst 27, i Libyen minst 18 och i Syrien minst 17. Ordet "minst" säger väldigt mycket om de länder som kategoriseras så, med uppenbar brist på insyn, öppenhet och demokrati. Avslutningsvis vill jag för kammaren läsa upp delar ur den välskrivna och oerhört tänkvärda inledningen i detta utskottsbetänkande. Varje mening har en tyngd och utrymme för eftertanke: "Arbetet med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling genomsyrar den svenska utrikespolitiken. Sverige ska vara en tydlig röst i världen för de mänskliga rättigheterna och ska agera bilateralt, genom Europeiska unionen (EU) och multilateralt för att de mänskliga rättigheterna ska genomföras och efterlevas fullt ut i alla världens länder. - - - Sveriges stora engagemang för de mänskliga rättigheterna, vår utrikespolitik och vårt utvecklingssamarbete speglar våra förhoppningar om en värld där människor kan leva fria, utan fruktan och nöd. De mänskliga rättigheterna värnar individens grundläggande behov och syftar till att garantera friheter och ge förutsättningar för ett drägligt liv för alla. Det är legitimt att reagera och påtala kränkningar av dessa rättigheter då förtryckta människor - just därför att de är förtryckta - sällan har möjlighet att själva hävda sina intressen. Genom Lissabonfördraget har EU fått nya möjligheter att på ett mer sammanhållet sätt vara en utrikespolitisk aktör till stöd för fred, säkerhet och mänskliga rättigheter. Förenta nationernas (FN) generalförsamling antog 1948 den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. - - - Alla stater har en skyldighet att värna alla människors lika värde och rättigheter. - - - Dessa folkrättsliga åtaganden måste nu omsättas i praktisk handling över hela världen." Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag måste redan inledningsvis säga att jag har en känsla av att jag tyvärr kommer att dra över min anmälda talartid. Jag blev så engagerad av det här betänkandet. Det är så många olika områden som är oerhört viktiga. Det vi debatterar i dag är mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Det betyder väldigt mycket för många människor att vi i Sverige har en stark röst i den frågan. Det är ett motionsbetänkande som behandlar ett stort antal viktiga motioner från allmänna motionstiden. Det är alltså ingen proposition eller förslag från regeringen. Frågorna spänner över områden som exempelvis folkrätten, barns rättigheter, kvinnors rättigheter, skydd mot tortyr och dödsstraff samt diskriminering på grund av sexuell läggning. Vi kristdemokrater menar att om människovärdet ska stå i fokus, måste arbetet för att skydda och värna mänskliga fri- och rättigheter vara ett huvudmål för utrikespolitiken. Därför är det bra att regeringen har satt upp just demokrati och mänskliga rättigheter som ett av de tre prioriterade områdena i sin utrikes- och biståndspolitik. Det handlar inte om att påtvinga andra länder en västerländsk syn på mänskliga rättigheter utan om att främja sådana allmänmänskliga värderingar som gäller för mänskliga relationer i hela världen. För att ytterligare visa på vikten av dessa frågor har vi från Kristdemokraterna tidigare lagt fram ett förslag om att ha en speciell minister för mänskliga rättigheter, någonting som vi har motionerat om. Det kanske är någonting som vi bör ta upp framöver. Om de mänskliga rättigheterna ska stärkas måste efterlevnaden av internationella förpliktelser också garanteras. Därför måste vi värna FN:s ställning. Den måste skyddas och stärkas, liksom internationella domstolar och rättssystem inom FN-systemet. Fru talman! Vi ska främja mänskliga rättigheter genom dialog men också via stöd och samarbete, som exempelvis genom biståndet. Internationella organisationer som handelsorganisationen WTO, valutafonden IMF och Världsbanken bör också bidra i arbetet med att ställa höga krav på respekt för mänskliga rättigheter i sina kontakter. I dag hade vi i utrikesutskottet besök av representanter från Världsbanken som just betonade vikten av att se hur faktorer kring konflikter, säkerhet och utveckling hänger ihop. De hade i sin forskning sett att länder och stater som inte respekterar mänskliga rättigheter, som kvinnors rättigheter och jämställdhet i samhället, förlorar viktig ekonomisk och social utveckling. Genom globaliseringen kommer förhållandet näringsliv och mänskliga rättigheter alltmer i fokus. Vi kristdemokrater anser att man bör stärka de globala etiska koderna för näringslivet. Globala aktörer som multinationella företag har ett stort ansvar för sina medarbetares situation. De fackliga rättigheterna är här viktiga att understryka liksom människors rätt att organisera sig fackligt. