Anf. 67 Alf Svensson (Kd)
Fru talman! Det har sagts så mycket klokt här, så jag ska försöka att inte upprepa alltför mycket. Men jag har några reflexioner, mer eller mindre sammanhängande kanske.
Någon har talat här om människovärdet. Ordet människovärde har använts i ett par sammanhang. Jag tycker att det ändå måste få slås fast att människovärdet inte har att göra med sexualitet, vare sig den är heterosexuell eller homosexuell. Människovärdet har inte ens att göra med hat eller kärlek. Människovärdet sitter på varje människas panna, och det här är något som vi måste hålla styvt på: att inte börja kategorisera människovärdet utifrån olika ståndpunkter i frågor, vilka de än är.
Det kan heller inte vara väldigt egendomligt för kammarens ledamöter att det finns ett parti bland sju som håller fast vid en kulturell ordning som har gällt inte bara i vårt land, utan i olika kulturer världen över i decennier och århundraden - vi kan resonera om hur många. Det kan inte vara häpnadsväckande om ett av sju partier fortsätter att tro att de här hävdvunna erfarenheterna inte med en gång ska kastas i väg.
Sedan förstår jag ju att om man har sex partier - det är inte vardagsmat i den här kammaren - så är man stolt över det. Någon sade att det kommer att bli grönt på voteringstavlorna. Jag kan erinra mig en period när jag satt ensam här mellan 1985 och 1988 och hade
ett
ljus för egen del. Men jag trodde att jag hade rätt, och någon enstaka gång har det visat sig att efteråt fick jag rätt. Om någon är mycket intresserad av vad det handlade om kan jag berätta det efteråt här utanför kammaren.
Att det är sex partier är alltså i sig ingen garanti för att man har rätt. Jag förstår att många tycker att då är det klart. Men det är inte absolut säkert om man ser detta i ett historiskt perspektiv med den hållning som har gällt i, som jag säger, kultur efter kultur, århundrade efter århundrade.
Nu ser jag, fru talman, att Cecilia Wikström inte är här. Hon gjorde gällande att detta inte hade något med teologi att göra. Då kan jag påstå med bestämdhet att hon inte är alldeles oemotsagd när hon påstår något sådant - därmed inte sagt att vi ska börja teologisera från den här talarstolen.
För mig är det alltså så, och jag hoppas att man kan få respekt för den hållningen, att det här egentligen inte handlar om ordalydelser i paragrafer, utan det handlar om tilltro till familjens roll, den lilla naturliga gemenskapens roll för samhällsbygget. Och faktiskt också, även om ni nu vill förneka att jag har den ståndpunkten, så hyser jag den i alla fall: Det handlar om barnens situation i samhället.
Jag har varit med så länge i politiken, som ni vet och som syns, så jag kommer väldigt väl ihåg 60-talet.
Då skulle äktenskapet bort. Här finns företrädare för partier, inte ett utan flera, som kämpade tappert för att äktenskapet var något alldeles förlegat. Bort ur vårt samhälle! Familjen var en förkvävande - det är ett direkt citat - institution. Så lät det på 60-talet. I dag låter det annorlunda när vi talar om äktenskapet.
Jag tycker inte heller att det ska förvåna någon att man definitionsmässigt säger att äktenskap är samlevnad mellan kvinna och man. Äktenskap är inte per definition partnerskap, partnerskap är inte per definition äktenskap och samboförhållande är någonting annat än partnerskap. Därmed har man inte sysslat med någonting som ska kallas diskriminering. Det är just ordet diskriminering, tror jag, som skickligt har använts och fått många att tänka: Nej, diskriminering vill jag absolut inte vara med om. Vem vill det? Och så har man ställt upp på det lagförslag som har tagits fram. Det har varit användbart i opinionsbildandet att tala om att det här är diskriminering.
Men om, och detta är alltså för mig helt obegripligt, man nu ska använda ordet diskriminering borde det vara en självklarhet att ställa upp på det förslag som Kristdemokraterna har lagt fram. Nu beslutar riksdagen - jag höll på att säga med berått mod - att myndighetsutövare, och det har sagts här tidigare, ska ha rätt att kategorisera par, vägra att vara myndighetsutövare. Är inte det diskriminering? Det är för mig mycket mer diskriminerande än att stå fast vid den definition som har gällt, jag höll på att säga i tid och otid.
