Fortsatt svenskt deltagande i internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 på punkt 2 och reservation 3 på punkt 3. Mobiliserade av 11 september-attacken anföll USA talibanregimen i Afghanistan i det så kallade kriget mot terrorismen. Det är delvis förståeligt att USA reagerade så, även om det folkrättsliga läget för USA:s krig mot talibanerna i Afghanistan och Saddam Husseins regim i Irak är oklart. Varje nation som drabbas av terrorism kommer någonstans på skalan att påbörja militära motåtgärder: Låt oss hoppas att terrorismen drar tillbaka sitt fula tryne av sig självt. Nu, nio år senare, kan vi börja sammanfatta den internationella insatsen med FN-mandat. Det finns goda skäl att berömma de svenska soldaterna och den svenska insatsen i Afghanistan. I ett land med stora motsättningar och med en historia av strider mot ockupationsmakter är det viktigt att ha målet att dämpa befintliga konflikter och att inte skapa nya. De svenska trupperna har haft detta för ögonen och försökt hjälpa lokalbefolkningen med praktiska problem. Den så kallade surge där ISAF och främst USA satsar på truppförstärkningar för att nå fram till ett avgörande mot talibanerna har möjligen nått vissa taktiska framgångar i de områden där man har kraftsamlat, men i praktiken är det inte säkert att detta utgör en framgång. Följden verkar bli att talibanerna helt enkelt flyttar sin verksamhet till andra delar av Afghanistan som tidigare varit relativt förskonade från angrepp, därav också de ökade attackerna mot svenska trupper. Sovjetunionen som ockuperade Afghanistan i tio år förundrades över motståndet från dem som inte kunde tolerera en ockupation. I en sovjetisk analys talades om tre alternativ: 1) Borttränga och decimera de afghanska folken och flytta in andra folk. Detta ansågs lyckligtvis politiskt omöjligt. 2) Hålla 500 000 sovjetsoldater i landet permanent. Detta ansågs ekonomiskt omöjligt. 3) Dra sig ur. Sovjetunionen valde det senare. Vi anser naturligtvis inte att Sovjetunionen ska vara en förebild i något hänseende, men det finns något att lära av historien. Det finns i dag litet hopp om internationell seger i Afghanistan. Det som avgör insatsens framtid är hur länge amerikanerna stannar kvar. När väl amerikanerna börjar dra sig ur är klockan slagen också för övriga deltagare i ISAF. Det finns klara indikationer på att Amerika, som är alltmer slitet av interna ekonomiska problem, siktar på att låta den afghanska armén ta över så snart det är praktiskt möjligt, vilket i praktiken verkar bli någonstans från och med 2014. USA verkar moget att förhandla med talibanerna. Tyvärr finns det inte mycket som talar för att den afghanska armén vare sig i dag eller i framtiden kommer att vara redo för uppgiften att garantera säkerhet i Afghanistan. Armén plågas av omfattande deserteringar, och 15-20 procent av de vapen som amerikanerna har utrustat armén med under åren är i dag förkomna, vilket i praktiken sannolikt betyder att de har hamnat i talibanernas händer, antingen som krigsbyte eller genom direkt försäljning från korrupta element inom armén. Narkotikamissbruket är vida spritt inom såväl armén som polisen. Särskilt polisen förefaller på flera håll snarare vara ett redskap för klanerna i de ständigt närvarande konflikterna än ett redskap för regeringen. Fru talman! Ur vår synpunkt är ett av de största problemen i Afghanistan att det är ett land utan folk. Det existerar inga afghaner. Befolkningen i landet är splittrad på ett stort antal olika folkgrupper, varav ingen kan sägas vara dominerande. Den största folkgruppen, pashtunerna, utgör 62 procent av invånarna i landet och utgör dessutom en fjärdedel av Pakistans befolkning. Jag nämner detta, fru talman, som ytterligare ett exempel på varför situationen i landet är så hopplös. Afghanistan har inga naturliga gränser och ingen enhetlig grund för att bygga demokrati. Allt detta är ett arv från den tid då gränserna sattes av kolonialmakten Storbritannien. Det är nu viktigt att vi inser att den här insatsen kanske inte kan bringas till ett lyckligt slut, att det här mycket väl kan tänkas pågå i decennier till ett högt pris i mänskligt lidande och utan att vi kommer ett enda steg närmare ett lyckligt slut. Detta är oacceptabelt. Vi måste någon gång säga: Nu räcker det. Nu drar vi oss tillbaka. Vi måste någon gång inse att vår verksamhet i Afghanistan inte är den enda plats där svenska insatser kan bidra till en bättre värld. Kanske är det till och med så, fru talman, att våra resurser bättre utnyttjas på en annan plats och kan rädda fler människors liv än vad som för närvarande är fallet. Bortsett från rent altruistiska skäl finns det också mer krassa skäl för ett tillbakadragande. Som jag tidigare har anfört i denna talarstol är det trots allt så att det svenska försvaret ska existera för att skydda och försvara Sverige. Varje krona vi använder ur försvarsbudgeten till en insats i Afghanistan är en krona som kunde ha använts till att bygga upp det svenska försvaret till en mer solid nivå. Fru talman! Den aktuella propositionen talar om en ambition att helt gå från stridande till stödjande 2014 - en ambition, nota bene. Om det skulle visa sig att den afghanska armén inte skulle vara redo, kommer tillbakadragandet då att äga rum eller är det då regeringens avsikt att vi ska stanna kvar i evinnerlig tid tills detta sker? Och om nu den afghanska armén genom någon gudomlig försyn på papperet anses tillräckligt bra för att kunna ta över det formella ägarskapet av insatserna, hur länge kommer i så fall denna stödjande funktion att pågå? Jag fruktar att detta bara är ett sätt att med ett penndrag förändra det man kallar den aktiva insatsen i landet, trots att det kanske egentligen inte förändrar något konkret på marken. Därför, fru talman, är det min och Sverigedemokraternas inställning att vi måste fatta beslut om ett verkligt tillbakadragande. Det ska inte vara ett förhastat tillbakadragande utan en värdig avveckling av insatsen under ordnade former - men tidsbestämt.

Fru talman! I dag ska vi debattera regeringens proposition om fortsatt svenskt deltagande i den Natoledda internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan men också den överenskommelse som de borgerliga partierna slutit tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och som berör Sveriges engagemang i Afghanistan under hela mandatperioden. Detta är kanske den viktigaste utrikespolitiska debatten vi kommer att ha i denna kammare under denna mandatperiod. De beslut vi fattar senare i dag kommer att ha långtgående och direkta konsekvenser inte bara för de svenska män och kvinnor vi skickar ut i en internationell insats utan framför allt för de miljoner afghaner som lever i en vardag kantad av krig, övergrepp och djupaste fattigdom. För mig som vänsterpartist är det solidariteten med det afghanska folket som är utgångspunkten. Vår kamp för rättvisa, jämställdhet, fred och frihet kan varken sluta eller börja vid Sveriges gränser. Det är en kamp som också måste föras i Afghanistan. Vi vill därför att Sverige ska finnas på plats i Afghanistan under mycket lång tid framöver för att stödja det afghanska folkets egen kamp för ett liv i fred och värdighet. Vi vill att Sverige ska göra mer, inte mindre, för att ingen afghansk flicka ska förvägras rätten att gå i skolan, ingen afghan ska behöva gå och lägga sig med skräcken för nattliga bombanfall och ingen ung afghan ska behöva känna att framtiden är utan hopp. Huvudfrågan är därför i dagens debatt hur vi bäst bidrar till att bygga ett fritt och demokratiskt Afghanistan i fred. För mig som vänsterpartist är inte svaret på den frågan ett fortsatt svenskt deltagande i det misslyckade kriget i Afghanistan. Svaret på den frågan är ökat bistånd, ökade civila insatser och ökat stöd till de försök till freds- och försoningsprocesser som nu pågår i Afghanistan. Men det handlar också om att stå upp för en human flyktingpolitik där de afghaner som flyr undan krigets grymhet kan få en fristad i vårt land. Det är för mig det självklara svaret om man har solidariteten med det afghanska folket som utgångspunkt. Fru talman! I snart nio år har Sverige deltagit i den Natoledda internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan, ISAF. Efter nio år är det hög tid att ställa sig frågan: Vad har man egentligen uppnått? Har ISAF lyckats med sitt uppdrag att främja freden, säkra biståndsorganisationernas arbete, bidra till demokratisering och säkra kvinnornas rättigheter? På punkt efter punkt kan vi konstatera att ISAF har misslyckats och att det är ett misslyckande som det afghanska folket i dag betalar det högsta priset för genom en vardag kantad av våld, fattigdom och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är hög tid att vi i denna kammare tar intryck av det totala misslyckandet på marken i Afghanistan. Fru Talman! ISAF-insatsen kallas för en fredsfrämjande insats, men frågan är hur väl man lyckats främja freden under de gångna nio åren. Vi har sett hur våldet har eskalerat, blivit allt grövre och spridit sig till allt större delar av Afghanistan. Enligt FN:s siffror dödades 1 271 civila afghaner under första halvåret 2010. Det är en ökning med 30 procent jämfört med samma period året före. Antalet dödade afghanska barn ökade första halvåret i år med 55 procent. Denna ökning bekräftar en längre dyster trend av ständigt fler civila dödsoffer. Den brokiga motståndsrörelsen där talibanerna ingår har samtidigt flyttat fram sina positioner och har återetablerat sig i allt fler provinser. Vi ser hur allt fler oskyldiga afghaner, även kvinnor och barn, faller offer för talibanernas grymma våld. Låt mig vara glasklar på den punkten. Talibanerna är en rörelse som ingen vän av demokrati, mänskliga rättigheter eller jämställdhet kan känna någon form av sympati för. Men det är också hög tid att vi inser att den brokiga motståndsrörelsen inte kan besegras militärt. Sverige borde i stället fokusera på orsakerna till att unga afghanska män väljer att ansluta sig till talibanerna. Just nu i Afghanistan växer en hel generation upp utan möjlighet att få ett arbete, försörja sig och bilda familj om inget radikalt sker. Hopplösheten som följer i fattigdomens spår är talibanernas bästa vän och borde vara vår största fiende för oss som önskar se ett demokratiskt Afghanistan i fred. Vi ska också komma ihåg att det inte bara är motståndsrörelsen som dödar civila. Under första halvåret 2010 dödades 69 civila afghaner av ISAF:s luftattacker. Dessa övergrepp har skapat ett omänsklig lidande för civilbefolkningen, men de har också underlättat motståndsrörelsens arbete med att demonisera de utländska soldaterna, mobilisera stöd bland befolkningen och rekrytera nya soldater till sina led. Det är något som fick tidigare amerikanska befälhavaren - och jag får säga att det inte är så ofta en vänsterpartist citerar en sådan - Stanley McChrystal att i en rapport säga: "Rebellerna kan inte besegra oss militärt, men vi kan besegra oss själva." Det är precis det som just nu sker på marken i Afghanistan. Fru talman! Fattigdomen är i dag utbredd i Afghanistan. Enligt FN lever 36 procent av afghanerna i extrem fattigdom och 37 procent precis över fattigdomsgränsen. Enligt brittiska biståndsorganisationen Oxfam har 235 000 afghaner blivit hemlösa under de gångna årens krig. Mer än 320 000 afghaner lever som internflyktingar i sitt eget land. Afghanistan toppar dessutom statistiken när det kommer till näringsbrist bland barn och andelen kvinnor som är analfabeter. Varje år dör mer än 20 000 kvinnor i Afghanistan i samband med en graviditet. Det är med andra ord långt farligare att vara gravid än att vara utländsk soldat i dagens Afghanistan. Kriget i Afghanistan kan därför inte heller beskrivas som någon feministisk framgång. Och det kanske inte är så förvånande. Det är inte soldater som bygger jämställdhet utan det gör vi med hjälp av biståndsinsatser för utbildning och mödravård, men kanske framför allt genom att ge stöd till de afghanska kvinnor som själva organiserar sig för sina intressen och sina rättigheter. Framsteg har samtidigt gjorts, och de ska inte förringas. Fler afghanska barn, i synnerhet pojkar, kan gå i skolan. Fler afghaner har tillgång till sjukvård. Men dessa framsteg har ju inte byggts av militärer utan av civila biståndsorganisationer. Även om våra svenska soldater är kompetenta och välutbildade kan de inte utbilda barnmorskor och det ligger inte i deras uppdrag att följa barn till skolan. Det är också viktigt att i sammanhanget påminna om att samtidigt som den borgerliga alliansen med stöd av Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu avsätter 1,9 miljarder svenska kronor för den militära insatsen nästa år kostar en säker förlossning i Afghanistan 35 kronor. Enligt Svenska Afghanistankommittén motsvarar kostnaden för en svensk soldat i Afghanistan under ett år årslönerna för 50 välutbildade afghanska lärare eller årskostnaden för 1 400 afghanska flickors och pojkars utbildning. Sist kan vi konstatera att även demokratiseringen av Afghanistan har misslyckats. Det senaste parlamentsvalet, dagen före vårt eget riksdagsval, kan inte beskrivas som något annat än ett demokratiskt fiasko. Presidentvalet 2009 slutade med att Hamid Karzai kunde fortsätta som president bara tack vare att hans huvudmotståndare drog sig ur i sista minuten. Karzai fick aldrig 50 procent av rösterna, FN ogiltigförklarade en stor del av de avgivna rösterna och en andra valomgång genomfördes inte. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att ISAF har misslyckats med att främja freden, har misslyckats med att besegra talibanerna, har misslyckats med att i grunden förbättra levnadssituationen för det afghanska folket och har misslyckats med att stärka kvinnornas rättigheter. Det är uppenbart att den nuvarande militära strategin inte fungerar, att vi behöver byta från en militär till en civil strategi i Afghanistan och att vi behöver ersätta de svenska soldaterna med bistånd, civila lösningar och politiskt stöd till de försök till freds- och försoningsprocess som pågår. Fru talman! Vänsterpartiet har en reservation i dagens betänkande, och jag vill yrka bifall till reservation 2. I vår reservation föreslår vi ett byte av strategi, från militär till civil, och att Sverige inleder en avveckling av den svenska insatsen under första halvåret 2011. Det är en avveckling som successivt ska fortsätta fram till första halvåret 2013 då den militära insatsen helt ska ha avvecklats. Vi anser vidare att det svenska biståndet tydligt ska öka. Vår reservation, som Vänsterpartiet i dag står bakom, är likalydande med den rödgröna överenskommelse som vi tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterade den 27 augusti. Överenskommelsen var en kompromiss mellan tre partier som vi gemensamt presenterade och gemensamt sökte stöd och mandat för från svenska folket. Vi må ha förlorat valet i det rödgröna samarbetet, men vi som sitter i denna kammare från de rödgröna partierna har också fått ett mandat från våra väljare. För mig är det en självklarhet att inte bara de väljare som röstade på de borgerliga partierna ska företrädas i denna debatt, utan också de miljoner väljare som valde att lägga sin röst på Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska vara företrädda i denna debatt. Jag beklagar djupt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har valt att svika, lämna och överge det löfte vi gemensamt gav till väljarna. Den överenskommelse som nu ligger på riksdagens bord och som sträcker sig över hela mandatperioden saknar alla fundament som vi hade i den rödgröna överenskommelsen. Det saknas ett startdatum för ett tillbakadragande, det saknas ett slutdatum för när den svenska militära insatsen ska vara avvecklad, det saknas ett byte från militär till civil strategi och det saknas tydliga löften om ett ökat civilt bistånd. Skulle man vara välvilligt inställd - jag kan väl kosta på mig att vara det en kort stund - skulle man kunna säga att den överenskommelse som nu ligger på riksdagens bord innebär ett byte av strategi från en militär strategi till en annan. Men vi ska också komma ihåg att ingenstans i regeringens proposition utlovar man att den svenska militära insatsen ska minska med en enda soldat under denna mandatperiod. För Vänsterpartiet är utgångspunkten vår solidaritet med det afghanska folket. Därför har det inte varit möjligt för oss att stödja sexpartiöverenskommelsen som nu ligger på riksdagens bord. I valet mellan ett fortsatt svenskt deltagande i kriget i Afghanistan och ett starkt svenskt engagemang för freden står Vänsterpartiet i dag ensamt i denna kammare. Det är en ensamhet som jag beklagar, för när Sverige nu för första gången på 200 år befinner sig i krig kan fredsvännerna aldrig bli för många. Men jag vet samtidigt att våra krav på en annan Afghanistanpolitik har ett brett och växande folkligt stöd i vårt land. Det är denna folkliga och breda fredsopinion som Vänsterpartiet representerar när vi i dag kl. 16 röstar, och vi röstar för freden, för solidariteten och för en avveckling av den svenska militära insatsen i Afghanistan. I detta anförande instämde Lars Ohly (V).

Fru talman! Det är nu nästan exakt ett år sedan denna kammare senast möttes för att debattera den svenska medverkan i ISAF-insatsen. Det gångna året har sannolikt varit det mest formativa och turbulenta under det senaste årtiondet, både för ISAF-insatsen i stort och för det svenska bidraget till denna insats. Det som har påverkat oss här hemma mest är naturligtvis den tragiska förlusten av tre svenska soldater, vilken vi djupt beklagar. Samtidigt är det först nu, ett årtionde efter att insatsen påbörjades, som alla instrumenten börjar komma på plats och kan ge full effekt. För det första har London- och Kabulkonferenserna som genomförts under våren och sommaren erbjudit en tydlig gemensam politisk målbild för insatsen i Afghanistan. Ett ökat afghanskt ägarskap och ledarskap är helt avgörande både för att regeringen Karzai ska kunna åtnjuta legitimitet hos det afghanska folket och för att insatserna ska kunna ge en bestående effekt. För det andra har det militära trycket på talibanerna ökat avsevärt genom den truppförstärkning som USA och president Obama har valt att genomföra. Vi har också sett i många underrättelserapporter att talibanerna är pressade och snarare har börjat flytta fokus från söder till norr. För det tredje har det första parlamentsvalet genomförts av afghanerna själva i Afghanistan. Visst är det många problem kopplade till det här och allt är inte helt utrett, men det är ändå en relativ framgång att afghanerna själva har kunnat gå till val. För det fjärde presenterade den svenska regeringen i juli en samlad strategi för vårt engagemang i Afghanistan, vilket har efterlysts, och den ökar vår förmåga att använda alla instrumenten i vår säkerhetspolitiska verktygslåda. För det femte har vi kraftigt ökat biståndet till Afghanistan. Vårt bistånd, inklusive det multilaterala och humanitära biståndet, uppgår till över 800 miljoner kronor för 2010. Det är också positivt att i och med beslutet i dag kommer hela ISAF att få tillgång till en helikopterenhet med sjukvårdsförmåga. Vikten av god sjukvård kan inte nog betonas - det har vi gjort tidigare i kammaren, och det kommer vi att fortsätta att göra. Fru talman! Jag är väldigt glad över att vi har en så bred samsyn i utskottet och i kammaren för att Sveriges engagemang för Afghanistan ska fortsätta att vara långsiktigt och starkt. Vi tar ansvar för utvecklingen i Afghanistan, och det gör vi både för det afghanska folkets skull och för att det ligger i Sveriges intresse att göra så i kampen mot den internationella terrorismen och narkotikahandeln och för att bidra till fred och stabilitet i världen. Det är en prövande tid, inte minst med tanke på helgens händelser här i Stockholm. Men vi kan inte ge efter för den typen av utpressning, utan det är en tid för att samlas. Vi har trupper i Afghanistan varje dag, svenska kvinnor och män, som tar stora personliga risker, och de behöver veta att de har vårt stöd. Vi ska som sagt inte låta oss skrämmas av extremister. Säkerhetssituationen på marken i Afghanistan är också svår. Till del är den det eftersom det finns fler soldater där som ökar antalet stridskontakter, därför att både Sverige och andra länder gör mer. Vi måste förbereda oss på att fler kan stupa och att det kan bli sämre innan det blir bättre. Långsiktigt finns det inte en enbart militär lösning på konflikten, utan det kommer att krävas fredsförhandlingar och kommer att krävas förhandlingar även med talibaner, eller så kallade talibaner, som måste vara villiga att följa den afghanska konstitutionen och ta avstånd från terrorism och våldshandlingar. Det måste bli en fred på den folkvalda regeringens villkor, och då måste regeringen ha en styrkeposition för att kunna förhandla. Ju svagare regering, desto sämre förhandlingsposition har man. Att nu, som Vänsterpartiet tycker, om några veckor avbryta insatsen skulle kasta Afghanistan in i ett ännu värre kaos. Det skulle försvåra förutsättningarna för förhandlingar. Vi vet att man i sådana här sammanhang måste ha uthållighet. Fredsuppbyggande arbete tar tid. Vi har varit aktiva på Balkan i nästan 20 år. Situationen i Irak såg helt olöslig ut. Det finns stora problem kvar, men det har blivit bättre. Det är en hel del som har blivit bättre i Afghanistan också. Det finns en hel del positiva tecken. 2010 års ekonomiska tillväxt ser ut att hamna på ungefär 8 procent. Sju miljoner barn går i skolan varav 40 procent är flickor. Den afghanska armén fortsätter att utvecklas positivt. I undersökningar som har gjorts säger 59 procent av afghanerna att de tror att deras land rör sig i rätt riktning. Över två tredjedelar av befolkningen vill se en fortsatt internationell närvaro i Afghanistan. Det finns också mätningar som visar att 65 procent av befolkningen lägger skulden för det utbredda våldet på talibanerna medan mindre än 5 procent anklagar ISAF-styrkan för detta. Fru talman! Jag var själv för några veckor sedan i FN:s generalförsamling och lyssnade på debatten om Afghanistanresolutionen. Det som var tydligt var att det internationella samfundets engagemang är starkt. Afghanistans FN-ambassadör uttryckte i sitt tal sin tacksamhet för detta engagemang och stöd. Han uttryckte också en farhåga om vad som skulle hända om vi inte fortsätter att stödja Afghanistan. Han har en förhoppning om att vi tillsammans med resten av det internationella samfundet ska fortsätta att stödja Afghanistan. Fru talman! Jag vill kunna ge inte bara Afghanistans FN-ambassadör det hoppet och det löftet utan hela Afghanistans befolkning, att det Sveriges engagemang är fortsatt långsiktigt och starkt. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. (Applåder) I detta anförande instämde Annicka Engblom, Walburga Habsburg Douglas, Anders Hansson, Christian Holm, Ulrik Nilsson och Hans Wallmark (alla M).