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet menar i en reservation att regeringen inte lägger "någon större vikt vid mänskliga rättigheter i arbetslivet". Men som vi säger i betänkandet stöder Sverige till exempel ILO:s arbete för universell ratifikation och uppfyllande av organisationens åtta kärnkonventioner om mänskliga rättigheter. Det sker inom områdena föreningsfrihet och förhandlingsrätt, icke-diskriminering i arbetslivet, förbud mot tvångsarbete och förbud mot barnarbete. Sveriges bidrag via Sida till ILO:s utvecklingssamarbete via ett partnerskapsavtal uppgår under perioden 2009-2013 till 125 miljoner kronor. Det här samarbetsavtalet fokuserar på tre tematiska områden. Det handlar om sysselsättningsintensiv ekonomisk tillväxt, föreningsfrihet och kollektivavtal samt arbetsmiljö. Jämställdhet prioriteras som ett horisontellt tema. EU verkar också för att främja arbetstagares rättigheter i världen. Kommissionen har i ett dokument från 2006 med namnet Anständigt arbete för alla EU:s bidrag till agendan för anständigt arbete i världen konkretiserat frågor om arbetstagares rättigheter i världen. Dessutom har vi nu i Lissabonfördraget fått skrivningar som stärker de fackliga rättigheterna inom EU, vilket vi kristdemokrater har välkomnat. Fru talman! När FN:s generalförsamling antog den allmänna förklaringen 1948 om mänskliga rättigheter fick det internationella samfundet en gemensam värdegrund i synen på människan och förhållandet mellan individ och stat. Man slog fast grundläggande normer som är överordnade de politiska, ekonomiska, kulturella och religiösa skillnaderna. De är alltså, som har sagts tidigare här, universella och bindande för alla stater. Alla stater har en skyldighet att värna alla människors lika värde och rättigheter. Det finns också en hel del folkrättsligt bindande konventioner som vi ofta hänvisar till, som barnkonventionen och kvinnokonventionen. På FN:s världstoppmöte år 2005 fastslogs att det finns ett direkt samband mellan säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter. Regeringen har tagit fasta på detta, och i utrikesdeklarationen, som lades fram i våras, betonades just behovet av att stärka sambandet mellan mänskliga rättigheter, demokrati och utveckling. Tanken är att ge MR-arbetet en mer framträdande roll i arbetet för fred och säkerhet. Sverige ska inom FN och EU prioritera mänskliga rättigheter. Alliansregeringen har också, som jag sa tidigare, sett att mänskliga rättigheter och demokrati är en viktig tematisk prioritering både i det bilaterala och i det multilaterala samarbetet. För perioden 2010-2014 finns en särskild policy för hur det ska ske inom utvecklingssamarbetet. Sedan har vi också Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete, Sadev, som av regeringen har fått i uppdrag att utvärdera resultatet av det bistånd som vi nu har lagt vår huvudinriktning på, just mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling. Det kommer att ge effekt. Det är bra. Arbetet ska vara slutfört i februari 2012. Då får vi någon typ av kvitto på om vi gör rätt saker inom MR-området. Regeringen och vi i Alliansen jobbar faktiskt aktivt med mänskliga rättigheter på olika nivåer, på Sverigenivå samt bilateralt i både FN och EU. Inom EU har vi som sagt genom Lissabonfördraget fått fler möjligheter att slåss för mänskliga rättigheter på olika sätt. Och EU har antagit riktlinjer mot dödsstraff, tortyr, barn i väpnade konflikter och våld mot kvinnor. I den nya europeiska utrikestjänsten förväntar vi oss att också mänskliga rättigheter ska få ett stort genomslag. Vi har sett vikten av att EU:s medlemsländer kan stå enade i kampen för mänskliga rättigheter. Här har ibland EU tyvärr varit alldeles för långsamt, till exempel när det gäller situationen i Nordafrika, som någon nämnde, där människor slogs för sina mänskliga rättigheter och sökte omvärldens stöd, och gör så fortfarande. Då ska EU naturligtvis, och Sverige, vara först med att ge sitt starka stöd. Men här var man alldeles för avvaktande och för långsam. Därför tycker jag att det är bra att regeringen nu har sagt att man aktivt verkar för att en stark avdelning för MR och