Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:32 med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken m. m., jämte motioner

Betänkande 1973:LU20

Lagutskottets betänkande nr 20 år 1973

LU 1973: 20

Nr 20

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1973: 32 med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken m. m.,
jämte motioner.

Propositionen

Genom en den 9 mars 1973 dagtecknad proposition, 1973: 32, har

Kungl. Maj:t under åberopande av utdrag ur statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll föreslagit riksdagen att anta
vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i giftermålsbalken,

2. lag om ändring i föräldrabalken,

3. lag om ändring i ärvdabalken,

4. lag om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i rättegångsbalken,

6. lag om medling mellan samlevande,

7. lag om ogifta samboendes gemensamma bostad,

8. lag om upphävande av lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot
beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,

9. lag om ändring i lagen (1915: 437) om äktenskaps ingående i vissa
fall inför svensk myndighet i utlandet,

10. lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1959: 157) med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma bostad, dels ändring i samma
lag,

11. lag om ändring i förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer,

12. lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden,

13. lag om ändring i namnlagen (1963: 521),

14. lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437),

15. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429).

Motioner som behandlats i samband med propositionen redovisas
på s. 38—44.

I ärendet har inkommit skrifter från olika sammanslutningar och organisationer.

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

LU 1973: 20

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till en partiell reform av den familjerättsliga
lagstiftningen, i första hand äktenskapsrätten.

Beträffande ingående av äktenskap föreslås i huvudsak följande. Giftermålsbalkens
bestämmelser om trolovning upphävs. Vissa äktenskapshinder
avskaffas. Den som har fyllt 18 år föreslås få gifta sig utan föräldrarnas
samtycke. För dem som är under 18 år krävs liksom hittills
länsstyrelsens tillstånd till äktenskapet. I tillståndsärendet skall föräldrarna
höras. Förbudet för sinnessjuka och sinnesslöa att gifta sig utan socialstyrelsens
tillstånd upphävs. Äktenskap mellan halvsyskon tillåts efter
dispens av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Kyrklig och borgerlig vigsel behålls som form för ingående av äktenskap,
men det förutskickas att ett enklare alternativ till det nuvarande borgerliga
vigselformuläret skall införas. Vidare skisseras nya regler angående
kyrklig vigsel, som innebär dels att vigselförrättamas behörighet vidgas,
dels att giftermålsbalkens regel om skyldighet för församlingspräst att
viga slopas. Någon lagändring i denna del föreslås inte, eftersom detta
förutsätter godkännande av kyrkomötet.

De viktigaste lagändringarna avser reglerna om upplösning av äktenskap.
Det sällan utnyttjade återgångsinstitutet avskaffas. Vidare upphävs
reglerna om hemskillnad samt bestämmelserna om omedelbar äktenskapsskillnad
på särskilda grunder. Make får i princip rätt till omedelbar
äktenskapsskillnad. Om endast en av makarna vill skiljas eller om makarna
eller en av dem har vårdnaden om eget barn under 16 år skall
dock skilsmässan föregås av en betänketid på minst sex månader. Betänketiden
löper från den dag då makarnas gemensamma ansökan kommer
in till domstolen eller, när de är oense i skilsmässofrågan, den dag
då den ena makens ansökan delges andra maken. Inom ett år från det
betänketid började löpa måste åtminstone en av makarna fullfölja skilsmässan
genom att hos domstolen göra ansökan om dom på äktenskapsskillnad.
Annars är frågan om äktenskapsskillnad förfallen. Det krävs
inte att makarna lever isär under betänketiden. Var och en av makarna
kan emellertid i samband med den första ansökningen eller när som
helst under betänketiden begära domstolens beslut att samlevnaden skall
hävas. Make kan då också få domstolens beslut om vårdnaden om gemensamma
barn, om underhåll och om rätt att sitta kvar i den gemensamma
bostaden. Make som har bott åtskild från andra maken under
minst två år kan få skilsmässa utan betänketid, oavsett om makarna är
ense eller inte och även om det finns underåriga barn.

Medlingen blir frivillig och bestämmelserna härom flyttas till en särskild
lag om medling mellan samlevande.

Reglerna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar omfattas i
princip inte av reformen. Vissa smärre ändringar föreslås emellertid. Vid

LU 1973: 20

bestämmande av underhållsbidrag till make skall frågan om vem som
har skuld till äktenskapets upplösning inte tillmätas någon betydelse. Genom
ett tillägg till lagregeln om underhåll efter äktenskapsskillnad markeras
att domstolen skall beakta att make kan ha ett särskilt behov av
bidrag under en omställningsperiod närmast efter skilsmässan. Reglerna
om makars egendom har utformats så, att vad make förvärvar under
betänketiden före skilsmässan blir enskild egendom, om det döms till
äktenskapsskillnad. Möjligheten att ålägga make att betala skadestånd
till andra maken vid skilsmässa slopas. Bl. a. på grund härav föreslås att
man vid bodelning efter äktenskapsskillnad skall kunna avvika från den
eljest gällande regeln om hälftendelning av giftorättsgodset, om en sådan
delning skulle framstå som uppenbart obillig med hänsyn till makarnas
ekonomiska förhållanden och den tid som äktenskapet varat.

I föräldrabalkens regler om vårdnad om barn i äktenskap görs den
ändringen att frågan om vem av föräldrarna som bär skulden till att det
har uppstått söndring mellan dem inte skall tillmätas någon betydelse
vid avgörandet av vårdnadsfrågan. I fråga om barn utom äktenskap
föreslås sådana ändringar att faderns möjlighet att få vårdnaden blir
densamma som när det gäller barn i äktenskap. Denna ändring får betydelse
framför allt vid separation mellan föräldrar som har levt tillsammans
utan att vara gifta.

Ett förslag till lag om ogifta samboendes gemensamma bostad behandlar
rätten till bostaden när ogift man och ogift kvinna som har sammanlevt
under äktenskapsliknande förhållanden upplöser samlevnaden.
Lagen är utformad efter mönster av lagen med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad. Den av parterna som inte har hyreseller
bostadsrätten får rätt att mot lösen överta denna, om han bäst behöver
bostaden och det med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.
Om parterna inte har eller har haft barn tillsammans får övertagande
dock ske endast om det föreligger synnerliga skäl.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974. Den
blir tillämplig även på äldre äktenskap. Om ett skilsmässoförfarande har
inletts före ikraftträdandet — dvs. om makarna eller någon av dem före
den 1 januari 1974 hos domstol har begärt hemskillnad eller äktenskapsskillnad
— skall dock de äldre bestämmelserna i giftermålsbalken tillämpas.

LU 1973: 20

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

I Förslag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas i fråga om giftermålsbalken,1

dels att 1 kap., 2 kap. 7—10 §§ och 13 §, 3 kap. 7 och 8 §§, 10 kap.,

II kap. 17—30 §§, 14 kap. samt 15 kap. 8—10, 14 och 23 §§ skall
upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 2—5 §§, 3 kap. 1—3 §§, 4 kap. 2—4, 6 och 8 §§,

5 kap. 7 §, 6 kap. 2 och 6 a §§, 7 kap. 4 §, 8 kap. 8 §, 11 kap. 1—16 §§,
12 kap. 1 §, 13 kap. 1—3 och 10 §§, 15 kap. 1, 4, 5, 11, 12, 24, 28, 29
och 32 §§ samt rubriken till 11 kap. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas fem nya paragrafer, 3 kap. 4 §, 4 kap.

10 §, 13 kap. 12 a och 13 b §§ samt 15 kap. 7 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §2

Den, som är under tjugo år och
ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap
utan föräldrarnas samtycke.

Är den ene av föräldrarna död
eller sinnessjuk eller sinnesslö eller
utan del i vårdnaden, eller kan
yttrande från den ene ej utan
märklig omgång eller tidsutdräkt
inhämtas, vare den andres samtycke
tillfyllest. År sådant fall för
handen beträffande båda föräldrarna,
tage den trolovade sam 1

Senaste lydelse av

1 kap. 6 § 1969: 798

2 kap. 9 § 1947:187

2 kap. 13 § 1971: 556

3 kap. 7 § 1968: 758

10 kap. 1 § 1947: 187

10 kap. 2 § 1948: 272

10 kap. 3 § 1968: 758

11 kap. 20 § 1969: 798

11 kap. 26 § 1952: 333

11 kap. 27 § 1949: 383

2 Senaste lydelse 1971: 871.

Den som är förklarad omyndig
eller enligt rättens beslut skall förbli
omyndig även efter uppnådd
myndighetsålder får ej ingå äktenskap
utan förmyndarens samtycke.
Vägras samtycke, kan rätten på
ansökan tillåta äktenskapet, om
skäl för vägran ej föreligger.

11 kap.
14 kap.
14 kap.
14 kap.

14 kap.

15 kap.
15 kap.
15 kap.
15 kap.

28 § 1952:333

1 § 1968: 758

2 § 1968: 758

3 § 1946: 822

4 § 1968: 758

8 § 1968: 758

9 § 1968: 758

14 § 1946: 822
23 § 1946: 822

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

tycke av förmyndaren eller, där
särskild förmyndare ej är nämnd,
av annan giftoman, som rätten på
anmälan förordnar.

Ej må den, som är omyndig förklarad,
ingå äktenskap utan förmyndarens
samtycke.

Vägras samtycke i fall, som i 2
eller 3 § avses, äge rätten på ansökan
tillåta äktenskapet, om skäl
till vägran prövas ej vara för handen.

Den, som är sinnessjuk eller sinnesslö,
må ej ingå äktenskap, med
mindre socialstyrelsen finner skäligt
tillåta äktenskapet.

Föreslagen lydelse

Äktenskap får ej ingås mellan
dem som är i rätt upp- och nedstigande
släktskap med varandra
eller som är helsyskon.

Halvsyskon får ej ingå äktenskap
med varandra utan tillstånd
av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.

Den som är gift får ej ingå nytt
äktenskap.

§3

I ärende om tillstånd enligt 1 §
skall den underåriges vårdnadshavare
beredas tillfälle att yttra
sig, om det kan ske. Yttrande skall
även inhämtas från barnavårdsnämnden
i den kommun där den
underårige har sitt hemvist.

Talan mot länsstyrelsens beslut
föres hos kammarrätten genom
besvär.

Mot beslut om tillstånd för underårig
att ingå äktenskap får talan
föras av den underåriges vårdnadshavare.

3 kap.

1 §4

Prövning, huruvida hinder möter mot äktenskap (hindersprövning),
sker i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd, eller, om
hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon
vistas.

Ansökan om hindersprövning Ansökan om hindersprövning
göres av de trolovade gemensamt göres av mannen och kvinnan ge hos

pastorsämbetet i församlingen. mensamt hos pastorsämbetet i för samlingen.

3 Senaste lydelse 1968: 758.
* Senaste lydelse 1968: 758.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §*

1 morn. År mannen kyrkobokförd
i annan svensk församling än

1 1 § sägs, skall han, när ansökan
om hindersprövning göres, förete
intyg om vad kyrkoböckerna i
hans församling innehålla angående
hans behörighet att ingå äktenskapet
(äktenskapsbetyg).

Trolovad, som varken är eller
bör vara kyrkobokförd i svensk
församling, skall förete det motsvarande
intyg av utländsk registerförare
han kan anskaffa.

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna
eller intyg, varom i 1 mom.
är sagt, upplysning om trolovads
ålder, har han att annorledes förebringa
utredning därom. År trolovad
i den ålder, att han enligt

2 kap. 1 § ej äger ingå äktenskapet
utan särskilt tillstånd, skall han
styrka, att sådant tillstånd givits.

3 mom. Åger trolovad enligt

2 kap. 2 eller 3 § ej ingå äktenskapet
utan föräldrars eller annans
samtycke, skall han visa, att sådant
samtycke givits, eller att rätten
jämlikt 2 kap. 4 § tillåtit äktenskapet.

4 mom. År anledning antaga att
trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,
skall han med läkarintyg styrka,
att sinnessjukdom eller sinnesslöhet
icke kan hos honom påvisas,
eller ock visa tillstånd jämlikt

2 kap. 5 § att utan hinder av sinnessjukdomen
eller sinnesslöheten
ingå äktenskapet.

6 mom. En var av de trolovade
skall avgiva skriftlig försäkran på
heder och samvete att, så vitt honom
är veterligt, de ej äro så besläktade,
som i 2 kap. 7 § sägs

6 Senaste lydelse av

1 mom. 1968: 758

2 mom. 1948: 272

4 mom. 1968: 758

6 mom. 1947:187

5 mom. upphävt genom 1968: 758

8 mom. upphävt genom 1968: 758

Den som varken är eller skall
vara kyrkobokförd i riket skall vid
hindersprövningen förete det intyg
av utländsk myndighet om sin
behörighet att ingå äktenskapet
som han kan anskaffa.

Fordras tillstånd eller samtycke
till äktenskap enligt 2 kap. 1 eller

2 § eller 3 § andra stycket, skall
bevis om sådant tillstånd eller
samtycke företes vid hindersprövningen.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

och, där ej till äktenskapet visas
tillstånd jämlikt 2 kap. 8 eller 9 §,
att ej heller sådan släktskap eller
sådant svågerlag, som där avses,
honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av
de trolovade att i skriftlig försäkran
på heder och samvete uppgiva,
huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad förut ingått äktenskap,
och utvisa ej kyrkoböckerna
eller intyg, som i 1 mom. sägs, att
äktenskapet blivit genom makens
död eller annorledes upplöst, skall
han styrka att så skett.

Hava de trolovade fullgjort vad
enligt 2 § åligger dem, och finner
ej pastorsämbetet hinder mot äktenskapet
möta, skall ämbetet på
begäran av de trolovade utfärda
intyg därom.

§6

Mannen och kvinnan skall vid
hindersprövningen avge skriftlig
försäkran på heder och samvete
att de ej är i rätt upp- och nedstigande
släktskap med varandra
eller helsyskon samt, om icke tillstånd
till äktenskapet enligt 2 kap.

3 § andra stycket företes, att de
ej heller är halvsyskon.

Den som begär hindersprövning
skall även skriftligen på heder och
samvete uppge, om han eller hon
förut ingått äktenskap. Den som
förut ingått äktenskap skall styrka,
att äktenskapet blivit upplöst, om
detta ej framgår av folkbokföringen
eller av intyg som avses i 2 §.

Finner pastorsämbetet att hinder
ej föreligger mot äktenskapet,
skall ämbetet på begäran av mannen
och kvinnan utfärda intyg
därom.

Talan mot pastorsämbetets beslut
i fråga om hindersprövning
föres hos domkapitlet genom besvär.
Mot domkapitlets beslut föres
talan hos kammarrätten genom
besvär.

6 Senaste lydelse 1968: 758.

7 Förutvarande 4 § upphävd genom 1968: 758.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

2 §8

Kyrklig vigsel må äga rum:
inom svenska kyrkan, om de
trolovade eller en av dem tillhör
kyrkan; och
inom annat trossamfund, om
Konungen medgivit att vigsel må
förrättas inom samfundet och de
trolovade eller en av dem tillhör
samfundet.

Kyrklig vigsel må äga rum:
inom svenska kyrkan, om mannen
och kvinnan eller en av dem
tillhör kyrkan; och
inom annat trossamfund, om
Konungen medgivit att vigsel må
förrättas inom samfundet och
mannen och kvinnan eller en av
dem tillhör samfundet.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt
trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av
svenska kyrkan.

3 §9

Till vigsel inom svenska kyrkan
äga de trolovade välja den präst
inom kyrkan de själva åstunda;
dock vare annan ej skyldig viga
än präst i församling, av vilken
endera är medlem.

Till vigsel inom svenska kyrkan
får mannen och kvinnan välja den
präst inom kyrkan de själva önskar.
Annan än präst i församling
där mannen eller kvinnan är medlem
är dock ej skyldig att viga.

Inom annat trossamfund förrättas vigsel av den som är behörig därtill
enligt Konungens förordnande.

4 §

Med borgerlig vigsel må äktenskap
ingås, evad de trolovade kunde
erhålla kyrklig vigsel eller ej.

Äktenskap får ingås med borgerlig
vigsel, även om mannen och
kvinnan kan erhålla kyrklig vigsel.

6 §10

Vigsel skall föregås av hindersprövning
enligt 3 kap. Känner vigselförrättaren
till äktenskapshinder,
som icke uppmärksammats
vid nämnda prövning, må vigsel
ej ske. Utan intyg enligt 3 kap.
3 § må ej annan viga än präst,
som tjänstgör i den församling där
hindersprövningen skett.

Hava de trolovade ej blivit vigda
inom fyra månader efter hindersprövningen,
må vigsel ej ske
utan ny hindersprövning.

Vigsel skall föregås av hindersprövning
enligt 3 kap. Känner vigselförrättaren
till äktenskapshinder,
som icke uppmärksammats
vid nämnda prövning, får vigsel
ej ske. Utan intyg enligt 3 kap. 4 §
får ej annan viga än präst, som
tjänstgör i den församling där hindersprövningen
skett.

Har mannen och kvinnan ej blivit
vigda inom fyra månader efter
hindersprövningen, får vigsel ej ske
utan ny hindersprövning.

8 §«

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

8 Senaste lydelse 1951: 681.

# Senaste lydelse 1951: 681.

10 Senaste lydelse 1968: 758.

11 Senaste lydelse 1951: 681.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

Vid vigseln skola de trolovade,
samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,
på hans fråga avgiva sitt
ja och samtycke till äktenskapet
samt därpå av honom förklaras
för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse,
vid vigsel inom svenska kyrkan
föreskrifterna i kyrkohandboken,
vid vigsel inom annat trossamfund
dess kyrkobruk och vid borgerlig
vigsel de bestämmelser, som varda
av Konungen meddelade.

Den som förrättat kyrklig vigsel
give makarna ofördröjligen bevis
därom. Vad vid borgerlig vigsel
förekommit skall upptagas i
särskilt protokoll enligt de närmare
föreskrifter Konungen meddelar.

Föreslagen lydelse

Vid vigseln skall mannen och
kvinnan, samtidigt tillstädes inför
vigselförrättaren, på hans fråga
avge sitt ja och samtycke till äktenskapet
samt därpå av honom
förklaras för äkta makar.

I övrigt gäller, vid vigsel inom
svenska kyrkan föreskrifterna i
kyrkohandboken, vid vigsel inom
annat trossamfund dess kyrkobruk
och vid borgerlig vigsel bestämmelser
som meddelas av Konungen.

Den som förrättat kyrklig vigsel
skall ofördröjligen ge makarna bevis
därom. Vid borgerlig vigsel föres
särskilt protokoll enligt föreskrifter
som meddelas av Konungen.

Talan mot beslut angående förrättande
av vigsel föres genom besvär
hos domkapitlet, om beslutet
meddelats av präst inom svenska
kyrkan, och hos länsstyrelsen,
om beslutet meddelats av borgerlig
vigselförrättare. Mot beslut av
domkapitel eller länsstyrelse föres
talan hos kammarrätten genom
besvär.

5 kap.

7 §12

Lever makar på grund av söndring
åtskilda, skall make ändå bidraga
till andra makens underhåll
enligt de grunder som anges i 2 §.

Leva makar på grund av söndring
åtskilda, åligge ändock make
att enligt de i 2 § stadgade grunder
bidraga till andra makens underhåll;
dock må, om ena maken
huvudsakligen bär skulden till
sammanlevnadens hävande, andra
maken ej förpliktas utgiva bidrag
till hans underhåll, med mindre
synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket,
stadgas i föräldrabalken.

12 Senaste lydelse 1949: 383.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

2 §

Över sitt giftorättsgods råde make med de inskränkningar, som följa
av vad i 3—6 §§ sägs.

Vid äktenskapets upplösning, så
ock vid boskillnad eller hemskillnad
tage vardera maken eller hans
arvingar hälften av makarnas behållna
giftorättsgods, såvida ej annorlunda
i denna balk stadgas.

Vid äktenskapets upplösning och
vid boskillnad tage vardera maken
eller hans arvingar hälften av makarnas
behållna giftorättsgods, såvida
ej annorlunda i denna balk
stadgas.

6 a §13

Har make, utan tillbörlig hänsyn
till andra makens giftorätt, genom
gåva av annan egendom än i 4 §
sägs väsentligen minskat sina tillgångar;
visar sig, efter äktenskapets
upplösning eller boskillnad
eller hemskillnad, att vederlag ej
kan till fullo utgå vid bodelningen,
och finnes gåvotagaren hava insett
eller bort inse att gåvan lände
andra maken till förfång, skall gåvan
eller dess värde återbäras i
den mån sådant erfordras för tillgodoseende
av andra makens rätt.

Ej må dock på sådan grund talan
väckas, sedan fem år förflutit från

Har make, utan tillbörlig hänsyn
till andra makens giftorätt, genom
gåva av annan egendom än
i 4 § sägs väsentligen minskat sina
tillgångar och kan efter äktenskapets
upplösning eller boskillnad
vederlag icke till fullo utgå vid
bodelningen, skall gåvotagaren
återbära gåvan eller dess värde i
den mån det fordras för att tillgodose
andra makens rätt, om gåvotagaren
insett eller bort inse att
gåvan var till förfång för andra
maken. Talan härom får dock ej
väckas, sedan fem år förflutit från
det gåvan fullbordades.

det gåvan fullbordades.

Var vid tiden för bodelningen gåva, som tillkommit under omständigheter
varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande i
den mån det skulle lända till intrång i andra makens rätt.

7 kap.

4§

Sedan i anledning av boskillnad,
hemskillnad eller äktenskapets
upplösning bodelning verkställts,
svare hustrun för gäld, varom i 3 §
sägs, och vilken uppkommit före
boskillnadsansökningen, hemskillnaden
eller äktenskapets upplösning,
allenast intill värdet av den
enskilda egendom, hon ägde, då
boskillnaden söktes, hemskillnaden
vanns eller äktenskapet upplöstes,
och den egendom, som vid
bodelningen tillädes henne. Skall i
anledning av hemskillnad eller äk 13

Senaste lydelse 1936: 84.

Har bodelning verkställts i anledning
av boskillnad eller äktenskapets
upplösning, svarar hustrun
för gäld, som avses i 3 § och som
uppkommit före boskillnadsansökningen
eller, om äktenskapet upplösts
genom mannens död utan att
talan om äktenskapsskillnad då
var anhängig, före dödsfallet eller,
om äktenskapet upplösts i annat
fall, före ansökningen om äktenskapsskillnad,
endast intill värdet
av dels den enskilda egendom
hon ägde vid den tillämpliga tid -

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

tenskapets upplösning bodelning ej
äga rum, svare hustrun efter hemskillnaden
eller äktenskapets upplösning
för gäld, som nyss är sagd,
allenast intill värdet av den egendom,
hon hade, när hemskillnaden
vanns eller äktenskapet upplöstes.

Häftade egendom, som i första stycket sägs, på grund av inteckning

eller eljest särskilt för annan gäld än där avses, varde motsvarande del

av egendomens värde ej medräknad.

Föreslagen lydelse

punkten, dels den egendom som
tillädes henne vid bodelningen.
Vad nu sagts skall i tillämpliga
delar gälla även för det fall att bodelning
ej skall äga rum i anledning
av äktenskapets upplösning.

Om avtal rörande makes underhållsskyldighet
och om vissa avtal
med avseende å förestående hemskillnad
eller upplösning av äktenskap,
så ock om avtal rörande bodelning
eller vad därmed äger
samband stadgas i 5, 11 och 13
kap. denna balk.

8 kap.

8§

Om avtal rörande makes underhållsskyldighet
och om vissa avtal
med avseende å förestående upplösning
av äktenskap, så ock om
avtal rörande bodelning eller vad
därmed äger samband stadgas i 5,

11 och 13 kap. denna balk.

11 kap.

Om hemskillnad och äktenskaps- Om äktenskapsskillnad
skillnad

1§14

Åro makar ense om att ej fortsätta
sammanlevnaden, äga de
vinna rättens dom på hemskillnad.

År makar ense om att äktenskapet
skall upplösas, har de rätt
till äktenskapsskillnad. Har make
barn under sexton är som står under
hans vårdnad, skall äktenskapsskillnaden
dock föregås av
betänketid.

2 §

Gör ena maken sig skyldig till
grov försummelse av sin plikt att
försörja andra maken eller barnen,
eller åsidosätter han eljest i märklig
mån sina plikter mot dem, eller
är han hemfallen åt missbruk av
rusgivande medel, eller för han
ett lastbart liv, äge andra maken
vinna hemskillnad, såvida ej med
hänsyn till hans eget förhållande
eller andra särskilda omständigheter
ändock skäligen kan fordras,

Vill endast en av makarna att
äktenskapet skall upplösas, har
han rätt till äktenskapsskillnad efter
betänketid.

14 Senaste lydelse 1968: 758.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

att han fortsätter sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i
lynne och tänkesätt eller av annan
orsak uppstått djup och varaktig
söndring mellan makarna, och vill
endera erhålla hemskillnad, vare
han därtill berättigad, såvida ej
med hänsyn till hans förhållande
eller andra särskilda omständigheter
ändock skäligen kan fordras,
att han fortsätter sammanlevnaden.

Hava makar efter vunnen hemskillnad
levat åtskilda ett år, och
är sammanlevnaden ej heller därefter
upptagen, varde på talan av
endera dömt till äktenskapsskillnad.

Om makar utan dom å hemskillnad
på grund av söndring leva
åtskilda sedan minst tre år, äge en
var av dem vinna äktenskapsskillnad;
dock må ej till äktenskapsskillnad
dömas, om endast ena
maken vill skiljas och med hänsyn
till hans förhållande eller andra
särskilda omständigheter äktenskapet
finnes skäligen icke böra
på hans talan upplösas.

Har ena maken egenvilligt och
utan giltig orsak undandragit sig
sammanlevnaden två år och ej sedermera
upptagit den, äge andra
maken vinna skillnad i äktenskapet.

Föreslagen lydelse

Betänketid Medes när makarna
gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad
eller när makes yrkande
om äktenskapsskillnad delges
andra maken. Har betänketid
löpt under minst sex månader,
meddelas dom på äktenskapsskillnad,
om make framställer särskilt
yrkande därom. Har sådant yrkande
ej framställts inom ett år
från betänketidens början, är frågan
om äktenskapsskillnad förfallen.
Avvisas talan om äktenskapsskillnad
eller avskrives mål därom,
upphör betänketiden.

Lever makar åtskilda sedan
minst två år, har vardera maken
rätt till äktenskapsskillnad utan föregående
betänketid.

Har äktenskap ingåtts i strid
mot 2 kap. 3 § första stycket, har
make rätt till äktenskapsskillnad
utan föregående betänketid. Detsamma
gäller, om äktenskapet ingåtts
i strid mot 2 kap. 4 § och det

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tidigare äktenskapet ej blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har make i
det tidigare äktenskapet rätt att få
detta upplöst genom äktenskapsskillnad
utan föregående betänketid.

I fall som avses i första stycket
kan talan om äktenskapsskillnad
föras även av åklagare.

Är ena maken borta, och vet
man ej, att han inom de tre sista
åren varit vid liv, äge andra maken
vinna äktenskapsskillnad.

Har ena maken, i strid mot vad
i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått
nytt gifte, äge andra maken vinna
äktenskapsskillnad.

Egendom, som make förvärvar
efter det att talan om äktenskapsskillnad
väckts, skall vara hans
enskilda, om det dömes till äktenskapsskillnad
eller make avlider
under tid då målet är anhängigt,
utan att frågan om äktenskapsskillnad
förfallit enligt 3 §. Detsamma
gäller, om det dömes till
boskillnad på talan som väckts under
tid som nu sagts.

§15

Dömes till äktenskapsskillnad,
skall bodelning äga rum.

Har ena maken samlag eller annat
könsumgänge med annan än
sin make, äger denne rätt till äktenskapsskillnad,
såvida han ej
samtyckt till handlingen.

Finnes hänsyn till barnens bästa
eller andra särskilda skäl tala därför,
må rätten döma till hemskillnad
i stället för äktenskapsskillnad
eller, om dom på hemskillnad redan
föreligger, ogilla talan om äktenskapsskillnad.

Talan skall väckas inom sex
månader efter erhållen kunskap
om handlingen och senast inom
tre år, sedan den begicks.

16 Senaste lydelse 1968: 758.

§i«

Till dess bodelning sker råder
vardera maken över sitt giftorättsgods,
om ej annat följer av 9 §.
Make skall vid bodelningen redovisa
för sin förvaltning av egendomen
och dess avkastning.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

Har make, som lider av könssjukdom
i smittosamt skede, med
vetskap eller misstanke därom genom
könsumgänge utsatt andra
maken för fara att bliva smittad,
äge denne vinna skillnad i äktenskapet,
såvida han ej med vetskap
om faran låtit utsätta sig därför.
Dock må ej dömas till skillnad,
med mindre talan därom anställes
inom sex månader, från det maken
fick veta, att han blivit utsatt
för smittofara, ej heller om maken
ej blivit smittad och sjukdomen,
när talan anställes, ej längre
är i smittosamt skede.

Gör ena maken sig skyldig till
misshandel eller annat brott mot
andra makens person, äger denne
vinna äktenskapsskillnad, om ej
hänsyn till brottets beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt tala
däremot. Detsamma gäller, om
make begår motsvarande brott mot
barn, som står under andra makens
eller båda makarnas vårdnad.

Talan skall väckas inom sex
månader efter erhållen kunskap
om gärningen och senast inom tre
år sedan den begicks.

Varder ena maken dömd till
fängelse i tre år eller svårare
straff, äge andra maken vinna
skillnad i äktenskapet.

17 Senaste lydelse 1968: 758.

18 Senaste lydelse 1964:164.

Föreslagen lydelse

Har talan om äktenskapsskillnad
väckts skall, om ena maken
yrkar det och det behövs för att
säkerställa hans rätt, så mycket
av andra makens giftorättsgods
sättas under särskild vård och förvaltning
som motsvarar vad den
förre kan antagas vid bodelningen
få av detta gods. Mot makes bestridande
får hans giftorättsgods
ej sättas under särskild vård och
förvaltning, om han ställer godtagbar
säkerhet för vad som sålunda
kan antagas tillkomma sökanden
vid bodelningen.

1 samband med förordnande enligt
första stycket kan rätten meddela
närmare bestämmelser om användning
av godset eller dess avkastning
till nödvändiga utgifter.

Förordnande enligt första stycket
gäller till dess bodelning skett
eller talan om äktenskapsskillnad
avskrivits eller fråga därom förfallit
enligt 3 §.

§17

Giftorättsgods varöver make råder
får utmätas för hans gäld
utan hinder av talan om äktenskapsskillnad
eller dom därå. År
sådan egendom enligt 9 § satt under
särskild vård och förvaltning,
får den dock utmätas för makens
gäld endast om också andra maken
svarar för gälden eller egendomen
på grund av panträtt eller
eljest särskilt häftar därför.

§18

Avträdes makes egendom till
konkurs innan bodelning ägt rum
eller har bodelning återgått i anledning
av makes konkurs, skall
det giftorättsgods varöver maken

LU 1973: 20

'Nuvarande lydelse

Dömes ena maken till fängelse
på viss tid understigande tre år,
dock minst sex månader, eller till
internering eller till tvångsarbete i
minst ett år, och yrkar andra maken
äktenskapsskillnad, pröve rätten,
huruvida med hänsyn till vad
den dömde låtit komma sig till
last och övriga omständigheter
skillnad må ske. Samma lag vare,
om ena maken varder av utländsk
domstol dömd till frihetsstraff i
minst ett år och andra maken på
den grund vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad
ej äga rum, om andra maken varit
delaktig i brottet eller samtyckt
därtill.

Vill make vinna skillnad, enligt
vad nu är sagt, instämme han andra
maken inom sex månader efter
erhållen kunskap om domen och
senast inom tre år, sedan den föll,
eller havé förlorat sin talan.

Ar ena maken hemfallen åt
missbruk av rusgivande medel, må
på talan av andra maken dömas
till äktenskapsskillnad, när rätten
finner synnerliga skäl därtill föranleda.

Föreslagen lydelse

råder stå under konkursboets förvaltning
till dess genom bodelning
blivit bestämt vad som skall tillfalla
maken. Konkursboet får sälja
egendomen, om det behövs.

Förordnande enligt 9 § förfaller
när konkurs inträffar.

När talan om äktenskapsskillnad
väckts skall rätten, om någon av
makarna yrkar det, förordna
lämplig person att uppteckna vardera
makens tillgångar och skulder,
sådana de var när talan väcktes.
Dömes till äktenskapsskillnad
och har bouppteckning ej verkställts,
skall sådant förordnande
meddelas även på yrkande av borgenär
vars fordran tillkommit före
bodelningen.

Make skall vid bouppteckningen
under edsförpliktelse redligen
uppge sina tillgångar och skulder.
Om make underlåter att lämna
sådan uppgift, kan rätten förelägga
honom vid vite att fullgöra
sin skyldighet. Förrättningsmannen
skall insända avskrift av bouppteckningen
till rätten.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

13 §

År ena maken sinnessjuk och
har sjukdomen under äktenskapet
fortfarit tre år, äger andra maken
rätt till äktenskapsskillnad, om det
ej skäligen kan fordras att han
fortsätter äktenskapet.

Har sjukdomen varat kortare tid
än som sägs i första stycket, må
dömas till äktenskapsskillnad, om
synnerliga skäl föreligga.

Ali egendom, som make förvärvar,
efter det hemskillnad vunnits,
vare hans enskilda.

När till hemskillnad blivit dömt,
skall bodelning äga rum, och skall
vad därvid tillfaller make vara
hans enskilda egendom.

Föreslagen lydelse

Make skall inför rätten beediga
upprättad bouppteckning, om det
yrkas av andra maken eller av
borgenär vars fordran tillkommit
före bodelningen.

i»

Bestämmelserna i 7—12 §§ äger
ej tillämpning, om till följd av äktenskapsförord
eller boskillnad
ingendera maken har giftorättsgods.

Om ena maken efter äktenskapsskillnaden
är i behov av bidrag
till sitt tillbörliga underhåll, kan
rätten ålägga andra maken att utge
sådant bidrag efter vad som
är skäligt med hänsyn till hans
förmåga och övriga omständigheter.
Vid prövningen skall beaktas
att make kan ha särskilt behov av
bidrag för tiden närmast efter äktenskapsskillnaden.

Bidraget kan, om den underhållsskyldiges
förmögenhetsförhållanden
och omständigheterna i övrigt
föranleder det, bestämmas till
visst belopp att utges en gång för
alla. Är bidraget bestämt att utgå
på särskilda tider och ingår den
underhållsberättigade nytt äktenskap,
skall bidrag ej vidare utgå.
§

Utan hinder av vad som genom
rättens beslut eller genom avtal
blivit bestämt om bidrag till frånskild
makes underhåll kan rätten
på endera makens yrkande förordna
på annat sätt därom, när
väsentligt ändrade förhållanden

19 Senaste lydelse 1968: 758.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

påkallar det. Endast om synnerliga
skäl föreligger får dock underhållsbidrag
utdömas, om sådant
bidrag icke tidigare skolat utgå,
eller höjas utöver det högsta belopp
till vilket bidraget tidigare
varit bestämt.

Första stycket äger ej tillämpning,
om någon förpliktats eller
åtagit sig att till frånskild makes
underhåll utge visst belopp en
gång för alla.

Till dess bodelning sker, äge vardera
maken, såvitt ej av stadgandet
i 17 § annat föranledes, fortfarande
råda över det giftorättsgods,
som tillhörde honom, då
hemskillnaden beviljades; och vare
maken pliktig att vid bodelningen
avgiva redovisning för sin förvaltning
av godset och den avkastning,
som därav fallit.

Är avtal, som makar med avseende
på förestående äktenskapsskillnad
träffat om bodelning eller
vad därmed äger samband eller
om bidrag till makes underhåll,
uppenbart obilligt för ena
maken, skall det på hans talan
jämkas av rätten. Har talan ej
väckts inom ett år från det äktenskapsskillnaden
meddelades, är
rätten till talan förlorad.

12 kap.

Då make dött, skall bodelning
ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord,
boskillnad eller hemskillnad
ingendera maken vid
dödsfallet hade giftorättsgods.

Då make dött, skall bodelning
ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord
eller boskillnad ingendera
maken vid dödsfallet hade
giftorättsgods.

13 kap.

1 §20

Bodelning i anledning av boskillnad,
äktenskaps återgång,
hemskillnad, äktenskapsskillnad
eller ena makens död skall förrättas
med iakttagande av bestämmelserna
i detta kapitel; och skall
vid bodelningen vad som finnes
stadgat om arvskiftes form, förordnande
av särskild skiftesman

20 Senaste lydelse 1933: 316.

2 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

Bodelning i anledning av boskillnad,
äktenskapsskillnad eller
ena makens död skall förrättas
med iakttagande av bestämmelserna
i detta kapitel; och skall vid bodelningen
vad som finnes stadgat
om arvskiftes form, förordnande
av särskild skiftesman samt dennes
eller boutredningsmans befattning

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

samt dennes eller boutrednings- med skifte äga motsvarande tillmans
befattning med skifte äga lämpning.

motsvarande tillämpning.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas
beträffande hans arvingar och universiella testamentstagare, såvida ej
annorlunda stadgas.

2 §m

Häftar make för gäld, som tillkommit
innan ansökan om boskillnad
eller äktenskapsskillnad blivit
gjord eller, om bodelningen äger
rum till följd av ena makens död,
före dödsfallet, skall av den gäldbundne
makens giftorättsgods tillläggas
honom egendom till täckning
av gälden eller, om bägge
makarna häftar för denna, av den
del av gälden som makarna emellan
belöper på honom. Var, när
ansökan om boskillnad gjordes eller
dödsfallet inträffade, talan om
äktenskapsskillnad anhängig utan
att frågan därom förfallit enligt

11 kap. 3 §, täckes dock endast
gäld som tillkommit före ansökningen
om äktenskapsskillnad.

Är gälden gjord före äktenskapets ingående, och häftade, då äktenskapet
ingicks, enskild egendom eller egendom, som i 6 kap. 1 § andra
stycket avses, och som ej skall ingå i bodelningen, på grund av panträtt
eller eljest särskilt för gälden, eller har maken under äktenskapet
ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter
eller genom annat otillbörligt förfarande eller till förvärv eller förkovran
av egendom, som nyss är sagd, skall tilldelning, varom i första
stycket stadgas, äga rum allenast för den del av gälden, för vilken betalning
ej kan erhållas ur sådan egendom.

Häftar make för gäld, som tillkommit,
innan ansökning om boskillnad
blivit gjord eller äktenskapets
återgång, hemskillnad eller
äktenskapsskillnad vunnits, eller,
om bodelningen äger rum till
följd av ena makens död, före
dödsfallet, skall av den gäldbundne
makens giftorättsgods tilläggas
honom egendom till täckning av
gälden eller, om bägge makarna
häfta för denna, av den del av
gälden, som makarna emellan belöper
på honom.

Sedan tilldelning för gäld ägt
rum, enligt vad i 2 § sägs, skall
återstoden av makarnas giftorättsgods
delas lika mellan dem, såvida
ej annat föranledes av vad
i 6 kap. 7 §, 10 kap. 5 eller 9 §,

11 kap. 22 § eller 23 § andra
stycket eller ock av vad här nedan
i 4—12 §§ sägs.

Sedan tilldelning för gäld ägt
rum, enligt vad i 2 § sägs, skall
återstoden av makarnas giftorättsgods
delas lika mellan dem, såvida
ej annat föranledes av vad
i 6 kap. 7 § eller här nedan i
4—12 a §§ sägs.

21 Senaste lydelse 1970: 999.

LU 1973: 20

Föreslagen lydelse

10 §

Nuvarande lydelse

Skadestånd, som enligt 10 kap.

6 eller 10 § eller 11 kap. 24 § tillkommer
make och är till betalning
förfallet, skall vid bodelningen
utgå av vad därvid tillkommer
andra maken utöver egendom till
täckning av denne åvilande gäld.
Samma lag vare beträffande till
betalning förfallet underhållsbidrag,
som make jämlikt 11 kap.
26 § har att en gång för alla utgiva
till andra maken.

Till betalning förfallet underhållsbidrag,
som make jämlikt 11
kap. 14 § har att en gång för alla
utge till andra maken, skall vid
bodelningen utgå av vad därvid
tillkommer andra maken utöver
egendom till täckning av denne
åvilande gäld.

12 a §

Om vid bodelning på grund av
äktenskapsskillnad delning enligt
vad förut stadgats skulle framstå
som uppenbart obillig med hänsyn
till makarnas ekonomiska förhållanden
och den tid äktenskapet
varat, skall delning i stället ske efter
annan grund som finnes skälig.
På grund av denna bestämmelse
kan make dock ej erhålla mera än
vad som svarar mot hans giftorättsgods.

13 b §

Föreligger tvegifte och dör den
omgifte, skall rätt till ersättning,
pension eller annan ekonomisk
förmån, som är tillagd efterlevande
make, anses tillkomma maken
i första giftet, om ej annat framgår
av omständigheterna.

15 kap.

Äktenskapsmål äro mål, däri
tvisten är, huruvida man och kvinna
äro i äktenskap förenade med
varandra, så ock mål om återgång
av äktenskap, hemskillnad och
äktenskapsskillnad.

Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad
och mål däri tvisten
är, huruvida man och kvinna
är förenade i äktenskap med varandra.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

Äktenskapsmål instämmes till
rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist. Har han ej hemvist
inom riket, höre målet till
rätten i den ort, där mannen och
kvinnan senast haft gemensamt
hemvist eller, om de ej här haft
sådant, där kärandens hemvist är.
Skall talan föras mot såväl mannen
som kvinnan, vare den rätt
behörig, där båda eller endera har
sitt hemvist eller, om ingendera
här har sådant, där de senast haft
gemensamt hemvist. Finnes ej behörig
domstol, efter vad nu är
sagt, upptages målet av Stockholms
tingsrätt. Har ena maken
väckt talan mot andra maken vid
behörig domstol, äge denne städse
till gemensam handläggning
väcka talan i äktenskapsmål mot
den förre vid samma domstol.

Vilja båda makarna erhålla
hemskillnad enligt 11 kap. 1 §
eller äktenskapsskillnad enligt 11
kap. 3 eller 4 §, gore de ansökan
därom hos den rätt, som enligt
första stycket är laga domstol i
mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller äktenskapsskillnad
för brott, därför ansvar
yrkas, må ock väckas vid den
rätt, där brottmålet är anhängigt.

År ansökning om hemskillnad
gjord av bägge makarna och möter
ej hinder för dess upptagande,
äge rätten utan huvudförhandling
omedelbart företaga målet till avgörande.
Vad nu sagts skall ock
gälla, såvida ansökning om äktenskapsskillnad
gjorts av bägge
makarna och parternas inställelse
ej finnes vara behövlig för målets
utredning.

Föreslagen lydelse

Äktenskapsmål instämmes till
tingsrätten i den ort där mannen
eller kvinnan har sitt hemvist. Har
ingendera hemvist inom riket, upptages
målet av Stockholms tingsrätt.
Vill båda makarna erhålla
äktenskapsskillnad, kan de dock
anhängiggöra frågan därom genom
ansökan.

År fråga om äktenskapsskillnad
behörigen anhängiggjord, kan make
utan särskild stämning i äktenskapsmålet
framställa yrkanden i
frågor som har samband med äktenskapsskillnaden
såsom angående
underhållsbidrag, sammanlevnadens
hävande och rätt att sitta
kvar i hemmet.

Sedan fråga om äktenskapsskillnad
anhängiggjorts, skall rätten
så snart lämpligen kan ske
pröva huruvida dom på äktenskapsskillnad
kan meddelas genast.
Behövs betänketid, skall rätten i
beslut meddela att betänketid löper
och ge besked om målets fortsatta
handläggning.

22 Senaste lydelse 1969: 798.

23 Senaste lydelse 1946: 822.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

I mål om återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande
av endera maken, att för
tiden intill dess laga kraft ägande
dom föreligger förordna, efter
vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens
hävande och om
bidrag av ena maken till den
andres underhåll, så ock förbjuda
makarna vid vite av fängelse i
högst ett år eller böter att besöka
varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens
hävande äge rätten bestämma,
vilken av makarna må
sitta kvar i hemmet; och äge denne
make innehava. och nyttja de
andra maken tillhöriga lösören,
som ingå i bohaget, såvida ej
rätten beträffande viss egendom
annorlunda förordnar. Sådan bestämmelse
skall, om till återgång,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
dömes, gälla, till dess bodelning
sker. Om den nyttjanderätt
till ena maken tillhörig egendom,
som enligt vad nu är sagt kan
tillkomma den andre, gälle vad i

5 kap. 8 § sägs.

“ Förutvarande 7 § upphävd genom

“ Senaste lydelse 1964:164.

Föreslagen lydelse

§24

Sådant särskilt yrkande om äktenskapsskillnad
som avses i 11
kap. 3 § skall framställas muntligen
inför rätten eller skriftligen.
Rätten skall bereda andra maken
tillfälle att yttra sig över yrkandet.

Återkallar make talan om äktenskapsskillnad
sedan betänketid
börjat löpa, skall målet likväl prövas,
om andra maken yrkar det.

Dom på äktenskapsskillnad på
yrkande av make samt beträffande
därmed sammanhängande frågor,
om vilka makarna är ense, får
meddelas utan huvudförhandling.

§25

I mål om äktenskapsskillnad
skall rätten, på yrkande av endera
maken, för tiden intill dess laga
kraft ägande dom föreligger förordna
om sammanlevnadens hävande
och om förbud för makarna
vid vite av fängelse i högst ett
år eller böter att besöka varandra.
Rätten kan också för samma tid
förordna efter vad som finnes skäligt
om bidrag av ena maken till
den andras underhåll.

Vid förordnande om sammanlevnadens
hävande kan rätten bestämma,
vilken av makarna som
skall få sitta kvar i hemmet. Dömes
till äktenskapsskillnad, skall
sådan bestämmelse gälla till dess
bodelning sker. Make som berättigats
att sitta kvar i hemmet får inneha
och nyttja de andra maken
tillhöriga lösören som ingår i bohaget,
såvida ej rätten beträffande
viss egendom förordnar annorlunda.
Om den nyttjanderätt som sålunda
kan tillkomma make gäller
vad i 5 kap. 8 § sägs.

1968: 758.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

Förordnande, varom nu är sagt,
må meddelas utan huvudförhandling.
Innan förordnande meddelas,
skall tillfälle att yttra sig över
yrkandet beredas andra maken.
Har förordnande meddelats, pröve
rätten, när målet avgöres, om
åtgärden skall bestå.

Beslut, varom i denna paragraf
är sagt, gånge i verkställighet lika
med laga kraft ägande dom men
kan när som helst av rätten återkallas.

Då till hemskillnad dömes, äge
rätten, på makes yrkande, att för
tid, som prövas skälig, meddela
vitesförbud varom i 11 § första
stycket sägs.

Har make yrkat åläggande för
andra maken att utgiva underhållsbidrag
enligt 5 kap. 5 eller

7 § eller, efter det till hemskillnad
eller äktenskapsskillnad blivit
dömt, enligt 11 kap. 25 eller 26 §,
eller har make påkallat jämkning
i vad genom rättens beslut eller
genom avtal blivit bestämt om sådant
bidrag, äge rätten, på yrkande,
att för tiden intill dess laga
kraft ägande dom föreligger förordna
därom, efter vad som skäligt
finnes.

Vill make eller hans arvinge,
att egendom skall sättas under
särskild vård och förvaltning, efter
vad som stadgas i 9 kap. 6 §,

’• Senaste lydelse 1946: 822.

” Senaste lydelse 1946: 822.

Föreslagen lydelse

Förordnande enligt första eller
andra stycket får meddelas utan
huvudförhandling. Innan förordnande
meddelas, skall tillfälle att
yttra sig över yrkandet beredas
andra maken. Har förordnande
meddelats, skall rätten när målet
avgöres pröva, om åtgärden
skall bestå. Förordnande om sammanlevnadens
hävande och om
besöksförbud skall bestå, om make
begär det.

Beslut enligt denna paragraf
skall verkställas lika med laga
kraft ägande dom men kan när
som helst återkallas av rätten. Beslut
om sammanlevnadens hävande
och om besöksförbud får dock
ej återkallas, om make motsätter
sig det.

Har frågan om äktenskapsskillnad
förfallit enligt 11 kap. 3 §,
skall målet avskrivas och vardera
parten bära sin rättegångskostnad.

§26

Har make yrkat åläggande för
andra maken att utgiva underhållsbidrag
enligt 5 kap. 5 eller 7 §
eller, efter det till äktenskapsskillnad
blivit dömt, enligt 11 kap.

14 §, eller har make påkallat jämkning
i vad genom rättens beslut
eller genom avtal blivit bestämt
om sådant bidrag, kan rätten
på yrkande för tiden intill
dess laga kraft ägande dom föreligger
förordna därom efter vad
som finnes skäligt.

§27

Vill make eller hans arvinge
att egendom skall sättas under
särskild vård och förvaltning efter
vad som stadgas i 9 kap. 6 §,

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

11 kap. 17 eller 23 § eller 12 kap.

5 §, söke han hos rätten förordnande
därom. Sådant förordnande
må, om sökanden det äskar,
meddelas att gälla till dess ärendet
av rätten avgöres. Det kan
även dessförinnan när som helst
återkallas.

Föreslagen lydelse

11 kap. 9 § eller 12 kap. 5 §,
skall han hos rätten söka förordnande
därom. Sådant förordnande
får, om sökanden begär
det, meddelas att gälla till dess
ärendet avgöres av rätten. Det
kan även dessförinnan när som
helst återkallas.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall tillfälle beredas
andra maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida
ej förbud däremot kommer från hovrätten.

29 §28

I äktenskapsmål, boskillnadsmål,
mål rörande bodelning och
mål om underhåll eller skadestånd
som avses i denna balk skall underrätt
vid handläggning, som enligt
vad eljest är föreskrivet skall
ske med tre eller fyra lagfarna domare,
bestå av en lagfaren domare
och nämnd. Vad nu sagts gäller
även annat mål som handlägges
i samma rättegång.

I äktenskapsmål, boskillnadsmål,
mål rörande bodelning och
mål om underhåll som avses i denna
balk skall underrätt vid handläggning,
som enligt vad eljest är
föreskrivet skall ske med tre eller
fyra lagfarna domare, bestå av en
lagfaren domare och nämnd. Vad
nu sagts gäller även annat mål
som handlägges i samma rättegång.