Fru talman! Riksdagen har i dag att besluta om förlängt deltagande med svenska trupper i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan. Låt mig först erinra om den unika situation som vi har i Sveriges riksdag, att det faktiskt är Sveriges riksdag som beslutar att sända soldater i utlandstjänst. I nästan alla andra länder är det regeringarna som fattar de besluten. Det betyder att det åligger oss 349 ledamöter valda av Sveriges folk ett otroligt stort ansvar för att ta det ansvar som det innebär att ha beslutsmakten över något så allvarligt som att sända ut män och kvinnor i internationell tjänst. Vad ligger då till grund för vårt beslut? Vi socialdemokrater menar naturligtvis att det måste finnas ett robust folkrättsligt mandat när vi sänder ut soldater i utlandstjänst. Här finns ett beslut från Förenta nationernas säkerhetsråd. Och för oss som är vänner av Förenta nationerna och som menar att det är Förenta nationernas säkerhetsråd som har ansvaret för internationell fred och säkerhet är det viktigt att veta att säkerhetsrådet har tagit ett beslut med siffrorna 15-0 om att man ska kräva att medlemsländerna i FN ska bidra till säkerhet och återuppbyggnad i Afghanistan. Vi är dessutom inbjudna av den afghanska regeringen. Låt mig vara alldeles tydlig med det! Den dag det afghanska folket och dess afghanska regering säger att de inte vill att det ska finnas några internationella trupper i deras land kommer de internationella trupperna naturligtvis att lämna. Det är det som är skillnaden, med tanke på den jämförelse som Mikael Jansson från Sverigedemokraterna gjorde med den sovjetiska ockupationen. Den sovjetiska ockupationen var inte välkomnad av det afghanska folket. Den afghanska regeringen ville inte att de skulle komma dit, och de ville inte lämna. Vi är inbjudna av det afghanska folket och den afghanska regeringen, och vi lämnar den dag den afghanska regeringen vill att vi ska lämna. Det är den stora skillnaden mellan ockupation och att vara där i fredens tjänst. Jag vill understryka att vi är väl medvetna om riskerna med den internationella insatsen, och vi beklagar djupt, precis som Karin Enström tidigare har gjort, de förluster och de skador som har drabbat den svenska truppen. Vi känner också stolthet över de svenska män och kvinnor som deltar i dessa internationella insatser i fredens tjänst. Som jag sade: Ansvaret vilar på oss ledamöter i Sveriges riksdag. Därför tycker jag att det är glädjande att notera att stödet för insatsen i Afghanistan växer. För två år sedan, när vi tog beslutet då, var det de fyra borgerliga partierna och Socialdemokraterna som stödde insatsen i Afghanistan. Förra året anslöt sig återigen Miljöpartiet till linjen att vi ska ha en fortsatt militär närvaro i Afghanistan. Och även om Hans Lindes retorik låter annorlunda kan den som läser den motion som Vänsterpartiet har presterat se att man även i den menar att det ska finnas en svensk militär närvaro fram till våren 2013. Likadant står det i Sverigedemokraternas motion. Faktum är att vi egentligen har ett enigt parlament i dag som säger: Ja, det är rimligt att det svenska deltagandet i ISAF fortsätter och att vi ger det stödet. Sedan finns det naturligtvis olika balanspunkter. Det finns mycket i det som Hans Linde läste upp om problemen och farhågorna och det som vi kan se går åt fel håll i Afghanistan som jag också kan stryka under. Men det går inte att göra det alltför lätt för sig och tro att det bara handlar om att antingen har vi militära insatser eller så har vi barnmorskor. Problemet är att det krävs säkerhet i Afghanistan för att barnmorskorna ska kunna arbeta. Det krävs både och. Ibland är det så i politiken att det inte finns en perfekt lösning, utan man får faktiskt välja den som är minst dålig, och det är det vi gör i dag. Detta är den minst dåliga lösningen för framtiden i Afghanistan. Det har hänvisats till den uppgörelse som den borgerliga regeringen tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gröna har överenskommit om. Jag hade tänkt läsa upp den för att få in dessa nio punkter i riksdagens protokoll, så att alla i fortsättningen och i framtiden kan följa vad det är som ligger till grund för det beslut som vi i dag tar. 1. Sveriges medverkan i de internationella insatserna för att hjälpa Afghanistan sker på basen av dels beslut fattade av FN:s säkerhetsråd och dels den nya inriktning av den samlade politiken som lades fast av den av FN och Afghanistan gemensamt ledda Kabulkonferensen i juli 2010. Vi vill vara en aktiv partner i de av FN:s säkerhetsråd och Kabulkonferensen beslutade ansträngningarna. Som en följd av detta krävs också en ny inriktning av de samlade svenska insatserna i Afghanistan. 2. Inom säkerhetsområdet vill vi aktivt medverka till att förverkliga Afghanistans presidents mål att de afghanska säkerhetsstyrkorna ska kunna leda och genomföra operationer i alla provinser i slutet av 2014. 3. Detta kommer att kräva förstärkta internationella insatser för att utbilda och stödja de afghanska säkerhetsstrukturerna. Det är framgången i dessa som kommer att möjliggöra ett stegvis överlämnande av säkerhetsansvaret i olika delar av landet. De bedömningar och det arbete som kommer att utföras i gemensamma Joint Afghan Inteqal Board kommer att styra hur denna process sker i riktning mot det uppsatta målet. Regeringen kommer löpande att informera riksdagen om hur arbetet i Joint Afghan Inteqal Board fortskrider i detta avseende liksom vad gäller Afghanistan i stort. Avgörande kommer att vara den faktiska utvecklingen i olika provinser och distrikt. 4. Efter överlämnande av säkerhetsansvar i landets olika delar kvarstår ett åtagande om internationella insatser för hjälp med utbildning och stöd av Afghanistans armé, polis och andra säkerhets- och rättsorgan. Vi kommer redan under 2010 att inleda vårt arbete med att närmare planera för våra insatser i detta syfte. 5. Under 2011 kommer den svenska planerade militära insatsen på plats i Afghanistan att vara ca 500 personer. Ett tillskott för att förbättra säkerheten genom två räddningshelikoptrar sker dessutom. Vi fäster stor vikt vid säkerheten för all svensk personal. 6. Det är vår bedömning att successivt överlämnande av säkerhetsansvar också i den del av Afghanistan som omfattas av Sveriges och Finlands PRT kommer att kunna inledas under 2011. Med detta skapas ett bättre underlag för ställningstagande till omfattningen av de fortsatta svenska insatserna med stridande trupp under 2012 och därefter. Det är därför vår inriktning att vi under 2012 ska kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvar och att den kan möjliggöra en minskning av de stridande trupperna. Vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Vår ambition är att denna process ska vara avslutad senast vid utgången av år 2014. 7. I samband med detta bör under 2012 en övergång till en civil ledning för de samlade svenska insatserna i norra Afghanistan, inklusive biståndsinsatserna, ske. En fortsatt samverkan med Finland eftersträvas självfallet, och förutsättningarna för ett vidare nordiskt samarbete i regionen bör också prövas. Ökade civila resurser av olika slag kan behöva tillföras. 8. Sverige kommer att fortsätta att förstärka de olika civila satsningarna i Afghanistan, med betoning på dess norra delar. Vi vill öka de humanitära insatserna genom främst Förenta nationerna, men också satsningar på bland annat rättssektorn och utbildning i samarbete med de afghanska myndigheterna. Vi kommer att gemensamt verka för ökade insatser för hälsovård, infrastruktur och bekämpning av korruption. 9. Vårt engagemang för Afghanistan är långsiktigt och starkt. Sverige kommer - inom ramen för Förenta nationerna och Europeiska unionen, men också i övrigt - att fortsätta ett aktivt engagemang för fred och försoning, utveckling och stabilitet och inte minst för respekten för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter i Afghanistan och i den vidare regionen. Med detta, fru talman, har jag redovisat varför vi socialdemokrater i dag stöder förslaget i betänkandet. Jag yrkar därmed bifall till detta. I detta anförande instämde Clas-Göran Carlsson, Désirée Liljevall, Åsa Lindestam, Carin Runeson och Anna-Lena Sörenson (alla S).

Fru talman! Jag får inleda med att be om ursäkt för att jag under en kort stund var tvungen att lämna kammaren under tidigare anförande av Karin Enström. Men nu har jag replik på Urban Ahlin. Urban Ahlin gjorde en kommentar angående den svenska insatsen i Afghanistan, tillsammans med Jan Eliasson och Lena Hjelm-Wallén, mitt under den brinnande valrörelsen. Urban Ahlin sade då så här: Vi välkomnar den rödgröna strategin för Afghanistan. Den ligger väl i linje med många andra länders planer och den internationella Kabulkonferensens slutsatser. Han sade vidare i sitt uttalande: Sverige skulle gå på tvärs mot andra länder i den internationella koalitionen om regeringen ökar den militära insatsen. Vår bedömning är att det vore fel. Nu är det skarpt läge. Den rödgröna strategi som Urban Ahlin för bara ett par månader sedan välkomnade, som Urban Ahlin då sade låg väl i linje med många andra länders planer, ligger på riksdagens bord i form av Vänsterpartiets reservation nr 2. Den kommer Urban Ahlin att rösta emot. I stället kommer Urban Ahlin att rösta på en överenskommelse tillsammans med de borgerliga partierna som saknar samtliga fundament i den rödgröna överenskommelsen. Här finns inget startdatum för avveckling av den militära insatsen, och det finns inget stoppdatum för när den militära insatsen ska vara avvecklad. Här finns ingenting om ett byte av strategi från en militär till en civil strategi. Dessutom innebär de facto den överenskommelse som nu ligger på riksdagens bord, i och med att man förstärker den svenska militära insatsen med både en helikopterenhet och taktiska obemannade luftfarkoster, i realiteten en utökning och förstärkning av den svenska militära insatsen - något som Urban Ahlin bara för några månader sedan sade var fel. Frågan är, Urban Ahlin: Varför kommer du att i dag kl. 16 rösta emot den överenskommelse du för bara ett par månader sedan välkomnade och för en överenskommelse du för ett par månader sedan ansåg var fel?

Fru talman! Sedan vi presenterade den rödgröna överenskommelsen, som jag dessutom själv var med och förhandlade fram med Hans Linde, har det hänt en del. Vi har till exempel förlorat valet. Som jag tidigare sade är det så att det ligger på Sveriges riksdag, de 349 ledamöterna, att ta beslutet om de internationella insatserna. Vi socialdemokrater har då ett vägval att göra. Vi kan se till att det finns en splittrad riksdag när vi sänder ut våra svenska män och kvinnor i utlandstjänst och ge dem det halvdana stöd i ryggen det skulle innebära att den borgerliga regeringen med väldigt liten majoritet i Sveriges riksdag skulle ta ett beslut att sända soldater dit. Jag vill understryka detta: Det ligger inte i Socialdemokraternas intresse att vi har en ordning där vi i Sveriges riksdag med några fåtal mandats övervikt vid ett majoritetsbeslut sänder ut svenska soldater, utan vi ska se till att det alltid finns ett brett samförstånd i Sveriges riksdag när vi tar dessa beslut. Då betyder det att man får ge och ta på båda sidor. Vi har gett och tagit i de förhandlingar vi har haft med den borgerliga sidan, och den borgerliga regeringen har fått ge en hel del ifrån det som den borgerliga regeringen sade i valrörelsen. Vi kan läsa upp en hel del också av vad de sade i valrörelsen för att notera att det faktiskt har skett förflyttningar på båda håll. Det är så det går till i politiken för att vi ska nå fram med överenskommelser. Vi gör det för att vi vill ta ett ansvar för Sveriges anseende och för Afghanistans folk men också för att ge de män och kvinnor som deltar i insatsen i Afghanistan ett starkt stöd från Sveriges parlament.

Fru talman! Jag skulle vilja höra från Urban Ahlin vad det är man har tagit i denna överenskommelse. Om vi har utgångspunkt i den rödgröna överenskommelse som vi tre rödgröna partier gick till val på, vad är det man har fått? På vilka punkter är det den borgerliga alliansen har fått ge sig? Det tycker jag skulle vara intressant att få reda på. Jag har i alla fall svårt att se vad avtrycken från Socialdemokraterna och Miljöpartiet i denna överenskommelse egentligen är. Sedan är det uppenbarligen så - det är ingen hemlighet vare sig i eller utanför denna kammare - att jag och Urban Ahlin har lite olika syn på den militära insatsen i Afghanistan. Det är uppenbarligen också så att jag och Urban Ahlin har lite olika syn på vad det är att vara riksdagsledamot. Att vara riksdagsledamot innebär för mig att man vart fjärde år i val går ut till sina väljare, berättar vilken politik man vill arbeta för, söker ett mandat och får ett mandat. Samtliga av oss som sitter i denna kammare, samtliga riksdagsledamöter, har i valet sökt mandat för våra vallöften - det vi har sagt att vi ska arbeta för. Vi har också ett ansvar att vårda det mandat vi har fått från våra väljare att företräda den politik vi gick till val på. Jag vill påminna Urban Ahlin om vad han och Socialdemokraterna sade till svenska folket i valrörelsen och vilket mandat man sökte. Man sade: Vi välkomnar den rödgröna strategin för Afghanistan. Den ligger väl i linje med många andra länders planer och den internationella Kabulkonferensens slutsatser. Precis det mandat man sökte är man nu beredd att överge och rösta emot. Jag vill fråga Urban Ahlin: Vilket mandat känner Urban Ahlin att han och Socialdemokraterna har fått från sina väljare för att företräda och rösta för den överenskommelse som nu ligger på riksdagens bord?

Fru talman! Jag känner ett väldigt starkt stöd för det vi i dag röstar för och de nio punkter jag redan har redovisat. Vad vi socialdemokrater tycker om insatsen i Afghanistan är allmänt känt. Vi hade regeringsmakten när vi inledde arbetet med att finnas i Afghanistan, och vi har haft partikongressbeslut. Vad inriktningen för Socialdemokraterna är har alltså varenda väljare i det här landet känt till. Jag tänker inte ens bry mig om att citera vad du har sagt i valrörelsen, Hans Linde, och hur Vänsterpartiet har agerat för att ge en bild av att man är emot den militära insatsen i Afghanistan. Jag bara nöjer mig med att notera att du också, skulle jag tro, behöver ta ett samtal med Vänsterpartiets väljare. Faktum kvarstår nämligen: Ni har lagt fram en motion till Sveriges riksdag i dag där ni också sällar er till den stora gruppen av riksdagspartier som tycker att vi ska ha en fortsatt militär närvaro i Afghanistan. Du ska egentligen inte bara i höst, 2010, rösta för en förlängning, utan du ska göra det hösten 2011 också. Du ska göra det hösten 2012 med. Jag undrar hur många av Vänsterpartiets väljare som har uppfattat att Hans Linde står i Sveriges riksdag och tycker att vi ska ha militär närvaro ända fram till 2013. Jag välkomnar att det finns ett så starkt stöd i Sveriges riksdag för att vi fortsatt ska ha ett deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan.

