Konvention om social trygghet mellan Sverige och Indien

Fru talman! Socialförsäkringsutskottet har behandlat en proposition från regeringen som innehåller ett godkännande av konventionen om social trygghet mellan Sverige och Indien. Av utskottets betänkande framgår att majoriteten ställer sig bakom propositionen. Vi sverigedemokrater säger nej. Propositionen innehåller bestämmelser som samordnar Sveriges och Indiens lagstiftningar om ålderspension, efterlevandepension och invaliditetspension samt sjuk- och aktivitetsersättning. Det framgår även att regeringens bedömning är att konventionen underlättar rörligheten mellan Sverige och Indien. Sverigedemokraterna förespråkar en reglerad, behovsanpassad arbetskraftsinvandring som är grundad på svenska förhållanden och svenska förutsättningar. Vår inställning till socialförsäkringsfrågor är att de bör hanteras nationellt, helt utan förpliktelser gentemot tredje land. Regeringen hävdar å sin sida att denna konvention för Sveriges del inte skulle innebära några nya åtaganden för Sveriges vidkommande, men vi ser den som ett steg - förvisso ett litet steg men dock ett steg - i fel riktning. Våra politiska motståndare brukar ofta hävda att Sverigedemokraterna vill isolera Sverige och svensk arbetsmarknad. Det är inte sant, och det vill jag gärna betona, fru talman: Det är inte sant. Vi har inga synpunkter på fri rörlighet mellan de europeiska länder som är jämförbara med Sverige i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende. Nyligen klubbades också här i kammaren ett beslut om ett förslag om en nordisk konvention som alla partier, inklusive Sverigedemokraterna, ställde sig positiva till. Jag kan inte låta bli, fru talman, att rycka ett citat ur den debatt som föregick vår nuvarande, ur det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande. Där sades det: "Det nordiska samarbetet är bland de äldsta och mest omfattande regionala samarbetena i världen. Det bygger på gemensamma värden och en vilja att bidra till en dynamisk utveckling samt att öka Nordens kompetens och konkurrenskraft. De nordiska ländernas historia är nära sammanflätad." Det finns dock en stor skillnad mellan ett samarbete med Indien å ena sidan och ett samarbete inom Norden å den andra. De skandinaviska länderna har en snarlik demografi, liknande kulturer och ett redan omfattande utbyte av arbetskraft. Det är ett grannskap som har vuxit fram under mycket lång tid. Svenskar arbetar i våra nordiska grannländer i ganska hygglig omfattning, och arbetare från de nordiska grannländerna kommer till Sverige och jobbar. Det ser vi bara positivt på. Indien är ett stort land med en folkmängd på omkring en miljard människor. Sverige är ett litet land med en folkmängd på 9 1/2 miljon. Vi har redan nu ett stort inflöde av arbetskraft från Indien. Enligt Migrationsverket beviljades förra året ca 2 700 personer från Indien arbetstillstånd. Genom den konvention om social trygghet som vi debatterar nu är det vår mening att det blir alltmer attraktivt för indiska medborgare generellt att söka arbetstillstånd i Sverige. Det kommer sannolikt att resultera i en ökad införsel av arbetskraft. Det är just detta syfte som regeringen också uttrycker i sin proposition. Den största arbetskraftskategorin som i dag kommer från Indien är dataspecialister, men med ett utökat skyddsnät generellt kommer även lågkvalificerad arbetskraft att komma hit. Det kommer att ske eftersom lågavlönade arbetare känner en större tilltro till den sociala tryggheten. Sverigedemokraternas syn på arbetskraftsinvandring tar sin grund i rådets direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning, det så kallade blåkortsdirektivet. Regeringens proposition om genomförande av blåkortsdirektivet kommer att debatteras här i kammaren någon gång under de kommande veckorna. Sverigedemokraterna har förvisso starka synpunkter på vissa detaljer i regeringens proposition om genomförande av detta blåkortsdirektiv, men i grunden är det ganska positivt. Det är vår mening att det är individerna själva som ska ansvara för den sociala tryggheten vid ansökan om arbetstillstånd. En tredjelandsmedborgare måste kunna visa upp ett giltigt anställningsavtal med angiven lön och arbetstid och, i tillämpliga fall, andra relevanta arbets- och anställningsvillkor. Det behövs även en resehandling, en sjukförsäkring och ett bevis på att man har ordnat en bostad. Den ökade införsel av okvalificerad arbetskraft som mycket väl kan bli följden av denna konvention är knappast att betrakta som önskvärd. Den arbetskraftsinvandring som vi hittills har sett är till största delen av just det slaget, och vi saknar inte sådan arbetskraft i dagsläget. Vi har en arbetslöshet på ca 8,7 procent. De arbetslösa som i dag finns i Sverige är de som vi främst bör prioritera. Grunden till all arbetskraftsinvandring måste vara en arbetsmarknadsprövning. Vi har en enorm kompetens i Sverige, men vi måste bli bättre på att matcha utbildning med efterfrågan. Både nuvarande och tidigare regeringar har misslyckats exempelvis genom att alltför få läkare har utbildats. Resultatet har blivit att vi har varit tvungna att ta in en massa utländska läkare. Sedan använder man detta som argument i debatten och säger: Vi måste ta hit så många invandrare eftersom vi annars inte skulle ha tillräckligt många läkare. Faktum är att vi skulle ha haft tillräckligt många läkare om vi bara hade utbildat tillräckligt många inom Sverige. Detsamma gäller naturligtvis på de flesta andra områden. Jag anser att detta är ett mycket destruktivt sätt att agera från regeringens håll. Regeringen presenterade förvisso i sin vårbudget ganska stora satsningar på fler utbildningsplatser. Även vi sverigedemokrater vill satsa på forskning och utbildning, men med incitament för utbildningsväsendet så att rätt utbildningar erbjuds under rätt tider av efterfrågan. Konventionen mellan Sverige och Indien handlar om social trygghet. Den handlar inte uttryckligen om arbetskraftsinvandring. Jag tycker ändå att det är viktigt att lyfta denna fråga eftersom regeringens uttryckliga mål med konventionen är att "underlätta rörligheten mellan Sverige och Indien". Sverigedemokraterna menar att det är rimligt att en högkvalificerad arbetskraftsinvandrare kan uppvisa ett giltigt anställningsavtal om en tjänst med en lön som motsvarar minst 1,5 gånger genomsnittslönen i Sverige - alltså helt i linje med blåkortsdirektivet, som jag nämnde tidigare. Men om den invandrade har med sig en make eller maka som inte arbetar måste blåkortsinnehavaren enligt vårt förslag kunna uppvisa 2,5 gånger genomsnittslönen. Detta anser vi vara rimligt eftersom det annars finns risk för att en större familj med flera barn lever på en nivå som egentligen är under existensminimum. Ett alternativ skulle kunna vara att båda makarna kommer hit som högkvalificerad arbetskraft. Fru talman! Blåkortsdirektivet är, med de förslag till justeringar som Sverigedemokraterna har presenterat, fullt tillräckligt för att möjliggöra den högkvalificerade arbetskraftsinvandring som Sverige kan tänkas vara i behov av. Därför yrkar jag avslag på propositionen och bifall till reservationen.