32 §29

Mot beslut, som av underrätt
meddelats under rättegången i fråga,
varom förmäles i 9 kap. 6 eller

9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta
kap. 11, 24 eller 25 §, skall talan
föras särskilt.

Mot beslut, som av underrätt
meddelats under rättegången i fråga,
varom förmäles i 9 kap. 6 eller

9 §, 11 kap. 12 § eller detta kap.

11, 24 eller 25 §, skall talan föras
särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

2. Har talan om anspråk enligt 1 kap. 2, 3 eller 6 § väckts före
ikraftträdandet, gäller äldre lag i fråga om anspråket.

3. Har talan om underhållsbidrag enligt 5 kap. 7 § väckts före ikraftträdandet,
tillämpas paragrafen i dess äldre lydelse.

4. Har talan om återgång väckts före ikraftträdandet, prövas talan
enligt äldre lag. Innan sådan talan slutligen avgjorts, får ej dömas till
äktenskapsskillnad på talan som väckts enligt nya lagen.

Har äktenskap återgått eller har äktenskap, som kunnat dömas att
återgå, upplösts genom makes död före ikraftträdandet eller medan i
behörig ordning väckt talan om återgång var anhängig, gäller äldre lag
i fråga om verkan av återgången samt i fråga om bodelning, underhåll
och skadestånd.

** Senaste lydelse 1969: 256.

*• Senaste lydelse 1969: 256.

LU 1973: 20

5. Har talan om äktenskapsskillnad väckts före ikraftträdandet, prövas
talan enligt äldre lag. Innan sådan talan slutligen avgjorts, får ej
dömas till äktenskapsskillnad på talan som väckts enligt nya lagen.

Har dom på hemskillnad meddelats eller har talan om hemskillnad
väckts före ikraftträdandet, gäller 11 kap. 1—3 §§ i den äldre lydelsen
i stället för 1—4 §§ i den nya lydelsen. Fråga om äktenskapsskillnad
skall dock prövas enligt nya lagen, om

makarna är ense därom,

hemskillnaden förfallit på grund av att makarna flyttat samman,

talan om äktenskapsskillnad väckts efter utgången av juni 1975 eller,
om dom på hemskillnad vunnit laga kraft efter ikraftträdandet, sedan

18 månader förflutit från det så skedde.

Har dom på hemskillnad meddelats och skall frågan om äktenskapsskillnad
prövas enligt nya lagen, skall, om hemskillnaden icke förfallit
genom att makarna flyttat samman, betänketid anses ha börjat löpa
när domen på hemskillnad vann laga kraft.

Har dom på hemskillnad eller äktenskapsskillnad meddelats enligt
äldre lag, gäller äldre lag i fråga om verkan av hemskillnaden samt i
fråga om bodelning, underhåll, skadestånd och skyldighet för gåvotagare
att återbära gåva eller dess värde.

6. Avlider make under handläggningen av mål om äktenskapsskillnad,
i vilket talan väckts före ikraftträdandet, tillämpas äldre lag i fråga
om bodelningen. Detsamma gäller om det dömes till boskillnad på talan
som väckts under handläggningen av sådant mål.

7. I mål som skall prövas enligt äldre lag tillämpas 15 kap. i dess äldre
lydelse med undantag av 8 och 9 §§.

8. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 och 12 §§, 7 kap. 9 § samt 11
kap. 1 § föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

7 §

Leva föräldrarna på grund av
söndring åtskilda, har rätten på
ansökan av endera att förordna,
vilken av dem skall hava vårdnaden
om barnen eller, om ej alla
barnen böra stå under den enes
vårdnad, huru de skola fördelas
mellan föräldrarna. Äro föräldrar -

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

na ense, give rätten sitt beslut i
överensstämmelse med vad de
önska, såframt det ej är uppenbart
stridande mot barnens bästa;
åsämjas de ej, bestämme rätten
efter vad med hänsyn främst till
barnens bästa finnes skäligt. Bär
endera huvudsakligen skulden till
sammanlevnadens hävande, och
äro de lika skickade att hava
vårdnaden om barnen, vare den
andre närmast därtill. Finnes med
hänsyn till barnens bästa uppenbart,
att ingendera av föräldrarna
bör utöva vårdnaden, skall denna
anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

Dömes till återgång av föräldrarnas
äktenskap eller till hemskillnad
eller äktenskapsskillnad
mellan dem, meddele rätten tillika
förordnande angående vårdnaden
om barnen; och skall därvid vad
i första stycket är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Barn utom äktenskap står under
moderns vårdnad till dess det
fyllt tjugu år eller ingått äktenskap.
Äro föräldrarna ense, att
fadern skall träda i moderns ställe,
varde han, på anmälan, av rätten
förordnad att övertaga vårdnaden
om barnet, om han är lämplig
därtill. Finnes modern ej vara
lämplig att utöva vårdnaden, eller
dör hon, skall rätten på ansökan
av fadern eller barnavårdsmannen
eller på anmälan av allmän åklagare
eller barnavårdsnämnd överflytta
vårdnaden å fadern eller
särskilt förordnad förmyndare.
Vad i 2—4 och 10 §§ stadgas med
avseende å vårdnad om barn i äktenskap
skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande barn utom
äktenskap.

Föreslagen lydelse

na ense, give rätten sitt beslut i
överensstämmelse med vad de önska,
såframt det ej är uppenbart
stridande mot barnens bästa;
åsämjas de ej, bestämme rätten
efter vad med hänsyn till barnens
bästa finnes skäligt. Finnes med
hänsyn till barnens bästa uppenbart,
att ingendera av föräldrarna
bör utöva vårdnaden, skall denna
anförtros åt särskilt förordnad förmyndare.

Dömes till äktenskapsskillnad
mellan föräldrarna, meddele rätten
tillika förordnande angående vårdnaden
om barnen; och skall därvid
vad i första stycket är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

§x

Barn utom äktenskap står under
modems vårdnad till dess det fyllt
tjugu år eller ingått äktenskap. På
ansökan av fadern skall dock rätten
överföravårdnaden till honom,
om det finnes skäligt med hänsyn
till barnets bästa. Äro föräldrarna
ense, att vårdnaden skall överföras
till fadern, skall rätten på
anmälan besluta i enlighet därmed,
om det ej är uppenbart stridande
mot barnets bästa.

Inträffar i fråga om den av föräldrarna
som har vårdnaden om
barnet sådant fall som avses i 6 §
eller dör han, skall rätten på ansökan
av den andre eller på anmälan
av allmän åklagare eller
barnavårdsnämnd förordna den
andre att utöva vårdnaden, såvida
ej denna med hänsyn till barnets
bästa finnes böra anförtros åt särskilt
förordnad förmyndare.

1 Senaste lydelse 1969:157.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vad i 2—4 och 10 §§ stadgas
med avseende på vårdnad om barn
i äktenskap skall äga motsvarande
tillämpning beträffande barn
utom äktenskap.

7 kap.
9 §

Är avtal, som makar med avseende
å förestående äktenskapsskillnad
slutit om underhåll till
barn, uppenbart obilligt för ena
maken, må avtalet på hans talan
av rätten jämkas. Har talan ej
väckts inom ett år från det äktenskapsskillnaden
meddelades, är
rätten till talan förlorad.

Är avtal, som makar med avseende
å förestående återgång av
äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
slutit om underhåll
till barn, uppenbart obilligt
för ena maken, må avtalet, om
det ej ingåtts under hemskillnad,
på hans talan av rätten jämkas.

I fråga om tid, inom vilken sådant
klander skall väckas, äge vad ill
kap. 29 § andra punkten giftermålsbalken
är stadgat motsvarande
tillämpning.

11 kap.

1 §2

För underårigt barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör
en av föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 § icke vara förmyndare,
eller varder någon av dem entledigad från förmynderskapet, vare
den andre barnets förmyndare.

Går föräldrarnas äktenskap åter
eller vinna de hemskillnad eller
äktenskapsskillnad, vare den barnets
förmyndare, som skall hava
vårdnaden om det. Varder eljest
förordnat att vårdnaden skall tillkomma
allenast den ene av föräldrarna,
vare han ock förmyndare.

Dömes till äktenskapsskillnad
mellan föräldrarna, vare den barnets
förmyndare, som skall hava
vårdnaden om det. Varder eljest
förordnat att vårdnaden skall tillkomma
allenast den ene av föräldrarna,
vare han ock förmyndare.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

2. Dömes efter ikraftträdandet till återgång eller hemskillnad enligt
bestämmelserna i giftermålsbalken i dess lydelse före den 1 januari
1974, skall vad i 6 kap. 7 § andra stycket är föreskrivet om förordnande
angående vårdnaden om barn när det dömes till äktenskapsskillnad äga
motsvarande tillämpning.

3. I fråga om avtal, som slutits med avseende på förestående återgång
av äktenskap eller hemskillnad eller som ingåtts under hemskillnad,
tillämpas 7 kap. 9 § i dess äldre lydelse. Detsamma gäller avtal
som i annat fall slutits före ikraftträdandet med avseende på förestående
äktenskapsskillnad.

2 Senaste lydelse 1971: 870.

LU 1973: 20

3 Förslag tili

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 3 kap. 8 § och 25 kap. 3 § ärvdabalken skall
ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

3 kap.

8 §

Vad i detta kapitel är stadgat
om efterlevande makes arvsrätt
skall ej äga tillämpning, om vid
arvlåtarens död makarna på grund
av hemskillnad levde åtskilda eller
talan om äktenskapets återgång,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
då var anhängig eller vid bodelning
i anledning av dödsfallet
makarnas giftorättsgods efter vad
i giftermålsbalken stadgas skall så
delas som hade återgång skett.

Vad i detta kapitel är stadgat
om efterlevande makes arvsrätt
skall ej äga tillämpning, om vid
arvlåtarens död talan om äktenskapsskillnad
var anhängig utan
att frågan därom förfallit enligt 11
kap. 3 § giftermålsbalken.

25 kap.

3 §

Över ansökningen skall rätten
höra den bortovarandes inom riket
vistande make och närmaste
fränder, annan som kan antagas
senast hava haft underrättelse om
den bortovarande, ävensom kyrkoherden
och allmänna åklagaren i
den ort, där han senast ägt hemvist
inom riket.

Över ansökningen skall rätten
höra den bortovarandes inom riket
vistande make och närmaste
fränder, annan som kan antagas
senast hava haft underrättelse om
den bortovarande, ävensom pastorsämbetet
och polismyndigheten
i den ort, där han senast ägt hemvist
inom riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. 3 kap. 8 § i dess äldre
lydelse skall dock tillämpas, om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet
eller om i annat fall talan om återgång eller hemskillnad var anhängig
eller makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda vid dödsfallet.

LU 1973: 20

4 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,
dels att 7 kap. 2 § skall upphöra att gälla,

dels att 6 kap. 5 §, 7 kap. 6 § och 35 kap. 4 § skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

5 §

Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling, dömes för
otukt med avkomling till fängelse i högst två år.

Den som har samlag med sitt Den som har samlag med sitt
syskon, dömes för otukt med helsyskon, dömes för otukt
syskon till fängelse i högst ett med syskon till fängelse i
år. högst ett år.

Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen
medelst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.

7 kap.

6 §

Olaga giftermål må ej åtalas,
med mindre för gärningen blivit
dömt till återgång av äktenskapet.

Egenmäktighet med barn må ej åtalas av åklagare, med mindre
åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

35 kap.

4 §

De i 1 och 2 §§ bestämda tidema skola räknas från den dag brottet
begicks. Förutsättes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen
inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

I fall, som i 7 kap. 2 § sägs, skall
tiden räknas från den dag dom om
återgång av äktenskapet vann laga
kraft och i det fall, som i 11 kap.

5 § sägs, från den dag då beslut
om egendomsavträde meddelades
eller åtal eljest tidigast kunde ske.

I fall, som i 11 kap. 5 § sägs,
skall tiden räknas från den dag då
beslut om egendomsavträde meddelades
eller åtal eljest tidigast
kunde ske.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

LU 1973: 20

5 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 10 kap. 9 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

9 §i

Tvist om arv eller testamente eller om bodelning mellan arvingar och
efterlevande make skall upptagas av den rätt, där den döde skolat svara

i tvistemål i allmänhet.

Tvist om bodelning mellan ma- Tvist om bodelning mellan makar
i anledning av boskillnad, äk- kar i anledning av boskillnad eller

tenskaps återgång, hemskillnad el- äktenskapsskillnad skall upptagas

ler äktenskapsskillnad skall upp- av den rätt, där mannen skall sva tagas

av den rätt, där mannen ra i tvistemål i allmänhet, eller,

skall svara i tvistemål i allmänhet, om mannen ej är skyldig att i så eller,

om mannen ej är skyldig att dant mål svara vid svensk domstol,

i sådant mål svara vid svensk dom- där hustrun svarar i sådant mål.

stol, där hustrun svarar i sådant
mål.

Finnes i mål, som avses i denna paragraf, ej behörig domstol enligt
vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms tingsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser tilllämpas
dock alltjämt i fråga om tvist om bodelning mellan makar i anledning
av äktenskaps återgång eller hemskillnad.

6 Förslag till

Lag om medling mellan samlevande

Härigenom förordnas som följer.

1 § Medling enligt denna lag har till ändamål att utjämna motsättningar
mellan man och kvinna som sammanlever eller har sammanlevt.

Medlare skall på lämpligt sätt göra sig underrättad om anledningen
till motsättningarna och, om fråga uppkommit att bryta samlevnaden,
rådgöra med parterna om möjligheterna att fortsätta den.

2 § För varje kommun skall utses minst två medlare. Om det är påkallat
av särskilda skäl, kan samme person förordnas till medlare för mer än
en kommun.

1 Senaste lydelse 1969: 244.

LU 1973: 20

Medlare utses av länsstyrelsen för två kalenderår. Är medlare ej lämplig
för sitt uppdrag, skall han entledigas. Avgår medlare före utgången
av den tid för vilken han blivit utsedd, skall annan förordnas för den
återstående tiden.

3 § Medlare är skyldig att söka medla på begäran av mannen eller
kvinnan, om någon av dem är bosatt i den kommun för vilken medlaren
förordnats.

4 § Ersättning till medlare betalas av kommunen.

Närmare bestämmelser om ersättningen meddelas av Konungen.

5 § Medlare får ej obehörigen yppa vad han erfarit under medlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

7 Förslag till

Lag om ogifta samboendes gemensamma bostad

Härigenom förordnas som följer.

1 § Innehar vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad mellan
ogift man och ogift kvinna den ena av parterna hyres- eller bostadsrätt
till lägenhet, vilken uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som
parternas gemensamma bostad, får den andra parten övertaga hyreseller
bostadsrätten, om han bäst behöver bostaden och det med hänsyn
till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om parterna ej har eller
har haft barn tillsammans, gäller vad nu sagts endast om synnerliga skäl
talar därför.

Upplöses samlevnaden genom att den av parterna som innehar hyreseller
bostadsrätten avlider, tillämpas bestämmelserna i första stycket i
fråga om rätt för den efterlevande att övertaga hyres- eller bostadsrätten.

2 § Part förlorar sin rätt att övertaga hyres- eller bostadsrätten, om
han icke framställt anspråk därpå senast tre månader efter det att han
har flyttat från lägenheten.

3 § Den som enligt 1 § övertager hyres- eller bostadsrätt skall vid
övertagandet till andra parten erlägga lösen motsvarande rättens värde.
Om synnerliga skäl föreligger, får anstånd med betalningen beviljas
parten mot att han ställer godtagbar säkerhet.

4 § Uthyres sådan lägenhet som avses i 1 § av ena parten eller hans
dödsbo helt eller delvis till annan utan andra partens samtycke och
länder uthyrningen denne till förfång, skall på andra partens yrkande
uthyrningen gå åter, om han väcker talan därom inom tre månader från
det han fick kännedom om uthyrningen. Han kan även föra talan om
hyresgästens avhysning. Rätten får medgiva hyresgästen skäligt rådrum
med avflyttningen.

LU1973: 20

Vägrar part att samtycka till uthyrning, kan rätten på ansökan tilllåta
den, om skäl till vägran finnes ej vara för handen. I fråga om rättens
domförhet och sammanträde vid avgörande av sådant ärende gäller
vad som är föreskrivet om ärende som angår medgivande till åtgärd
enligt 6 kap. 6 § giftermålsbalken.

5 § Bestämmelserna i 4 § har motsvarande tillämpning på överlåtelse
eller pantsättning av hyres- eller bostadsrätt som avses i 1 §.

6 § Med hyresrätt och bostadsrätt likställes andel däri.

Är hyresrätt knuten till andelsrätt i förening eller bolag, skall vad i
lagen är föreskrivet om bostadsrätt äga motsvarande tillämpning i fråga
om andelsrätten.

7 § I mål om rätt att övertaga hyres- eller bostadsrätt enligt 1 § kan
rätten på yrkande av endera parten för tiden intill dess laga kraft ägande
dom föreligger efter vad som finnes skäligt förordna, vilken av parterna
som skall få nyttja bostaden samt, om nyttjandet tillägges part som ej
har hyres- eller bostadsrätten, vad han skall erlägga för nyttjandet och i
övrigt har att iakttaga.

Förordnande får meddelas utan huvudförhandling. Innan förordnande
meddelas, skall tillfälle att yttra sig över yrkandet beredas andra
parten. Har förordnande meddelats, skall rätten, när målet avgöres,
pröva om åtgärden skall bestå.

Beslut som avses i denna paragraf får verkställas lika med laga kraft
ägande dom men kan när som helst återkallas av rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974 och gäller till utgången
av år 1979.

Lagen äger ej tillämpning, om samlevnaden upphört före lagens ikraftträdande.

Har anspråk på att få övertaga hyres- eller bostadsrätt framställts under
lagens giltighetstid, skall även efter denna tid bestämmelserna i lagen
äga tillämpning i fråga om anspråket.

8 Förslagtill

Lag om upphävande av lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot
beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående

Härigenom förordnas, att lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot
beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående skall upphöra att
gälla vid utgången av år 1973.

LU 1973: 20

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1915: 437) om äktenskaps ingående i vissa
fall inför svensk myndighet i utlandet

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1915: 437) om äktenskaps
ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet,
dels att 2 och 3 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §!

Vigselförrättare, som i 1 § sägs,
skall, då begäran om vigsel framställes,
tillse, att de trolovade äro
oförhindrade att ingå äktenskap
med varandra. Trolovad, som är
kyrkobokförd i svensk församling,
vare pliktig att inför vigselförrättaren
förete äktenskapsbetyg; och
skola de trolovade i övrigt fullgöra
vad enligt lag åligger dem,
som vilja erhålla hindersprövning.

Har Konungen förordnat, att
äktenskap ej må slutas i strid mot
hinder, som är stadgat i den främmande
statens lag, lände det till
efterrättelse; och vare de trolovade
pliktiga styrka frånvaron av sådant
hinder, på sätt Konungen föreskriver.

Vigselförrättare som i 1 § sägs
skall, då begäran om vigsel framställes,
tillse, att mannen och kvinnan
är oförhindrade att ingå äktenskap
med varandra. Den som
är kyrkobokförd i svensk församling
skall inför vigselförrättaren
förete intyg om vad kyrkoböckerna
i hans församling innehåller om
hans behörighet att ingå äktenskapet.
Mannen och kvinnan skall i
övrigt fullgöra vad enligt lag åligger
dem som vill erhålla hindersprövning.

Har Konungen förordnat, att
äktenskap ej får slutas i strid mot
hinder, som är föreskrivet i den
främmande statens lag, skall detta
iakttagas. Mannen och kvinnan är
skyldiga att på sätt Konungen föreskriver
styrka frånvaron av sådant
hinder.

3 §2

Fullgöra de trolovade vad enligt

2 § åligger dem, och finner ej
vigselförrättaren hinder mot äktenskapet
möta, må vigsel ske
inom fyra månader därefter.

Fullgör mannen och kvinnan
vad enligt 2 § åligger dem och finner
ej vigselförrättaren hinder mot
äktenskapet möta, får vigsel ske
inom fyra månader därefter.

Talan mot beslut enligt denna
lag föres hos kammarrätten genom
besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

1 Senaste lydelse 1968: 761.

2 Senaste lydelse 1968: 761.

LU 1973: 20

10 Förslag till

Lag om dels fortsatt giltighet av lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad, dels ändring i samma lag

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1959: 157) med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad, som enligt lag (1969: 616)
gäller till utgången av år 1974,
dels att lagen skall äga fortsatt giltighet till utgången av år 1979,
dels att 1 och 2 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Vid bodelning eller skifte i anledning
av äktenskaps återgång,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
må, utan hinder av vad därom
eljest är stadgat, fastighet, vilken
uteslutande eller huvudsakligen
skolat tjäna som makarnas gemensamma
bostad och vilken utgör
giftorättsgods eller samfälld
egendom, på makes begäran tilläggas
honom, såframt han bäst behöver
bostaden samt det med hänsyn
till omständigheterna i övrigt
kan anses skäligt.

Föreslagen lydelse

1 §

Vid bodelning eller skifte i anledning
av äktenskapsskillnad må,
utan hinder av vad därom eljest
är stadgat, fastighet, vilken uteslutande
eller huvudsakligen skolat
tjäna som makarnas gemensamma
bostad och vilken utgör
giftorättsgods eller samfälld egendom,
på makes begäran tilläggas
honom, såframt han bäst behöver
bostaden samt det med hänsyn till
omständigheterna i övrigt kan anses
skäligt.

2 §

Hava makar eller en av dem förhyrt
lägenhet för att uteslutande
eller huvudsakligen användas såsom
makarnas gemensamma bostad
och går äktenskapet åter eller
dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad
mellan dem, skall på
makes begäran hyresrätten, ändå
att den icke utgör giftorättsgods
eller samfälld egendom, genom
bodelning eller skifte tilläggas endera
av makarna. Företräde skall
härvid tillkomma den make som
bäst behöver bostaden, såframt det
med hänsyn till omständigheterna
i övrigt kan anses skäligt.

Hava makar eller en av dem
förhyrt lägenhet för att uteslutande
eller huvudsakligen användas
såsom makarnas gemensamma bostad
och dömes till äktenskapsskillnad
mellan dem, skall på makes
begäran hyresrätten, ändå att
den icke utgör giftorättsgods eller
samfälld egendom, genom bodelning
eller skifte tilläggas endera
av makarna. Företräde skall härvid
tillkomma den make som bäst
behöver bostaden, såframt det
med hänsyn till omständigheterna

i övrigt kan anses skäligt.

Vad nu är stadgat om hyresrätt skall äga motsvarande tillämpning,
om makarna eller en av dem innehar lägenhet med bostadsrätt.

Därest hyres- eller bostadsrätt, som utgör makes enskilda egendom,

3 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tillägges andra maken, skall beträffande dylikt fång gälla vad sorn är
stadgat om fång på grund av giftorätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser
tillämpas dock alltjämt, om det dömts till återgång av äktenskap eller
hemskillnad.

11 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskription
och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig
preskription och om kallelse å okända borgenärer1 skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §2

Då makar erhålla boskillnad eller
till återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
dömes,

eller handelsbolag eller annat
bolag, som, enligt vad särskilt är
stadgat, allmänt kungjort varit,
eller registrerad förening träder i
likvidation eller försättes i konkurs,

eller myndig person varder under
förmyndare ställd,
må ock i den ordning, som i
9 § sägs, kallelse å okända borgenärer
sökas vid den rätt, varunder
gäldenären i konkursmål hörer.

Då makar erhålla boskillnad eller
till äktenskapsskillnad dömes,

eller handelsbolag eller annat
bolag, som, enligt vad särskilt är
stadgat, allmänt kungjort varit, eller
registrerad förening träder i
likvidation eller försättes i konkurs,

eller myndig person varder under
förmyndare ställd,

må ock i den ordning, som i

9 § sägs, kallelse å okända borgenärer
sökas vid den rätt, varunder
gäldenären i konkursmål hörer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser tilllämpas
dock alltjämt, om det dömts till återgång av äktenskap eller
hemskillnad.

1 Senaste lydelse av förordningens rubrik 1933: 326.

2 Senaste lydelse 1920: 425.

LU 1973: 20

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden Härigenom

förordnas, att 6 § lagen (1946: 807) om handläggning av
domstolsärenden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §!

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren
domare, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna
paragraf.

Vid annan handläggning än
som sägs i 3 eller 4 § skall rätten
hava den sammansättning som anges
i tredje stycket,
om ärendet är tvistigt,
om eljest särskild anledning föreligger
därtill, eller
om ärendet angår

1. samtycke till hävande av
tjänste- eller arbetsavtal som barn
ingått, medgivande till äktenskap
enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken
eller till åtgärd beträffande makars
egendom enligt 5 kap. 14 §
eller 6 kap. 6 § nämnda balk eller
förordnande angående sådan egendoms
förvaltning i andra fall,

2. talan mot överförmyndares
beslut,

3. nedsättning av bolags aktiekapital
eller grundfond, tillstånd
till vinstutdelning i bolag, skyldighet
för bolag eller förening att träda
i likvidation, förordnande eller
entledigande av likvidator eller tillstånd
till försäljning av egendom
under likvidation eller till fusion,

4. förvaltning av stiftelse,

5. underställning av delägares
beslut eller meddelande av särskilda
föreskrifter angående god mans
förvaltning enligt lagen om förvaltning
av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor
och rättigheter, eller

1 Senaste lydelse 1969: 258.

1. samtycke till hävande av
tjänste- eller arbetsavtal som barn
ingått, medgivande till äktenskap
enligt 2 kap. 2 § giftermålsbalken
eller till åtgärd beträffande makars
egendom enligt 5 kap. 14 §
eller 6 kap. 6 § nämnda balk eller
förordnande angående sådan egendoms
förvaltning i andra fall,

2. talan mot överförmyndares
beslut,

4. förvaltning av stiftelse,

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6. tillstånd till viss förvaltnings- 6. tillstånd till viss förvaltningsåtgärd
i annat fall än sorn avses åtgärd i annat fall än sorn avses

ovan i detta stycke. ovan i detta stycke.

I fall som avses i andra stycket skall rätten bestå av en lagfaren domare
och nämnd, när ärendet skall prövas enligt giftermålsbalken eller
föräldrabalken, samt eljest av minst tre och högst fyra lagfarna domare.
Har nämnd säte i rätten äger 15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken
motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

13 Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom förordnas, att 7 och 15 §§ namnlagen (1963: 521) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Upplöses äktenskap genom äk- Upplöses äktenskap, må hustru,
tenskapsskillnad eller genom man- som förvärvat mannens släktnamn,

nens död, må hustru, som förvär- genom anmälan hos pastor återta vat

mannens släktnamn, genom ga det släktnamn hon hade som

anmälan hos pastor återtaga det ogift,

släktnamn hon hade som ogift.

Detsamma gäller, om hustru vid
återgång av äktenskap tillåtits behålla
mannens släktnamn.

15 §!

Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd och har hans moder
annat släktnamn än mannen, förlorar han dennes släktnamn och förvärvar
i stället moderns släktnamn. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock
rätten tillåta att han behåller mannens namn.

Dömes till återgång av äktenskap,
förlorar hustrun släktnamn
som hon enligt 6 § första eller
andra stycket förvärvat och återförvärvar
det släktnamn hon hade
före äktenskapet. Om synnerliga
skäl äro därtill, må dock rätten
tillåta att hon behåller mannens
namn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser
tillämpas dock alltjämt vid återgång av äktenskap.

1 Senaste lydelse 1970: 844.

LU 1973: 20

14 Förslag till

Lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437)

Härigenom förordnas, att 2 § rennäringslagen (1971: 437) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydeke Föreslagen lydelse

2 §

Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar renskötselrätt.

Upplöses äktenskapet genom Upplöses äktenskapet genom
äktenskapsskillnad eller dömes till äktenskapsskillnad, kan länsstyrel återgång

i äktenskapet, kan läns- sen upphäva renskötselrätt som

styrelsen upphäva renskötselrätt förvärvats enligt första stycket, om

som förvärvats enligt första styc- särskilda skäl föreligger,

ket, om särskilda skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser tilllämpas
dock alltjämt vid återgång av äktenskap.

15 Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom förordnas, att 31 § rättshjälpslagen (1972: 429) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §i

I fråga om part som åtnjuter allmän rättshjälp i mål eller ärende vid
allmän domstol, krigsrätt eller arbetsdomstolen äger bestämmelse i lag
om parts rättegångskostnad tillämpning i fråga om kostnaderna för rättshjälpen.
Motpart eller annan som är ersättningsskyldig för sådana kostnader
skall åläggas att utge ersättningen till statsverket.

Vinner makar efter gemensam Vinner makar efter gemensam

ansökan boskillnad, hemskillnad ansökan boskillnad eller äkten eller

äktenskapsskillnad och har skapsskillnad och har ena maken

ena maken åtnjutit allmän rätts- åtnjutit allmän rättshjälp, skall rät hjälp,

skall rätten, om det ej med ten, om det ej med hänsyn till

hänsyn till omständigheterna är omständigheterna är obilligt, åläg obilligt,

ålägga andra maken att ga andra maken att betala stats betala

statsverket hälften av kost- verket hälften av kostnaderna för

naderna för rättshjälpen. rättshjälpen.

1 Senaste lydelse 1973:118.

LU 1973: 20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skall i annat fall beslut meddelas om fördelning av kostnader mellan
parter, äger därom gällande bestämmelser motsvarande tillämpning
i fråga om kostnaderna för allmän rättshjälp åt part. Därvid skall
betalningsskyldighet åläggas mot statsverket för dessa kostnader i deras
helhet eller till viss kvotdel utan angivande av bestämt belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser tilllämpas
dock alltjämt, om det dömes till hemskillnad.

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande motioner I.

de med anledning av propositionen väckta motionerna

A. 1973:1738 av herrar Henmark (fp) och Nelander (fp), vari hemställs
att riksdagen beslutar

1. att för sin del anta 4 kap. 2 § första stycket GB med följande som
motionärernas förslag betecknade lydelse

Kungl. Maj:ts förslag Motionärernas förslag

4 kap.

2 §

Kyrklig vigsel må äga rum: Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om man- inom svenska kyrkan, om man nen

och kvinnan eller en av dem nen och kvinnan eller en av dem
tillhör kyrkan; och tillhör kyrkan; och

inom annat trossamfund, om inom annat trossamfund, om

Konungen medgivit att vigsel må Konungen medgivit att vigsel må
förrättas inom samfundet och förrättas inom samfundet.

mannen och kvinnan eller en av
dem tillhör samfundet.

2. att betänketid skall krävas vid äktenskapsskillnad i samtliga fall,

3. att en sådan rådgivningsmöjlighet tillskapas, att såväl juridisk som
annan rådgivning kan ske vid konfliktsituationer inom äktenskap.

B. 1973:1748 av fröken Mattson (s), vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställer om att informationsbroschyrer utarbetas
kring främmande länders familjerätt att delas ut i samband med hindersprövning
enligt de riktlinjer som angivits i motionen.

LU 1973: 20

C. 1973:1767 av herr Källstad m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen
beslutar om sådan ändring av föreslagen lydelse av 4 kap. 2 § GB,
att kyrklig vigsel må äga rum inom svenska kyrkan samt inom annat
trossamfund, om Konungen medgivit att vigsel må förrättas inom samfundet,
oberoende av om de som vill ingå äktenskap eller någon av dem
tillhör visst samfund samt att beslutet för de fria trossamfundens del
skall vara oberoende av kyrkomötets hörande.

D. 1973:1778 av fröken Hörlén m. fl. (fp), vari hemställs att riksgen
för sin del beslutar att i giftermålsbalken stadgas att äktenskapsskillnad
mellan makar skall föregås av tre månaders betänketid i det
fall då makarna är ense om beslutet att skiljas och saknar minderåriga
barn under sin vårdnad.

E. 1973:1779 av fröken Mattson m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen
för sin del antar det vid propositionen fogade förslaget till lag om
ändring av föräldrabalken (FB) med de ändringarna att

dels i 6 kap. införes en ny 12 a §

dels 11 kap. 1 och 2 §§ erhåller nedan angivna lydelse:

6 kap.

12 a §

Vilja sammanboende föräldrar till barn utom äktenskap att barnet
skall stå under deras gemensamma vårdnad, äge de göra anmälan härom
till myndighet, som Konungen bestämmer. Efter sådan anmälan skall i
fråga om vårdnaden om barnet även vad som stadgas i 1 och 5—9 §§
med avseende på vårdnad om barn i äktenskap gälla i tillämpliga delar.

Vad i första stycket sägs skall gälla även i fråga om barn i äktenskap,
vars föräldrar sammanbo efter dom på äktenskapsskillnad. Bestämmelserna
i 1—10 §§ skola därvid gälla i tillämpliga delar.

11 kap.

1§

Kungl. Maj:ts förslag Motionärernas förslag

För underårigt barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör en
av föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 § icke vara förmyndare,
eller varder någon av dem entledigad från förmynderskapet, vare den
andre barnets förmyndare.

Dömes till äktenskapsskillnad Dömes till äktenskapsskillnad
mellan föräldrarna, vare den bar- mellan föräldrarna, vare den barnets
förmyndare, som skall hava nets förmyndare, som skall hava
vårdnaden om det. Varder eljest vårdnaden om det; och skola be -

LU 1973: 20

Kungl. Maj.ts förslag

förordnat att vårdnaden skall tillkomma
allenast den ene av föräldrarna,
vare han ock förmyndare.

Motionärernas förslag

stämmelserna i första stycket gälla,
om barnet efter föräldrarnas
anmälan enligt 6 kap. 12 a § andra
stycket står under deras gemensamma
vårdnad. Varder eljest förordnat
att vårdnaden skall tillkomma
allenast den ene av föräldrarna,
vare han ock förmyndare.

2 §

Motionärernas förslag

För underårigt barn utom äktenskap
vare modern förmyndare.
Har vårdnaden om barnet tillagts
fadern, vare han dess förmyndare.
Står barnet efter föräldrarnas anmälan
enligt 6 kap. 12 a § första
stycket under deras gemensamma
vårdnad, skall vad som stadgas i
1 § med avseende på barn i äktenskap
gälla i tillämpliga delar.

F. 1973:1789 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
avslår propositionen.

G. 1973:1790 av herr Carlsson i Vikmanshyttan m. fl. (c), vari
hemställs att riksdagen måtte besluta att, i avvaktan på kompletterande
utredningar samt på grund av angelägenheten av en samnordisk lagstiftning,
avslå propositionen.

H. 1973:1791 av herr Fälldin m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen

I. beslutar om sådana ändringar i lagförslagen som tillgodoser vad
som anförts i motionen om

a) domstolsproceduren vid äktenskapsskillnad på ansökan av makar
som är ense och inte har barn under 16 år,

b) befogenhet för domstol att utse särskild medlare i vissa fall;

2. tillkännnager för Kungl. Majit som sin mening vad som anförts
i motionen om det fortsatta reformarbetet på äktenskapsrättens område.

I. 1973:1792 av fru Hambraeus (c), vari hemställs att riksdagen avslår
propositionen.

Nuvarande lydelse

För underårigt barn utom äktenskap
vare modern förmyndare.
Har vårdnaden om barnet tillagts
fadern, vare han dess förmyndare.

LU 1973: 20

J. 1973:1793 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställs att
riksdagen beslutar

1. att i den nya familjerättslagstiftningen ersätta begreppet äktenskap
med begreppet registrerad samlevnad,

2. att existerande äktenskap får möjlighet att kvarstå på grundval av
1920 års giftermålsbalk eller övergå till den registrerade samlevnadens
form,

3. att samhället officiellt erkänner existensen även av andra, fria samlevnadsformer,

4. att de sexuellt avvikandes rätt till lika villkor med andra grupper
erkänns,

5. att det i frågan om vårdnaden av bara skapas full jämställdhet
dels mellan fäder och mödrar, dels mellan olika samlevnadsformer,

6. att barnets bästa konsekvent göres till avgörande utgångspunkt i
bedömningen av vårdnadsfrågan,

7. att bestämmelserna om underhåll till f. d. äktenskaps- och annan
samlevnadspartner jämkas i enlighet med motionens förslag,

8. att till motionen fogade och i bilaga 1 till detta betänkande intagna
förslagen till lagtexter i konsekvens härmed godkännes,

9. att de delar av giftermålsbalken vilka ej ersättes av det till motionen
fogade ”Förslag 1” till ”Lag om samlevnad” (bilaga 1) skall äga giltighet
även för sådan registrerad samlevnad som nämns i sagda förslag,
samt

10. att propositionens förslag i de delar som ej berörts i punkterna
1—9 ovan godkännes.

K. 1973:1794 av herrar Hyltander (fp) och Åberg (fp), vari hemställs A.

i första hand att riksdagen måtte besluta att avslå propositionen,

B. i andra hand att riksdagen måtte i anledning av propositionen
besluta

1. att i samband med begäran om äktenskapsskillnad ett hemskillnadsår
blir huvudregel,

2. att äktenskap mellan syskon, såväl helsyskon som halvsyskon som
huvudregel icke blir tillåtet,

3. att familjerådgivningen ges en betydligt vidgad funktion.

L. 1973:1795 av herr Romanus (fp), vari hemställs att riksdagen
beslutar att ogifta föräldrar och frånskilda föräldrar skall få möjlighet
att gemensamt få vårdnaden om gemensamma barn på det sätt som
anges i motionen.

M. 1973:1796 av fru Sundberg m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen -

LU 1973: 20

1. beslutar att 1 kap. 1 § GB alltjämt skall gälla;

2. beslutar att giftomannasamtycke skall krävas för minderårigs ingående
av äktenskap;

3. ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts om utformningen
av borgerliga vigselformulär;

4. ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts om trohetsbegreppet; 5.

beslutar att dels medlingsinstitutet inte skall ha provisorisk karaktär,
dels en av de två förordnade medlarna i varje kommun bör vara
präst i svenska kyrkan;

6. beslutar att äktenskapsskillnad — utom i fall som avses i 11 kap.

4 och 5 §§ GB — alltid skall föregås av betänketid, vilken när make
har barn som står under hans vårdnad eller då endast en av makarna
vill att äktenskapet skall upplösas skall bestämmas till sex månader
och i övriga fall till tre månader;

7. avslår förslaget om ändring i 6 kap. 12 § FB; samt

8. avslår förslaget till lag om ogifta sammanboendes gemensamma
bostad.

N. 1973:1797 av herr Svensson i Kungälv (s), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

1. att annat trossamfund än svenska kyrkan bör erhålla rätt att viga
envar som så önskar,

2. att en betänketid av tre månader införes även då makar är eniga
om skilsmässa och saknar barn,

3. att minst två medborgare utses i varje kommun av länsstyrelsen på
förslag av kommunfullmäktige,

4. att minst en av medlarna skall vara förtrogen med religiösa föreställningar
om äktenskap och familj,

5. att envar kan söka den medlare de önskar dock att medlingsskyldighet
föreligger inom kommunen,

6. att familjerådgivningsbyråerna snarast bör byggas ut, samt

7. att de frivilliga familjerådgivningsbyråerna ges ekonomiskt stöd
till sin verksamhet under förutsättning att vissa kvalitativa krav uppfylles.

O. 1973:1798 av herr Svensson i Malmö (vpk), vari hemställs att
riksdagen beslutar att ändra 6 kap. 10 § FB och för sin del anta följande
lydelse av stadgandet

LU 1973: 20

6 kap.

10 §

Nuvarande lydelse

Fader eller moder, som är skild
från vårdnaden, må ej betagas tillfälle
till umgänge med barnet,
med mindre särskilda omständigheter
föranleder därtill. Nöjes
han ej med vad som härom bestämmes
av den som har vårdnaden,
skilje rätten dem emellan.

Motionärens förslag

Fader eller moder som är skild
från vårdnaden må ej betagas tillfälle
till umgänge med barnet med
mindre att synnerliga skäl därtill
äro. I samband med beslut i vårdnadsfrågan
fastställer rätten regler
för umgängesrätt ens utövande.

Vårdnadshavare, som i upprepade
fall åsidosätter rättens beslut,
dömes till böter.

P. 1973:1799 av herr Werner i Malmö m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen beslutar att

1. domstol vid utdömande av underhåll skall ha möjlighet att ta rimlig
hänsyn till fall av otrohet i enlighet med vad i motionen anförts,

2. trohetskravet sådant det kommer till uttryck i 5 kap. 1 § GB
skall kvarstå jämväl efter det fortsatta reformarbetet,

3. en betänketid om sex månader skall föregå äktenskaps upplösning
även då makarna är ense, förutsatt att de ej varit åtskilda i minst två år,

4. GB:s nuvarande 2 kap. 2 § skall komma till uttryck i lagstiftningen,

5. fortsatt reformarbete avseende äktenskapslagstiftning underkastas
nordisk samordning.

Q. 1973:1800 av herr Westberg i Ljusdal (fp), vari hemställs att
riksdagen måtte besluta

1. att för sin del avslå propositionen,

2. att som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts
om nya överläggningar med de övriga nordiska länderna i fråga
om äktenskapslagstiftningen.

R. 1973:1801 av herr Winberg (m), vari hemställs att riksdagen beslutar 1.

att avslå förslaget att göra hindret för halvsyskon att ingå äktenskap
med varandra dispensabelt,

2. att avslå förslaget att avkriminalisera samlag mellan halvsyskon,

3. att äktenskapsskillnad — utom i fall som avses i 11 kap. 4 och

5 §§ giftermålsbalken — alltid skall föregås av betänketid under sex
månader.

LU 1973: 20

S. 1973:1802 av fru Åsbrink (s), vari hemställs att riksdagen beslutar
att hos Kungl. Maj:t hemställa att prästerna i svenska kyrkan
samt vigselförrättama inom annat trossamfund än svenska kyrkan måtte
få uttrycklig behörighet som medlare.

T. 1973:1803 av fru Åsbrink (s), vari hemställs att riksdagen beslutar
att en betänketid på sex månader fastställs för samtliga fall av
äktenskapsskillnad.

II. de vid början av 1973 års riksdag väckta fristående motionerna

A. 1973: 657 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller att en utredning tillsätts med uppgift
att se över lagar och förordningar i syfte att undanröja förekommande
ekonomisk diskriminering av äktenskapet i jämförelse med andra samlevnadsformer.

B. 1973:1090 av herrar Johansson i Skärstad (c) och Börjesson i
Falköping (c), vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller
om utredning av möjligheterna att undanröja de ekonomiska skillnaderna
mellan äktenskap och annan samlevnadsform.

Motivering till förslagen

I det följande återger utskottet ur propositionen vad föredragande
statsrådet Lidbom under rubriken ”allmänna synpunkter” anför om
äktenskapets ställning och innehåll. Vidare återger utskottet de allmänna
synpunkter på äktenskapet som framförs i partimotionerna 1973: 1789
(m), 1973: 1791 (c) och 1973: 1793 (vpk).

Beträffande statsrådets motivering i övrigt till de olika lagändringarna
samt motiveringarna till motionsyrkandena hänvisar utskottet, i den
mån de inte närmare återges nedan under utskottets yttrande, till propositionen
respektive de tryckta motionerna.

Allmänna synpunkter

Föredragande statsrådet

Med början på s. 82 i propositionen anför statsrådet under rubriken
”allmänna synpunkter” följande om familjen och äktenskapet.

Familjen är av grundläggande betydelse både för familjemedlemmarna
själva och för samhället. Inom familjens ram får barnen vård och
uppfostran. Sammanhållning inom familjen kan tillgodose föräldrarnas
och barnens behov av trygghet och samhörighet med andra. I ekono -

LU 1973: 20

miskt hänseende innebär familjen en hushållsgemenskap som bidrar till
att trygga de enskida medlemmarnas försörjning.

Det övervägande antalet män och kvinnor som bildar familj väljer
att ge sin samlevnad äktenskapets form. Särskilda undersökningar som
avser förhållandena under åren 1969—1970 visar att ungefär 93 % av
samboende män och kvinnor är gifta. Det finns emellertid tecken som
tyder på att det under senare år har blivit vanligare att män och kvinnor
bildar familj utan att gifta sig. Giftermålsfrekvensen har sjunkit.
Antalet ingångna äktenskap har gått ned från 61 101 år 1966 till 39 918
år 1971, vilket motsvarar en sänkning med cirka 35 %. Det har blivit
vanligare att barn föds utom äktenskapet. Av de barn som föddes år
1960 var 11,3 % födda utom äktenskap. År 1971 uppgick motsvarande
andel till 21,6 %. En särskild undersökning från år 1971 visar att
omkring två tredjedelar av de nyblivna ogifta mödrarna sammanbor
med barnets far.

Det modema samhället lämnar på många olika sätt stöd åt familjen.
På social-, arbetsmarknads-, bostads- och utbildningspolitikens områden
liksom inom familjebeskattningen görs insatser som syftar till att stödja
familjerna i fullgörandet av deras uppgifter eller till att överta uppgifter
som tidigare har fullgjorts inom familjens ram. Särskilt betydelsefulla
är de insatser som är inriktade på stöd och hjälp åt barnfamiljerna.
Vi har allmänna barnbidrag, bostadstillägg, bidragsförskott, studiestöd,
barnpensioner och andra förmåner inom den allmänna försäkringen
samt bosättningslån. Inkomstbeskattningen är lindrigare för den
som har försörjningsplikt mot make, om denne saknar egen inkomst.
Vidare ges i vissa fall skattelättnad åt den som uppfostrar barn eller utger
underhållsbidrag till make. Samhället lämnar särskild service till
barnfamiljerna i form av barnstuge- och familjedaghemsverksamhet,
social hemhjälp, förebyggande mödra- och barnavård etc.

Familjerelationerna och familjebandens betydelse förändras med
samhällsutvecklingen. A andra sidan påverkas också denna utveckling
av rådande familjemönster. Det råder ett växelspel mellan familjens
levnadsmönster samt lagstiftning och sociala eller ekonomiska förändringar
i samhället.

Under de senaste decennierna har betingelserna för familjebildning
och familjeliv liksom familjernas levnadsmönster ändrats. Dessa förändringar
till trots står det utom tvivel att familjen även i framtiden
kommer att ha en central plats i samhällslivet. Familjepolitiken är därför
av stor betydelse. Av särskild vikt är att samhället ger stöd åt barnfamiljerna.
Men det är också en viktig uppgift för samhället att reglera
familjemedlemmarnas inbördes förhållanden genom lagstiftning. Därvid
träder reglerna om äktenskapet och dess rättsverkningar i förgrunden.

Utanför den familjerättsliga lagstiftningen — exempelvis inom social*
och skattelagstiftningen — likställs i viss utsträckning samlevande

LU 1973: 20

ogifta med makar. Tanken är att samboende män och kvinnor som lever
under samma sociala och ekonomiska förhållanden skall behandlas
lika oberoende av om de har ingått äktenskap eller inte. Vid förverkligandet
av denna tanke har lagstiftaren ofta ställts inför problem att
finna lämpliga och lätt konstaterbara kriterier för att avgöra om äktenskapsliknande
samlevnad föreligger eller inte i det enskilda fallet. Ett
vanligt sätt att lösa problemet har inom social- och skattelagstiftningen
varit att med gifta likställa samboende som tidigare har varit gifta med
varandra eller som har eller har haft barn tillsammans. Andra kategorier
av samboende har inte kunnat likställas med gifta, eftersom det
inte har ansetts kunna komma i fråga att bygga avgränsningen på regler
som förutsätter att myndigheterna i enskilda fall skall göra ingående
undersökningar beträffande människors personliga levnadsförhållanden.

I detta lagstiftningsärende har under remissbehandlingen gjorts gällande
att social- och skattelagstiftningen i viss utsträckning har fått sådan
utformning att makar blir sämre ställda än samlevande ogifta. Enligt
min mening kan inte med fog hävdas att äktenskapet diskrimineras
inom social- och skattelagstiftningen. Jag kan på denna punkt hänvisa
till den redogörelse som nyligen lämnades av statsrådet Odhnoff i ett
interpellationssvar i riksdagen (prot. 1972:135 § 4). För egen del har
jag inte anledning att gå närmare in på dessa frågor nu. De är inte omedelbart
aktuella i detta lagstiftningsärende, som rör den civilrättsliga
regleringen av familjemedlemmarnas inbördes förhållanden. Jag vill endast
framhålla att min principiella uppfattning är att man vid utformningen
av regler om skatter och sociala förmåner i möjlig mån bör undvika
att ge reglerna ett sådant innehåll att människor förlorar på att gifta
sig eller vinner på att skiljas.

De speciella problem av både ekonomisk och personlig art som den
äktenskapliga samlevnaden mellan man och kvinna och deras familjeliv
med eventuella barn under deras vårdnad ger upphov till gör det
nödvändigt att lagstiftningen tillhandahåller ett särskilt regelsystem för
dessa samlevnadsförhållanden. Lika uppenbart är att äktenskapsrättens
regler kan göras tillämpliga endast i fall då kontrahenterna har kommit
överens om att gifta sig och på visst sätt utåt manifesterat sin överenskommelse,
dvs. när de har ingått äktenskap i den form lagen anvisar.

Detta innebär visserligen att de människor, som sammanlever under
äktenskapsliknande förhållanden, dvs. under i princip samma sociala
och ekonomiska betingelser som gifta personer, men som av en eller
annan anledning inte vill ingå äktenskap, i åtskilliga hänseenden blir
underkastade andra rättsregler än de gifta och att detta kan vara oförmånligt
för dem båda eller för endera av dem. Detta är emellertid
ofrånkomligt om man utgår från att äktenskapet är och måste vara
grundat på frivillig överenskommelse.

Det är enligt min mening av största betydelse att människornas fri -

LU 1973: 20

het att själva utforma sitt personliga liv, att välja samlevnadsform och
att bestämma de etiska normer som skall gälla för deras familjeliv
respekteras. Lagstiftarens ambitioner på äktenskapsrättens område bör
begränsas till att tillhandahålla lösningar på praktiska problem och inriktas
på att reglerna skall ges en sådan utformning att de kan accepteras
av praktiskt taget alla människor. Arbetar man med denna målsättning
bör det vara möjligt att bevara äktenskapet som den normala
och naturliga formen för familjebildning för det helt övervägande flertalet
människor. Det är från flera synpunkter önskvärt att så sker.