Fru talman! I juli tidigare i år hölls den så viktiga Kabulkonferensen. Då beslutade världens ledare att man ska ha som ambition att lämna Afghanistan senast vid 2014 års utgång och överlämna säkerheten till de afghanska säkerhetsstyrkorna och presidenten Karzai. Vi i Miljöpartiet välkomnade detta beslut. Vi hade redan i maj på vår kongress sagt ungefär samma sak, nämligen att våra svenska trupper ska lämna Afghanistan under nästa mandatperiod. Det är alltså den som nu har börjat. De flesta har sedan länge insett att den väg som USA och Nato slagit in på inte leder till någon fred i Afghanistan. Syftet med operationen var att tillfångata Usama Bin Ladin och krossa al-Qaida med anledning av händelsen i New York 2001. Al-Qaida försvann från Afghanistan redan 2003, och debatten har sedan dess handlat om talibanerna. Om talibanernas syn på kvinnor och opiumhandel kan vi ha många åsikter. Frågan som aldrig ställs i debatten är dock vilken rätt man har att annektera ett helt land med motiveringen att vi ogillar talibanernas syn på kvinnor, demokrati etcetera. Och hur länge kan USA hävda att landet är hotat, vilket var skälet till att USA kunde få FN:s godkännande att invadera landet? Västvärldens och Afghanistans egentliga problem talas det väldigt lite om. Det är deras opiumhandel. FN uppskattar att det afghanska heroinet orsakade fler än 100 000 dödsfall i världen förra året. Det skulle bli närmare 1 miljon dödsfall på grund av heroinet under de år vi har varit i Afghanistan. Enligt rysk statistik dör 30 000-40 000 människor i Ryssland av det afghanska heroinet varje år. Varför pratas det så lite om dessa problem? Medan vi deltar i att stabilisera Afghanistan blommar vallmon, och knarkbaronerna blir rikare och rikare. Det ingår inte i vårt uppdrag, säger vi. Hur detta går ihop är egentligen obegripligt. Miljöpartiet har dock länge krävt en ny och långsiktig strategi för Afghanistan och hela regionen. När nu äntligen regeringen kommer med ett slutdatum och ett frö till strategi för när den svenska truppen ska lämna Afghanistan, om än med hjälp av Kabulkonferensen, är det självklart för Miljöpartiet att vara med och påverka utfallet. Detta är första gången riksdagen beslutar om ett slutdatum för den svenska truppen i Afghanistan sedan vi gick in i kriget 2001. Vägen dit har dock inte varit spikrak. Det är ingen hemlighet att både Socialdemokraterna och den samlade regeringen under de snart tio år vi har varit där inte vid ett enda tillfälle har talat i termer om att Sverige bör lämna Afghanistan. Dessa fem partier har fram till dags dato sagt att Sveriges engagemang i Afghanistan är långsiktigt. De har med detta menat att vi fortsättningsvis ska vara en del av ISAF:s och Natos stridande trupper i landet. Nu vänder vi blad och börjar i och med dagens beslut reträtten hem för våra stridande trupper. När vi efter valet fick möjligheten att vara med och påverka utfallet i förhandlingarna har Miljöpartiet gjort skillnad i de förhandlingar som har varit mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Utan Miljöpartiets medverkan i dessa förhandlingar hade vi inte nått så här långt. Vi har gjort skillnad. När vi nu för första gången sedan 2001 har ett slutår framför oss är det som sagt självklart för Miljöpartiet att vara med och påverka så att detta mål uppfylls. Under valrörelsen gick Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet till val på en politik där vi skulle ta hem våra trupper 2013 - ett år innan Kabulkonferensen. Men vi har förlorat valet, Lars Ohly och Hans Linde. Det finns inget stöd i kammaren för 2013. Skillnaden mellan det vi var överens om och det vi har kommit överens med regeringen om är inte himmelskt stor. Vi i Miljöpartiet är naturligtvis inte helt nöjda med den skivelse som ligger här på riksdagens bord. Hade vi fått bestämma själva hade texten varit mycket tydligare när det gäller till exempel slutdatum. Men det här är den möjlighet vi har att få slut på kriget i Afghanistan, och den chansen vill vi inte försitta. Vår ambition är att de stridande trupperna ska vara hemma 2014. Carl Bildt har själv gett uttryck för den viljan i ett Ekot -inslag för inte så länge sedan. Jag utgår från att han står fast vid det även i dag. I den rödgröna uppgörelsen om Afghanistan fanns också en hel del förbehåll, som att situationen på marken skulle vara avgörande om vi skulle lämna Afghanistan etcetera, precis som det finns i uppgörelsen nu. I den uppgörelse som vi har accepterat står det att vi ska överlämna säkerhetsansvaret i Sveriges och Finlands PRT till afghanerna och att detta kommer att inledas nästa år, 2011. Det står vidare att det är vår inriktning att under 2012 ska vi kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvaret. Det kan möjliggöra en minskning av just de stridande trupperna. I samband med detta bör under 2012 en övergång till civil ledning för de samlade insatserna i norra Afghanistan, inklusive biståndsinsatserna, ske. Vår bedömning är att Sverige inte ska ha några stridande trupper kvar i landet efter 2014 års utgång. Däremot kommer vi att vara kvar i Afghanistan under en överskådlig tid och hjälpa till med utbildning av polisen och militären samt bygga upp det civila samhället. Strategin måste fokuseras på civilt stöd för upprättande och förstärkning av institutioner och strukturer som är nödvändiga för att utveckla en rättsstat som vilar på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Obalansen mellan de militära och civila insatserna gäller inte bara Sverige utan i högsta grad hela det internationella engagemanget i Afghanistan. Det är inte rimligt att som USA har gjort lägga 90 procent på militära resurser och endast 10 procent på civila och humanitära insatser. För Sveriges del är förhållandet något bättre - 25 procent på civila och 75 procent på militära insatser. Men vi tycker och har tyckt hela tiden att det borde vara 50 procent på både och. Freden i Afghanistan kan inte vinnas genom krig. Långsiktig och hållbar säkerhet skapas främst genom att landet får hjälp med att bygga upp och utbilda sin egen armé, polis, åklagare och domare samt ett fungerande rättsväsen. Kvinnornas och flickornas mänskliga rättigheter måste respekteras. Rättslösheten och korruptionen urgröper samhället. Det är ytterst afghanerna själva som ska utveckla sitt land, men det internationella samfundet kan stödja denna utveckling avsevärt bättre än i dag. Vi ska inte diktera vad afghanerna ska göra och inte göra. Vi ska vara en del av uppbyggandet av landet genom humanitära insatser. I betänkandet från det sammansatta utskottet om insatsen i Afghanistan har utskottet tillstyrkt Miljöpartiets förslag om att ISAF:s styrkor ska vara åtskilda från OEF. Det är en mycket viktig markering eftersom rollerna är så olika. ISAF är i grunden en insats för fred och säkerhet i Afghanistan och baseras på FN-resolution 1386 som beslutades av FN:s säkerhetsråd den 20 december 2001. Operation Enduring Freedom, OEF, är en operation som startades efter attackerna mot USA den 11 september 2001 som en del i USA:s krig just mot terrorismen. Utskottet biträdde också förslaget att regeringen löpande under året ska hålla riksdagen informerad om hur det går i arbetet med implementeringen av uppgörelsens nio punkter, som Urban Ahlin nyss läste upp. Vi tolkar uppgörelsen mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet så att avvecklingen av kriget i Afghanistan har börjat och ska vara avslutad 2014. Därefter tar den humanitära insatsen och uppbyggandet av det civila samhället på allvar fart. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Jag måste säga att det var ett modigt anförande av Peter Rådberg. Det fungerar så i Sveriges riksdag att allt man säger förs till protokollet, och vem som helst kan gå in efter debatten och jämföra Peter Rådbergs anförande om vad propositionen och överenskommelsen innebär med vad som faktiskt står svart på vitt på papperet. Jag kan rekommendera dem som har lyssnat på Peter Rådbergs anförande att gå in och läsa den proposition som regeringen lagt fram och som Miljöpartiet ställer sig bakom. Man kan leta i propositionen och se om man hittar ett slutdatum eller om man hittar någonting om reträtt hem. Det blir intressant att senare höra till exempel utrikesminister Carl Bildt och hans version av proposition - om Carl Bildt också anser att det här innebär en reträtt hem och ett slutdatum. Faktum är att den överenskommelse som Miljöpartiet ställer sig bakom inte innehåller några av de fundament som vi hade i den rödgröna överenskommelsen. Här finns inte ett startdatum för när avvecklingen av den militära insatsen ska inledas. Det finns inget slutdatum för när den ska vara slutförd. Det finns ingenting om en växling från en militär till civil strategi. Även om man läser propositionen noggrant från pärm till pärm hittar man inte ett enda löfte om att en enda svensk soldat ska tas hem under den här mandatperioden. Hur kan man då kalla det för en reträtt hem? Nu har vi två alternativ på riksdagens bord: den sexpartiöverenskommelse som är presenterad i form av regeringens proposition och den rödgröna överenskommelse som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gick till val på. Det var en överenskommelse som inte var till hundra procent Miljöpartiets politik. Men det var inte heller hundra procent Vänsterpartiets politik. Men det var ett gemensamt löfte vi gav till väljarna, det var det mandat vi sökte. Vi som sitter som rödgröna riksdagsledamöter i denna kammare har fått ett mandat att fullfölja det löfte vi gav. Frågan är: När miljöpartisterna i dag kl. 16.00 ska välja mellan den rödgröna överenskommelsen och sexpartiöverenskommelsen, varför väljer man att rösta ned den rödgröna överenskommelsen och stödja regeringens proposition?

Fru talman! Jag kan börja med att upprepa det som Urban Ahlin sade: Vi förlorade valet. Vi rödgröna hade ett gemensamt förslag på att 2014 skulle vi ta hem våra trupper. Nu blev det inte så. Då är frågan hur vi ska göra. Miljöpartiet hade en kongress i maj där vi uttryckte vår ambition att ta hem våra trupper innan den här mandatperioden är slut. Vi tolkar den här uppgörelsens nio punkter så att 2014 ska de stridande trupperna vara hemma, och därefter ska vi börja - vi börjar naturligtvis redan nu - med det civila. Men 2014 ska de stridande trupperna vara hemma. Det är så vi tolkar det. Jag måste ställa en motfråga till Hans Linde. Nu finns det i alla fall för första gången sedan 2001 ett slutdatum. Nu börjar man prata om att man 2014 ska ta hem trupperna. Vad gör Vänsterpartiet då? Ja, då sätter sig Vänsterpartiet på läktaren och för en gammal politik som inte har någon möjlighet att få bifall i riksdagen. Miljöpartiet har gjort skillnad. Vi har varit med i förhandlingarna. Du vet själv att hade Miljöpartiet inte suttit med hade vi inte fått det resultat som vi har framför oss på bordet i dag. Så enkelt är det. Miljöpartiet ser fram emot 2014, och då ska de stridande trupperna tas hem.

Fru talman! Var befinner sig uppgiften om detta slutdatum? Jag har läst propositionen flera gånger från pärm till pärm, senast nu på morgonkvisten, och hittar inget slutdatum. Jag hittar inte ett enda löfte om att en enda svensk soldat ska tas hem under mandatperioden. Här kan man tvista: Vem har rätt, jag eller Peter Rådberg? Det ska bli intressant att höra om Carl Bildt gör samma tolkning av överenskommelsen som Peter Rådberg. Jag kan citera några andra personer som läst propositionen. Samma dag som propositionen publicerades debatterade jag med Pierre Lindgren, pansarskyttechef vid FS 19 i Afghanistan som har varit där under våren. När han ombads att kommentera överenskommelsen mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna och den borgerliga regeringen sade han så här: Detta är egentligen ingen större ändring mot hur det har varit tidigare. Detta är inget nytt. Robert Egnell vid Försvarshögskolan här i Stockholm sade som en kommentar till den här överenskommelsen att om det fanns ett stanna-alternativ och ett lämna-alternativ i valrörelsen är denna överenskommelse ett stanna-alternativ. Jag har väldigt svårt att se vad som är Miljöpartiets avtryck i det här. Det slutdatum som Peter Rådberg pratar om finns inte här. Jag har som sagt läst propositionen från pärm till pärm och kan rekommendera andra att göra detsamma och se om de kan hitta det. Sedan måste jag trots allt ställa en fråga till Peter Rådberg, som säger: Visst, vi gav ett löfte. Vi hade en rödgrön överenskommelse som vi sökte mandat för i valet, men vi förlorade valet. Det finns inte längre stöd för den politiken. Därför ska vi lämna det vallöftet. På vilka andra områden avser Miljöpartiet att resonera på samma sätt? Det är ju så på de flesta områden i Miljöpartiets politik att man inte fått majoritet i kammaren. Innebär det att Miljöpartiet ska överge sina vallöften också på alla andra områden?

Fru talman! Vi i De rödgröna, och det vet Hans Linde mycket väl, hade en text där det stod att det skulle avgöras på marken, vilken du biföll. I det dokumentet fanns en viss osäkerhet, och det finns det ju även här. Men för första gången kommer riksdagen att fatta ett beslut om att ambitionen är att lämna Afghanistan 2014. Det har aldrig hänt tidigare. Vad gör Vänsterpartiet då? Jo, då vill Vänsterpartiet inte vara med och förhandla med regeringen och Socialdemokraterna utan behåller en politik som vi vet på förhand inte kommer att vinna riksdagens bifall. Politik är, som du säkert vet, att få igenom så mycket som möjligt. Och i det här fallet, när vi pratar om att vi ska skicka svenska trupper ut i krig, är det oerhört viktigt för Miljöpartiet att vi är med och påverkar och försöker att få hem dem. Att vi skulle hoppa av och sätta oss tillsammans med er och Sverigedemokraterna är för oss otänkbart. Vi har gjort avtryck i förhandlingarna och har drivit processen framåt. Vi tolkar hela det här som att våra stridande trupper ska lämna Afghanistan 2014.

Fru talman! Afghanistan är sannolikt den största utmaning som FN och Nato stått inför i modern tid. För de snart femtiotalet länder som tillsammans verkar för fred och säkerhet där är misslyckande inget alternativ. Osäkerheten i regionen är i sanning ett globalt säkerhetsproblem. Ett misslyckande från världssamfundets sida vore ett mycket farligt prejudikat för framtiden. Misstag har sannerligen begåtts. Oförmågan att skilja en snabb militär seger från långsiktig säkerhet och stabilitet är ett i raden. Konflikten i Irak innebar att USA, och för den delen många andra länder, tappade kraft och tempo i Afghanistan. Också alltför sent kartlades sambandet mellan social och ekonomisk utveckling å ena sidan och säkerhet å den andra. Alldeles för lite möda har lagts ned för att åstadkomma en regional enighet kring de politiska lösningarna. Afghanistans stora och viktiga grannar Ryssland, Iran, Kina, Pakistan och Indien har alla intressen och inteckningar i den konflikt som nu pågår. I det sammanhanget innebär naturligtvis Richard Holbrookes plötsliga bortgång inte på något sätt att utsikterna till samsyn förbättras. Även de interna politiska lösningarna i landet torde kräva ytterligare överväganden. Afghanistan har aldrig haft en stark och välfungerande centralregering. Kanske skulle också ett långtgående regionalt självstyre i sig verka stabiliserande i detta etniskt och geografiskt splittrade land. Trots dessa svårigheter bör det understrykas att den internationella närvaron nu arbetar alltmer ändamålsenligt. Stanley Mc Crystal må vara borta, men hans strategi är det inte. Nu är det större fokus på utveckling och bistånd. Antalet civila som drabbas av den internationella insatsen har minskat väsentligt. Allt fler operationer genomförs under ledning av afghanerna själva. Fru talman! Vad beträffar det svenska bidraget vill jag understryka ett par saker. Folkpartiet välkomnar att det svensk-finska ansvarsområdet inom kort ska få en civil ledning. Det markerar en ökad tonvikt på de civila insatserna. Det underlättar samverkan med företrädarna för den afghanska regeringen. Och det kommer sannolikt också att underlätta rekryteringen av våra civila befattningar i insatsen, något som har varit problematiskt under rätt många år. Och, fru talman, ju förr denna övergång från militär till civil ledning sker är det, enligt min mening, desto bättre. Vi gläds även åt att utskottet betonar vikten av samordning här hemma till stöd för insatsen. Vår grundlag betonar myndigheters självständighet. Men i en riskfylld, krävande och sammansatt operation som den i Afghanistan är möjligheterna till ett tydligt och samordnat stöd här hemma avgörande. Fru talman! Folkpartiet har varit aktivt de senaste åren för båda dessa två nu nämnda förändringar. Vi har också försökt att med kraft driva att alla de verktyg som våra svenska män och kvinnor i Afghanistan behöver också ska komma på plats. Ett exempel på sådana viktiga verktyg är de helikoptrar för medicinsk evakuering av sårade soldater men också av afghaner som kommer till skada nu, av allt att döma, ser ut att finnas på plats den 1 april 2011. Det har varit en väldigt lång process att få dessa helikoptrar till Afghanistan. Och ibland, fru talman, undrar jag om det hade varit möjligt, om det ens hade kunnat ske, förutan att riksdagen och det sammansatta utskottet tydligt framhållit detta behov och därmed verkat pådrivande på våra militära myndigheter. Det här året betonar det sammansatta utskottet så kallade TUAV. Utskottet erhöll besked vid föredragningar av Försvarsmakten i utskottet under beredningen av betänkandet om att vi under 2011 kommer att ha en taktisk obemannad luftfarkost. Det är otroligt viktiga redskap för att just få underrättelse och minska risken för den svenska truppen. Nu när detta återfinns som en tydlig ambition i det sammansatta utskottets betänkande ser jag framför mig, fru talman, att det kommer att gå som det har gjort med helikoptrarna, att TUAV:erna kommer förr eller senare på plats. Avslutningsvis vill jag instämma med alla dem som riktar erkännande till den trupp som finns i Afghanistan och som beklagar de soldater som stupat, lemlästats eller allvarligt skadats. De som sätter sin egen säkerhet på spel för andra är sannerligen värda både respekt och erkännande. Och jag vill gärna instämma i det som Urban Ahlin säger: Det är inte bara respekt och erkännande utan också stolthet som vi känner över dem som fortsätter att tjänstgöra för freden i Afghanistan. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Det här är en unik debatt på flera sätt. Det är, vad jag vet, första gången som det finns en överenskommelse om Afghanistan mellan Folkpartiet, som väl är det mest Natovänliga partiet i denna kammare, och Miljöpartiet, som är det mest pacifistiska parti vi har i denna riksdag. Jag kan då inte låta bli att ställa frågor till Allan Widman om hur han tolkar den överenskommelse som finns mellan sex partier. Innebär överenskommelsen och det beslut som vi ska fatta senare i dag ett slutdatum? Innebär det att vi inleder reträtten hem? Innebär sexpartiöverenskommelsen att Sverige lämnar Afghanistan under mandatperioden? Gör Allan Widman där samma tolkningar som Peter Rådberg gjorde här tidigare från talarstolen? Jag begärde egentligen replik av ett annat skäl. Precis som Allan Widman sade i talarstolen är de svenska soldaterna på inget sätt i en isolerad bubbla skild från resten av världen. Vi är ett land bland drygt 50 som finns på plats i Afghanistan. Våra svenska soldater utgör en dryg halv procent av den totala internationella insatsen. Vi har sett hur den internationella insatsen och soldater från andra länder under de gångna åren har begått många, omfattande och grova brott mot de mänskliga rättigheterna i Afghanistan. Man har bombat civila byar, bröllopsfester och begravningar. Som jag sade i mitt anförande vet vi att 69 civila oskyldiga afghaner dog till följd av ISAF:s bombattacker under första halvåret 2010. Men när jag tittar i betänkandet och i regeringens proposition hittar jag inte en stavelse av kritik mot de övergrepp som har begåtts av andra länders trupper i Afghanistan. Varför är ni så tysta när det kommer till amerikanska soldaters övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Afghanistan?

Fru talman! Jag är inte så säker på att jag ska involvera mig i den debatt som finns mellan de olika oppositionspartierna. För mig är det dock tydligt att man varken i den överenskommelse jag har uppfattat att De rödgröna ingick före valet eller i den överenskommelse som förhoppningsvis ligger till grund för en bred majoritet i kammaren frikopplar en tidtabell från läget på marken. Jag noterade särskilt att den rödgröna överenskommelsen innehöll detta och såg i det en möjlighet till en bredare samsyn, som sedermera också har förverkligats. Mitt svar, Hans Linde, är att jag tycker att det är mycket bra att ingen är beredd att rista en tidtabell i sten utan att ta någon som helst hänsyn till hur det ser ut i Afghanistan och till det afghanska folkets möjlighet att självt hantera sin säkerhet. Utskottet tar i sitt betänkande upp de civila dödsoffren. Det har vi gjort varje år. Jag noterar dock att Hans Linde inte ens är beredd att nämna det faktum att antalet dödsoffer förorsakade av ISAF-styrkan enligt FN:s mening har minskat betydligt det senaste året. Det vore bra om Hans Linde någon gång kunde ge en lite mer balanserad bild av situationen. Samtidigt tror jag att alla här och alla politiker i de länder som finns i Afghanistan är överens om att varje civilt dödsoffer som förekommer är en förlust för insatsens möjlighet att lyckas och beklagas av alla. En stor skillnad är dock att medan den internationella truppnärvaron ibland men i allt mindre utsträckning förorsakar dödsfall gör talibanerna detta med vett och vilja.

Fru talman! Jag förstår att Allan Widman inte vill gå till attack mot Miljöpartiet när man har gjort denna överenskommelse tillsammans. Men det är väl ändå rimligt, Allan Widman, att Folkpartiet ger besked. Hur ser man på den överenskommelse som ligger på riksdagens bord? Innebär överenskommelsen ett slutdatum, ja eller nej? Innebär överenskommelsen en reträtt hem under mandatperioden, ja eller nej? Det är rimligt att vi riksdagsledamöter och framför allt de som följer debatten utanför kammaren får besked. Vad innebär egentligen det förslag som ligger på riksdagens bord och som Allan Widman kommer att rösta ja till senare i dag? Allan Widman säger att alla beklagar de civila dödsoffren. Tyvärr ser jag inte detta beklagande eller något avståndstagande från de övergrepp som har begåtts i vare sig propositionen eller betänkandet. Jag medger att vi kan se att antalet civila dödsoffer i ISAF:s luftattacker minskade under första halvåret 2010, och det är självklart välkommet. Samtidigt är det så att varje civil afghan som dödas av de utländska trupperna används av talibanrörelsen för att demonisera de utländska soldaterna, för att öka stödet bland befolkningen och för att rekrytera nya medlemmar till de egna leden. Det är en av förklaringarna till varför talibanrörelsen varje år de senaste nio åren när vi har haft ISAF på plats i Afghanistan lyckats växa sig starkare. Det är ett faktum. När ISAF skickades till Afghanistan i slutet av 2001 var talibanrörelsen i det närmaste utraderad. Nu ser vi hur talibanrörelsen åter etablerar sig i provins efter provins och återinför sitt styre. Varför sker det? En av huvudförklaringarna är de övergrepp som de utländska soldaterna gjort. Det innebär att de utländska soldaterna agerar direkt kontraproduktivt i Afghanistan. Låt mig ge ett konkret exempel. Så sent som i oktober rekommenderade man i USA krigsrätt för tolv amerikanska soldater. De hade skjutit obeväpnade civila, fotograferat sig med dödsoffren och samlat ihop kroppsdelar från dödade civila afghaner för att ta hem till USA som souvenirer. Den typen av agerande undergräver självklart hela det internationella samfundets verksamhet i Afghanistan oavsett om det handlar om bistånd eller militär insats. Det borde vara på sin plats att man tar avstånd från denna typ av övergrepp.

Fru talman! Jag tar avstånd här och nu från varje form av övergrepp och varje form av brott mot de regler som gäller för insatsen. Samtidigt kan jag inte undgå att förvånas över det faktum att Hans Linde hela tiden återkommer till den internationella truppnärvarons effekter på civilbefolkningen men egentligen aldrig med ett ord nämner det avsiktliga våld som talibaner och andra motståndsgrupperingar riktar mot den afghanska befolkningen. Jag tycker att det är sorgligt. Visserligen nämnde Hans Linde detta helt kort i sitt inledningsanförande, men när han kommer till sin retorik handlar det alltid om vad USA och övriga femtiotalet länder har gjort. Jag är inte säker på att jag kan bli mer tydlig när det gäller att besvara frågan om det är ett slutdatum eller inte. Jag har sagt att det är ansvarsfullt att man inte frikopplar tidtabeller från situationen på marken. Jag noterar att den rödgröna uppgörelsen också innehöll sådana formuleringar. Fru talman! Oavsett om det gäller oss svenskar eller andra tror jag inte att någon vill stanna en dag längre i Afghanistan än vad som är nödvändigt. Alla vill komma hem så fort som möjligt. Men om vi lämnar Afghanistan utan att ha rett upp den situation som råder i landet och utan att de säkerhetsstrukturer som vi försöker bygga upp finns på plats sviker vi verkligen det afghanska folket. Det är min uppriktiga tro att om vi skulle följa den tidtabell som Vänsterpartiet vill och bortse från läget och åka hem på vissa utsatta datum kommer det att leda till ett nytt inbördeskrig i Afghanistan och till hundratusentals nya dödsoffer. Jag vill inte medverka till något sådant, fru talman.

