Hushållningen med mark- och vattenområden

Fru talman! I dag behandlas motioner från allmänna motionstiden här i riksdagen som rör frågor om hushållning med mark- och vattenområden. Det gäller betänkande CU17. Motionerna gäller insatser för vandrande fiskar i sjöar och vattendrag, allmänna vattentjänster, stranderosion och vattenverksamheten. Jag börjar med att yrka bifall till reservation 5. Naturligtvis står vi bakom även våra övriga reservationer, men för tids vinnande väljer vi att yrka bifall endast till reservation 5. Fru talman! Frågorna som rör hushållningen med våra mark- och vattenområden är jätteviktiga - lika viktiga som de flesta andra politiska frågor. Vi har många utmaningar som vi kommer att ställas inför framgent. Det blir allt större fokus på miljö- och klimatfrågorna i många olika sammanhang. Klimatförändringarna visar sig också i vårt land, bland annat genom dramatiska väderomslag med skyfall, stormar och översvämningar som följd. Detta måste vi ta hänsyn till i våra framtida planeringar, i hur vi använder vår mark och våra vatten men också för byggande av alla de slag som ständigt pågår i vårt samhälle. Den tekniska utvecklingen innebär att vi i dag klarar av att bygga infrastruktur och byggnader av olika slag i områden som vi förut inte klarade av. Det fanns många områden som det inte gick att utveckla, men i dag kan vi göra det. Detta får också konsekvenser. Alla hamnar, muddringar, broar, dammar, vägar och järnvägar innebär att vi samtidigt förstör den naturliga floran och faunan. Det blir störningar. Nu hotas den biologiska mångfalden på flera områden. Det är vårt ansvar att mota denna utveckling. Vi måste klara att göra det samtidigt som vi måste kunna stå för en samhällsutveckling som stärker vårt land och klarar de utmaningar som vi har för framtiden. Några av dem är till exempel urbaniseringen, som innebär både en förtätning och en utbredning av staden. Det handlar om människors behov av rekreation och turism men också om behovet av en levande landsbygd som gör att vi kan säga att hela Sverige ska leva. I detta ligger bland annat strandskyddsfrågor. De är viktiga. I dag finns stora områden, framför allt längs våra kuster, som är hårt exploaterade och där vi måste vara restriktiva när det gäller att tillåta att man lättar på strandskyddet. Samtidigt har vi många områden i andra delar av landet som är glest eller inte alls befolkade och inte bebyggda och som skulle kunna utvecklas både för rekreation ocn turism och för permanent boende. En lättnad av strandskyddsreglerna, där det är möjligt, kan innebära mycket för orter med befolkningsminskning och de bekymmer som följer av detta. Stora krav på god vattenförsörjning och skyddet av vattentäkter måste upprätthållas. Bara under de senaste dagarna har vi med förskräckelse hört att flera kommuner varnar för att använda dricksvattnet därför att det är förorenat av kemikalier av olika slag. Tyvärr är inte detta något nytt, utan vi hör det då och då. Det är naturligtvis skrämmande, och därför är de här frågorna oerhört viktiga. Det gäller också avloppsfrågorna. De sätts i fokus på ett helt annat sätt när orter breder ut sig för fritidshusboende eller permanentboende. I dag är det många kommuner som har problem med att uppfylla de krav som finns på va-anläggningar. Detta är inte bara ett kommunalt ansvar, utan staten har också ett ansvar. Det behöver göras en översyn av hela frågan. Detta är bara några av de frågor som är oerhört viktiga att ta tag i för framtiden. Vi måste kunna hitta en samsyn mellan de många olika intressen som finns i samhället. Det är jätteviktigt. Därför måste vi också våga fatta politiska beslut som står för långsiktighet och stadga för framtiden. Fru talman! Jag ska säga några ord om reservation 5, som handlar om 4 kap. 6 § tredje stycket miljöbalken. Vi har i dag ett ganska stort antal skyddade vatten i älvar, älvsträckor och vissa andra vattendrag. Det innebär enligt första och andra stycket i kapitel 4 att vattenkraftverk, vattenreglering eller överledning för kraftändamål inte får göras i dessa skyddade vatten. I det tredje stycket i paragrafen ges dock en möjlighet till undantag för viss vattenverksamhet som förorsakar endast obetydlig påverkan. Så står det i lagtexten. Denna undantagsregel innebär att rättsväsendet varje år har att hantera flera rättsprocesser om vad detta tredje stycke de facto innebär. Stora kostnader för samhället läggs på dessa processer, som ju bara kan sluta med avslag eftersom skyddet för dessa vatten och vattendrag är starkt. Då känns det onödigt att många tiotals miljoner kronor varje år läggs ned på meningslösa rättsprocesser. Vi är inte ensamma om att tycka det. Förra året var alla partier i riksdagen eniga om att det här borde tas bort. Också Kammarkollegiet anser att tredje stycket har tjänat ut och i dag egentligen inte fyller någon funktion. Vi tycker att det är viktigt att 4 kap. 6 § tredje stycket miljöbalken tas bort snarast. Fru talman! Regeringen har i dag flera pågående utredningar och uppdrag till olika myndigheter som rör frågor om mark- och vattenområden. När dessa redovisas kommer vi tillbaka i nya debatter, och då tar vi ställning till de förslag som kommer.

Fru talman! I civilutskottets betänkande 17 behandlas frågor om hushållning av och med mark- och vattenresurser. Underlaget är, som Katarina Köhler berättade, 25 yrkanden som ledamöter har föreslagit i sina motioner till riksdagen. Fru talman! Miljöpartiet står självfallet bakom samtliga fyra reservationer som vi har medverkat i, men för tids vinnande väljer även jag att yrka bifall enbart till reservation 5. De förhandlingar som bedrivs på global nivå för att på ett rättvist sätt fördela det utrymme som finns för en växande befolkning här på jorden är inte särskilt framgångsrika. Varje land tycks i första hand bevaka det som det uppfattar som sina nationella intressen. Men när det kommer till klimatförändringarna är det svårt att se att det finns några specifikt nationella intressen. Vi lever trots allt alla på samma planet. Om vi inte klarar det så kallade tvågradersmålet, vilket allt fler forskningsrapporter pekar på, är det exempelvis högst sannolikt att Mälaren inte längre kommer att kunna fungera som en resurs för dricksvatten. I dag är nästan alla samhällen runt Mälaren beroende av Mälarens vatten för produktion av dricksvatten. När havsytan har stigit så mycket att det inte längre är möjligt att skilja Mälaren från Östersjön förlorar Mälaren sin förmåga att fungera som en dricksvattenkälla. Den blir helt enkelt otjänlig. Vi vet i dag att detta är ett av de många konkreta problem som vi kommer att tvingas hantera i framtiden. En naturresurs förstörs, och vi måste hitta andra sätt att lösa dricksvattenförsörjningen på. Om vi måste hitta lösningen inom 50 år eller om vi har längre tid på oss vet vi inte i dag. Men vi vet att det kommer att ske och att vi därför måste hitta lösningar. Många har pekat ut Vättern som en möjlig råvattenkälla för dricksvatten även för hela Mälardalen. För att säkerställa att den möjligheten inte utraderas i väntan på att tillräckligt många ska inse hur stor den kommande försörjningsproblematiken på dricksvattenområdet är menar Miljöpartiet att skyddet av Vättern måste stärkas. Det finns i dag ett flertal exploateringsintressen runt Vättern som har potential att stänga dörren för Vättern som dricksvattenkälla för mycket lång tid. Hur vi på annat sätt skulle kunna lösa dricksvattenförsörjningen för till exempel Stockholm om Vättern skadas för mycket har jag inte hört några förslag på. Några exempel på intressen som hotar Vättern som en framtida dricksvattenkälla är försvarets planer på att utöka målområdet för skjutövningar över Vättern. Det har vi här i kammaren vid en tidigare debatt i dag fått höra mycket om. Det finns också gruvintressen, och det finns förslag på fossilgasproduktion