Samhället måste emellertid räkna med som en realitet att det i dag
finns ett betydande antal familjer där föräldrarna inte är gifta. Lagstiftaren
måste ta hänsyn till detta, framför allt vid utformningen av bestämmelser
som direkt eller indirekt berör barn. Det bör givetvis inte
i en modern lagstiftning få förekomma att barnens intressen blir sämre
tillgodosedda av det skälet att föräldrarna inte är eller har varit gifta
med varandra. I fråga om vårdnaden om barn och rätten till den gemensamma
familjebostaden bör därför eftersträvas i sak enhetliga regler
för alla samlevande oberoende av om samlevnaden sker inom äktenskapets
ram eller inte.

Vår gällande giftermålsbalk (GB) kom till år 1920. Dess regler om
ingående och upplösning av äktenskap motsvarar den lagstiftning i ämnet
som hade införts redan år 1915. Det är allmänt erkänt att balken
var ett för sin tid förnämligt lagverk. Den präglades av både realism
och framsynthet.

Vid tiden för GB:s tillkomst innebar det nästan allenarådande familjemönstret
att mannen var den förvärvsarbetande som skaffade familjen
de nödvändiga kontanterna, medan hustrun arbetade i hemmet och
svarade för barntillsynen. Knappt 4 % av de gifta kvinnorna hade förvärvsarbete
utanför hemmet. Institutioner för barntillsyn var utomordentligt
sällsynta. Ensamstående familjeförsörjare erbjöds inte annat
stöd från samhällets sida än en torftig fattigvård.

Ett väsentligt syfte med 1920 års lagstiftning var att bryta med det
tidigare patriarkaliska familjemönstret med mannen som familjens överhuvud
och ersätta det med ett system där man och hustru är likaberättigade.
Balkens regler innebär i princip att båda makarna har samma
rättigheter och skyldigheter. Mot bakgrund av den fasta rollfördelning
mellan makarna som vid tiden för GB:s tillkomst präglade förhållandena
i de flesta familjer är det dock naturligt att den rättsliga jämställdheten
mellan makarna i huvudsak blev av formell karaktär. Förutsättningarna
för en reell ekonomisk självständighet för kvinnan var i allmänhet
små, eftersom hustrun för sin försörjning var hänvisad till de
inkomster som mannen genom sitt förvärvsarbete tillförde familjen.
Under dåtida förhållanden var det naturligt att använda restriktiva
skilsmässoregler för att slå vakt om familjestabiliteten. Begränsningar

LU 1973: 20

i rätten att skiljas sågs som ett verkningsfullt medel att förhindra familjeupplösning.
Samlevnad mellan man och kvinna utan äktenskap var
inte socialt accepterad.

De sociala förhållanden som rådde vid tiden för GB:s tillkomst innebar
i och för sig en rationell motivering för uppfattningen att lagstiftningen
borde motverka skilsmässor genom restriktiva regler av olika
slag. Enligt då för tiden allmänt omfattade värderingar borde en make
inte egenvilligt få undandra sig samlevnaden annat än i särskilda fall
då ett sådant handlingssätt framstod som moraliskt berättigat. Inte heller
om makarna var ense om att skiljas borde de ha full frihet att upplösa
sitt äktenskap.

Inte bara reglerna om upplösning av äktenskap utan också andra
bestämmelser i GB ger uttryck åt etiska normer för hur makar bör uppträda
mot varandra. Om någon av makarna grovt åsidosätter sina förpliktelser
mot den andra kan det berättiga den förfördelade maken att
få äktenskapet upplöst. I vissa fall kan den som bär den huvudsakliga
skulden till en brytning drabbas av ekonomiska påföljder i form av
skadestånd eller mistad rätt till underhåll. Enligt föräldrabalken (FB)
kan liknande faktorer i princip påverka bedömningen av frågan om vem
som vid en skilsmässa skall få vårdnaden om de gemensamma barnen.

GB har inte undergått några väsentliga ändringar sedan sin tillkomst.
Det är ofrånkomligt att den utveckling som har ägt rum under det
senaste halvseklet har medfört att åtskilliga av balkens bestämmelser
nu framstår som föråldrade både till sin språkdräkt och till sitt innehåll.
En betydande anpassning till förändrade förhållanden har visserligen
skett genom praxis. Behovet av översyn av lagreglerna har emellertid
i stigande grad gjort sig gällande. Sannolikheten talar för att den
sjunkande äktenskapsfrekvensen till viss del beror på att gällande äktenskapslagstiftning
inom växande grupper — inte minst bland ungdomen
— anses otidsenlig. Särskilt för dem som har ambitionen att slå
vakt om äktenskapet som samlevnadsform bör den ökande familjebildningen
utanför äktenskapets ram vara en erinran om behovet av att se
över lagstiftningen.

Familjelagssakkunniga har nu avgett ett första betänkande (SOU
1972: 41) Familj och äktenskap I. Betänkandet innehåller förslag till
en partiell revision av äktenskapslagstiftningen. Reglerna om äktenskapets
ekonomiska rättsverkningar har i huvudsak lämnats åt sidan.
Avsikten är att de skall behandlas i en senare etapp av utredningsarbetet.
De sakkunnigas förslag rör främst reglerna om ingående och upplösning
av äktenskap. Vidare föreslås att de bestämmelser som avser
makars personliga förhållanden till varandra skall slopas. Möjlighet
införs att vid bodelning efter äktenskapsskillnad jämka den hälftendelning
av makarnas giftorättsgods som annars normalt skall äga rum.

LU 1973: 20

Vissa ändringar i FB:s regler om vårdnaden om barn förordas. Slutligen
har de sakkunniga lagt fram förslag till en särskild lag om rätten
till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad.

Jag förordar alltså att familjelagssakkunnigas betänkande nu tas
upp till saklig bedömning. Innan jag går in i detalj på olika förslag som
de sakkunniga har lagt fram skall jag behandla ytterligare ett par
frågor av mera allmän natur.

Familjelagssakkunniga har vid utformningen av sina förslag utgått
från att en reviderad giftermålsbalk inte bör innehålla några bestämmelser
som ger uttryck för etiska normer i relationerna mellan makar.

Som jag förut har nämnt innehåller GB vissa bestämmelser om makarnas
personliga relationer till varandra. Dessa bestämmelser har sin
grund i en etik som lagstiftaren velat ge sitt stöd. Vissa av dem är mycket
allmänt hållna. Som exempel kan nämnas föreskrifter om att make
som grovt har kränkt den andra maken kan åläggas att betala skadestånd
och regler om att make som bär den huvudsakliga skulden till en hemskillnad
eller äktenskapsskillnad i princip inte kan tillerkännas underhållsbidrag.
Vad som menas med grov kränkning och efter vilka kriterier
skuldfrågan skall bedömas sägs inte uttryckligen i lagen. Vid
tillämpningen av sådana bestämmelser måste därför makarnas handlande
bedömas enligt de allmänna etiska normer som varit vägledande
vid utformningen av lagstiftningen, givetvis dock med beaktande av de
förskjutningar och förändringar i förhärskande värderingar som äger
rum från tid till annan.

Det är givet att familjebildning bör grundas på känsla av samhörighet
och att sammanhållning inom familjen förutsätter att familjens medlemmar
samverkar och visar varandra hänsyn. Därmed är emellertid inte
sagt att denna självklara sanning behöver översättas i äktcnskapsrättsliga
regler som knyter rättsliga sanktioner till att en av makarna
har handlat i strid mot vissa etiska normer för samlevnaden. Att i
lagtext konkretisera sådana normer är mycket svårt. I stor utsträckning
hänvisas man till allmänna uttryck av den typ gällande lag innehåller.
Allmänt utformade lagregler medför stora problem för rättstillämpningen.
Det blir svårt för domstolar och andra att slå fast, om ett visst beteende
utgör ett brott av den art mot de av lagen förutsatta etiska
normerna att de lagreglerade sanktionerna blir tillämpliga. Dessutom
är det många gånger en näst intill omöjlig uppgift att avgöra vem av
makarna som djupare sett har skulden till att söndring har uppstått.
För ett nutida betraktelsesätt är det också stötande att en domstol skall
behöva fastställa vem av två makar som bär skulden till att söndring
har uppstått i äktenskapet, och det blottläggande av makarnas intima
personliga förhållanden som en sådan prövning förutsätter kan på ett

4 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

LU 1973: 20

för framtiden olyckligt sätt skärpa motsättningarna mellan dem. Indirekt
kan också barnen komma att drabbas.

Jag påpekade tidigare att man inte kan utesluta att den sjunkande
äktenskapsfrekvensen delvis beror på att växande grupper av vårt folk
inte vill låta sitt privatliv dikteras genom normer som påtvingas dem utifrån
genom äktenskapslagstiftningen. Det är inte osannolikt att många
hyser olust inför tanken att en domstol i samband med en eventuell skilsmässa
skulle ingående pröva förhållanden och händelser som hänför
sig till deras familjeliv. Äktenskapslagstiftningens huvuduppgift bör
vara att tillhandahålla lösningar på praktiska problem. Den bör, som
jag tidigare har framhållit, utformas så att den kan godtas av det helt
överväldigande flertalet människor.

Nästan samtliga remissinstanser har godtagit de sakkunnigas förslag
om utmönstring av de sanktionsregler som anknyter till makarnas personliga
förhållanden till varandra. Åtskilliga har emellertid uttalat sig
för att GB även i fortsättningen bör innehålla en motsvarighet till nuvarande
bestämmelser i 5 kap. 1 §, där det föreskrivs att makar är skyldiga
varandra trohet och bistånd och har att i samråd verka för familjens
bästa. En sådan osanktionerad lagregel skulle enligt dessa remissinstansers
mening vara av värde som ett stöd för sammanhållningen
inom äktenskapet.

I och för sig strider det mot svenska traditioner att i lag ha allmänna
deklarationer av den typ som 5 kap. 1 § innehåller, om man inte är beredd
att knyta några rättsliga sanktioner till att någon handlar i strid
mot deras innehåll. Som framgår av det nyss anförda är jag inte beredd
att förorda sådana sanktioner. Det kan också invändas att formuleringen
av 5 kap. 1 § är något ålderdomlig och till synes tillmäter
den sexuella troheten i äktenskapet alltför stor vikt. Trohetskravet har
emellertid i själva verket här en vidsträcktare innebörd och är närmast
liktydigt med lojalitet och ömsesidig hänsyn. Mot ett allmänt krav av
det slaget kan knappast någon ha invändningar i sak. Jag kan inte
heller finna att det föreligger något påtagligt behov av att slopa bestämmelserna
i 5 kap. 1 § vid en partiell reform av GB. Däremot
skulle en sådan åtgärd möjligen kunna föranleda missuppfattningar beträffande
intentionerna med den nu förestående äktenskapsrättsliga reformen.
Jag vill därför inte förorda någon ändring i GB på denna punkt.

Skilsmässoreglema i familjelagssakkunnigas förslag har utformats utifrån
principen att äktenskapet skall ses som en form för frivillig samlevnad
mellan självständiga personer. Det synsättet har att göra bl. a.
med kvinnans förändrade ställning i samhället.

Som jag tidigare har framhållit var det vid tiden för GB:s tillkomst
mycket ovanligt att gifta kvinnor hade förvärvsarbete. Sedan dess har
situationen förändrats på ett avgörande sätt, i synnerhet under de senaste
åren. År 1964 hade 46,5 % av de gifta kvinnorna i åldrarna 18—66

LU 1973: 20

år förvärvsarbete och år 1972 hade andelen stigit till 58,5 %. Man kan
således räkna med att kvinnans jämställdhet med mannen på arbetsmarknaden
håller på att bli verklighet. Betydande insatser återstår dock
att göra, om detta mål skall kunna nås. Det kan räcka med att peka
på att endast omkring hälften av de förvärvsarbetande gifta kvinnorna
har heltidsarbete och att kvinnorna framför allt sysselsätts inom låglöneyrken.
I takt med att kvinnor i allt större utsträckning börjat förvärvsarbeta
har också attityden till kvinnans förvärvsarbete förändrats. I dag
är det lika nödvändigt för flickor som för pojkar att skaffa sig en yrkesutbildning
så att de inte för sin försörjning behöver vara beroende av
någon annan.

Många andra drag i samhällsutvecklingen är ägnade att minska gifta
kvinnors och barnens beroende av mannen. Samhället svarar numera
helt eller delvis för åtskilliga behov som förut måste tillgodoses inom
familjen. Uppfostran av barnen stöds ekonomiskt genom barnbidrag och
studiehjälp. Stora insatser görs från samhällets sida för att bistå familjerna
med barntillsyn, även om mycket återstår innan problemen har blivit
lösta: vi har mer än 820 000 barn under skolåldern, och antalet kommunala
daghems- och familjedaghemsplatser uppgick i mitten av år
1972 till omkring 93 000. Familjens bostadskostnader nedbringas i stor
utsträckning genom bostadsbidrag. Vi har fått ett omfattande socialförsäkringssystem
som skapar trygghet vid sjukdom och invaliditet, efter
familjeförsörjarens död och på ålderdomen. Utbildningen har demokratiserats
och gjorts tillgänglig för alla oberoende av kön och inkomstförhållanden.

Alla de nu nämnda omständigheterna är ägnade att minska makarnas
ömsesidiga ekonomiska beroende. Man kan utgå från att kvinnan får
allt större ekonomisk självständighet och att den normala ordningen i
framtiden kommer att vara att båda makarna i ett äktenskap har förvärvsarbete.
Detta får betydelse bl. a. för utformningen av reglerna om
upplösning av äktenskap. I gällande lagstiftning är möjligheterna till
skilsmässa begränsade på olika sätt. Är makarna ense om att skiljas
kan de visserligen göra detta men endast efter en ganska omständlig
procedur med medling, hemskillnadsdom och ett års särlevnad. Omedelbar
äktenskapsskillnad kan utverkas bara på vissa i lagen angivna grunder.
Om bara den ena maken vill skiljas är principen att han eller hon
inte har obetingad rätt till det. I praktiken är det dock nästan alltid möjligt
för den som så önskar att få till stånd en skilsmässa.

Skilsmässostatistiken visar att skilsmässor är vanligare nu än förr även
om det inte är fråga om en oavbrutet stigande trend. År 1920 upplöstes
1 325 äktenskap genom äktenskapsskillnad, medan det år 1971 förekom

13 682 äktenskapsskillnader. Fortfarande varar dock det stora flertalet
äktenskap livet ut. Endast cirka 14 % av alla ett visst år ingångna äktenskap
är upplösta efter 20—25 år.

LU 1973: 20

En upplösning av ett äktenskap innebär i dag i regel inte samma ekonomiska
påfrestningar som tidigare. Inte bara mannen utan också kvinnan
har numera betydligt oftare än förr möjligheter att efter skilsmässa
försörja sig själv genom förvärvsarbete. Ensamstående föräldrars situation
har underlättats på olika sätt bl. a. genom systemet med bidragsförskott,
som innebär att barn under 18 år vars vårdnadshavare är ensamstående
garanteras en minimistandard genom ett indexreglerat bidrag.
Samhället har givetvis fortfarande anledning att motverka förhastade
skilsmässor. En upplösning av en familj innebär nästan alltid påfrestningar
främst av känslomässig men ibland också av ekonomisk art för de berörda
personerna. Särskilt påtaglig är risken för att minderåriga barn
blir illa utsatta. Skilsmässor bör dock inte motverkas på det viset att lagstiftningen
begränsar möjligheterna att upplösa ett äktenskap. Utformas
lagstiftningen så att man försvårar eller rent av gör det omöjligt för en
person att upplösa ett äktenskap som han efter moget övervägande vill
frigöra sig från, skapar man inte någon harmonisk miljö för en fortsatt
samlevnad. Eftersom det under alla omständigheter är omöjligt att hindra
en make att bryta samlevnaden och eventuellt bilda ny familj, bör han
också ha möjlighet att upplösa det tidigare äktenskapet så att en ny familjebildning
kan ske i äktenskapets form.

Restriktiva skilsmässoregler är inte förenliga med uppfattningen av
äktenskapet som en form för frivillig samlevnad. I likhet med en så gott
som enhällig remissopinion ansluter jag mig härvidlag till de sakkunnigas
grundinställning. En makes bestämda och väl övervägda önskan om
äktenskapsskillnad bör enligt min mening alltid respekteras. Eftersom en
samlevnad mellan man och kvinna har så många personliga och känslomässiga
inslag bör det inte komma i fråga att någon myndighet skall
pröva om makens motiv för att begära äktenskapsskillnad är objektivt
sett välgrundade. En annan sak är att det kan vara motiverat att för fall
då makarna inte är ense om att skiljas eller då de har minderåriga barn
införa särskilda regler som i möjligaste mån skapar garantier för att ett
beslut att skiljas inte är förhastat.

Motionen 1973:1789 (m)

I motionen anförs följande allmänna synpunkter på äktenskapet.

Det moderna samhället ställer stora krav på solidaritet och gemensamt
ansvarstagande människor emellan. Familjestrukturen har förändrats
från det agrara samhället, där familjen fungerade både som arbetsgrupp
och utbildningsgrupp för det arbete som gav familjen dess
försörjning, till dagens industriella samhälle där makarnas arbete till
största delen är förlagt utom hemmet och där samhället tagit över
många av de uppgifter som tidigare åvilade familjen. Detta har för
många människor medfört konflikter och svårigheter.

Vi människor har ett oförminskat behov av känslomässig gemenskap

LU 1973: 20

med dem som står oss nära. Särskilt betydelsefullt är det att barnen får
växa upp i en hemmiljö som präglas av trygghet och ansvarstagande.
Den naturliga familjebildningen inom äktenskapets ram där man och
kvinna förenas i en livslång gemenskap är och kommer säkerligen att
förbli den dominerande formen för sammanlevnad människor emellan.
Betydelsen av stabilitet och sammanhållning inom primärgruppen, familjen,
har blivit alltmer framträdande ju snabbare samhället förändras.

Den gemenskap på vilken äktenskapet bygger har sin grund i parternas
vilja till ömsesidigt ansvarstagande och deras insikt om äktenskapets
etiska innebörd. I äktenskapets regelsystem ligger också en anvisning om
makarnas skyldigheter mot varandra och barnen. Dessa regler fyller
även funktionen att skydda den svagare parten och dess intressen. Inte
minst barnen har sitt skydd inom äktenskapet.

Det kan förefalla som om unga människor i dag till en del är kritiska
mot det traditionella äktenskapet. De väljer att flytta ihop och bo
tillsammans utan det yttre äktenskapsbandet men ofta med bevarandet
av viljan att höra samman och kravet på trohet gentemot den andra
parten. Antalet ingångna äktenskap var i vårt land 1965 ca 61 000 och
1972 ca 38 500. Till en del kan möjligen denna nedgång i antalet ingångna
äktenskap tas som uttryck för ungdomens vilja att stå utanför
ett regelsystem över huvud taget. I helt övervägande grad måste dock
utvecklingen ha sin orsak i att ungdomen blivit alltmer medveten om att
skatte- och sociallagstiftningen är utformad så, att äktenskapet i många
fall diskrimineras. Detta har också påpekats av åtskilliga remissinstanser
vid behandlingen av familjelagssakkunnigas betänkande ”Familj och
äktenskap”. Vi beklagar den utveckling som skett inom skatte- och
sociallagstiftningen. För att äktenskapet även framgent skall bevaras
som den normala och naturliga formen för familjebildning måste lagstiftningen
också på angränsande områden utformas så att denna målsättning
befrämjas.

En annan märkbar tendens i dagens samhälle är en allmän förskjutning
i tänkesättet inför äktenskap och äktenskapsliknande förbindelser.
Den enskildes frihet betonas allt oftare, vilket bl. a. baseras på en ändrad
rollfördelning mellan man och kvinna i samhället och äktenskapet.

I direktiven till utredningen anges att äktenskapets betydelse som
trygghetsfaktor minskat. Detta påstående är endast delvis sant. En ny
form av arbetsgemenskap har medfört ett betydligt friare synsätt på
mannens och kvinnans arbetsuppgifter. Inte minst har utvecklingen mot
en starkt stigande kvinnlig förvärvsverksamhet bidragit därtill. Denna
utveckling har givetvis inneburit att äktenskapets betydelse som ekonomisk
trygghetsfaktor minskat. Dock har de starkt stigande vårdkostnaderna
kommit att innebära att den naturliga familjerollen får en
ökande betydelse. Dessutom har samhällets snabba omdaning och den
ökade otryggheten medfört ett tilltagande behov av familjegemenskap.

LU 1973: 20

Denna gemenskap har givetvis behov av att inordnas under ett regelsystem.
Enligt direktiven till familjelagssakkunniga bör detta regelsystem
i första hand syfta till ”ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar
för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga”. Även
om detta är en målsättning som vi delar kan den aldrig helt förverkligas.
Lagstiftningen bör därför vara så utformad, att den stöder den
enskilda människan i hennes situation och löser de problem som kan
uppkomma i samlivet parterna emellan. En sådan lagstiftning får inte
syfta till att mjuka upp de förpliktelser som är förbundna med äktenskap,
vilket vi anser är fallet med direktivens riktlinjer, utan bör syfta
till att stärka gemenskapen makar emellan och hjälpa dem med uppkommande
svårigheter.

Det mest allvarliga i den nuvarande utvecklingen är just benägenheten
att uttunna den enskildes förpliktande ansvar i en förbindelse. Det
gäller ju alltid två människor — med barn i familjen är det tre eller fler.
I ett sammanhang där en människa träder in i gemenskap med andra
och där ett personligt ansvar måste tas, kan det inte finnas någon absolut
frihet för den enskilde. Äktenskap och familj måste få förbli en
förpliktande gemenskap.

I proposition 1973: 32 anför statsrådet: ”Det är enligt min mening av
största betydelse att människornas frihet att själva utforma sitt personliga
liv, att välja samlevnadsform och att bestämma de etiska normer
som skall gälla för deras familjeliv respekteras.” Enligt vår uppfattning
får detta inte innebära att samhället fråntar sig rätten att skapa och bibehålla
normer. Ingen samhällsbildning kan stå fri från de lärdomar
erfarenheten givit, och all erfarenhet tyder i dag på att ju mer samhället
frånsäger sig ansvaret för människors samlevnadsregler inom olika
områden, ju större blir villrådigheten och osäkerheten hos den enskilda
människan. Vi anser det därför vara angeläget att slå vakt om,
inte en föråldrad familjestruktur, men däremot om den bärande grunden
för familjens liv under förändrade sociala villkor — nämligen gemenskapen
mellan individerna, det skapande samspelet mellan två likvärdiga
och jämställda individer.

Motionen 1973:1791 (c)

I motionen anförs följande allmänna synpunkter på äktenskapet.

Det förslag till ändringar i äktenskapslagstiftningen, som lagts fram i
propositionen, har föregåtts av en livlig debatt. Detta har i och för sig
varit både naturligt och önskvärt med hänsyn till frågornas stora betydelse
för de enskilda människorna. Tyvärr har emellertid debatten i
stor utsträckning kommit att präglas av oklarhet. Vittsyftande och oklara
reformtankar har ventilerats och uppväckt stridigheter inte bara i
vår politiska debatt utan också på det nordiska planet. Handläggningen
har emellertid kommit att präglas av den ena reträtten efter den andra.

LU 1973: 20

Redan då familjelagssakkunniga lade fram sitt betänkande 1972, fann
man att ett betydande mått av enighet hade blivit möjligt att uppnå.
Centerns representant bland de sakkunniga fann sig dock nödsakad att
reservera sig på ett par punkter och att i ett särskilt yttrande utveckla
sin principiella syn på frågorna. Då propositionen nu föreligger, kan
man med tillfredsställelse notera att flera av dessa synpunkter blivit
beaktade.

Mot bakgrunden av den oklarhet som förekommit om intentionerna
med reformarbetet är det emellertid angeläget att utveckla och klargöra
en principiell syn på de behandlade frågorna. I allt väsentligt är det
härvid möjligt att knyta an till centerrepresentantens särskilda yttrande
till familjelagssakkunnigas betänkande.

Till en början bör det slås fast att ett klart reformbehov föreligger.
Giftermålsbalken har utan större ändringar varit gällande ett drygt
halvsekel. En allmän översyn av lagstiftningen är påkallad av förändringar
i samhället och i människomas levnadsförhållanden och värderingar.

Vid en närmare prövning av propositionens förslag träder frågan om
äktenskapets ställning i förgrunden. Direktiven för familjelagssakkunniga
är oklara i detta viktiga avseende. Det framhålls att familjegemenskap
inom äktenskapets ram fortfarande är den naturliga samlevnadsformen
för det helt övervägande flertalet människor. Samtidigt anges
emellertid som riktmärke för en ny lagstiftning, att den så långt som
möjligt bör vara neutral i förhållande till olika samlevnadsformer. Vad
som närmare avsetts med dessa uttalanden har varit oklart. De allmänna
resonemangen i familjelagssakkunnigas betänkande har inte skingrat
denna oklarhet på ett tillfredsställande sätt. Inte heller föredragande
statsrådets uttalanden i propositionen är till fyllest.

Oklarheten i den centrala fråga som här berörts har ingett farhågor
från skilda håll. Den får ses som en huvudanledning till att debatten
speglat större motsättningar än som kommit till synes då de konkreta
reformfrågorna behandlats. Det framstår därför som i hög grad angeläget
att slå fast vissa principiella synpunkter. Detta kan ske i direkt
anslutning till vad centerns representant i familjelagssakkunniga anfört
i sitt särskilda yttrande.

Vi har alltjämt anledning att slä vakt om äktenskapet som den lagligt
skyddade, principiellt livsvariga gemenskapen mellan man och
kvinna och om hemmet som den självklara miljön för de ungas fostran.
Givetvis bör emellertid lagstiftningen präglas av vidsyn och tolerans
mot skilda åskådningar.

Det har i skilda sammanhang anförts att familjestabiliteten fått en
minskad betydelse till följd av samhällsutvecklingen. Detta är riktigt
i så måtto som samhället påtagit sig ansvar för flera uppgifter som i

LU 1973: 20

äldre tid åvilade familjerna. Detta får emellertid inte skymma blicken
för att familjestabiliteten har ett grundläggande värde både för de enskilda
människorna och för samhället. Man kan rent av hävda, att detta
värde har ökat som en följd av utvecklingen i stort. Samhällets snabba
förändringar, urbaniseringen och befolkningsomflyttningarna, den ökade
stressen och den i många avseenden försämrade miljön m. m. har
medfört att en trygg familjegemenskap fått en särskild betydelse för de
enskilda människorna.

Den nämnda samhällsutvecklingen, som bl. a. lett till att flergenerationsfamiljen
försvunnit och efterträtts av den lilla kärnfamiljen, har
ökat påfrestningarna på föräldrarna. Arbetsmarknadens krav har också
bidragit till att öka trycket på individen och har ofta lett till att föräldrarna
inte orkat ägna barnen den tid och det intresse som är nödvändigt
för deras utveckling till harmoniska individer. Familjegemenskapen
och de äktenskapliga relationerna har kommit i kläm i den allmänna
prestations- och konsumtionsjakten.

För att slå vakt om familjen måste man därför genom familjepolitiska
åtgärder och genom dämpning av kraven på individen från samhällets
och arbetsmarknadens sida skapa grundläggande förutsättningar
för en fungerande familjegemenskap.

Äktenskapslagstiftningen skall med sitt regelsystem bidra till att ge
stabilitet i samlevnaden genom att makarnas inbördes relationer i ekonomiska
och andra avseenden liksom deras gemensamma ansvar i förhållande
till barnen klargöres.

I detta avseende skiljer sig äktenskapet från andra former av samlevnad.
Avsaknaden av ett regelsystem kan av många uppfattas som
positivt, men det visar sig ofta att det leder till en högre grad av otrygghet
och att bristen på regler i sig skapar svårlösta konflikter, inte minst
i samband med upplösning av samlevnaden. Vid en sådan upplösning
saknar ofta den ekonomiskt svagare parten möjlighet att hävda sina
intressen, hur befogade de än kan vara. Varje instrument saknas för
att mellan parterna utjämna de negativa följderna av upplösningen.

Den rättsliga regleringen av samlevnad i äktenskapets form bidrar
till att skydda den svagare parten och till att skapa en ökad stabilitet
i familjelivet.

Tanken på neutralitet mellan samlevnadsformer kan sålunda inte
accepteras utan viktiga reservationer och preciseringar. Enligt vår mening
har denna tanke sin största betydelse på andra lagstiftningsområden
än det nu aktuella. Inom familjerätten i trängre mening bör äktenskapet
prioriteras av skäl som vi här anfört, men inom annan lagstiftning
är det riktigt att sträva efter neutralitet till olika samlevnadsformer.
Främst kommer skatte- och sociallagstiftningen i blickfältet. Det
har i olika sammanhang framhållits att både skattesystemet och olika

LU 1973: 20

slag av ekonomiskt samhällsstöd fått sådan utformning att makar i
äktenskap kan vara sämre ställda än samboende ogifta. Detta kan inte
accepteras. Vi vill inte förorda att äktenskapet prioriteras i dessa sammanhang,
men skatte- och sociallagstiftningen bör vara neutral, och
någon diskriminering av äktenskapet får icke förekomma. Vi noterar
att föredragande statsrådet, samtidigt som han avvisar kritiken som
obefogad, dock funnit anledning att principiellt uttala sig för neutralitet
i lagstiftningen på här berörda områden, om än inte med den bestämdhet
som varit önskvärd.

Det är inte möjligt att i detta sammanhang gå närmare in på frågor
om skatte- och sociallagstiftning. Vi vill emellertid framhålla att det
framstår som en både naturlig och angelägen uppgift för familjelagssakkunniga
att i det fortsatta arbetet klarlägga förhållandena i här berörda
avseenden.

En annan fråga av grundläggande betydelse, som diskuterats mycket
i detta sammanhang, gäller om äktenskapslagstiftningen bör ge uttryck
för några samlevnadsetiska värderingar. Familj elagssakkunniga ville
utmönstra alla lagregler som ger uttryck för sådana värderingar. Så
långt kan denna strävan utan vidare godtas som alla regler, som knyter
rättsliga sanktioner av skilda slag till avvikelser från etiska normer, bör
utgå. Man bör sålunda avskaffa regler om skadestånd för kränkning av
medparten, om beaktande av vem som skall anses ha skulden till skilsmässa
vid prövning av frågor om underhåll eller vårdnad av barn i
vissa fall osv. En annan sak är om inte giftermålsbalken alltjämt bör
ge ett visst uttryck för allmänt accepterade samlevnadsetiska värderingar.
Som centerrepresentanten bland de sakkunniga framhöll kan

5 kap. 1 §, som utsäger att makar är skyldiga varandra trohet och bistånd
och att de skall i samråd verka för familjens bästa, ses som ett
enkelt uttryck för vad flertalet människor upplever som centralt för
familjegemenskapen. Vi noterar därför med tillfredsställelse att departementschefen
frångått de sakkunnigas förslag på denna punkt och
föreslår att 5 kap. 1 § bibehålls.

Motionen 1973:1793 (vpk)

I motionen framförs följande ”allmänna bedömningar” samt synpunkter
på ”samlevnadslagstiftningen”.

En växande klyfta finns sedan länge mellan gällande familjerätt och
den samhälleliga verkligheten. Nya tendenser har gjort sig gällande i
människornas sociala roller och inbördes relationer. En familjerättslig
reform har blivit närmast tvingande.

I så måtto svarar propositionen mot ett i högsta grad angeläget behov.
Att beklaga är emellertid såväl det oberättigat långa dröjsmålet med
reformen som dess ofullständighet. Det ena har skapat onödiga pro -

LU 1973: 20

blem, det andra kommer tyvärr att konservera åtskilliga av dessa. Man
bör särskilt notera de reträtter som på flera punkter i propositionen
görs i förhållande till den bakomvarande statliga utredningen.

Socialt sett genomgår det borgerliga samhället tre faser. I den första
kvarstår trycket av den agrarfeodala karaktären i familjerelationerna.
I mellanstadiet stabiliseras en utpräglad cellfamilj, med betydande formalrättsliga
garantier för kvinnan, men samtidigt med strängt genomförda
könsroller. I slutstadiet bryter individens krav alltmer igenom
familjesituationens. Könsrollerna börjar upplösas, ett mångsidigare och
friare system av mänskliga relationer växer fram.

Gällande svenska familjerätt är förankrad i det borgerliga samhällets
mellanstadium. Verkligheten har hunnit till slutstadiet. I ett läge med
eftersläpande rättslig överbyggnad kan staten handla efter två alternativa
linjer. Den kan i efterhand justera de mest påtagliga eftersläpningarna.
Den kan med en avancerad rättsreform som hjälpmedel driva på
upplösning av könsroller och aktivt befordra tolerans och jämlikhet i
mänskliga relationer. Propositionen kunde ha blivit ett exempel på det
senare men har tyvärr närmast blivit ett exempel på det förra.

Vpk:s riksdagsgrupp erkänner den progressiva tendensen i flera av de
föreslagna lagändringarna. Men genom sin ofullständighet kommer de
snabbt att skapa nya eftersläpningar i lagstiftningen. Ett mer konsekvent
grepp på problemen är befogat och nödvändigt. Vi lämnar
i motionen vissa synpunkter på dessa problem. Förslag till nya lagtexter
bifogas.

En ny syn på samlevnadsfrågorna är nödvändig. Detta motiverar att
man inte nöjer sig med justeringar i gällande bestämmelser. En ny tidsenlig
grundval bör skapas. Principerna härför kan anges sålunda:

Äktenskapsbegreppet bör i lagen ersättas med begreppet samlevnad.
Formerna för samlevnads ingående och upplösning bör förenklas och
avdramatiseras. Vi föreslår för framtiden en konstruktion med registrerad
samlevnad. Vigseln ersätts med registrering. Vigselförfarandet blir
en enskild, frivillig angelägenhet.

I många existerande äktenskap är man kanske inte beredd att övergå
till den nya typen av samlevnad. Dessa äktenskap bör i fortsättningen
kunna förbli reglerade av 1920 års giftermålsbalk, inklusive ändringar
däri. Parterna i sådana äktenskap bör emellertid beredas möjlighet att
frivilligt övergå till den nya formen av registrerad samlevnad. Detta
betyder att inga nya äktenskap kan ingås med utgångspunkt i 1920 års
lag. Man påtvingar å andra sidan inte parterna i existerande äktenskap
en ny samlevnadsform. Det gamla äktenskapet försvinner automatiskt
som rättsform med den nuvarande vuxengenerationen.

Även de sexuellt avvikande bör ges möjlighet att använda den registrerade
samlevnaden som en rättslig form för en tvåpartsrelation. För
den sociala toleransen och förståelsen är det av vikt att staten formellt

LU 1973: 20

fastslår detta. Dylika fall bör alltså inrangeras i lagstiftningen på samma
villkor som andra tvåpartsförhållanden.

Icke registrerad samlevnad kommer att finnas vid sidan av den registrerade.
Barnen i sådan samlevnadsform bör stå under föräldrarnas
gemensamma vårdnad. Då det gäller tvåpartsförhållanden bör vid separation
samma regler gälla beträffande eventuell gemensam bostad
samt vårdnad av barn som gäller i fråga om registrerad samlevnad.
Samlevnad mellan flera parter än två är en ny och f. n. relativt ovanlig
form. I regel består den av en kombination av tvåpartsförhållanden med
ensamstående, eller av flera ensamstående. Gruppkollektiv av denna typ
upplevs av medlemmarna, inte minst de ensamstående, som ett positivt
stöd. De innehåller dock samtidigt mycket av konfliktstoff och komplikationer.
Det är för tidigt att socialt värdera dem. En rättslig reglering
ställer sig också svår. Staten bör erkänna själva existensen av sådana
samlevnadsformer men inte rättsligt reglera dem. Lämpligast är att
parterna själva får reglera formerna genom överenskommelser. Av värde
kan vara att parterna får möjlighet att hos rätten deponera dokument
som reglerar rättsrelationerna dem emellan. Denna möjlighet bör för
övrigt gälla all icke registrerad samlevnad.

Egendomsrelationerna mellan två parter i en samlevnad bör ändras i
riktning mot större individuell självständighet. Gemensam bör endast
sådan egendom vara, som parterna under samlevnaden eller i anslutning
därtill för gemensamt behov förvärvat, övrig egendom bör vara enskild.
För äktenskap enligt 1920 års lag bör dock denna lag kvarstå som egendomsrättslig
grund.

Ifrågasatt diskriminering av äktenskapet

Med anledning av en av herr Burenstam Linder (m) den 10 november
1972 framställd interpellation 1972: 217, vari frågades vilka åtgärder
statsrådet Odhnoff önskade vidta för att undanröja den omfattande
ekonomiska diskriminering som i skatte- och sociallagstiftningen träffar
äktenskapet som samlevnadsform, lämnade statsrådet den 8 december
1972 (protokollet nr 135 § 4) följande svar.

Det är inte riktigt att generellt påstå att äktenskapet diskrimineras i
skatte- och sociallagstiftningen. Det finns situationer då det är förmånligare
att vara gift, och det finns situationer då det är förmånligare att
vara ogift.

Vid jämförelsen mellan gifta och ogifta måste man i första hand skilja
mellan människor med och utan barn.

Jag skall först behandla äktenskapets rättsverkningar för barnlösa
sammanboende. Låt oss alltså börja med det fallet att det är två unga
människor utan barn som flyttar ihop och som funderar på om de skall
gifta sig eller inte. Vad har en vigsel för inverkan på deras ekonomi?

För de sammanboendes inbördes ekonomiska förhållanden har en
vigsel relativt stor betydelse. De får underhållsskyldighet mot varandra,

LU 1973: 20

de får giftorätt i varandras egendom om de inte har äktenskapsförord, de
ärver varandra om de inte har några bröstarvingar osv.

Det är emellertid inte dessa familjerättsliga verkningar som interpellanten
tar sikte på utan verkningarna i fråga om skatter och sociala
förmåner. För makarnas skatt har vigseln i vanliga fall ingen större
betydelse. Det vanliga är ju att båda två är löntagare och att de fortsätter
att förvärvsarbeta även efter det att de flyttat ihop. Äktenskapet medför
då endast vissa smärre verkningar på skattesidan. Förmånligt är att de
som gifter sig kan få högre avdrag i vissa fall från inkomst av kapital och
i fråga om försäkringspremier. Vidare kan en gift person utnyttja makens
outnyttjade avdrag för underskott och förlust. Negativt är att makars
eventuella arbetsfria inkomster (B-inkomster), om de överstiger avdragen
från dessa inkomster, läggs på toppen av den högre arbetsinkomsten.
Vidare sambeskattas de gifta i fråga om förmögenhet, vilket emellertid
har betydelse bara om deras sammanlagda förmögenhet är över 150 000
kronor. Ett väsentligt skäl för dessa regler är att det ur kontrollsynpunkt
är svårt att ha en individuell beskattning av kapitalinkomster och förmögenhet,
alltså just för att undvika den ”mygelekonomi” som Burenstam
Linder anser att vi uppmuntrar. Men dessa skatteregler, där äktenskapet
har betydelse, gäller som synes detaljer och de slår i båda
riktningarna. Att de skulle ha någon betydelse för benägenheten att gifta
sig är svårt att tro.

I fråga om de sociala förmånerna är det i regel fördelaktigt för två
samboende barnlösa löntagare att gifta sig. De får ett bättre riskskydd i
vissa avseenden än om de levde tillsammans utan vigsel. Hustrun börjar
bygga upp en rätt tili änkepension från folkpensioneringen och från ATP.
Dör hustrun vid ett olycksfall i arbetet kan mannan få änklingslivränta.
Om mannen gör värnpliktstjänstgöring har hustrun större möjligheter
att få familjebidrag.

Vad jag nu sagt gäller det vanligaste fallet, nämligen att båda makarna
är löntagare.

Om endast en av parterna har inkomster medför oftast ett äktenskap
betydande fördelar jämfört med samboende utan äktenskap. Den förvärvsarbetande
maken får nämligen — som en direkt följd av vigseln —
ett avdrag på 1 800 kronor från inkomstskatten. Detta avdrag från den
uträknade skatten, som infördes vid avskaffandet av sambeskattningen år
1971, innebär en betydande förmån för gifta, jämfört med ogifta som
bor tillsammans. En annan förmån för gifta samboende med bara en
förvärvsarbetande, en förmån som alltså i detta fall beror av civilståndet,
är hemmamakeförsäkringen inom sjukförsäkringen. Försäkringen ger
make som saknar förvärvsinkomst en grundsjukpenning vid sjukdom på

6 kronor per dag utan att han eller hon behöver betala någon avgift för
detta. Hemmamake har också möjlighet att teckna frivillig sjukpenningförsäkring.

Om en av makarna studerar vid universitet, högskola eller liknande,
kan vigseln ha en negativ inverkan på ekonomin under förutsättning att
den andre maken har inkomster. Den studerande makens rätt till studiemedel
kommer nämligen då att bli beroende av andra makens inkomst.
Även när det gäller återbetalningsskyldighet för studiemedel har makens
inkomst betydelse.

Vidare kan vigsel medföra s. k. faktisk sambeskattning för jordbrukare
och rörelseidkare, vilket under vissa förhållanden kan vara en nackdel
med hänsyn till att lön till medhjälpande make inte kan dras av vid

LU 1973: 20

beskattningen. 1972 års skatteutredning har i uppdrag att pröva frågan
om någon form av individuell beskattning även i dessa fall.

För ålders- eller förtidspensionärer utan barn kan ett giftermål medföra
ekonomiska nackdelar. Folkpensionen är nämligen större för
ensamstående pensionär än för vardera av två gifta samboende pensionärer.
Gifta pensionärer kan också få en något högre skatt på ATP-pension
och andra sidoinkomster jämfört med två pensionärer som bor
tillsammans utan att vara gifta. Pensionssystemet i sin helhet kan dock
med hänsyn till främst änkepensionerna inte anses diskriminera äktenskapet.
Det bör också redan här påpekas att ogifta samboende pensionärer
som har eller har haft barn tillsammans eller tidigare varit gifta med
varandra jämställs med gifta i fråga om bl. a. folkpensionens storlek.

Sammanfattningsvis kan man konstatera följande beträffande äktenskapets
inverkan på skatt och bidrag för två barnlösa sammanboende.
För två löntagare är återverkningarna på skattesidan normalt obetydliga,
medan på den sociala sidan riskskyddet förbättras i vissa avseenden.
Om en av makarna saknar inkomst medför äktenskapet i regel betydande
fördelar, främst en skattelindring på 150 kronor i månaden och rätt
till grundsjukpenning vid sjukdom. Rätten till änkepension har också
störst betydelse för denna familjetyp. För pensionärer, jordbrukare och
andra egna företagare samt dem som uppbär eller har uppburit studiemedel
kan giftermålet betyda minskade förmåner eller ökade skyldigheter.

Äktenskapet kan således ha såväl positiva som negativa verkningar i
fråga om skatter och förmåner. Man kan få en uppfattning om var
tyngdpunkten ligger genom följande kostnadsberäkningar. Att jämställa
gifta och ogifta pensionärer beträffande pensionens storlek, rätt till
kommunala bostadstillägg, barntillägg m. m. skulle kosta omkring 500
miljoner kronor. Att slopa prövningen av rätt till studiemedel mot makes
inkomst skulle medföra ökade statsutgifter med drygt 100 miljoner
kronor, varav dock huvuddelen skulle återbetalas i framtiden. Merskatten
på grund av regeln om sammanläggning av makars arbetsfria inkomster
kan uppskattas till i runt tal 50 miljoner kronor. Mot dessa
650 miljoner kronor står värdet av 1 800-kronorsavdraget på skatten,
vilket beräknats till ca 1 500 miljoner kronor, grundsjukpenningen till
hemmamake värd ca 75 miljoner kronor, och änkepensionerna från
folkpensioneringen och ATP, tillsammans värda närmare 800 miljoner
kronor, dvs. totalt ca 2 350 miljoner kronor i värde för de förmåner
som äktenskapet kan medföra. Det är alltså ingen tvekan om att äktenskapets
förmånliga verkningar i fråga om skatt och sociala förmåner
allmänt sett väger betydligt tyngre än dess negativa verkningar.

Det bör påpekas att de summor jag här angett för värdet av olika
förmåner avser förmånernas värde för såväl barnfamiljer som barnlösa.
Det är emellertid i flertalet fall endast för barnlösa sammanboende som
civilståndet har betydelse i fråga om dessa förmåner.

Låt mig nu gå över till att besvara frågan om vilken betydelse
civilståndet har för två människor som sammanbor och har barn
tillsammans.

Svaret är att civilståndet har ännu mindre betydelse för dem än för de
barnlösa. Huvudregeln i såväl skatte- som sociallagstiftningen är nämligen
den att med gifta jämställs de som har varit gifta eller som har eller
har haft barn tillsammans. När kontrahenterna har barn tillsammans
bortfaller därför flertalet av de skillnader som beror på civilstånd och

LU 1973: 20

som förekommer för samboende utan barn. 1 800-kronorsavdraget på
skatten tillkommer således alla barnfamiljer där en av makarna saknar
inkomst, oberoende av civilstånd. Grundsjukpenningen till hemmamake
och änkepension från folkpensioneringen likaså. Folkpensionsbeloppet
för gifta pensionärer tillämpas också för samboende ogifta pensionärer
som har eller haft barn tillsammans. Och denna likabehandling gäller
också för de nya förmåner som kan tillkomma till följd av barnen —
förvärvsavdrag, bostadstillägg till barnfamiljer, studiehjälp m. m. Vidare
gäller i alla dessa sammanhang att gifta som lever åtskilda räknas som
ensamstående.

Såväl skattereglerna som flertalet regler om sociala förmåner har alltså
den innebörden att ogifta samboende med gemensamma barn jämställs
med gifta samboende och att gifta som inte sammanbor räknas
som ensamstående. Det är med andra ord inte civilstånd utan samboende
och förekomst av barn som är avgörande. Det finns bara två undantag
av större praktisk betydelse från denna huvudregel. Det ena undantaget
är att rätt till änkepension från ATP kan grundas endast genom
äktenskap. Det andra undantaget är studiemedelssystemet, där vigsel
kan ha betydelse för rätt till studiemedel, rätt till barntillägg och återbetalningsskyldighet
för studiemedel och där det inte finns någon regel
att med gifta jämställs ogifta samboende med gemensamt barn. I det
avseendet kan det alltså vara en nackdel att gifta sig. Här finns emellertid
ett förslag från studiemedelsutredningen att en sådan regel skall införas.

Inte heller denna genomgång tycks ge någon grund för påståendet att
äktenskapet diskrimineras. Bortsett från de undantag jag nämnt har det
ingen nämnvärd betydelse för reglerna om skatt och sociala förmåner
om föräldrar som sammanbor gifter sig eller inte. På motsvarande sätt
har det ingen stor betydelse från dessa reglers synpunkt om de som gift
sig formellt upplöser sitt äktenskap. Det avgörande är om de flyttar
ifrån varandra. Då behandlas de som ensamstående oavsett formellt
civilstånd. Jag saknar i interpellationen denna skiljelinje. En stor del av
de exempel som nämns på försämringar vid giftermål — lägre bostadstillägg,
högre daghemsavgift osv. — är följder av föräldrarnas samboende,
inte av deras civilstånd.

Vad som i interpellationen framställs som nackdelar med ett giftermål
är i själva verket följden av det särskilda stöd som samhället ger de
ensamstående föräldrarna. De ensamstående föräldrarnas situation belyses
ingående i familjepolitiska kommitténs slutbetänkande. Materialet
visar klart att enförälderfamiljema genomsnittligt har mycket låga
inkomster och att de ofta har en mycket pressad ekonomisk situation.

Enförälderfamiljema får i relativt stor omfattning del av inkomstprövade
förmåner som bostadstillägg, men det beror inte på att äktenskapet
diskrimineras utan på att dessa familjer har låga inkomster. Det stöd de
får är motiverat dels av att de i regel har en besvärlig ekonomisk
situation, dels — i fråga om bidragsförskott och barnpension — av att
det behövs en ersättning när den andra förälderns försörjningsinsats för
barnet bortfaller.

Vi vet av familjepolitiska kommitténs undersökningar att många
ensamstående föräldrar i verkligheten sammanbor med någon under
äktenskapsliknande former. Kommittén fann ca 144 000 ensamstående
föräldrar efter civilstånd. Siffran sjönk till ca 90 000 om man räknade
bort dem som enligt egna uppgifter sammanlevde med någon under

LU 1973: 20 63

äktenskapsliknande former. Av de drygt 50 000 sammanboende var det
stora flertalet sådana ogifta mödrar som levde samman med barnets
fader. Och dessa familjer behandlas som nämnts som gifta enligt såväl
skatteregler som flertalet bidragsregler.

Det finns emellertid också en grupp samboende som inte är gifta, som
inte har gemensamma barn och där den ene — eller båda — har vårdnaden
om barn som inte är parets gemensamma barn. Sådana personer
får i regel en försämring om de gifter sig eller utan att gifta sig får barn
tillsammans. Men det rör sig möjligen om 1 procent av alla barnfamiljer.
Och svårigheten med att gå efter annat än civilstånd i dessa fall är
uppenbar. Man kan ju inte utgå från att alla som bor i samma bostad
skall betraktas som gifta. Att avgöra om ”samlevnad under äktenskapsliknande
former” föreligger när parterna inte har gemensamma barn är
svårt och skulle medföra ett omfattande intrång i den personliga integriteten.

Denna svårighet att kontrollera om personer lever under former som
innebär att de borde likställas med gifta uppmärksammas också i
interpellationen. Det förefaller som om interpellanten tror att lagstiftningen
ger valfrihet för ett par sammanboende att ange om de vill
behandlas som gifta eller ej. Så är inte fallet. Jag vill påpeka att det inte
är ”mygel”, som sägs i interpellationen, utan skattebedrägeri att i
deklarationen lämna felaktig uppgift om exempelvis samboende för att
få lindrigare skatt. Det är inte heller ”mygel” utan brottsligt förfarande
att lämna felaktig uppgift för att exempelvis få högre bostadstillägg.

Jag vill avsluta denna genomgång med följande summering. Samhället
bör så långt möjligt vara neutralt i förhållande till olika samlevnadsformer.
Det är därför i princip önskvärt att skatte- och sociallagstiftningen
utformas så att den varken gynnar eller missgynnar äktenskapet i
förhållande till andra former för samlevnad. Stödet till barnfamiljerna
bör knytas till barnen och inte till civilståndet. I huvudsak uppfyller
gällande regler detta krav. Övergången till en i princip individuell
beskattning innebär ett väsentligt steg i denna riktning. I de fall då
civilståndet fortfarande har betydelse ligger tyngdpunkten på regler som
gynnar äktenskapet.