demokrati ska byggas upp inom den europeiska utrikestjänsten. Fru talman! Inom folkrätten pågår ett ständigt arbete och utveckling. I olika konflikter runt om i världen blir detta viktigt. Den nyare FN-principen om skyldighet att skydda, Right to protect, har kommit i fokus den senaste tiden. Vi vet att det finns behov av att ibland skydda civilbefolkningen mot dess egna makthavare, som exempelvis i Libyen. När staters ledare hotar en stor del av sin egen befolkning har världssamfundet en skyldighet att ingripa. Vi kan inte stillatigande se på när folkmord begås. Alldeles för många gånger har vi svikit människor som lämnats åt sitt öde, som i Rwanda och i vårt eget närområde Srebrenica. FN kan inte stå och se på när människor slaktas. Då måste vi gemensamt få agera till skydd för livet. Vi ska också ställa ansvariga till svars i de internationella domstolarna, som ICC. Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, invigdes i mars 2003. De ska åtala och lagföra personer som har gjort sig skyldiga till de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet. 114 länder står nu bakom domstolen. EU och dess medlemsstater är skyldiga att bistå domstolen genom att exempelvis bistå med att vidarebefordra hemligstämplad information till domstolen. Sverige har genom Stockholmsprogrammet, som antogs under det svenska ordförandeskapet i EU 2009, stärkt ICC:s arbete. Att bekämpa dödsstraffet är en viktig fråga för oss som vill kämpa för mänskliga rättigheter världen över. I många länder finns dödsstraffet kvar. Flera av er har redan nämnt ett stort antal länder. Det är ungefär två tredjedelar av alla länder som i dag har infört ett förbud mot dödsstraff. Vi går i rätt riktning, från 16 stater 1977 till 139 i dag. Vi är på rätt väg. Men precis som flera har sagt här har enligt Amnesty 527 avrättningar utförts i 23 länder under 2010. Det är inte acceptabelt. Det är även, som någon sade tidigare, länder som USA som är ett utvecklat land som anser sig vara demokratiskt. Det är naturligtvis någonting som vi måste fortsätta bekämpa. I linje med EU-fördragets artikel 6 om de grundläggande rättigheterna, som garanteras i Europakonventionen, har alla EU:s medlemsstater avskaffat dödsstraffet. Europarådet och Europakonventionen spelar här en viktig roll. I Europa är det nu bara Vitryssland som utdömer och verkställer dödsstraff. Det måste vi genom EU på olika sätt aktivt motverka. När det gäller tortyr och annan grym och omänsklig förnedrande behandling och bestraffning är det som vi skriver i betänkandet, nämligen att det naturligtvis inte har någon plats i ett civiliserat samhälle. Kampen mot terrorism har ofta använts som ett motiv till att använda hårda metoder. Därför är det bra att frågan om tortyr kopplad till terrorism berörs i dialogen mellan EU:s och USA:s rättschefer, vilket omnämns i betänkandet. Det är viktigt att EU har en agenda för hur man på olika beskickningar ska agera mot tredjeland på området. Fru talman! Kvinnors rättigheter och jämställdhet är en viktig fråga i allt utvecklingsarbete. Vid FN:s millennietoppmöte år 2000 enades världens ledare om att insatser för jämställdhet mellan kvinnor och män är ett av de absolut effektivaste medlen för att bekämpa vår tids stora utmaningar i världen, till exempel fattigdom, hunger och sjukdomar. År 1979 antog FN sin kvinnokonvention om kvinnors rättigheter, som följdes upp av Pekingplattformen 1995, där vi satte upp tydliga mål att jobba mot. Det var rätten till utbildning, hälsa, skydd mot våld, kvinnors ekonomi, inflytande, rätt till organisering och så vidare. Här måste alla länder varje år åka till FN och rapportera om de har uppfyllt målen. Det är bra. Sverige har, som någon har sagt tidigare, bidragit till att stärka FN:s kvinnoarbete genom UN Women, där kvinnoarbetet samlas i en organisation. Där har Sveriges regering varit med och stött tillsättandet av tjänsten som FN:s generalsekreterares särskilda representant i frågor om sexualiserat våld i väpnade konflikter, som nu innehas av Margot Wallström. Senast i dag hörde vi henne på radion när det hade kommit rapporter om att Gaddafi har beordrat massvåldtäkter av kvinnor i Libyen. Det är förfärliga nyheter. Det är viktigt att vi nu står upp för kvinnors rättigheter och FN-resolutionen 1325 om kvinnor i krig och konflikter. Regeringen har antagit en SRHR-strategi för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Bristen