Fru talman! Sveriges säkerhet i dag och i framtiden bygger på gemenskap och samverkan. Världen i dag ser annorlunda ut än i går. Insikten om att det är ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att världens fattigaste människor och världens fattigaste länder får stöd för utveckling måste finnas. Det gäller även insikten om att det är av svenskt säkerhetspolitiskt intresse att vi bidrar till att bygga en hållbar värld socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Insikten om att detta kräver många olika instrument för att lyckas är också nödvändig. Tillsammans måste vi lyckas, även om det tar tid. Insikten måste också finnas om att det krävs respekt för folkrätten, fru talman, och att det är mänskligt att fela. Fel begås, oavsett om vi talar om bistånd eller militära insatser - så också i Afghanistan. Fru talman! Jag hade tidigare i år möjlighet att besöka Kabul. Jag mötte där kolleger från olika partier som berättade om situationen och om hur man fått en bättre möjlighet när det gäller skolor, vård, vägar och elektricitet över landet. De sade: Det är viktigt att ni är kvar. Det är viktigt att ni från Sveriges sida deltar i dessa insatser. Ni har varit länge i Afghanistan, har ett långsiktigt engagemang och är ett litet land. Tack för att ni är här och låt oss hoppas att ni fortsätter! Det handlar om att bygga säkerhet så att människor i Afghanistan vågar ta ansvar för sin utveckling. Att bygga säkerhet är nämligen förutsättningen för utveckling i Afghanistan, precis som i andra delar av världen. Det handlar om möjligheterna för flickor och kvinnor att våga gå ut, våga gå till skolan, våga gå på marknaden och våga leva sitt liv. Det handlar om att bygga säkerhet för ekonomisk utveckling. I Afghanistan, som är ett av världens fattigaste länder, är det i grunden bristen på säkerhet som gör att man inte kan bygga landet rikt - ett land som egentligen har stora rikedomar och stora möjligheter. Därför är det viktigt att vi deltar för att bygga säkerhet i samverkan med andra både militärt och civilt. Det har stärkts under senare år inte minst genom förstärkta insatser när det gäller bistånd från många länder, även från Sverige. Precis som Allan Widman är vi från Centerpartiet glada för att vi nu kan få en civil ledning i vårt PRT. Det är en del i att bygga samverkan och säkerhet på ett nytt sätt. Det är också ett sätt svara upp mot löften från Kabulkonferensen. Vi ska ta ansvar och inte överge det afghanska folket, vilket skett så många gånger tidigare. Vi ska ge de afghanska säkerhetsstyrkorna förutsättningar att ta ledningen och genomföra operationer i alla provinser i slutet av 2014. Jag och Centerpartiet är glada över att vi i denna kammare har kunnat nå en bred överenskommelse om att Sverige inte ska svika löften till den afghanska regeringen från London- och Kabulkonferenserna. Att i detta läge göra som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna föreslår och börja dra tillbaka trupper för att lämna 2013 - ett år före den tidpunkt man enats om för de afghanska styrkorna att börja ta ledningen - är att svika löften till det afghanska folket. Det är att svika de kvinnor och flickor i Afghanistan som börjat våga hoppas att de afghanska säkerhetsstyrkorna ska kunna ta ansvar och byggas upp. Vi är överens om att det är mycket svårt, men det är den väg vi måste gå. När jag besökte ett av de OMLT-team som fanns i vårt PRT sade man: Kommer ni svenskar att göra som de andra om ni är med oss ute? Kommer ni att ställa er vid sidan om och titta på eller kommer ni att delta? Svaret från de svenska trupperna förvånade: Det är självklart att vi ska delta. Det är självklart att vi ska följa med och stötta. Det var en viktig signal om att våga vara närvarande, satsa och fullfölja uppbyggnaden av afghanska säkerhetsstyrkor. Det fanns också de som sade: Ni i väst har klockor, vi har tid. När jag läser tankar om att Sverige ska ha lämnat och trupperna vara hemma hösten 2013 är det nästan så att jag kan höra klockorna slå. Då förstår man innebörden av budskapet: Ni i väst har klockor, vi har tid - man kan vänta ut. Den rädsla jag mötte hos afghaner var rädslan för att vi inte ska vara där, rädslan för att talibanerna ska komma tillbaka, rädslan för att inbördeskriget ska vara ett faktum och man inte vågar kliva ut och ta ansvar eller vågar bygga eftersom allt kan vara borta i morgon. Därför är det viktigt att vi svarar när världen kallar. Den afghanska regeringen bjuder in. Säkerhetsrådet har givit mandatet. Jag och Karin Enström hade möjlighet att höra debatten om Afghanistan i generalförsamlingen i höstas. Det fanns en bred samsyn till och med när den afghanska regeringens representant var tydlig med att man önskade Natos närvaro mycket länge. Man såg behovet av stöd. Fru talman! Det är inte ett lätt beslut att sända ut kvinnor och män till något land, inte heller till Afghanistan. Det är därför viktigt att vi har en bred enighet här i kammaren. Jag kan inte nog understryka betydelsen av det ansvar som jag tycker att både Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar i det förslag som ligger på riksdagens bord för beslut i eftermiddag. Det är viktigt för de kvinnor och män som sänds ut. Det är viktigt för den afghanska regeringen, men det är också viktigt för andra länder som gör samma sak för att stötta utvecklingen för människorna i Afghanistan. Även jag beklagar djupt de tragiska dödsfall som drabbat våra soldater och afghaner i vår tjänst. Det är genom våra samlade insatser vi bidrar till att bygga säkerhet för utveckling i Afghanistan och även här hemma i Sverige. Vi har ett långsiktigt och starkt engagemang för Afghanistan. Vi ska verka med olika insatser för att möjliggöra en bättre framtid för det afghanska folket. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Det här är ett av de viktigaste beslut vi har att fatta här i kammaren under den här mandatperioden när det gäller utrikespolitik. Därför är det viktigt att olika åsikter blir företrädda och att argument ställs mot varandra. Kerstin Lundgren tog till storsläggan i sitt anförande. Hon sade att det är ett svek om man vill göra som Vänsterpartiet. Det är ett svek att säga: Låt oss byta strategi. Det är ett svek att säga: Låt oss satsa på biståndet. Det är ett svek att säga: Låt oss inleda en successiv avveckling av den svenska militära insatsen med start första halvåret 2011 och avslutning första halvåret 2013. Efter nio år, då vi har följt Centerpartiets strategi i Afghanistan, kan vi konstatera att strategin har misslyckats. Det kanske är dags för Kerstin Lundgren och Centerpartiet att ta ansvar för den utveckling som vi ser på marken i Afghanistan. Det är trots allt konsekvenserna av det misslyckandet som Centerpartiet har stött i omröstning efter omröstning i denna kammare. Våldet har eskalerat. Som jag sade i mitt anförande ökade antalet dödade civila afghanska barn med 55 procent under första halvåret 2010. Hur kan man säga: Låt oss fortsätta som förut. De senaste valen har varit demokratiska bakslag. Vi har inte sett den demokratisering av Afghanistan som vi hade önskat. Trots det säger Centerpartiet: Låt oss fortsätta som om ingenting hänt. Även när det gäller kvinnors rättigheter ser vi stora bakslag. Har Kerstin Lundgren sett den rapport som Human Rights Watch presenterade för drygt ett år sedan där man visade att i Afghanistan har kvinnors rättigheter försämrats på centrala punkter under de senaste åren? I Afghanistan dör mer än 20 000 kvinnor varje år i samband med graviditet. De kvinnorna hoppas ingenting. De har inga drömmar om framtiden. De är offer för omvärldens svek. Hur kan man då säga: Låt oss fortsätta på den fastslagna kursen med en misslyckad strategi?

Fru talman! Hans Linde och jag samtalar ofta om utvecklingsfrågor. Nog är det väl så att utveckling tar tid? Därför betonar vi från Centerpartiet ofta vikten av att också i svåra miljöer våga vara närvarande med bistånd och göra det långsiktigt och tro att det är möjligt. Man ska veta att Rom inte byggdes på en dag. Det gäller också Kabul. Jag tycker att Hans Lindes resonemang är märkligt. Han och Vänsterpartiet väljer att tillsammans med Sverigedemokraterna säga att ett av de instrument vi kan använda för att skapa säkerhet och utveckling ska ha upphört 2013. Detta är i strid med vad man har kommit överens om i Kabul senast i somras. Varför ska man svika möjligheterna för den afghanska regeringen att bygga egna trupper? Skulle det leda till en bättre utveckling för flickorna och kvinnorna i Afghanistan? Jag tvivlar på det. Skulle ett tillbakadragande av svenska trupper till 2013 leda till att val i Afghanistan kommer att gå bättre till? Det är snarare så att vi i detta val och i presidentvalet har sett kvinnor ställa upp, kvinnor som inte har vågat det tidigare. Fru talman! Det förvånar mig att Hans Linde inte ser det. Han har så bråttom att göra sig av med ett av de instrument som skapar förutsättningar för utveckling, nämligen säkerhet.

Fru talman! På en punkt får jag ge Kerstin Lundgren rätt, nämligen att utveckling tar tid. Det är därför som vi från Vänsterpartiets sida tydligt och klart har sagt att vi vill att Sverige ska vara kvar i Afghanistan för att stödja det afghanska folkets arbete för frihet, för rättvisa, för demokrati och mot fattigdom under mycket lång tid framöver men att vi ska göra det med utvecklingsinsatser. Kerstin Lundgren säger att jag har bråttom. Men det är inte jag eller Vänsterpartiet som har bråttom. Det är det afghanska folket som har bråttom därför att man inte ser skillnad på marken och därför att man inte ser att deras vardag förändras. Fortfarande, efter nio år med Centerpartiets militära strategi i Afghanistan, ser vi att våldet eskalerar och att allt fler kvinnor och barn dödas för varje år. Det finns inte ens en positiv utveckling där. Utvecklingen går åt fel håll. Vi ser efter nio år med den militära insatsen att Afghanistan fortfarande toppar den globala statistiken när det gäller andelen kvinnor som inte kan läsa och skriva. Man toppar tillsammans med Sierra Leone statistiken när det gäller mödradödlighet. 20 000 kvinnor dör varje år i Afghanistan i samband med graviditet. Men efter nio år med dessa fundamentala misslyckanden säger Kerstin Lundgren: Låt oss fortsätta med den militära strategin. Jag har verkligen svårt att förstå det. Kerstin Lundgren sade tidigare i sitt anförande att det var ett svek att vilja byta strategi. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. Det verkliga sveket mot det afghanska folket är att blunda för misslyckandet på marken och att inte vilja ta intryck av att vi inte har lyckats med våra insatser. Det verkliga sveket är att inte vilja byta strategi för Afghanistans folk.

Fru talman! Jag vet inte om Hans Linde har läst och hört diskussionerna om förändrade strategier. Nog är det väl så att det har hänt en hel del under senare år när det gäller utvecklingen i Afghanistan. Strategin för vår närvaro har lagts om. Det är därför som det är fler trupper i Afghanistan nu. Det är därför som biståndet har ökat. Det är därför som man bygger en bättre samverkan. Det är därför som vi får en civil ledning för vår verksamhet i vårt PRT. Det har hänt mycket, men uppenbarligen inte det som Hans Linde vill se. Det innebär inte att det inte finns betydande problem och betydande svårigheter. Men den viktigaste delen handlar om att det fortfarande inte är säkerhet i landet. Om någon blöder måste man vara beredd att åtgärda detta och inte rekommendera allmän motion som insats. Fru talman! När den afghanska säkerheten blöder måste vi vara där för att hjälpa till och stötta och utveckla Afghanistans egen säkerhetskapacitet. När jag var i Kabul och i Mazar hörde jag att det fanns en utveckling som åtminstone gav en del hopp även om den inte var helt rätlinjig. Att i detta läge säga att vi ska lämna det instrument som kan ge landet säkerhet och tro att det ska leda till att det afghanska folket vågar bygga ett bättre land tycker jag är naivt.

Fru talman! Jag vill inleda mitt anförande med att tala om varför vi faktiskt är i Afghanistan. Det var efter talibanregimens fall i slutet av 2001 som ISAF inledde sina insatser i landet. Det var och är på ett mandat från FN:s säkerhetsråd men också på en direkt inbjudan av den afghanska regeringen i Kabul. Det är således en folkrättsligt legitim insats som vi svenskar tillsammans med 48 andra länder deltar i. Men det är faktiskt inte bara det rent folkrättsliga stödet som insatsen grundar sig på, utan det finns också stöd för insatsen bland det afghanska folket. Det visar bland annat en undersökning som Asia Foundation har gjort. Enligt denna undersökning välkomnar sju av tio afghaner de utländska styrkorna och vill att de fortsatt ska finnas kvar i landet. Det visar den legitimitet som vår militära insats faktiskt har i Afghanistan. Ibland kan man få uppfattningen att det som vi i Sverige sysslar med i Afghanistan är av bara militär natur, att det är bara pansarbilar, helikoptrar och tungt beväpnade soldater som är Sveriges bidrag till att lösa landets problem. Det är förstås helt nödvändigt, men det är inte allt. Cirka en halv miljard kronor satsas 2010 på långsiktigt biståndsarbete. Det är pengar som går till FN:s kvinnofond som sysslar med att förbättra afghanska kvinnors rättigheter genom att bekämpa könsrelaterat våld och skapa ekonomiska möjligheter för kvinnor. Det är pengar som går till FN:s barnfond som hjälper afghanska barn att få en utbildning, något som är oerhört viktigt i ett land där färre än en tredjedel av befolkningen kan läsa och skriva. Det är pengar som går till projekt som Hand in Hand och Afghanaid som sysslar med småföretagande och stöd till den afghanska landsbygdens olika näringar. För att förhindra att kriminalitet och extremism växer sig starkare är det helt avgörande att det finns lagliga sätt att försörja sig på. Alla dessa biståndsinsatser talar sitt tydliga språk: Sverige befinner sig inte bara militärt i Afghanistan utan också civilt. Dessa två förutsättningar går hand i hand. Ingen hjälporganisation vill i dag vara i Afghanistan om det inte finns utländska soldater på plats. Hur ser då situationen ut i Afghanistan? Det är mycket tydligt att landet står inför stora utmaningar. En av de absolut största utmaningarna är korruptionen. Den är mycket utspridd och förekommer i dag på alla nivåer i det afghanska samhället. Bekämpningen av denna och en förbättrad säkerhet i landet är kanske de två mest avgörande punkterna för att den afghanska ekonomin långsiktigt ska kunna utvecklas. Fru talman! Under 2010 har säkerhetsläget försämrats. Vi har upplevt flera tragiska fall där svenska soldater har fått sätta livet till i en situation där allt fler talibangrupperingar har genomfört koordinerade eldöverfall, attacker med sprängladdningar och självmordsattacker. Säkerheten för våra soldater är förstås av allra största vikt. Den är förstås också intimt sammankopplad med soldaternas utrustning. För våra förband som är insatta i Afghanistan är det viktigt med underrättelseförmåga med exempelvis obemannade spaningsflygplan, splitterskyddade fordon och helikopter som kommer i april. Som jag ser det är det oroande att den taktiska spaningsförmågan ännu inte finns på plats för våra trupper. Det är en oro som också försvarsministern verkar dela. Även Försvarsmakten har vid ett flertal tillfällen sagt att förmågan är efterfrågad. Jag är glad över att man i det betänkande som vi i dag diskuterar betonar behovet av att de taktiska obemannade luftfarkosterna, så kallade TUAV, kommer på plats i Afghanistan till våra trupper. Bakgrunden är att den svensk-finska styrkan i Afghanistan under 2009 fått utstå mer än 45 attacker, något som ytterligare eskalerat under detta år. En obemannad spaningsfarkost gör det möjligt att upptäcka hot innan våra trupper går in i ett område. Från hög höjd kan både planerade eldöverfall och utläggning av vägbomber upptäckas med hjälp av avancerade sensorer. I senaste numret av Ny Teknik finns det ett helt uppslag om att det i Afghanistan redan insatta stridstekniska obemannade systemet Falken räddar svenska soldaters liv. I artikeln säger ställföreträdande chefen att antalet incidenter ökat från 45 incidenter under 2009 till i år så mycket som 100-150 incidenter, av vilka 70-80 incidenter var direkta stridskontakter. Det är också en påminnelse om den verklighet som våra soldater just nu befinner sig i. Förutom att det här stridstekniska systemet lovordas understryker soldaterna återigen betydelsen av att ett taktiskt system snarast kommer på plats för att komplettera Falkens förmåga att spana på nära håll vid en direkt händelse med just ett taktiskt system som kan spana förebyggande på stora avstånd. Fru talman! På många sätt är det således en svår situation i dagens Afghanistan rent humanitärt med extrem fattigdom och med brist på mänskliga rättigheter på många ställen. Men samtidigt finns det ljuspunkter som vi inte får glömma. Antalet civila dödsoffer orsakade av afghanska och internationella styrkor har enligt FN minskat betydligt i förhållande till samma period förra året. Till viss del kan detta förklaras med den nya militära strategi som i oktober förra året godkändes av ISAF-länderna och som syftar till att förbättra skyddet för civilbefolkningen, till att skydda den från regeringsfientliga gruppers attacker, och samtidigt påskynda utbildningen av de afghanska säkerhetsstyrkorna. En annan positiv utveckling är att allt fler flickor nu får tillgång till utbildning, vilket förut bara en mycket liten andel fick. Hela sex miljoner barn i Afghanistan går nu i skola, vilket kan jämföras med bara 800 000 barn år 2001. Fru talman! Som kristdemokrat välkomnar jag den överenskommelse som i höstas slöts mellan alliansregeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Överenskommelsen innebär att Sverige ska bidra till att förverkliga den afghanska presidentens mål: att de afghanska säkerhetsstyrkorna i slutet av 2014 ska kunna leda och genomföra operationer i alla provinser. För Sveriges del innebär det att ett successivt överlämnande av säkerhetsansvaret kommer att inledas under nästa år. Fru talman! Helgens händelse då en man mitt i julhandeln i Stockholm sprängde sig själv har även kommit att påverka frågan om vårt engagemang i Afghanistan. Eftersom attentatsmannen gjorde kopplingen till att vi deltar i Afghanistan har också röster höjts för att vi nu ska dra oss tillbaka, för annars kan vi räkna med fler dåd. Jag menar att det här är en mycket farlig utveckling. Att vi ska låta vårt engagemang för Afghanistans folk vara avhängigt av terrorns inträde i Sverige vore att ge terroristerna rätt. Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet.