Det finns grupper av ensamstående vårdnadshavare vilkas förmåner
ibland kan väsentligt minskas genom giftermål. Men det är en nödvändig
följd av att man ger ett särskilt stöd till enförälderfamiljerna. Det
allvarliga med interpellantens resonemang är just att han i realiteten —
kanske omedvetet — riktar ett angrepp på samhällets stöd till enförälderfamiljema.
Vi vet att det bland enförälderfamiljerna finns många
som har en mycket pressad ekonomisk situation. Det gäller särskilt
yngre ogifta mödrar samt hemskilda och frånskilda mödrar. Jag är inte
beredd att pruta på kravet att ge ett särskilt stöd åt dessa grupper.

Herr Burenstam Linder frågar också om jag vill verka för att enhetliga
och klara bestämmelser utarbetas rörande gränsdragningen mellan
gifta och ogifta i dessa avseenden samt om jag vill medverka till att
dessa problem rörande äktenskapets rättsverkningar blir föremål för
offentlig utredning, exempelvis genom familjelagssakkunnigas försorg.

Av vad jag sagt framgår att jag inte delar interpellantens uppfattning
att det förekommer en omfattande diskriminering av äktenskapet i
skatte- och sociallagstiftningen. Flera av de regler där civilståndet har
betydelse är under prövning av utredningar eller i departementen med
anledning av framlagda utredningsförslag. Önskemålet att bestämmel -

LU 1973: 20

serna är klara och enhetliga bör i vanlig ordning beaktas i utredningsarbetet
och tillämpningen.

Familjelagssakkunniga kominer i sitt fortsatta utredningsarbete att ta
upp äktenskapets ekonomiska rättsverkningar i förhållandet mellan
makarna. De sakkunniga gör en översyn av lagarna på familjerättens
område, dvs. i första hand giftermålsbalken, föräldrabalken och ärvdabalken.
Familjelagssakkunniga har inte i uppdrag att komma med
förslag till materiella ändringar i skatte- och sociallagstiftningen. Väsentligt
är att direktiven för familjelagssakkunniga, liksom de sakkunniga
själva i sitt första betänkande, slår fast samma princip som jag här
hävdat, nämligen att lagstiftningen så långt möjligt bör vara neutral i
förhållande till olika samlevnadsformer.

Beträffande den debatt som följde på interpellationssvaret hänvisar
utskottet till riksdagens protokoll 1972: 135 § 4.

Nordiska rådets uttalanden om den nordiska äktenskapslagstiftningen

Stort intresse har alltsedan 1969 knutits till ett medlemsförslag om
nordisk äktenskapsrätt, väckt av bl. a. fru Segerstedt Wiberg. I förslaget
hemställdes att rådet måtte rekommendera regeringarna i de
nordiska länderna att eftersträva fortsatt likformighet i ländernas äktenskapslagstiftning
på så sätt att behövliga revisioner sker i nära samarbete
och med enhetlighetens bevarande. Förslaget hade väckts mot
bakgrund av att i Sverige sakkunniga tillkallats för att verkställa en
utredning angående den familj erättsliga lagstiftningen och en motsvarande
utredning aviserats i Danmark. Förslagsställarna uttalade farhågor
för att den enhetlighet som uppnåtts på äktenskapslagstiftningens
område i de nordiska länderna ej längre skulle kunna bibehållas.

Juridiska utskottet hade under sin tidigare behandling av förslaget noterat
att kommittéer angående familjerättslagstiftningen, särskilt äktenskapslagstiftningen,
hade tillsatts eller skulle tillsättas i Danmark, Finland
och Sverige, att från norsk sida arbetet skulle följas med en observatör
samt att kommittéarbetet skulle ske i nära samarbete. Utskottet
hade därför beslutat avvakta resulatet av kommittéernas arbete.

Juridiska utskottet tog upp förslaget för slutlig behandling vid sitt
januarimöte 1973 trots att de danska och finländska betänkandena ännu
ej avgivits. I betänkandet framhöll utskottsmajoriteten bl. a. att det enligt
utskottets uppfattning svårligen kan förenas med Helsingforsöverenskommelsens
klara målsättning att man i ett enskilt land ensidigt söker
genomföra principiella ändringar av äktenskapslagstiftningen, som genom
många år har ansetts som en av de väsentligaste delarna i den nordiska
rättsgemenskapen. Det noterades att i det svenska delbetänkandet
så gott som helt saknades hänsynstagande till den nordiska rättsenheten
på området i fråga. De mycket detaljerade direktiven till den svenska
kommittén omöjliggjorde nästan också förhandlingar om lagbestämmel -

LU 1973: 20

semas utformning. Enligt utskottsmajoriteten borde det företas en längre
gående undersökning av möjligheterna att bevara rättsenheten innan
man framlade lagförslag i något av de nordiska länderna. En minoritet
(herrar Adamsson och Hermansson) föreslog i en reservation en rekommendation
till regeringarna att i det fortsatta arbetet på äktenskapsrättens
område, särskilt vad avser äktenskapets ekonomiska rättsverkningar,
sträva efter att uppnå så stor rättslikhet som möjligt.

Vid rådets session i Oslo den 17—21 februari 1973 beslöt rådet efter
hemställan från rådets socialdemokratiska representanter att återförvisa
förslaget till förnyad behandling i utskottet. Enighet kunde emellertid
ej uppnås i utskottet. Utskottets majoritet fasthöll vid betänkandet från
januarimötet inklusive motiveringen för sitt ställningstagande.

En minoritet i utskottet (bl. a. herr Adamsson) (reservation nr 1)
föreslog en rekommendation av samma lydelse som majoriteten men
med en annan motivering, vari utskottet med beklagande konstaterar
att den översyn av äktenskapslagstiftningen som pågår i de nordiska
länderna för närvarande inte synes kunna leda till enhetliga regler om
äktenskapets ingående och upplösning. Alla ansträngningar borde göras
för att i framtiden knyta samman rättsenheten på detta område. De
praktiska olägenheter för de nordiska ländernas medborgare som kunde
vållas av skilda rättsregler borde överbryggas genom ändringar i
den nordiska familjerättskonventionen. I fråga om äktenskapets ekonomiska
rättsverkningar torde redan föreligga betydligt större möjligheter
att finna samlande lösningar som kunde godtas av alla de nordiska
länderna ungefär samtidigt. Därför hälsades med tillfredsställelse att
samarbetet fortsätter på detta område, där det ansågs naturligt att
eftersträva största möjliga rättslikhet.

En annan minoritet inom utskottet (bl. a. herr Hermansson) (reservation
nr 2) föreslog en rekommendation till regeringarna att snarast
möjligt genomföra ensartade lagar om samlevnadsförhållanden, varvid
medborgarnas fria rätt att bilda familjer efter sin egen önskan och i
de former de själva valt och att åter fritt upplösa dessa säkrades mot
varje form av diskriminering och fördömande och endast begränsades
av hänsynen att skydda den enskilde individen mot utnyttjande.

Utskottets förslag till betänkande och reservationerna gav anledning
till en omfattande debatt i plenarförsamlingen. Då utskottets förslag
och reservationen nr 1 hade identiskt utformade rekommendationsförslag,
fanns ej möjlighet att ställa dem mot varandra i en omröstning.
Vid den omröstning som följde röstade 54 medlemmar för utskottets
rekommendationsförslag, medan 9 medlemmar röstade för reservation
nr 2. Vid den slutliga omröstningen röstade 55 medlemmar (bl. a. herrar
Adamsson, Antonsson, Carlsson i Vikmanshyttan, Hammarberg, Helén,
Hemelius, Johansson i Jönköping, Kronmark, Mellqvist, Mundebo, fru
Nettelbrandt, fru Nilsson i Kristianstad, herr Palm, fru Skantz samt

5 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

LU 1973: 20

herr Sundman) för utskottets förslag medan 8 medlemmar (bl. a. herr
Wemer i Tyresö) röstade för reservation nr 2. Rådet antog således en
rekommendation (nr 22) till regeringarna att sträva efter en utbyggnad
av den ensartade nordiska äktenskapslagstiftningen och att undersöka
alla möjligheter att finna en gemensam tillfredsställande lösning.

Konventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering
av äktenskap

Enligt resolution av FN:s generalförsamling den 10 december 1962.
Sverige ratificerade konventionen den 29 april 1964. Vid ratifikationen
gjorde Sverige förbehåll mot artikel 1 punkt 2. Utskottet återger nedan
inledningen och artiklarna 1—3.

Inledning

De fördragsslutande staterna,

som önska, i enlighet med Förenta Nationernas stadga, främja allmän
aktning för och iakttagande av mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter för alla utan hänsyn till ras, kön, språk eller religion,

som hänvisa till att i artikel 16 i den ”Allmänna förklaringen om de
mänskliga rättigheterna” stadgas att:

”1. Fullvuxna män och kvinnor ha rätt att utan någon inskränkning
på grund av sin ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda
familj. De äga lika rättigheter vid giftermål, under äktenskap och vid
äktenskaps upplösning.

2. Äktenskap må ingås endast med de blivande makarnas fria och
fullständiga samtycke.”,

som vidare hänvisa till att Förenta Nationernas generalförsamling
genom resolution 843 (IX) den 17 december 1954 uttalat att vissa sedvänjor
samt ålderdomliga lagar och bruk ifråga om äktenskapet och
familjen voro oförenliga med de principer som återfinnas i Förenta Nationernas
stadga och den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna,

som hävda, att alla stater, inbegripet de som ha eller komma att
åtaga sig ansvar för icke-självstyrande och mandatområden tills dessa
uppnått självständighet, skola vidtaga lämpliga åtgärder för att avskaffa
dylika sedvänjor och ålderdomliga lagar och bruk bl. a. genom åvägabringande
av fullständig frihet vid val av make, fullständigt försvinnande
av barnäktenskap och bruket att unga flickor trolovas innan de uppnått
pubertetsåldern, allt under införande av erforderliga straffsanktioner,
ävensom upprättande av civilt eller annat register för registrering
av samtliga äktenskap,
hava överenskommit följande:

LU 1973: 20

Artikel 1

1. Äktenskap skall ej anses i laga ordning ingånget utan båda kontrahenternas
av fri vilja avgivna samtycke. Detta skall avgivas av dem
personligen efter vederbörlig kungörelse samt inför vigselmyndigheten
och i vittnens närvaro, i enlighet med vad som må vara i lag föreskrivet.

2. Oaktat vad som i föregående stycke stadgas må en av parterna
vara frånvarande i fall då enligt vigselmyndighetens bedömande särskilda
omständigheter föreligga och parten inför därtill behörig myndighet
och i den ordning, som föreskrives i lag, lämnat sitt samtycke,
som icke återtagits.

Artikel 2

Stat, som är ansluten till förevarande konvention, skall i sin lag stadga
en minimiålder för äktenskaps ingående. Äktenskap må ej ingås av
person, som ej uppnått denna ålder, därest ej befrielse från ålderskravet
meddelats av behörig myndighet i fall då allvarliga skäl därtill föreligga
och befrielsen är i de blivande makamas intresse.

Artikel 3

Vigslar skola registreras av behörig myndighet i ett lämpligt officiellt
register.

Utskottets yttrande
Inledning

År 1909 påbörjades i nordiskt samarbete en omarbetning av då gällande
äktenskapsrätt. Med hänsyn till de svårigheter som var förenade
med en fullständig revision därav genomfördes lagstiftningsarbetet i
två etapper. I den första etappen utarbetades regler om äktenskaps ingående
och upplösning. En ny lag därom infördes år 1915. Arbetet fullföljdes
genom antagandet år 1920 av nu gällande giftermålsbalk (GB),
i vilken upptogs dels de år 1915 antagna bestämmelserna om äktenskaps
ingående och upplösning med vissa jämkningar, dels nya bestämmelser
om makars rättsförhållanden. Det är allmänt erkänt att balken
var ett för sin tid förnämligt lagverk. Den präglades av en realism och
framsynthet som blivit föremål för internationell uppmärksamhet. Den
språkliga utformningen har ävenledes ansetts förnämlig.

Det nordiska samarbetet ledde till att i Danmark och i Norge, några
år senare infördes principiellt överensstämmande lagregler. Finland
hade inte deltagit i arbetet på en ny äktenskapslagstiftning men accepterade
i sin äktenskapslag år 1929 i stort sett resultatet av de tre andra
nordiska ländernas samarbete. Även Island har infört en äktenskapslagstiftning
som principiellt överensstämmer med de övriga nordiska

LU 1973: 20

ländernas lagstiftning på området. Såsom justitieministern framhöll år
1968 (prop. 1968: 136) har den nordiska rättslikhet på äktenskapsrättens
område, som sålunda uppnåddes under 1900-talets första decennier, varit
av stort värde. Det bör dock anmärkas att de nordiska äktenskapslagarna
inte är identiskt lika utan att de i detaljerna uppvisar inte obetydliga
skillnader.

GB har inte undergått några väsentliga ändringar under det halvsekel
som balken varit i kraft. Att så inte blivit fallet kan tas som en ytterligare
bekräftelse på vad utskottet ovan anfört om balkens kvalitet. De
sociala förändringar i samhället och den utveckling i övrigt på olika
områden som skett under de senaste decennierna, har dock ofrånkomligen
lett till att balken i åtskilliga hänseenden i dag ter sig föråldrad.
Behovet av en översyn av GB har därför i stigande grad gjort sig gällande.

År 1956 tillkallades familjerättskommittén att företa en allmän översyn
av äktenskapslagstiftningen. Kommittén avgav år 1964 betänkande
med förslag till ändringar i GB. Förslaget hade tillkommit i nordiskt
samarbete. Kommitténs förslag kunde emellertid inte läggas till grund
för en genomgripande reform av äktenskapslagstiftningen, utan ledde
endast till att statsmakterna år 1968 antog vissa begränsade ändringar
i reglerna om äktenskaps ingående och upplösning. Särskilt må nämnas
att lysningen blev frivillig och att systemet med borgerliga medlare
byggdes ut. Vidare sänktes äktenskapsåldern för män och vissa äktenskapshinder
slopades.

Behovet av en genomgripande revision av GB stod emellertid kvar
och år 1969 tillkallades nya sakkunniga, familjelagssakkunniga, med
uppgift att förbereda en reform. Familjelagssakkunniga har år 1972 avgett
ett första betänkande Familj och äktenskap I (SOU 1972: 41) med
förslag till en revision av framför allt reglerna om äktenskaps ingående
och upplösning och vissa därmed sammanhängande frågor. Reglerna
om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar avses behandlas i en senare
etapp av utredningsarbetet. Det bör redan här anmärkas att de
framlagda lagförslagen inte är resultatet av ett nordiskt lagstiftningsarbete.
Betydelsen härav återkommer utskottet till senare i sitt yttrande.

Nu föreliggande proposition bygger på de sakkunnigas förslag och de
remissyttranden som inhämtats över förslaget. Beträffande propositionens
huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till den på s. 2—3 intagna
redogörelsen. Utskottet kommer att nedan först behandla vissa motionsyrkanden
om avslag på propositionen. Därefter kommer utskottet
att behandla propositionen i de delar som berörs av övriga motionsyrkanden
samt i övrigt i den mån de föreslagna lagändringarna har mer
principiell innebörd.

LU 1973: 20

Fråga om avslag på propositionen

I motionerna 1973: 1789, 1973:1790, 1973: 1792, 1973: 1794 (yrkandet
A) och 1973: 1800 framförs yrkanden om avslag på propositionen.
Härjämte yrkas i motionen 1973: 1800 att riksdagen i samband med
beslut om avslag på propositionen bör ge Kungl. Maj:t till känna vad i
motionen anförs om nya överläggningar med de övriga nordiska länderna
i fråga om äktenskapslagstiftningen.

Avslagsyrkandena motiveras bl. a. med att en partiell reform av äktenskapslagstiftningen
inte bör komma till stånd. En revision av GB
bör enligt motionärernas mening anstå till dess ett fullständigt förslag
därom kan föreläggas riksdagen i ett sammanhang. Ett annat skäl, som
framförs i motionerna för avslag på propositionen, är att lagförslagen
inte tillkommit i nordiskt samarbete vilket leder till att den värdefulla
rättslikhet mellan de nordiska länderna som uppnåtts på äktenskapsrättens
område nu i vissa delar kommer att upphöra. Resultatet av det
reformarbete som påbörjats i de övriga nordiska länderna bör därför enligt
motionärerna avvaktas. I motionen 1973: 1790 anförs som ytterligare
skäl för avslag att vissa frågor bör bli föremål för ytterligare utredning
och att äktenskapet därvid bör ges en starkare status som
samlevnadsform.

Såsom utskottet redan tidigare framhållit tillkom nu gällande äktenskapslagstiftning
i två etapper med en uppdelning efter i huvudsak samma
grunder som föreslagits i propositionen. De svårigheter från olika
synpunkter som en fullständig omarbetning av äktenskapsrätten för med
sig gör det enligt utskottets mening naturligt att även nu dela upp reformarbetet
i etapper. Utskottet har inget att invända mot det sätt på
vilket uppdelningen gjorts. Enligt utskottets mening är det fullt möjligt
att göra en tillfredsställande bedömning av de föreslagna lagändringarna
utan att förslag beträffande äktenskapets ekonomiska rättsverkningar
föreligger. Det bör för övrigt anmärkas, att propositionen innehåller
vissa ändringar även i de ekonomiska rättsverkningarna. Dessa ändringar
har tillkommit i syfte framför allt att förhindra att hemskillnadsinstitutets
avskaffande skulle komma att få negativa verkningar för den ekonomiskt
svagare av parterna. I sammanhanget bör också understrykas
att lagrådet, även om det funnit att reformerna inte utan vissa vanskligheter
från saklig synpunkt låter sig infoga i lagstiftningen, ändå inte ansett
dessa svårigheter vara av sådan beskaffenhet att de kan utgöra
hinder mot ändringarna.

Den föreslagna partiella reformen får emellertid, såsom lagrådet framhåller,
till följd vissa negativa effekter från språklig synpunkt. Den utveckling
som språket under det senaste halvseklet genomgått gör att
vissa bestämmelser i GB i dag till sin språkdräkt ter sig ålderdomliga.
Eftersom de nya bestämmelserna fått sådan form, som i dag brukas i

LU 1973: 20

lagstiftningen, kommer de att i språkligt hänseende markant bryta mot
de stadganden som ej ändrats. Enligt utskottets mening är det i och
för sig mindre tillfredsställande om en lagstiftning kännetecknas av en
språklig oenhetlighet. Att så nu i viss mån kommer att bli fallet med
GB kan utskottet dock, i motsats till vad som hävdas i motionen 1973:
1798, inte anse utgöra ett skäl för att låta en angelägen reform anstå.
Den språkliga oenhetligheten torde också komma att bestå under endast
några få år. Såsom lagrådet anfört måste nämligen vid det återstående
reformarbetet rimligtvis hela GB överses i språkligt hänseende
i syfte att uppnå önskad enhetlighet.

Beträffande därefter frågan om det nordiska lagsamarbetet är det med
hänsyn till de nordiska folkens nära samhörighet självfallet värdefullt
om en inom centralt rättsområde uppnådd rättslikhet kan bestå. Utskottet
vill dock betona att önskemålet om rättslikhet inte får vara ett självändamål.
Ett krav på att man inom varje enskilt rättsområde skall försöka
skapa eller bibehålla en nära nog fullständig rättslikhet skulle nämligen
kunna innebära att en fortsatt samhällsutveckling betydligt försenas.
Även om de nordiska länderna har en likartad utveckling och i stort
sett nås av samma problem händer det inte sällan att problemen blir aktuella
vid olika tidpunkter. Vad som i ett eller flera av länderna kan
upplevas som ett angeläget reformkrav kan i övriga länder få stå tillbaka
för andra problem som för dem är viktigare. Om i varje enskild fråga,
där nordiskt lagsamarbete förekommer, samtliga nordiska länder skulle
vänta på det land där frågan sist blir aktuell, skulle det enligt utskottets
mening kunna leda till ett reformstopp. Vad utskottet nu anfört innebär
självfallet inte att försök inte bör göras att utveckla det nordiska lagsamarbetet
och att harmonisera rättssystemen på de områden där förutsättningarna
härför är goda. Enligt utskottets mening får inom varje
ämnesområde önskemålet om att skapa en ökad nordisk rättsgemenskap
vägas mot möjligheterna att i sak och inom rimlig tid genomföra en önskad
reform i nordiskt samarbete. I detta sammanhang bör man inte heller
såsom föredragande statsrådet påpekar bortse från att erfarenheterna
visar att de skillnader som uppstått vid en tidpunkt i de nordiska
rättssystemen inte sällan kunnat överbryggas på nytt vid en senare tidpunkt.

Vad särskilt gäller den nordiska rättslikhet som så småningom uppnåtts
på äktenskapsrättens område har som utskottet framhållit inledningsvis
varit av stort värde inte minst mot bakgrund av den ökade rörligheten
över gränserna. Försök att fullfölja det traditionella nordiska
lagstiftningsarbetet på detta område gjordes också, såsom utskottet tidigare
framhållit, under 1950- och 1960-talen. Det mångåriga utredningsarbetet
ledde dock till endast smärre ändringar i lagstiftningen år 1968
och försöken att skapa en gemensam nordisk plattform för en genomgripande
omarbetning och modernisering av äktenskapsrätten misslyc -

LU 1973: 20

kades. Sedan dess har visserligen även i de övriga nordiska länderna —
utom Island — tillsatts nya kommittéer för att göra en översyn av äktenskapsrätten.
I november 1972 nödgades emellertid det nordiska ministerrådet
konstatera att det f. n. inte synes vara praktiskt möjligt att uppnå
ensartade regler i samtliga nordiska länder inom det avsnitt av äktenskapsrätten
som här är aktuellt. Därefter har det inte inträffat något
som skulle kunna föranleda ett annat ståndpunktstagande.

På grund av det anförda och med beaktande av att en reform av den
svenska äktenskapsrätten bl. a. mot bakgrund av den sjunkande äktenskapsfrekvensen
tett sig alltmer angelägen kan utskottet inte finna det
försvarligt att låta de nu föreslagna reformerna anstå i avvaktan på att
ytterligare försök görs att skapa gemensamma nordiska bestämmelser
om äktenskaps ingående och upplösning. Att man från svensk sida inom
denna del av äktenskapsrätten inför regler som gör att skiljaktighetema
mellan de nordiska länderna vidgas har visserligen, såsom motionärerna
framhållit, fört med sig viss kritik från övriga nordiska länders sida.
Utskottet hänvisar härvid till vad ovan på s. 64—66 intagits om förhandlingarna
vid Nordiska rådets session i Oslo i februari 1973. Det bör emellertid
observeras att när Nordiska rådets juridiska utskott gjorde sitt uttalande
i januari 1973, hade utskottet endast tillgång till familjelagssakkunnigas
förslag. De ändringar som i propositionen gjorts i detta förslag,
t. ex. bibehållande av vigseln, för med sig att skiljaktigheterna inte blir så
stora som det juridiska utskottet haft att räkna med. Lagutskottet biträder
för sin del föredragande statsrådets uppfattning att de olägenheter
som kan bli en följd av att skillnaderna mellan de nordiska äktenskapslagama
ökar inte är stora. De kan avhjälpas genom konventioner, och
med hänsyn till vad statsrådet anfört i slutprotokollet (prop. s. 328) förutsätter
utskottet att erforderliga förslag till sådana ändringar kan föreläggas
riksdagen under höstsessionen.

I detta sammanhang vill utskottet vidare anmärka att de föreslagna
lagändringarna inte endast får till följd att skillnaderna mellan svensk
rätt och övriga nordiska länders rätt på förevarande område ökar. På
några punkter medför i stället ändringarna att nu bestående skiljaktigheter
minskar. När det gäller egendomsordningen efter det att hemskillnad
förfallit överensstämmer sålunda inte gällande svenska regelsystem
med det danska och det norska. De senare har en utformning som motsvarar
det system som nu föreslås gälla, för det fall att ansökan om äktenskapsskillnad
— efter det att den lagstadgade betänketiden utlöpt —
icke fullföljs. Att ett närmande mellan ländernas regelsystem skett i just
denna del talar enligt utskottets mening för att föredragande statsrådets
bedömning är riktig, när han konstaterar att utsikterna att få till stånd
nordisk rättslikhet ter sig betydligt ljusare när det gäller äktenskapets
ekonomiska rättsverkningar än när det gäller reglerna om äktenskaps ingående
och upplösning.

LU 1973: 20 72

Beträffande det fortsatta reformarbetet har föredragande statsrådet
anfört (prop. s. 88) att möjligheterna att få likartade nordiska bestämmelser
på de avsnitt av äktenskapsrätten som återstår att utreda kommer
att prövas inom ramen för det fortsatta arbetet i de nordiska kommittéerna.
Utskottet vill för sin del betona vikten av att så sker. Utskottet erinrar
även om att Nordiska rådet under sin session i februari i år antog
en rekommendation (nr 22) till de nordiska regeringarna att sträva efter
en utbyggnad av den ensartade nordiska äktenskapslagstiftningen och
att undersöka alla möjligheter att finna en gemensam tillfredsställande
lösning. Genom vad utskottet nu anfört får även syftet med yrkandena
i motionerna 1973: 1791 (yrkandet 2) och 1973: 1799 (yrkandet 5), att
det fortsatta reformarbetet bör ske i nordiskt samarbete, anses ha blivit
tillgodosett.

Utskottet vill slutligen peka på att sedan lagrådsremissen skrevs har
den finska kommittén avgett ett principbetänkande. Som framgår av den
i bilaga 2 intagna redogörelsen för förslaget överensstämmer detta i
stora delar med propositionens förslag. Om det finska förslaget så
småningom blir föremål för lagstiftning kommer således i varje fall
svensk och finsk rätt att få likartade regler på detta område.

På grund av det anförda finner utskottet att uppdelningen av reformarbetet
i två etapper och det förhållandet att första etappen tillkommit
utan nordiskt samarbete inte utgör skäl för att låta den föreslagna partiella
reformen anstå. Inte heller finner utskottet att det, såsom hävdas
i motionen 1973: 1794, är erforderligt att nu föreliggande lagförslag blir
föremål för ytterligare utredning. Utskottet avstyrker därför bifall till
yrkandena i motionerna 1973: 1789, 1973: 1790, 1973: 1792, 1973:
1794 och 1973: 1800 om avslag på propositionen.

Allmänna synpunkter

I propositionen anger föredragande statsrådet under rubriken allmänna
synpunkter sin principiella syn på äktenskapets ställning och innehåll
samt dettas förhållande till andra samlevnadsformer. Vad statsrådet anfört
har utskottet återgett ovan på s. 44—52. Dessa centrala frågor tas
upp till granskning också i partimotionerna 1973: 1789 (m), 1973: 1791
(c) och 1973: 1793 (vpk). Utskottet hänvisar till vad som ur motionerna
intagits ovan på s. 52—59.

Utskottet vill för sin del anföra följande. Såsom utskottet ovan antytt
(s. 71) har giftermålsfrekvensen i landet under senare år sjunkit
kraftigt. Av de i propositionen intagna statistiska uppgifterna framgår
att år 1966 ingicks omkring 61 000 äktenskap. Ar 1971 hade antalet
nedgått till 39 900, vilket motsvarar en sänkning med cirka 35 procent.
Enligt vad utskottet inhämtat sjönk antalet under år 1972 ytterligare
ned till 38 500. Samtidigt har antalet barn födda utom äktenskapet ökat

LU 1973: 20

från 11 procent av alla födda år 1960 till nära 22 procent år 1971. Enligt
ett par undersökningar, som familjelagssakkunniga redovisat, fanns
det år 1969 uppskattningsvis mellan 105 000 och 135 000 fall av samlevnad
mellan man och kvinna utan äktenskap.

Såvitt är bekant för utskottet har någon kartläggning av orsakerna
till dessa förändringar i familjebildningen inte gjorts. Utskottet finner
det därför svårt att bilda sig en uppfattning om varför äktenskapet
blivit mindre attraktivt. Uppenbart är emellertid att allt fler, som upptar
samlevnad, väljer att ställa sig utanför äktenskapets regelsystem.
Detta förhållande har i motionerna 1973: 657 och 1973: 1090 tagits
till intäkt för att äktenskapet utsatts för en ekonomisk diskriminering
i jämförelse med andra samlevnadsformer. Motionärerna
hävdar därvid att skatte- och sociallagstiftningen fått sådan utformning,
att makar i viss utsträckning blir sämre ställda än samlevande
ogifta. I motionerna yrkas mot bakgrund härav att en utredning tillsätts
att se över lagar och förordningar i syfte att undanröja den ekonomiska
diskrimineringen av äktenskapet. Det i dessa motioner föregivna problemet
berörs även i motionen 1973: 1791 som — utan att ta ställning
till om det föreligger en diskriminering av äktenskapet i angivna fall —
yrkar att familjelagssakkunniga i samband med sina överväganden i
de ekonomiska frågorna skall kartlägga i vad mån annan lagstiftning än
GB, såsom stundom görs gällande, diskriminerar äktenskapet.

Utskottet delar för sin del föredragande statsrådets mening att man
inte med fog kan hävda att äktenskapet diskrimineras i social- och skattelagstiftningen.
De uppgifter om gällande rätt på ifrågavarande område,
som statsrådet Odhnoff lämnade i sitt i det föregående (s. 59—64)
redovisade interpellationssvar, vederlägger enligt utskottets mening motionärernas
påståenden om en diskriminering av äktenskapet. Det framstår
också för utskottet som självklart att man vid utformningen av regler
om skatter och sociala förmåner i möjligaste mån bör undvika att
ge reglerna ett sådant innehåll att människorna förlorar på att gifta
sig eller vinner på att skiljas eller vice versa. Utskottet medger dock
att det är svårt att utforma reglerna så att de inte i vissa speciella situationer
kan synas prioritera en viss samlevnadsform. Interpellationssvaret
visar också på att äktenskapet i vissa situationer har ett klart försteg,
medan det i andra situationer i viss mån får stå tillbaka för annan
samlevnadsform. Detta resultat av lagstiftningen har sin förklaring i
svårigheterna att för varje lagstiftningsområde finna lämpliga och lätt
konstaterbara kriterier för att ange om äktenskapsliknande samlevnad
föreligger eller inte i det enskilda fallet. Enligt utskottets mening bör
dock eftersträvas att skatteregler och regler om sociala förmåner över
huvud taget får sådant innehåll att de inte påverkar kontrahenternas
val av samlevnadsform.

Ett belägg för de av utskottet angivna svårigheterna utgör de i pro -

LU 1973: 20

positionen 1973: 93 föreslagna ändringarna i aktiebolagslagen. Utskottet
hänvisar till vad utskottet anfört därom i sitt betänkande LU 1973:
19.

Med hänsyn till vad utskottet ovan anfört avstyrker utskottet bifall
till yrkandena i motionerna 1973: 657 och 1973: 1090 om särskild utredning.
Inte heller kan utskottet tillstyrka bifall till yrkandet i motionen
1973: 1791 att familjelagssakkunniga skall ges särskilt i uppdrag
att utreda förhållandet. Utskottet utgår emellertid från att familjelagssakkunniga
vid sitt utarbetande av ett förslag till ändrade regler för
äktenskapets ekonomiska rättsverkningar undersöker hur dessa regler
förhåller sig till annan lagstiftning som ekonomiskt påverkar äktenskapet.

Såsom föredragande statsrådet anför, är det av stor betydelse att lagstiftningen
respekterar människors frihet att själva utforma sitt personliga
liv och att bestämma de etiska normer som skall gälla för deras
familjeliv. Utskottet delar statsrådets uppfattning att lagstiftarens
ambitioner på äktenskapsrättens område bör begränsas till att tillhandahålla
lösningar på praktiska problem och inriktas på att reglerna skall
ges en sådan utformning att de kan accepteras av praktiskt taget alla.

Det system av lagregler som nu läggs fram i propositionen, och vars
detaljer utskottet kommer att behandla nedan, måste enligt utskottets
förmenande sett som en enhet anses väl uppfylla den ovan angivna målsättningen.
Inom de nya reglernas ram torde man kunna förena vitt
skilda åsikter om äktenskapet som institution. De som betraktar äktenskapet
som en ideologisk eller religiös överbyggnad på samlevnaden
mellan man och kvinna har alltjämt möjlighet att få detta konstituerat
genom kyrklig vigsel och därvid avlägga de löften som den kyrkliga
vigselritualen påbjuder. De som vill se sitt beslut om samlevnad som
ett avtal, vilket kan bringas till upphörande på ena kontrahentens önskemål,
kan med de förenklade vigsel- och skilsmässoreglerna utan svårighet
ge sin samlevnad äktenskapets form. Om man i det fortsatta reformarbetet
kan hålla samma målsättning som nu, bör det enligt utskottets
mening vara möjligt att, såsom föredragande statsrådet framhåller, bevara
äktenskapet som den normala och naturliga formen för familjebildning
för det helt övervägande antalet människor. Såsom utskottet redan
tidigare uttalat är det från flera synpunkter önskvärt att så sker. Utskottet
vill här bara peka på att när kontrahenter, som vill leva tillsammans
utan bindande regler, råkar i konflikt sinsemellan, detta i
regel leder till att den svagare av parterna på ett allvarligt sätt drabbas
härav.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att i motionen 1973: 1793
yrkas att begreppet äktenskap i den nya familjerättslagstiftningen skall
ersättas av begreppet registrerad samlevnad. Utskottet kan hysa viss förståelse
för detta förslag. Om termen äktenskap utmönstras ur lagstift -

LU 1973: 20

ningen som benämning på den i lag reglerade samlevnadsformen, framträder
tydligare som en konsekvens av den nyss angivna målsättningen
för den i propositionen föreslagna reformen att det inom rättsordningen
inte finns utrymme för mer än ett regelsystem för samlevnad mellan
man och kvinna. De som inte vill utnyttja det sålunda i propositionen
föreslagna förenklade regelsystemet — som av lagstiftaren avses motsvara
det minimum av rättslig reglering som behövs på området — kan
således inte av samhället tillhandahållas ett alternativt, än mera förenklat
regelsystem. Utskottet vill också påpeka att eftersom det av samhället
erbjudna samlevnadssystemet bygger på en frivillig anslutning, kan man
inte till annat regelsystem tvångsansluta dem som vill leva obundna av
rättsliga samlevnadsregler.

Utskottet kan emellertid inte biträda motionärernas förslag. Begreppet
äktenskap innehåller nämligen i sig så mycket av värde. Det används
också av de flesta folk och nationer för att beteckna en officiell samlevnad.
Med hänsyn härtill bör alltjämt äktenskapet vara beteckningen
för det regelsystem för samlevnad som samhället erbjuder.

Även om reformerna på äktenskapsrättens område kommer att leda
till en ökad äktenskapsfrekvens, måste samhället emellertid räkna med
som en realitet att det även i fortsättningen kommer att finnas män och
kvinnor som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets form. Detta måste
lagstiftaren ta hänsyn till. Såsom föredragande statsrådet framhåller bör
det givetvis inte i en modern lagstiftning få förekomma att barns intressen
blir sämre tillgodosedda av det skälet att föräldrarna inte vill
ingå äktenskap. Utskottet instämmer därför i statsrådets uttalande att
det i fråga om vårdnaden om barn och rätten till den gemensamma familjebostaden
därför bör eftersträvas i sak enhetliga regler för alla samlevande
oberoende av om samlevnaden sker inom äktenskapets ram eller
inte. Utskottet återkommer till dessa frågor senare men vill dock redan
nu understryka att det i fråga om vårdnaden av barn i och för sig inte
är likställighet mellan samlevnadsformerna som är avgörande utan att
det är barnets bästa som måste vara utgångspunkten för regelsystemet.

Under rubriken allmänna synpunkter diskuteras ytterligare några
frågor av allmän natur. Utskottet tar här först upp frågan om giftermålsbalken
bör innehålla några bestämmelser som ger uttryck för e t i ska
normer i relationerna mellan makar.

För närvarande innehåller GB vissa bestämmelser om makarnas personliga
relationer till varandra. Som exempel kan nämnas föreskriften
att make som grovt har kränkt den andra maken kan åläggas att betala
skadestånd och regler om att make som bär den huvudsakliga skulden
till en hemskillnad och äktenskapsskillnad i princip inte kan tillerkännas
underhållsbidrag. Vad som menas med grov kränkning och efter vilka
kriterier skuldfrågan skall bedömas, sägs inte uttryckligen i lagen, utan
detta har överlämnats till rättspraxis att avgöra. GB innehåller också i

LU 1973: 20

5 kap. 1 § vissa uttryckliga handlingsnormer för makar av etisk art. De
är sålunda skyldiga att bistå varandra, de har att verka för familjens
bästa och de skall göra detta i samråd. De skall också vara varandra
trogna.

Familjelagssakkunniga utgick vid utformningen av sina förslag från
att en reviderad giftermålsbalk inte borde innehålla några bestämmelser
som ger uttryck för etiska normer i relationerna mellan makarna.

I propositionen föreslås att de sanktionsregler som anknyter till makarnas
personliga förhållanden till varandra nu utmönstras. Förslaget
har till övervägande del tillstyrkts av remissmyndigheterna och inte föranlett
några motioner. Utskottet har inte heller något att invända mot
att sanktionsreglerna försvinner. Enligt utskottets mening har förslaget
bl. a. den förtjänsten att domstolarna i fortsättningen befrias från skyldigheten
att i vissa fall behöva fastställa vem av två makar som bär
skulden till att söndring uppstått i äktenskapet. Genom att makarnas intima
personliga förhållanden inte längre blir föremål för offentlig granskning
borde man också kunna undvika att de personliga motsättningarna
skärps mellan makarna, något som i sin tur kan underlätta för makarna
att lösa frågorna om vårdnaden av barnen och rätten till umgänge med
dessa. Det kan enligt utskottets mening inte heller uteslutas att det nuvarande
blottläggandet av makars intima förhållanden inför domstol
kan ha varit en bidragande orsak till att somliga valt att ställa sin samlevnad
utanför äktenskapet. Utskottet tillstyrker således bifall till propositionen
i denna del.

I förhållande till de sakkunnigas förslag innehåller propositionen den
ändringen att de ovannämnda bestämmelserna i 5 kap. 1 § GB föreslås
kvarstå. Propositionens förslag har i denna del föranlett två motionsyrkanden.
I motionen 1973:1796 (yrkandet 4) yrkas att riksdagen skall
ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförs att trohetsrekvisitet
i 5 kap. 1 § GB även i fortsättningen måste innefatta ett krav på sexuell
trohet. Motionärerna menar att vad föredragande statsrådet i denna
del anfört möjligen kan ge det intrycket att den sexuella troheten lämnas
utanför trohetsbegreppet. I motionen 1973: 1799 har motionärerna
fäst sig vid att ett annat yttrande av statsrådet skulle kunna tolkas som
att 5 kap. 1 § GB kan komma att utgå i samband med reformarbetets
senare del. Motionärerna yrkar därför (yrkandet 2) att riksdagen redan
nu skall uttala att så inte får ske.

Att 5 kap. 1 § får kvarstå innebär med hänsyn till vad utskottet ovan
anfört att GB kommer att innehålla en allmänt deklarerad handlingsnorm,
till vilken inte är knuten några rättsliga sanktioner. Såsom föredragande
statsrådet framhåller strider detta i och för sig mot svensk
lagstiftningstradition. Helt främmande är det dock inte. Utskottet vill
här endast erinra om att riksdagen år 1972 på hemställan av utskottet
(LU 1972: 23) uttalade sig för att i FB i opinionspåverkande syfte

LU 1973: 20

infördes en inte straffsanktionerad bestämmelse, som ger ett klart och
otvetydigt uttryck för den under senare år ändrade inställningen i fråga
om kroppsliga tillrättavisningar av barn. Något hinder att från denna
synpunkt behålla lagstadgandet finner utskottet därför inte föreligga.
Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att ett borttagande
av stadgandet skulle kunna föranleda missuppfattningar beträffande intentionerna
med den nu förestående äktenskapsrättsliga reformen. På
grund härav tillstyrker utskottet att lagstadgandet bibehålls i GB.

Beträffande därefter det i motionen 1973: 1796 berörda uttalandet av
statsrådet har detta följande lydelse ”formuleringen av 5 kap. 1 § är
något ålderdomlig och till synes tillmäter den sexuella troheten i äktenskapet
alltför stor vikt. Trohetskravet har emellertid i själva verket
här en vidsträcktare innebörd och är närmast liktydigt med lojalitet och
ömsesidig hänsyn.”

Ostridigt är att trohetsbegreppet under gångna tider väl ensidigt uppfattats
såsom enbart eller i huvudsak avseende sexuell trohet. Såsom
föredragande statsrådet anför har emellertid trohetskravet en vidsträcktare
innebörd och det innefattar utöver sexuell trohet en trohet även i
andra personliga relationer mellan makarna. Statsrådet har ansett att
trohetskravet här är liktydigt med lojalitet och ömsesidig hänsyn. För
egen del vill utskottet betona att orden ”lojalitet och ömsesidig hänsyn”
på ett bättre sätt än ordet ”trohet” ger utryck för den djupare gemenskap
som bör råda mellan ett par makar. Det hade därför enligt utskottets
mening varit förtjänt att övervägas att i lagtexten byta ut ordet trohet
mot lojalitet och ömsesidig hänsyn. Utskottet anser också att ett krav
på att visa lojalitet och ömsesidig hänsyn borde kunna omfattas av envar
som upptar samlevnad med annan. Med hänsyn till att det nu är
fråga om endast en partiell reform vill utskottet dock inte förorda en
lagändring.

På grund av det anförda bör motionen 1973: 1796 i denna del inte
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Vad angår yrkandet i motionen 1973: 1799 hänför detta sig till ett
uttalande av föredragande statsrådet, att det inte ”föreligger något påtagligt
behov av att slopa bestämmelsen i 5 kap. 1 § vid en partiell reform
av GB”. Utskottet vill i anledning av yrkandet framhålla att utskottet
inte anser det lämpligt att riksdagen nu uttalar sig om vilken
utformning GB skall få vid den slutliga revideringen av äktenskapsrätten.
Inte heller motionen 1973: 1799 bör i denna del således föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Under rubriken allmänna synpunkter diskuterar föredragande statsrådet
skilsmässoregler mot bakgrund av principen att äktenskapet skall
ses som en form för frivillig samlevnad mellan självständiga personer.
Vad statsrådet anfört i denna del föranleder ingen erinran från utskottets
sida.

LU 1973: 20

Ingående av äktenskap

Trolovning

GB inleds med en definition av institutet trolovning. Enligt 1 kap.
1 § är trolovning sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxling
eller annorledes överenskommit att ingå äktenskap med varandra. Därpå
följande paragrafer i 1 kap. upptar bestämmelser om följden av att
trolovning upplösts. I propositionen föreslås i enlighet med familjelagsakkunnigas
förslag att bestämmelserna i 1 kap. GB om trolovning upphävs.
Härigenom förändras trolovningen från ett rättsligt reglerat institut
till en sedvänja med stöd endast i traditionen.

Vid lagrådsgranskningen hade lagrådet ingen erinran mot att bestämmelserna
i 1 kap. angående följden av trolovnings upplösning fick utgå.
Lagrådet pekade emellertid på att uttrycket trolovning alltjämt kommer
att behållas i 8 kap:s bestämmelser om äktenskapsförord. Lagrådet ansåg
det mindre tillfredsställande att i GB inte ges någon bestämning av
vad trolovning är, så länge balken alltjämt upptar bestämmelser angående
trolovade. Lagrådet ville därför ifrågasätta om inte 1 kap. 1 § borde
bibehållas till dess den fullständiga översynen av GB genomförts.
I anledning av dessa uttalanden upplyser föredragande statsrådet i slutprotokollet
att orsaken till att uttrycket trolovad står kvar i 8 kap. är
att detta kapitel kommer att ses över i samband med det fortsatta reformarbetet
på äktenskapsrättens område. Statsrådet framhåller vidare
att han inte anser att upphävandet av 1 kap. 1 § torde medföra några
svårigheter vid tolkningen av lagrum, där uttrycken trolovning och trolovad
förekommer. Han har därför inte varit beredd att följa lagrådets
förslag.

I motionen 1973: 1796 (yrkandet 1) yrkas att 1 kap. § GB alltjämt
skall behållas. Till stöd för yrkandet åberopar motionärerna lagrådets
ovan redovisade uttalanden. Motionärerna anför även att ett bibehållande
av detta lagstadgande skulle medföra att balken får en mer väsentlig
s. k. portalparagraf än om propositionens förslag följs.

Utskottet anser för sin del att trolovningen som ett rättsligt reglerat institut
numera inte fyller någon funktion. Utskottet har därför inget att
erinra mot att bestämmelserna om trolovnings upplösning i 1 kap. GB
upphävs. Beträffande därefter frågan huruvida kapitlets 1 § bör bibehållas
kan utskottet inte biträda lagrådets och motionärernas uppfattning
därom. Enligt utskottets mening är det inte lämpligt att GB inleds med
en definition på ett institut vars rättsverkningar skall upphöra. Om det
med hänsyn till att uttrycken trolovning och trolovade alltjämt finns kvar
i vissa lagstadganden skulle anses erforderligt att i GB finns en bestämning
av uttrycken borde en sådan bestämning i stället, såsom vissa remissinstanser
föreslagit, intas i övergångsbestämmelserna. Utskottet vill
erinra om att riksdagen tidigare funnit ett sådant förfarande lämpligt

LU 1973: 20

bl. a. när det gällde antagandet av rennäringslagen (JoU 1971: 37 s. 39).
I detta fall kan utskottet emellertid inte finna att ett borttagande av
definitionen på uttrycket trolovning skulle kunna medföra några tolkningssvårigheter.
I likhet med de sakkunniga och föredragande statsrådet
(prop. s. 94) anser utskottet det naturligt att också i fortsättningen
tolka detta uttryck som åsyftande en överenskommelse om att ingå äktenskap.
Någon övergångsbestämmelse av ifrågasatt slag är därför inte
påkallad.

Sedan de nu föreslagna ändringarna genomförts kommer GB att inledas
med stadgandet i 2 kap. 1 § om att den som är under 18 år ej får
gifta sig utan länsstyrelsens tillstånd. Utskottet delar helt motionärernas
uppfattning att detta stadgande knappast kan betecknas som en
portalparagraf. Man kan dock inte gärna bibehålla 1 kap. 1 § enbart
av denna anledning. Att GB kommer att få en från lagteknisk synpunkt
mindre lämplig inledning får enligt utskottets mening ses som ett provisorium
i avvaktan på att den fullständiga översynen av GB slutförs.
Utskottet utgår från att gällande GB då kommer att ersättas av en
helt ny giftermålsbalk.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet.

Å ktenskapshinder

Såsom utskottet ovan redovisat berörde 1968 års ändringar i GB
även äktenskapshindren. Sålunda sänktes mannens äktenskapsålder från
21 till 18 år. Vidare upphörde epilepsi och könssjukdom att vara äktenskapshinder.
1 propositionen föreslås nu en ytterligare minskning av antalet
hinder.

Utskottet vill till en början framhålla att äktenskapshindren bör vara
så få som möjligt. Man och kvinna, som lever tillsammans, skall i möjligaste
mån också kunna välja äktenskapet som samlevnadsform. Såsom
utskottet framhållit ovan är det en huvuduppgift för GB att tillhandahålla
lösningar på praktiska problem. Avskär GB genom regler
om äktenskapshinder samlevande från att ingå äktenskap fullföljer GB
sålunda inte det angivna syftet. För de samboende måste det också betecknas
som en betydande olägenhet att inte ha möjlighet att bli delaktiga
av GB:s regelsystem. Man kan emellertid inte bortse från att
samhället på grund av socialetiska eller arvsbiologiska skäl i vissa fall
måste betrakta en samlevnad som inte önskvärd. Med den utgångspunkt
som utskottet angett ovan kan ifrågasättas om inte hinder mot ingående
av äktenskap borde uppställas endast i den mån samhället funnit skäl
att kriminalisera en motsvarande faktisk förbindelse. En sådan begränsning
skulle dock innebära att samhället frånhänder sig möjligheten att
markera att en familjebildning i vissa situationer inte är önskvärd även

LU 1973: 20

om det inte finns anledning att straffbelägga förbindelsen. Enligt utskottets
mening skulle en så kraftig begränsning föra för långt. Det får
vidare beaktas att samhället bör ha möjlighet att vid vissa former av
förbindelser kunna genom krav på tillstånd till äktenskapet från fall
till fall pröva lämpligheten av detta såväl för den enskilde som för samhället.
Utskottet anser därför att äktenskapshinder, ehuru endast i vissa
begränsade fall, bör kunna uppställas även om en motsvarande faktisk
samlevnad inte medför straff.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet det tillfredsställande
att i propositionen föreslås en minskning av antalet äktenskapshinder.

I fråga om släktskapshinder föreslås sålunda att de nuvarande
dispensabla svågerskapshindret och hindret mot äktenskap mellan
ett syskon och det andras avkomling avskaffas. Av propositionen framgår
att i samtliga fall, där dispens under senare år har sökts från dessa
hinder, har ansökan bifallits. Några avgörande etiska eller genetiska skäl
för att bibehålla dessa hinder mot äktenskap synes inte föreligga. Utskottet
tillstyrker därför propositionen i denna del.

I propositionen föreslås vidare beträffande släktskapshindren den
ändringen att äktenskap mellan halvsyskon tillåts efter dispens
av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Vidare
föreslås som en följd härav att sexuella förbindelser mellan halvsyskon
avkriminaliseras och att bestämmelsen i 6 kap. 5 § brottsbalken (BrB)
om otukt med syskon således i fortsättningen endast skall vara
tillämplig på den som har samlag med sitt helsyskon. De föreslagna ändringarna
har föranlett några motionsyrkanden. I motionerna 1973: 1794
(yrkandet B.2) och 1973: 1801 (yrkandet 1) yrkas sålunda avslag på förslaget
att göra hindret för halvsyskon att ingå äktenskap med varandra
dispensabelt. I motionen 1973: 1801 yrkas vidare (yrkandet 2) att riksdagen
skall avslå förslaget att avkriminalisera samlag mellan halvsyskon.
Som skäl för det förstnämnda avslagsyrkandet anförs i motionen 1973:
1794 att äktenskap mellan halvsyskon är olämpligt från såväl etisk som
genetisk synpunkt. I motionen 1973: 1801 hävdas att socialetiska skäl
talar mot äktenskap mellan halvsyskon som vuxit upp tillsammans. Detta
förhållande kan enligt motionären visserligen beaktas vid dispensprövningen.
Något legalt avståndstagande från sexuella förbindelser mellan
halvsyskon i angivna fall kommer däremot inte att föreligga. Frånvaron
av ett sådant avståndstagande från samhällets sida kan enligt motionären
inte anses önskvärt. Motionären finner därför att såväl förslagen om
dispensprövning som avkriminalisering f. n. inte bör biträdas.