Sedan kan inte jag tro att moderater, centerpartister, folkpartister och socialdemokrater föreställer sig att det framöver kommer att vara acceptabelt att myndighetsutövare säger: Nej, jag viger inte er. Det har också antytts att det är en övergång, så diskrimineringen skulle, om man vill vara lite sarkastisk, vara acceptabel under en övergångsperiod, hur lång den än blir. Det vet vi inte. Det kan inte vara så, fru talman, att man har kalkylerat med detta rent taktiskt, att vi tar det här steget. Det är ju så det sker: ett steg, sedan två steg.
Jag tycker inte att alliansregeringen har skött det här bra. Det skulle vara sällsamt om jag påstod någonting sådant. Det är inte roligt att säga att det här tycker jag inte är bra. Jag tycker inte att utskottet heller har skött detta på ett hedervärt sätt. Jag tycker också att det är märkligt att ett beslut av den här digniteten baseras på en ensamutredares resultat.
Någon har sagt här - och det lyser väldigt klart igenom, vågar jag också påstå - att det i tankegodset inte riktigt har blivit klart att kyrkan är skild från staten. Därför är det också på sitt sätt lite märkligt, för att bara få det sagt, fru talman, att kyrkomötet, som om inte det vore politiserat, nu ska fatta beslut i den här frågan. Det finns väl de här som har sina förlängda armar in i kyrkomötet, trots att kyrkan är skild från staten. Jag påstår inte att vi i vårt parti står helt fria där heller.
Fru talman! Vi som fattar beslut i detta ärende, vilken sida vi än står på, tar på oss, om jag får uttrycka det så, ett stort ansvar. Jag kan inte låta bli att säga - även om ni inte tycker att detta hör hit så säger jag det i alla fall, som något slags budskap till mig själv om inte annat - att det inte är så att heterosexuella eller homosexuella par har rätt till barn, men barn har rätt till sina biologiska föräldrar i görligaste mån.
Av och till går det serier på tv där man får följa barn som med något tv-team i stort sett jagar världen över för att se om de kan hitta en mamma, en pappa eller syskon. Det är inte helt ointressant för oss som biologiska varelser att ha kunskap om vårt ursprung i den mån man nu kan få det. Jag vill inte som lagstiftare vara med och försämra den möjligheten. Det gäller då inte enbart den här frågan utan flera andra.
Det beslut som tas i dag utvärderas inte vare sig i morgon eller i övermorgon. När det utvärderas är inte jag så säker på att vi som i dag har platser här i kammaren har det, men jag tror att riksdagens beslut får stora konsekvenser för framtiden.
Jag vet mycket väl att jag inte har med andra partiers inre liv att göra, men efter alla år här i riksdagen kan jag inte låta bli utan jag tar mig friheten att säga att jag inte känner igen Moderata samlingspartiet. Jag dristar mig att retoriskt fråga vart frisinnet, som jag lärde känna det, tagit vägen. Fälldins ledarskap har jag inte heller märkt mycket av här i dag.
Det är nya tider. Det är nya partier. Så är det. Och vi som lever i nuet tror alltid att vi har den största klarsyn som någonsin har funnits och exponerats i mänsklighetens historia. Det har alla generationer trott. Det har säkert alla ledamöter i en eller annan kammare trott. Vi kan inte vara helt säkra på att det är så. Reflexionen och eftertanken kan under inga omständigheter vara till förfång eller skada ens i vår hetsjakt på allt det nya och så kallat moderna.
För min egen del vill jag avsluta med att säga att jag tror att det svenska folkhemmet, barn och ungdomar, vi alla, skulle må mycket bättre om vi i detta sammanhang, i andra sammanhang, i alla sammanhang vågade värdera och arbeta för en renässans för trohet, för familj och, fru talman, för de värden som varar.
(Applåder)
I detta anförande instämde Yvonne Andersson, Annelie Enochson, Lars Gustafsson, Eva Johnsson, Lars-Axel Nordell och Ingemar Vänerlöv (alla kd).