genom så kallad frackning som också hotar Vättern som en möjlig framtida dricksvattenkälla. Herr talman! Miljöpartiet anser att regeringen bör ta initiativ till att utreda hur Vättern kan ges ett överordnat skydd som nationellt intresse för dricksvatten. Det finns säkerligen många som föreställer sig att Sveriges framtid enbart ligger i att tillverka och exportera högteknologiska produkter och produkter med höga immateriella värden som design, musik, dataspel och liknande. Om jag säger att jordbruket har framtiden för sig och kommer att bli en viktig del av Sveriges försörjning i framtiden är det säkert många som skrattar, inte minst finansminister Anders Borg som uppenbarligen anser att jordbruk inte är viktigt. I hans världsbild är miljöpartister med gröna fingrar romantiker som inte förstår hur välfärd skapas. Men där hävdar jag att framtiden kommer att visa att vi gröna miljöpartister hade rätt och att exempelvis Anders Borg hade fel. Det är ni som tillåter att åkerjorden bebyggs, asfalteras, förgiftas och utarmas och som inte värnar våra friska vatten som inte förstår det som sker på vår planet och vilka krav det ställer på oss. Det är i verkligheten ni som inte inser hur välfärd skapas. I dag rullas villamattorna ut på de bästa åkerjordarna. Runt våra större städer byggs vägar, köpcentrum och stora bostadsfastigheter på marker som borde sparas för livsmedelproduktion. I dag vet vi att klimatförändringarna kommer att göra många av de mest produktiva jordbruksmarkerna runt om i världen mer eller mindre obrukbara. Redan i dag har försaltningen, på grund av att Medelhavets vattenyta stigit, gjort stora delar av det tidigare så bördiga Nildeltat oanvändbart för livsmedelsproduktion. Exemplen på torka, erosion och översvämningar runt om i världen som snabbt minskar de tillgängliga arealerna för livsmedelsproduktion är otaliga. Mot den bakgrunden vet vi att det inte dröjer många årtionden innan våra åkermarker kommer att vara oerhört viktiga för vår försörjning. Att återskapa åkermark som lagts under stadsbebyggelse är knappast rimligt, så varför inte bygga på mindre viktig mark redan från början? Miljöpartiet anser att åkermarken måste få ett starkare skydd mot exploatering för annat än det som är förenligt med framtida livsmedelsproduktion. Vi lägger inte en våt hand över åkermarken, för den kan användas för mycket annat. Herr talman! De flesta stora vattendammar och kraftstationer som byggts för reglering av vatten och produktion av elektricitet i Sverige har inget tillstånd enligt i dag gällande lagar. Många vattenverksamheter bedrivs efter lagar som är nästan hundra år gamla. Det är först under de senaste 30 åren som det har blivit en mer allmänt känd kunskap att de här ingreppen i naturen, som tilläts enligt de gamla lagarna, har mycket stor påverkan på både växter och djur, inte minst på fisken. Såväl enligt vår moderna miljölagstiftning som enligt de åtaganden som Sverige har bundit sig till genom exempelvis Nagoyaöverenskommelsen om biologisk mångfald är vi skyldiga att se till att vårt bruk av vattenresurser sker på ett långsiktigt hållbart sätt. Det innebär i praktiken att gällande vattendomar måste omprövas och att de som bedriver vattenverksamhet med kraftstationer och dammkonstruktioner måste åläggas att bygga fiskvandringsvägar som fungerar för de fiskbestånd som ska återställas i respektive vattendrag. Det här är ett arbete som regeringen skyndsamt måste starta. Delvis har man redan gjort det, så jag har svårt att förstå varför allianspartierna avslår krav på sådana initiativ. De vattendrag som i miljöbalkens 4 kap. 6 § räknas upp som särskilt skyddsvärda är de vattendrag vi brukar beteckna som våra nationalälvar plus ett antal mindre delsträckor i andra älvar som i detta sammanhang är särskilt viktiga att värna. På utskottets initiativ har regeringen därför genom tilläggsdirektiv till Vattenverksamhetsutredningen låtit utreda möjligheten att upphäva det tredje stycket, alltså den här undantagsformuleringen i paragrafen, så som Katarina Köhler beskrev. Det är ju den lilla formuleringen som gör det möjligt att gå förbi skyddsambitionen som finns i den här paragrafen i miljöbalken. Miljöpartiet har precis som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kunnat konstatera att det här delbetänkandet inte på något sätt motsäger de ambitioner som vi hade. Tvärtom konstaterar utredaren precis samma sak som utskottet gjorde, nämligen att den här paragrafen är överspelad. Däremot har utredaren inte lika tydligt som utskottet talat om hur man ska lösa problemet. Utskottet var ju betydligt tydligare där. Vi får väl se vad regeringen kan komma med i framtiden. Jag vet att kraftindustrin så att säga försöker lura allianspolitikerna att tro att en strykning av tredje stycket skulle betyda stora svårigheter för företagen. Självklart innebär det en nettokostnad för ett företag att tvingas sköta sina anläggningar enligt nu gällande lagar utan att samtidigt få en kompensation i form av tillstånd att utöka verksamheten. Men det är den verklighet som all annan företagsamhet lever med. Om vi ändrar arbetsmiljölagstiftningen eller någon annan kemikalielagstiftning som till exempel påverkar i en fabrik tvingas man anpassa sig efter det. Vad finns det då för motiv för att just vattenkraftproduktion ska vara undantagen från den logiken? Särskilt mycket kan man undra varför det undantaget skulle gälla just de älvsträckor som har identifierats sedan lång tid tillbaka som de med högst skyddsvärde. Jag förväntar mig därför att regeringen, för att i alla fall i någon mån rädda sitt ansikte, före valet lägger en proposition med innebörden att tredje stycket i miljöbalkens 4 kap. 6 § stryks eller utmönstras. Herr talman! En av de avgörande infrastrukturerna i ett fungerande välfärdssamhälle är system för rent dricksvatten och system för omhändertagande av avloppsvatten. Det visste redan de gamla romarna. Väl fungerande va-nät är den huvudsakliga orsaken till att många sjukdomar kunde bekämpas, att barnadödligheten gick ned och att folkhälsan gjorde stora framsteg i början av förra århundradet. Många kommunala va-nät är i dag i mycket dåligt skick, och det tycks bli allt tätare mellan larmen om smittorisker på grund av skador i näten. Ibland är det inläckande avloppsvatten i dricksvattnet som är problemet, och ibland är det andra källor som förorenar dricksvattnet. Örebro var aktuellt för bara några dagar sedan. I en genomsnittlig svensk kommun ligger kostnaden för att förnya va-nätet, om det skulle bli helt obrukbart, på i storleksordningen 50 000 kronor per invånare. Naturligtvis ska vi hoppas att det inte går så långt att det helt måste ersättas, men här i riksdagen måste ni vara medvetna om att det handlar om enorma summor. Att ersätta det befintliga va-nätet i svenska kommuner skulle kosta runt 500 miljarder kronor, och jag tror att det är en rätt låg skattning. Klimatförändringarna innebär att påfrestningar på va-näten ökar, på många håll ganska mycket. Kraftiga skyfall och översvämningar kan betyda att man får ledningsbrott. Det kan också bli andra tekniska skador som överbelastar dessa, och då rinner till exempel bakterier från ytjord in i näten. Översvämningar av avloppsnät sprider ofta smitta och innebär översvämningar även i reningsanläggningarna. Kommunerna måste få stöd för att lösa de utmaningar som ett förändrat klimat betyder. Det handlar inte bara om regler och riktlinjer, eller om standardkrav och hur man ska lösa det. Det handlar faktiskt också om rena resurser för genomförandet för att säkerställa ett fungerande va-nät. Vi som står bakom reservation 5 menar att staten inte kan abdikera från det ansvaret. Rent vatten och ett avloppsnät är två av de viktigaste frågorna. Det måste man alltså lösa. Som jag sade i inledningen, herr talman, yrkar jag för tids vinnande enbart bifall till reservation 5.