på dessa rättigheter runt om i världen är fortfarande en av de vanligaste orsakerna till sjukdom och död bland fattiga kvinnor. Kvinnor dör i stor omfattning i barnsäng. Därför satsar Sverige stora resurser på stöd till olika FN-program för preventivmedelsrådgivning och fria, säkra och lagliga aborter. Regeringen har också en policy för främjande av jämställdhet och kvinnors rättigheter genom svenskt internationellt utvecklingssamarbete mellan 2010 och 2015, vilket är bra. Vi satsar alltså stort på området, vilket ifrågasatts av oppositionen. Fru talman! Hbt-personers rättigheter är också en viktig fråga att lyfta upp i sammanhanget. Sexuell läggning upptas inte uttryckligen bland diskrimineringsgrunder i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, men de kommittéer som granskar efterlevnaden av FN:s två centrala konventioner om mänskliga rättigheter har dock slagit fast att diskrimineringsförbudet i dessa även omfattar sexuell läggning, liksom Europadomstolen vad gäller diskrimineringsförbudet i Europakonventionens artikel 14. Men vi måste ändå fortsätta att visa på den diskriminering som pågår både här i Sverige och i andra länder. Jag tror att vi var många som reagerade kraftigt häromveckan när SVT visade bilder från en demonstration i Ryssland för hbt-personers rättigheter. Personer fördes bort och slogs ned. Det visade tydligt på behovet av att vi aktivt stöder personer som hotas på grund av sin sexuella läggning. Sverige har gjort en satsning på utbildning till personal på ambassader som kompetenshöjning. Vi arbetar också aktivt med frågorna internationellt i EU och i FN, men säkert kan mer göras. Fru talman! En fråga som vi kristdemokrater har lyft upp i ett antal motioner och interpellationer i riksdagen handlar om skyddet av minoriteter. Just nu är många kristna hotade till livet i Mellanöstern. I dag kan vi läsa i tidningen att António Guterres, som besökte utrikesutskottet i riksdagen i går, chef för FN:s flyktingorganisation UNHCR, till vår migrationsminister just betonar vikten av att se till kristnas situation i Irak och att kristna som kommit hit som flyktingar inte bör skickas tillbaka till Irak eftersom situationen är ohållbar. Vi måste se till att mer görs för att förbättra situationen för kristna i hela Mellanösternregionen. Det finns även grupper, till exempel romerna i Europa, som vi måste ge en värdig behandling. Minoritetsfrågor är viktiga i EU:s relationer med tredjeländer utanför grannskapspolitiken. Exempelvis sker det i dialoger med Georgien, Moldavien och Ryssland. Vi måste fortsätta att bevaka minoriteters mänskliga rättigheter. Därför slog också utrikesminister Carl Bildt fast i februari i utrikesdeklarationen för 2011 att religionsfriheten är central i ett öppet samhälle. I februari i år antogs också nya rådsslutsatser bland EU:s utrikesministrar mot intolerans, diskriminering och våld på grund av religions- och trosuppfattning. Det händer saker även inom EU. Fru talman! Avslutningsvis får vi inte glömma barnens rättigheter. Deras rättigheter slås fast i ett antal internationella konventioner. Vi kristdemokrater driver att vi i Sverige ska införa en särskild lag som bygger på barnkonventionen. Vi tror att barns rättigheter behöver stärkas även i Sverige. Barns ställning har stärkts i Lissabonfördraget. Det finns också på EU-nivå ett bättre regelverk än tidigare. EU har ett regelverk som stöder att man ska verka för barns rättigheter i utvecklingssamarbete och att stärka barns rättsliga ställning. Framför allt vill man inrikta sig på våld mot barn, och EU har därför ett pilotprogram i tio länder i samråd med Unicef, exempelvis Armenien, Brasilien, Indien, Ghana, Iran, Marocko, Ryssland. EU har också projekt för barn i väpnade konflikter i ett antal länder, exempelvis Afghanistan, Burma, Colombia, Kongo, Sudan. Mycket pågår som stärker barns rättigheter och som drivs på via EU. Sverige är den näst största givaren till FN:s barnfond Unicef, just för att vi ser barnens rättigheter som viktiga. Också till FN:s befolkningsfond UNFPA är Sverige den näst största givaren. De kämpar bland annat mot våld mot flickor, sexuellt våld, den hemska praktiseringen av könsstympning och agerar för en minskning av antalet barnäktenskap. Sverige lägger i budgeten för i år en särskild satsning på 500 miljoner för att uppnå millenniemålen snabbare. Fokus ligger där på barn och ungdomar, deras rätt till