Vad först angår de arvsbiologiska hänsynen framgår av ett till de sakkunnigas
betänkande fogat expertutlåtande att de genetiska riskerna för
avkomman i en förbindelse mellan halvsyskon kan bedömas vara desamma
som för avkomman i en förbindelse mellan ett syskon och det andras
avkomling. Beträffande sistnämnda förbindelse har sådan alltsedan år
1915 kunnat legitimeras genom ingående av äktenskap efter erhållen

LU 1973: 20

dispens. I sammanhanget är också att marka att det i Danmark och
Norge över huvud taget inte finns något förbud för syskon att gifta
sig med ett annat syskons avkomling. Från arvsbiologisk synpunkt möter
således enligt utskottets mening inget hinder att låta halvsyskon ingå
äktenskap.

Fråga uppkommer då om socialetiska hänsyn fordrar ett absolut
förbud att ingå äktenskap. Utskottet kan för sin del biträda den i motionen
1973: 1801 framförda uppfattningen att det får generellt anses
olämpligt att halvsyskon som växer upp tillsammans får ingå äktenskap
med varandra. Uppenbart är nämligen att sådana förbindelser kan
innebära betydande påfrestningar på familjerelationerna. A andra sidan
finns det fall där halvsyskon vuxit upp på skilda håll och där den
ursprungliga familjegemenskapen saknas. I vissa fall har det till och
med förekommit att halvsyskon, först sedan de har upptagit samlevnad
och haft för avsikt att ingå äktenskap, fått vetskap om att de är halvsyskon.
I sistnämnda fall föreligger ett uppenbart behov av att kunna
medge dem rätt att ingå äktenskap. Enligt utskottets mening utgör förslaget
i propositionen att äktenskap skall kunna ingås mellan halvsyskon
efter dispens en lämplig avvägning mellan ovannämnda motstridande
intressen. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna del
och avstyrker motionsyrkandena om avslag på förslaget om införande
av möjlighet att ge dispens i förevarande fall.

Som en konsekvens av att halvsyskon får ingå äktenskap följer enligt
utskottets mening att sexuella förbindelser mellan halvsyskon måste
avkriminaliseras. Visserligen kan det inte uteslutas att det någon
gång i en familj uppstår sådana förhållanden att det ter sig stötande
att endast helsyskon straffås för en sexuell förbindelse och inte halvsyskon.
Teoretiskt skulle man därför kunna tänka sig att behålla straffansvaret
i de fall där tillstånd till äktenskap inte getts. Som jämförelse
må nämnas att bestämmelsen i 18 kap. 4 § i 1864 års strafflag, som
straffbelade otukt mellan ett syskon och det andras avkomling, upphävdes
först år 1937, oaktat möjlighet till äktenskap efter dispens öppnats
redan år 1915. Det bör emellertid beaktas att i begreppet ”otukt”
i 1864 års strafflag inte ingick sexuella handlingar mellan äkta makar.
Straffansvaret bortföll sålunda för dem som efter dispens ingått äktenskap.
Att i förevarande fall, där denna distinktion saknas, föreskriva
ett straffansvar som endast mycket sällan skulle kunna anses motiverat
finner utskottet inte påkallat. Tvärtom skulle enligt utskottets mening
ett lagstadgande som gör straffbarheten av samlag mellan halvsyskon
beroende av om tillstånd till äktenskap ges eller ej vara direkt olämpligt.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall även till yrkandet i
motionen 1973:1801 om avslag på ändringen i 6 kap. 5 § BrB.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att i 7 kap. 2 § BrB

6 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

LU 1973: 20

straffbeläggs för närvarande olaga giftermål, varmed bl. a. avses
att någon gifter sig med en person, som till följd av sinnessjukdom
eller tillfällig sinnesförvirring inte äger rättslig handlingsförmåga, eller
att någon tvingar annan till giftermål. På förordande av riksåklagaren
föreslås i propositionen att lagstadgandet upphävs. Enligt utskottets mening
finns det inte längre något behov av att behålla denna brottstyp.
Såsom framhålls i propositionen lär gärningar som omfattas av brottstypen
för övrigt ofta ingå som ett led i ett annat kriminellt förfarande, t. ex.
bedrägeri. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del.

I fråga om släktskapshindren är vidare att märka att bestämmelserna
endast tar sikte på biologisk släktskap och sålunda inte är tillämpliga
på adoptionsförhållanden. Vad som sägs i 4 kap. 8 § FB
om att adoptivbarn skall anses som adoptantens barn i äktenskap och
icke som barn till sina biologiska föräldrar, när fråga uppkommer att
tillämpa bestämmelse i lag som tillägger släktskap rättslig betydelse,
gäller således inte i fråga om hinder mot äktenskap. Såvitt avser förhållandet
adoptant-adoptivbarn har släktskapsproblemet lösts genom bestämmelsen
i 4 kap. 7 § FB, som innehåller att all verkan av adoptionen
upphör, om adoptant och adoptivbarn ingår äktenskap med varandra.
Däremot är rätten för adoptivsyskon att ingå äktenskap med
varandra inte avhängig av att adoptionens verkningar upphör. Det föreligger
sålunda inte något hinder mot äktenskap mellan t. ex. adoptivbarn
och ett adoptantens biologiska barn. Detta kan synas ologiskt och
något förvånande. De socialetiska skäl som motiverar dispensabelt äktenskapshinder
för halvsyskon torde nämligen ha samma styrka i detta
fall. Med hänsyn till att det hitintills inte funnits något förbud mot att
ingå äktenskap vid angivna släktanknytning och med beaktande av att
äktenskapshindren bör vara så få som möjligt, finner utskottet det
dock inte påkallat att ett dispensabelt äktenskapshinder nu införs i fråga
om adoptivsyskon.

Sedan den 1 juli 1969 är äktenskapsåldern 18 år för både
män och kvinnor. Den som är under 18 år kan dock ingå äktenskap efter
dispens av länsstyrelsen. För underåriga under 20 år gäller vidare den
inskränkningen i rätten att ingå äktenskap att det fordras giftomannasamtycke.
Giftoman är normalt den underåriges föräldrar. Samtycke
av giftoman krävs också när den som är förklarad omyndig önskar
ingå äktenskap. I sistnämnda fall är förmyndaren giftoman. Om
samtycke av giftoman vägras, kan domstol på ansökan tillåta äktenskapet
om skäl för vägran ej föreligger.

I propositionen föreslås ingen ändring när det gäller äktenskapsåldern
eller beträffande kravet på samtycke av förmyndare till den som
förklarats omyndig. Däremot föreslås att kravet på giftomannasamtycke
slopas i fråga om underåriga. För att tillgodose föräldrarnas berättigade
intresse av inflytande på giftermålsfrågan, när det gäller underåriga un -

LU 1973: 20

der 18 år, föreslås att länsstyrelsen i dispensärendet skall inhämta yttrande
från den underåriges vårdnadshavare. Vidare föreslås vårdnadshavare
få en uttrycklig rätt att föra talan mot dispensmyndighets beslut.

Mot förslaget att slopa kravet på giftomannasamtycke i fråga om
underåriga har motionsledes anförts invändningar endast såvitt avser
de fall där den underårige är under 18 år. I motionerna 1973: 1796
(yrkandet 2) och 1973:1799 (yrkandet 4) yrkas sålunda att riksdagen
skall besluta att bibehålla kravet på giftomannasamtycke i dessa fall. Som
skäl för yrkandena anför motionärerna att ett slopande av kravet på
samtycke skulle innebära att man berövar föräldrarna en vårdnadsfunktion
och överför denna till en myndighet. Motionärerna framhåller vidare
att ett giftermål innebär, genom att make får giftorätt i den andre
makens egendom, ett så viktigt steg i ekonomiskt avseende, att förmyndares
tillstånd även framdeles bör krävas. Enligt motionärernas mening
torde föräldrarna dessutom vara de som bäst kan avgöra huruvida den
underårige uppfyller de krav på mognad och omdömesgillhet som erfordras
för ingående av äktenskap.

Utskottet vill till en början erinra om att i samband med att myndighetsåldern
år 1969 sänktes till 20 år fick underårig som fyllt 18 år
vidgad rättslig handlingsförmåga. Bl. a. kan han hyra bostad för eget
bruk utan föräldrarnas medverkan och han får, om han har eget hushåll,
företa alla sådana rättshandlingar som krävs för den dagliga hushållningen.
Vidare får han själv ta anställning och disponera över sin arbetsinkomst.
Han har således goda möjligheter att oberoende av föräldrarnas
vilja kunna lämna föräldrahemmet och bilda familj utan att
gifta sig.

Enligt utskottets mening bjuder konsekvensen att han då också skall
få ingå äktenskap utan föräldrarnas samtycke. Utskottet vill vidare
erinra om att utskottet i anledning av tre motioner till 1972 års riksdag
med yrkande om sänkning av myndighetsåldern till 18 år i sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1972: 19 uttalade att en sänkning av
rösträttsåldern till 18 år borde föranleda en motsvarande sänkning av
myndighetsåldern. Utskottet hänvisade vidare till att proposition med
förslag beträffande rösträttsåldern kunde förväntas föreläggas riksdagen
under våren 1973, och utskottet förutsatte att därmed även frågan om
myndighetsåldern skulle komma att behandlas. I propositionen 1973: 90
med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m., vilken
proposition hänvisats till konstitutionsutskottet, föreslås nu en sänkning
av rösträttsåldern till 18 år. Departementschefen uttalar i samband därmed
(s. 163) att han i likhet med grundlagberedningen anser det värdefullt
om man kan bevara sambandet mellan rösträttsåldern och myndighetsåldern.
Han anför vidare att man inom justitiedepartementet förbereder
en promemoria i ämnet, och att efter remissbehandlingen pro -

LU 1973: 20

position beräknas kunna läggas fram i början av år 1974. Utskottet
utgår på grund härav från att myndighetsåldern om cirka ett år sålunda
kan sänkas till 18 år. Någon anledning att under nu angivna omständigheter
tills vidare behålla giftomannasamtycket i fråga om den
som fyllt 18 år finns enligt utskottets mening inte. Utskottet tillstyrker
därför propositionen i denna del.

Beträffande därefter frågan om giftomannasamtycke kan slopas även
i fråga om ungdom som är under 18 år vill utskottet anföra följande.
Den vidgade rättshandlingsförmågan, som enligt vad ovan sagts
tillkommer underårig, gäller endast delvis den som är under 18 år. Sådan
underårig äger exempelvis inte rätt att själv hyra bostad för eget
bruk, och han har inte någon juridisk rätt att utan föräldrarnas samtycke
bryta sig ur hushållsgemenskapen och bilda eget hushåll. Att det
sedan är svårt för föräldrarna att i praktiken hindra detta är en annan
sak. Utskottet kan dela uppfattningen i motionen 1973: 1796 att det
även ligger i föräldrarnas vårdnadsuppgifter att ta ställning till om det
är lämpligt för barn att gifta sig före uppnådd äktenskapsålder. Vidare
måste beaktas att ett äktenskap medför ganska omfattande ekonomiska
rättsverkningar. Det är att märka att föredragande statsrådet särskilt
åberopat detta som ett skäl för att bibehålla giftomannasamtycket i
fråga om dem som förklarats omyndiga. Även ungdom under 18 år
kan ha förmögenhet, och det kan i dessa fall synas lika angeläget att
förmyndarens samtycke till äktenskap inhämtas.

Enligt utskottets mening talar därför i och för sig vissa skäl för ett
bibehållande av giftomannasamtycket i fråga om dem som är under 18
år. Utskottet finner sig emellertid inte kunna bortse från att föräldrarna
enligt gällande lag inte har någon absolut vetorätt. Deras samtycke kan
ju ersättas av domstols samtycke, om skäl för vägran ej är för handen.
Såsom framhålls i propositionen innebär gällande rätt också att om föräldrarna
vägrar att lämna sitt samtycke till äktenskap, måste frågan,
huruvida äktenskap skall tillåtas för dem som är under 18 år, prövas
först beträffande samtycke av allmän domstol och därefter, såvitt gäller
dispens, av länsstyrelse och — efter överklagande — av förvaltningsdomstol.
Utskottet kan helt instämma i föredragande statsrådets uttalande
att detta inte synes vara någon rationell ordning. Om möjligt
bör därför tillståndsgivningen förenklas.

Enligt utskottets uppfattning utgör propositionens förslag en lämplig
avvägning mellan å ena sidan föräldrarnas intresse av att behålla ett
inflytande på giftermålsfrågan och å andra sidan önskemålet om ett
förenklat förfarande vid tillståndsgivningen. I praktiken torde den föreslagna
ordningen inte heller komma att innebära någon begränsning av
föräldrarnas vårdnadsfunktion. Utskottet förutsätter nämligen att länsstyrelsen
vid tillståndsprövningen kommer att tillmäta föräldrarnas inställning
till frågan om tillstånd till äktenskap betydande vikt. Genom

LU 1973: 20

att föräldrarna tillerkänts en uttrycklig besvärsrätt har de dessutom möjlighet
att få tillståndsfrågan prövad av förvaltningsdomstol. Enligt utskottets
mening torde det endast undantagsvis inträffa att barn under
18 år önskar ingå äktenskap mot föräldrarnas vilja. Någon anledning
att befara att i dessa fåtaliga fall föräldrarnas inställning skulle tillmätas
en mindre vikt vid den föreslagna prövningen hos länsstyrelse och
förvaltningsdomstol än vid den prövning som nu sker hos allmän domstol
anser utskottet inte föreligga.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1973: 1796 och 1973: 1799, båda såvitt nu är i fråga.

Beslutet att bibehålla giftomannasamtycke för omyndigförklarade
föranleder ingen erinran från utskottets sida.

I propositionen föreslås också i enlighet med de sakkunnigas förslag
att det nuvarande dispensabla hindret för den som är sinnessjuk
eller sinnesslö att ingå äktenskap slopas. Förslaget har godtagits
av socialstyrelsen och alla övriga remissinstanser med särskild medicinsk
sakkunskap. Utskottet har för sin del inget att invända mot att
hindret upphävs. Utskottet vill dock erinra om att en förutsättning för
att ingå äktenskap är att part besitter rättslig handlingsförmåga. Saknas
sådan förmåga, t. ex. på grund av psykisk sjukdom eller annan allvarlig
psykisk störning, skall vigsel vägras. Med hänsyn till att sådana
rubbningar ej längre antecknas i kyrkoböckerna torde det emellertid i
praktiken innebära betydande svårigheter för vigselförrättarna att konstatera
att rättslig handlingsförmåga saknas. Endast undantagvis torde
därför vigsel komma att vägras på angiven grund. Det kan således inte
bortses från att den valda lösningen medför viss risk för att vigsel kommer
till stånd trots att en av kontrahenterna saknar rättslig handlingsförmåga.
Utskottet inser att det är svårt att inom ramen för den föreslagna
ordningen helt eliminera denna risk. Om de praktiska erfarenheterna
skulle komma att ge anledning därtill måste emellertid frågan
tas upp till förnyat övervägande. Utskottet vill därför understryka att
det är viktigt att utvecklingen på denna punkt följs med uppmärksamhet
från statsmakternas sida.

Hindersprövning

Bestämmelserna om prövning, huruvida hinder möter vid äktenskap,
finns i 3 kap. GB. Såsom utskottet ovan (s. 68) anfört ändrades bestämmelserna
år 1968 varvid lysning som obligatorium avskaffades. I propositionen
föreslås nu endast smärre formella ändringar i bestämmelserna.
Utskottet vill särskilt peka på förslaget att avskaffa den nuvarande
skyldigheten för mannen att förete äktenskapsbetyg, om
han är kyrkobokförd i annan svensk församling än den där hindersprövningen
sker. Som skäl härför anförs i statsrådsprotokollet att den
hindersprövande myndigheten själv bör kunna skaffa in nödvändiga folk -

LU 1973: 20

bokföringsuppgifter om mannen. Förslaget innebär en tillfredsställande
förenkling. Utskottet finner det därför välkommet. Övriga ändringar
föranleder inget särskilt uttalande från utskottets sida.

Formen för ingående av äktenskap

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel. Regler härom
ges i 4 kap. GB. Kyrklig vigsel kan ske inom svenska kyrkan eller
annat trossamfund, om Kungl. Majit har medgett att vigsel förrättas
inom samfundet. Sådant medgivande har lämnats ett 30-tal trossamfund.
För rätt till kyrklig vigsel uppställer lagen vidare kravet att åtminstone
en av kontrahenterna skall tillhöra svenska kyrkan resp. trossamfundet.
Kungl. Maj:t kan förordna att medlem av utländskt evangeliskt-lutherskt
trossamfund skall ha samma rätt till kyrklig vigsel som
medlem av svenska kyrkan. För vigsel inom svenska kyrkan får kontrahenterna
välja den präst inom kyrkan de själva vill. Skyldig att viga är
emellertid bara präst i församling, där någon av dem är medlem. Inom
annat trossamfund förrättas vigsel av den som är behörig därtill enligt
Kungl. Maj:ts förordnande. Behörigheten är inte förenad med någon
skyldighet att förrätta vigseln. Behörig att förrätta borgerlig vigsel är lagfaren
domare i allmän underrätt samt den som har förordnats till vigselförrättare
av länsstyrelsen. GB innehåller inte några bestämmelser om
vigselskyldighet för borgerlig vigselförrättare. Sådan skyldighet har emellertid
i administrativ ordning föreskrivits för lagfaren domare.

Vid vigseln skall kontrahenterna vara samtidigt närvarande inför vigselförrättaren
och på hans fråga avge sitt ja och samtycke till äktenskapet
och därpå av honom förklaras för äkta makar. Iakttas inte dessa
krav blir vigseln ogiltig. Beträffande förfarandet föreskrivs vidare att
vigsel skall förrättas i vittnens närvaro samt att i övrigt skall gälla vid
vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken och vid
vigsel inom annat trossamfund dess kyrkobruk samt vid borgerlig vigsel
de bestämmelser som har meddelats av Kungl. Majit.

Familjelagssakkunniga föreslog att GB skulle reglera endast de frågor
som hade betydelse för det rättsliga äktenskapets giltighet, medan vigsel
eller annan högtidlig inramning, som kontrahenterna ville ge sitt giftermål,
skulle lämnas helt utanför lagen. Enligt förslaget skulle äktenskap
ingås genom att mannen och kvinnan gemensamt anmälde att de var
ense om att ingå äktenskap. Anmälan skulle vara skriftlig och lämnas
av mannen och kvinnan personligen till den som av Kungl. Majit utsetts
att motta sådana anmälningar. Enligt förslaget skulle anmälan inte mottas
eller, om den mottagits, omedelbart avvisas om vissa i lagen närmare
angivna förutsättningar inte var för handen. Avvisades inte anmälan
skulle bevis om äktenskap ofördröjligen överlämnas till makarna.

Sakkunnigförslaget var inte enhälligt. Två av de sakkunniga reserverade
sig till förmån för bibehållande av vigseln. Även under remissbehandlingen
var meningarna på denna punkt mycket delade.

LU 1973: 20

I propositionen föreslås nu att vigseln behålls och att någon saklig
ändring i GB:s regler om formen för äktenskaps ingående inte genomförs.

Frågan om formerna för äktenskapets ingående har tagits upp i motionen
1973: 1793.1 det till motionen fogade lagförslaget har införts en
bestämmelse av innehåll att samlevnad mellan två parter ingås genom
parternas gemensamma skriftliga anmälan till folkbokföringsmyndighet
samt efter vederbörlig hindersprövning. Till stöd för förslaget anför
motionärerna att formerna för samlevnads ingående och upplösning bör
förenklas och avdramatiseras. Vigseln bör därför enligt motionärernas
mening ersättas med en registrering. Själva vigselförfarandet kan dock
behållas som en enskild, frivillig angelägenhet.

Såsom föredragande statsrådet anför (prop. s. 103) hade de sakkunnigas
förslag betydande förtjänster. Förslaget innebar att man skulle ha
fått ett enhetligt förfarande för ingående av äktenskap, grundat på mannens
och kvinnans eget handlande. Vidare skulle de i lag påbjudna formaliteterna
ha begränsats till vad som behövs från praktisk synpunkt.
Det blev med förslaget också möjligt för dem som så önskade att ingå äktenskap
utan några ceremonier. Från lagteknisk synpunkt företedde
emellertid förslaget, såsom vissa remissinstanser framhållit, en hel del
brister. Bl. a. framgick inte klart från vilken tidpunkt ett äktenskap
skulle anses ingånget. I detta hänseende är för övrigt motionärernas förslag
än mer bristfälligt. Den avgörande invändningen mot såväl de sakkunnigas
som motionärernas förslag är dock att man slopar kravet på
vittnen. I den delen är förslagen oförenliga med den av Sverige antagna
FN-konventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering
av äktenskap. Såsom framgår av den ovan intagna (s. 71—72) konventionstexten
skall kontrahenterna av fri vilja avge sitt samtycke till
äktenskapet personligen inför vigselmyndighet och i vittnens närvaro.
Utskottet instämmer i föredragande statsrådets uttalande (prop. s. 103)
att Sverige inte kan anta en lagstiftning som klart skulle strida mot våra
förpliktelser på denna punkt. För att de sakkunnigas eller motionärernas
förslag skall kunna lagfästas måste därför dessa kompletteras med bestämmelser
om vittnen. Efter en sådan komplettering av förslagen skulle
emellertid den praktiska skillnaden i förhållande till de nuvarande reglerna
om vigsel, i vart fall om den borgerliga vigseln förenklas, bli så
liten att det enligt utskottets mening inte finns någon anledning att
ändra dessa.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del
och avstyrker motionen 1973: 1793, såvitt nu är i fråga.

För att kunna bereda dem som så önskar en vigsel helt utan ceremonier
avser föredragande statsrådet att i Kungl. Maj:ts föreskrifter om
borgerlig vigsel uppta ett förenklat alternativ till det nuvarande borgerliga
vigselformuläret. Detta tillkom år 1964 men har

LU 1973: 20

samma innehåll som det år 1915 på förslag av ärkebiskopen Nathan Söderblom
antagna formuläret. Det förenklade alternativet bör enligt statsrådet
inte innehålla mer än de för vigseln konstitutiva moment som anges
i GB, nämligen vigselförrättarens fråga till parterna om de vill ingå äktenskap,
parternas samtycke till detta samt vigselförrättarens förklarande
av parterna som äkta makar. Enligt statsrådet bör formuläret användas
om partema särskilt begär detta.

Vad föredragande statsrådet anfört i denna del har kritiserats i motionen
1973: 1796. Motionärerna motsätter sig inte i och för sig att det
borgerliga vigselformuläret utformas efter olika alternativ. Gemensamt
för dem måste emellertid enligt motionärerna vara att handlingens vikt
framgår av formen och att den principiella grundsynen på värdet av en
trofast gemenskap mellan två makar kommer till uttryck. Motionärerna
motsätter sig därför att den borgerliga vigseln skall kunna ingås efter ett
förfarande, som uteslutande begränsas till de konstitutiva momenten,
och föreslår att i stället ett alternativ till formulär utformas så att makarnas
ansvar för varandra och äktenskapets karaktär av livslång gemenskap
tydligt framgår. Motionärerna yrkar (yrkandet 3) att vad de
sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet har i det föregående understrukit att reglerna om äktenskapet
bör utformas så att de kan accepteras av så många som möjligt. Enligt
utskottets mening måste man räkna med att det i dag finns samlevande
som av ideologiska eller andra skäl inte anser sig kunna godta
det innehåll som det borgerliga vigselformuläret har. Eftersom de sakkunnigas
förslag om anmälningsförfarande inte kan genomföras måste

— med den grundsyn som utskottet ovan gett uttryck för — i stället
vigseln ges en sådan form att den som så önskar skall kunna gifta sig
helt utan ceremonier. Utskottet biträder därför förslaget i propositionen
att ett förenklat alternativ till vigselformulär utformas som endast innehåller
de för vigseln konstitutiva momenten. Motionen 1973: 1796 bör
således i denna del avslås.

Utskottet vill beträffande den borgerliga vigseln tillägga följande.
Flera remissinstanser, varav några domstolar, har påtalat att vad flertalet
av dem som vigs borgerligt önskar inte är en förenklad utan i stället
en något mer högtidlig form. Enligt utskottets mening kan det inte
uteslutas att just avsaknaden av en högtidlig ritual kan vara en bidragande
orsak till att den borgerliga vigseln inte fått större omfattning.
Mycket tyder på att många människor har ett behov av att ge sin vigsel
en ceremoniell och högtidlig inramning. Från denna synpunkt ter sig
onekligen den borgerliga vigseln något torftig och innehållslös. Det torde
inte heller vara ovanligt att människor, som inte har någon religiös
uppfattning om äktenskapet, ändå väljer kyrklig vigsel därför att den
är så mycket högtidligare än den borgerliga. Från flera synpunkter måste
det enligt utskottets förmenande te sig otillfredsställande att de som öns -

LU 1973: 20

kar en högtidlig inramning kring sitt giftermål endast av den anledningen
skall behöva välja kyrklig vigsel. Utskottet anser mot bakgrund av
det anförda att det är en brist att den borgerliga vigseln inte för dem,
som önskar en högtidligare vigsel, kan utgöra ett i detta hänseende likvärdigt
alternativ till den kyrkliga vigseln.

För att försöka tillgodose önskemålet om en mer ceremoniell borgerlig
vigsel uppdrog familjelagssakkunniga åt tre författare, Per Anders Fogelström,
Elsa Grave och Bo Setterlind, att var för sig utarbeta förslag
till en civil inramning av giftermålet. Deras förslag är som inlägg i debatten
om vigselformulär intressanta. Enligt utskottets mening bör man
dock inte tillskapa alltför många olika formulär. Utskottet anser att det
bör kunna vara tillräckligt med det nuvarande formuläret och det aviserade
förenklade formuläret. Vad som bör göras är nämligen inte i första
hand att tillhandahålla fler vigselformulär utan i stället att skapa möjligheter
att ge själva vigselakten en högtidligare prägel, t. ex. genom att
lämpliga lokaler kan ställas till förfogande för borgerlig vigsel. Själva
inramningen av vigseln bör inte vara formbunden, utan den bör i varje
enskilt fall utformas i enlighet med kontrahenternas önskemål. Utskottet
förutsätter att vad utskottet nu anfört kommer att beaktas utan att särskild
hemställan därom behöver göras hos Kungl. Maj:t.

Beslutet att bibehålla vigseln medför att några gamla olösta problem
kommer i blickpunkten. Ett sådant problem är prästs vigselskyldighet.
Denna skyldighet tvingar församlingspräst att viga också
i sådana fall som han kan uppfatta som oförenliga med kyrkans lära,
t. ex. att viga frånskilda. Senast anhöll 1970 års kyrkomöte hos Kungl.
Maj:t om snara åtgärder för att avhjälpa de olägenheter som var förbundna
med den nuvarande ordningen (kyrkomötets skrivelse 1970: 4).
I propositionen uttalar föredragande statsrådet att GB inte längre bör
reglera frågan om skyldighet för viss präst i svenska kyrkan att förrätta
kyrklig vigsel. Den nuvarande bestämmelsen om vigselskyldighet bör
därför enligt statsrådets mening utgå. Eftersom bestämmelsen har kyrkolags
natur kan någon ändring dock inte ske för närvarande. Statsrådet
avser emellertid att lägga fram förslag i ämnet för kyrkomötet. Enligt
vad utskottet inhämtat kommer nästa kyrkomöte att äga rum först år

1975.

Utskottet anser det angeläget att förevarande problem får sin lösning.
Med hänsyn till vad föredragande statsrådet anfört räknar utskottet med
att vigselskyldigheten skall kunna avskaffas från och med den 1 januari

1976.

Ett annat problem, som skulle ha fått sin lösning om de sakkunnigas
förslag genomförts, är begränsningen i vigselbehörigheten
för såväl statskyrkopräst som frikyrkopräst. Såsom utskottet redovisat
i det föregående (s. 86) får vigsel äga rum inom svenska kyrkan eller
inom annat trossamfund endast om någon av de trolovade tillhör det

LU 1973: 20

samfund inom vilket vigseln skall ske. Förevarande problem behandlades
av utskottet år 1971 i anledning av en motion. Utskottet anslöt sig
i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1971: 5, rskr 1971: 47) till
motionens förslag att den nuvarande ordningen skulle ändras så att vigsel
av svenska medborgare får förrättas inom svenska kyrkan eller annat
trossamfund, även om ingen av de trolovade tillhör vigselförrättarens
eget samfund, dock under förutsättning att en av dem tillhör kristet samfund.
För en sådan ändring fann utskottet framför allt tala den strävan
till ekumenisk samhörighet som präglar eller bör prägla de kristna samfunden.
Utskottet hemställde att förslag till lagändring skulle föreläggas
1971 års riksdag.

I propositionen anförs att den nuvarande begränsningen i vigselbehörigheten
bör slopas. Under åberopande av att förevarande regler, såvitt
gäller svenska kyrkan, är av kyrkolags natur och således fordrar
kyrkomötets hörande, föreslås för närvarande ingen ändring i bestämmelserna.
Liksom i fråga om vigselskyldigheten aviserar föredragande
statsrådet dock att förslag senare skall läggas fram för riksdagen och
kyrkomötet.

Frågan om ändrade regler för kyrklig vigselförrättares behörighet tas
upp i motionerna 1973: 1738 (yrkandet 1), 1973: 1767 och 1973: 1797
(yrkandet 1). I motionerna yrkas att slopandet av begränsningen i vigselbehörigheten
bör genomföras redan nu, såvitt avser de fria trossamfunden.
I motionen 1973: 1797 understryks särskilt att inte heller den
begränsning som 1971 års riksdag förordade, nämligen att en av kontrahenterna
bör tillhöra ett kristet samfund, skall gälla.

Utskottet anser i likhet med föredragande statsrådet att GB i fråga
om kyrklig vigsel inte bör innehålla några särskilda föreskrifter utöver
regler om vem som är behörig att viga. Den nuvarande begränsningen
i vigselbehörigheten bör därför utmönstras. Därvid bör såsom påpekats
i motionen 1973: 1797 inte heller kvarstå någon begränsning i form av
att endera av kontrahenterna skall tillhöra kristet samfund, vilket riksdagen
föreslog år 1971. Utskottet vill erinra om att ett slopande av ifrågavarande
bestämmelse självfallet inte innebär att de som vill vigas kan
påfordra att detta skall ske inom visst samfund. Även om någon fått behörighet
att förrätta kyrklig vigsel, är han inte skyldig att göra detta i annan
utsträckning än vederbörande samfund föreskriver.

Såsom framhålls i propositionen och i motionerna är reglerna om vigselbehörighet,
såvitt avser svenska kyrkan, av kyrkolags natur. De kan
således inte ändras utan kyrkomötets hörande. Med hänsyn till vad som
anförs i statsrådsprotokollet förutsätter utskottet att förslag om slopande
av bestämmelserna läggs fram för kyrkomötet. När det gäller de fria
trossamfunden kan däremot ändring ske utan att kyrkomötet hörs. Visserligen
kan det i och för sig synas lämpligt att ändringarna i reglerna
om vigselbehörighet sker i ett sammanhang. Med hänsyn till den grund -

LU 1973: 20

syn på äktenskapsrätten som utskottet i det föregående gett uttryck för
och den inriktning som bestämmelserna i en moderniserad GB bör ha,
finns det enligt utskottets mening emellertid ingen anledning att längre
än som är absolut nödvändigt behålla regler som begränsar vigselbehörigheten.
Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna och föreslår att
4 kap. 2 § GB ändras på det sättet att orden ”och mannen och kvinnan
eller en av dem tillhör samfundet” får utgå ur lagtexten.

Medling och familjerådgivning

Såsom utskottet påpekat i det föregående ändrades år 1968 reglerna
i 14 kap. GB om medling. Bl. a. byggdes då systemet med borgerliga
medlare ut. I varje kommun skall det nu finnas minst en borgerlig medlare,
som utses av rätten för två kalenderår. Behörighet att medla har
därutöver präst i församling av svenska kyrkan, där makarna eller endera
av dem är kyrkobokförd, och vigselförrättare inom annat trossamfund,
om makarna eller endera av dem tillhör samfundet. Behörighet att medla
tillädes vidare år 1968 på hemställan av riksdagen föreståndare för familjerådgivningsbyrå,
som drivs av kommun eller landstingskommun.
Slutligen äger rätten i den ort, där makarna eller endera av dem är bosatt,
på makes begäran utse särskild medlare, när skäl föreligger därtill.
Medling kan påkallas om söndring har uppstått i äktenskapet eller om det
annars uppkommit tvist som stör sammanlevnaden mellan makarna.
I vissa fall får äktenskapsmål inte tas upp till prövning, om inte medling
har ägt rum. Medlingen utgör då processförutsättning.

I propositionen föreslås i enlighet med de sakkunnigas förslag att
den obligatoriska medlingen avskaffas. Vidare föreslås att den frivilliga
medlingen innehållsmässigt närmas till familjerådgivningen i avsikt att
medlingen, när familjerådgivningen är fullt utbyggd, skall kunna ersättas
av denna. Med hänsyn till att det i fortsättningen skall vara helt frivilligt
att anlita familjerådgivning och medling, anser föredragande
statsrådet att bestämmelserna härom inte hör hemma i GB. I propositionen
föreslås därför att 14 kap. får utgå ur GB och att det i stället
införs en särskild lag om medling mellan samlevande. Beträffande de
olika bestämmelserna i lagen återkommer utskottet till dem nedan.

Frågor om medling och familjerådgivning har i regel varit föremål för
stort intresse från riksdagens sida. Även nu har det väckts ett flertal motioner
med yrkanden om ändring i eller tillägg till de föreslagna bestämmelserna.
Utskottet kommer att behandla motionsyrkandena nedan i anslutning
till att utskottet behandlar de olika författningsbestämmelserna.

Den nuvarande obligatoriska medlingen har enligt utskottet betydande
nackdelar. Redan det förhållandet att medlingen är obligatorisk är
ägnat att göra makarna negativt inställda till den. I de fall där makar
skiljs och någon av dem har för avsikt att uppta samlevnad med annan

LU 1973: 20

upplevs ofta medlingen som en meningslös formalitet och ett onödigt
intrång i personliga angelägenheter. Härtill kommer att medling i regel
inte söks förrän i omedelbar anslutning till ansökan om hemskillnad,
och då är det ofta för sent att förlika makarna. Ibland kan dock utan
tvivel en medling leda till att parterna återupptar sin samlevnad. För dessa
fall torde emellertid, såsom framhålls i statsrådsprotokollet, ett obligatorium
vara onödigt. Utskottet tillstyrker förslaget att upphäva den obligatoriska
medlingen.

I jämförelse med medlingen erbjuder familjerådgivningen
väsentliga fördelar när det gäller att förebygga förhastade skilsmässor.
Familjerådgivningen försöker sålunda göra sina insatser på ett tidigare
stadium än då skilsmässa är nära förestående. På familjerådgivningsbyråema
tjänstgörande personal är särskilt utbildad för sina uppgifter, och
till rådgivningsbyråerna finns knutna konsulter med speciell kompetens
på olika områden, såsom psykologer, psykiatriker, gynekologer och jurister.
En särskild fördel med familjerådgivningen är att den har möjlighet
att behandla hela familjesituationen och att hjälpa makarna att
själva komma fram till vad som är bäst för dem. Även om resultatet av
rådgivningen blir att makarna skiljs kan de härigenom ha lyckats bli ense
i frågor om t. ex. vårdnad av barn och umgänget med dessa. Såsom
kommer att framgå av vad utskottet senare anför i dessa frågor är de ofta
mycket svårlösta. Inte minst från denna synpunkt spelar således familjerådgivningen
en betydelsefull roll.

Med hänsyn till familjerådgivningens mångsidiga karaktär bör familjerådgivningen
ersätta medlingen. Detta måste dock ses på sikt, och tills
vidare får systemet med särskilda medlare bibehållas. När familjerådgivningen
blivit fullt utbyggd torde det inte föreligga något behov av att ha
medlingen kvar. Utskottet kan därför inte biträda yrkandet i motionen
1973:1796 (yrkandet 5) om att riksdagen skall besluta att medlingsinstitutet
inte skall ha provisorisk karaktär.

Av propositionen framgår att det för närvarande finns 27 familjerådgivningsbyråer,
som drivs i kommunal eller landstingskommunal regi.
Till verksamheten utgår statsbidrag i enlighet med kungörelsen om statsbidrag
till försöksvis anordnad familjerådgivning. Under året 1971 besöktes
familjerådgivarna av 7 400 personer. För närvarande saknas
emellertid kommunal eller landstingskommunal familjerådgivning i fem
landstingsområden. I andra landstingsområden är verksamheten koncentrerad
till en eller två tätorter, Även om den kommunala familjerådgivningen
i viss mån kompletteras av familjerådgivningsbyråer, som har
församling eller förening som huvudman, får man räkna med att det
kommer att ta betydande tid innan systemet är så utbyggt att det kan
helt ersätta medlingen. Det är enligt utskottets mening viktigt att vid utbyggnaden
av familjerådgivningsbyråema dessa får tillräckliga resurser
för att kunna uppnå syftet med verksamheten. Utskottet vill även under -

LU 1973: 20

stryka betydelsen av en vidgad information om byråernas verksamhet.
En av svårigheterna torde nämligen vara att få dem som är i behov av
råd och stöd att besöka byråerna. Mot bakgrund härav är det också betydelsefullt
att familjerådgivama ges resurser att även bedriva en uppsökande
verksamhet. Genom vad utskottet nu anfört får syftet med yrkandena
i motionerna 1973: 1738 (yrkandet 3) och 1973: 1794 (yrkandet
B. 3) anses tillgodosett.

I motionen 1973: 1797 uttrycks en viss fruktan för att familjerådgivningen
inte kommer att byggas ut i den takt som är önskvärd. Motionären
anser det därför nödvändigt med ett uttalande av riksdagen om angelägenheten
av en snar utbyggnad av familjerådgivningen. Såsom utskottet
redan anfört torde en fullständig utbyggnad komma att ta en betydande
tid. Inte minst kommunalekonomiska skäl talar härför. Vidare bör beaktas
att den nuvarande verksamheten alltjämt har karaktären av försöksverksamhet.
Socialutredningen, som redan enligt tidigare meddelade direktiv
har att uppmärksamma familjerådgivningen i samband med vissa
av sina uppgifter, har i tilläggsdirektiv den 10 december 1971 fått i uppdrag
att i anslutning till utredningsuppdraget lägga fram förslag rörande
familjerådgivningens framtida utformning och organisation. Vid uppdragets
fullgörande skall utredningen utvärdera och beakta de erfarenheter
som gjorts vid den försöksvis anordnade familjerådgivningsverksamheten.
Enligt vad utskottet erfarit har man inom utredningen påbörjat en
utvärdering av erfarenheterna av den nuvarande familjerådgivningsverksamheten.
Vidare har man diskuterat olika alternativ till framtida organisation.
Det torde dock dröja innan ett slutligt förslag om organisationen
kan läggas fram. Mot bakgrund härav finner utskottet motionärernas
oro på denna punkt berättigad. Utskottet vill därför i likhet med familjelagssakkunniga
understryka det angelägna i att uppbyggnaden av familjerådgivningen
fortsätter i så snabb takt som möjligt. Vad utskottet nu
anför bör ges Kungl. Maj:t till känna.

I motionen 1973: 1797 yrkas vidare (yrkandet 7) att de frivilliga familj
erådgivningsbyråema ges ekonomiskt stöd till sin verksamhet. För
ekonomiskt bidrag bör emellertid vissa kvalitetskrav ställas. Enligt motionären
är det viktigt att dessa byråer byggs ut jämsides med de av samhället
anordnade. Motionären ser detta dels i ljuset av att den obligatoriska
medlingen försvinner, dels som en valmöjlighet för människorna.

Utskottet vill inte bestrida att de frivilliga familjerådgivningsbyråema
bedriver en i många hänseenden gagnerik verksamhet. Enligt utskottet
bör emellertid i varje fall för närvarande statsbidrag inte utgå för verksamheten.
Några av byråerna uppbär i dag bidrag från kommun eller
landstingskommun. Utskottet förmodar att så kommer att ske även i fortsättningen,
om man från kommunalt håll finner deras verksamhet vara
av betydelse för kommunen. Vidare utgår utskottet från att socialutredningen
i samband med sitt utredningsarbete beträffande familjerådgiv -

LU 1973: 20

ningen även kommer att pröva i vilken mån de frivilliga byråerna bör
inlemmas i den framtida organisationen. Utskottet erinrar om att på
hemställan av riksdagen (SoU 1972: 23) har till socialutredningen överlämnats
två motioner angående samarbete mellan samhällsorgan och
ideella organisationer som bedriver social verksamhet. Motionen 1973:
1797 bör därför i denna del inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Med hänsyn till att medlingen så småningom kommer att ersättas av
familjerådgivning föreslås, såsom redan nämnts, att medlingen innehållsmässigt
närmas till denna. Detta har i lagtexten (1 §) kommit till uttryck
genom att ändamålet med medling anges vara att utjämna motsättningar
mellan man och kvinna som sammanlever eller har sammanlevt.
I samma paragraf föreskrivs vidare att medlare skall, om fråga
uppkommit att bryta samlevnaden, rådgöra med partema om möjligheterna
att fortsätta den. Utskottet finner detta tillfredsställande och vill
understryka att medlare bör liksom familjerådgivare hjälpa parterna att
komma till rätta med sina problem, även om detta skulle leda till att
samlevnaden upphävs. Det bör observeras att medling inte längre är
förbehållen äkta makar. Som framgår av lagtexten skall medling kunna
komma i fråga också för dem som sammanlever utan att vara gifta med
varandra. Utskottet, som inte har något att erinra mot den föreslagna bestämmelsen,
tillstyrker förslaget.

Utskottet upptar därefter till behandling frågan huruvida bestämmelser
om medling bör, såsom föreslås i propositionen, upptas i en särskild
lag eller om de, såsom förordas i motionen 1973: 1791, skall behållas i
14 kap. GB. Som skäl för att behålla bestämmelser om medling i GB
har motionärerna åberopat att familjelagssakkunniga föreslog detta. Det
bör emellertid observeras att de sakkunniga i sitt förslag hade med bestämmelser
även om familjerådgivning. De sakkunniga fann det angeläget
att kännedomen om möjligheten till familjerådgivning och medling
blev allmänt spridd. Enligt de sakkunniga var det därför väsentligt
att i GB gavs upplysning om de möjligheter som samhället erbjuder
makar som kommer i en konfliktsituation att komma till rätta med sina
problem.

Utskottet delar för sin del föredragande statsrådets uppfattning att,
sedan medlingen blivit frivillig, bestämmelserna härom inte längre bör
upptas i GB. Härtill kommer att medlare i fortsättningen skall kunna
anlitas även av samlevande som inte är gifta, något som de sakkunniga
inte hade föreslagit. Uppenbart är att regler, som berör dem som ej är
gifta, ej hör hemma i GB. Utskottet tillstyrker därför förslaget i propositionen
att bestämmelserna om medling upptas i en särskild lag.

Utskottet har emellertid vid sina överväganden på denna punkt inte
kunnat bortse från att de sakkunniga i och för sig anfört vägande skäl

LU 1973: 20

för att i GB ha en upplysning om medling. De av motionärerna och de
sakkunniga framförda synpunkterna har utskottet funnit kunna tillgodoses
genom att i 14 kap. GB behålles en bestämmelse som hänvisar till
den nya lagen. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen i anledning av
motionen 1973: 1791 för sin del antar en ny 1 § i 14 kap. av innehåll
att ”Om medling stadgas i lagen ( ) om medling mellan sam levande”.

Enligt 2 § i förevarande lagförslag skall för varje kommun utses
minst två medlare. Om det är påkallat av särskilda skäl kan samma
person förordnas till medlare för mer än en kommun. Medlarna skall i
fortsättningen inte utses av domstol utan i stället av länsstyrelsen. Ersättning
till medlare betalas av kommunen.

I lagen finns inte föreskrivet något om hur länsstyrelsen skall gå till
väga för att få fram förslag på medlare. Frågan berörs inte heller i motiveringen
till lagen. Med anledning därav yrkas i motionen 1973: 1797
(yrkandet 3) att i lagen skall inskrivas att medlare skall utses av länsstyrelsen
efter förslag av kommunfullmäktige.

Medlingen kommer — även om statsbidrag i viss utsträckning utgår
för verksamheten — i fortsättningen att få karaktären av en kommunal
service till samlevande som har behov av råd och hjälp för att komma
till rätta med samlevnadsproblem. Med hänsyn härtill bör kommunen
enligt utskottets mening också ha ett inflytande på tillsättandet av medlare.
Utskottet finner det därför lämpligt att länsstyrelsen samråder med
kommunen och från denna inhämtar förslag på dels erforderligt antal
medlare, dels personer som är lämpliga för uppdraget som medlare. Bestämmelserna
härom bör dock inte, såsom föreslås i motionen, tas in i
lagen, utan de kan lämpligen utfärdas i administrativ ordning. Vad utskottet
nu anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

I förslaget till lag om medling finns inga regler om behörigheten att
medla. Enligt utskottets mening saknas också anledning att i lagen ta
upp bestämmelser därom, eftersom ju medlingen blir en frivillig angelägenhet.
Det står således makarna fritt att vända sig för råd och hjälp
till den som de har det största förtroendet för, oavsett om vederbörande
är förordnad som medlare eller ej. I princip kan sålunda vem som helst
fungera som medlare. I lagen bör enligt utskottets mening endast, såsom
föreslås i propositionen, tas upp bestämmelser om skyldighet att
stå till tjänst som medlare. Utskottet avstyrker därför yrkandet i motionen
1973: 1802 att i lagen skall intas bestämmelser om att prästerna i
svenska kyrkan och vigselförrättama inom andra trossamfund är behöriga
att medla. Utskottet finner sig inte heller kunna biträda yrkandet
i motionen 1973: 1797 (yrkandet 5) att i lagtexten skall intas en anmodan
till de av länsstyrelsen förordnade medlarna att lämna hjälp och
råd även till hjälpsökande makar, som inte är bosatta inom kommunen

LU 1973: 20

och sorn medlaren således inte har skyldighet att hjälpa. Det får enligt
utskottets mening förutsättas att så sker ändå, om inte arbetsbördan
eller bristande tid lägger hinder i vägen.

Frågan om vilka personer som länsstyrelsen skall utse till medlare
har blivit föremål för två motionsyrkanden. I motionen 1973: 1796 (yrkandet
5) hemställs, att en av de två medlarna i varje kommun bör vara
präst i svenska kyrkan, och i motionen 1973: 1797 (yrkandet 4) yrkas
att minst en av medlemmarna skall vara förtrogen med religiösa föreställningar
om äktenskap och familj.

Utskottet vill till en början uttala att det enligt utskottets mening synes
något svårt att förstå att det skulle finnas ett behov av att i lagen
föreskriva att en medlare skall vara präst inom svenska kyrkan eller
person förtrogen med religiösa föreställningar kring äktenskapet och
familjelivet, varmed motionären torde avse, förutom präst inom svenska
kyrkan även präst inom annat trossamfund. Inget hindrar ju makar som
så önskar att vända sig till församlingspräst eller pastor inom annat trossamfund
och be denne att medla mellan dem. Någon anledning att i
lagen särskilt föreskriva att en av medlarna skall vara präst finner utskottet
därför inte föreligga. Utskottet avstyrker således motionerna i
denna del.

Utskottet vill emellertid betona att utskottet därmed inte avsett att
präst inte bör förordnas till borgerlig medlare. Utskottet vill därför
stryka under vad föredragande statsrådet anför i specialmotiveringen
(prop. s. 166) att länsstyrelsen vid utseende av medlare bör försöka ta
till vara den erfarenhet av sådana uppdrag som finns representerad
hos svenska kyrkans präster och hos befattningshavare i andra trossamfund.
Självfallet är det dock inte lämpligt att samtliga medlare är
sådana befattningshavare. Utskottet vill i detta sammanhang betona
att antalet medlare skall vara minst två. Med hänsyn till den storlek
som kommunerna till följd av kommunsammanslagningarna börjat få
utgår utskottet från att det i propositionen angivna minimiantalet ofta
kommer att vara otillräckligt. Enligt utskottets mening bör kommunerna
inte heller tveka att i det av utskottet ovan förordade yttrandet till
länsstyrelsen föreslå flera medlare. Härigenom kan också önskemålen
om att det bland medlarna bör finnas företrädare för olika livsåskådningar
lättare tillgodoses. Såsom framhålles i motionen 1973: 1797 bör
vidare i kommuner med ett stort antal invandrare även dessas behov
i förevarande avseende beaktas. Med hänsyn till att medlarna i regel erhåller
ersättning per medlingsuppdrag torde den av utskottet förordade
ordningen inte heller medföra ökade kostnader för kommunen.

I detta avsnitt vill utskottet slutligen behandla yrkandet i motionen
1973:1791 (yrkandet 1 b) att den nuvarande befogenheten för domstol
att i vissa fall förordna särskild medlare bör bibehållas. Motionärerna
hänför sig härvid till ett remissyttrande av Svea hovrätt, som

LU 1973: 20

ansåg möjligheten för makar att anlita särskild medlare så värdefull
att den borde finnas kvar. Hovrätten anförde som exempel härpå fall
då någon person står makarna nära och har speciell kännedom om deras
förhållanden samt fall då make vårdas på sjukhus och det finnes
lämpligt att läkare, eller annan av sjukhuspersonalen, utses till medlare.

Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att det inte finns
anledning att behålla möjligheten för domstol att utse särskild medlare,
om medlingen görs frivillig. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionen i denna del.