Herr talman! Precis som många andra ser jag att det finns allvarliga problem med en sjunkande självförsörjning av livsmedel. Jag inser att detta är en trend som måste brytas snart, och regeringen bör omgående ta fram en strategi för användandet av befintlig svensk åkermark. Svensk åkermark försvinner i dag successivt till förmån för vägar, köpcentrum och förtätning. Av den anledningen borde särskilt värdefull åkermark klassas som riksintresse. Jag är naturligtvis inte emot ny bebyggelse, snarare tvärtom. Men bebyggd åkermark kan knappast återställas med enkelhet, och man kan ofta uppföra bebyggelse på annan mark än högklassig åkermark. Det skulle inte heller vara något unikt att klassa åkermark som riksintresse, utan vi skulle enkelt kunna lära av våra grannländer. Man gör det i Danmark, och i Norge finns det en nationell målsättning att spara åkermarken. Sverige borde inte vara sämre. Jag tänkte beröra ett annat viktigt ämne som förhållandevis få talar om, nämligen stranderosion. Stranderosion förekommer i hela världen och har till stor del naturliga förklaringar. Det innebär att havet bryter ned och för bort sand från stranden vilket påverkar kustlinjen. Följden av detta blir ofta översvämningar som i sin tur kan orsaka förlust av land, byggnader, infrastruktur och olika naturvärden som dess värre kan gå förlorade. Ekosystem i naturen rubbas, och turistnäringen kan om man har otur också slås ut. Kort sagt är kostnaderna för samhället och enskilda individer mycket omfattande vilket gör frågan aktuell ur flera synvinklar. Det bästa och mest miljövänliga sättet att motverka stranderosion är strandfodring som innebär att man återför sand som erosionen har tagit med sig. Erosionsomloppet kan därmed fortsätta utan att medföra någon större skada. I stället för att våra myndigheter gemensamt underlättar arbetet för att förhindra erosionen arbetar olika instanser i dag mot varandra och mot berörda människors intressen. Vi har dess värre fortfarande en komplicerad och byråkratisk process för att utverka tillstånd för strandfodring i Sverige. Det måste åtgärdas. Ett problem i dag, kanske det största i sammanhanget, är den dubbla miljöprövning som görs enligt både miljöbalken och lagen om kontinentalsockeln och som i praktiken omöjliggör strandfodring. Ytterligare ett stort problem är att ingen myndighet i dag har ett övergripande samordningsansvar. Med andra ord tvingas drabbade kommuner själva bära det ekonomiska ansvaret för att skydda sina stränder, och allt därtill. Enligt lagen om kontinentalsockeln är sand från havets botten en statlig naturresurs. Regeringen måste på allvar engagera sig i frågan om stranderosion samt ge stöd till drabbade kommuner så att strandfodring tillåts där så är lämpligt. Om man stöttar de drabbade kommunerna kan mycket räddas, såväl miljö och omgivning som eventuell turism eller annan berörd näring. Herr talman! Sammantaget anser jag att kraven vid miljöprövningen måste vara rimliga. Som ett nationellt intresse bör regeringen ta nödvändiga initiativ för att åtgärda problemen, och en myndighet bör tilldelas det övergripande ansvaret för föreslagna åtgärder. Jag skulle slutligen vilja yrka bifall till SD-reservationerna i betänkandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5. Jag vill dock börja i en annan ände som har koppling till det som skett de senaste dagarna. Vatten är nämligen det som ger liv, och vi överlever inte utan rent vatten. Därför var det skrämmande när vi för några dagar sedan fick ta del av den förgiftning som skett i många av våra vattendrag. PFOS är ett gift som inte bryts ned och som drabbar oss människor genom bland annat vattnet och via fisken i vattendragen. Det är ett gift som är hormonstörande och kan leda till cancer. Det är mycket skrämmande. Vem var då boven i detta? Försvaret var det till stor del eftersom de under tidigare övningar använde brandskum som var orsaken. Man kan tycka att det är gamla synder eftersom de slutade med det under mitten av 1990-talet. Men jag undrar vad som kommer att ske härnäst när det gäller försvarets övningar vid och i våra vattendrag. I Mälaren har det nu konstaterats att PFOS finns. Mälaren är Sveriges tredje största sjö och försörjer över två miljoner människors behov av dricksvatten. Vi måste alltså på allvar skydda oss från vattenburen smitta och kemiska föroreningar. Det är positivt, vilket tidigare har tagits upp, att regeringen har tillsatt en utredning om hur vi ska trygga vår framtida dricksvattenförsörjning. Men alla aspekter är inte med. Till exempel skulle man kanske ha lyssnat lite mer på Naturvårdsverket som lyfter fram att vattenfrågorna inom samhällsplanering måste lyftas upp så att vattnets betydelse kan vägas mot andra intressen vid exempelvis tillståndsprövning. Ett mycket viktigt steg i detta sammanhang är att vi måste väga riksintressen mot andra intressen. Då tänker jag på försvaret. När det gäller insatser för vandrande fiskar i sjöar och vattendrag ställer sig utskottet bakom Vänsterpartiets motion som tar upp att reglerna på området är mycket föråldrade. I delbetänkandet som sedan har kommit, Ny tid för prövning - förslag till ändrade vattenrättsliga regler , "lämnar utredningen förslag om hur man på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt kan se till att de anläggningar som inte har tillstånd enligt miljöbalken utformas och drivs på ett sådant sätt att miljöbalkens hänsynsregler och EU-rättens krav i förhållande till vattenkvalitet och påverkan på djur och växtliv uppfylls". Delbetänkandet bereds nu inom regering. Därför vill högern inte föregripa resultatet och avslår motionen. Svaren i betänkandet är inte förvånande. Det är nästan samma svar på alla punkter. Det vore kanske på sin plats att riksdagen, trots beredningen, gör en tydlig markering och ger regeringen ett tillkännagivande i frågan. Rinnande vatten med omkringliggande områden tillhör de mest artrika och värdefulla naturtyperna i Sverige. Konsekvenserna av vattenkraft är stora för både växter och djur. Inte minst drabbas många vandringsfiskar, som lax och öring, då fördämningar i allmänhet gör det svårt eller till och med omöjligt att vandra i vattendragen. I våra vattendrag har kapaciteten för vattenkraft nyttjats till 75-80 procent, och flera svenska lax- och öringstammar har slagits ut eller kraftigt reducerats på grund av vandringshinder. Herr talman! Det finns i dag forskning och statistik som kan användas för att ställa krav på kraftbolagen att ta ett större ansvar för den biologiska mångfalden. Vänsterpartiet anser att kraftbolagen ska åläggas att bygga laxtrappor och andra fiskvandringsvägar i våra reglerade vattendrag.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till betänkande CU17, Hushållningen med mark- och vattenområden , och avslag på samtliga motioner som kommit in på detta område. Jag kan konstatera att det inte finns någon politisk skiljaktighet mellan många av motionerna, utan motionerna kommer från alla partier och överensstämmer i många fall med vad utskottets ledamöter tycker. Men då det redan finns uppdrag från regeringen att utreda dessa frågor och arbetet i flera fall kommit långt finns det ingen anledning att föregripa dem. När det exempelvis gäller att klassa ytvattentäkter och åkermark som riksintresse pågår ett omfattande arbete helt i linje med motionsförslagen där man ska se över och bedöma vilka samhällsintressen som bör omfattas av möjligheten att peka ut områden som är av nationell betydelse enligt riksintressereglerna. Vi som följde den tidigare debatten i dag kan konstatera att försvarsutskottet debatterade frågan flitigt, särskilt vad gällde försvarets skjutövningar över Vättern. Jordbruket har stor betydelse, och jordbruksmark får enligt lagen användas för bebyggelse och anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen som inte kan tillgodoses på annat sätt. På grund av rådande bostadsbrist kan det uppstå en intressekonflikt om markanvändningen. Riksrevisionen anser att regeringen bör undersöka hur bostadsbyggandet kan få ökad tyngd i förhållande till riksintressena. Det är svåra frågor och ställningstaganden som kommunerna har att ta hänsyn till med å ena sidan jordbruksmark och å andra sidan bostadsbrist. Länsstyrelsen eller kommunen kan ta initiativ till bildande av vattenskyddsområde om man vill skydda en vattentäkt som har betydelse nu eller i framtiden. Miljömålsberedningen lade för ett år sedan fram ett delbetänkande med en strategi för långsiktigt hållbar markanvändning. Hur påverkas vår produktion av mat, foder, bränsle med mera av klimatförändringarna? Vilka är våra framtida utmaningar? Det finns många frågor, och slutbetänkandet ska redovisas om tre månader. Insatser för vandrande fisk i sjöar och vattendrag har tidigare vid flera