Fru talman! I dag har vi en kort debatt om konventionen om social trygghet mellan Sverige och Indien. Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i socialförsäkringsutskottets betänkande. EU och Sverige står inför stora och betydande utmaningar inför framtiden. Det gäller att öka tillväxten för att vi ska kunna säkra och behålla vår välfärd. Vilka åtgärder kan vi då vidta för att migration och rörlighet mer effektivt ska kunna leda till ekonomisk tillväxt? Hur ska vi göra för att locka talangerna till Sverige? Ett sätt är att göra det lättare och mer attraktivt att komma till Sverige och arbeta. Reformen om arbetskraftsinvandring har gjort det lättare, och den konvention om social trygghet mellan Sverige och Indien vi nu debatterar gör det än mer attraktivt att söka sig hit för att arbeta. Vad kan en sådan konvention dock innebära i praktiken? Jag ska ta två fingerade exempel. Det första är en 25-årig indisk kvinna som arbetar som konsult på ett it-företag i Sverige. Hon är utsänd och ska enligt avtalet jobba i Sverige i ett år. Hon omfattas därmed av den indiska lagstiftningen. Efter ett år förlängs anställningsavtalet med ytterligare tre år, så hon räknas inte längre som utsänd utan tillhör nu svensk lagstiftning. Efter att hon arbetat i Sverige i tre år råkar hon ut för en bilolycka och får sin arbetsförmåga nedsatt för minst ett år. Hon kan därmed beviljas inkomstrelaterad aktivitetsersättning och kan nu tillgodoräkna sig de inkomster hon har haft under de två år hon har tillhört svensk lagstiftning. Det andra exemplet är en svensk 52-årig dataingenjör som är utsänd av ett svenskt företag för att jobba på ett av deras kontor i Indien. Han ska arbeta i 18 månader och omfattas därför under tiden av svensk lagstiftning. Efter 18 månader flyttar han tillbaka till Sverige och återgår till sitt gamla jobb. Efter tre år drabbas han av en kronisk sjukdom som innebär att arbetsförmågan bedöms bli varaktigt nedsatt till hälften. Han beviljas sjukersättning. När antagandeinkomsten ska beräknas går Försäkringskassan sex år tillbaka i tiden, och tack vare konventionen får han även tillgodoräkna sig de inkomster han hade under den tid han arbetade i Indien. Högkvalificerade migranter söker sig i dag gärna till Australien och USA. För oss i Sverige gäller det att på så många sätt som möjligt göra Sverige till ett land som är attraktivt att komma och arbeta och leva i. Det är i denna konkurrenssituation vi befinner oss. Det är också allmänt känt att efterfrågan på såväl it- och telekomspecialister som ingenjörer är större än vad tillgången i dag är. Fru talman! De svenska relationerna med Indien har blivit mer intensiva, och även rörligheten mellan länderna har ökat de senaste åren. Personer som får arbetstillstånd i Sverige som arbetskraftsinvandrare från Indien ökar, och denna konvention underlättar rörlighen ytterligare. Den gör Sverige till ett mer attraktivt land för indiska medborgare att arbeta i, och den gör det naturligtvis också mer attraktivt för svenskar att arbeta i Indien. Sedan reformen om arbetskraftsinvandring genomfördes 2008 har 9 988 arbetstillstånd för indiska specialister och ingenjörer beviljats i Sverige, och förhoppningsvis kommer den konvention vi nu debatterar att göra Sverige än mer attraktivt som arbetsland. Konventionen innebär inte några nya åtaganden för svenskt vidkommande, utan den innehåller bestämmelser som samordnar våra länders lagstiftning om ålders-, efterlevande- och invaliditetspension. Jag gav alldeles nyss exempel på vad konventionen rent praktiskt kan innebära - att det blir tryggare för en indier att komma till Sverige för att arbeta och att det blir tryggare för en svensk att åka till Indien för att arbeta. En mängd av våra stora internationella företag är sedan länge etablerade i Indien, och vid ett besök hos Sandvik i Pune utanför Mumbai jag gjorde tidigare i år uttryckte ledningen stor uppskattning över konventionen. Den är mycket bra, som en av de indiska cheferna sa. Den främjar relationerna mellan våra länder och gör det enklare att jobba i Sverige för en indier och vice versa för en svensk. Jag träffade också ett indiskt företag som verkar i hela världen. Jag kan i sammanhanget nämna att de varje år nyanställer ungefär 10 000 högkvalificerade it-specialister direkt från universiteten. Det här företaget har även etablerat sig i Sverige och har ett kontor i Stockholm. Det var samma reaktion här om konventionen: En framåtsyftande och uppskattad utveckling mellan våra länder, som en av dem jag talade med uttryckte det. Så sent som förra veckan fick jag uppgift om att man i EU räknar med att det kommer att vara en brist på 900 000 it-specialister, telekomspecialister och ingenjörer redan 2015. Sverige är en del av EU, så bristen kommer vi också att ha här i Sverige - kanske inte 900 000, men dock. Arbetskraftsinvandring är en viktig framtidsfråga för att möta kommande behov, och vi måste på flera sätt underlätta för personer med särskilda kunskaper att söka sig till Sverige. Den här konventionen är ett sätt att göra det. Invandring från tredjeland är dessutom en källa till högkvalificerad arbetskraft. Sverige, likaväl som hela Europeiska unionen, finns på en hårt konkurrensutsatt marknad vad gäller högkvalificerad arbetskraft - eller snarare bristen på högkvalificerad arbetskraft. Om vi inte får arbetskraftsinvandring kommer bland annat it- och telekombranschen att få problem och stanna av, och det har vi i Sverige inte råd med. I detta anförande instämde Gunilla Nordgren (M).