Äktenskapets upplösning

Återgång

I propositionen föreslås att institutet återgång av äktenskapet avskaffas.
Av statsrådsprotokollet framgår att under perioden 1959—1970
uppgick det sammanlagda antalet återgångsfall till 29. Atergångsinstitutet
har således mycket ringa praktisk betydelse. Ett avskaffande
av institutet torde enligt utskottets mening inte heller få några särskilda
återverkningar. Utskottet tillstyrker därför bifall till propositionen i
denna del.

Äktenskapsskillnad

I överensstämmelse med grundtanken att såväl äktenskapets uppkomst
som dess bestående skall bygga på parternas fria vilja att leva
tillsammans under äktenskapets regelsystem förordas i propositionen
att makes vilja att upplösa äktenskapet alltid skall respekteras. I propositionen
föreslås sålunda att reglerna om hemskillnad och omedelbar
äktenskapsskillnad på särskilda grunder upphävs. Make får i princip
rätt till omedelbar äktenskapsskillnad. Om endast en av makarna
vill skiljas elier en av dem har vårdnaden om eget barn under 16 år
skall dock skilsmässan föregås av en betänketid på minst sex månader.
Betänketiden löper från den dag då makarnas gemensamma ansökan
kommer in till domstolen eller, när de är oense i skilsmässofrågan,
den dag då den ena makens ansökan delges andra maken. Inom
ett år från det betänketid började löpa måste åtminstone en av makarna
fullfölja skilsmässan genom att hos domstolen göra ansökan
om dom på äktenskapsskillnad. Annars är frågan om äktenskapsskillnad
förfallen. Det krävs inte att makarna lever isär under betänketiden.
Var och en av makarna kan emellertid i samband med den
första ansökningen eller när som helst under betänketiden begära domstolens
interimistiska beslut att samlevnaden skall hävas. Make kan då
också få domstolens beslut om vårdnaden om gemensamma barn, om
underhåll och om rätt att sitta kvar i den gemensamma bostaden.

7 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

LU 1973: 20

Make som har bott åtskild från andra maken under minst två år kan
få skilsmässa utan betänketid, oavsett om makarna är ense eller inte
och även om det finns underåriga barn.

De föreslagna reglerna om betänketid har föranlett ändringsyrkanden
i motionerna 1973: 1738, 1973: 1778, 1973: 1791 (yrkandet 1 a),
1973: 1793, 1973: 1794 (yrkandet B 1), 1973: 1796 (yrkandet 6), 1973:
1797 (yrkandet 2), 1973: 1799 (yrkandet 3), 1973: 1801 (yrkandet 3)
och 1973: 1803. Utskottet återkommer till de olika yrkandena nedan.

Vad först angår frågan om slopandet av hemskillnadsinstitutet yrkas
i motionen 1973: 1794 att hemskillnadsåret skall behållas som huvudregel.
Till stöd för yrkandet anför motionärerna att en fjärdedel av
hemskillnaderna inte fullföljs för närvarande och att det är antagligt
att makarna i huvudparten av dessa återupptagit samlevnaden. Motionärerna
anser det därför värdefullt att hemskillnadsåret i princip
bibehålls. Endast i klara fall av djupgående varaktig söndring bör man
enligt motionärerna kunna ge myndigheterna dispensrätt från hemskillnadsåret.

Gentemot det nuvarande systemet kan enligt utskottets mening anföras
att, även om mellan 20 och 25 procent av hemskillnaderna slutar
med att makarna återupptar samlevnaden, får hemskillnaden i det
stora flertalet fall inte den verkan att makarna avstår från skilsmässa.
Såsom föredragande statsrådet anför framstår hemskillnaden därför
lätt som en onödig fördröjning av en under alla omständigheter oundviklig
upplösning av äktenskapet. Detta är särskilt tydligt om en av
makarna, eller kanske båda, vill ingå nytt äktenskap. Om det i vissa
fall skulle behövas en betänketid bör den mot bakgrund härav sättas
betydligt lägre än ett år. Hemskillnadsinstitutet har enligt utskottets
mening även andra betydande nackdelar, bl. a. innebär kravet på faktisk
särlevnad att möjligheterna för makarna att försöksvis återuppta samlevnad
försvåras. Dessutom leder rådande egendomsordning mellan
makarna efter dom å hemskillnad understundom till obilliga resultat,
framför allt om hemskillnaden förfaller. Med hänsyn till det anförda
och med beaktande av den grundsyn som utskottet tidigare gett uttryck
för tillstyrker utskottet propositionens förslag att låta hemskillnadsinstitutet
utgå. Utskottet avstyrker följaktligen motionen 1973: 1794 i denna
del.

Om hemskillnadsinstitutet slopas uppkommer frågan huruvida institutet
bör ersättas av en obligatorisk betänketid eller om makarna,
såsom föreslås i propositionen, i princip skall få rätt till omedelbar
äktenskapsskillnad. I motionerna 1973: 1738, 1973: 1778, 1973: 1796,
1973: 1797, 1973: 1799, 1973: 1801 och 1973: 1803 yrkas att en obligatorisk
betänketid införs, dvs. även för de fall där makarna inte har
barn under 16 år och där de är oense om skillnaden. Som skäl för
yrkandena anför motionärerna att det är angeläget att det finns en

LU 1973: 20

betänketid för att förebygga att upplösning av äktenskap sker exempelvis
i affekttillstånd eller av obetänksamhet i samband med en tillfällig
kris i samlevnaden. Enligt motionärerna skulle man genom en
betänketid också vinna att makarna får tid att besöka medlare eller
familjerådgivare. I motionen 1973: 1796 anförs även att ett medgivande
av en omedelbar upplösning av äktenskapet står i strid med
uppfattningen om äktenskapet som ett i princip livsvarigt förbund. —
Beträffande betänketidens längd är motionärerna dock oense. I motionerna
1973: 1799, 1973: 1801 och 1973: 1803 yrkas att betänketiden
även här skall vara sex månader, medan motionärerna i motionerna
1973: 1738, 1973: 1778, 1973: 1796 och 1973: 1797 anser att
i de fall, där makarna är ense om att skiljas och de saknar barn under
16 år, bör en betänketid av tre månader vara tillräcklig.

Utskottet vill för sin del understryka att den av utskottet i det föregående
tillstyrkta grundprincipen om äktenskapets frivillighet leder till
att makar bör kunna få äktenskapet upplöst utan någon tidsutdräkt.
Endast om speciella skäl talar härför bör man enligt utskottets mening
frångå grundprincipen. Såsom föredragande statsrådet anför kan en
regel om omedelbar skilsmässa sägas innefatta en viss risk för att
skilsmässor kommer till stånd på grundval av beslut som i själva verket
inte är fattade efter moget övervägande. Enligt utskottets mening bör
i och för sig förhastade skilsmässor förebyggas. Redan i direktiven till
famljelagssakkunniga underströks betydelsen härav. Utskottet delar
föredragande statsrådets uppfattning att risken för förhastade beslut
måste, när makarna är ense om att skiljas, anses vara förhållandevis
liten. Den av makarna manifesterade enigheten om att skiljas torde
nämligen förutsätta att de gemensamt diskuterat situationen och därigenom
fått denna belyst, eller också har de var för sig kommit till
övertygelsen att äktenskapet bör upplösas. En betänketid innebär i
dessa fall endast att de får tillfälle att pröva hållbarheten i de bedömningar
som de redan gjort. Man kan heller inte, såsom föredragande
statsrådet påpekar, bortse från att det tar tid att ordna med de praktiska
detaljer som är förknippade med en ansökan om äktenskapsskillnad.
Utskottet anser därför att det endast undantagsvis kan komma i
fråga att i förevarande fall tala om förhastade beslut från makarnas
sida. Om makarna inte har minderåriga barn, då speciella hänsyn måste
tas, kan det enligt utskottets mening inte vara rimligt att en mycket ringa
risk för förhastade beslut skall fördröja en upplösning av äktenskapet i
den stora majoritet av skillsmässofall, där några förhastade beslut inte
föreligger. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna del och
avstyrker motionsyrkandena.

I det till motionen 1973: 1793 fogade lagförslaget har i 2 § upptagits
en bestämmelse av innehåll att samlevnad upplöses genom endera eller
båda parternas skriftliga anmälan hos folkbokföringsmyndighet. Detta

LU 1973: 20

100

innebär, såvitt utskottet kan bedöma, att motionärerna har den uppfattningen
att betänketid inte skall förekomma ens i de i propositionen
föreslagna fallen. Mot bakgrund av principen om äktenskapets frivillighet
kan det i och för sig synas logiskt att över huvud taget inte uppställa
något krav på betänketid utan medge makar en absolut rätt till
omedelbar äktenskapsskillnad. Såsom utskottet ovan antytt fordrar
emellertid barnens intresse vissa hänsyn. Uppenbart medför en skilsmässa
understundom svåra påfrestningar för makarnas barn. De mister
ofta den nära kontakten med en av föräldrarna, som de i fortsättningen
får träffa mera sporadiskt. I sämsta fall kan de helt förlora
kontakten med den ena föräldern. Såsom föredragande statsrådet anför
kräver därför barnens intresse att risken för förhastade beslut om skilsmässor
så långt möjligt undanröjs, även om detta innebär en fördröjning
av äktenskapets upplösning i den stora majoriteten av fall, där föräldrarna
först efter moget övervägande har beslutat att skilja sig. Utskottet
delar också statsrådets uppfattning att i en barnfamilj får ett
beslut om skilsmässa inte betraktas som makarnas ensak. Utskottet har
därför inget att invända mot förslaget om betänketid i förevarande fall.
Även när makarna är oense om äktenskapet skall upplösas syns det
rimligt med en betänketid. Om en av makarna motsätter sig skilsmässa
talar enligt utskottets mening starka skäl för att den avvägningen görs
mellan de motstridande intressena att den som motsätter sig skilsmässa
får ett visst anstånd med upplösningen. Härigenom kan makarna beredas
möjlighet att ånyo diskutera igenom sin situation.

Den föreslagna längden av betänketiden föranleder ingen erinran
från utskottets sida.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionärernas
lagförslag och tillstyrker således propositionen i denna del.

I propositionen föreslås att makar i några fall skall kunna få äktenskapsskillnad
på särskild grund. I 11 kap. 4 § föreslås sålunda en
regel av innehåll att makar som faktiskt levt åtskilda under två år och
inte därefter återupptagit samlevnaden har rätt till äktenskapsskillnad
utan föregående betänketid. Enligt utskottets mening har en legal betänketid
inte någon funktion att fylla om makarna har levt åtskilda
under en så lång tid som två år. Utskottet godtar därför förslaget att
man i dessa fall gör undantag från huvudregeln om betänketid.

Regler om upplösning av äktenskap utan föregående betänketid har
intagits även i 11 kap. 5 §. Här avses vissa situationer, som enligt
gällande lag föranleder återgång av äktenskap, nämligen om äktenskapet
ingåtts i strid mot indispensabel! släktskapshinder samt om make gjort
sig skyldig till tvegifte. I sistnämnda fall har den omgiftes make i såväl
det första som det andra äktenskapet rätt att utverka omedelbar äktenskapsskillnad.
Också den som begått tvegifte har rätt att begära upplösning
av endera av äktenskapen. Om tvegiftessituationen inte upp -

LU 1973: 20

101

löses av berörda parter äger åklagaren ingripa och föra talan om upplösning
av det senare äktenskapet. Det bör observeras att det i motsats
till gällande rätt således inte föreligger någon skyldighet för åklagaren
att ingripa. Orsaken till lagändringen anges i propositionen vara att man
inte kan utesluta att äktenskap undantagsvis kan accepteras av samhället
trots att det ingåtts i strid mot förbudet mot tvegifte. Härmed avses sådana
situationer som att make först varit gift utomlands och sedan ingått
äktenskap i Sverige varvid båda parter felaktigt utgått från att det
första äktenskapet enligt svensk lag varit att anse som upplöst. De
föreslagna bestämmelserna föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Utskottet övergår därefter till att behandla de processuella reglerna
vid ansökan om äktenskapsskillnad. I 15 kap. 5 § föreslås en ny regel
av innehåll att rätten skall, sedan fråga om äktenskapsskillnad anhängiggjorts,
så snart lämpligen kan ske pröva, huruvida dom på äktenskapsskillnad
kan meddelas genast. Om rätten därvid finner att det
behövs betänketid skall rätten i särskilt beslut meddela att betänketid
löper och ge besked om målets fortsatta handläggning. De föreslagna
bestämmelserna kritiseras i motionen 1973: 1791. I motionen förordas
att i lagtexten i stället förs in en bestämmelse som föreskriver skyldighet
för domstol att — när parterna är ense om äktenskapsskillnad och
saknar minderåriga barn — tillställa dem en underrättelse om tiden för
avkunnande av dom. Sådan underrättelse skall tillställas dem minst
två veckor och längst en månad, innan dom meddelas. Som skäl för
yrkandet anför motionärerna att själva domstolsproceduren bör utformas
på ett sätt som beaktar risken för att beslut om äktenskapsskillnad
fattas förhastat och utan klarhet om konsekvenserna därav.

Förslaget i motionen överensstämmer med vad centerpartiets representant
bland de sakkunniga förordade i ett till de sakkunnigas betänkande
fogat särskilt yttrande. Såvitt utskottet kunnat finna har förslaget
inte mött något gensvar hos remissinstanserna. Enligt utskottets
mening har förslaget också uppenbara brister. Det innebär nämligen
att man omvandlar en materiellrättslig regel om betänketid till en
processuell regel om fördröjd handläggning. I praktiken medför regeln
den konsekvensen att rätten, även om den kan företa ärendet till
avgörande, likväl skall dröja därmed under viss i lagen angiven tid.
Med hänsyn till de krav på effektivitet och snabbhet som i andra
sammanhang ställs på domstolarnas verksamhet skulle det enligt utskottets
mening te sig märkligt att nu i lag föreskriva att domstolen
skall fördröja handläggningen av vissa ärenden. Ett sådant förslag
finner sig utskottet inte kunna biträda. Utskottet vill även erinra om
att bestämmelserna i 15 kap. 5 § tillkommit på förslag av lagrådet.
Vid lagrådsgranskningen anmärkte lagrådet nämligen på att lagförslaget
inte innehöll någon regel om vad domstolen hade att göra när
äktenskapsskillnadsmål blivit anhängigt. Ordningen borde enligt lag -

LU 1973: 20

102

rådet uppenbarligen vara att rätten så snart lämpligen kan ske prövar
huruvida det kan dömas till äktenskapsskillnad genast eller om betänketid
först skall löpa. Vid gemensam ansökan ansåg lagrådet att
saken vanligen torde kunna prövas omedelbart. Den av lagrådet förordade
skyldigheten för domstolen att snabbt handlägga målet syntes
lagrådet vara av den vikt att en regel därom borde upptas i 15 kap.
GB. I slutprotokollet biträdde föredragande statsrådet lagrådets förslag.

På grund av det anförda hemställer utskottet att riksdagen med
avslag på motionen 1973: 1791 såvitt nu är i fråga bifaller propositionen
i denna del.

Ett processuellt yrkande förekommer även i motionen 1973: 1793.
Enligt 2 § i motionärernas lagförslag skall upplösning av samlevnad
vinna laga kraft 30 dagar efter det att folkbokföringsmyndighet mottagit
anmälan därom.

GB innehåller inga särskilda bestämmelser om talan mot domstols
dom i mål om äktenskapsskillnad. Här gäller således de allmänna
reglerna i rättegångsbalken (RB) om talan mot dom i tvistemål. Enligt
50 kap. 1 § RB skall part, som vill vädja mot underrätts dom i
tvistemål, inom en vecka från den dag, då domen gavs, hos underrätten
anmäla vad. Part som anmäler vad skall därefter inom tre veckor
från den dag, då domen gavs, fullfölja vadet genom att till underrätten
inkomma med vadeinlaga. För partema inte talan mot domstolens
dom inom föreskriven tid vinner domen laga kraft.

Förslaget i motionen innebär således att fullföljdstiden förlängs till
30 dagar. Att skapa en särskild fullföljdstid för äktenskapsskillnad anser
utskottet emellertid olämpligt. Utskottet avstyrker därför motionsförslaget.

Vissa frågor om äktenskapris ekonomiska rättsverkningar

Underhållsskyldighet

Nuvarande bestämmelser om makars underhållsskyldighet går i huvudsak
ut på att makarna skall leva på samma standard så länge
äktenskapet består. Detta gäller även om makarna lever åtskilda på
grund av söndring eller det har dömts till hemskillnad mellan dem. I
sådant fall kan make åläggas att utge underhållsbidrag till andra maken.
Make som bär den huvudsakliga skulden till söndringen eller
hemskillnaden har dock rätt till underhållsbidrag bara om det finns
synnerliga skäl till det. Underhållsbidrag kan också utdömas efter
äktenskapsskillnad. Härför krävs att den ena maken är i behov av
bidrag till sitt tillbörliga underhåll och att det kan anses skäligt att
ålägga andra maken att utge underhållsbidrag. Make som bär den

LU 1973: 20

103

huvudsakliga skulden till äktenskapsskillnaden har dock inte rätt till
underhåll.

I propositionen föreslås att vid bestämmande av underhållsbidrag
till make frågan om vem som har skuld till äktenskapets upplösning
inte längre skall tillmätas någon betydelse. För att undanröja de negativa
verkningarna som hemskillnadsinstitutets avskaffande i vissa fall
kan få i fråga om rätten till underhållsbidrag föreslås ett tillägg till
lagregeln om underhåll efter äktenskapsskillnad av innebörd att domstolen
skall beakta att make kan ha ett särskilt behov av bidrag under
en omställningsperiod närmast efter skilsmässan.

Utskottet upptar först till behandling frågan huruvida skulden inte
längre skall tillmätas betydelse vid fastställandet av underhållsbidrag.
I motionen 1973: 1799 yrkas att lagtexten bör kompletteras så att domstol
vid beslut om underhåll får möjlighet att ta rimlig hänsyn till fall
av otrohet. Enligt motionärernas mening strider det nämligen mot
rättskänslan att i fall där ena parten grovt kränkt den andra, den senare
likväl tilldöms underhåll av den uppenbart förfördelade.

Såsom framgår av det föregående har utskottet uttalat sig för att
GB inte längre bör innehålla några sanktionsregler som anknyter till
makarnas personliga förhållande. Någon anledning att det oaktat just
på detta område behålla en sådan regel kan utskottet inte finna. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.

Betäffande därefter utformningen av reglerna om underhåll vid
äktenskapsskillnad föreslås i motionen 1973: 1793 att bestämmelserna
jämkas så att part kan förpliktas utge underhåll till den andra parten
om särskilda skäl talar härför, dock ej för längre tid än ett år.
Motionärerna anser att underhåll bör kunna utdömas för begränsad
tid om t. ex. en av parterna tvingats eftersätta utbildning och yrke. Rätt
till underhåll bör dock enligt motionärerna inte som nu vara en generell
rättsregel.

Under det fortsatta reformarbetet på äktenskapsrättens område skall
familjelagssakkunniga göra en allmän översyn av makars underhållsskyldighet.
Några större sakliga ändringar i dessa regler bör därför
enligt utskottets mening inte nu företas. Slopandet av hemskillnadsinstitutet
medför emellertid vissa problem när det gäller rätten till underhåll.
De snävare reglerna om underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad
blir nämligen tillämpliga på makarna tidigare än som skulle ha varit
fallet enligt gällande ordning, när makarna först erhåller dom på
hemskillnad. Detta skulle, såsom framhålls i statsrådsprotokollet, kunna
försätta den ekonomiskt svagare maken i ett sämre läge, eftersom han
i dag har garanti för att under hemskillnadsåret få leva på samma standard
som den andra maken. För egen del anser utskottet att det föreligger
ett uppenbart behov av att kunna ge den ekonomiskt svagare ma -

LU 1973: 20

104

ken en omställningsperiod under vilken han med oförändrad standard
har möjlighet att förbereda sig på att bli självförsörjande genom eget
arbete eller annorledes. Utskottet tillstyrker därför det i propositionen
föreslagna tillägget till underhållsbestämmelserna.

Motionens förslag däremot präglas enligt utskottets mening av en
alltför restriktiv inställning till makes behov av underhållsbidrag. Ett
avskärande av rätten till underhåll redan ett år efter det att äktenskapet
upplösts skulle kunna komma att allvarligt drabba den ekonomiskt
svagare parten. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen
1973: 1793 i denna del.

Skadestånd, egendomsgemenskap m. m.

I propositionen föreslås att bestämmelserna om skadestånd får utgå
ur GB. Dessa bestämmelser förutsätter en prövning av om ena maken
grovt kränkt den andre eller åsidosatt sina plikter mot denna. Såsom
utskottet tidigare understrukit bör alla sanktionsregler som anknyter till
makarnas personliga relationer utmönstras ur lagen. Utskottet tillstyrker
därför propositionen i denna del.

Utskottet vill emellertid erinra om att skadeståndet i rättspraxis
kommit att användas även som ett korrektiv mot oskäliga verkningar
av reglerna om hälftendelning av makarnas giftorättsgods. Från denna
synpunkt innebär slopandet av skadeståndet onekligen en nackdel. För
att minska de negativa verkningarna av skadeståndets slopande föreslås
i 13 kap. 12 a § en särskild bodelningsregel av innehåll att man vid
bodelning på grund av äktenskapsskillnad skall kunna avvika från den
eljest gällande regeln om hälftendelning av giftorättsgodset, om en
sådan delning skulle framstå som uppenbart obillig med hänsyn till
makarnas ekonomiska förhållanden och den tid som äktenskapet varat.
I stället skall delning ske efter annan grund som finnes skälig.
Vid delningen kan make dock ej på grund av bestämmelsen i 13 kap.
12 a § erhålla mer än vad som svarar mot hans giftorättsgods.

Såsom lagrådet påvisat griper den föreslagna jämkningsregeln tämligen
djupt in i de förhållanden som inbegripes under äktenskapets
ekonomiska rättsverkningar. Dessa förhållanden behandlar familjelagssakkunniga
i nästa etapp av reformarbetet. Man kan därför enligt
utskottets mening känna en viss tveksamhet inför att nu utan den
överblick som en fullständig utredning ger göra mera ingripande ändringar
i gällande regler på området. Härtill kommer att rekvisiten är
ganska obestämda och allmänt hållna. Enligt bestämmelserna skall ju
delning ske efter annan grund som finns skälig. En sådan formulering
kan lätt medföra tillämpningssvårigheter. Med hänsyn till det angivna
syftet med bestämmelsen vill utskottet dock inte motsätta sig
förslaget. Utskottet understryker emellertid vad lagrådet och föredra -

LU 1973: 20

105

gande statsrådet anfört om att försiktighet bör iakttas vid tillämpningen
och att jämkning inte bör ske annat än i undantagsfall.

Beträffande slutligen egendomsordningen har vissa ändringar blivit
nödvändiga med hänsyn till att hemskillnadsåret slopas och att reglerna
om betänketid införs. Ändringarna innebär att vad make förvärvar
under tiden före skilsmässan blir enskild egendom, om det döms till
äktenskapsskillnad. Om betänketiden löper ut utan att ansökan om skilsmässa
fullföljs kommer således egendomen att i fortsättningen vara
giftorättsgods. Såsom utskottet i det föregående framhållit innebär
dessa regler att man närmar sig de danska och norska reglerna om
egendomsordningen efter det att hemskillnad förfallit. Utskottet tillstyrker
propositionen i denna del.

I motionen 1973: 1793 föreslås en mer genomgripande omarbetning
av reglerna om egendomsordningen. Enligt 3 § i motionärernas lagförslag
skall nämligen sådan tillgång eller skuld vara gemensam som
parterna respektive förvärvat eller ådragit sig under den tid som samlevnaden
varat eller vilken parterna i övrigt förvärvat eller ådragit
sig för gemensamt ändamål. Övriga tillgångar och skulder skall vara
enskilda. Parterna skall dock genom inbördes överenskommelse kunna
besluta om annan fördelning.

De av motionärerna berörda rättsreglerna är föremål för familjelagssakkunnigas
övervägande. Någon anledning att nu ta ställning till de
ändringar i reglerna som motionärerna föreslår finner utskottet inte
föreligga. Utskottet avstyrker därför motionen i denna del.

Vårdnaden om barn m. m.

Vårdnaden om barn i äktenskapet

För barn i äktenskap är föräldrarna gemensamt vårdnadshavare och

— om de själva är myndiga — förmyndare. Lever föräldrarna på
grund av söndring åtskilda, skall domstolen på ansökan av endera
besluta vem av dem som skall ha vårdnaden och därmed också vara
förmyndare. Sådant beslut skall alltid meddelas om det döms till
hemskillnad, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskapet. Är
föräldrarna ense i vårdnadsfrågan, skall domstolen besluta i enlighet
härmed, om det inte är uppenbart stridande mot barnets bästa. Är föräldama
oense, avgörs frågan i första hand efter en prövning av vad
som med hänsyn till barnets bästa är skäligt. Om föräldrarna är lika
skickade att ha hand om barnet, är den av dem som inte bär den
huvudsakliga skulden till söndringen närmast till att få vårdnaden.
Anser domstolen det med hänsyn till barnets bästa uppenbart att
ingendera av föräldrarna bör utöva vårdnaden, anförtros denna åt
särskilt förordnad förmyndare.

I propositionen föreslås att regeln om hänsynstagande till vem som

LU 1973: 20

106

bär huvudsakliga skulden lill söndringen melian makarna slopas. Såsom
utskottet tidigare anfört bör lagen inte innehålla regler som ålägger
domstolarna att gå in på bedömningar av denna art. Utskottet
tillstyrker därför de föreslagna ändringarna i 6 kap. 7 § FB.

Möjlighet för fadern att få vårdnaden om utomäktenskapligt barn

För barn utom äktenskap är modern ensam vårdnadshavare. Fadern
har i fråga om sådana barn en betydligt svagare ställning än när det
gäller barn i äktenskapet. Han kan dock få vårdnaden om föräldrarna
är ense därom och om domstolen finner att han är lämplig därtill.
Finnes modern inte vara lämplig att utöva vårdnaden eller dör hon,
kan domstolen överflytta vårdnaden antingen på fadern eller på särskilt
förordnad förmyndare. Det bör observeras att fadern i det sistnämnda
fallet inte — som när det gäller barn i äktenskapet — ges ett uttryckligt
företräde till att överta vårdnaden. Gällande bestämmelser innebär
att fadern till barn utom äktenskapet i praktiken har mycket små
möjligheter att få vårdnaden om barnet om modern motsätter sig hans
önskan.

I propositionen föreslås i enlighet med de sakkunnigas förslag att
reglerna ändras så att föräldrarna när det gäller barn utom äktenskapet
blir likställda i fråga om rätten att få sig tillerkänd vårdnaden om barnet.
Om fadern begär att få vårdnaden skall denna fråga enligt propositionen
bedömas efter samma regler som gäller för barn i äktenskap,
och en tvist mellan föräldrarna i vårdnadsfrågan skall avgöras under
hänsynstagande enbart till barnets bästa. Vidare ges fadern uttryckligen
företräde till att överta vårdnaden, om modem visar sig olämplig som
vårdnadshavare eller om hon dör, i likhet med vad som för motsvarande
fall gäller beträffande barn i äktenskap.

De föreslagna reglerna tas upp till behandling i motionerna 1973:
1793 och 1973: 1796. I sistnämnda motion yrkas (yrkande 7) att de
föreslagna ändringarna i 6 kap. 12 § FB skall avslås. Till stöd för
yrkandet anför motionärerna att genomförandet av lagen kan medföra
en stor osäkerhet för verkligt ensamstående mödrar. Motionärerna
anser att antalet aborter kan stiga starkt om kvinnan upplever det som
en allvarlig fara att hon kan komma att fråntas vårdnaden om det
väntade barnet. Den ensamma moder som väljer att föda sitt barn
måste enligt motionärernas mening ha trygghet att veta att barnet
icke skall tagas från henne, även om faderns möjligheter att vårda
barnet är överlägsna hennes egna. Särskilt viktigt finner motionärerna
det vara att inte en uppluckring sker av denna hennes rätt med hänsyn
till att utländska fäder då ges ökade möjligheter att genom processer
få vårdnaden om barnet och modern därmed berövas även umgängesrätt
med barnet i de fall barnet förs ut ur landet. Motionärerna hävdar
också att även i de fall där barnets föräldrar varit sammanboende bör

LU 1973: 20

107

vårdnaden som nu tillfalla modern. Av principiella skäl bör nämligen
enligt motionärernas mening möjligheten för fadern att ensam få vårdnaden
om sitt barn vid upplösning av ett äktenskap inte urholkas
genom att motsvarande verkan skall åvila upplösningen av ett sammanlevnadsförhållande.

I motionen 1973: 1793 kritiseras att man i propositionen inte fullständigt
genomfört de principer som ligger till grund för lagändringen.
Motionärerna yrkar därför att i frågan om vårdnaden av barn skapas
full jämställdhet mellan fäder och mödrar och att barnets bästa konsekvent
görs till avgörande utgångspunkt. Detta leder enligt motionärerna
till att modern inte längre bör automatiskt vara vårdnadshavare.
Vidare bör ansökningsförfarandet från faderns sida avskaffas. I stället
bör föreskrivas skyldighet för rätten att besluta i vårdnadsfrågan utan
speciell process eller kostnad för föräldrarna. Motionärerna menar att
det måste fastslås att vårdnaden inte skall ses som en föräldrarättighet
utan som en för alla föräldrar i princip lika skyldighet gentemot
barnet.

Beträffande först den i anledning av motionen 1973: 1796 uppkomna
frågan huruvida de i propositionen föreslagna ändringarna bör genomföras
eller inte vill utskottet anföra följande.

Frågan om faderns möjligheter att få vårdnaden om barn utom äktenskapet
har under senare år blivit föremål för debatt i press och
andra massmedia. Härvid har från många håll riktats skarp kritik mot
gällande rätts negativa inställning till fadern som vårdnadshavare i förevarande
fall. Enligt utskottets mening är det tillfredsställande att i propositionen
nu läggs fram förslag till lagändringar som syftar till att föräldrarna
även när det gäller barn utom äktenskapet blir likställda i
fråga om rätten att få sig tillerkänd vårdnaden om barnet. Detta står
också i god överensstämmelse med den av utskottet ovan (s. 75) angivna
målsättningen att man i fråga om vårdnad av barn och rätten till den
gemensamma familjebostaden bör eftersträva i sak enhetliga regler för
alla samlevande oberoende om samlevnaden sker inom äktenskapets
ram eller inte. De i propositionen framlagda förslagen torde nämligen,
såsom anförs i statsrådsprotokollet, ha betydelse i första hand för sådana
fall då föräldrarna har sammanbott och gemensamt haft den faktiska
omvårdnaden om barnet. Om föräldrarna häver samlevnaden uppkommer
en situation som i praktiken liknar en skilsmässa mellan äkta makar.
Här tillgodoser förslaget påtagliga praktiska behov.

I fall då föräldrar aldrig har sammanlevt skulle förslaget, som föredragande
statsrådet anför, möjligen kunna ge upphov till vissa olägenheter.
I motionen 1973: 1796 har såsom ovan redovisas getts exempel
på sådana. Utskottet medger att det finns en viss om än liten risk att
en moder, som har valt att föda sitt barn, inför möjligheten att därefter
behöva avstå vårdnaden om barnet till fadern vägrar att medverka

LU 1973: 20

108

i faderskapsutredningen. Utskottet vill emellertid understryka att det
måste vara barnets bästa som ställs i förgrunden. Enligt utskottets mening
torde barnets bästa oftast kräva att det stannar hos modern, om
det aldrig har levt tillsammans med fadern. När det gäller utomäktenskapliga
barn vilkas föräldrar aldrig har sammanlevt synes därför den
föreslagna ändringen ha begränsad praktisk betydelse. I likhet med föredragande
statsrådet anser utskottet det emellertid starkt motiverat att
fadern får vårdnaden, om det faktiskt skulle vara bättre för barnet att
stå under faderns vårdnad, oaktat föräldrarna aldrig har sammanlevt
och modern i och för sig är skickad att ta hand om barnet. 1 anslutning
till vad socialstyrelsen anfört i sitt remissyttrande vill utskottet emellertid
deklarera att vid prövningen av vad som i det konkreta fallet är barnets
bästa får enbart ekonomiska faktorer inte tillmätas avgörande betydelse.
Såsom socialstyrelsen framhållit bör det förhållandet att fadern
har god ekonomi inte kunna i och för sig utgöra något argument för
att han skall få överta vårdnaden om ett barn, som lever i små ekonomiska
omständigheter men under emotionellt och i övrigt trygga förhållanden
hos modern. Motionärerna har också uttryckt oro för att det
skall uppstå problem när den ena av föräldrarna och då framför allt
fadern är utlänning. De torde därvid ha stött sig på vad LO och Sveriges
advokatsamfund anfört i sina remissyttranden. Så som Advokatsamfundet
påpekat kan det vara mycket svårt att avgöra vad som kan vara förenligt
med barnets bästa, då den ena av föräldrarna är utlänning och vill
uppfostra barnet i sitt hemland, som kanske har helt annan kultur,
andra traditioner och en annan syn på barnuppfostran än vad som
gäller hos oss. Utskottet kan instämma i vad föredragande statsrådet i
specialmotiveringen (prop. s. 162) anför om att något entydigt svar på
frågan vad som är barnets bästa i sådana konfliktsituationer inte kan
lämnas. Såsom föredragande statsrådet påpekar är problemet emellertid
inte nytt. I princip uppkommer samma problem när det gäller att
besluta angående vårdnaden om barn i äktenskap vilkas föräldrar har
olika nationalitet. Problemet är enligt utskottets mening inte av den omfattningen
att det bör förhindra en angelägen reform. Inte heller vad
motionärerna i övrigt anfört bör få en sådan konsekvens.

Utskottet avstyrker på anförda skäl motionen 1973: 1796, såvitt nu
är i fråga.

Utskottet övergår därefter till att behandla yrkandena i motionen
1973: 1793 om att moderns legala företrädesrätt samt det fastslagna ansökningsförfarandet
för fadern skall slopas. Med utgångspunkt i grundprincipen
att barnets bästa skall vara avgörande i fråga om vårdnad
kan man, såsom motionärerna gör, rent logiskt hävda att ingen av föräldrarna
bör ha ett legalt företräde till vårdnaden om barnet utan att
det i varje enskilt fall får bestämmas vem som är lämpligaste vårdnads -

LU 1973: 20

109

havaren. Ett sådant resonemang leder dock till att barnet från födseln
kommer att sakna vårdnadshavare fram till dess sådan hinner förordnas.
Detta måste självfallet vara olämpligt med hänsyn till att det kan vara
erforderligt med omgående beslut av vårdnadshavare t. ex. i fråga om
blodbyte. Härtill kommer att innan faderskapet fastställts kan frågan
om faderns vårdnad av barnet inte prövas. Barn utom äktenskapet
får rättslig fader först genom att faderskapet fastställs, vilket
kan ske genom dom eller genom erkännande i laga form före
eller efter födseln. Ett genomförande av motionärernas förslag
skulle sålunda kunna få konsekvenser som helt strider mot barnets
bästa. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen 1973: 1793 i denna
del.

Möjlighet för ogifta föräldrar att utöva vårdaden gemensamt m. m.

Enligt gällande rätt saknar ogifta föräldrar möjlighet att gemensamt få
handha vårdnaden av och förmynderskapet för sina barn på samma sätt
som föräldrar till barn i äktenskapet.

Familjelagssakkunniga föreslog att ogifta föräldrar skulle kunna få
denna möjlighet under förutsättning att de sambodde. Samma rätt föreslogs
bli tillagd föräldrar som sammanbott efter dom på äktenskapsskillnad.
Föräldrar som önskade utnyttja denna möjlighet skulle enligt förslaget
tillsammans anmäla till myndighet, som Kungl. Maj:t bestämde,
att de ville utöva vårdnaden om barnet gemensamt. Sakkunnigförslaget
var emellertid inte enhälligt. Även under remissbehandlingen var meningarna
delade.

I propositionen förklarar föredragande statsrådet att han inte kan
ansluta sig till sakkunnigmajoritetens förslag. Propositionen innehåller
följaktligen inget förslag om gemensam värnad i förevarande fall.

Statsrådets ställningstagande kritiseras i motionerna 1973: 1779, 1973
1793 och 1973: 1795. I motionerna 1973: 1779 och 1973: 1795 yrkas att
riksdagen skall bifalla de sakkunnigas förslag om gemensam vårdnad
för samboende föräldrar. I motionen 1973: 1795 yrkas därutöver att
gemensam vårdnad skall kunna förekomma även om föräldrarna inte
bor tillsammans. Av det till motionen 1973: 1793 fogade förslaget till
lag om ändring av FB framgår att motionärerna yrkar att barn till samlevande
föräldrar skall stå under deras gemensamma vårdnad. Motionärerna
anser dock inte att gemensam vårdnad skall uppkomma efter anmälan,
såsom yrkas i de båda övriga motionerna, utan hävdar att gemensam
vårdnad skall uppkomma vid födelsen i likhet med vad som för
motsvarande fall gäller beträffande barn i äktenskapet.

Som stöd för motionsyrkandena anförs i motionerna 1973: 1779 och
1973: 1795 att om föräldrarna faktiskt utövar vårdnaden gemensamt
bör de också kunna få den rättsliga vårdnaden gemensamt, om de så
önskar. Enligt motionärernas mening skulle det vara av värde från

LU 1973: 20

110

psykologisk synpunkt om föräldrarna bereddes möjlighet att markera
lika stort ansvar för sitt barn, även om de inte är gifta. I motionen
1973: 1779 understryks också att rent praktiskt skulle den av motionärerna
förordade lösningen vara förenad med vissa fördelar genom att
den ene av föräldrarna vid förfall för den andre ensam kan besluta i
brådskande frågor rörande vårdnaden. I motionen 1973: 1795 påpekas
vidare att det torde förekomma fall där föräldrarna är ense om att
skiljas men vill ta ett gemensamt ansvar för barnen och manifestera
detta genom att gemensamt handha den rättsliga vårdnaden om dem.
Att i sådana fall tvinga fram ett beslut om att den ene skall vara vårdnadshavare
kan enligt motionärens mening innebära att man skapar
konflikter som annars kunde undvikas.

Utskottet vill i denna del anföra följande. Den målsättning som utskottet
tidigare vid ett par tillfällen gett uttryck för, nämligen att i
fråga om vårdnaden om barn bör eftersträvas i sak enhetliga regler för
alla samlevande, talar onekligen för de sakkunnigas och motionärernas
förslag. Såsom utskottet ävenledes framhållit måste emellertid barnets
bästa vara utgångspunkten när man i lag uppställer regler om vårdnaden
om barnen. Avgörande för om ogifta eller frånskilda föräldrar
skall kunna gemensamt tilläggas den rättsliga vårdnaden om barnen är
därför om detta kan anses förenligt med barnens bästa.

Så länge förhållandet mellan föräldrarna är gott torde det, såsom
föredragande statsrådet anför, vara från barnets synpunkt utan nämnvärd
betydelse om föräldrarna utövar den rättsliga vårdnaden gemensamt
eller om endast en av dem har vårdnaden. Den faktiska omvårdnaden
synes nämligen inte rimligen vara avhängig av hur den rättsliga vårdnaden
är anordnad. Enligt utskottets mening torde man kunna räkna
med att beslut rörande barnets personliga förhållanden som är av mer
ingripande betydelse för barnet fattas i samråd mellan föräldrarna
oavsett vem som har den formella beslutsrätten. Det kan naturligtvis
förekomma att frågan, hur den rättsliga vårdnaden är anordnad, har
betydelse för harmonin inom familjen. I sådana fall torde det kunna
påstås att det är förenligt med barnets bästa att bägge föräldrarna har
vårdnaden om barnen.

Problemen uppkommer emellertid om föräldrarna separerar. Erfarenheten
visar att det är olämpligt att föräldrar, som bor åtskilda, har
gemensam vårdnad om barnen. Såsom socialstyrelsen framhåller i sitt
remissvar medför detta bl. a. vissa besvär vid tillämpningen av bamavårdslagen
i fall där ingripanden från barnavårdsnämnds sida är erforderliga
och bägge vårdnadshavarna skall få tillfälle att samtycka till
åtgärderna. Enligt socialstyrelsen har barnavårdsnämnderna redan nu
erfarenhet av problem då vårdnadshavare vistas på skilda orter. Även i
andra hänseenden kan för barnet viktiga beslut komma att fördröjas
på grund av svårigheter att få ett ståndpunktstagande från den av för -

LU 1973: 20

lil

äldrarna som inte utövar den faktiska vårdnaden. Visserligen kan hävdas
att samma olägenheter kan uppkomma i dag då gifta föräldrar
separerar utan att begära skilsmässa. Detta förhållande kan emellertid
enligt utskottets mening inte vara ett skäl för att, när det gäller ogifta
föräldrar, tillskapa en ordning som innebär nackdelar från barnets synpunkt.
Utskottet kan på grund av det anförda inte tillstyrka bifall till
yrkandet i motionen 1973: 1795 att även ogifta eller frånskilda föräldrar,
som inte bor tillsammans, skall kunna få ha gemensam vårdnad
om barnen.

I samband med skilsmässa åligger det domstolen enligt 6 kap. 7 §
FB att förordna om vårdnaden om barnen. Någon motsvarighet härtill
finns inte i fråga om ogifta samboende, som separerar. Skulle de utöva
vårdnaden tillsammans måste därför vårdnadsfrågan aktualiseras hos
domstol av en av föräldrarna. Såsom framhålls i statsrådsprotokollet
(prop. s. 130) finns det inte någon garanti för att så verkligen sker.
Utskottet delar därför föredragande statsrådets uppfattning att man
måste räkna med att det kan uppkomma åtskilliga fall där den rättsliga
vårdnaden kvarstår som gemensam trots att familjen har upplösts
och endast en av föräldrarna utövar den faktiska omvårdnaden. I dessa
fall uppkommer de svårigheter som utskottet belyst ovan.

Motionärernas förslag om gemensam vårdnad efter anmälan medför
också komplikationer när det gäller underhållsbidrag och bidragsförskott.
Utskottet hänvisar till vad som anförs därom i propositionen
på s. 130. I nu angivna hänseenden kan det uppkomma situationer
som är klart oförmånliga sett från barnets synpunkt.

Beträffande förslaget i motionen 1973: 1793 om att gemensam vårdnad
om barnet skall kunna uppkomma automatiskt vid dess födelse
fordrar detta en genomgripande omarbetning av reglerna om faderskap
till barn födda utom äktenskap. Utskottet kan därför inte biträda det
förslaget.

Mot bakgrund av det anförda delar utskottet statsrådets uppfattning
att nackdelarna med en ordning, där ogifta föräldrar har gemensam
vårdnad, överstiger fördelarna. Utskottet kan därför inte finna att
motionärernas förslag om gemensam vårdnad för ogifta eller frånskilda
samboende är förenligt med grundregeln om barnets bästa. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna 1973: 1779, 1973: 1793
och 1973: 1795 i denna del.

Utskottet vill emellertid tillägga följande. Såvitt utskottet kunnat finna
saknas för närvarande en kartläggning av i vilken utsträckning det kan
föreligga önskemål hos samboende om att få gemensam vårdnad av
barnen med de nackdelar detta i vissa situationer kan innebära. Skulle
det så småningom bli ett mer allmänt önskemål om gemensam vårdnad
bör saken kunna tas upp till förnyad prövning, varvid reglerna om
underhållsbidrag och bidragsförskott får ses över. Såsom socialstyrelsen

LU 1973: 20

112

påpekat kan då även ändringar i barnavårdslagen bli aktuella. Föredragande
statsrådet framhåller emellertid att med det mycket förenklade
regelsystem, som äktenskapet i fortsättningen kommer att omfatta, hinder
inte bör möta för samboende föräldrar, som vill uppnå från deras
synpunkt önskvärda fördelar med gemensam rättslig vårdnad, att underkasta
sig det regelsystem samhället erbjuder genom att gifta sig. Från
många synpunkter måste detta enligt utskottets mening te sig fördelaktigare
än att man skulle behöva inrätta ett särskilt kontrollsystem med
övervakning av personliga förhållanden för att säkerställa att vid separation
på motsvarande sätt som vid äktenskapsskillnad den rättsliga
vårdnaden upplöses. På grund av vårdnadsfrågornas vikt förutsätter utskottet
att utvecklingen på området följs med uppmärksamhet från
Kungl. Maj:ts sida.

Umgängesrätt

Den av föräldrarna som inte har vårdnaden om barnet har normalt
rätt till umgänge med barnet, om inte särskilda omständigheter föranleder
till annat. Detta gäller i fråga om barn såväl i som utom äktenskapet.
Kan överenskommelse inte träffas med vårdnadshavare får domstol
bestämma om umgängesrätten (6: 10 FB). Domstolens dom är verkställbar.
Från den 1 januari 1968 gäller beträffande verkställighet särskilda
regler i 21 kap. FB. Enligt dessa kan länsrätten, som har att besluta
i verkställighetsfrågan, förelägga — och även utdöma — vite eller,
om det anses nödvändigt, besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighets
försorg. För sådan hämtning skall myndigheterna iaktta
särskilda försiktighetsåtgärder som syftar till att skydda barnet.

Det förekommer att vårdnadshavare saboterar den av domstolen fastställda
umgängesrätten. Av de sakkunnigas betänkande framgår att
organisationer och enskilda i framställningar till de sakkunniga begärt
ändringar i FB syftande till att säkra umgängesrättens utövande. De sakkunniga
ville dock inte förorda någon ändring i verkställighetsreglerna.
Däremot uttalade de att man måste se allvarligt på åtgärder från vårdnadshavarens
sida som syftar till att omintetgöra umgängesrätten. Sådana
åtgärder ansåg de kunna utgöra en omständighet som ger anledning
till att ompröva vårdnadsfrågan. Inte heller föredragande statsrådet har
förordat någon ändring i verkställighetsreglerna. Vad de sakkunniga anfört
om möjligheten att ompröva vårdnadsfrågan synes emellertid statsrådet
välgrundat. Det får enligt statsrådet förutsättas att de framförda
synpunkterna — om de inte möter några invändningar från riksdagens
sida — kommer att beaktas i rättstillämpningen.

Förevarande problem har tagits upp i motionen 1973: 1798. Motionären
framhåller att det inte sällan förekommer att vårdnadshavare
förhindrar utövandet av umgängesrätt i repressaliesyfte eller på grund

LU 1973: 20

113

av personlig antipati. Detta är enligt motionärens mening inte endast
ett ingripande i den andra förälderns utan framför allt i barnets rätt.
Som korrektiv står nu handräckningsförfarandet till buds — något
som motionären anser att en ansvarskännande förälder av hänsyn till
barnet borde avstå från. Motionären föreslår därför att som korrektiv
införs ett bötesstraff. Motionären yrkar vidare att domstol i samband
med beslut i vårdnadsfrågan skall fastställa regler för umgängesrättens
utövande.

Utskottet vill för sin del betona att det här är fråga om ett allvarligt
och svårlöst problem. Uppenbart är att samhället inte kan tolerera
åtgärder från vårdnadshavares sida som syftar till att omintetgöra
eller försvåra för den umgängesberättigade att träffa barnet. Såsom
motionären påpekar innebär en sådan åtgärd även ett allvarligt ingrepp
i barnets rätt. Enligt utskottets mening måste det anses ligga i barnets
intresse att få hålla en god kontakt också med den av föräldrarna
som inte har del i vårdnaden. Före lagändringen 1968 skedde verkställighet
av umgängesrätt medelst handräckning enligt 191 § utsökningslagen.
Sådana förrättningar ledde understundom till situationer som
var uppenbart skadliga för barnen. En ledande tanke vid utformandet
av de nya reglerna i 21 kap. FB var därför att barnet såvitt möjligt
skulle skonas från åtgärder som är skadliga för dess psykiska eller
fysiska hälsa. Hur försiktig man än är kan dock ett handräckningsförfarande
avseende barn enligt utskottets mening innebära en risk för barnets
psykiska hälsa. Utskottet delar därför motionärens uppfattning att
en ansvarskännande förälder i vissa situationer kan bli tvungen att avstå
från att påfordra fullgörandet av umgängesrätten.

Även om utskottet sålunda hyser förståelse för motionärens syfte delar
utskottet inte motionärens uppfattning hur man bör söka lösa problemet.
Såsom utskottet anfört ovan finns det i samband med verkställighetsförfarandet
möjlighet att förelägga tredskande förälder vite. Om
en sådan ekonomisk sanktion inte kan förmå en förälder att avstå från
att hindra utövandet av umgängesrätten har utskottet svårt att tro att
han inför risken av en bötespåföljd lättare skulle kunna förmås därtill.
Dessutom anser utskottet det olämpligt att kriminalisera en handling av
förevarande karaktär. Utskottet kan därför inte biträda motionärens
förslag om ett införande av bötesstraff. Enligt utskottets mening synes
i vart fall för närvarande den enda möjliga lösningen vara den som de
sakkunniga och föredragande statsrådet förordat. Att en förälder konsekvent
vidtar åtgärder med åsidosättande av barnets intresse talar enligt
utskottets mening för att hans lämplighet som vårdnadshavare kan behöva
omprövas. Utskottet förutsätter i likhet med föredragande statsrådet
att dessa synpunkter kommer att beaktas i rättstillämpningen. Utskottet
utgår även från att Kungl. Maj:t med hänsyn till frågans vikt

8 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

Omtryckning

LU 1973: 20

114

kommer att följa utvecklingen på området och vidta de åtgärder som
kan bli erforderliga.

Beträffande yrkandet att domstolen regelmässigt skulle ge föreskrifter
för umgängesrättens utövande vill utskottet understryka att i flertalet
fall kommer makarna överens om barnets rätt att träffa den av föräldrarna
som inte har hand om barnet. Enligt utskottets mening skulle
det i sådana fall vara direkt olämpligt att i dom låsa fast tidpunkterna
för barnets sammanträffande med föräldern.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1973:
1798.