tillfällen debatterats i riksdagen. Det gäller att hitta balansen mellan behovet av en effektivisering av vattenkraften och samtidigt behålla den biologiska mångfalden och möjligheterna för vandrande fisk att förflytta sig. Regeringens initiativ till en översyn av miljöbalken och restvattenlagen vad gäller vattenverksamhet är en omfattande utredning som redovisat två delbetänkanden och slutredovisas i slutet av maj i år. Reglerna är föråldrade och vattenverksamheter har inte fått samma genomslag som miljöfarliga verksamheter där principen att förorenaren betalar och bästa möjliga teknik ska användas gäller. Samma princip ska nu få genomslag även i den vattenrättsliga regleringen enligt utredningsdirektiven. Också byggandet av laxtrappor och andra fiskvandringsvägar ingår i Vattenverksamhetsutredningens uppdrag. Vattenverksamhetsutredningens båda delbetänkanden bereds tillsammans inom Regeringskansliet eftersom de har ett så nära samband, och då miljöministern har uppgett att arbetet är prioriterat finns ingen anledning att föregripa resultatet av detta arbete. Stranderosion är ytterligare ett problem som tas upp i betänkandet. Jag vill nämna den rådgivnings- och stödverksamhet som Statens geotekniska institut bedriver och som är värdefull för att anpassa samhället till hotande klimatförändringar. Det gäller också att vid samhällsplanering och byggande ta hänsyn till de konsekvenser som klimatförändringarna kommer att medföra. Särskilt viktigt är att beakta detta då det i dag finns många önskemål om att bygga just strandnära. SGI har sedan ett par år tillbaka fått i uppgift att vid planprocesser rörande geotekniska säkerhetsfrågor stödja samtliga länsstyrelser och kommuner, vilket tidigare varit begränsat till Västra Götalands län. De står också för kunskapsförmedling via bland annat årliga konferenser om kustfrågor. Lantmäteriet har ett uppdrag att skapa en ny nationell höjddatabas med tätare och noggrannare höjddata. Herr talman! De kommunala va-näten och deras renoveringsbehov vill jag nästan påstå är en tickande bomb som kommunerna måste vara beredda på, vilket flera tidigare talare redan påpekat. Ledningsnätet för dricksvatten har ofta en oroväckande hög ålder, vilket tyvärr visar sig i larmrapporter då avloppsvatten eller ytvatten trängt in i gamla otäta rör med stora problem som följd. Även här pågår ett utredningsarbete som ligger helt i linje med motionsförslagen. Utredaren ska bland annat analysera i vilken utsträckning dricksvattenproducenterna fullgör sina skyldigheter vad gäller underhåll och reinvesteringar från råvatten till tappkran. I måndags var jag på länsstyrelsens insynsråd i Kalmar och fick då den skrift jag här visar upp för kammarens ledamöter i min hand. Jag är mycket glad och stolt över att vår region tagit fram skriften, Regional vattenförsörjningsplan för Kalmar län 2013 . För att säkra tillgången till vatten både kvantitativt och kvalitativt har Länsstyrelsen Kalmar län tagit ett samlat grepp om frågan i regionen. Arbetet har skett i nära samarbete med länets kommuner, och man har också studerat dricksvattenförsörjningen hos de fyra grannlänen. Det är ett mycket bra exempel där man som ett första steg i en hållbar och säker vattenförsörjning pekar ut de vattenresurser som är särskilt viktiga för dricksvattenförsörjningen nu och för kommande generationer. Herr talman! Mycket är på gång i dessa viktiga frågor, och jag hoppas att motionärerna och alla vi andra blir nöjda med slutresultatet. Avslutningsvis vill jag informera kammaren om att det på lördag är den internationella världsvattendagen. Initierad av Unesco firas den årligen den 22 mars för att fokusera uppmärksamheten på vikten av vatten och verka för en hållbar förvaltning av världens vattentillgångar. Initiativet till en internationell dag för att fira vatten togs vid FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio 1992. På lördag kan vi alla fira världsvattendagen. (Applåder)

Herr talman! Jag tog fasta på Eva Bengtson Skogsbergs inledning där hon sade att vi egentligen inte har några motsatta intressen i den här frågan, att vi delar samma uppfattning i sak. Jag hoppas verkligen det. När det gäller de här frågorna pågår nämligen en ganska tydlig dragkamp mellan de olika intressena, och då är riksdagens signalvärde viktigt. Därför är det lite tråkigt att man från regeringens sida håller fast vi prestigen så starkt att man måste avstyrka sådant som man egentligen tycker är bra. Det hade varit snyggt om vi genom att delvis tillstyrka motionerna beträffande vattenkraftsutbyggnad kunnat signalera till omvärlden, till exempel till kraftindustrin, att vi här har en enig riksdag. Det tror jag hade haft ett värde för det arbete som pågår. Kanske hade till och med den sittande regeringen - som jag naturligtvis hoppas inte kommer att sitta kvar efter valet - därmed fått en signal om vad riksdagen kommer att göra med det som föreslås. Eva Bengtson Skogsberg även tog upp va-system, jordbruksmark och sådant. Jag skulle vilja ställa en fråga som gäller samtliga dessa områden. PFOS har tagits upp i sammanhanget. Det intressanta är egentligen vår grundsyn. Ska vi se till att det som vi inte vill inte heller händer, eller ska vi vänta tills det har hänt? Låt oss ta Vättern som exempel. Ska vi se till att den finns kvar som dricksvattenreserv den dag vi behöver den, eller ska vi vänta med åtgärder till dess att den inte längre fungerar? Vi har en tendens att inte tänka efter före. Hur ser allianspartierna på det?

Herr talman! Ja, som jag sade: Om man tittar på motionsskrivarna ser man att de kommer från alla partier - det gäller både åkermark och vattenförsörjningen. Det är det jag menar med att det inte finns någon politisk skiljelinje på så sätt, inte när det gäller våra riksdagsledamöter i alla fall. Sedan tycker jag att det är ett tråkigt sätt här. I kommunen var det ofta så att man delvis biföll eller sade att en motion ansågs besvarad när man höll på och arbetade med den. Jag satt inte i riksdagen när det var andra majoritetsförhållanden, men jag kan tänka mig att det var samma sak då: Man avslog dem, och sedan jobbade man från regeringens sida in frågorna. När det gäller de här frågorna finns det många utredningar på gång. Vi har inte sett slutresultatet av dem än, men vi hoppas att de följer detta. Alla vill ha rent vatten. Det är en väldigt viktig resurs i samhället. Där tror jag att alla tycker lika. Man får alltid göra en avvägning. Vi vill ju ha elektrisk ström också - det är mycket man vill ha. Bostadsbyggandet är ett dilemma. Det skriks från alla håll att vi bygger för lite i Sverige. Föregående talare tyckte att man inte skulle förtäta. Men det är väl bättre att man förtätar i städerna. Det är ändå ingen bra jordbruksmark mitt i en stad. Då kan man förtäta och bygga ihop förorterna lite mer, som i Stockholm till exempel. Från början byggde man förorter längre bort, och så var det åkermark emellan. Den förorenas ändå av all biltrafik. Därför kan förtätning vara ett bättre sätt, och så har man åkermarken utanför.

Herr talman! Visst, man kan låta städer växa på olika sätt. Vi i Miljöpartiet lägger rätt mycket resurser på infrastruktur just för att möjliggöra pendling till städer, som från början ofta har vuxit fram nära ett vattendrag med goda jordbruksförhållanden. På det sättet kan man bygga bostadsområden på de marker som inte är de mest attraktiva. Det finns många sätt att lösa detta på. Det är bra att det poängteras att det inte finns några politiska skiljelinjer, tycker jag. Jag hoppas då att vi verkligen kan komma framåt. När det gäller vattenkraften väljer Eva Bengtson Skogsberg att påpeka att vi också vill ha el. Det finns ingen konflikt här heller. Om man tittar riktigt noga finner man att de klimatförändringar som vi har framför oss kommer att leda till, enligt Klimat- och sårbarhetsutredningen, att de befintliga vattenkraftverken kommer att få en ökad produktionsvolym på ca 15 terawattimmar per år. Och vi har redan ett överskott på ungefär 20 terawattimmar per år när det gäller elproduktion, ett normalår. Det här gör att det inte finns någon konflikt. Dessutom handlar det om mycket små mängder av den årliga produktionen, som skulle påverkas. Det finns olika bedömningar. Det är ungefär 4-5 procent där man drabbas som mest, och då handlar det oftast om väldigt små kraftverk. När det gäller den konflikten tycker jag att ni ska försöka kolla upp lobbyisternas argument när ni möter dem. Jag fick egentligen inte några svar på två frågor. Hur ser ni från Alliansens sida på signalvärdet av det som sker här i riksdagen? Är det bara besluten som är viktiga, eller har vår debatt här någon betydelse? Jag tycker också att det vore intressant att höra hur ni ser på det här med att tänka efter före.