hälsa, grundskoleutbildning och sysselsättning. Vi är skyldiga att skydda barn mot våld och övergrepp. Prostitution och människohandel drabbar ett stort antal barn och unga, och det måste vi med alla medel bekämpa. Oppositionen har i sin reservation om barnets rättigheter skrivit in många viktiga punkter om barn. Det handlar om barns rätt till rent vatten, att minska antalet barnsoldater, att utrota barnäktenskap, att agera mot att barn fängslas, torteras och avrättas. Allt detta vill vi naturligtvis också bekämpa tillsammans med er. Här finns ingen motsättning. Som jag har sagt lägger vi redan i dag stora resurser via FN-systemet och via EU för att göra olika insatser för barn. Vi agerar redan. Oppositionen anser jag, fru talman, slår i sina reservationer in många öppna dörrar. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Jag vill lyfta fram en av de dörrar som Désirée Pethrus hävdar att vi i oppositionen slår in, nämligen frågor om de fackliga rättigheterna. Jag välkomnar att Désirée Pethrus över huvud taget lyfter upp frågorna. Det brukar sällan vara så när borgerliga företrädare pratar om mänskliga rättigheter eller utrikespolitik att de fackliga rättigheterna nämns. Det är ett av många tecken på vad vi i de rödgröna partierna har understrukit i vår reservation, nämligen att när det kommer till frågor om mänskliga rättigheter i arbetslivet är det inte en direkt topprioritering i den borgerliga utrikespolitiken. Jag vill ändå ge några konkreta exempel på vad vi menar i vår reservation och vad jag menar som vänsterpartist när vi kritiserar den borgerliga regeringen och de borgerliga partierna. Frågorna är lågprioriterade just nu i den svenska breda utrikespolitiken. Låt mig börja med de åtta kärnkonventionerna hos ILO, som Désirée Pethrus lyfte fram som något viktigt och som har stöd på den borgerliga sidan. Trots det har de borgerliga partierna och den borgerliga regeringen valt att avvisa alla krav på att koppla EU:s handelsavtal till att andra länder ska uppfylla ILO:s åtta kärnkonventioner. Man tycker att det är rimligt att ingå handelsavtal även med länder där det begås grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag nämnde i mitt anförande landet Colombia, som toppade statistiken förra året på mord på fackföreningsaktiva. Just Colombia är ett land som den borgerliga regeringen nyligen sade ja till att teckna handelsavtal med. Hur rimmar det, Désirée Pethrus? Ytterligare ett exempel på det bristande engagemanget för de fackliga rättigheterna i utrikespolitiken är hur man ser på fackliga frågor i biståndet. Den biståndsorganisation som i dag aktivt bidrar runt om i världen med att utbilda och stärka fackföreningsrörelsen är LO-TCO Biståndsnämnd. Det är också en av de biståndsorganisationer som den borgerliga regeringen har skurit ned stödet till allra mest under de senaste åren. Det är en av ramorganisationerna som har drabbats hårdast av det försämrade klimatet för frivilligorganisationer. Hur rimmar detta med det engagemang som Désirée Pethrus säger att den borgerliga regeringen har för fackliga rättigheter i utrikespolitiken?

Fru talman! Jag tror säkert att det finns mer vi kan göra när det gäller att ställa krav. Jag skulle välkomna att vi ställde större krav på de länder som vi ingår avtal med. Jag tror inte att regeringen vill motverka det. Vi står bakom ILO:s konventioner, som jag nämnde och som finns med i betänkandet. Hans Linde tar upp LO-TCO Biståndsnämnd. LO har ganska mycket pengar och skickar pengar till Socialdemokraterna, så LO kanske kan satsa de pengarna på sin biståndsorganisation. Det vi däremot har gjort är att via Sida gå via ILO:s utvecklingssamarbete, som jag sade, med ett partnerskapsavtal som under perioden 2009-2013 uppgår till 125 miljoner kronor. Så visst satsar regeringen pengar! Det var det jag ville lyfta fram och säga. Ni vill få det till att ingenting görs på detta område. Det jag ville lyfta fram var att om Hans Linde läser betänkandet ser han att vi tydligt lyfter fram de här frågorna och att vi arbetar för ratifikationen av konventionerna, som jag också nämnde. EU har ju, som sagt, startat ett ganska viktigt arbete, som kom redan 2006, för anständigt arbete i utvecklingssamarbetet. Självklart finns det ett regelverk, både i Sverige i fråga om vilken syn vi har på dessa frågor, och i EU. ILO är en viktig aktör på detta område, och därför ska vi fortsätta att stödja ILO.