Rätten till bostaden

Sedan år 1948 har det funnits en provisorisk lagstiftning om makars
gemensamma bostad. Den nu gällande lagen, som tillkom år 1959,
gäller till utgången av år 1974. Lagstiftningen syftar till att göra det
möjligt att vid upplösning av äktenskap ge den gemensamma bostaden
till den av makarna som bäst behöver den. Någon motsvarande lagstiftning
finns inte när det gäller personer som sammanlever under
äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta med varandra.
Den av parterna som har tecknat sig som hyresgäst eller innehar bostadsrätten
till den gemensamma lägenheten får behålla lägenheten när
samlevnaden upplöses, även om den andra parten skulle ha större behov
av denna. Inte heller för det fall att båda parter står som hyresgäster
finns det någon regel som ger företräde åt den som bäst behöver
bostaden.

De sakkunniga förordade att man skulle införa särskild lagstiftning

— i sak motsvarande nuvarande lag om makars gemensamma bostad —
med bestämmelser om rätten till hyres- eller bostadsrätt vid upplösning
i vissa fall av äktenskapsliknande samlevnad.

I propositionen, som bygger på de sakkunnigas förslag, föreslås nu
införandet av en särskild lag om ogifta samboendes gemensamma bostad.
Vid upplösning av äktenskapsliknande samlevnad får den av parterna
som inte har hyres- eller bostadsrätten rätt att mot lösen överta
denna, om han bäst behöver bostaden och det med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt (1 §). Om parterna inte har eller haft
bara tillsammans får övertagande dock ske endast om det föreligger
synnerliga skäl. I förhållande till de sakkunnigas förslag innebär propositionen
att tillämpningsområdet för lagen vidgats. Sakkunnigförslaget
var nämligen tillämpligt endast på ogifta samboende, som har
eller haft barn tillsammans.

I motionen 1973:1796 yrkas avslag på lagförslaget. Till stöd för
yrkandet anför motionärerna att vad man i andra sammanhang ovan
anfört om principerna för lagstiftning för samboende med avsikt att

LU 1973: 20

11S

jämställa dessa med gifta äger sin tillämpning även här. Enligt motionärerna
kan stora svårigheter uppkomma när det gäller att tolka uttrycken
”äktenskapsliknande samlevnad” och ”bäst behöver den”. Den
föreslagna lagen kan, anser motionärerna, dessutom komma att bidra
till att konservera den orättvisa som drabbar den som blir utan bostad
och förhindra att befintlig bostad bytes mot två mindre. Än mer orättvist
finner motionärerna förslaget vara mot bakgrund av att den part
som står för bostaden medvetet har avstått från att ingå äktenskap och
därmed velat ställa sig utanför de regler som gäller för gifta. Motionärerna
anser att förslaget innebär ett intrång i den enskildes rättssäkerhet
och föreslår att lagförslaget avslås.

Utskottet vill till en början betona att förevarande lagförslag avser
att tillgodose ett starkt socialt behov. Redan det skälet gör att lagförslaget
inte bör avslås. Uppenbart kan nämligen den nuvarande ordningen
ge stötande och från social synpunkt olämpliga resultat när en
äktenskapsliknande samlevnad upphör. Särskilt framträdande är detta
i de fall då det finns barn i den upplösta familjen. Såsom utskottet ovan
(s. 75) anfört bör det inte i en modem lagstiftning få förekomma att
barns intressen blir sämre tillgodosedda av det skälet att föräldrar inte
vill ingå äktenskap. Utskottet medger dock att det vid lagens tillämpning
kan uppstå tolkningssvårigheter. Risken härför har onekligen ökat
med det i propositionen föreslagna vidgade tillämpningsområdet. Utskottet
hänvisar beträffande lagens tillämpning till vad föredragande
statsrådet anför i specialmotiveringen (prop. s. 167—169). Utskottet
vill särskilt understryka statsrådets uttalande att uttrycket ”synnerliga
skäl” skall tolkas restriktivt. Det måste således föreligga mycket starka
skäl av i första hand social natur för att övertagande skall kunna ifrågakomma
trots att parterna inte har eller haft barn tillsammans. Med en
sådan tillämpning av lagen torde enligt utskottets mening avgränsningsproblemen
kunna bemästras.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1973:
1796 i denna del.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att det uppstår särskilda
tillämpningsproblem när det gäller förhållandet till tredje man, dvs.
hyresvärden. Utskottet hänvisar till vad utskottet anför därom i betänkandet
LU 1973: 21 i anledning av de ändringar i hyreslagstiftningen
som föranleds av ifrågavarande lagförslag.

Vissa speciella samlevnadsformer

Utskottet har i det föregående behandlat äktenskapet samt annan
samlevnad mellan man och kvinna under äktenskapsliknande förhållanden.
I motionen 1973: 1793 tas även upp frågan rörande vissa
andra samlevnadsformer.

LU 1973: 20

116

Motionärerna framhåller att även de sexuellt avvikande bör ges möjlighet
att använda en registrerad samlevnad som en rättslig form för
en tvåpartsrelation. För den sociala toleransen och förståelsen är det
enligt motionärerna av vikt att staten formellt fastslår detta. I motionen
yrkas därför (yrkandet 4) att de sexuellt avvikandes rätt till lika
villkor med andra grupper erkänns.

Utskottet vill till en början framhålla att uttrycket ”sexuellt avvikande”
i detta sammanhang är mindre väl valt och kan leda till missförstånd.
Uppenbart synes emellertid motionärerna avse homosexuella
samboende och utskottet kommer därför att uppehålla sig vid deras problem.
Dessa har utskottet fått belysta genom en skrivelse från Riksförbundet
för sexuellt likaberättigande samt genom en uppvaktning av representanter
för förbundet inför utskottets presidium och ett antal av
utskottets övriga ledamöter. Enligt utskottets mening finns det anledning
att uppmärksamma de homosexuellas problem. Tydligt är att de i
många avseenden är sämre ställda än samboende av olika kön. Att i
detta sammanhang ta ställning till förbundets önskemål på olika områden
finner utskottet dock inte möjligt.

Utskottet vill dock betona att en samlevnad mellan två parter av
samma kön är från samhällets synpunkt en fullt acceptabel samlevnadsform.
Utskottet utgår därför ifrån att i lämpligt sammanhang de homosexuellas
problem blir föremål för närmare utredning. Utskottet hänvisar
även till vad socialstyrelsen med flera remissinstanser anfört i denna
fråga (prop. s. 214). Genom vad utskottet nu anfört får syftet med motionsyrkandet
anses tillgodosett.

I motionen framhålls vidare att det även förekommer samlevnad
mellan fler parter än tvä. I regel består den enligt motionärerna av
en kombination av tvåpartsförhållande med ensamstående eller av flera
ensamstående. Enligt motionärerna upplevs sådana gruppkollektiv av
medlemmarna, inte minst de ensamstående, som ett positivt stöd. Motionärerna
yrkar därför (yrkandet 3) att samhället officiellt skall erkänna
existensen även av dessa fria samlevnadsformer. I det till motionen
fogade lagförslaget har angetts att sådan samlevnad bör regleras
genom enskild överenskommelse mellan parterna. Handling rörande
sådan överenskommelse föreslås få av part deponeras hos rätten.

Såsom motionärerna framhållit har det under senare år uppstått en
del samlevsnadsformer av gruppkaraktär. De måste dock fortfarande
anses ovanliga. Uppenbart innehåller de, vilket även motionärerna medger,
mycket av konfliktstoff och komplikationer. Utskottet anser inte
att de nu bör bli föremål för några uttalanden från riksdagens sida.
Utskottet kan dock instämma i att det kan vara lämpligt att de inblandade
inbördes reglerar sina förhållanden. Någon anledning att
medge dem rätt att deponera avtal hos rätten finns dock inte.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen i
denna del.

LU 1973: 20

117

Vissa informationsproblem

I motionen 1973: 1748 påtalas att det ofta uppstår problem för ungdomar
som ingår äktenskap med utländska medborgare. Enligt motionären
är det därför angeläget att det finns tillgång till information om
främmande länders familjelagstiftning, i första hand då beträffande de
länder varifrån våra invandrare kommer. Motionären hemställer därför
att informationsbroschyrer utarbetas kring främmande länders familjelagstiftning
att delas ut i samband med hindersprövning.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget att ungdomar
som skall ingå äktenskap med utländska medborgare har möjlighet
att i god tid före vigseln kunna skaffa sig upplysning om det främmande
landets familjelagstiftning. Om det kan ske först vid hindersprövningen
torde det enligt utskottets mening dock finnas en viss risk
för att informationen inte fyller sin uppgift. Utskottet är medvetet om
att det föreligger många praktiska problem i samband med en information
om främmande länders rätt på ifrågavarande område men utskottet
anser frågan så betydelsefull att den måste lösas. Hur det skall
ske bör ankomma på Kungl. Majit att utreda.

Avslutningsvis vill utskottet understryka betydelsen av att allmänheten
i god tid före den nya lagstiftningens ikraftträdande får en allsidig
information om denna. Utskottet finner det angeläget att huvudprinciperna
i reformen klarläggs så att syftet uppnås med densamma,
nämligen att äktenskapet med dess nya innehåll skall kunna accepteras
av praktiskt taget alla.

Vad utskottet nu anfört beträffande information om främmande
länders familjelagstiftning samt om den nya äktenskapsreformen bör
ges Kungl. Maj:t till känna.

Övriga frågor

Utskottet tillstyrker lagförslagen i den mån de ej omfattas av vad
utskottet anfört ovan.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande yrkanden om avslag på propositionen 1973:32
att riksdagen avslår motionerna 1973: 1789, 1973: 1790, 1973:

1792, 1973: 1794, yrkandet A, och 1973: 1800;

2. beträffande fortsatt reformarbete i nordisk samverkan att
motionerna 1973: 1791, såvitt nu är i fråga, och 1973: 1799,
yrkandet 5, inte föranleder någon riksdagens vidare åtgärd;

3. beträffande allmänna synpunkter på äktenskapet att riksdagen

LU 1973: 20

118

avslår motionerna 1973: 657, 1973: 1090, 1973: 1791, såvitt nu
är i fråga, och 1973: 1793, yrkandet 1;

4. beträffande etiska normer i relationerna mellan makar att
riksdagen avslår

a) motionen 1973:1796, yrkandet 4,

b) motionen 1973: 1799, yrkandet 2;

5. beträffande trolovning att riksdagen med avslag på motionen
1973: 1796, yrkandet 1, beslutar att 1 kap. i giftermålsbalken
(GB) skall upphöra att gälla;

6. beträffande släktskapshinder att riksdagen

a) med avslag på motionerna 1973: 1794, yrkandet B 2, och
motionen 1973: 1801, yrkandet 1, antar 2 kap. 3 § i förslaget
till lag om ändring i GB,

b) med avslag på motionen 1973:1801, yrkandet 2, antar 6
kap. 5 § i förslaget till lag om ändring i brottsbalken;

7. beträffande giftomannasamtycke att riksdagen med avslag på
motionen 1973: 1796, yrkandet 2, och 1973:1799, yrkandet 4,
antar 2 kap. 2 och 5 §§ i förslaget till lag om ändring i GB;

8. beträffande formen för ingående av äktenskap att riksdagen
avslår motionen 1973: 1793, såvitt nu är i fråga;

9. beträffande borgerliga vigselformuläret att riksdagen med avslag
på motionen 1973: 1796, yrkandet 3, godkänner vad utskottet
anfört härom;

10. beträffande vigselbehörigheten att riksdagen — med förklaring
att propositionen i denna del inte kunnat godtas — med
bifall till motionerna 1973: 1738, yrkandet 1, 1973: 1767 och
1973: 1797, yrkandet 1, för sin del antar 4 kap. 2 § i förslaget
till lag om ändring i GB med följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

4 kap.

Kyrklig vigsel må äga rum:
inom svenska kyrkan, om mannen
och kvinnan eller en av dem
tillhör kyrkan; och

inom annat trossamfund, om
Konungen medgivit att vigsel må
förrättas inom samfundet och
mannen och kvinnan eller en av
dem tillhör samfundet.

Kyrklig vigsel må äga rum:
inom svenska kyrkan, om mannen
och kvinnan eller en av dem
tillhör kyrkan; och
inom annat trossamfund, om
Konungen medgivit att vigsel må
förrättas inom samfundet.

LU 1973: 20

119

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt
trossamfund skall ha samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av
svenska kyrkan.

11. beträffande medlingsinstitulets provisoriska karaktär att riksdagen
avslår motionen 1973: 1796, såvitt nu är i fråga;

12. beträffande familjerådgivarnas verksamhet att motionerna
1973: 1738, yrkandet 3, och 1973: 1794, yrkandet B 3, inte
föranleder någon riksdagens vidare åtgärd;

13. beträffande utbyggnaden av familjerådgivningsbyråerna att riksdagen
i anledning av motionen 1973: 1797, yrkandet 6, som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
därom;

14. beträffande de frivilliga familj erådgivningsbyråerna att motionen
1973: 1797, yrkandet 7, inte föranleder någon riksdagens
vidare åtgärd;

15. beträffande hänvisning i 14 kap. GB till lagen om medling att
riksdagen i anledning av motionen 1973 :1791 för sin del antar
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse av dels
ingressen till lagen om ändring i GB, dels 14 kap. 1 § i lagförslaget: -

Kungl. Maj. ts förslag Utskottets förslag

Härigenom förordnas i fråga om giftermålsbalken,

dels att 1 kap., 2 kap. 7—10 §§
och 13 §, 3 kap. 7 och 8 §§, 10
kap., 11 kap. 17—30 §§, 14 kap.
samt 15 kap. 8—10, 14 och 23 §§
skall upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 2—5 §§, 3 kap.

1—3 §§, 4 kap. 2—4, 6 och 8 §§,

5 kap. 7 §, 6 kap. 2 och 6 a §§,
7 kap. 4 §, 8 kap. 8 §, 11 kap. 1—
16 §§, 12 kap. 1 §, 13 kap. 1—3
och 10 §§, 15 kap. 1, 4, 5, 11, 12,

24, 28, 29 och 32 §§ samt rubriken
till 11 kap. skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i balken skall införas
fem nya paragrafer, 3 kap. 4 §, 4
kap. 10 §, 13 kap. 12 a och 13 b §§
samt 15 kap. 7 §, av nedan angivna
lydelse.

dels att 1 kap., 2 kap. 7—10 §§
och 13 §, 3 kap. 7 och 8 §§, 10
kap., 11 kap. 17—30 §§, 14 kap.

2—4 §§ samt 15 kap. 8—10, 14
och 23 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 2—5 §§, 3 kap.
1—3 §§, 4 kap. 2-4, 6 och 8 §§, 5
kap. 7 §, 6 kap. 2 och 6 a §§, 7
kap. 4 §, 8 kap. 8 §, 11 kap. 1—
16 §§, 12 kap. 1 §, 13 kap. 1—3
och 10 §§, 14 kap. 1 §, 15 kap. 1,
4, 5, 11, 12, 24, 28, 29 och 32 §§
samt rubriken till 11 kap. skall ha
nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas
fem nya paragrafer, 3 kap. 4 §, 4
kap. 10 §, 13 kap. 12 a och 13 b
§§ samt 15 kap. 7 §, av nedan angivna
lydelse,

LU 1973: 20

120

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

14 kap.

1 §

Om medling stadgas i lagen
( ) om medling mellan sam levande.

16. beträffande medlingens innehåll att riksdagen antar 1 § i förslaget
till lag om medling mellan samlevande;

17. beträffande utseende av medlare efter förslag av kommunfullmäktige
att riksdagen i anledning av motionen 1973: 1797, yrkandet
3, ger Kungl. Majit som sin mening till känna vad
utskottet anfört om att bestämmelser härom bör utfärdas i administrativ
ordning;

18. beträffande behörighet att medla att riksdagen avslår motionen
1973: 1802;

19. beträffande vilka som skall utses till medlare att riksdagen med
avslag på motionerna 1973: 1796, såvitt nu är i fråga, och
1973: 1797, yrkandet 4, antar 2 § i förslaget till lag om medling
mellan samlevande;

20. beträffande förordnade medlares skyldighet att medla att riksdagen
med avslag på motionen 1973: 1797, yrkandet 5, antar
3 § i förslaget till lag om medling mellan samboende;

21. beträffande förslaget till lag om medling mellan samlevande
i övrigt att riksdagen antar lagförslaget i den mån det ej omfattas
av vad utskottet hemställt under punkterna 16, 19 och
20 ovan;

22. beträffande befogenhet för domstol att utse medlare att riksdagen
avslår motionen 1973: 1791, yrkandet 1 b;

23. beträffande avskaffande av hemskillnadsinstitutet att riksdagen
med avslag på motionen 1973: 1794, yrkandet B 1, godkänner
vad utskottet i denna del anfört;

24. beträffande införande av institutet betänketid att riksdagen
med avslag på motionen 1973: 1793, såvitt nu är i fråga, godkänner
vad utskottet i denna del anfört;

25. beträffande institutet betänketid att riksdagen med avslag på
motionerna 1973: 1738, yrkandet 2, 1973: 1778, 1973: 1796,
yrkandet 6, 1973: 1797, yrkandet 2, 1973: 1799, yrkandet 3,
1973: 1801, yrkandet 3, och 1973: 1803 antar 11 kap. 1—3 §§
i förslaget till lag om ändring i GB;

26. beträffande processuella bestämmelser angående betänketid
att riksdagen med avslag på motionen 1973:1791, yrkandet

1 a, antar 15 kap. 5 § i förslaget till lag om ändring i GB;

27. beträffande bestämmelser om laga kraft att riksdagen avslår
motionen 1973: 1793, såvitt nu är i fråga;

LU 1973: 20

121

28. beträffande underhållsbidrag att riksdagen med avslag på
motionerna 1973: 1793, yrkandet 7, och 1973: 1799, yrkandet
1, antar 11 kap. 14 § i förslaget till lag om ändring i GB;

29. beträffande egendomsordningen att riksdagen avslår motionen
1973: 1793, såvitt nu är i fråga;

30. beträffande förslaget till lag om ändring i GB i övrigt att
riksdagen i den mån lagförslaget inte omfattas av hemställan
under 5—7, 10, 15, 25, 26 och 28 antar förslaget;

31. beträffande möjlighet för fadern att få vårdnaden om utomäktenskapligt
barn att riksdagen med avslag på motionerna
1973: 1793, såvitt nu är i fråga, och 1973: 1796, yrkandet 7,
antar 6 kap. 12 § i förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
(FB);

32. beträffande möjlighet för ogifta föräldrar att utöva vårdnaden
gemensamt att riksdagen avslår motionerna 1973: 1779, 1973:
1793, såvitt nu är i fråga, och 1973: 1795;

33. beträffande umgängesrätt att riksdagen avslår motionen 1973:
1798;

34. beträffande förslaget till lag om ändring i FB i övrigt att riksdagen
i den mån det ej omfattas av utskottets hemställan under
31 antar lagförslaget;

35. beträffande rätten till bostaden att riksdagen med avslag på
motionen 1973: 1796, yrkandet 8, antar förslaget till lag om
ogifta samboendes gemensamma bostad;

36. beträffande de homosexuellas samlevnad att motionen 1973:

1793, såvitt nu är i fråga, inte föranleder någon riksdagens
vidare åtgärd;

37. beträffande samlevnad mellan flera parter än två att riksdagen
avslår motionen 1973: 1793, såvitt nu är i fråga;

38. beträffande det fortsatta reformarbetet att motionen 1973:
1791, såvitt nu är i fråga, i den mån den inte omfattas av vad
utskottet ovan anfört och hemställt inte föranleder någon
riksdagens vidare åtgärd;

39. beträffande vissa informationsproblem att riksdagen i anledning
av motionen 1973: 1748 som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört om information om främmande
länders familjelagstiftning samt om förevarande reform
av äktenskapslagstiftningen;

40. beträffande övriga lagförslag att riksdagen antar de under
rubriken ”Propositionen” på s. 1 uppräknade och med 3—5
och 8—15 betecknade lagförslagen;

LU 1973: 20

122

41. att motionen 1973: 1793, i vad den ej omfattas av vad utskottet
ovan anfört och hemställt, inte föranleder någon riksdagens
vidare åtgärd.

Stockholm den 25 maj 1973

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Sundelin
(s)1*, fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Hammarberg
(s), Börjesson i Falköping (c)4, fru Åsbrink (s), herr Sjöholm (fp), fru
Lundblad (s)3, fru Jonäng (c), herrar Andersson i Södertälje (s)2, Winberg
(m), Israelsson (vpk), Olsson i Sundsvall (c), Persson i Heden (c)5
och fru Nilsson i Sunne (s).

1 Endast närvarande vid p. 1—2 i utskottets hemställan

* gj »» *» »» »* »» »»

, Ej .. p 15

4 Ej .. .. p 35—39”

* Endast ” ” ” ”

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande yrkanden om avslag på propositionen
av herrar Lidgård (m) och Winberg (m), som anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 69 som börjar med orden
”Såsom utskottet” och som slutar på s. 72 med orden ”på propositionen”
bort ha följande lydelse:

”Enligt utskottets mening är det olämpligt att till en senare etapp
av utrednings- och lagstiftningsarbetet uppskjuta frågorna om äktenskapets
ekonomiska rättsverkningar. Huvuddelen av GB:s bestämmelser
rör just de ekonomiska rättsverkningar som följer på ingående och
upplösning av äktenskap. Dessa bestämmelser utgör själva stommen i det
regelsystem i vilket parterna inordnar sig när de ingår äktenskap. Det
personliga ansvarstagande, som enligt utskottets mening utgör cn grundförutsättning
för äktenskapet i dess nuvarande form, vilar på ekonomiska
rättsregler som ryms inom äktenskapslagstiftningen. En förändring
av dessa regler med ett starkt betonande av parternas ekonomiska
självständighet i enlighet med vad som anges i direktiven för
familjelagssakkunniga kommer enligt utskottets uppfattning att rycka
undan den nuvarande grunden för äktenskapet som rättsligt institut.
Den nu föreslagna partiella reformen tvingar emellertid till definitiva
ställningstaganden innan omdaningen av familjerätten — särskilt lösningen
av de betydelsefulla ekonomiska frågorna — kan överblickas i

LU 1973: 20

123

dess helhet. Enligt utskottets mening bör riksdagen i stället beredas tillfälle
att i ett sammanhang ta ställning till samtliga förslag om förändringar
i GB. Först därigenom blir det möjligt att göra en tillfredsställande
bedömning av de nu framlagda lagförslagen.

Mot den föreslagna partiella reformen talar vidare att lagförslagen
inte är resultatet av ett nordiskt lagstiftningssamarbete. Den nordiska
rättslikhet som uppnåtts på äktenskapsrättens område är enligt utskottets
mening av stort värde inte minst mot bakgrund av den ökade rörligheten
över gränserna. Ett genomförande av förslaget leder emellertid
till att den svenska lagstiftningen i vissa avseenden kommer att skilja
sig avsevärt från vad som gäller i de andra nordiska länderna i fråga
om äktenskapshinder och äktenskaps upplösning. I stället för att leda
till större rättslikhet mellan de nordiska länderna medför förslaget att
skiljaktighetema vidgas. Den svenska regeringens handlande har också
såsom framgår av den tidigare framställningen (s. 64—66) blivit föremål
för stark kritik från de övriga nordiska ländernas sida. Utskottet
vill för sin del understryka det angelägna i att nydaningen av den
svenska familjerätten så långt möjligt genomförs i nordiskt samarbete
även om detta skulle medföra någon fördröjning.

Ett ytterligare skäl — om än av mindre styrka — som talar mot den
föreslagna partiella reformen är kravet på språklig enhetlighet i GB.
De föreslagna ändringarna har erhållit sådan form som i dag brukas i
lagstiftningen och bryter därmed i språkligt hänseende markant mot de
stadganden som ej ändrats.”
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”1. beträffande yrkanden om avslag på propositionen att riksdagen
med bifall till motionerna 1973: 1789, 1973: 1790, 1973: 1792,
1973: 1794, yrkandet A, och 1973: 1800 avslår propositionen
1973: 32.”

2. beträffande allmänna synpunkter på äktenskapet
av herrar Lidgård (m) och Winberg (m), som anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 73 som börjar med
orden ”Utskottet delar” och som slutar på s. 75 med orden ”samhället
erbjuder” bort ha följande lydelse:

”Utskottet vill för sin del understryka att vårt samhällssystem bygger
på familjen som den centrala mindre enheten. Familjen bör genom
lagstiftning och andra samhällets åtgärder skyddas och stödjas. Utskottet
avser härmed i första hand familjebildningen inom äktenskapets
ram. Erfarenhetsmässigt är denna nämligen den mest stabila samlevnadsformen
och den är grundad på ett regelsystem som byggts upp
genom århundraden för att skapa trygghet åt parterna. Den naturliga
familjebildningen inom äktenskapets ram där man och kvinna förenas
under ömsesidig trohet i livsvarig gemenskap är alltjämt och kommer

LU 1973: 20

124

säkerligen även i framtiden att förbli den dominerande formen för sammanlevnad
människor emellan.

Den gemenskap på vilken äktenskapet bygger har sin grund i parternas
vilja till ömsesidigt ansvarstagande och deras insikt om äktenskapets
etiska innebörd. I äktenskapets regelsystem ligger också en anvisning
om makarnas skyldigheter mot varandra och mot deras barn.
Dessa regler fyller även funktionen att skydda den svagare parten och
dess intressen. Inte minst barnen har sitt skydd inom äktenskapet.

Begreppet familj är i dag inte alls så entydigt som förr. Många sammanbor
under äktenskapsliknande förhållanden. Familjer med många
barn blir alltmer sällsynta liksom familjer där flera än två generationer
lever tillsammans. Arbetskraftens rörlighet gör att många bildar familj
långt från släkt och anhöriga. Nya familjetyper visar upp nya familjeproblem.
Tryggheten för föräldrar att leva och verka i en omgivning,
som är dem välbekant sedan de själva var barn, har bytts i främlingskap
och isolering i främmande miljöer. Många sammanboende känner
otrygghet i att samlevnaden inte regleras och skyddas av lag och sedvana
på samma sätt som för gifta. Attityder och värderingar har på
detta område snabbt förändrats.

Det kan förefalla som om unga människor i dag till en del är kritiska
mot det traditionella äktenskapet. De väljer att flytta ihop och bo
tillsammans utan det yttre äktenskapsbandet men ofta med bevarandet
av viljan att höra samman och kravet på trohet gentemot den andra
parten. Till en del kan möjligen denna nedgång i antalet ingångna
äktenskap tas som uttryck för ungdomens vilja att stå utanför ett regelsystem
över huvud taget. I helt övervägande grad måste dock utvecklingen
ha sin orsak i att ungdomen blivit alltmer medveten om att
skatte- och sociallagstiftningen är utformad så, att äktenskapet i många
fall diskrimineras. Detta har också påpekats av åtskilliga remissinstanser
vid behandlingen av familjelagssakkunnigas betänkande 'Familj och
äktenskap’. Vi beklagar den utveckling som skett inom skatte- och
sociallagstiftningen. För att äktenskapet även framgent skall bevaras
som den normala och naturliga formen för familjebildning måste lagstiftningen
också på angränsande områden utformas så att denna målsättning
befrämjas.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet yrkandena i motionen
1973: 657 om särskild utredning i syfte att undanröja förekommande
ekonomisk diskriminering av äktenskapet i jämförelse med andra
samlevnadsformer. Motionerna 1973: 1090 och 1973: 1791 torde härmed
ävenledes få anses tillgodosedda. Utskottet avstyrker motionen
1973: 1793 såvitt nu är i fråga.”
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. beträffande allmänna synpunkter på äktenskapet

a) att riksdagen med bifall till motionen 1973: 657 samt med

LU 1973: 20

125

anledning av motionerna 1973: 1090 och 1973: 1791, såvitt
nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t anhåller att en utredning tillsätts
med uppgift att se över lagar och förordningar i syfte att
undanröja förekommande ekonomisk diskriminering av äktenskapet
i jämförelse med andra samlevnadsformer,

b) att riksdagen avslår motionen 1973: 1793 yrkandet 1.”

3. beträffande allmänna synpunkter på äktenskapet
av herr Israelsson (vpk), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 74 med
orden ”1 detta sammanhang” och som slutar på s. 75 med orden ”samhället
erbjuder” bort ha följande lydelse:

”1 motionen 1973: 1793 yrkas att begreppet äktenskap i den nya
familjerättslagstiftningen skall ersättas med begreppet registrerad samlevnad.
Utskottet finner sig för sin del kunna instämma i detta yrkande.
Genom att ersätta begreppet äktenskap med termen registrerad samlevnad
mellan två parter kan det regelsystem som uppbygges på denna
grund ges en vidare omfattning. Ett legalt regelsystem grundat på begreppet
registrerad samlevnad kan också omfatta homosexuellt samlevande
och således leda till att lagsystemet ger en inom detta område
hittills förtryckt minoritetsgrupp i samhället en med den heterosexuella
majoriteten jämställd ställning. Ett regelsystem grundat på begreppet
äktenskap mellan man och kvinna utesluter denna möjlighet. Skall
samhället erbjuda och legalt skydda ett visst regelsystem för samlevnad
bör detta rimligen kunna tillfredsställa så många människors behov
som möjligt och inte lämna några minoritetsgrupper utanför. En
familjerättslagstiftning grundad på begreppet registrerad samlevnad
kommer följaktligen att bringa lagens regelsystem i överensstämmelse
med den rådande sociala verkligheten. Utskottet anser sig därför kunna
tillstyrka en familjerättslagstiftning grundad på begreppet registrerad
samlevnad. Detta innebär emellertid att GB måste underkastas en omfattande
omarbetning. Enligt utskottets mening får det ankomma på
Kungl. Maj:t att verkställa denna. Förslag till ny lagstiftning bör föreläggas
riksdagen till 1973 års höstsession.”

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. beträffande allmänna synpunkter på äktenskapet att riksdagen
med avslag på motionerna 1973: 657, 1973: 1090 och 1973:
1791, såvitt nu är i fråga, och med bifall till motionen
1973: 1793 yrkandet 1 hos Kungl. Maj:t hemställer omförslag
till lagändringar i enlighet med vad utskottet anfört.”

4. beträffande trolovning

av herrar Lidgård (m) och Winberg (m), som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 78 som börjar med ”Ut -

LIJ1973: 20

126

skottet anser” och som slutar på s. 79 med ”till motionsyrkandet” bort
ha följande lydelse:

”Utskottet finner de av lagrådet anförda synpunkterna för att man
tills vidare bör behålla 1 kap. 1 § GB tungt vägande. Dessa innebär att
så länge balken alltjämt innehåller bestämmelser angående 'trolovade’
bör det också i denna ges någon definition på vad begreppet trolovning
innebär. Såsom framhålls av motionärerna vinner man genom att
behålla 1 kap. 1 § GB också den fördelen att balken i avbidan på en
fullständig revision kommer att inledas med en mera värdig paragraf
än om propositionens förslag följs. Utskottet tillstyrker därför bifall till
motionen i denna del. Om 1 kap. 1 § GB behålls, måste andra paragrafer
i förslaget anpassas därtill. Lagrådet har påpekat att följdändringar
blir nödvändiga i 3 kap. 1, 3 och 4 §§ samt 4 kap. 2, 3, 4, 6
och 8 §§ GB ävensom 2 och 3 §§ lagen (1915: 437) om äktenskaps
ingående i vissa fall inför svensk myndighet. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att verkställa erforderlig omarbetning av förslaget i denna
del samt att i god tid före den 1 januari 1974 förelägga riksdagen
förslag därom.”

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

”5. beträffande trolovning att riksdagen — med förklaring att
propositionen i denna del inte kunnat oförändrad antas —
för sin del med bifall till motionen 1973: 1796 yrkandet 1
dels avslår förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken,
såvitt därigenom föreslås att 1 kap. 1 § skall upphöra att
gälla,

dels hemställer hos Kungl. Maj:t att riksdagen före den

1 januari 1974 föreläggs förslag angående de följdändringar

i balken, vilka föranleds av att nämnda paragraf behålls.”

5. beträffande släktskapshinder

av herrar Lidgård (m) och Winberg (m), som anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 81 med orden
”Fråga uppkommer” och slutar med orden ”i 6 kap. 5 § BrB” bort ha
följande lydelse:

”Fråga uppkommer då om socialetiska hänsyn fordrar ett absolut
förbud att ingå äktenskap. Såsom framhållits i motionen 1973: 1801
får det generellt sett anses olämpligt att halvsyskon som växer upp
tillsammans får ingå äktenskap med varandra. Uppenbart är nämligen
att sådana förbindelser kan innebära betydande påfrestningar i relationerna
mellan familjemedlemmarna. Detta kan emellertid beaktas
enligt den föreslagna lagstiftningen eftersom dispens skall erfordras för
äktenskap i dessa fall. Som en följd av förslaget om att halvsyskon får
ingå äktenskap föreslås dock att sexuella förbindelser mellan halvsyskon
avkriminaliseras. Det kommer därefter om förslaget bifalles

LU 1973: 20

127

icke att finnas något avståndstagande i lag från sexuella förbindelser
ens mellan halvsyskon som växer upp gemensamt. Utskottet finner av
socialetiska skäl ett sådant avståndstagande erforderligt. Det bör vidare
beaktas att samlag mellan halvsyskon säkerligen är straffbelagt i de flesta
länder från vilka invandrarna i Sverige kommer och att ett här ingånget
äktenskap mellan halvsyskon i en invandrarfamilj skulle kunna
medföra straff för makarna i deras hemland.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet inte kunna biträda
förslaget om möjlighet för halvsyskon att ingå äktenskap med
varandra och om avkriminalisering av samlag mellan halvsyskon.”
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:

”6. beträffande släktskapshinder att riksdagen — med förklaring
att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad antas
— för sin del

a) med bifall till motionen 1973: 1794 yrkandet B 2 och
1973: 1801 yrkandet 1 antar 2 kap. 3 § i förslaget till lag
om ändring i giftermålsbalken med i nedan angivna som
reservanternas förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Reservanternas förslag

2 kap.

3 §

Äktenskap får ej ingås mellan
dem som är i rätt upp- och nedstigande
släktskap med varandra
eller som är helsyskon.

Halvsyskon får ej ingå äktenskap
med varandra utan tillstånd
av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.

b) med bifall till motionen 1973:1801 yrkandet 2 avslår
förslaget till lag om ändring i brottsbalken, såvitt avser
föreslagen ändring i 6 kap. 5 § denna balk.”

6. beträffande giftomannasamtycke
av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m), Börjesson i Falköping
(c) och Winberg (m), som anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 84 som börjar med orden
”Enligt utskottets mening” och som slutar på s. 85 med ”i fråga” bort
ha följande lydelse:

”Särskilt med hänsyn till de ekonomiska rättsverkningarna anser utskottet
det vara naturligt att behålla kravet på giftomannasamtycke i
fråga om dem som är under 18 år. Det kan enligt utskottets uppfatt'

Äktenskap får ej ingås mellan
dem som är i rätt upp- och nedstigande
släktskap med varandra
eller som är syskon.

LU 1973: 20

128

ning inte heller bortses från att förslaget innefattar en inskränkning i
föräldrarnas vårdnadsuppgifter och kan leda till en försvagning av familjebanden.
Det nuvarande förfarandet med prövning vid såväl allmän
domstol som förvaltningsmyndighet av frågan om äktenskapet
skall tillåtas synes i den praktiska tillämpningen inte ha givit upphov
till några nämnvärda olägenheter. Utskottet erinrar om att antalet fall,
där prövning påkallas, torde komma att ytterligare minska som en
följd av att kravet på giftomannasamtycke enligt förslaget skall slopas
beträffande åldersgruppen mellan 18 och 20 år.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen
1973: 1796, såvitt nu är i fråga.”
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

”7. beträffande giftomannasamtycke att riksdagen med förklaring
att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad
antas — med bifall till motionen 1973: 1796 yrkandet 2 och
med avslag på motionen 1973: 1799 yrkandet 4 — för sin del
antar 2 kap. 2 § i förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken
med i nedan angivna som reservanternas förslag betecknade
lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Reservanternas förslag

2 kap.

2 §

Den som är under aderton år

och ej förut varit gift må ej utan

föräldrarnas samtycke erhålla till stånd

som avses i 1 §.

Den som är förklarad omyndig Den som är förklarad omyndig

eller enligt rättens beslut skall för- eller enligt rättens beslut skall

bli omyndig även efter uppnådd förbli omyndig även efter upp myndighetsålder

får ej ingå akten- nådd myndighetsålder får ej ingå

skap utan förmyndarens samtycke. äktenskap utan förmyndarens

Vägras samtycke, kan rätten på samtycke.

ansökan tillåta äktenskapet, om Vägras samtycke, kan rätten på

skäl för vägran ej föreligger. ansökan tillåta äktenskapet, om

skäl för vägran ej föreligger.”

7. beträffande formen för ingående av äktenskap
av herr Israelsson (vpk), som anser

dels att den del i utskottets betänkande som på s. 87 börjar med orden
”Såsom föredragande” och slutar med orden ”är i fråga” bort ha

följande lydelse:

”Utskottet delar motionärernas uppfattning att formerna för samlevnads
ingående och upplösning bör förenklas och avdramatiseras. Ut -

LU 1973: 20

129

skottet kan därför inte biträda förslaget i propositionen att behålla vigseln.
Denna bör, såsom motionärerna föreslagit, i stället ersättas av en
registrering. Utskottet har i det föregående tillstyrkt att begreppet
äktenskap ersätts med begreppet samlevnad. Registrering kommer därför
under förutsättning av bifall till utskottets förslag i nämnda del att
kunna omfatta även homosexuellt samlevande.

Mot såväl familjelagssakkunnigas som motionärernas förslag kan riktas
den invändningen att man slopar kravet på vittnen. I den delen är
förslagen oförenliga med den av Sverige antagna FN-konventionen angående
samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap.
Såsom framgår av den ovan intagna (s. 71—72) konventionstexten
skall kontrahenterna av fri vilja avge sitt samtycke till äktenskapet
personligen inför vigselmyndighet och i vittnens närvaro. Utskottet instämmer
i föredragande statsrådets uttalande (prop. s. 103) att Sverige
inte kan anta en lagstiftning som klart skulle strida mot våra förpliktelser
på denna punkt. För att de sakkunnigas eller motionärernas förslag
skall kunna lagfästas måste därför dessa kompletteras med bestämmelser
om vittnen.

Även i övrigt behöver de i propositionen föreslagna reglerna omarbetas.
Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att göra en sådan omarbetning
på grundval av vad utskottet nu anfört. Förslag till nya bestämmelser
bör föreläggas 1973 års höstriksdag i så god tid att lagändringarna
kan träda i kraft den 1 januari 1974.”

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

”8. beträffande formen för ingående av äktenskap att riksdagen

— med förklaring att propositionen icke kunnat i denna del
godkännas — i anledning av motionen 1973: 1793, såvitt nu
är i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till nya bestämmelser
om registrering i enlighet med vad utskottet
förordat.”

8. beträffande formen för ingående av äktenskap
av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m), Börjesson i Falköping
(c), fru Jonäng (c), herrar Winberg (m) och Olsson i Sundsvall
(c), som i fråga om utskottets motivering anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 87 som börjar med
orden ”Såsom föredragande” och slutar med orden ”ändra dessa” bort
ha följande lydelse:

”Utskottet framhåller för sin del att de sakkunnigas förslag företer —
såsom vissa instanser påpekat — en del brister. Bl. a. framgår icke
klart från vilken tidpunkt ett äktenskap skall anses ingånget. I detta
hänseende (lika med utskottet) ändra dessa.”

9 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

LU 1973: 20

130

9. beträffande det borgerliga vigselformuläret

av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m) och Winberg (m),
som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 88 med orden
”Utskottet har” och som slutar med orden ”del avslås” bort ha följande
lydelse:

”Enligt utskottets mening finns det inte något behov av att utforma
det borgerliga vigselformuläret med olika alternativa texter. Det är av
värde att en enhetlig text för den borgerliga vigselceremonin bevaras.
Det nuvarande vigselformuläret, som får anses ge uttryck för trohetskravet
mellan äkta makar enligt 5 kap. 1 § GB, är mycket kort och
koncist och innehåller enligt utskottets uppfattning ingenting som inte
borde kunna accepteras av dem som önskar ingå äktenskap. Utskottet
kan därför inte biträda förslaget i propositionen om att ett förenklat
alternativ till vigselformulär utformas som endast innehåller de för
vigseln konstitutiva momenten. Inte heller kan utskottet tillstyrka
motionen 1973: 1796 i den del motionärerna föreslår att ett alternativ
till vigselformulär utformas som skulle innebära en utvidgning av det
nuvarande formulärets innehåll. Vad utskottet nu anfört bör ges Kungl.
Maj:t till känna.”

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

”9. beträffande det borgerliga vigselformuläret att riksdagen
med anledning av propositionen och motionen 1973: 1796
yrkandet 3 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan
anfört rörande förslagen om olika alternativ till det nuvarande
formuläret.”

10. beträffande de frivilliga familjerådgivningsbyråerna

av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m), Börjesson i Falköping
(c), fru Jonäng (c), herrar Winberg (m) och Olsson i Sundsvall
(c), som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 93 som börjar med orden
”Utskottet vill” och som slutar på s. 94 med orden ”vidare åtgärd”
bort ha följande lydelse:

”Utskottet erinrar om att verksamheten vid de frivilliga familjerådgivningsbyråerna
bedrivs i huvudsak på samma sätt som vid de offentligt
drivna byråerna. I viss omfattning förekommer det samarbete mellan de
frivilliga byråerna. Så kan nämnas att ett tiotal byråer med skilda huvudmän
och med olika mått av kyrkligt och frikyrkligt inslag har ett gemensamt
organ — samarbetsorganet Sveriges kyrkliga och ekumeniska
familjerådgivningsbyråer. Några av de frivilliga byråerna uppbär bidrag
från kommun eller landstingskommun. Enligt utskottets mening utgör
verksamheten vid de frivilliga familjerådgivningsbyråerna ett värdefullt
komplement till den i offentlig regi drivna familjerådgivningen. Detta

LU 1973: 20

131

gäller inte minst i nuvarande läge när utbyggnaden av den i offentlig regi
drivna familjerådgivningen inte nått sådan omfattning att den kan motsvara
behoven och då det är ovisst i vilken takt den fortsatta utbyggnaden
kan komma att ske. Såsom motionären framhållit innebär de
frivilliga familjerådgivningsbyråerna också en valmöjlighet för människorna.
Däri ligger enligt utskottets mening ett självständigt värde
som bör tillvaratas.

I likhet med motionären anser därför utskottet att utbyggnaden av
de frivilliga familjerådgivningsbyråerna bör fortgå jämsides med att
den i offentlig regi drivna familjerådgivningen byggs ut. I ett senare
skede torde det — bl. a. på grundval av resultatet av det inom socialutredningen
pågående utredningsarbetet angående familjerådgivningens
framtida utformning och organisation — få prövas i vilken mån de
frivilliga byråerna bör inlemmas i den framtida organisationen.

För att en fortsatt utbyggnad av de frivilliga familjerådgivningsbyråerna
skali vara möjlig måste emellertid samhället lämna ekonomiskt
stöd till dessa byråer i betydligt större omfattning än som för
närvarande sker. I vilka former ekonomiskt bidrag från samhällets sida
bör lämnas och vilka kvalitativa krav som därvid bör ställas på den
bedrivna verksamheten måste emellertid först bli föremål för närmare
utredning. Utskottet anser att en sådan utredning skyndsamt bör komma
till stånd.”

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:

”14. beträffande de frivilliga familjerådgivningsbyråerna att riksdagen
med anledning av motionen 1973: 1797 yrkandet 7
hos Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning — genom socialutredningen
eller på annat sätt — om ekonomiskt stöd till
de frivilliga familjerådgivningsbyråernas verksamhet och fortsatta
utbyggnad.”

11. beträffande hänvisning i 14 kap. GB till lagen om medling

av herr Svedberg (s), fröken Anderson i Lerum (s), herr Hammarberg
(s), fru Åsbrink (s), herrar Andersson i Södertälje (s), Israelsson
(vpk) och fru Nilsson i Sunne (s), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 94 med
orden ”Utskottet har” och slutar på s. 95 med orden ”mellan samlevande”
bort ha följande lydelse:

”Utskottet har emellertid vid sina överväganden på denna punkt inte
kunnat bortse från att de sakkunniga i och för sig anfört vägande skäl
för att i GB ha en upplysning om medling. Inom utskottet har därför
diskuterats om de av de sakkunniga framförda synpunkterna inte skulle
kunna tillgodoses genom att i 14 kap. behålles en paragraf, i vilken ges
en hänvisning till att bestämmelser om medling finns intagna i lagen
om medling mellan samlevande. Utskottet har dock inte funnit det

9f Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

Omtryckning

LU 1973: 20

132

lämpligt att som enda återstod av 14 kap. behålla en hänvisning till
lagen om medling. Enligt utskottets mening torde detta också vara från
ifrågavarande synpunkt onödigt. Utskottet förmodar nämligen att man
vid redigeringen av lagboken kommer i fortsättningen — på det sätt som
brukar ske i liknande fall — att under 14 kap. i GB ange att kapitlet
upphört genom lagen om medling mellan samlevande.”

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:

”15. beträffande hänvisning i 14 kap. GB till lagen om medling
att riksdagen med avslag på motionen 1973: 1791, såvitt nu är

i fråga, beslutar att 14 kap. GB skall upphöra att gälla.”

12. beträffande införande av institutet betänketid
av herr Israelsson (vpk), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 99 börjar med
orden ”1 det” och slutar på s. 100 med orden ”denna del” bort ha
följande lydelse:

”1 det till motionen 1973: 1793 fogade lagförslaget har i 2 § upptagits
en bestämmelse av innehåll att samlevnad upplöses genom endera eller
båda parternas skriftliga anmälan hos folkbokföringsmyndighet. Detta
innebär att motionärerna har den uppfattningen att betänketid inte
skall förekomma ens i de i propositionen föreslagna fallen. Mot bakgrund
av principen om att samlevnaden skall vara frivillig är det enligt
utskottets mening logiskt att över huvud taget inte uppställa något
krav på betänketid utan medge makar en absolut rätt till omedelbar
äktenskapsskillnad. Såsom utskottet ovan antytt fordrar emellertid barnens
intresse vissa hänsyn. Om parterna har barn bör därför enligt
utskottets mening förhastad separation förebyggas. Detta bör dock inte
ske med en materiellrättslig reglering om betänketid utan kan, såsom
motionärerna föreslagit, tillgodoses med en ändring i de processuella
reglerna. Utskottet tillstyrker därför förslaget i motionen 1973: 1793
att bestämmelserna om betänketid skall utgå. Detta föranleder emellertid
en omfattande omarbetning av lagförslaget. Det bör ankomma på
Kungl. Maj:t att lägga fram förslag därom till 1973 års höstriksdag.”
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:

”24. beträffande införande av institutet betänketid att riksdagen
med bifall till motionen 1973: 1793, såvitt nu är i fråga, hos
Kungl. Maj:t hemställer att förslag till ändrade bestämmelser
på ifrågavarande område i enlighet med vad utskottet förordat
föreläggs 1973 års höstriksdag.”

13. beträffande institutet betänketid
av fru Åsbrink (s), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 99 med orden
”Utskottet vill” och som slutar med orden ”avstyrker motionsyrkandena”
bort ha följande lydelse:

LU 1973: 20

133

”Utskottet delar motionärernas mening att skilsmässa bör föregås av
viss betänketid även i de fall där makarna är ense om att skiljas och
inga barn under 16 år finns i familjen. Enligt utskottets uppfattning
föreligger det inte något praktiskt behov av att föreskriva olika lång
betänketid för skilda typer av situationer. Utskottet ansluter sig därför
till de motionärer som föreslagit att betänketiden även i nu avsett fall
bör omfatta sex månader.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet, såvitt nu är i fråga,

bifall till motionerna 1973: 1799, 1973: 1801 och 1973: 1803. Utskot tet

avstyrker bifall till motionerna 1973: 1738, 1973: 1778, 1973: 1796
och 1973: 1797 i motsvarande del.”

dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:

”25. beträffande institutet betänketid att riksdagen — med förklaring
att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad
antas — med bifall till motionerna 1973: 1799 yrkandet 3,
1973: 1801 yrkandet 3 och 1973: 1803 samt med avslag på
motionerna 1973: 1738 yrkandet 2, 1973: 1778, 1973: 1796
yrkandet 6 och 1973: 1797 yrkandet 2 för sin del

dels antar 11 kap. 1 § i förslaget till lag om ändring i

giftermålsbalken med i nedan angivna som reservantens förslag
betecknade lydelse,

dels beslutar att 11 kap. 2 § i förslaget skall utgå,

Kungl. Maj:ts förslag Reservantens förslag

11 kap.

1 §

År makar ense om att äkten- Vill make att äktenskapet skall

skåpet skall upplösas, har de rätt upplösas, har han rätt till äkten till

äktenskapsskillnad. Har make skapsskillnad efter betänketid,
barn under sexton år som står Om äktenskapsskillnad utan fö under

hans vårdnad, skall äkten- regående betänketid stadgas i 4

skapsskillnaden dock föregås av och 5 §§.
betänketid.

2 §

Vill endast en av makarna att
äktenskapet skall upplösas, har
han rätt till äktenskapsskillnad efter
betänketid.”