Fru talman! Sverige är inte i Afghanistan för att vinna ett krig. Vi är i Afghanistan för att hjälpa till och bygga en fred, och det är vi därför att Förenta nationernas säkerhetsråd enhälligt har fattat beslut om den insatsen och vädjat till FN:s medlemsstater om att medverka i den. Anledningen till att FN:s säkerhetsråd har fattat detta beslut vet vi också. Afghanistan var ett fäste för terrorism, ett fäste för droghandel och ett fäste för förtryck som höll på att utvecklas och som även de facto utvecklades till ett hot inte bara mot regionen utan också mot världen i övrigt. För FN:s säkerhetsråd blev det nödvändigt att fatta beslutet, och det var självklart för Sverige att vara med. Redan från början var vi med i insatser i Afghanistan, inte bara i insatsen sedan 2002 utan faktiskt också i insatser långt tidigare. Den sovjetiska invasionen juldagarna 1979 var i många avseenden början på den cykel av ondska, förtryck och förstörelse som Afghanistan kastades in i. Sverige tillhörde de länder där solidaritet mobiliserades för att hjälpa Afghanistans folk humanitärt både omedelbart och i ett långsiktigt mödosamt freds- och statsbyggande som kunde gå in i en ny inte okomplicerad men trots allt bättre fas i och med talibanregeringens fall och de internationella insatserna sedan 2002. Det vi i dag tar ställning till är bara en liten del av vår politik när det gäller Afghanistan - den militära delen, vårt militära bidrag till de internationella ISAF-insatserna under nästa år. Det är en liten men viktig del därför att de militära insatsernas uppgift i situationer som dessa är att skydda den politiska, ekonomiska och civila process som är avgörande för framgång. Utan det skyddet är inte den politiska, ekonomiska och civila utvecklingen möjlig. Då kollapsar stats- och fredsbyggandet. Det är stats- och fredsbyggandet som är avgörande, men det måste skyddas av de militära insatserna - de förutsätter varandra. Sedan i somras har vi Kabulkonferensen, en ny, bredare och enligt min mening bättre inriktning av de samlade internationella insatserna. Det var inte någonting som föddes i Kabul en dag i juli, utan det var resultatet av ett rätt mödosamt och långsiktigt arbete där bland annat Sverige spelat en icke oväsentlig roll. Under vårt ordförandeskap i Europeiska unionen och under andra delen av förra året tog vi initiativ till, lade fram och fick beslut om en handlingsplan för Afghanistan som siktar just på detta bredare stats- och fredsbyggande. I Cannes sammankallades Londonkonferensen i januari där vi började förankra detta breda internationellt, och det fördes fram till Kabulkonferensen i juli med den bredare och bättre ansatsen för den samlade internationella politiken. Vår insats nu är en del av vad vi ska försöka göra för att hjälpa det internationella samfundet i detta. I det ingår vår ambition att stödja den afghanske presidentens ambition att till utgången av år 2014 ha gjort överförandet från stridande till stödjande insatser när det gäller just säkerhetsinsatserna. Den omorienteringen inleder vi nu. Afghanistan är ett av världens fattigaste och mest förstörda länder. Det finns inga vägar, om nu någon skulle tro det, att snabbt, på bara några år, göra detta till ett Sverige vid Hindukush. Samtidigt som vi ser de stora problemen och ser utmaningarna vore det självfallet ansvarslöst av Sverige att vända det internationella samfundet ryggen när det internationella samfundet när det gäller stats- och fredsbyggande står inför en uppgift som är svårare än väldigt många av de andra motsvarande insatser som det internationella samfundet har gjort och som Sverige - nota bene - nästan alltid har ställt upp i. Låt oss se på traditionen och också se perspektiven. Nästa år är det ett halvt sekel sedan Dag Hammarskjöld förlorade sitt liv i den tragiska flygolyckan i Ndola nere i Kongo. Hammarskjöld var där i den djupt kontroversiella militära insats som gjordes från FN:s sida för att rädda ett Kongo som strax efter sin självständighet fullständigt höll på att slitas sönder och samman. Sverige skickade dit soldater, och vi skickade dit stridsflygplan. Det var strider, och det var civila offer i mycket stor omfattning. Många svenskar förlorade livet. Men vi kände en stolthet då över det som skedde, och vi känner fortfarande en stolthet över det som de då gjorde. Det löste inte alla Kongos problem. Problemen har inte heller lösts av de miljarder efter miljarder av bistånd som har kommit till Kongo sedan dess. Men det räddade Kongo och Afrika från någonting som kunde ha blivit ännu mycket värre om man hade tillåtit att allting hade slitits sönder och samman då i början av 1960-talet. Sverige fick ett anseende som nation - som en nation som inte heller väjer undan för det som är svårt i det internationella samarbetet. Det kan vi känna stolthet över även i dag. Vår strategi i Afghanistan är både enkel och väldigt svår. Den är att hjälpa landet att stå på egna ben. Det är väldigt enkelt sagt, och det är väldigt svårt gjort. Kerstin Lundgren berättade om sina kontakter med afghanska parlamentariker. Många av oss kan göra detta. Vi kan berätta om de svårigheter som de kämpar med i detta fattiga, förstörda land för att försöka bygga någonting i riktning mot den modell, den vision och den dröm som de har om ett bättre samhälle. Vi vet alla att det tar tid, och det kräver tålamod. Det finns en enkel och snabb väg att misslyckas; det ska vi vara medvetna om. Den enkla och snabba vägen till misslyckande är att vi drar oss tillbaka helt och hållet från Afghanistan. Vi drar tillbaka alla säkerhetsinsatser, och det innebär att de andra insatserna dras tillbaka också. Vi vet vad som kommer att inträffa: Inbördeskriget är alldeles säkert. Det regionala kriget är mycket sannolikt. Miljoner människor kommer att tvingas på flykt. Tusentals och åter tusentals människor kommer att förlora livet om vi väljer denna väg. Detta är den enkla vägen till misslyckande. Mot den står den svåra vägen till att lyckas. Jag är inte den som på något sätt underskattar de svårigheter, de utmaningar och de risker som vi står inför i denna stats- och fredsbyggande insats i Afghanistan. Det finns inga garantier för att vi kommer att lyckas med någonting. Men att det inte finns några garantier får aldrig vara någon ursäkt för att inte ens försöka. Vi har försökt tidigare i Afrika och lyckats ibland och kanske lyckats mindre bra ibland. Vi har försökt, och lyckats något bättre, i Balkan utan att säga att det var vare sig snabbt, enkelt eller självklart. Vi försöker i dag i Afghanistan, och jag tror att vi som nation är inriktade på att i morgon ställa upp om det internationella samfundet frågar oss också när det gäller andra krävande insatser i andra delar av världen. Det är ansvarslöst att vända världen ryggen när världen försöker lösa problem även om dessa problem är väldigt stora. Vi tar som sagt i dag ställning bara till en begränsad del av vårt samlade engagemang för Afghanistan. Men det är en viktig del av det samlade engagemanget. Låt mig bara till slut uttrycka min och regeringens tillfredsställelse med att vi i dag har ett mycket brett stöd för denna insats. Det är ett brett stöd inte bara - det vill jag gärna säga - av sex partier som står bakom utskottets utlåtande grundat på regeringens förslag som är grundat på sexpartiöverenskommelsen. Låt mig också säga att trots herr Lindes retorik är även Vänsterpartiet och även Sverigedemokraterna står bakom svenska soldater, män och kvinnor som vi ska känna stolthet över, i Afghanistan under de kommande åren - under 2011, under 2012 och under betydande delar av 2013. Sedan har vi delade meningar om 2014. Den striden kommer vi säkert att fortsätta. Men jag känner en tillfredsställelse över att vi i alla fall är eniga om att inte nu vända Afghanistan ryggen och vända världen ryggen och vända en stolt tradition som är svensk ryggen. Det vill vi inte, och det gör vi inte. (Applåder)

Fru talman! Jag hade egentligen begärt replik för att jag skulle vilja fråga utrikesministern om den proposition som det ska beslutas om senare i dag och om den innebär en reträtt hem och ett slutdatum. Men jag har redan fått svar från talarstolen. Utrikesministerns anförande kan inte tolkas på något annat sätt än ett fortsatt svenskt deltagande i kriget i Afghanistan under betydande tid framöver. Jag skulle därför i stället vilja använda replikskiftet till att ge beröm till Carl Bildt och den proposition som ligger på riksdagens bord på två punkter. För det första vill jag berömma Carl Bildt för att man nu äntligen talar klarspråk om den svenska insatsen. Man säger att det som svenska soldater gör i Afghanistan i dag är att vara stridande. Sverige befinner sig de facto i krig. För det andra vill jag berömma regeringen för att den mycket väl i propositionen beskriver bakslagen i Afghanistan - resultatet av nio års närvaro av ISAF i landet. Man beskriver i regeringens proposition hur 90 procent av världens opium fortfarande produceras i Afghanistan. Man beskriver mycket väl hur säkerhetssituationen har försämrats under 2010 även i de fyra provinser där de svenska soldaterna finns. Man beskriver mycket väl från regeringens sida hur den humanitära situationen i Afghanistan har försämrats under det första halvåret 2010 och att de mest utsatta är kvinnor och barn. Man beskriver från regeringens sida vidare att antalet internflyktingar har ökat med 100 000 de senaste åren. Jag måste säga att jag tycker att regeringen mycket väl beskriver det fatala misslyckandet på marken i Afghanistan. Men det man helt klart blir förvånad över är när man kommer till slutet av propositionen och hittar slutsatserna. Slutsatsen är: Låt oss fortsätta som om ingenting har hänt. Låt oss fortsätta på den inslagna vägen! Jag vet att det finns de som har liknat Carl Bildt vid en medelstor hund. Jag tycker att Carl Bildt mer framstår som den ståndaktige tennsoldaten i dessa frågor. Frågan till Carl Bildt är: Varför tar inte regeringen intryck av dessa misslyckanden på marken, som man uppenbarligen själv ser i sin egen regeringsproposition?

Fru talman! Vi har ett historiskt tålamod. Vi vet att det tar tid. Vi ser betydande framsteg i Afghanistan när det gäller ekonomisk utveckling, rättigheterna för kvinnor, utbildning och mycket annat. Vi är ännu inte där. Detta är varken Sverige, Schweiz eller Norge. Det är ett av världens fattigaste och mest förstörda länder. Låt mig sedan fråga vad Hans Linde egentligen menar. Hans retorik låter som att vi ska dra oss tillbaka per omgående. Men vad han föreslår är att svenska soldater i nästan 1 000 dagar till ska finnas i Afghanistan. Det är Vänsterpartiets politik. Och inte nog med det - om man tittar i hans reservation finns en formulering om givet det vi vet i dag. Där finns den lilla brasklappen eller Lindelappen i detta, som talar om nästan 1 000 dagar till givet det vi vet i dag. Därmed finns en öppning för att det kanske blir mer lite längre fram. Han låter på ett sätt, men han kommer att rösta på ett annat sätt. Jag är lite mer för Hans Lindes röstning än jag är för den röst som jag faktiskt hör av honom.

Fru talman! Jag får återigen tacka utrikesministern för att han så väl också denna gång beskriver att Vänsterpartiet i denna kammare i dag står bakom det vallöfte vi gav till svenska folket. Vi står fortfarande bakom den överenskommelse vi presenterade och sökte mandat för tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vi har hållit vårt löfte till svenska folket, och det har Carl Bildt uppenbarligen uppfattat nu. Det tror jag också att väljarna utanför den här kammaren har uppfattat. Jag vill samtidigt också kommentera något som Carl Bildt pratade om tidigare här. Vi ska komma ihåg att före den 11 september 2001, när talibanerna styrde i Afghanistan, var det ett parti i Sveriges riksdag som uppmärksammade talibanernas grova och omfattande förtryck i Afghanistan. Det var inte Moderata samlingspartiet. Det var för den delen inget av de borgerliga partierna, utan det var Vänsterpartiet. Det var det parti som stod i denna talarstol och kritiserade talibanernas förtryck när de styrde. Jag vill understryka igen, liksom jag gjorde i mitt anförande, att vi är envetna motståndare till att talibanerna tar tillbaka makten i Afghanistan. Men frågan är: Hur ska vi förhindra det? Carl Bildts strategi har nu testats i nio år. Vi ser resultatet. Frågan är inte längre när talibanerna kommer tillbaka. Talibanerna är de facto tillbaka. I provins efter provins ser vi att med Carl Bildts strategi har talibanerna kunnat återetablera sig och flytta fram sina positioner. De utser skugguvernörer och inför sina gamla domstolar. Förtrycket av kvinnor och barn är åter på plats. Det är väl uppenbart att den militära strategin att bekämpa talibanerna i grunden har misslyckats. Det är huvudskälet till att vi behöver byta strategi. Min strategi för att förhindra att talibanerna kommer till makten är att vi i Sverige börjar ställa oss frågan: Varför blir unga afghanska män talibaner? Jag tror inte att det finns någon talibangen hos afghanska män som gör att de föds till talibaner. Jag tror att man blir det av en anledning. Man saknar framtidshopp. Man saknar möjlighet att få utbildning. Man saknar möjlighet att få ett arbete och bilda familj. I det läget väljer den borgerliga regeringen att lägga 1,9 miljarder kronor på den militära insatsen samtidigt som vi vet att en svensk soldat i Afghanistan motsvarar kostnaden för att ge 1 400 afghanska barn utbildning i ett år. Den avvägningen och det vägvalet är obegripligt.

Fru talman! Mot bakgrund av de sista meningarna i det som Hans Linde sade måste man ställa sig frågan: Varför ska då Vänsterpartiet har kvar dessa dyra soldater i landet i nästan 1 000 dagar till och med en brasklapp även för framtiden? Det ni föreslår är icke ett omedelbart tillbakadragande - gratulerar till denna något senkomna insats! - utan det är svenska soldater hela 2011, det är svenska soldater hela 2012 och svenska soldater en bra bit av 2013 givet det vi vet i dag, som det står i Vänsterpartiets reservation. Det är brasklappen för framtiden. Det handlar om nästan 1 000 dagar till av den strategi som Hans Linde så ivrigt fördömer. Man talar om rödgrön splittring. Här är det rödröd splittring mitt genom Hans Linde själv.

Fru talman! Jag vill börja med att instämma i det Urban Ahlin sade i sitt införande. Det gör jag för att spara lite tid. Jag skulle också vilja berätta om den resa som jag hade möjlighet att göra det här året. Jag har också varit i Afghanistan. Jag var inte där på egna villkor. Jag var tvungen att vara där på Försvarsmaktens villkor och hade alltså möjlighet att följa dem i det de gjorde. Men jag hade också möjlighet att titta på den civila sidan. Våra soldater som finns där nere har ingen möjlighet att gå utanför campen i civila kläder, men det hade jag. Jag hade möjlighet att titta på skolor. När jag stod i den här talarstolen för ett år sedan och pratade om Afghanistan sade jag att det var en tredjedel av flickorna som hade möjlighet att gå i skolan. Det jag fick se i år var något helt annorlunda. När jag kom till skoldirektionen i Mazar-e Sharif visade det sig att ett av deras områden hade drygt 60 000 elever. Jag ville självfallet se hur siffrorna såg ut. De hade också en uppdelning på flickor och pojkar. Den visade att av dessa var 33 000 pojkar och 28 000 flickor i deras i område, det vill säga nästan hälften. Det har blivit en förändring här, och det är vi som har varit med och gjort den förändringen möjlig. Vi har alltså gjort en stor skillnad genom att finnas där i vårt område. Problemet var snarare att få kvinnliga lärare. På landsbygden utanför Mazar-e Sharif är bekymret att få fram kvinnliga lärare som kan undervisa flickorna. Det fanns ett sug i Afghanistan. Det fanns ett sug hos alla dem jag träffade efter utbildning. Det gällde både de familjer som hade pojkar och de familjer som hade flickor. I dag vill alla gifta sig med någon som har utbildning. Ingen vill gifta sig med en analfabet. Därför var det så nödvändigt för varenda familj att sätta sina barn i skolan. Här har det kommit till någonting nytt, och det måste vi fortsätta att stödja. Jag såg också en stor del av sjukvården runt Mazar-e Sharif. Sakta men säkert går det framåt där också. Ett bekymmer var att medicineringen kanske inte alltid överensstämde med den sjukdom man hade eftersom man inte hade rätt kompetens. Visst ska vi ställa upp med mer bistånd. Visst ska vi ställa upp med mer utbildning i dessa delar också. Det är viktigt att vi har kvinnor med i Afghanistan. Det har vi hört många gånger från den här talarstolen. När kvinnor finns med som soldater kommer även de kvinnor som finns i byarna fram och pratar, men när vi skickar ut våra manliga trupper försvinner tjejerna. De har ingen möjlighet att prata med varandra. Därför måste det finnas tjejer med. Jag vill rikta mig till regeringen med en undran. Varför kan man inte se till att det också finns rätt utrustning för alla våra tjejer. När jag fick åka till Sheberghan, som är liten by, träffade jag våra svenska kvinnliga soldater. Det visade sig att det fortfarande fattades underkläder till dem. Det betyder att om man sätter eld på en svensk kvinnlig soldat kommer underkläderna att brinna fast på kroppen. Det kommer inte att hända en man, för männen har andra underkläder. Nu är det dags att vi gör någonting i den här frågan. Ska vi ha tjejer där får vi faktiskt också se till att de har rätt utrustning. Det gäller också mindre män som har alldeles för stora västar. De borde också få stöd. Jag tycker att man ska ha tillräckligt bra utrustning. Man ska ha det allra bästa när man står där. När man står nere på marken och sanden blåser kommer den in i öronen, i håret och i ögonen. Man får fullt med sand i munnen och har svårt att prata. Då behöver man den allra bästa utrustningen för att klara av att utföra det uppdrag som man är satt att utföra där nere. Jag hade också möjlighet att fundera väldigt mycket över hur man leder truppen där nere. Jag träffade förstås våra svenska soldater men också de finska och de amerikanska. General Petreus idé om empowerment, som vi kanske kan översätta med egenmakt till varje soldat, är oerhört viktig. Vi är alltså där för att hjälpa det afghanska folket att ta över makten i sitt eget land. De OMLT som vi har, det vill säga de svenska soldater som ensamma följer med ut i fält och lever tillsammans med de afghanska soldaterna, gör ett oerhört bra jobb. De delar alltså all sin tid, kultur och kompetens med den afghanska armén för den ska bli säker i sitt utövande. De är ensamma där ute. All heder åt dem! Utökningen innebär att vi säger att vi ska ha 855 soldater som kan komma till Afghanistan och hjälpa till i vårt område. Det betyder att om det skulle hända någonting, om det skulle vara något alldeles extraordinärt, ska vi ha 855 soldater på plats. Men vi ska ha våra 500 soldater på plats hela tiden. Jag är mycket förvånad över att vi tidigare har tillåtit att 20 procent åker hem ibland på ledighet och inte ersätts. Vi har haft fyra femtedels styrka där nere, och de ska fortfarande utföra samma arbetsuppgifter. Det är självklart att de som finns där nere ska kunna vara full styrka och göra det som de är satta att göra. Jag stöder verkligen att det ska vara 500 soldater på plats. Låt mig också säga någonting om helikopterenheten. Jag såg hur USA byggde upp sin enorma hangar för att ta emot de 38 helikoptrar som man ska ha. Våra två kommer att ingå där. Varje helikopter kommer att lyfta för hela ISAF-styrkan och inte bara för svenska soldater. Våra helikoptrar kommer, tillsammans med de andra helikoptrarna, att rädda många liv. Det är jag helt förvissad om. Jag kan också berätta att jag såg en UAV. Vi har faktiskt en UAV där nere, den har dock inte tillräcklig kapacitet. Vi välkomnar självfallet också nästa som kommer. Den kommer att kunna flyga lite längre och vara lite kraftigare. Den ska flyga med rätt kompetens. Den är obemannad, men det måste vara rätt kompetens som leder den så att vi gör rätt saker. Jag har hittills inte hört någon prata om OEF, men det finns alltså en annan styrka som har ett helt annat uppdrag. Nu ser jag att Peter Rådberg har pratat om den. Vi ska inte sammanblandas med den. ISAF har ett alldeles speciellt uppdrag och ska fortsätta med det. De här två insatserna ska hållas isär. Med de här orden vill jag också tacka våra soldater som finns där nere och dem som har varit där nere. Jag vill också tacka de familjer som ställer upp och låter sina kära åka dit ned och hjälpa oss att bygga fred. Det är jättebra att vi får göra det här. Jag hoppas också att ni som finns där nere just nu får en god jul och ett gott nytt år innan det är dags för byte igen. (Applåder) I detta anförande instämde Urban Ahlin, Clas-Göran Carlsson, Roza Güclü Hedin och Anna-Lena Sörenson (alla S).