Fru talman! Eva Lohman talade varmt om regeringens proposition. Vi är någorlunda överens om att det ska finnas möjligheter för högkvalificerad arbetskraft att komma till Sverige och jobba - under förutsättning att en viss kompetens saknas inom Sveriges gränser. Det är i alla fall Sverigedemokraternas syn på den saken. Sverigedemokraterna har också länge förespråkat någon form av gästarbetarsystem just för denna kategori av arbetskraftsinvandrare. Gällande den konvention om social trygghet mellan Sverige och Indien som propositionen handlar om har jag dock en fråga. Ser inte Eva Lohman och hennes kolleger någon som helst risk för att det snarare leder till en ökad rörlighet för lågkvalificerad arbetskraft, alltså sådan som vi i dag knappast kan sägas lida någon brist på?

Fru talman! Nej, jag gör inte det. Vi har nämligen en väl fungerande lag om arbetskraftsinvandring, och den innebär att det är företagen i Sverige som anställer. Det är de som har behov av arbetskraft, och alla som kommer till Sverige från tredjeland behöver ett arbetstillstånd. Jag ser alltså ingen fara med det.

Fru talman! Om det nu inte blir så, varför behöver vi då en konvention? Vi behöver uppenbarligen inte någon konvention för att locka hit högkvalificerad arbetskraft från Indien i dag; det kommer 2 700 per år. Då måste alltså syftet med konventionen och det nya lagförslaget vara att öka rörligheten även för lågkvalificerade, när vi har 8,7 procents arbetslöshet totalt och en mycket högre arbetslöshet för ungdomar. Det saknas inte resurser att ta av. Hur förklarar Eva Lohman att vi som sagt i dag redan har ganska lätt att rekrytera arbetskraft från Indien? Vad behöver vi konventionen till?

Fru talman! Jag håller inte med David Lång. Vi har inte lätt att rekrytera högkvalificerad arbetskraft. Det finns undersökningar som visar att specialisterna kanske väljer andra länder, som Australien och USA, i första hand. Vi konkurrerar även med hela EU. Sverige är ett litet land långt uppe i Europa, och vi kanske inte alltid är ett förstahandsval. Därför måste vi göra Sverige attraktivt på så många sätt vi kan. Det ska vara ett bra land att komma och jobba i, och då är konventionen en alldeles utmärkt del i det. Vi kommer säkert att ha också andra saker för att locka högkvalificerad arbetskraft.