Fru talman! Jag blir ganska orolig när Désirée Pethrus pratar så nedlåtande om LO-TCO Biståndsnämnd. Det är en av de svenska ramorganisationerna, som den svenska regeringen har lyft fram som en viktig biståndsorganisation just därför att de bedriver ett viktigt arbete runt om i världen med att utbilda och stötta aktivister i nybildade fackföreningar så att de kan bedriva sitt arbete. Då hävdar Désirée Pethrus att LO själv kan klara av det. Ja, vi ser konsekvenserna när den borgerliga regeringen nu skär ned det ekonomiska stödet till LO-TCO Biståndsnämnd. De tvingas avveckla stora delar av sitt arbete i världen. Jag vet till exempel att flera av deras projekt i Östeuropa har hotats på grund av det här, även i Ryssland och Kaukasus. Är det verkligen någonting positivt? Man skulle kunna vända på frågan. Jag vet att Kristdemokraterna har en egen biståndsstiftelse som får biståndsmedel. Då skulle man kunna säga att Kristdemokraterna inte behöver bedriva så mycket valrörelse och lägga pengarna här i Sverige, utan ni kan väl lägga de pengarna på biståndsstiftelsen i stället. Det håller inte riktigt, Désirée Pethrus. När det sedan gäller ILO:s kärnkonventioner är det väl bra att man i ord och retorik tycker att de är viktiga och lyfter fram dem. Men det handlar också om att sätta press bakom konventionerna och se till att de länder som i dag inte respekterar de fackliga rättigheterna gör det. En möjlighet att sätta press på andra länder är EU:s handelsavtal. Vi har de senaste åren tecknat handelsavtal med en lång rad länder där det förekommer grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag nämnde Colombia som ett exempel. Det land som kommer på andra plats när det gäller mord på fackföreningsaktiva är Guatemala. Också det är ett land som den borgerliga regeringen har sagt ja till att teckna handelsavtal med. I mitt anförande tog jag exempel på mord på fackföreningsaktiva i Honduras, där en kvinna hade dödats genom att man körde över henne med bil. Också det är ett land som den borgerliga regeringen har sagt ja till att teckna handelsavtal med. I alla dessa tre fall har man tecknat handelsavtalen helt utan att ställa krav på fackliga rättigheter, helt utan att koppla handelsavtalen till att länderna också ratificerar, genomför och respekterar ILO:s kärnkonventioner.

Fru talman! LO-TCO Biståndsnämnd är naturligtvis en organisation som ska få fortsätta att agera på biståndsområdet. Jag tycker inte riktigt att det stämmer med din koppling mellan att LO skickar pengar till Socialdemokraterna och att KD skickar pengar till vår egen organisation. Olof Palme Center, som tillhör Socialdemokraterna, får också olika biståndspengar. Det var snarare vad LO väljer att göra med sina pengar som jag ifrågasatte. När det gäller handelsavtal har Sverige en hög svansföring. Det finns en policy, och många av våra ministrar har en skyldighet att i alla samtal med länder där demokratiska rättigheter inte upprätthålls ta upp mänskliga rättigheter i dialogen. Jag får återkomma till det, men jag förutsätter att regeringen tar upp det när man tecknar handelsavtal med länder som inte värnar mänskliga rättigheter. Där ingår fackliga rättigheter. Sverige står bakom det. Vi har skrivit under Lissabonfördraget där rätten att teckna kollektivavtal och fackliga rättigheter finns med. Inget EU-land kan säga att man struntar i det här. Därför förstår jag inte riktigt vart du vill komma. Jag förutsätter självklart att regeringen tar upp frågor om mänskliga rättigheter med regimerna i samband med enskilda handelsavtal.