14. beträffande institutet betänketid
av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m), Börjesson i Falköping
(c), fru Jonäng (c), herrar Winberg (m) och Olsson i Sundsvall
(c), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 99 med orden

LU 1973: 20

134

”Utskottet vill” och som slutar med orden ”avstyrker motionsyrkandena”
bort ha följande lydelse:

”Föredragande statsrådet har själv framhållit att en regel om omedelbar
skilsmässa kan sägas innefatta en viss risk för att skilsmässor kommer
till stånd på grundval av beslut som inte är fattade efter moget
övervägande. Enligt utskottets mening är det angeläget att förhastade
skilsmässor förebyggs. Detta framhölls redan i direktiven till familjelagssakkunniga.
Att makarna förklarat sig vara ense om att skiljas
utesluter inte att beslutet om skilsmässa från endera eller båda makarnas
sida tillkommit i affekttillstånd i samband med en tillfällig kris i
samlevnaden. Man måste i sådana fall räkna med att det av praktiska
och psykologiska skäl stundom kan vara svårt för vederbörande att med
erforderlig snabbhet ta initiativ till en försoning och till att ansökan
om äktenskapsskillnad återtas. En betänketid skulle ge makarna ytterligare
möjlighet att söka kontakt med familjerådgivningen och minska
risken för att beslut, som kanske strider mot makarnas djupare intentioner,
ej tas under förnyat övervägande. Enligt utskottets uppfattning
bör det därför i lagen finnas en spärr som hindrar att en gemensam ansökan
om skilsmässa automatiskt — utan ytterligare åtgärder från
makarnas sida — resulterar i dom på äktenskapsskillnad. I förhållande
till förslaget innebär detta att betänketid bör vara obligatorisk även när
makar, som är ense om att skiljas, saknar barn under 16 år. Enligt utskottets
mening kan dock betänketiden i dessa fall med fördel göras
något kortare än eljest. Utskottet ansluter sig till de motionärer vilka
förordar att betänketiden i här avsedda fall bör bestämmas till tre
månader.”

dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:

”25. beträffande institutet betänketid att riksdagen — med förklaring
att propositionen i denna del inte kunnat oförändrad
antas — med bifall till motionerna 1973: 1738 yrkandet
2, 1973: 1778, 1973: 1796 yrkandet 6 och 1973: 1797
yrkandet 2 samt med avslag på motionerna 1973: 1799

yrkandet 3, 1973: 1801 yrkandet 3 och 1973: 1803 för sin

del

dels antar 11 kap. 1 och 3 §§ i förslaget till lag om ändring
i giftermålsbalken med i nedan angivna som reservanternas
förslag betecknade lydelse,
dels beslutar att 11 kap. 2 § i förslaget skall utgå

Kungl. Maj:ts förslag Reservanternas förslag

11 kap.

1 §

Är makar ense om att äktenska- Vill make att äktenskapet skall
pet skall upplösas, har de rätt till upplösas, har han rätt till äkten äktenskapsskillnad.

Har make barn skapsskillnad efter betänketid.

LU 1973: 20

135

Kungl. Maj:ts förslag

under sexton år som står under
hans vårdnad, skall äktenskapsskillnaden
dock föregås av betänketid.

Vill endast en av makarna att
äktenskapet skall upplösas, har
han rätt till äktenskapsskillnad
efter betänketid.

Betänketid inledes när makarna
gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad
eller när makes yrkande
om äktenskapsskillnad delges
andra maken. Har betänketid
löpt under minst sex månader,
meddelas dom på äktenskapsskillnad,
om make framställer särskilt
yrkande därom. Har sådant yrkande
ej framställts inom ett år
från betänketidens början, är frågan
om äktenskapsskillnad förfallen.
Avvisas talan om äktenskapsskillnad
eller avskrives mål
därom, upphör betänketiden.

Reservanternas förslag

Om äktenskapsskillnad utan föregående
betänketid stadgas i 4

och 5 §§.

Betänketid inledes när makarna
gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad
eller när makes yrkande
om äktenskapsskillnad delges
andra maken. Har betänketid
löpt under minst sex månader,
meddelas dom på äktenskapsskillnad,
om make framställer särskilt
yrkande därom. Om makarna gemensamt
ansökt om äktenskapsskillnad
och ingen av makarna har
barn under sexton år som står under
hans vårdnad är det dock tillräckligt
att betänketid löpt under
minst tre månader.

Har särskilt yrkande som avses
i första stycket ej framställts inom
ett år från betänketidens början, är
frågan om äktenskapsskillnad förfallen.
Avvisas talan om äktenskapsskillnad
eller avskrivs mål
därom, upphör betänketiden.”

15. beträffande bestämmelser om laga kraft
av herr Israelsson (vpk), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 102 med orden
”Förslaget i” och slutar med orden ”därför motionsförslaget” bort ha
följande lydelse:

”Utskottet har i det föregående uttalat sig för att frågan om en viss
tids frist för att förhindra förhastade separationer bör lösas på processuell
väg. Motionärernas förslag om att upplösning av äktenskap skall
vinna laga kraft först efter 30 dagar synes utskottet väl tillgodose detta

LU 1973: 20

136

önskemål. Utskottet tillstyrker därför motionsförslaget. Det bör ankomma
på Kungl. Majit att för 1973 års höstriksdag lägga fram förslag
som tillgodoser utskottets önskemål.”

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:

”27. att riksdagen beträffande bestämmelser om laga kraft i anledning
av motionen 1973: 1793 hos Kungl. Maj:t hemställer
att förslag till lagändring föreläggs 1973 års höstriksdag i enlighet
med vad utskottet förordat.”

16. beträffande underhållsbidrag

av herr Israelsson (vpk), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 103 med
orden ”Under det” och slutar på s. 104 med orden ”i denna del” bort
ha följande lydelse:

”Utskottet anser i likhet med motionärerna att underhållsskyldighet
mot f. d. samlevnadspartner bör på sikt och i takt med utjämningen
könen emellan avskaffas. Enligt utskottets mening kommer de fullständiga
materiella förutsättningarna för underhållsskyldighetens borttagande
helt att föreligga först sedan avgörande steg tagits på vägen mot
klassamhällets avskaffande. Såsom motionärerna framhåller behövs underhållsbidrag
tills vidare för att skydda och kompensera den part som
i samlevnaden tvingats eftersätta utbildning och yrke. Utskottet tillstyrker
därför motionsförslaget att underhållsskyldighet skall kunna åläggas
part om särskilda skäl finns härför. Den bör dock såsom motionärerna
föreslagit begränsas till ett år.”

dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:

”28. beträffande underhållsbidrag att riksdagen med avslag på motionen
1973: 1799, yrkandet 1, och med bifall till motionen
1973: 1793, yrkandet 7 hos Kungl. Maj:t hemställer att förslag
till ändrade regler om underhållsbidrag föreläggs 1973
års höstriksdag.”

17. beträffande egendomsordningen
av herr Israelsson (vpk), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 105 som börjar med
orden ”De av” och slutar med orden ”denna del” bort ha följande lydelse: ”De

av motionärerna berörda rättsreglerna är föremål för familjelagssakkunnigas
överväganden och bör därför inte nu ändras. Motionärernas
förslag har emellertid enligt utskottets mening stora förtjänster.
Utskottet anser därför att detta bör läggas till grund för det fortsatta
uredningsarbetet. På grund härav tillstyrker utskottet att motionen i
denna del överlämnas till de sakkunniga.”

dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:

LU 1973: 20

137

”29. beträffande egendomsordningen att riksdagen i anledning av
motionen 1973: 1793, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t
hemställer att motionen och utskottets betänkande i denna
del överlämnas till familjelagssakkunniga för att läggas till
grund för det fortsatta utredningsarbetet.”

18. beträffande möjlighet för fadern att få vårdnaden om utomäktenskapligt
barn

av herr Israelsson (vpk), som anser

dels att det stycke i utskottets yttrande som på s. 108 börjar med
orden ”Utskottet övergår” och slutar på s. 109 med orden ”denna del”
bort ha följande lydelse:

”Utskottet övergår därefter till att behandla yrkandena i motionen
1973: 1793. Såsom motionärerna anför är det rättsliga utgångsläget
mellan föräldrar inte förutsättningslöst, eftersom vårdnadsfrågan kan
prövas endast på faderns ansökan. Med utgångspunkt i grundprincipen
att barnets bästa skall vara avgörande i fråga om vårdnaden av detta
synes det utskottet logiskt att ingen av föräldrarna bör ha ett legalt
företräde till vårdnad om barn. Kommer föräldrarna inte överens om
vem som skall ha vårdnaden bör rätten bestämma om denna. Utskottet
medger dock att ett sådant system kan medföra vissa komplikationer,
eftersom barnet kan komma att sakna vårdnadshavare vid födelsen.
Ofta är faderskapet då ännu inte fastställt, vilket självfallet är en förutsättning
för att fadern skall kunna få vårdnaden. Enligt utskottets mening
bör detta problem kunna lösas genom att barnavårdsnämnden
interimistiskt får vårdnaden om barnet till dess vårdnadsfrågan avgjorts.
Härigenom skulle man också lösa de problem, som i dag uppstår när
barnets blod måste bytas och vårdnadshavaren av religiösa skäl motsätter
sig detta.

Utskottet tillstyrker sålunda att vårdnadsreglerna omarbetas i enlighet
med vad utskottet nu anfört. Detta bör ankomma på Kungl. Maj:t som
till 1973 års höstriksdag bör lägga fram förslag till nya lagregler på
området.”

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:

”31. beträffande möjlighet för fadern att få vårdnaden om utomäktenskapligt
barn att

a) riksdagen — med förklaring att propositionen i denna del
inte kunnat godkännas — i anledning av motionen 1973:
1793, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställer att
förslag till ändrade regler om vårdnaden av barn föreläggs
1973 års höstriksdag i enlighet med vad utskottet ovan förordat,

b) att riksdagen avslår motionen 1973: 1796 yrkandet 7.”

LU 1973: 20

138

19. beträffande möjlighet för ogifta föräldrar att utöva vårdnaden gemensamt av

herr Sjöholm (fp), fru Lundblad (s) och herr Israelsson (vpk),
som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 110 börjar med
”Utskottet vill” och som slutar på s. lil med ”barnets synpunkt” bort
ha följande lydelse:

”Utskottet delar motionärernas uppfattning i motionen 1973: 1779,
som sammanfaller med den som omfattats av en majoritet inom de
sakkunniga. Det synes oss som om föredragande statsrådet givit till
känna enahanda mening när han i propositionen (s. 85) anför följande:
’I fråga om vårdnaden om barn och rätten till den gemensamma
familjebostaden bör därför eftersträvas i sak enhetliga regler för alla
samlevande oberoende av om samlevnaden sker inom äktenskapets
ram eller inte.’ Det kan enligt vår mening inte finnas något skäl att
förmena den ena av samlevande föräldrar vårdnaden om barn för vilka
de gemensamt önskar ta ansvar.

Sakligt sett talar starka skäl för ett möjliggörande av gemensam
vårdnad även i de fall där föräldrarna lever åtskilda; yrkande härom
har framställts i motionen 1973: 1795. Då emellertid praktiska svårigheter
här icke sällan skulle kunna befaras tillstöta avstår vi från yrkande
härom men anser att frågan bör ägnas fortsatt uppmärksamhet
i de sakkunnigas fortsatta arbete.

Som anförs i motionen 1973: 1779 skulle föräldrarnas gemensamma
vårdnadsrätt över barn utom äktenskapet kunna göras beroende av att de
anmäler sin önskan till myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, varvid
frågan om vårdnaden i samband med separation bör kunna lösas
i samma ordning som betr. barn i äktenskap. Utgångspunkten bör vara
att förhållandet mellan barnet och dess föräldrar i samma faktiska
familjesituation också rättsligt skall vara densamma vare sig föräldrarna
är gifta eller inte. Ett nytt steg skulle därmed tagits mot att familjerättsligt
jämställa barn födda utom äktenskapet med barn i äktenskap.

Utskottet tillstyrker att de föreslagna bestämmelserna införes under
6 kap. FB i en ny 12 a §. Stadgandets lydelse framgår av utskottets
hemställan under punkten 32. Den föreslagna ändringen för med sig
följdändringar i 11 kap:s regler om förmynderskap, 1 och 2 §§.”

dels att den del av utskottets yttrande som på s. lil börjar med
”Mot bakgrund” och som slutar på s. 112 med ”Kungl. Maj:ts sida”
bort utgå.

dels ock att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
”32. beträffande möjlighet för ogifta föräldrar att utöva vårdnaden
gemensamt att riksdagen — med förklaring att propositionen
i denna del inte kunnat oförändrad antas — med
bifall till motionen 1973: 1779 och med anledning av motionerna
1973: 1793, såvitt nu är i fråga, och 1973: 1795 för
sin del

LU 1973: 20

139

a) beslutar att i förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
skall införas i 6 kap. en ny 12 a § med i nedan angivna som
reservanternas förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Reservanternas förslag

6 kap.

12 a §

Vilja sammanboende föräldrar
till barn utom äktenskap att barnet
skall stå under deras gemensamma
vårdnad, äge de göra anmälan
härom till myndighet, som Konungen
bestämmer. Efter sådan
anmälan skall i fråga om vårdnaden
om barnet även vad sorn stadgas
i 1 och 5—9 §§ med avseende
på vårdnad om barn i äktenskap
gälla i tillämpliga delar.

Vad i första stycket sägs skall
gälla även i fråga om barn i äktenskap,
vars föräldrar sammanbo
efter dom på äktenskapskillnad.
Bestämmelserna i 1—10 §§ skola
därvid gälla i tillämpliga delar.

b) antar 11 kap. 1 och 2 §§ i förslaget till lag om ändring i
giftermålsbalken med i nedan angivna som reservanternas
förslag betecknade lydelse:

11 kap.

1§

För underårigt barn i äktenskap vare föräldrarna förmyndare. Dör en
av föräldrarna, eller kan någon av dem enligt 4 § icke vara förmyndare,
eller varder någon av dem entledigad från förmyndarskapet, vare den
andre barnets förmyndare.

att vårdnaden skall till- stämmelserna i första stycket gäl komma.

allenast den ene av för- la, om barnet efter föräldrarnas

äldrarna, vare han ock förmyn- anmälan enligt 6 kap. 12 a § andra

dare. stycket står under deras gemen samma

vårdnad. Varder eljest för -

LU 1973: 20

140

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

ordnat att vårdnaden skall tillkomma
allenast den ene av föräldrarna,
vare han ock förmyndare.

2§

För underårigt barn utom akten- För underårigt barn utom äktenskap
vare modern förmyndare, skap vare modern förmyndare.

Har vårdnaden om barnet tillagts Har vårdnaden om barnet tillagts

fadern, vare han dess förmyndare, fadern, vare han dess förmyndare.

Står barnet efter föräldrarnas anmälan
enligt 6 kap. 12 a § första
stycket under deras gemensamma
vårdnad, skall vad som stadgas i
1 § med avseende på barn i äktenskap
gälla i tillämpliga delar.

20. beträffande umgängesrätt

av herr Israelsson (vpk), som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 113 som börjar med
”Även om” och som slutar på s. 114 med ”motionen 1973: 1798” bort
ha följande lydelse:

”Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motionärens förslag
om ett bötesstraff i förevarande fall kan vara ett ändamålsenligt medel
för att åstadkomma rättelse. Utskottet biträder likaså motionärens förslag
om att domstol i samband med beslut i vårdnadsfrågan skall fastställa
regler för umgängesrättens utövande.”

dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande lydelse:
”33. beträffande umgängesrätt att riksdagen — med förklaring att
propositionen i denna del inte kunnat i oförändrat skick godkännas
— med bifall till motionen 1973: 1798 beslutar att
ändra 6 kap. 10 § föräldrabalken och för sin del anta stadgandet
i nedanstående såsom reservantens förslag angivna
lydelse:

Reservanternas förslag

6 kap.

10 §

Nuvarande lydelse

Fader eller moder, som är skild
från vårdnaden, må ej betagas tillfälle
till umgänge med barnet,
med mindre särskilda omständigheter
föranleder därtill. Nöjes

Fader eller moder som är skild
från vårdnaden må ej betagas tillfälle
till umgänge med barnet med
mindre att synnerliga skäl därtill
äro. 1 samband med beslut i vård -

LU 1973: 20

141

Nuvarande lydelse

han ej med vad som härom bestämmes
av den som har vårdnaden,
skilje rätten dem emellan.

Reservanternas förslag

nadsfrågan fastställer rätten regler
för umgängesrättens utövande.

Vårdnadshavare, som i upprepade
fall åsidosätter rättens beslut,
dömes till böter.”

21. beträffande homosexuellas samlevnad

av herrar Lidgård (m) och Winberg (m), som i fråga om utskottets
motivering anser

att den del av utskottets yttrande på s. 116 som börjar med ”Utskottet
vill dock” och slutar med ”anses tillgodosett” bort ha följande lydelse:
”Utskottet vill framhålla att det från samhällets synpunkt ej finns
något att erinra emot samlevnad mellan personer av samma kön. Utskottet
hänvisar även till vad socialstyrelsen med flera remissinstanser
anfört i denna fråga (prop. s. 214). Genom vad utskottet nu anfört får
syftet med motionsyrkandet anses tillgodosett.”

Särskilda yttranden

1. beträffande allmänna synpunkter på äktenskapet

av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Börjesson i Falköping (c), Sjöholm
(fp), fru Jonäng (c) och herr Olsson i Sundsvall (c), som anför:
Utskottet framhåller att det — med hänsyn till de nordiska folkens
nära samhörighet — är värdefullt om en rättslikhet mellan de nordiska
ländernas lagstiftning, som uppnåtts inom ett centralt område, kan bevaras.
Utskottet anför vidare att den nordiska rättslikheten på äktenskapsrättens
område varit av stort värde mot bakgrund av den ökade
rörligheten över gränserna. Vi vill understryka dessa synpunkter.

Vi finner det beklagligt att man under arbetet med den nu aktuella
reformen av den svenska giftermålsbalken inte lyckats åstadkomma
större nordisk rättslikhet än vad som nu blir fallet. Likaså hade det
varit av stort värde om man kunnat ta ställning till hela familjerättslagstiftningen
i ett sammanhang. Reformarbetets uppdelning på två
etapper har emellertid bedömts möjligt att acceptera vid remiss- och
lagrådsbehandlingen. Trots bristerna i dessa avseenden har vi därför
accepterat att en förändring av giftermålsbalken nu genomföres.

Den nuvarande giftermålsbalken har utan större ändringar varit gällande
drygt ett halvsekel. På grund av de förändringar i samhället och
i människors levnadsförhållanden och värderingar som skett under denna
period föreligger ett klart reformbehov. Vi har sålunda i stort godtagit
det föreliggande förslaget till ändringar i giftermålsbalken.

Inför nästa etapp i detta reformarbete finns det skäl att slå fast vissa
principiella synpunkter.

10 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 20

Kartong: S. 141, rad 11 Står: vill” Rättat till: vill dock” S. 155, rad 5 Står: 6
Rättat till: G

LU 1973: 20

142

Beträffande den nordiska rättslikheten har utskottet betonat betydelsen
av att man i det fortsatta reformarbetet prövar möjligheten att
få likartade nordiska bestämmelser i de avsnitt, som återstår att utreda.
Vi vill starkt understryka vikten av att så sker.

En utgångspunkt för det fortsatta reformarbetet på familjerättens
område måste vara att familjelivet skall främjas och att äktenskapet
kommer att bestå som en för det stora flertalet lämplig samlevnadsform.

Den rättsliga regleringen av samlevnad i äktenskapets form bidrar
till att skydda den svagare parten och till att skapa en ökad stabilitet i
familjelivet. Denna stabilitet har ett grundläggande värde både för den
enskilda människan och för samhället.

Tanken på lagstiftningens neutralitet mellan olika samlevnadsformer
har spelat en viktig roll i debatten kring familjerättsreformen. Denna
tanke kan emellertid inte accepteras utan viktiga reservationer och preciseringar.
Som familjelagssakkunniga framhållit är det inte tänkbart
att familjerätten iakttar neutralitet mellan olika samlevnadsformer, om
man — i likhet med vad som anförs i utredningens direktiv — önskar
bevara äktenskapets centrala ställning i familjerätten. Däremot bör man,
som bl. a. framhålles i motion 1973: 1791, i främst skatte- och sociallagstiftningen
eftersträva neutralitet mellan olika samlevnadsformer,
dvs. så långt det är möjligt utgå från den faktiska familjesituationen.

Det har i olika sammanhang framhållits att både skattesystemet och
olika slag av ekonomiskt samhällsstöd fått sådan utformning, att makar
i äktenskap i vissa fall kan vara sämre ställda än samboende ogifta.
Detta kan inte accepteras. Skatte- och sociallagstiftningen bör i dessa
sammanhang vara neutral och någon diskriminering av äktenskapet får
inte förekomma.

Vi noterar att utskottet uttalar, att familjelagssakkunniga vid sitt
utarbetande av ett förslag till ändrade regler för äktenskapets ekonomiska
rättsverkningar måste undersöka hur dessa regler förhåller sig
till annan lagstiftning, som ekonomiskt påverkar äktenskapet. Vi utgår
från att man i samband härmed söker åstadkomma en sådan utformning
av skatte- och sociallagstiftning, att neutralitet uppnås mellan olika
samlevnadsformer.

Vid övervägandena om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar bör
ett huvudmotiv vid reglernas utformning vara att värna om den svagare
parten.

I dagens samhälle består äktenskapen alltjämt i stor utsträckning av
parter som inte kan betecknas som ekonomiskt självständiga och jämlika.
Vanligen är kvinnans situation oförmånlig i jämförelse med mannens.
På grund av traditionellt betingade skillnader i utbildningsnivå och
förvärvsintensitet, som fortfarande råder mellan män och kvinnor,
kommer många kvinnor inte att inom överskådlig tid vara ekonomiskt

LU 1973: 20

143

oberoende. Särskilt påtagligt är detta i äldre äktenskap. Dessa förhållanden
måste beaktas vid det fortsatta reformarbetet.

Man kan sålunda inte bortse från att ofullkomligheter och brister i
samhället kan omöjliggöra en i och för sig önskvärd rättslig nyordning.
Möjligheten att genom äktenskapslagstiftningen styra utvecklingen i
önskvärd riktning ter sig i själva verket — om man samtidigt skall
skydda den svagare parten — som ganska begränsad. Detta innebär
dock inte att man bör avstå från att använda lagstiftningen om äktenskapet
och familjen som instrument i reformsträvandena.

Med det anförda vill vi inför det fortsatta reformarbetet på äktenskapsrättens
område sålunda särskilt understryka vikten av ett förbättrat
nordiskt samarbete och att neutralitet skall eftersträvas mellan olika
samlevnadsformer vad gäller skatte- och sociallagstiftning.

Utgångspunkt för arbetet bör vara att främja familjelivet och utforma
äktenskapet så att det kan bibehålla sin centrala ställning som en
för det stora flertalet lämplig samlevnadsform.

2 beträffande behörighet att medla

av fru Åsbrink (s), som anför:

Med anledning av det avsnitt av propositionen nr 1973:32 som
talar om medling konstateras först att den för hela propositionen utmärkande
tendensen att ”avdramatisera” äktenskapet, såväl dess ingående,
dess villkor och dess upplösning, präglas av medkänsla med de
individer som bland annat på grund av vissa bestämmelser i den nu
gällande lagen om skilsmässoförfarandet känt sig tvingade eller rent av
kränkta och som upplevt en skilsmässa som en stor personlig tragedi
genom att deras privatliv prisgivits inför utomstående.

Som ett led i denna strävan har det i gällande lag påbjudna obligatoriska
medlingsförfarandet i den nya lagen gjorts frivilligt. Propositionen
rymmer förslag om utseende av visst antal borgerliga medlare.

Tyvärr synes propositionen här som på vissa andra ställen bortse från
deras situation och syn vilka betraktar äktenskapet utifrån en religiös
livsåskådning. I en i och för sig förståelig önskan att vidga lagens
register till förmån för de individer, som icke delar en religiös livssyn,
har man i propositionen krympt registret på bekostnad av dem som
utifrån sin religiösa åskådning betraktar äktenskapet som ett djupt förpliktande
steg i livet, hyllar ett livslångt äktenskap och därför om allvarliga
slitningar uppstår i samlivet upplever en eventuell skilsmässa
som en djup tragik. Det synes mig vara samhällets plikt att dessa kontrahenter
skall ha möjlighet att uppsöka en medlare som har särskilda
förutsättning att möta dem med förståelse. En präst eller en pastor i
just den kyrka kontrahenterna tillhör har här ett avgjort försteg som
medlare framom alla andra.

Man invänder att eftersom all medling är frivillig, spelar det ingen

LU 1973: 20

144

roll vem kontrahenterna uppsöker. Häremot kan man invända att det
i så fall strängt taget är meningslöst att utse någon medlare alls. När nu
propositionen förutsätter tillsättandet av medlare bör i konsekvensens
namn också de religiösas behov av en medlare på deras egen våglängd
stå klart. Från denna utgångspunkt vidhåller jag att det skulle vara mest
rättvist att behålla principen från nu gällande lag och förklara präster
samt pastorer i samfund med vigselrätt äga behörighet som medlare i
överensstämmelse med vad som stadgas i den nu gällande lagen.

3. beträffande vilka som skall utses till medlare
av fröken Anderson i Lerum (s), som anför:

Medling mellan makar som önskar upplösa sitt äktenskap är en viktig
och känslig fråga som kräver både takt, människokännedom och
förmåga till inlevelse från medlarens sida. Val av medlare bör därför
ske med största möjliga omsorg.

Föredragande statsrådet har i proposition 1973: 32 pekat på lämpligheten
att tillvarataga den erfarenhet som präster inom svenska kyrkan
och i frikyrkosamfunden fått som medlare. Säkert finns det också åtskilliga
borgerliga medlare som förvärvat denna erfarenhet.

För vissa människor är det naturligt att ifråga om medling vända sig
till någon med religiös anknytning, för andra inte. Med hänsyn härtill
måste det vara riktigt att man i varje fall i större kommuner utser flera
medlare. Vid valet av dessa bör personliga egenskaper tillmätas större
betydelse än yrkes- eller samfundstillhörighet.

4. beträffande processuella bestämmelser angående betänketid

av herr Börjesson i Falköping (c), fru Jonäng (c) och herr Olsson i
Sundsvall (c), som anför:

I motionen 1973: 1791 har bl. a. tagits upp frågan om domstolsproceduren
vid äktenskapsskillnad på ansökan av makar som är ense och inte
har barn under 16 år. Motionen byger i denna del på tanken att samhället
inte har anledning att föreskriva särskild betänketid annat än av
hänsyn till den andra maken eller minderåriga barn men att tjälva domstolsproceduren
bör utformas på ett sätt som beaktar mänskliga faktorer,
såsom risk för beslut som fattats utan klarhet om konsekvenserna eller
eljest förhastat. Det framhålls som särskilt angeläget att tänka på den
svagare parten och beakta att reglerna för äktenskapets ekonomiska
rättsverkningar ännu inte blivit översedda.

Vi delar den principiella syn som kommit till uttryck i motionen. Enligt
vår mening har motionen lämnat ett konstruktivt bidrag till diskussionen
i den omtvistade frågan om förutsättningarna för äktenskapsskillnad
i de fall som nyss angetts. Motionens tankegång borde ha kunnat
utvecklas till en från olika synpunkter godtagbar lösning av denna
viktiga fråga. Det hade enligt vår mening varit värdefullt om frågan

LU 1973: 20

145

kunnat lösas i ett någorlunda brett samförstånd. Som utskottets skrivning
klart visar har emellertid intresse saknats hos utskottets övriga
ledamöter för en sådan lösning.

I det läge som inträtt har vi avstått från att reservera oss för motionens
förslag och därmed ytterligare komplicera frågan. Vi har i stället
valt att ansluta oss till det av de övriga förslagen, som bäst tillgodoser
synpunkterna i motionen 1973: 1791. Detta finner vi vara förslaget om
tre månaders betänketid i nu avsedda fall. Särskilt med hänsyn till att
frågorna om de ekonomiska konsekvenserna av äktenskapsskillnad inte
kan bedömas i detta sammanhang till följd av den uppläggning, som
regeringen valt för reformarbetet, finner vi att varsamhetsskäl gör en
sådan lösning godtagbar trots de rent principiella invändningar som kan
resas mot betänketid i dessa fall.

Mot den angivna bakgrunden finner vi ingen anledning att ingå på
någon kritik av utskottets skrivning om det här berörda förslaget i
motionen 1973: 1791. Vi inskränker oss till att uttala, att utskottet enligt
vår mening inte anfört några bärande sakskäl utan i stället förbigått det
väsentliga i förslaget.

5. beträffande möjlighet för fadern att få vårdnaden om utomäktenskapligt
barn

av herrar Lidgård (m) och Winberg (m), som anför:

Utskottet har anslutit sig till förslaget i propositionen att vårdnad om
barn utom äktenskap skall kunna överföras till fadern om det finns
skäligt med hänsyn till barnets bästa. Vi finner det principiellt riktigt att
en tvist mellan föräldrarna om vem som skall ha vårdnad om barnet
skall bedömas helt med hänsyn till barnets bästa och biträder därför
utskottets ställningstagande.

Det kan dock komma att föreligga åtskilliga fall till domstolarnas
bedömning då väsentliga svårigheter föreligger att avgöra vad som skall
anses som barnets bästa. Detta gäller särskilt, som några remissinstanser
påpekat, när den ena av föräldrarna, i regel kanske fadern, kommer från
en helt annan kulturmiljö med t. ex. för nordiska förhållanden främmande
uppfattningar om barns (inte minst flickors) uppfostran, utbildning
m. m. men likväl kan bereda barnet en god uppväxt enligt de
värderingar som råder i denna andra kulturkrets. Det kan komma att
dröja tämligen lång tid innan någon rättspraxis hunnit utbilda sig på
detta område. Det hade varit önskvärt att i denna och liknande frågor
om vad som kan anses vara barnets bästa mer utförliga motivuttalanden
skett under lagstiftningsarbetets gång. Även om svårigheter kan råda
att ge entydiga riktlinjer för bedömningen i angivna konfliktsituationer
hade det enligt vår mening för såväl de rättsskipande organen som för
de enskilda parterna varit erforderligt med någon form av vägledning.

LU 1973: 20

146

6. beträffande samlevnad mellan flera parter än två

av herr Israelsson (vpk) som anför:

Samlevnad mellan mer än två parter är ingen ny företeelse. Sådan
samlevnad har förekommit i det gamla agrara samhället och förekommer
fortfarande i mindre industriellt utvecklade länder. Dessa
samlevnadsformer har dock annan karaktär än de som nu i viss mån börjat
förekomma inom industrisamhället. Den äldre storfamiljen var i
första hand betingad av försörjningshänsyn.

Som framhållits i motionen 1973: 1793 är det för tidigt att socialt utvärdera
familjer med samlevnad mellan mer än två parter i vårt nuvarande
samhälle. Det kan också förefalla svårt att tillskapa ett regelsystem
som kan reglera dylika samlevnadsformer. Vid de familjelagsakkunnigas
fortsatta arbete ter det sig önskvärt att även dessa
samlevnadsformer tas i beaktande och att samlevnadsformen legalt
erkännes. Det är i detta sammanhang betydelsefullt att möjligheterna
att träffa avtal mellan de deltagande parterna överses. Ett för dylik
samlevnad formaliserat avtalssystem bör grundas i lag. Om avtal nu
träffas kan part riskera att avtalet ej kan vinna det legala regelsystemets
stöd och sålunda sakna laglig verkan. Denna risk bör kunna undanröjas.

7. av herrar Lidgård (m) och Winberg (m), som anför:

Utskottet har avstyrkt yrkandet i motionen 1973: 1789 om avslag
på propositionen. Vi har i reservationen nr 1 framställt yrkande om
avslag. Emellertid har vi, sedan vårt yrkande om avslag avstyrkts av
utskottet, deltagit i behandlingen av propositionen och framställt vissa
ändringsyrkanden, vilka i de fall där de icke vunnit majoritet inom utskottet
framgår av avgivna reservationer. När det gäller utskottets
motivering har vi i något fall avgivit reservation i frågor av mer principiell
innebörd. Detta innebär emellertid inte att vi ställer oss bakom
varje formulering i olika detaljer i motiveringen i övrigt. Det har —
beroende på det forcerade tempo med vilket lagförslagen måst behandlas
i utskottet — icke varit möjligt att avge reservation i varje
sådant fall. Vi vill markera detta förhållande genom detta särskilda
yttrande.

LU 1973: 20

147

Bilaga 1

Förslag 1

Lag om samlevnad

1 §

Samlevnad mellan två parter ingås genom parternas gemensamma
skriftliga anmälan till folkbokföringsmyndighet samt efter vederbörlig
hindersprövning.

2 §

Samlevnad upplöses genom endera eller båda parternas skriftliga anmälan
hos folkbokföringsmyndighet. Upplösning vinner laga kraft trettio
dagar efter det att folkbokföringsmyndighet mottagit anmälan.

3 §

I registrerad samlevnad är sådan tillgång eller skuld gemensam som
parterna respektive förvärvat eller ådragit sig under tid samlevnaden varat
eller vilken parterna i övrigt förvärvat eller ådragit sig på grund av
gemensamt ändamål, övriga tillgångar och skulder är enskilda. Parter
kan genom inbördes överenskommelse besluta om annan fördelning.

4 §

Samlevnad som ej registrerats liksom samlevnad mellan flera parter
än två regleras genom enskild överenskommelse mellan parterna, såvitt
intet särskilt därom finnes stadgat i lag. Handling rörande sådan överenskommelse
må av part deponeras hos rätten.

5 §

I samband med upplösning av registrerad samlevnad kan part förpliktas
utgiva underhåll till andra parten, om särskilda skäl talat härför.
Underhållsskyldighet må ej omfatta längre tid än ett år.

6 §

I äktenskap ingångna före 1 januari 1974 gäller beträffande makars
rättsförhållande vad som stadgats i 1920 års giftermålsbalk med däri
gjorda ändringar.

Genom skriftlig anmälan från makarna till folkbokföringsmyndighet
övergår äktenskap till samlevnad varom i 1—3 §§ stadgas.

LU 1973: 20

148

Förslag 2

Lag om ändring av föräldrabalken

1 §

Barn till samlevande föräldrar står under föräldrarnas vårdnad enligt
vad nedan sägs till dess det fyllt 20 år eller ingått registrerad samlevnad.

7 §

För barn till föräldrar som sammanleva utövas vårdnaden av föräldrarna
gemensamt. Ha föräldrarna ej sammanlevt eller har deras samlevnad
upphört, beslutar rätten om vårdnaden. Äro föräldrarna ense, förordnar
rätten i enlighet härmed, såvida det ej är uppenbart stridande
mot barnets bästa. Äro föräldrarna oense, beslutar rätten efter vad man
med hänsyn till barnets bästa i varje särskilt fall finner skäligt.

Ovanstående förslag till paragrafer ersätter även föräldrabalkens 6
kap. 12 § mom. 1 och 3 samt 8 kap. 1 §.

LU 1973: 20

149

Bilaga 2

Förslag till finsk reform av äktenskapslagstiftningen

I februari 1973 har den i november 1970 tillsatta finska äktenskapslagskommittén
i ett delbetänkande lagt fram sitt förslag till reform av
äktenskapslagstiftningen. I betänkandet föreslås civil vigsel som den enda
formen för ingående av äktenskap. Då äktenskapet uppfattas som en
frivillig samlivsform bör enligt kommittén samhället inte heller uppställa
hinder för äktenskapets upplösning i det fall att det inte längre
uppfyller sin uppgift. Som grund för äktenskapsskillnadsdom skulle sålunda
utan utredning av skulden eller söndringen inför domstol räcka
enbart makes krav på äktenskapets upplösning. Till reformens centrala
målsättningar hör makarnas likvärdighet och principen om ekonomisk
självständighet och på dessa principer har kommittén även byggt sina
förslag om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar.

Kommittén, som består av 15 medlemmar, har dock inte varit enhällig.
I sex reservationer har elva av kommitténs medlemmar anmält
avvikande åsikter. Utbredd bland reservanterna är framför allt åsikten
att medborgarna bör få rätt att välja mellan civil och kyrklig vigsel och
att den nya lagstiftningen inte bör befrämja brådstörtade och oöverlagda
skilsmässor, vilket det skilsmässoförfarande majoriteten föreslår anses
kunna leda till. Sex av kommitténs medlemmar har helt eller delvis
omfattat kommittéordförandens reservation i detta hänseende. Han föreslår
att möjligheten att välja mellan civil och kyrklig vigsel skall bibehållas
och att för makar, som inte levat åtskilt under de två senaste åren,
skall stadgas sex månaders betänketid, även då makarna meddelat att de
är eniga om skilsmässan.

Fyra kommittémedlemmar, som kan räknas till kommitténs radikalare
falang, betecknar kommitténs förslag som ett framsteg, men påpekar
samtidigt att majoriteten huvudsakligen nöjt sig med att upphäva föråldrade
stadganden, som ostridigt kan påvisas vara obrukbara, men
att kommittén inte vågat sig på nya alternativ och förslag till lösning
av de centrala och svåra problem som förekommer inom och utanför
äktenskapet. Kommittén har enligt reservanterna sålunda inte ägnat tillräcklig
uppmärksamhet åt frågan om tryggandet av barnens utkomst,
bostadsproblemet, relationerna mellan barn och föräldrar och söndringen
på grund av utkomstsvårigheter. Utanför reformen har dessutom helt
och hållet lämnats andra former av familjebildning än äktenskapet. Reservanterna
anser att samhället borde förhålla sig neutralt till familje -

LU 1973: 20

150

bildningen och inte ge endast en av dess former en favoriserad ställning.

Nedan återges kommitténs motiveringar och förslag till sina huvuddelar
i koncentrerad form.

Trolovningen

En komparativrättslig granskning visar att trolovningen allmänt har
förlorat sin betydelse som rättsligt institut. Kommittén föreslår därför
att i den nya lagstiftningen inte mera intas stadganden om trolovning.
Trots detta skulle trolovningen kunna bibehållas såsom ett av sed reglerat
socialt institut.

Prövning av äktenskapshinder

Det nuvarande lysningsförfarandet slopas och ersätts med en prövning
av äktenskapshindren. Prövningen övertas av de lokala befolkningsregistermyndigheterna.
Offentligt kungörande av äktenskapsavsikten är
inte mera nödvändig.

Äktenskapets ingående

Äktenskapet är enligt kommittén i första hand ett samhälleligt institut.
Därför är det naturligt att ingående av äktenskap sker under medverkan
av civil myndighet. Det nuvarande på valfrihet grundade systemet
kan, framhåller kommittén, påvisas vara förknippat med olägenheter,
vilka kan undvikas genom att stadga att civil vigsel är den enda
formen för ingående av äktenskap. Den i äktenskapslagen för trossamfund
medgivna rätten att uppställa tilläggsförutsättningar och begränsningar
för ingående av äktenskap, vilka den världsliga lagstiftningen
inte känner till, har, påpekas det, gett dessa samfund makten att bestämma
förutsättningarna för ingående av äktenskap, vilken dock uteslutande
borde tillkomma samhällets lagstiftande organ. Den kyrkliga
vigseln kan därtill kränka vigselförrättarens samvetsfrihet såsom det
visat sig i fråga om vigandet av frånskilda.

Vigselns form och vigselmyndigheternas förfarande skulle mot denna
bakgrund regleras i enlighet med följande principer:

Äktenskapet bör ingås inför myndigheterna. De som ämnar ingå äktenskap
bör om sig själva uppge nödiga personuppgifter åt myndigheten,
som konstaterar deras identitet och rätt att sinsemellan ingå äktenskap.
De som ämnar ingå äktenskap bör i varderas närvaro inför myndigheten
avge överensstämmande viljeförklaringar, som avser ingående
av äktenskap. Avtalet om ingående av äktenskap bör göras skriftligt
t. ex. på av myndigheten ifyllt formulär, vilket sakägarna såsom avtalsparter
undertecknar och som vigselmyndigheten med sin namnskrift bekräftar.
De som så önskar bör beredas tillfälle att ingå äktenskap även
som en solenn förrättning.

LU 1973: 20

151

Åktenskapsåldern

Såsom minimiålder för ingående av äktenskap fastställs för såväl män
som kvinnor 18 år. En sådan reglering skulle medverka till att förverkliga
de målsättningar, som bör anses godtagbara vid regleringen av såväl
äktenskapsåldern som den allmänna myndighetsåldern. Samtidigt
tillfredsställs bättre än för närvarande kraven på såväl nordisk som internationell
enhetlighet.

Dispenssystemet

Vid övervägningen av möjligheten för personer, som är yngre än 18
år, att undantagsvis ingå äktenskap borde, framhåller kommittén, dispenssystemet
centralt ses som ett förfarande, vars ändamål är att utreda
huruvida de, som ämnar ingå äktenskap, i verkligheten förmår bilda
en självständig och fungerande familjeenhet. Som beslutande myndighet
härvidlag föreslår kommittén t. ex. social- och hälsovårdsministeriet,
som vid avgörandet alltid bör höra socialnämnden i sökandens hemkommun.
Därtill bör även minderårigs förmyndare alltid beredas tillfälle
att uttala sin uppfattning om det tillärnade äktenskapet. Som minimiåldersgräns
i dispenssystemet föreslår kommittén t. ex. den i sexualbrottslagstiftningen
stadgade 14 års basåldern eller 15 år.

Kommittén anser vidare att föräldrarnas samtycke inte längre skall
gälla såsom förutsättning för att minderårig, som uppnått stadgad äktenskapsålder
18 år, skall få ingå äktenskap. Enligt kommitténs uppfattning
kan nödvändigheten av föräldrarnas samtycke inte i tillräcklig mån
motiveras genom att vädja till äktenskapets ekonomiska verkningar eller
behovet att skydda den minderårigas förmögenhet. Föräldrarnas deltagande
i fattandet av äktenskapsbeslut kan, framhåller kommittén, inte
heller grundas därpå att en person som uppnått stadgad äktenskapsålder
inte förmår i tillräcklig utsträckning bedöma det förestående äktenskapets
verkningar. Det kan härtill ytterligare tilläggas att ett förslag om
sänkning av myndighetsåldern till 18 år eller densamma som den föreslagna
äktenskapsåldern kommer att föreläggas riksdagen inom kort.

Åktenskapshindren

Stadgandena om äktenskapshindren föreslås bli uppluckrade. I enlighet
med vad som föreslagits i Sverige skulle halvsyskons släktskapsförhållande
stadgas som ett äktenskapshinder från vilket det skulle vara
möjligt att bevilja undantag. Förbudet att ingå äktenskap mellan personer,
av vilka den ena är den andras brors eller systers avkomling, föreslås
bli slopat. Som äktenskapshinder skulle inte heller mera betraktas
svågerförhållande eller adoptivbarnsförhållande. Sinnessjukdom eller oligofeni
skulle utgöra äktenskapshinder i de fall då personen på denna
grund är ställd under förmynderskap. Omyndigförklarade personer skulle
dock ges möjlighet att få myndighets tillstånd till ingående av äktenskap.

LU 1973: 20

152

Äktenskapets upplösning

Vid reformeringen av äktenskapets upplösning bör enligt kommitténs
uppfattning utgångspunkten vara äktenskapets karaktär av en på inbördes
hängivenhet baserad frivillig samlivsform mellan två jämbördiga
människor. Utgående härifrån bör samhället inte ställa hinder för äktenskapets
upplösande om det inte längre uppfyller sin uppgift. Orsaken
till att make kommit till slutsatsen att han eller hon vill upplösa äktenskapet
skulle inte mera ha någon betydelse. Utredandet av skulden eller
söndringen inför domstol skulle därför inte heller vara av nöden. Som
grund för äktenskapsskillnadsdom skulle alltså förslå enbart makes i
sitt käromål framförda krav på äktenskapets upplösning.

Om makarna är eniga om äktenskapsskillnad skulle domstolen på
deras ansökan förklara äktenskapet upplöst. Makarna bör dock båda
anmäla sin vilja inför domstolen personligen ifall inte domstolen av
synnerliga skäl anser att personligt hörande inte behövs.

Om emellertid den andra maken motsätter sig äktenskapsskillnad
eller om makarna har minderåriga barn är det för att trygga deras rättmätiga
intresse nödvändigt att reservera en särskild betänketid — kommittén
föreslår sex månader — under vilkas förlopp makarna ännu har
möjlighet att underhandla om till äktenskapsskillnaden anslutna frågor
samt om ordnandet av barnens vård och underhåll. I det fall att makarna
överenskommit om sina icke 16 år fyllda barns underhåll och vård
på ett tillfredsställande sätt, skulle betänketid dock inte erfordras. Betänketid
skulle inte heller komma i fråga då makarna på grund av söndringen
bott åtskilt under det närmast gångna året. Under betänketiden
skulle makarna inte vara tvungna att bo åtskilt. Hemskillnadsinstitutet
skulle på grund av regleringen med betänketid bli onödigt.

Makes underhåll

Då en av äktenskapslagstiftningsreformens centrala målsättningar är
förverkligandet av makars likvärdighet och principen om ekonomisk
självständighet står enligt kommittén en efter äktenskapets upplösning
fortgående underhållsskyldighet gentemot den andra maken inte i samklang
med denna målsättning. Slutsatsen härav är att ifall skild make
inte själv förmår förtjäna sitt uppehälle så faller det primära ansvaret
för utkomstens ordnande på samhället och inte på maken såsom enligt
gällande lagstiftning är fallet. Kommittén uppställer härvid som primärt
mål en komplettering av det allmänna skyddet vid arbetslöshet och
arbetsoförmåga sålunda att skild make, som är i behov av underhåll,
skall ha möjlighet att anhålla om ett tillräckligt stöd enligt huvudregeln
ur dessa system. Intill dess detta mål kan nås är det dock enligt kommittén
inte motiverat att upphäva makarnas inbördes underhållsplikt. Det
privaträttsliga underhållet skulle dock komma i fråga först i andra

LU 1973: 20

153

hand, m.a.o. som ett tilläggsskydd samt i begränsad omfattning endast
som övergångsskydd.

Kommittén föreslår utgående härifrån följande regleringar:
Utkomsten för sådan person, som efter äktenskapsskillnaden på grund
av arbetslöshet eller arbetsoförmåga inte kan livnära sig själv, skulle i
första hand ordnas inom ramen för det allmänna socialskyddet. Närmast
skulle då komma i fråga en komplettering av de för sjukdom,
arbetsoförmåga och arbetslöshet stadgade ersättningssystemen. De nuvarande
skolnings- och studiestödssystemen skulle utsträckas till att omfatta
även personer, som på grund av äktenskapsskillnad är i behov av utbildning.
Den privaträttsliga underhållsskyldigheten skulle komma i
fråga endast som ett tilläggsskydd. Enligt huvudregeln skulle detta begräntsas
till ett övergångsskydd för högst tre år. Långtidsskydd skulle
kunna ges endast i undantagsfall. Eftersom skuldfrågan inte längre
skulle behandlas i äktenskapsskillnadsprocessen skulle den inte heller
längre inverka på underhållsskyldigheten.

Makarnas egendomsförhållanden

Den av kommittén föreslagna huvudprincipen för makars egendomsordning
är att den bör grunda sig på särförmögenhet. Vardera maken
skulle m.a.o. bestämma över den egendom, som make förvärvat eller på
annat sätt erhållit såväl före som under äktenskapet.

Utgående härifrån föreslår kommittén följande regler för delningen
av egendomen, när äktenskapet upplöses genom äktenskapsskillnad:

Den egendom, som makarna förvärvat under äktenskapet skiftas enligt
huvudregeln jämnt mellan makarna.

Den egendom, som tillhör make vid äktenskapets ingående, kvarstår
i makens ägo också efter äktenskapsskillnaden. Make skulle också behålla
den egendom som han under äktenskapet erhållit som arv, gåva
eller på grund av testamente.

Från dessa regler skulle man dock kunna avvika på basen av behovsprövning.
Främst skulle sådan behovsprövning krävas för att trygga den
i socialt hänseende i svagare ställning befintliga makens samt de minderåriga
barnens skydd.

Åt makarna bör lämnas möjlighet att i äktenskapsförord förordna att
under äktenskapet anskaffad egendom inte skall skiftas då äktenskapet
upplöses. Makarna bör också såsom för närvarande är fallet ha rätt att
avtala om egendomens fördelning med tanke på äktenskapsskillnad efter
det att äktenskapets upplösning blivit uppenbar. Avtalet skulle även på
samma sätt som för närvarande är fallet kunna jämkas till skälighet.

Kommittébetänkandet har nu remitterats för utlåtande till olika instanser
och organisationer varefter kommittén fortsätter sitt arbete och
utarbetar ett lagförslag i saken.

LU 1973: 20

154

Innehållsförteckning

Propositionen 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 2

Lagförslagen 4

Motionsyrkandena 38

Motivering till förslagen 44

Allmänna synpunkter 44

Föredragande statsrådet 44

Motionen 1973: 1789 (m) 52

Motionen 1973: 1791 (c) 54

Motionen 1973: 1793 (vpk) 57

Ifrågasatt diskriminering av äktenskapet 59

Nordiska rådets uttalanden om den nordiska äktenskapslagstift ningen

Konventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering
av äktenskap 66

Utskottets yttrande 67

Inledning 67

Fråga om avslag på propositionen 69

Allmänna synpunkter 72

Ingående av äktenskap 78

Trolovning 78

Äktenskapshinder 79

Hindersprövning 85

Formen för ingående av äktenskap 87

Medling och familjerådgivning 91

Äktenskapets upplösning 97

Återgång 97

Äktenskapsskillnad 97

Vissa frågor om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar 102

Underhållsskyldighet 102

Skadestånd, Egendomsordning m. m 104

Vårdnaden om barn 105

Vårdnaden om barn i äktenskapet 105

Möjlighet för fadern att få vårdnaden om utomäktenskapligt

barn 106

Möjlighet för ogifta föräldrar att utöva vårdnaden gemensamt 109

Umgängesrätt 112

Rätten till bostaden 114

Vissa speciella samlevnadsformer 115

Vissa informationsproblem 117

Övriga frågor 117

Utskottets hemställan 117

Reservationer 122

Yrkanden om avslag på propositionen 122

Allmänna synpunkter på äktenskapet 123

Trolovning 125

Släktskapshinder 126

LU 1973: 20

155

Giftomannasamtycke 127

Formen för ingående av äktenskap 128

Borgerliga vigselformuläret 130

Frivilliga familjerådgivningsbyråerna 130

Hänvisning i 14 kap. GB till lagen om medling 131

Införande av institutet betänketid 132

Institutet betänketid 132

Bestämmelser om laga kraft 135

Underhållsbidrag 136

Egendomsordningen 136

Möjlighet för fadern att få vårdnad om utomäktenskapligt barn 137

Möjlighet för ogifta föräldrar att utöva vårdnaden gemensamt 138

Umgängesrätt 140

Homosexuellas samlevnad 141

Särskilda yttranden 141

Allmänna synpunkter på äktenskapet 141

Behörighet att medla 143

Vilka som skall utses till medlare 144

Processuella bestämmelser angående betänketid 144

Möjlighet för fadern att få vårdnad om utomäktenskapligt barn 145

Samlevnad mellan flera parter än två 146

Vissa synpunkter på frågan om reservation 146

Bilagor

1. Till motionen 1973: 1793 fogade lagförslag 147

Förslag 1. Lag om samlevnad 147

Förslag 2. Lag om ändring i föräldrabalken 148

2. Förslag till finsk reform av äktenskapslagstiftningen 149

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1 97 J 730048