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Hans Linde för erkännandet att Miljöpartiet är riksdagens mest pacifistiska parti, som han sade tidigare. En annan sak Hans Linde sade var att Vänsterns solidaritet är med det afghanska folket. Det gäller även Miljöpartiets solidaritet i den här frågan. Vi väljer dock en annan strategi för att visa den solidariteten. Vi tror på en annan väg, men vår solidaritet är med det afghanska folket. Herr talman! Sverige har varit i Afghanistan i många år. I synnerhet har vi varit där genom Svenska Afghanistankommittén. De påbörjade sin verksamhet 1980, som en protest mot den sovjetiska invasionen. Efter 30 år befinner sig landet fortfarande i krig, även om fienden varierat under åren. Afghanistan är ett krigstrött land, ett land där en stor del av befolkningen aldrig upplevt fred, ett land som kommer att behöva mycket hjälp under många år framöver. Svenska Afghanistankommittén gör ett fantastiskt arbete, och de har kunnat arbeta också under talibanernas tid vid makten. De driver omkring 400 skolor, hälso- och sjukvård, rehabilitering, landsbygdsutveckling etcetera. Genom biståndspengar från bland annat Sverige gör de och andra hjälporganisationer grundarbetet för att återupprätta fred och stabilitet i landet. Sverige är och har alltid varit bra på att nå ut med civila insatser, och vårt biståndsarbete är väl känt i världen, också i Afghanistan. Att Sverige åtminstone tidigare kallade sig neutralt har naturligtvis bidragit till att vi haft lättare att vara verksamma i länder där andra haft svårt att verka. Herr talman! Jag tror att vi alla är överens om att det inte går att bomba fram fred i Afghanistan. Vi är också överens om att det inte är acceptabelt att så många civila dödas av utländska trupper. Ju fler civila som dör, desto mer ökar motståndet mot både våra och andra utländska trupper bland dem som drabbas. Även om de svenska trupperna inte är inblandade dras alla över en kam. Det har tagit lång tid för Nato att förstå det enkla sambandet, men det är välkommet att tongångarna nu börjar låta annorlunda och att det alltmer talas om civila insatser och afghanskt ägarskap. Självklart måste, efter så många år av krig, säkerhetsarbete, fredsinsatser och fattigdomsbekämpning gå hand i hand för att bygga upp Afghanistan igen. Sverige tog för ganska många år sedan ett beslut att i FN-regi sända en mindre trupp till landet. Därefter har uppdraget och antalet soldater utökats och förändrats och lyder nu under Natobefäl. Det är en klar och successiv förändring från det första beslutet. Även om jag personligen anser att det varit bättre om Sverige då, när det första beslutet togs, hade prioriterat mer av civila insatser framför militära - jag satt inte i riksdagen då och kunde alltså inte rösta - är situationen nu den att vi befinner oss i Afghanistan med en relativt stor trupp, och vi har ett ansvar som vi inte kan frånhända oss från en dag till en annan. Vi kan inte på ett trovärdigt och ansvarsfullt sätt dra oss tillbaka utan att samtidigt fasa in andra insatser som kan bidra till stabilitet i vårt ansvarsområde i Afghanistan. De rödgröna hade en överenskommelse att vi vid ett maktskifte skulle sätta ett slutdatum för tillbakadragande av svensk trupp 2013 om omständigheterna på marken tillät det. Det blev inget maktskifte, och vi är nu i en annan situation. Den överenskommelse som regeringen har slutit med Socialdemokraterna och Miljöpartiet innebär att ambitionen är att stridande trupp ska lämna Afghanistan senast 2014 och att vårt långsiktiga engagemang i landet ska övergå i civila insatser. Skillnaden mellan de båda förslagen är i realiteten alltså inte särskilt stor, vilket också utrikesministern tog upp i sitt replikskifte med Hans Linde. Det viktiga med dagens beslut är, oavsett om det skulle vara 2013 eller 2014, att vi tar ett första steg i ett ansvarsfullt tillbakadragande av den svenska truppen i Afghanistan, ett tillbakadragande som inte lämnar civilbefolkningen i området i sticket utan i stället syftar till att bygga upp deras kapacitet för att de ska klara sin egen säkerhet i framtiden. För att det inte bara ska bli vackra ord på ett papper måste arbetet för att förverkliga tillbakadragandet påbörjas snart, så att det inte blir som med folkomröstningen om kärnkraften, som ju skulle vara avvecklad 2010; nu har vi inte många dagar på oss för att förverkliga det beslutet. Så illa ska det förhoppningsvis inte gå i det här fallet, men som en extra livlina har utskottet därför begärt att regeringen återkommer till riksdagen med information om hur arbetet fortlöper. En ny strategi för hur övergången från militära till civila insatser ska ske måste utarbetas, och där behöver man också förtydliga vad begreppet "stödjande säkerhetsinsatser" kommer att omfatta eftersom det visat sig att tolkningarna är lite olika. Viktigt är att vi enligt överenskommelsen med regeringen får ökade biståndsinsatser och en civil ledning för den svenska insatsen från 2012. I dag fattar vi beslut om 2011 års Afghanistantrupp. Frågan återkommer nästa år inför beslut om trupp 2012, och jag hoppas att vi då har en ny Afghanistanstrategi, en klar och tydlig sådan, för hur övergången från militära till civila insatser ska gå till. Herr talman! Några i Miljöpartiet kommer inte att rösta för utskottets förslag. Jag har stor förståelse och respekt för det. Personligen kommer jag att rösta för förslaget eftersom jag är beredd att ge överenskommelsen en chans. Jag vill tro att regeringen tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att göra vad man kan för att det inte ska stanna vid en ambition om tillbakadragande senast 2014. Men för att det ska bli möjligt krävs, som jag sade tidigare, att arbetet påbörjas i god tid. I detta anförande instämde Peter Eriksson och Peter Rådberg (båda MP).

Herr talman! Jag hade tänkt hålla ett längre anförande om vikten av att byta strategi, men Hans Linde har på ett utmärkt sätt företrätt den uppfattningen och argumenterat för den ståndpunkten. Jag tänkte därför i stället ta upp en del av de felaktigheter som nämnts i debatten och som fördunklar det beslut som riksdagen ska fatta. Afghanistan är ett land som våldtagits av britter, ryssar, amerikaner och inte minst talibaner. Jag kanske ska påminna om att det bara var ett parti som före den 11 september 2001 lyfte fram kvinnors situation i Afghanistan och vikten av att Sverige var mer aktivt för att bekämpa talibanregimen. Det var Vänsterpartiet. Den motionen från riksmötet 1999 finns i riksdagens databas. Inget annat parti hade över huvud taget lyft fram kvinnors situation i Afghanistan före den 11 september 2001. Nu påstås det att det krig som pågår utkämpas för kvinnornas skull. Det är naturligtvis inte sant. Det är maktpolitiska, geopolitiska, avväganden som gjort att USA finner det nödvändigt att bedriva det krig som pågår där. När beslutet om den svenska insatsen först fattades satt jag i det sammansatta utrikes- och försvarsutskott som förberedde beslutet i riksdagen och lade fram betänkandet i kammaren. Vi var då mycket tydliga med att vi måste få garantier för att vi inte genom den svenska militära insatsen sammanblandades med det krig som USA redan då bedrev i landet. Vi fick också sådana garantier. Det sades att FN-insatsen på intet sätt var instruktions- eller befälsmässigt underställd det amerikanska centralkommandot och därmed inte på något sätt skulle sammanblandas med USA:s pågående krig i landet. Det är inte giltigt längre, och det vet alla. Det är ett krig som pågår, och FN-insatsen är en del av det kriget. Därmed är den svenska insatsen också en del av ett krig. Sverige är i krig. Många av förespråkarna för detta krig har också varit tillräckligt tydliga med det från talarstolen, alltså att Sverige är i krig. Det går inte att bortse från, och det är bra att det sägs tydligt. Då kan man fråga sig om detta krig har lyckats. Nej, det har misslyckats. Det visar all utveckling "på marken", som det med ett militärt uttryck brukar kallas. Om vi ser på antalet civila dödsoffer, om vi ser på kvinnors situation, om vi ser på utvecklingen för fredliga institutioner, för civilt demokratibyggande, kan ingen påstå att kriget har varit lyckat. Och det är det heller ingen som gör. Som Hans Linde sade skriver regeringen mycket tydligt i sin proposition att mycket går åt fel håll. De ljustecken som finns är ganska få. Det är en beskrivning av ett misslyckande. Slutsatsen från Miljöpartiet, Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna blir att vi ska fortsätta med det. Detta misslyckande har ännu inte nått vägs ände. Vi måste fortsätta att misslyckas ett tag till. Den militära strategin ska fortsätta. Det här är inget byte av strategi. Det är i princip alla bedömare överens om. Det är bara Försvarshögskolan och militära bedömare som säger så. Det säger i princip alla som har läst propositionen och som vet vad det innebär. Före valet fanns det två tydliga alternativ. Vi rödgröna hade ett byte av strategi. Vi sade: Avveckla kriget, det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan ska avslutas. Vi hade ett tidigt startdatum för det i början av 2011. Vi hade ett slutdatum för den svenska militära närvaron det första halvåret 2013. Detta förhandlades fram mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i ganska hårda diskussioner. Det blev också ett bra resultat. Det var visserligen en kompromiss. Vänsterpartiet anser att vi helst ska avbryta den militära insatsen tidigare. Men det var en kompromiss som var hedervärd och som också innebar att vi fick ett rödgrönt alternativ som stod mot det borgerliga alternativet. När vi presenterade det sade vi också att den borgerliga politiken riskerade att leda till att isolera Sverige och gå emot Kabulkonferensens mål om att fasa ut de internationella militära styrkorna till 2014. Så uttryckte vi oss i en gemensam debattartikel på DN:s debattsida. Nu har två av de tre rödgröna partierna beslutat att ansluta sig till just den strategin. Det finns ingenting i regeringens proposition, utskottsbetänkandet eller det beslut som riksdagen ska fatta som ändrar strategin. Allt det som den rödgröna överenskommelsen innehöll saknar detta betänkande. Man kan fråga sig varför man lämnar en politik som var ett tydligt alternativ till den förda misslyckade krigsstrategin. Det argument som har framförts är: Vi förlorade valet. Det är förvisso sant. Jag tänker inte ifrågasätta sanningshalten i argumentet. Men det är lika sant på varje politiskt område. Min uppmaning till Miljöpartiet och Socialdemokraterna är väl närmast att ni då ska ompröva er politik på alla områden och överta den borgerliga politiken på alla områden, eftersom ni har förlorat valet. Min slutsats är inte den. Min slutsats är att fortsätta att argumentera för den politik som flera miljoner väljare stödde i valet, även om vi misslyckades med att vinna majoritet. Det handlar om att vara dem som står för den opposition som är nödvändig i en demokrati och våga stå för samma politik därför att vi anser att kriget och den militära strategin är felaktig. Vi anser att vi behöver en gemensam politik för att bryta Sveriges deltagande i detta misslyckade krig. Peter Rådberg sade att det i överenskommelsen står att läget på marken avgör. Så står det inte. Peter Rådberg var inte med i diskussionerna och har kanske inte läst överenskommelsen. Det står precis det som Carl Bildt sade. Givet det vi vet i dag kommer strategin som vi föreslår att kunna fullföljas. Det har vi tagit med i vår reservation som Hans Linde står för i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet. Så stod det i den rödgröna överenskommelsen. Vi har valt att i alla delar stå fast vid den rödgröna överenskommelsen. Det står ingenting om läget på marken. Det står: Givet det vi vet i dag kommer detta att fullföljas. Det finns såvitt jag vet ingenting som har ändrats. Det finns ingen som har påstått att situationen i Afghanistan har ändrats sedan den 27 augusti på ett sådant sätt att vi nu måste ändra strategi från den rödgröna sidan. Det är helt enkelt en önskan att få vara med i närheten av regeringen, att få omfamnas av Carl Bildt. Det är ingenting som jag eftersträvar särskilt mycket. Carl Bildt gör en poäng av att vi står fast vid den rödgröna överenskommelsen och säger: Till och med ni vill vara kvar i 1 000 dagar till, ni vill vara kvar till första halvåret 2013. Det vill Vänsterpartiet egentligen inte. Men vi gick till val en gemensam politik tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som de två partierna nu har lämnat. Den politiken försvarar vi. Det var en bra och hedervärd överenskommelse som innebar att Sverige inte längre ska delta i bekrigandet av ett av världens fattigaste länder. Vi ska inte delta i en misslyckad militär strategi som föder mer tragedier, mer orättvisor och försvårar en civil fredlig utveckling för det afghanska folket. Jag yrkar bifall till reservation nr 2.

Herr talman! Jag är inte alldeles säker på att jag är välkommen i den här fajten. Jag tänkte tala lite om vad som händer i Afghanistan snarare än vad som händer på delar av den svenska inrikespolitiska planhalvan. Jag har några synpunkter. Vi har inte byggt ett Sverige vid Hindukush, men vi har medverkat till vad som i många avseenden är ett bättre Afghanistan. Låt mig bara ge några siffror ur en verklighet som förvisso är mångfasetterad. Antalet flickor i skolan har vuxit från praktiskt taget inga år 2001 till närmare två och en halv miljon år 2010. Före 2001 gick färre än en miljon barn i skolan sammantaget, och som jag nämnde ytterst få flickor. I dag har vi nästan sju miljoner barn inskrivna i någon typ av skola varav nästan 40 procent är flickor. Någon typ av skola betyder oerhört mycket i ett land som detta. Titta vi på hälsovård fanns det år 2001 praktiskt taget ingenting. Nu har vi en situation där omkring 85 procent av den afghanska befolkningen har tillgång till någon typ av grundläggande hälsovård. Det är ett faktum att vi under dessa år har kunnat skydda en utveckling. Det är vad vi gör på den militära sidan. Vi skyddar en utveckling som har gjort det möjligt för barnen att börja gå i någon typ av skola och få någon typ av hälsovård i ett av världens fattigaste och mest förstörda länder. Det är inte dåligt. Det ska vi känna stolthet över, och vi ska fortsätta att stödja det. Det är också anledningen till att det afghanska folket i opinionsundersökningar känner ökad tillförsikt inför framtiden. Därför är det bra att också Lars Ohly kommer att rösta för nästan 1 000 dagar till.

Herr talman! Vänsterpartiet tillsammans med några miljöpartister och förhoppningsvis fler kommer att rösta för ett slut på den svenska militära insatsen. Vi kommer att rösta för att det krig som Sverige deltar i för Sveriges vidkommande avbryts. Vad kommer vi att göra i stället? Vi kommer inte att lämna Afghanistan åt dess öde. Precis som Hans Linde har påpekat i debatten kommer vårt engagemang att vara mycket långsiktigt och starkt. Det engagemanget handlar om att bygga civila institutioner. Det handlar om diplomati, politik, bistånd och bygget av infrastruktur. Carl Bildt säger: Vi når vissa framgångar. Låt mig påpeka det enkla faktum att kostnaden för en svensk soldat i Afghanistan i ett år motsvarar kostnaden för 1 400 barn i skolan. Om Carl Bildt nu berömmer den svenska insatsen och FN-insatsen för att fler får gå i skola kan man undra: Hur många fler skulle inte kunna få den möjligheten ifall vi använde pengarna till bistånd och utveckling i stället för till krig? Förra året dödades 359 civila afghaner av amerikanska bombanfall. Även det innebär naturligtvis att fanatismen och extremismen växer sig stark. Det gäller inte bara krigets misslyckande i form av att vi inte ser möjligheter till en fredlig demokratisk utveckling. Ett av krigets misslyckanden är att fanatismen växer sig starkare. Vi gör analysen att detta följer av det misslyckade kriget. Vi gör analysen att detta krig måste avbrytas för att den fredliga demokratiska utvecklingen ska kunna ta vid. En stor och stark satsning mot utveckling och diplomati i stället för det misslyckade kriget är en väsentligt bättre väg att gå, Carl Bildt.

Herr talman! Slutsatsen att fanatismen växer sig starkare är fel. Fanatismen finns. Den finns inte bara i Afghanistan, men den är stark i Afghanistan. Det är ingen tvekan om det. Men den är svagare i dag än vad den har varit tidigare. Det finns ett ökat stöd för en fungerande demokratisk civil afghansk stat. Men det kräver att man också med militära insatser håller tillbaka dem som försöker att spränga dessa ansträngningar i luften helt och hållet. Det är vad vi försöker gör att skapa utrymme för biståndsinsatser och annat. Sedan talar Lars Ohly att han vill satsa mer på diplomati. Jag är utrikesminister, så lite vet jag väl om detta. Jag skickar icke svenska diplomater dit utan starkt skydd. Det vore oansvarigt. Jag kan dess värre även informera om att det kostar rätt mycket pengar. Jag tar heller inte ansvar för att skicka svenska soldater dit utan starkt skydd, och det kostar rätt mycket pengar. Ska vi vara där med svenska insatser, och det ska vi, och ska vi ta ansvar för deras skydd så kostar det pengar. Sedan kan vi också satsa väldigt mycket på bistånd, och det gör vi med betydande effektivitet och har gjort under lång tid. Det är därför många barn i dag kan börja i skolan. Det är därför många barn i dag kan få en grundläggande hälsovård och leva längre och lite bättre trots allt elände deras land har drabbats av. Detta ska vi inte vända ryggen.

Herr talman! Dess värre talar nog utrikesministern mot bättre vetande när han säger sig känna till att fanatismen minskar i styrka. Jag vore glad om det var så. Men jag skulle vilja påstå att talibanerna knappast har varit så starka som just nu på åtminstone de senaste nio åren, och det beror, som jag ser det, bland annat på kriget. Förra året dödades 2 412 civila afghaner på grund av kriget. Då brukar krigsförespråkarna säga att det var ju talibanerna själva som stod för den större delen av detta. Det är säkert sant, men det är också ett bevis på just det jag sade: Fanatismen och extremismen växer till i spåren av den misslyckade militära strategin. Det är en strategi som vi vill bryta med. Vi är alldeles för ensamma om det, men det är bara här i riksdagen som vi är ensamma om det. Ute i samhället växer krigsmotståndet. Där växer motståndet mot en felaktig strategi som leder till att fler får sätta livet till i stället för att vi satsar på civil utveckling och bistånd. Biståndet som finns i Afghanistan i dag välkomnar inte några fler soldater. Det finns visserligen olika uppfattningar inom biståndsorganisationerna, men det finns mycket starka förespråkare, inom både Svenska Afghanistankommittén, Läkare utan gränser och andra biståndsorganisationer, som tydligt markerar: Vi vill inte sammanblandas med detta krig, för det försvårar våra möjligheter att bygga fred och demokrati. Jag tror att de har rätt. Jag tror att den militära strategin har nått vägs ände. Därför finns det i dag ett alternativ, precis som det fanns före valet, till regeringens krigspolitik. Det är ett alternativ som säger: Påbörja ett tillbakadragande så snart det är möjligt. Ersätt den militära insatsen med en civil strategi som kraftigt ökar biståndet och de civila insatserna. Avsluta det svenska militära engagemanget i Afghanistan. Det är en antikrigspolitik. Det är en fredspolitik som Vänsterpartiet står för.

Herr talman! Det har varit en ganska lång debatt. För Miljöpartiets del har Peter Rådberg och Bodil Ceballos talat och gjort det väl. Jag vill därför bara komplettera något, ungefär som Lars Ohly var uppe och sade nyligen. Om man lyssnar på denna debatt som vi har i dag tycker jag att det känns som att ett stort steg ändå har tagits mot hur det har varit tidigare. Vi har under ganska många år haft en konflikt i Sveriges riksdag kring frågan om kriget i Afghanistan, om de svenska insatserna i Afghanistan, vad läget innebär, vilka följder det här kommer att få, hur man ska komma ur den här situationen och hur man ska lösa problemen i Afghanistan. Vi hade också en diskussion i valrörelsen i den här frågan. Då stod det mellan en rödgrön överenskommelse och regeringens hållning. I den rödgröna överenskommelsen talade vi om att dra tillbaka de svenska trupperna men att göra insatser och vara kvar i Afghanistan. Jag var med på en presskonferens med Lars Ohly och Mona Sahlin där vi talade om att det är läget på marken som avgör hur länge Sverige ska vara där men att vårt mål är att de stridande trupperna ska vara tillbakadragna 2013. I den reservation som nu Vänsterpartiet skriver under står det på liknande sätt, "givet det vi vet i dag". Det är formuleringen som också fanns i vår överenskommelse, men i den presskonferens vi hade pratade vi om att det var läget på marken som kommer att avgöra tidpunkten. Under de senaste två åren har Miljöpartiet arbetat väldigt starkt, medvetet och långsiktigt för att vi ska få en ny strategi för Afghanistaninsatsen, en strategi som innebär att vi går bort från stridande trupper till att stödja säkerhetsarbetet från afghanska myndigheter. Det är de afghanska myndigheterna när det gäller polis, militär och åklagarväsen som långsiktigt måste ta över ansvaret för säkerheten i Afghanistan. Jag tycker att vi har nått fram nu. Vi har faktiskt en bred uppslutning i Sveriges riksdag bakom en sådan ny strategi. I den överenskommelse som finns från Miljöpartiet, Socialdemokraterna och regeringen nu efter valet säger vi, liksom det står i betänkandet, att redan under 2012 ska vi kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvar och att det kan möjliggöra en minskning av de stridande trupperna. Strategin är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Ambitionen är att denna process ska vara avslutad senast vid utgången av 2014. Jag understryker: senast vid utgången av 2014. Inget tidigare beslut i den här frågan från 2002 och framåt har talat om någonting som har varit i närheten av en sådan formulering, där vi har haft ett årtal och där vi har sagt att senast detta årtal vill vi att de stridande trupperna ska vara borta från Afghanistan. Vi vill ha en ny strategi med ändrad inriktning, där afghanska myndigheter själva tar över. Det ska Sverige vara med på. Det arbetet ska vi medverka till genom att stödja med utbildning och säkerhetsinsatser. Vi ska göra det när det gäller både den afghanska polisen och afghansk militär, men vi ska också öka våra biståndsinsatser. Det är också en viktig del av den överenskommelse och det beslut som vi nu tar och som är en förändrad strategi för den svenska Afghanistaninsatsen. Det finns också ett tal om en annan strategi på internationell nivå. Kabulkonferensen är ett exempel på det. Också i USA finns en insikt om att det inte går att bomba fram en seger. Det går inte att vinna kriget i Afghanistan. Men det här är första gången i Sveriges riksdag som vi tar beslut om att göra en ändring av den här insatsen, och det är ett projekt där Sverige har varit inblandat i snart i ett decennium. Därför är det ett viktigt beslut som vi tar i dag. Jag tycker att det är synd att Vänsterpartiet väljer att stå vid sidan av. Man kan naturligtvis göra som Hans Linde och Lars Ohly och säga: Vårt löfte är att göra det vi sade i valrörelsen. Jag ser det inte så. Miljöpartiets löfte är att göra vårt bästa, och det är en annan sak. Jag är säker på, och jag vet, att hade vi valt den strategi som Vänstern väljer i dag, det vill säga att ställa sig vid sidan av och göra en reservation och se det som sitt löfte till sina väljare, då hade Sverige inte tagit det här steget. Då hade den nya politik som Sveriges riksdag beslutar om i dag varit en betydligt sämre politik. Det hade inte stått om en ny strategi. Det hade inte funnits någon formulering om att ambitionen är att Sverige ska dra bort de stridande trupperna till 2014. Jag vet att det är på det sättet, och därför hade det också varit sämre för den politik som vi i dag tar ställning till om Miljöpartiet hade ställt sig vid sidan av som Vänsterpartiet nu gör. Man kan välja olika vägar. Miljöpartiet väljer att försöka göra vårt bästa för att genomföra så mycket som möjligt av den politik vi tror är viktig att genomföra i Sverige och också när det gäller Afghanistaninsatsen. I detta anförande instämde Bodil Ceballos och Peter Rådberg (båda MP).