Fru talman! Det är svårt att komma sist i en lång debatt, för mycket klokt har redan sagts. Jag vill ändå ägna mitt inlägg åt att tala om Socialdemokraternas hållning i fråga om dödsstraff. Det är ett så viktigt område att det förtjänar att nämnas flera gånger i årets debatt om mänskliga rättigheter. Vi har inga reservationer på det här området, och det är en viktig signal att Sveriges riksdag är enig i den här frågan. Det får inte råda några som helst tvivel om Sveriges hållning. Rätten till liv är absolut. Dödsstraffet är under alla omständigheter fel. Det strider mot alla grundläggande humanitära principer att ge någon rätt att ta en annan persons liv. Dödsstraff utdöms fortfarande år 2011, och det måste med all kraft fördömas. Särskilt svårt är det att förstå att demokratiska stater inte avskaffar dödsstraffet. De har ett ansvar att föregå med gott exempel. Dödsstraffet är djupt omänskligt och ovärdigt. I dag, 2011, används bland annat hängning, halshuggning, dödande injektion, skjutning och elektriska stolen. Det finns också rapporter om stening och att människor begravs levande. 67 länder har fortfarande kvar dödsstraffet i sin rättsordning. Värst är Kina, som har nämnts flera gånger, där antalet förmodligen handlar om flera tusental. Därefter på denna skammens lista kommer i fallande ordning Iran, Nordkorea, Jemen, USA, Saudiarabien, Libyen och Syrien. Rätten till liv är absolut. Dödsstraffet är förstås oåterkalleligt och har ingen plats i någon rättsordning som säger sig vara civiliserad. Om detta råder ingen oenighet i Sveriges riksdag. Det är glädjande, men jag vill ändå ta tillfället i akt och betona vikten av att kampen går vidare och att Sverige har en viktig roll att spela i den. Som framgår i betänkandet agerar Sverige i dag för dödsstraffets avskaffande bland annat genom EU och Europarådet, genom FN och i bilaterala kontakter. Arbetet är och måste fortsätta att vara en prioriterad fråga för Sverige och EU. Sverige har i sina relationer med många länder uppmärksammat dödsstraffet och brott mot de mänskliga rättigheterna. Men det är av största vikt att vi är lika tydliga gentemot alla länder som har dödsstraffet kvar. Oavsett vilka relationer vi har med ett land i övrigt måste ändå frågan om dödsstraff uppmärksammas, och Sveriges hållning måste alltid vara glasklar. Hållningen är förstås att dödsstraff inte kan accepteras i vare sig demokratier eller diktaturer. Sverige och EU måste öka ansträngningarna i sina bilaterala kontakter, i EU-arbetet och i FN för att dödsstraffet ska avskaffas helt. Men i väntan på ett generellt förbud mot dödsstraffet måste arbetet rikta in sig på att förmå fler stater att ansluta sig till det internationella protokoll som reglerar ett successivt avskaffande av dödsstraffet. Fru talman! Jag är sedan flera år tillbaka aktiv, precis som Bodil Ceballos, i riksdagens tvärpolitiska grupp för mänskliga rättigheter. Vi träffas en gång i månaden under riksdagsåret, och en av våra viktigaste uppgifter är att skriva vädjandebrev. Alla ledamöter ges chansen att skriva under breven. Breven går sedan vidare till statschefer, presidenter, premiärministrar, guvernörer, domstolar och ambassader. Vi vädjar då för enskilda personer vilkas mänskliga rättigheter har kränkts. Vi vädjar inte minst för dem som är dömda till döden. MR-gruppen tar, som Bodil nämnde, inte politiska hänsyn till var i världen brotten begås utan fokuserar på själva brotten i sig. Våra brev går till både demokratier och diktaturer, för dödsstraffet är precis lika medeltida, brutalt och ovärdigt oavsett om det utdöms i USA eller i Bangladesh, i Japan eller i Kina. Kampen mot dödsstraffet går ändå framåt. Som sagts tidigare var det 1977 bara 16 stater som hade avskaffat dödsstraffet för alla brott. Nu är antalet 139 - två tredjedelar av världens länder. Det är förstås bra, men mycket återstår att göra. Våra ansträngningar kan inte ta slut förrän dödsstraffet är avskaffat över hela jordklotet, i alla världens länder, och förpassat dit det hör hemma: på historiens skräphög. I detta anförande instämde Laila Olsen och Anna Wallén (båda S).