Anf. 63 David Lång (SD)
Fru talman! Socialförsäkringsutskottet har behandlat en proposition från regeringen som innehåller ett godkännande av konventionen om social trygghet mellan Sverige och Indien. Av utskottets betänkande framgår att majoriteten ställer sig bakom propositionen. Vi sverigedemokrater säger nej.
Propositionen innehåller bestämmelser som samordnar Sveriges och Indiens lagstiftningar om ålderspension, efterlevandepension och invaliditetspension samt sjuk- och aktivitetsersättning. Det framgår även att regeringens bedömning är att konventionen underlättar rörligheten mellan Sverige och Indien.
Sverigedemokraterna förespråkar en reglerad, behovsanpassad arbetskraftsinvandring som är grundad på svenska förhållanden och svenska förutsättningar. Vår inställning till socialförsäkringsfrågor är att de bör hanteras nationellt, helt utan förpliktelser gentemot tredje land. Regeringen hävdar å sin sida att denna konvention för Sveriges del inte skulle innebära några nya åtaganden för Sveriges vidkommande, men vi ser den som ett steg - förvisso ett litet steg men dock ett steg - i fel riktning.
Våra politiska motståndare brukar ofta hävda att Sverigedemokraterna vill isolera Sverige och svensk arbetsmarknad. Det är inte sant, och det vill jag gärna betona, fru talman: Det är
inte
sant. Vi har inga synpunkter på fri rörlighet mellan de europeiska länder som är jämförbara med Sverige i ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende. Nyligen klubbades också här i kammaren ett beslut om ett förslag om en nordisk konvention som alla partier, inklusive Sverigedemokraterna, ställde sig positiva till.
Jag kan inte låta bli, fru talman, att rycka ett citat ur den debatt som föregick vår nuvarande, ur det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande. Där sades det: "Det nordiska samarbetet är bland de äldsta och mest omfattande regionala samarbetena i världen. Det bygger på gemensamma värden och en vilja att bidra till en dynamisk utveckling samt att öka Nordens kompetens och konkurrenskraft. De nordiska ländernas historia är nära sammanflätad."
Det finns dock en stor skillnad mellan ett samarbete med Indien å ena sidan och ett samarbete inom Norden å den andra. De skandinaviska länderna har en snarlik demografi, liknande kulturer och ett redan omfattande utbyte av arbetskraft. Det är ett grannskap som har vuxit fram under mycket lång tid. Svenskar arbetar i våra nordiska grannländer i ganska hygglig omfattning, och arbetare från de nordiska grannländerna kommer till Sverige och jobbar. Det ser vi bara positivt på.
Indien är ett stort land med en folkmängd på omkring en miljard människor. Sverige är ett litet land med en folkmängd på 9 1/2 miljon.
Vi har redan nu ett stort inflöde av arbetskraft från Indien. Enligt Migrationsverket beviljades förra året ca 2 700 personer från Indien arbetstillstånd. Genom den konvention om social trygghet som vi debatterar nu är det vår mening att det blir alltmer attraktivt för indiska medborgare generellt att söka arbetstillstånd i Sverige. Det kommer sannolikt att resultera i en ökad införsel av arbetskraft. Det är just detta syfte som regeringen också uttrycker i sin proposition. Den största arbetskraftskategorin som i dag kommer från Indien är dataspecialister, men med ett utökat skyddsnät generellt kommer även lågkvalificerad arbetskraft att komma hit. Det kommer att ske eftersom lågavlönade arbetare känner en större tilltro till den sociala tryggheten.
Sverigedemokraternas syn på arbetskraftsinvandring tar sin grund i rådets direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning, det så kallade blåkortsdirektivet. Regeringens proposition om genomförande av blåkortsdirektivet kommer att debatteras här i kammaren någon gång under de kommande veckorna. Sverigedemokraterna har förvisso starka synpunkter på vissa detaljer i regeringens proposition om genomförande av detta blåkortsdirektiv, men i grunden är det ganska positivt. Det är vår mening att det är individerna själva som ska ansvara för den sociala tryggheten vid ansökan om arbetstillstånd. En tredjelandsmedborgare måste kunna visa upp ett giltigt anställningsavtal med angiven lön och arbetstid och, i tillämpliga fall, andra relevanta arbets- och anställningsvillkor. Det behövs även en resehandling, en sjukförsäkring och ett bevis på att man har ordnat en bostad.
Den ökade införsel av okvalificerad arbetskraft som mycket väl kan bli följden av denna konvention är knappast att betrakta som önskvärd. Den arbetskraftsinvandring som vi hittills har sett är till största delen av just det slaget, och vi saknar inte sådan arbetskraft i dagsläget. Vi har en arbetslöshet på ca 8,7 procent. De arbetslösa som i dag finns i Sverige är de som vi främst bör prioritera. Grunden till all arbetskraftsinvandring måste vara en arbetsmarknadsprövning.
Vi har en enorm kompetens i Sverige, men vi måste bli bättre på att matcha utbildning med efterfrågan. Både nuvarande och tidigare regeringar har misslyckats exempelvis genom att alltför få läkare har utbildats. Resultatet har blivit att vi har varit tvungna att ta in en massa utländska läkare. Sedan använder man detta som argument i debatten och säger: Vi måste ta hit så många invandrare eftersom vi annars inte skulle ha tillräckligt många läkare. Faktum är att vi skulle ha haft tillräckligt många läkare om vi bara hade utbildat tillräckligt många inom Sverige. Detsamma gäller naturligtvis på de flesta andra områden. Jag anser att detta är ett mycket destruktivt sätt att agera från regeringens håll.
Regeringen presenterade förvisso i sin vårbudget ganska stora satsningar på fler utbildningsplatser. Även vi sverigedemokrater vill satsa på forskning och utbildning, men med incitament för utbildningsväsendet så att rätt utbildningar erbjuds under rätt tider av efterfrågan.
Konventionen mellan Sverige och Indien handlar om social trygghet. Den handlar inte uttryckligen om arbetskraftsinvandring. Jag tycker ändå att det är viktigt att lyfta denna fråga eftersom regeringens uttryckliga mål med konventionen är att "underlätta rörligheten mellan Sverige och Indien".
Sverigedemokraterna menar att det är rimligt att en högkvalificerad arbetskraftsinvandrare kan uppvisa ett giltigt anställningsavtal om en tjänst med en lön som motsvarar minst 1,5 gånger genomsnittslönen i Sverige - alltså helt i linje med blåkortsdirektivet, som jag nämnde tidigare. Men om den invandrade har med sig en make eller maka som inte arbetar måste blåkortsinnehavaren enligt vårt förslag kunna uppvisa 2,5 gånger genomsnittslönen. Detta anser vi vara rimligt eftersom det annars finns risk för att en större familj med flera barn lever på en nivå som egentligen är under existensminimum. Ett alternativ skulle kunna vara att båda makarna kommer hit som högkvalificerad arbetskraft.
Fru talman! Blåkortsdirektivet är, med de förslag till justeringar som Sverigedemokraterna har presenterat, fullt tillräckligt för att möjliggöra den högkvalificerade arbetskraftsinvandring som Sverige kan tänkas vara i behov av.
Därför yrkar jag avslag på propositionen och bifall till reservationen.