Herr talman! Det är alltid bra att tänka efter före - det tycker väl alla - innan det är för sent. Den här frågan är ändå lite sen. Jag bodde i Österrike på 70-talet och läste då en bok som hette Självmordsprogrammet - jag har försökt hitta den i svensk översättning. Den lyfte redan på 70-talet upp alla de här problemen, hur vi människor gör för att i princip ta död på oss själva genom att förorena vatten och luft och sådana saker. Jag är alltså väl medveten om alla de här problemen. Vi får väl tänka efter före. Jag hörde inte hela försvarsutskottsdebatten. Jag hade bara på tv:s medan jag satt och jobbade med annat. Men där debatterades de här frågorna mycket. Vättern är en stor vattenresurs. Där får man verkligen tänka efter, så att man använder den på bästa sätt och inte förstör den. Det håller jag helt med Jan Lindholm om.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet med motioner från allmänna motionstiden och avslag på samtliga reservationer. Det pågår ett omfattande arbete med de frågeställningar som tas upp i motionerna. Jag kommer att fokusera på insatser för vandrande fisk i sjöar och vattendrag samt motioner som hanterar riksintressena. Herr talman! Jag avser inte att inleda med en allmän energidebatt, då detta inte är det vi behandlar i dag, utan jag kommer att fokusera på civilutskottets ansvarsområde, som just handlar om insatserna för vandrande fisk i sjöar och vattendrag. Jag delar Jan Lindholms uppfattning. Jag tycker att det finns ett signalvärde av hur vi debatterar frågorna i riksdagen, och jag kommer att återkomma till det. Konsekvenserna av vattenkraften är stora för den biologiska mångfalden - för växter och för djur. Inte minst drabbas många vandringsfiskar då fördämningar i allmänhet gör det svårt eller omöjligt att vandra upp i vattendragen - eller ned, för den delen. Turbiner utan fingaller och andra lösningar påverkar överlevnaden för vandrande fisk. Flera svenska lax- och öringstammar har slagits ut eller kraftigt reducerats på grund av vandringshinder. Även ålen har drabbats - den har haft svårt att vandra. När vattenkraften historiskt sett byggdes ut togs mycket liten hänsyn till effekterna på just biologisk mångfald. Lagstiftningen från 1918 hade exploatering som grund. I dag finns ett stort miljömedvetande, och det växer fram ett betydande lokalt medborgarengagemang för att hitta lösningar för att påverka den biologiska mångfalden i positiv riktning. Såren i naturen med torrlagda älvfåror, som den i Lilla Luleälven vid orten Vuollerim i Jokkmokks kommun, väcker just ett sådant lokalt medborgarengagemang. Det är ett spännande lokalt engagemang, och det finns ett värde i att lyfta upp det även här i riksdagen. Det handlar om att vi lyssnar på det engagemang som finns. Vi är några riksdagsledamöter som har gjort studiebesök just där - och på andra orter. Det är viktigt att samtidigt framhålla att det finns goda exempel där vattenkraftproducenter själva har vidtagit åtgärder - omlöp, galler och andra lösningar - på eget initiativ. Frågan är hur vi kan bidra, så att åtgärder för biologisk mångfald blir möjliga. Här har det pågått ett omfattande utredningsarbete. Frågorna är komplicerade och behöver utredas. Det är nödvändigt efter många års debatt i riksdagen om frågorna. Det är flera utskott som arbetar med detta. Miljö- och jordbruksutskottets uppföljningsgrupp har följt upp just frågan om biologisk mångfald kontra vattenkraft - jag sitter med i den gruppen. Och här i riksdagen hölls en öppen utfrågning i oktober 2011 om frågan om vattenkraft kontra biologisk mångfald. Herr talman! Jag vill framhålla att alliansregeringens initiativ är värt mycket beröm. De utredningar som pågår är mycket viktiga. I början av 2013 lämnade Vattenverksamhetsutredningen sitt delbetänkande. Regeringen beslutade om att ge utredningen tilläggsdirektiv för att bland annat behandla frågan om 4 kap. 6 § i miljöbalken, som redan har nämnts. Uppdraget, utöver delbetänkanden, ska redovisas den 31 maj 2014. Liksom motionärerna anser utskottet att reglerna på området är föråldrade. Detta har bland annat fått till följd att grundläggande principer för miljörätten, såsom principen om att förorenaren betalar och att bästa möjliga teknik ska användas, inte har fått genomslag när det gäller vattenverksamheter i samma utsträckning som för miljöfarliga verksamheter. Utskottet välkomnar därför att regeringen har tagit initiativ till en översyn av reglerna om vattenverksamheter. Och Vattenverksamhetsutredningens direktiv och tilläggsdirektiv omfattar många av de frågor som tas upp i motionerna. Vi avvaktar nu den fortsatta beredningen av detta i Regeringskansliet. Herr talman! Sedan gäller det frågan om hushållning med mark- och vattenområden. Där vill jag börja med frågan om riksintressen. Vilka samhällsintressen bör omfattas och pekas ut som att de är av nationell betydelse enligt riksintresseregleringen? Det är en stor och viktig fråga. Det pågår en utredning även här - den pågår 2014-2015. Ett delbetänkande kommer att komma i augusti 2014. Resultatet bör inte föregripas av något initiativ, för den frågan är också komplicerad. Å ena sidan hindras exempelvis bostadsbyggandet därför att många riksintressen griper in. Å andra sidan finns ibland en anledning att peka ut riksintressen för att värna viktiga värden. Jordbruksmarken har nämnts. Det är en viktig framtidsfråga. Miljömålsberedningen arbetar med strategier för långsiktigt hållbar markanvändning. Beredningen har tagit upp frågan om hur en hållbar användning av jordbruksmark kan åstadkommas. Enligt uppgift från Miljödepartementet är utredningens delbetänkande föremål för beredning inom Regeringskansliet. Miljömålsberedningen ska redovisa sitt slutbetänkande den 15 juni 2014. Där kommer man att analysera hur styrningen av markanvändning kan utvecklas för ett ökat helhetsperspektiv. Utredningen kommer också att ta upp hur man kan uppnå en hållbar användning av jordbruksmark. Dricksvatten är en annan fråga som också har nämnts. Här pågår också en utredning som behandlar allt från råvatten till tappkran. Vi ska även värna vårt dricksvatten. Herr talman! Dagens frågor är inte bara nationella, utan de är också, som tidigare talare har varit inne på, globala. Vattenkraft och biologisk mångfald engagerar många länder. Det finns ett ökat medborgarengagemang på många håll. Att hitta innovativa tekniska lösningar där vattenkraft och biologisk mångfald är delar av en helhet är viktigt inte bara för Sverige utan även för andra länder globalt sett. Om vi blir duktiga på detta kan vi bidra med kunskap och lösningar som kan komma andra till del. Jordbruksmark och dricksvatten är också globala, inte bara nationella. Vi har alla en stor utmaning framför oss att bidra. (Applåder)

Herr talman, ledamöter och åhörare! Vi debatterar i dag ett betänkande om hushållningen med mark- och vattenområden. Det är fråga om motioner som väckts under allmänna motionstiden. Samtliga motionsförslag avstyrks - många med hänvisning till pågående arbete. Det låter lite tråkigt. För att ge lite märg i diskussionen tänkte jag ge exempel på det pågående arbetet och rikta in mig på de motionsförslag som rör åkermark. Det finns fyra motionsförslag som tas upp i betänkandet som lyfter upp frågan om åkermark som riksintresse respektive åtgärder för att skydda vår åkermark. Jag har valt att rikta in mig på åkermark bland annat för att det är en i allmänhet viktig fråga. Världens livsmedelsförsörjning är beroende av att vi vårdar och värnar åkermarken. Vi står inför en stor utmaning om en ny grön revolution där vi behöver öka vår livsmedelsproduktion globalt sett på ett hållbart sätt. Jag väljer att lyfta upp frågan utifrån ett eget intresse och därför att jag arbetar med frågan just nu i Miljömålsberedningen där jag är Centerpartiets ledamot. Miljömålsberedningen jobbar med strategier för långsiktigt hållbar markanvändning. I juni förra året lade vi fram ett delbetänkande om skogslandskapet. Precis i dagarna kom en proposition om biologisk mångfald, som nu behandlas i riksdagen. Just nu fokuserar Miljömålsberedningen på frågor om odlingslandskapet, och beredningen ska lägga fram ett slutbetänkande i juni i år. Jag kan lugna riksdagens kammare med att Miljömålsberedningen jobbar utifrån inriktningen att den svenska jordbruksmarken är värdefull, dels för vår egen försörjning, dels för en global utveckling där åkermarken kommer att bli en viktig resurs för att föda en växande befolkning. Även om Sverige inte drabbas av klimatförändringar lika mycket som andra områden, kommer vår åkermark att bli relativt sett viktigare för att föda världens befolkning, inte bara vår egen. Herr talman! I 3 kap. 4 § miljöbalken anges att jordbruk är av nationell betydelse och att brukningsvärd jordbruksmark endast får tas i anspråk om detta behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen som inte kan tillgodoses på ett annat från allmän synpunkt tillfredsställande sätt. Miljöbalken ger därmed ett starkt skydd för jordbruksmark, men i många fall är det uppenbarligen svårt att tillämpa den i praktiken. Jordbruksverket har till exempel gjort en granskning av översiktsplanen från de 30 kommuner som exploaterade mest jordbruksmark under perioden 2006-2010. I den översynen blir det tydligt att tillämpningen varierar, och i många fall är den bristfällig. Därför är Miljömålsberedningens tankar, precis som motionärerna är ute efter, att reglerna behöver göras tydligare för att stärka skyddet av brukningsvärd jordbruksmark. Frågan är bara hur man gör på rätt sätt. Jag hänvisade nyss till miljöbalken. Det vi diskuterar i Miljömålsberedningen är att komplettera plan- och bygglagen. Det är i översiktsplaneringen i själva planprocessen som skyddet behöver stärkas. Det ställs krav på att i översiktsplanen redovisa vilken hänsyn som har tagits till brukningsvärd jordbruksmark och tydligt motivera och redovisa brist på lämpliga alternativ om man väljer att exploatera åkermark. Det som framgick i Jordbruksverkets översikt är att mycket går på slentrian. Om en exploatör pekar på en bit mark exploateras den marken. Men i miljömålsbeskrivningar ska alternativa handlingsvägar vägas mot varandra. Det är vad vi vill få in plan- och bygglagen. Tanken är att skapa ett starkare skydd mot exploatering av åkermark på ett praktiskt tillämpbart sätt, som inte tar ifrån kommunerna planmonopolet men som tvingar kommunerna att tänka till en gång till, inte bara slentrianmässigt hugga första bästa exploatör. Syftet är att jordbruksmarken ska behandlas på samma sätt som ett riksintresse i den fysiska planeringen utan att jordbruksmarken för den skull upphöjs till riksintresse. Skulle det då inte vara lättast att upphöja jordbruksmarken till riksintresse? Ni kunde tidigare höra av Markus Wiechel att Sverigedemokraternas motionsförslag var inriktat på att särskilt värdefull åkermark skulle upphöjas till riksintresse. Det är där problemet finns. Vilken åkermark är särskilt värdefull? Exempelvis kanske det inte finns någon särskilt värdefull åkermark i Västmanland utan bara i slättbygderna i Skåne. Men om man i en bygdegård talar med jordbrukare som tycker att det är förskräckligt att åkermark exploateras, tror jag att de tycker att deras åkermark är viktig även om den inte är högt klassad åkermark nationellt sett. Genom att enbart tala om åkermark som riksintresse iträder man sig en stor apparat där man får dissekera fram vilken åkermark som ska vara av riksintresse i stället för att få en praktiskt tillämpbar hantering när kommunerna över hela landet gör sina översiktsplaner. Det är Miljömålsberedningens tankegångar, och jag har redovisat lite hur det pågående arbetet går till. Jag hoppas att ni åtminstone har blivit förvirrade på en högre nivå. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Herr talman! Det är möjligt att vi är förvirrade på en högre nivå, men jag tänkte ändå försöka ställa två frågor. Under de drygt två mandatperioder jag har suttit i riksdagen har jag i min del av landet, Dalarna, trots att det inte är en tillväxtregion i en större utsträckning - vi står och stampar på ungefär samma befolkningsnivå - kunnat konstatera att den bästa jordbruksmarken i snabb takt läggs under asfalt eller industritomter med stora byggnader. Det här, tycker jag, är väldigt frustrerande. Det är roligt att Centerpartiet och Roger Tiefensee i princip delar vår oro när det gäller jordbruksmarkens framtid. Redovisningen från arbetet är viktig, men det jag undrar är för det första: Hur ser ni på det förslag som Miljöpartiet, inte i det här betänkandet utan i annat sammanhang, har lagt fram om ett moratorium? Man skulle alltså lägga en våt handduk över en viss typ av exploatering. Det vi tänkte oss är externa köpcentrum. Man skulle kunna hindra dem i väntan på att utredningarna kommer och vi fattar beslut, som kan göra att vi får bättre lagstiftning och bättre reglering för att kunna mota den här utvecklingen. Hur ser ni på en sådan sak? Ni skulle kunna utforma det på något annat sätt om ni ser andra exploateringar som är mer hotande. För det andra är min fråga: Är det inte frustrerande, Roger Tiefensee - du har också suttit i riksdagen rätt länge - att detta som inte är ett nytt problem aldrig verkar få sin lösning?

Herr talman! Jag kan lugna Jan Lindholm med att det kommer ett förslag innan han anar. Det som vi jobbar med i Miljömålsberedningen är tänkt att presenteras till regeringen redan i juni i år. Frågan om åkermark som ett riksintresse har debatterats länge, det håller jag med om. Det jag försökte förklara är att om man tar steget och säger att åkermark ska betraktas om ett riksintresse kommer man genast att bli svaret skyldig: Vilken åkermark? Jag tror inte att den åkermark som Jan Lindholm betraktar som skyddsvärd eller brukningsvärd i Dalarna självklart skulle falla under ett sådant riksintresse. Men jag tycker att den ska betraktas och hanteras som ett riksintresse utan att den pekas ut som det. Det är precis det som Miljömålsberedningen jobbar med. Varje kommun i landet ska tvingas ta ett extra omtag utifrån den skrivning som redan finns i miljöbalken och tänka efter: Hur kan vi motivera eller avfärda en exploatering utifrån om åkermarken är brukningsvärd och om det finns lämpliga alternativ? Jag tror på den praktiska hanteringen. Svaret på frågan om moratorium är att ett moratorium inför man under tiden man inte riktigt vet vad man ska göra i slutänden. Men vi är på väg mot slutänden, så jag tycker att ett moratorium nu skulle vara rätt onödigt.

Herr talman! Det var ingen frustration och inte någon positiv inställning hos Roger Tiefensee till ett tillfälligt stopp genom någon form av moratorium. Det tolkar jag som att Roger Tiefensee som sitter i Miljömålsberedningen är säker på att det kommer att resultera i att vi får ett förslag som innebär ett verkligt och reellt skydd för jordbruksmarken. Jag håller med om att det faktum att mark någon gång har varit satt under plog inte gör att den därmed är skyddsvärd. Men vi har redan klassningssystem för jordbruksmark. Jag tror inte att det egentligen är någon särskilt stor fråga. Sedan kan det naturligtvis vara så att klassningen inte tar hänsyn till geografisk spridning eller till de klimatförändringar som vi kanske kommer att se. Erosion kommer kanske att göra högt klassad mark i dag mindre intressant redan om 20-30 år, och mark som i dag inte har så stora värden kanske kommer att få mycket högre värden. Det hela kommer säkert att behöva revideras. Jag hoppas bara att det förslag som vi får kommer att tillfredsställa även oss i oppositionen.

Herr talman! Miljömålsberedningen tillsattes våren 2010. Det är en parlamentarisk beredning med de partier som satt i riksdagen då, alltså sju partier. Sverigedemokraterna är inte representerade. Det kan lite grann förklara varför Sverigedemokraterna slår in öppna dörrar med sitt motionsförslag och sin reservation i debatten. Jag kan lugna Jan Lindholm med att vi jobbar brett. I en statlig utredning gör man naturligtvis så att man försöker komma överens över partigränser, alliansgränser, blockgränser eller vad det nu är för gränser. Som jag tolkar det är Miljöpartiet fullt med på det här förslaget. Jag tror att vi kommer att kunna tillfredsställa brett alla oss som har drivit den här frågan. Men vi vill göra och genomföra det här på ett praktiskt sätt. Jag tror inte att ett moratorium eller fyrkantiga riksintresseklassningar, även om vi diskuterat det, är den praktiskt framkomliga vägen. Det som Miljömålsberedningen nu skissar på tror jag är en bra och praktiskt framkomlig väg där man värderar åkermark utifrån de platsgivna förutsättningarna. Det tror jag fungerar för både Jan Lindholm och mig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande CU17 och avslag på motionerna. Hushållning med mark- och vattenområden är ett mycket viktigt område. När jag har lyssnat på civilutskottets tidigare debatter i kammaren, som jag emellanåt brukar roa mig med, har jag märkt att mycket har varit på gång av utredningar kring hushållning med mark- och vattenområden. Miljömålsberedningen lade i mars 2012 fram delbetänkandet Plan för framtagandet av en strategi för långsiktigt hållbar markanvändning som bland annat tar upp hållbar användning av jordbruksmark. Här finns aspekter kring viktiga framtida utmaningar när det gäller produktion av bland annat mat, foder och bränsle. I juni förra året kom delbetänkandet Långsiktigt hållbar markanvändning som handlar om skydd och skötsel av land, sötvattenområden och miljöhänsyn i skogsbruket. Båda de här delbetänkandena bereds i Miljödepartementet. Miljömålsberedningen redovisar sitt slutbetänkande den 15 juni i år. Regeringen tillsatte en särskild utredare i juli förra året som ska gå igenom dricksvattenområdet, från råvatten till tappkran för allmänt dricksvatten. Jag sitter i Vattenrådet för Bohuskusten, som är en samverkansplattform där vi diskuterar gemensamma vattenfrågor och där vi fångar upp lokal kunskap och synpunkter på hur vattnet mår. Genom samverkan med Havs- och vattenmyndigheten och länsstyrelsen arbetar vi i vår landsända för att leva upp till EU:s vattendirektiv och det marina direktivet. Det pågår alltså ett omfattande arbete på de här områdena, som vi hört tidigare talare nämna om. Även på området vandrande fisk i sjöar och vattendrag finns det ett arbete som pågår. Vattenverksamhetsutredningen kommer med ett slutbetänkande den 31 maj i år. Det uppmärksammas av motionärerna att regler på det här området är föråldrade, till exempel frågan om förorenaren är den som ska betala, som det är i många fall när det gäller miljöfarlig verksamhet. Herr talman! Det talas en hel del om laxtrappor när det gäller fiskars vandringsvägar. Och laxen är naturligtvis oerhört viktig. Men det finns en annan fisk, ålen, som Nina Lundström nämnde, som också är beroende av vandringsvägar för att ta sig från saltvattnet upp till insjöarna, för att sedan börja vandringen till Sargassohavet. Ålen är en fascinerande skapelse! Den söker sig upp till sötvatten för att växa till och bli stor för att bli mor eller far till en ny generation. Sedan vill den ut genom samma vandringsleder, för att sedan ta sig till Sargassohavet. Där leker den för att sedan dö. Se Sargassohavet och sedan dö! Den amerikanska och den europeiska ålen leker tillsammans i Sargassohavet. Ålens larver tar sig sedan tillbaka med strömmarna. De europeiska och de afrikanska larverna tar sig till Afrika och Europa, och de amerikanska larverna tar sig till Amerika. Är det inte fascinerande? När larverna kommer närmare kusten pigmenteras de och blir glasål. Numera köper vi in glasål från Frankrike och England till Sverige. Den placeras ut av ålfiskare i Vänern och vid kusten. Den växer till sig och blir gulål. När den är könsmogen kallas den för blankål. När ålen ska ut igen - nu börjar problemen - då räknar man med att i genomsnitt 70 procent av ålarna dör på grund av att de slås sönder i turbinerna på nedvägen. Därför fångas ål i insjöar som Vänern och Bolmen och lastas på lastbil och transporteras nedströms och har sedan fri väg till Sargassohavet. Trap and transport är ett sätt att transportera den könsmogna ålen ut till kusten. Jag vill nämna en kollega i riksdagen, Rune Wikström, en moderat ledamot i miljö- och jordbruksutskottet. Han har gjort stora insatser och haft ett varmt hjärta för just detta med trap and transport. Ibland får vi också ge varandra beröm här. Herr talman! Jag har min hemvist i Bohuslän och har vuxit upp intill Västerhavet där de röda bergen vilar. Just där är stranderosionen inte ett akut problem på samma sätt som i andra områden i landet. Nedbrytningen av den bohuslänska gnejsen och graniten tar lång tid. På andra håll kan det vara mer problematiskt och mer omfattande när det gäller såväl vattendrag och sjöar som havsknuten erosion. Skåne tillhör de drabbade områdena. Och i Stockholms skärgård ökade stranderosionen i samband med introduktionen av större Finlandsfärjor på 1980-talet. Det drabbade flera känsliga områden längs de stora farlederna in till Stockholm. Det vidtogs åtgärder, och man kunde eliminera en del av problemen, men de finns fortfarande kvar längs farleder och kustremsor. Stranderosionen kan ha stor påverkan på djur och växter. Den kan också minska attraktionskraften när det gäller friluftslivet. Herr talman! Jag nämnde tidigare en särskild utredare som regeringen har tillsatt och som ska gå igenom dricksvattenområdet, från råvatten till tappkran. Livsmedelsverket larmar nu att svenskt dricksvatten kan innehålla farliga kemikalier som påverkar kroppens inre organ. Kemikalierna har upptäckts i dricksvattentäkter i bland annat Ronneby, Botkyrka och Uppsala. Flera här har nämnt att för några år sedan drabbades Östersund och i dagarna drabbades Örebro av problem med vattenkvaliteten. Vatten är viktigt för vår hälsa. I Örebro blev det snabbt brist på vatten på flaska i butikerna. Vatten är ju helt livsavgörande. Och vi har länge tagit för givet att vattnet är rent och hälsosamt att dricka ur kranen. Det vore tråkigt om vi skulle behöva gå över till att dricka vatten på flaska för att känna oss helt trygga. (Applåder)

Herr talman! Vi är alla beroende av att ha tillgång till rent vatten. Dricksvatten är en förutsättning för ett fungerande samhälle, ja, en förutsättning för själva livet. Det är lätt att ta rent vatten för givet i vårt land, där vi har turen att ha ovanligt gott om dricksvatten. Kanske är det därför som hoten mot Vättern i praktiken inte tas på allvar av alltför många utan tillåts bli värre. Vättern skyddas av fyra riksintressen enligt miljöbalken - friluftsliv, fiske, natur och kulturmiljö. Sjön blev nyligen äntligen vattenskyddsområde. Hela Vättern är också ett Natura 2000-område, ett av de områden som skyddas av EU. Vättern är även dricksvattentäkt för cirka en kvarts miljon människor, och ytterligare kommuner är på väg att ansluta till Vättervatten. Framöver kan Vättern som dricksvattentäkt komma att behövas för att försörja långt fler människor - som Jan Lindholm nämnde - om till exempel havsnivån stiger och ger upphov till saltvatteninträngning i Mälaren, som i dagsläget är dricksvattentäkt för i princip hela Mälardalen. Även den europeiska kontinenten tittar på Vättern som möjlig framtida dricksvattentäkt. Jag vill också nämna att östra Vätterbranterna har blivit biosfärområde under Unesco - en utmärkelse som ställer krav på långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Vätterns skydd är alltså redan starkt i lagstiftningen, om svenska myndigheter och domstolar följer den EU-lag som Sverige har förbundit sig att följa. Men eftersom miljöintressena i praktiken prioriteras ned till förmån för andra samhällsintressen behöver Vätterns skydd förtydligas. Vackra ord räcker inte. Andra samhällsintressen, som Försvarsmakten och gruvnäringen, kan inte tillåtas ha gräddfiler i lagstiftningen i fortsättningen, särskilt inte som dessa samhällsintressens