Herr talman! Nu blev jag oerhört nyfiken på vad utrikesministern ska ta upp i sin replik till Peter Eriksson. Det får jag snart höra. Peter Eriksson säger att det här har varit en konflikt under många år. Inte för Miljöpartiets del. Ni har ju lojalt ställt upp bakom varje beslut att skicka svenska soldater till Afghanistan, till skillnad från Vänsterpartiet. Vi har haft en annan uppfattning. Så småningom har ju insikten att det här kriget inte kommer att kunna vinnas även drabbat Miljöpartiet. Den militära strategin är felaktig. Vi lyckades få en gemensam politik som faktiskt skulle ha gjort skillnad, ett byte av strategi med ett tydligt startdatum för det svenska trupptillbakadragandet i början av 2011 och ett tydligt stoppdatum för den svenska militära insatsen. Den ska vara avvecklad senast första halvåret 2013. Därtill hade vi mycket starka åtaganden vad gäller ökning av det civila biståndet och därmed ett byte av strategi. Ingenting av det finns med i den överenskommelse som Miljöpartiet nu har gått in i. Man måste fråga sig vad Miljöpartiet har gjort för skillnad. Carl Bildt kanske får svälja förtreten och till och med påstå att Miljöpartiet har gjort någon skillnad, men det finns ingenting i denna proposition eller i det betänkande som riksdagen ska ta ställning till senare i dag som inte Carl Bildt hade kunnat föreslå utan Miljöpartiet. Det finns ingenting som Carl Bildt har behövt bjuda på. Antingen är ni usla förhandlare eller också har ni ändrat uppfattning. Jag tror att ni har ändrat uppfattning. För att få sitta med vid det bord där besluten kommer att fattas i framtiden är ni beredda att strunta i den politik som ni gick till val på. Den överenskommelse som vi ska rösta om i dag handlar just om ambitioner och om målsättningar. Den har luddiga formuleringar som i princip inte är förpliktande. Allt det fick vi bort i den rödgröna överenskommelsen. Allt det togs bort just för att vi skulle vara tydliga i vårt alternativ till regeringspolitiken. Bytet från stridande till stödjande är inte att byta strategi. Det här är mer av samma, Peter Eriksson.

Herr talman! Jag vet inte vilken säng Lars Ohly har sovit i de senaste åren. Jag har i alla fall vid mängder av tillfällen de senaste åren talat om just behovet av en ny strategi för den svenska Afghanistaninsatsen. Jag är därför glad att det i det beslut som i dag kommer att tas av riksdagen också står att vi antar en ny inriktning, en ny strategi för den svenska Afghanistaninsatsen. Det kan vem som helst läsa, till exempel på s. 12 i betänkandet där det står som jag talade om tidigare, att vi nu har en ny inriktning. "Strategin är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser." Jag tror att det också är nödvändigt att Sverige och andra länder fortsätter att stödja afghanska myndigheters utbildning och insatser för att få en bra fungerande polis och en fungerande militärorganisation även i Afghanistan. På samma sätt var det i den rödgröna uppgörelsen. Jag kan läsa innantill också därifrån, eftersom Vänsterpartiet har valt att lägga fram den politiken i stället för den politik som man kallade sin egen och som handlade om ett omedelbart tillbakadragande. Där står: Sverige ska ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013, givet det vi vet i dag. På presskonferensen talade vi om att det är läget på marken som avgör hur länge Sverige ska vara kvar där. Det handlar i båda fallen om en ny inriktning för den svenska Afghanistaninsatsen, och skillnaderna är inte så väldigt stora. Därför är det lite svårt att förstå varför Lars Ohly gör så mycket ord och väsen av en rent sakligt ganska liten skillnad.

Herr talman! Det är möjligt att Peter Eriksson har pratat om byte av strategi. Jag kanske till och med har hört det själv på Folk och Försvar och vid något annat tillfälle, men Miljöpartiet har de facto lojalt röstat för den svenska militära insatsen i Afghanistan år efter år och ni fortsätter att göra det nu också. Det finns ju ingenting i Miljöpartiets röstande i riksdagen som talar för att ni har haft en annan uppfattning. Det har Vänsterpartiet däremot haft. Det har vi stått för. Detta byte av strategi, som det kallas i det här betänkandet, handlar om att man säger att man ska övergå från stridande till stödjande. Jag har frågat många bedömare, framför allt militära bedömare, vad det här innebär. Alla säger att det är precis som vi gör i dag. Det är mer av samma. Det är ingenting nytt. Vi behöver inte ändra på någonting. Vi behöver inte börja tänka nytt. Vi behöver inte förändra någonting i vårt agerande. Vi fortsätter med det vi redan gör, därför att den här strategin var den som gällde tidigare. Det var den som den borgerliga regeringen stod för. Det var den som den borgerliga regeringen gick till val på. Mot den stod en tydlig rödgrön politik som gjorde skillnad. Dessutom påstår Peter Eriksson att det i betänkandet finns någon sorts åtagande om ökade biståndsinsatser. Det finns det inte. Tala i så fall om var. Det finns inte. Det fanns i den rödgröna överenskommelsen. Slutligen står det inte i den rödgröna överenskommelsen exakt så som Peter Eriksson läste. Jag vet inte om du glömde glasögonen. Det är längre ned som det står: Givet det vi vet i dag kommer denna strategi att kunna fullföljas. Det var inte kopplat direkt till den mening som du läste upp. Men vad är det då i läget på marken som har förändrats? Du använder ju gärna den militära termen "läget på marken". Eftersom du använder den som argument för att ni ska byta uppfattning, att ni ska ha en annan uppfattning om kriget i Afghanistan, vad är det som har ändrats i Afghanistan som gör att ni nu tycker att det är rätt att fortsätta kriget?

Herr talman! Jag kan läsa en gång till från s. 17 i betänkandet. Det är Vänsterpartiets egen reservation. "Sverige ska ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013. Givet det vi vet i dag" sedan fortsätter det "om situationen i de provinser där Sverige finns representerat ska denna strategi fullföljas i sin helhet". Om det fortsätter ungefär som i dag ska den här strategin fullföljas. Om situationen förändras kanske vi måste vara kvar under ganska lång tid. Det är det som är innebörden i det som Vänsterpartiet i dag skriver. Det är väldigt liten skillnad när man säger det eller om man säger att ambitionen som vi beslutar om i dag här i Sveriges riksdag är att de svenska stridande trupperna ska vara tillbakadragna senast år 2014. Jag tror att vem som helst som Lars Ohly pratar med och som försöker tolka de här orden säger att det är ganska liten skillnad i sak. Men man kan naturligtvis av andra skäl göra det här till en stor politisk manifestation eller skillnad, som om det vore så att Vänsterpartiet i dag ville göra ett snabbt tillbakadragande av de svenska trupperna. Det är okej för mig. Jag tycker dock att det finns en negativ faktor med det här. Det är att hade Vänstern varit med i den här överenskommelsen, i arbetet med att formulera en gemensam text, hade det betytt att alla de tre rödgröna partierna hade varit med här och då tror jag att vi kanske hade lyckats nå ännu lite längre, fått ett ännu lite bättre resultat och en gemensam överenskommelse. Jag vet att Lars Ohly hade ett starkt engagemang i den här frågan, även om det var så att det även med den rödgröna uppgörelsen innebar att vi kan ha kvar svenska militärer för till exempel utbildningsverksamhet. Det sade också Lars Ohly flera gånger i vår diskussion att det är vad det kommer att innebära.

Herr talman! Jag begärde närmast ordet för att säga att det är klart att en överenskommelse om detta är en överenskommelse som innebär förändringar. I en fråga som den om insatsen i Afghanistan eller andra insatser har den partipolitiska striden och profileringen sin tid. Det är ingen tvekan om den saken. Det tillhör den öppna demokratiska debatten. Men det är väldigt viktigt att vi också förmår att samla oss till breda överenskommelser i frågor som faktiskt kan röra liv och död för enskilda medborgare. Därför har denna överenskommelse också varit ett givande och ett tagande. Det finns ett fingeravtryck även av Peter Eriksson i de formuleringar som riksdagen nu ställer sig bakom. Det vill jag uttrycka en viss erkänsla för. Vi ska ha en öppen debatt där vi kan gå åt olika håll, vara splittrade, söndrade och inta olika perspektiv. Förhoppningsvis berikar vi varandra i någon utsträckning i den diskussionen. Men när vi skickar stridande trupp, som det så vackert och tydligt heter utomlands, har det varit denna regerings strävan, liksom tidigare regeringars strävanden, att detta måste baseras på breda överenskommelser i riksdagen. Där vill jag uttrycka min erkänsla för att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet ställer upp. Det handlar inte bara om att ställa upp för vad regeringen har sagt. Det innebär också att vi har ställt upp på ett åtagande gentemot dem att sedan i dialog utforma denna politik under kommande år.

Herr talman! Konflikten i Afghanistan saknar militär lösning. Denna ståndpunkt har vi i Vänsterpartiet fört fram under ett flertal år. Denna insikt upprepas också allt oftare även av dem som förespråkar det svenska militära deltagandet i kriget i Afghanistan. Frågan är när denna insikt också kommer att tillåtas styra Sveriges Afghanistanpolitik. Det är inte bara så att kriget i Afghanistan saknar militär lösning och att hela tanken på en militär seger är ett utslag av önsketänkande. Den militära logiken i sig har också varit, och är, en del av själva problemet. Det är just den utländska militära närvaron och de övergrepp som sker, inte minst bombningar från luften som dödar civila afghaner, som är ett av talibanernas och andra motståndsgruppers främsta argument för att rekrytera soldater och få ökat stöd. De utländska trupperna är därmed en del av problemet. Många afghaner har en stark motvilja mot att se främmande trupper i sitt land. Det har utländska erövrare från Alexander den store till det brittiska imperiet och Sovjetunionens militär fått lära sig den hårda vägen. Många afghaner uppfattar även i dag utländska soldater som representanter för en ockupationsmakt. Därför kräver en fredlig lösning att utländska stridande förband dras tillbaka. Illusionen om en militär seger över talibanerna har också under många år fört bort fokus från det som måste vara en del av en verklig lösning på konflikten, det vill säga politiska förhandlingar - även med en del av dem som i dag kallas talibaner. Till det hör insikten om konfliktens etniska dimension och det faktum att motståndet har sitt starkaste fäste i den pashtunska folkgruppen. Den militära logiken och behovet av en afghansk regering lojal med väst har i stället ofta fått västvärlden att blunda för bristen på demokrati, övergrepp och korruption hos den afghanska regeringen. Den afghanska presidenten är vald med hjälp av omfattande valfusk. I dag satsar den rika världen mångdubbelt mer på den militära närvaron än på den civila återuppbyggnaden i Afghanistan. Men det är det civila återuppbyggandet som kommer att avgöra Afghanistans framtid. Även Sverige satsar mer på soldater än på bistånd. Till det kommer att den siffra som redovisas för Sveriges ekonomiska kostnad för kriget sannolikt är betydligt högre i verkligheten än i statistiken - detta om materielkostnader, ledning och övningar i Sverige räknas in. Men när försvaret svarar oss säger de att de inte kan ge oss den verkliga kostnaden för kriget. Vi har frågat via riksdagens utredningstjänst. Hur många lärare, vårdkliniker, utbildade afghanska domare och poliser skulle vi ha fått för dessa pengar? Det är det vi måste fråga oss. Den svenska militära insatsen spelar en mycket begränsad roll för utvecklingen av Afghanistan. En aktiv svensk politik som i stället satsar motsvarande resurser på bistånd, verkar för politisk dialog i landet och också kritiserar när de USA-ledda styrkorna begår övergrepp kan däremot utgöra ett politiskt långsiktigt alternativ med ett eget budskap och en egen politik. Det är att ta långsiktigt ansvar för fred och utveckling. Det är en sådan politik vi i Vänsterpartiet förordar. I dag saknas en svensk strategi för Afghanistanpolitiken. Kriget styrs de facto helt av USA och Nato. De svenska trupperna står under amerikanskt befäl. Skillnaden mellan Operation Enduring Freedom och ISAF-styrkorna blir alltmer teoretisk. Åtminstone lär den inte vara särskilt klar för de allra flesta afghanerna. Det är besluten i Washington, inte besluten i Stockholm, som har fått avgöra svensk Afghanistanpolitik. I denna kammare vill många av den militära insatsens förespråkare inte ta ordet krig i sin mun. I USA är det en självklarhet att det är ett krig som bedrivs i Afghanistan. Det är en del av USA:s globala krig mot terrorismen. Det är USA:s motiv i detta krig som ytterst styr även vår militära insats i Afghanistan - ingenting annat. Al-Qaida har för länge sedan i allt väsentligt lämnat Afghanistan. Talibanerna som bekämpas är delvis USA:s egen skapelse. Länge har de också varit uppbackade av Pakistans säkerhetstjänst. Dessa band finns fortfarande kvar. Det gör konflikten lite mer komplicerad än att vara en fråga om att svenska soldater ska ge afghanska flickor rätt att gå till skolan. Herr talman! Detta krig har pågått i nio år. Talibanernas styrka har vuxit i ungefär samma takt som antalet utländska soldater har stigit. Riskerna även för våra soldater ökar. I allt fler länder, till exempel Nederländerna och Kanada, inser regeringar och parlament att en militär lösning saknas - och de fattar beslutet att dra hem sina soldater. Sverige borde vara ett av de länderna. Vi skulle vara i gott sällskap. Det är den naturliga konsekvensen av att inse att konflikten saknar militär lösning. Det är de som vill fortsätta på den militära vägen som nu måste svara på frågan om vart den leder oss. Men de trovärdiga svaren har uteblivit i denna debatt. I stället är inslagen av önsketänkande påfallande. Vem av krigets förespråkare tror på allvar att säkerhetsläget kommer att ha förbättrats dramatiskt på några år med den nuvarande politiken? Knappast någon - knappast ens utrikesministern, vågar jag säga. Då krävs det en annan politik när man har nått den insikten. Alternativet är annars krig år ut och år in. Det är ett krig med många offer som göder just det den skulle bekämpa, nämligen korruption, extremism och narkotikahandel. När man beslutar om krig och fred och när man ska riskera livet på soldater som sänds ut, som gör sina uppgifter i god tro och med god övertygelse, duger det inte med önsketänkande. Bara krass realism duger. Den realismen säger oss att det är hög tid att finna en annan väg. Risken är annars att ett långvarigt krig slutar med att talibanerna återkommer till makten den dagen omvärlden, framför allt USA, tröttnar på krigets ekonomiska och mänskliga kostnader. Det vore den värsta tänkbara utvecklingen och slutpunkten för konflikten. Herr talman! De rödgröna gick till val med denna insikt. Vi lovade att trupperna skulle dras hem på ett ansvarsfullt vis. Vi lovade i stället ökat bistånd och att verka för politisk dialog. Nu har Miljöpartiet och Socialdemokraterna övergivit denna överenskommelse och anslutit sig till regeringens politik. I utbyte fick de ingenting. Vi i Vänsterpartiet står fast vid det vi sade i valrörelsen. Vi lägger fram den politik vi gick till val på. Jag tror att såväl miljöpartister som många socialdemokrater kommer att få ångra att de i dag sluter upp bakom Sveriges deltagande i detta krig. Säkert inser flera ledamöter från dessa partier redan nu att det som sker är ett misstag. Då kan de rösta för Vänsterpartiets reservation och därmed stå fast vid vad de lovade väljarna. Några av dem kommer också att göra det i dag. Det hedrar dem. Jag skulle vilja citera de fyra miljöpartister som i dag skriver på Dagens Nyheters debattsida: "Definitivt slutdatum för hemtagning av våra trupper saknas i denna uppgörelse, som inskränker sig till en icke förpliktigande ambition att stridande trupp ska - om tillståndet på marken så tillåter - avvecklas under tiden fram till 2014, medan 'stödjande trupp' ska kunna vara kvar utan tidsbegränsning och utan någon entydig definition av detta begrepp." Oavsett vad andra miljöpartister - Peter Rådberg, Bodil Ceballos och Peter Eriksson - har sagt i denna kammare är detta sanningen om uppgörelsen. Ni har gett upp kravet på ett slutdatum då de svenska soldaterna ska tas hem. Jag förutser att såväl de socialdemokrater som de miljöpartister som i dag följer partilinjen i voteringen kommer att få ompröva denna politik under de kommande åren. Konflikten i Afghanistan saknar militär lösning. Det är dags att dra den rätta slutsatsen av den insikten. I detta anförande instämde Hans Linde och Lars Ohly (båda V).