behov rimligen kan tillgodoses på andra sätt utan att riskera Vättern. Utöver den omfattande befintliga övningsverksamhet som försvaret i dag har tillstånd att bedriva över Vättern, är en ansökan inlämnad om en ombyggnad av Karlsborgs flygplats, där man vill öka det totala antalet flygrörelser kraftigt och därmed öka årsförbrukningen av bland annat flygfotogen. Försvarsmakten planerar även utökade internationella skjutövningar i samarbete med Nato från stridsflygplan och helikoptrar mot mål rakt ned i vattnet. Det är inte bara omoraliskt att Försvarsmakten i en värld som till stor del präglas av brist på rent dricksvatten använder värdefulla dricksvattentäkter som övningsfält, det är också dålig säkerhetspolitik eftersom de stora hoten mot fred och säkerhet till stor del handlar om brist på naturresurser, som rent vatten, klimatförändringar som förvärrar problemen och de konflikter som riskerar att uppstå om dessa allt knappare tillgångar. Till råga på allt är det onödigt att använda Vättern, eftersom Försvarsmakten, om den behöver öva, har tillgång till ett skjutfält i Älvdalen och därtill avancerade simulatorer. Ännu ett mycket allvarligt hot mot Vätterns vattenkvalitet är den planerade gruvan vid Norra Kärr utanför Gränna. Ett stort dagbrott mindre än två kilometer från Vättern vore ett oförsvarligt risktagande med tanke på lakvattenavrinning till Vättern, inte minst i det långsiktiga perspektivet. Gruvplanerna väcker viktiga och långsiktiga frågor om hur vi lever och hur vi hanterar våra gemensamma resurser, såväl vatten som mineraler, och vilket moraliskt ansvar vi har, vi som nu lever och har makt att fatta beslut som kommer att ha avgörande betydelse för dem som kommer efter oss. Är det en rimlig prioritering att låta ett gruvbolag göra kortsiktig vinst på att ta upp sällsynta jordartsmetaller för att ytterligare öka konsumtionen av mer eller mindre nödvändiga prylar, somliga rent av destruktiva - som vapen - till priset av att riskera oersättliga naturvärden och livsförutsättningar som dricksvatten? Enligt min mening är svaret självklart nej. Herr talman! Beslut som har stor betydelse för framtiden kräver att vi tänker längre och djupare än vanligt. Utan rent vatten klarar vi oss inte. Så enkelt är det. Däremot har vi inte råd med en alltmer uppskruvad jakt på ständigt nya prylar som kräver naturresurser. Om alla konsumerade som svenskar skulle vi behöva flera jordklot. Det är ohållbart, liksom att konsumtionen blir alltmer orättvist fördelad. Det är alltså både nödvändigt, önskvärt och brådskande att ställa om ekonomin så att den håller sig inom naturens ramar och prioriterar de mångas grundläggande behov - som vatten - i stället för ekonomisk vinst åt några få. För detta krävs politisk vilja och fantasi, kloka och långsiktiga reformer och beslut. Att ge Vättern överordnat skydd är ett sådant beslut. Vidare behöver Sveriges föråldrade minerallagstiftning, som ensidigt gynnar gruvexploatörer, snarast moderniseras. Vi gröna har flera förslag om hur det ska gå till, som vi återkommer till i en senare debatt i dag om mineralpolitik. Jag vill också passa på att nämna att i stället för ett regelverk som uppmuntrar att nya prospekteringstillstånd ges, utan tillräcklig hänsyn till miljö och samhällsekonomi, finns det en stor potential att styra mot återanvändning av de mineraler som redan finns i omlopp i samhället, vilket är en stor och outnyttjad resurs. Ett tredje hot mot Vättern är planerna på utvinning av fossilgas i Motalatrakten. Gas utvinns ur alunskiffer genom så kallad frackning, en mycket miljöfarlig metod, som har orsakat stora problem framför allt med förgiftat grundvatten i USA. Metoden är därför förbjuden i flera länder, och Miljöpartiet vill att den ska förbjudas även i Sverige, liksom prospektering och utvinning av fossilbränslen över huvud taget. Med tanke på detta och på klimatet borde det vara uteslutet att tillåta provborrning efter gas. Ändå har tillstånd att göra det getts, inklusive i ett naturreservat i Vättern. Det får inte ske. Skyddet av Vättern måste, mot bakgrund av allt detta, stå över andra samhällsintressen. Det borde vara en fråga där vi kan enas över partigränserna och ta gemensamt ansvar. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson tillsatte förra året en utredning om hur vi ska trygga dricksvattenförsörjningen i framtiden. Ett viktigt steg är att göra skyddet av Vättern till överordnat riksintresse för att trygga Sveriges - och kanske även Europas - framtida dricksvattenförsörjning, och det borde därmed ha även regeringens stöd. Det handlar om solidaritet över gränser och generationer, fred och säkerhet. Vi har tidigare i dag debatterat de säkerhetspolitiska aspekterna och Försvarsmaktens skjutövningar i Vättern, och vi betonade då det ansvar vi som folkvalda har att utöva vår beslutsmakt på ett ansvarsfullt sätt med hänsyn till såväl samhällets bästa som kommande generationer. Nu vill jag upprepa min uppmaning till riksdagen att tänka långsiktigt och ställa sig bakom vårt förslag att uppmana regeringen att utreda möjligheten att göra Vättern till ett överordnat riksintresse. Inför FN:s världsvattendag, som i år infaller nu på lördag, vore detta ett starkt budskap om att vi i riksdagen tar hållbar förvaltning av världens vattentillgångar på allvar, inte minst ett budskap till alla de engagerade människor som kämpar för att skydda Vättern och till kommande generationer. Jag yrkar därför bifall till reservation 2 och hoppas att hela riksdagen ställer sig bakom den.

Herr talman! Jag vill först tacka för att jag får delta i civilutskottets behandling av betänkandet CU17. Jag tycker att det är roliga och intressanta frågor ni behandlar. Jag har begärt ordet för att argumentera för två av mina motioner, dels C261 om Vättern, dels C298 om åkermark. Vi har hört en hel del om detta. Jag blev väldigt glad av att höra Roland Utbult prata väl om ålen - det är en annan hjärtefråga för mig. Vi får betänka att 90 procent av ålbeståndet faktiskt har försvunnit och att det är en akut hotad, rödlistad art. Den stora frågan gäller glasålen som vi fraktar hit: Hittar den tillbaka till Sargassohavet? Det är den stora frågan. Jag återvänder till min motion om Vättern. Vättern är i dag dricksvattentäkt för en kvarts miljon människor, har vi hört, och ytterligare kommuner är på väg att ansluta sig till Vättervatten. Dessutom kan Vättern bli en dricksvattentäkt i framtiden om till exempel havsnivån stiger och ger saltvatteninträngning i Mälaren. Även nere i Europa tittar man på Vättern som möjlig framtida dricksvattentäkt. När vi talar om att värna Vätterns vatten måste vi betänka att omloppstiden för vattnet i Vättern är 65 år. Det är det vatten som fanns där 1950 som rinner ut nu. Det gör att det blir ett alldeles särskilt ansvar för Vätterns vatten. Det är inget som bara rinner runt på kort tid, utan det tar sin rundliga tid. Det är då inte rimligt att Försvarsmakten, i en värld som till stor del präglas av brist på rent dricksvatten, använder dricksvattentäkten som övningsfält. Vi har också hört om gruvan vid Norra Kärr. Det är viktigt att man anlägger hundraåriga perspektiv, för gruvdammarna ska ligga kvar länge. Sedan har vi hört om fossilgasen i Motalatrakten. Dessa hot sammantaget gör att skyddet av Vättern måste stå över andra samhällsintressen. Frågan om skyddet av åkermark fick ökad aktualitet i och med finansminister Borgs lättsinniga uttalanden om att göra det lättare att bebygga åkermark. Man kan kanske tycka att vi har gott om åkermark i Sverige, men då tänker man inte på att vi utnyttjar åkermark utomlands via vår import av mat. Det är ungefär 800 000 hektar, och vi brukar 2,6 miljoner i dag. Där har ni en liten jämförelse. Vi pratar om världen. 900 miljoner människor går och lägger sig hungriga varje dag. Vi blir 90 miljoner fler på planeten varje år. Det blir alltså färre kvadratmeter jord per individ att odla mat på. I Sverige försvinner 700 hektar åkermark varje år, trots det lagskydd vi har. Jag tycker att det finns goda skäl att ifrågasätta kommunernas planmonopol över åkerjorden. Jag ser framför mig ett system där kommunerna får särskilt ansöka om att bebygga åkermark och då argumentera för sina synnerliga skäl. Jag vill avslutningsvis nämna några klassiska ord av Mark Twain om vad man ska investera i: "Buy land, they're not making it anymore."