Herr talman! Konflikten i Afghanistan saknar militär lösning. Denna ståndpunkt har vi i Vänsterpartiet fört fram under ett flertal år. Denna insikt upprepas också allt oftare även av dem som förespråkar det svenska militära deltagandet i kriget i Afghanistan. Frågan är när denna insikt också kommer att tillåtas styra Sveriges Afghanistanpolitik. Det är inte bara så att kriget i Afghanistan saknar militär lösning och att hela tanken på en militär seger är ett utslag av önsketänkande. Den militära logiken i sig har också varit, och är, en del av själva problemet. Det är just den utländska militära närvaron och de övergrepp som sker, inte minst bombningar från luften som dödar civila afghaner, som är ett av talibanernas och andra motståndsgruppers främsta argument för att rekrytera soldater och få ökat stöd. De utländska trupperna är därmed en del av problemet. Många afghaner har en stark motvilja mot att se främmande trupper i sitt land. Det har utländska erövrare från Alexander den store till det brittiska imperiet och Sovjetunionens militär fått lära sig den hårda vägen. Många afghaner uppfattar även i dag utländska soldater som representanter för en ockupationsmakt. Därför kräver en fredlig lösning att utländska stridande förband dras tillbaka. Illusionen om en militär seger över talibanerna har också under många år fört bort fokus från det som måste vara en del av en verklig lösning på konflikten, det vill säga politiska förhandlingar - även med en del av dem som i dag kallas talibaner. Till det hör insikten om konfliktens etniska dimension och det faktum att motståndet har sitt starkaste fäste i den pashtunska folkgruppen. Den militära logiken och behovet av en afghansk regering lojal med väst har i stället ofta fått västvärlden att blunda för bristen på demokrati, övergrepp och korruption hos den afghanska regeringen. Den afghanska presidenten är vald med hjälp av omfattande valfusk. I dag satsar den rika världen mångdubbelt mer på den militära närvaron än på den civila återuppbyggnaden i Afghanistan. Men det är det civila återuppbyggandet som kommer att avgöra Afghanistans framtid. Även Sverige satsar mer på soldater än på bistånd. Till det kommer att den siffra som redovisas för Sveriges ekonomiska kostnad för kriget sannolikt är betydligt högre i verkligheten än i statistiken - detta om materielkostnader, ledning och övningar i Sverige räknas in. Men när försvaret svarar oss säger de att de inte kan ge oss den verkliga kostnaden för kriget. Vi har frågat via riksdagens utredningstjänst. Hur många lärare, vårdkliniker, utbildade afghanska domare och poliser skulle vi ha fått för dessa pengar? Det är det vi måste fråga oss. Den svenska militära insatsen spelar en mycket begränsad roll för utvecklingen av Afghanistan. En aktiv svensk politik som i stället satsar motsvarande resurser på bistånd, verkar för politisk dialog i landet och också kritiserar när de USA-ledda styrkorna begår övergrepp kan däremot utgöra ett politiskt långsiktigt alternativ med ett eget budskap och en egen politik. Det är att ta långsiktigt ansvar för fred och utveckling. Det är en sådan politik vi i Vänsterpartiet förordar. I dag saknas en svensk strategi för Afghanistanpolitiken. Kriget styrs de facto helt av USA och Nato. De svenska trupperna står under amerikanskt befäl. Skillnaden mellan Operation Enduring Freedom och ISAF-styrkorna blir alltmer teoretisk. Åtminstone lär den inte vara särskilt klar för de allra flesta afghanerna. Det är besluten i Washington, inte besluten i Stockholm, som har fått avgöra svensk Afghanistanpolitik. I denna kammare vill många av den militära insatsens förespråkare inte ta ordet krig i sin mun. I USA är det en självklarhet att det är ett krig som bedrivs i Afghanistan. Det är en del av USA:s globala krig mot terrorismen. Det är USA:s motiv i detta krig som ytterst styr även vår militära insats i Afghanistan - ingenting annat. Al-Qaida har för länge sedan i allt väsentligt lämnat Afghanistan. Talibanerna som bekämpas är delvis USA:s egen skapelse. Länge har de också varit uppbackade av Pakistans säkerhetstjänst. Dessa band finns fortfarande kvar. Det gör konflikten lite mer komplicerad än att vara en fråga om att svenska soldater ska ge afghanska flickor rätt att gå till skolan. Herr talman! Detta krig har pågått i nio år. Talibanernas styrka har vuxit i ungefär samma takt som antalet utländska soldater har stigit. Riskerna även för våra soldater ökar. I allt fler länder, till exempel Nederländerna och Kanada, inser regeringar och parlament att en militär lösning saknas - och de fattar beslutet att dra hem sina soldater. Sverige borde vara ett av de länderna. Vi skulle vara i gott sällskap. Det är den naturliga konsekvensen av att inse att konflikten saknar militär lösning. Det är de som vill fortsätta på den militära vägen som nu måste svara på frågan om vart den leder oss. Men de trovärdiga svaren har uteblivit i denna debatt. I stället är inslagen av önsketänkande påfallande. Vem av krigets förespråkare tror på allvar att säkerhetsläget kommer att ha förbättrats dramatiskt på några år med den nuvarande politiken? Knappast någon - knappast ens utrikesministern, vågar jag säga. Då krävs det en annan politik när man har nått den insikten. Alternativet är annars krig år ut och år in. Det är ett krig med många offer som göder just det den skulle bekämpa, nämligen korruption, extremism och narkotikahandel. När man beslutar om krig och fred och när man ska riskera livet på soldater som sänds ut, som gör sina uppgifter i god tro och med god övertygelse, duger det inte med önsketänkande. Bara krass realism duger. Den realismen säger oss att det är hög tid att finna en annan väg. Risken är annars att ett långvarigt krig slutar med att talibanerna återkommer till makten den dagen omvärlden, framför allt USA, tröttnar på krigets ekonomiska och mänskliga kostnader. Det vore den värsta tänkbara utvecklingen och slutpunkten för konflikten. Herr talman! De rödgröna gick till val med denna insikt. Vi lovade att trupperna skulle dras hem på ett ansvarsfullt vis. Vi lovade i stället ökat bistånd och att verka för politisk dialog. Nu har Miljöpartiet och Socialdemokraterna övergivit denna överenskommelse och anslutit sig till regeringens politik. I utbyte fick de ingenting. Vi i Vänsterpartiet står fast vid det vi sade i valrörelsen. Vi lägger fram den politik vi gick till val på. Jag tror att såväl miljöpartister som många socialdemokrater kommer att få ångra att de i dag sluter upp bakom Sveriges deltagande i detta krig. Säkert inser flera ledamöter från dessa partier redan nu att det som sker är ett misstag. Då kan de rösta för Vänsterpartiets reservation och därmed stå fast vid vad de lovade väljarna. Några av dem kommer också att göra det i dag. Det hedrar dem. Jag skulle vilja citera de fyra miljöpartister som i dag skriver på Dagens Nyheters debattsida: "Definitivt slutdatum för hemtagning av våra trupper saknas i denna uppgörelse, som inskränker sig till en icke förpliktigande ambition att stridande trupp ska - om tillståndet på marken så tillåter - avvecklas under tiden fram till 2014, medan 'stödjande trupp' ska kunna vara kvar utan tidsbegränsning och utan någon entydig definition av detta begrepp." Oavsett vad andra miljöpartister - Peter Rådberg, Bodil Ceballos och Peter Eriksson - har sagt i denna kammare är detta sanningen om uppgörelsen. Ni har gett upp kravet på ett slutdatum då de svenska soldaterna ska tas hem. Jag förutser att såväl de socialdemokrater som de miljöpartister som i dag följer partilinjen i voteringen kommer att få ompröva denna politik under de kommande åren. Konflikten i Afghanistan saknar militär lösning. Det är dags att dra den rätta slutsatsen av den insikten. I detta anförande instämde Hans Linde och Lars Ohly (båda V).

Herr talman! Ibland känner jag mig, måste jag medge, lite främmande i den här debatten som handlar om lite andra saker. Men om jag envisas lite med att tala om Afghanistan och inte svensk partipolitik så låt mig hålla med Jonas Sjöstedt: Det är klart att det inte finns någon militär lösning på det här kriget. Vem har påstått det? Ingen, vad jag vet. Det är mycket få konflikter som har enbart en militär lösning, men det är väldigt många konflikter där lösningen har en militär komponent. I detta fall krävs de militära insatserna för att skydda de civila, politiska och ekonomiska insatserna, som är de alldeles avgörande för att freden ska få fotfäste. Men tar man bort dem kollapsar ju allt annat, och då blir freden inte möjlig. Det gäller inte bara i Afghanistan - det har gällt i många andra fall runt om i världen där vi har deltagit i sådana insatser, och det kommer att gälla i många andra fall i framtiden också. Talibanerna ville spränga alla vallokaler. Då kan Jonas Sjöstedt stå där och säga: Vi drar oss tillbaka, och så hoppas vi på en demokratisk utveckling. Tjohejsan! Det kommer att dundra i bergen när talibanerna spränger vallokaler och skolor. Och då kan du stå där och säga att det inte finns någon militär lösning. Talibanerna tror faktiskt på en militär lösning, och vi måste motarbeta det och skydda de civila insatserna. Nu vill ni vara kvar mer än nästan 1 000 dagar, och det är bra. Men säg att det blev som i er retorik, att alla drog sig tillbaka! En sak är säker: Det stora inbördeskriget kommer tillbaka till Afghanistan. Tro inte att huvuddelen av afghanerna kommer att vika sig för talibanerna utan strid. Det blir en återgång till det 1990-tal som totalt förstörde Kabul och stora delar av landet och miljoner människor drevs på flykt. Du talade om läkare och sjuksköterskor. Hur många domare, hur många läkare och hur många lärare kommer att tvingas fly från Afghanistan, om de får behålla livet, om vi inte är där och skyddar den fredsinsats - med alla svårigheter men med den uthållighet som fredsinsatser har och måste ha - som vi på det internationella samfundets vägnar är engagerade i?

Herr talman! Carl Bildt har ett grundläggande problem i den här debatten. Det är att hans politik leder till motsatsen mot vad han hävdar. Det är den här politiken, det USA-ledda kriget i Afghanistan, som har stärkt talibanerna. Det är den politiken som gör att de steg för steg tar tillbaka landet. För mig är det ett avgörande argument för att söka en annan strategi innan det är för sent, innan talibanerna är så starka att de inte ens vill förhandla. Sedan är talibanerna inte en enhetlig rörelse, som både du och jag vet, utan det finns olika grupperingar även inom dem. Det kanske inte alltid får rum i den här debatten. Vad skulle då en annan svensk politik innebära? Ja, det innebär att vi något skulle rätta till den stora obalans som i dag råder. Det skulle gå åtskilliga miljoner mer till bistånd, och det skulle gå lite mindre till militär. Västvärldens sammanlagda insats skulle bli något mer rimlig. Det skulle finnas en röst som hade större trovärdighet i Afghanistan och hade bättre förutsättningar att verka i landet efter den dag då de utländska trupperna har lämnat Afghanistan. Den dagen kommer - den närmar sig. Datumet för det avgörs inte här i riksdagen. Vi vet alla att datumet för det avgörs i Washington. Det är när amerikanerna bestämmer sig för att det är nog som den här insatsen i praktiken är över. Det styr inte vi här. Vi väljer att vara en svans till den amerikanska politiken med det upplägg som finns. Jag menar att vi därmed försitter en möjlighet att påverka utvecklingen till det bättre. Om Carl Bildts retorik ska tas på fullt allvar är frågan: Menar Carl Bildt att Sverige ska stanna med militär trupp i Afghanistan även när USA drar sig tillbaka?

Herr talman! Vad vi är inblandade i och delaktiga i är en mycket bred internationell insats. Vi är mellan 40 och 50 nationer som deltar i den internationella säkerhetsinsatsen. Vi är åtskilligt fler än så som deltar i stats- och fredsbyggandet. Det är förvisso inte vi som är dominerande i detta. På den militära sidan är det USA, och på den civila sidan är det FN som är dominerande. Alla samverkar för det mål som är gemensamt. Det mål som är gemensamt är att när vi successivt drar tillbaka de stridande säkerhetsstödjande insatserna ska Afghanistan kunna stå på egna ben. Är det inte ett mål som vi borde ha gemensamt? För att det ska vara möjligt måste vi skydda de civila insatserna mot dem som bokstavligen vill spränga dem i luften på daglig basis. Vi måste hjälpa afghanerna att bygga sin egen förmåga, sina egna institutioner, sin egen kompetens och sin egen ekonomi. Det går inte att göra det över en veckohelg. Det tar lång tid, i synnerhet när man startar från en så fruktansvärt förstörd startpunkt som i fallet Afghanistan. Därför måste vi agera med en viss uthållighet med de civila insatserna, med de säkerhetsstödjande insatserna, alldeles säkert på ett eller annat sätt bortom 2014 - även om jag hoppas att det inte ska vara stridande utan mer stödjande och skyddande. Men det är det civila fredsbyggandet som är det helt avgörande. Så har det varit i alla tidigare sådana här konflikter. Så är det i Afghanistan, och så kommer det att vara i framtida insatser. Sverige ska inte ge sig därifrån med svansen mellan benen. Det kanske inte avgör Afghanistans framtid, men det handlar väldigt mycket om Sveriges trovärdighet som en nation som tar fredsarbetet i världen på allvar.

Herr talman! Nu talas det klarspråk. Nu pratar Carl Bildt om att vi ska stanna militärt efter år 2014. Jag hoppas att miljöpartisterna hörde hur man tolkar denna överenskommelse på regeringsnivå. Det är det som det innebär: ett öppet mandat att fortsätta sedan. Vi vet alla att vi kommer att stå här igen 2014, och situationen i Afghanistan kommer inte att vara sådan att de svenska trupperna kan dras hem. Det här är ett sätt att skjuta debatten framför sig år från år, och under tiden växer talibanerna i styrka. Det är det som är den stora tragedin. Carl Bildt pratar om de breda insatserna. Kanada, ett av de länder som har dragit det tyngsta lasset vid sidan om amerikanerna, har valt att lämna Afghanistan, liksom Nederländerna. I Storbritannien, en av USA:s mest lojala allierade - där Carl Bildts partikamrater sitter i regeringen - talar man allt tydligare om att soldaterna ska hem 2014. (Utrikesminister CARL BILDT (M): 2015.) Ja, 2015 - jag ber om ursäkt. Man kan också fråga sig vem som kom på den lysande idén att den gamla kolonialmakten skulle bidra med soldater. Sverige ser ut att bli siste man på skansen tillsammans med amerikanerna, och jag tror att det är en oklok politik. Vi har unika möjligheter med våra band med Afghanistan, inte minst genom Svenska Afghanistankommittén, att bli en humanitär jätte i Afghanistan. Men vi väljer att i stället vara en militär dvärg. Det är problemet med den här politiken.

Herr talman! Jag tycker att det låter som att Jonas Sjöstedts ilska fördunklar hans ögon och hans sinne. Vi pratar faktiskt i dag om ett betänkande där det står att om Sveriges riksdag beslutar i enlighet med detta har vi ambitionen att dra tillbaka de stridande trupperna från Afghanistan senast 2014. Jonas Sjöstedt anförde ett citat om att vi ska ersätta med stödjande trupp, men det finns inte i överenskommelsen. Det gäller stödjande säkerhetsinsatser. Det är viktigt att vi har betydande säkerhetsinsatser kvar. Jag tror att det vore väldigt olyckligt om Sverige drog tillbaka alla insatser omedelbart. Jag tror att det är viktigt att vi fortsätter att också utbilda polis och militär framöver, antagligen även efter 2014. Men det är en otroligt stor skillnad mot att vi har egna stridande trupper på plats. Det här är vad vi i Miljöpartiet anser är den överenskommelse vi har gjort. Det finns en brasklapp om att det kan hända saker på vägen som gör att det senareläggs, precis som det gör i den överenskommelse som är grunden för Vänsterpartiets reservation i dag. Därmed är skillnaden ganska begränsad.

Herr talman! Om den rödgröna överenskommelsen, den vi nu lägger fram, vinner här i kammaren i eftermiddag innebär det att de svenska soldaterna börjar dras hem nästa halvår. De sista kommer att vara hemma första halvåret 2013. Det som finns i er överenskommelse, som dina partikamrater så riktigt påpekade i Dagens Nyheter och som Carl Bildt bekräftade i talarstolen några minuter innan du stod i den, är i praktiken ett öppet mandat. Det är i praktiken en insats utan gräns. Jag beklagar att ni hamnade där. Jag tror att ni kommer att få ändra er. Men jag tycker att ni saknar trovärdighet i denna fråga. Ni har intagit varje möjlig ståndpunkt i Afghanistanfrågan under en period av två år. Ni har snurrat som en kompass utan färdriktning och intagit olika ståndpunkter efter varandra. Jag menar att det inte är trovärdigt. Vill man ha en röst för fred, en röst för bistånd och en röst för att de svenska trupperna ska hem finns det bara ett parti att lita på i Sveriges riksdag. Det partiet är Vänsterpartiet.

Herr talman! Om vi hade fått bestämma själva i Miljöpartiet hade det här gått lite fortare, tror jag. Men jag tror inte att skillnaden hade varit så stor att vi hade dragit hem trupperna omedelbart, som Vänsterpartiet hade velat. Skillnaden hade ändå inte varit så stor att vi inte hade brytt oss om att försöka jobba vidare med både bistånd och säkerhetsinsatser i Afghanistan längre fram. Jag tror att Jonas Sjöstedt har missuppfattat en sak. Redan 2011 kommer vi att ha ett nytt beslut här i riksdagen och en ny debatt. År 2012 kommer vi att ha ytterligare ett nytt beslut och en ny debatt. Det kommer vi med all säkerhet att ha även 2013. Vi kommer därför mycket tidigare än 2014 att veta vart det här är på väg. Och Miljöpartiets inriktning är väldigt tydlig. Vi anser att vi redan 2011 ska se en skillnad genom att vi då har en tydligare strategi för det nya arbetet i Afghanistan. Den nya inriktningen ska formuleras och planeras på ett helt annat sätt än vad man gjort i dag. År 2012 ska vi i enlighet med det som står i betänkandet se konkreta resultat av förändringen. År 2014 ska de svenska stridande trupperna vara borta. Det är vår inriktning, vårt mål. Jag är glad över att vi har fått med oss regeringen och Socialdemokraterna på en sådan ny inriktning. Jag är besviken och ledsen över att Vänsterpartiet inte ens försökte vara med och göra skillnad, att man inte ens försökte vara med i en överenskommelse och förhandla så långt det gick. Ni valde att ställa er vid sidan av redan innan förhandlingarna startade. Jag tycker att det var synd.

Herr talman! Vi fick möjlighet att ta del av regeringens ståndpunkt när förhandlingarna, så att säga, inleddes. Det finns i stort sett ingen skillnad mellan den ståndpunkt som de då framförde och den som sedan blev resultatet, där ni var med. Ni påverkade egentligen inget alls. Trots det ger ni en helt annan bild av den här överenskommelsen än den man får om man lyssnar på Urban Ahlin eller om man lyssnar på Carl Bildt. Jag tror tyvärr att det är Urban Ahlin och Carl Bildt som har rätt. Om jag får uttrycka mig lite brutalt kan jag säga: Ni har sålt er för en grynvälling. Ni har inte fått någonting i utbyte. Men ni hör hemma på vår sida - jag tror det. Och jag ser fram emot att ni kommer att ta den här omprövningen på allvar och att vi nästa år tillsammans kan rösta för en bindande tidtabell för att dra hem de svenska soldaterna och i stället trappa upp biståndet. Det ser jag fram emot.

Herr talman! Jag fick möjligheten att, tillsammans med några andra ledamöter i riksdagen, besöka Mazar-e Sharif i slutet av maj och början av juni i år. Det var viktigt att kunna åka dit som parlamentariker, även om man, givet de förutsättningar som finns på grund av säkerhetsbristerna, förstås inte kunde gå ut och promenera bland vanligt folk eller sätta sig ned och diskutera bland civila. De förutsättningar som rådde där var inte sådana. Men de svenska soldaterna, de svenska männen och kvinnorna, som var där har frivilligt valt att åka till ett krigshärjat land på andra sidan jordklotet för att patrullera landsbygden där. Jag tycker att de förtjänar respekt. Jag tycker att de förtjänar att inte betraktas som några neoimperialistiska koloniala krigsherrar som åker dit för att skövla ett försvarslöst land. Det är inte därför de är där. Det är viktigt när vi diskuterar frågorna om det svenska åtagandet att vi inte diskuterar dem utifrån ideologiska skygglappar. Vi är på plats därför att den afghanska regeringen och Förenta nationerna anser så. Vi är där med nästan 50 andra länder i syfte att skydda civila och i syfte att utbilda afghansk polis och militär, så att de afghanska myndigheterna själva kan ta ansvar för att bygga upp sitt land. Vi är inte i Afghanistan för evigt. Det är ingen som vill att vi ska vara där för evigt. Inte ens Barack Obama vill att de amerikanska sönerna och döttrarna ska vara där för evigt. Vi vill givetvis kunna lämna Afghanistan så fort som möjligt. Men den dagen Sverige fattar det beslutet och den dagen vi trappar av insatsen och lämnar över säkerheten måste vi känna att vi gör det på ett sätt så att inte talibanerna kommer tillbaka till makten. Jag noterade att Lars Ohly sade att insatsen försvårar en civil fredlig utveckling i Afghanistan. Ja, men tänk om ISAF-styrkan och de amerikanska trupperna åker därifrån och inbördeskriget bryter ut på nytt, precis som utrikesministern i replikskiftet alldeles nyss mycket tydligt klargjorde! Vilken civil fred går att bygga då? Vilken civil fred går att bygga den dag det inte finns ett skydd? Jag kan göra en enkel jämförelse. Irak är ganska snarlikt Afghanistan, med utvecklingen där de senaste åren. I norra Irak finns det i dag ett kurdiskt självstyre. Enda sättet för dem att underifrån bygga upp sitt samhälle var, rent krasst, att ovanifrån få skydd, flygskydd av amerikanska attackflyg och amerikanska flyg som bevakade området inom det som hette Operation Poised Hammer. De åkte från Incirlikbasen i Turkiet för att patrullera där ovanför. Det innebär att det i sådana här områden krävs skydd för civila och skydd för att hjälpinsatser ska kunna komma fram. I Afghanistan gäller detta också. Det är alldeles självklart att det inte går att bygga demokrati med bara militära medel, men det kommer att krävas skydd för att de civila insatserna ska komma fram. Herr talman! Jag slås också av något som är svårt att ta på allvar, nämligen detta slentrianmässiga motstånd mot internationella insatser. Det är ungefär som att den svenska neutraliteten under inbördeskriget i Spanien var moraliskt försvarbar eller att utvecklingen i Europa under andra världskriget skulle ha främjats av att flera länder var neutrala och inte ingrep. Jag tänker på motståndet mot interventionen i Kosovo 1999 eller på när en bred allians gick in och stoppade Iraks ockupation av Kuwait 1991. Det är klart att man, om man har de anti-amerikanska glasögonen på sig, kan kritisera precis alla internationella insatser bara för att någon amerikan är med. Då kan alla västerlänningar åka hem och låsa dörren. Världen blir inte bättre av det. Det är mycket glädjande att vi nu har en bred överenskommelse om den fortsatta närvaron i Afghanistan. Jag yrkar bifall till förslaget i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande.