Fortsatt svenskt deltagande i internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)

Fru talman! Den 22 augusti i somras hade invånarna i byn Azizababad i provinsen Herat samlats för en minnesstund över en lokal ledare, allierad med den afghanska regeringen i Kabul, som hade omkommit. Snart skulle dock byborna få betydligt fler anhöriga, vänner och älskade att sörja. Vid midnatt samma dag inledde amerikanska flygvapnet intensiva bombanfall mot byn, mitt i ett tätbefolkat område. När beskjutningen till slut upphörde hade det amerikanska flygvapnet lämnat 92 döda civila afghaner bakom sig. 62 av dem var barn. En av de överlevande, en man som förlorat elva familjemedlemmar, beskrev attacken så här: "De bombade oss alla och skonade ingen". Händelserna i Azizababad är tyvärr ingen isolerad händelse. I Afghanistan eskalerar nu våldet allt snabbare, blir allt grymmare och sprider sig till allt fler delar av landet. De amerikanska bombanfallen mot denna by är bara ett av många exempel på detta. Det är bara att konstatera att det här krigets enda monument kommer att vara de döda, de lemlästade, de förtvivlade och de övergivna som de efterlämnar. Fru talman! I snart 30 år har Afghanistan härjats av krig och lidit under ockupation. Gång på gång har detta genomfattiga land utgjort slagfält för olika stormakters ekonomiska och säkerhetspolitiska ambitioner. Utländsk militär närvaro har gång på gång fördjupat och förstärkt landets konflikter. De som fått betala det högsta priset är det afghanska folket genom ett oöverskådligt mänskligt lidande. Sverige deltar sedan 2002 i den Natoledda Internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan, ISAF. Steg för steg har antalet svenska soldater ökat. Nu föreslås ytterligare en ökning från 390 soldater till 500. Sammanlagt ingår drygt 50 000 soldater i ISAF från 41 länder. Men samtidigt som insatsen successivt byggts ut har den fred som skulle främjas blivit alltmer avlägsen. Det är därför ett faktum att ISAF-insatsen i grunden misslyckats. Augusti blev den blodigaste månaden i Afghanistan i civila dödsoffer mätt sedan den amerikanska ockupationen inleddes 2001. Minst 434 civila afghaner dödades under 2007 av USA- eller Natoledda trupper genom något av de 3 752 bombanfall som USA genomförde i Afghanistan förra året, genom direkt eldgivning. Trots att krigsmaterielindustrin når nya teknologiska höjder har man fortfarande inte uppfunnit en bomb eller en kula som bara träffar ondsinta terrorister. Däremot finns det gott om vapen som skapar förfärande skada och förödelse bland barn, kvinnor och gamla. Enligt FN-insatsen Unama står den afghanska regeringen, den USA-ledda Operation Enduring Freedom och den Natoledda insatsen ISAF, där Sverige ingår, för 39 procent av alla civila dödsoffer. Det är statistik som borde leda till eftertanke för dem som försvarar Sveriges stöd och deltagande i ISAF. Sorgen och lidandet för det afghanska folket blir ju inte mindre för att bomberna som fälls över dem eller kulorna som avfyras mot dem motiveras med högstämd retorik om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Fru talman! Varför blir då den fred som ISAF skulle främja alltmer avlägsen? Ett av svaren finner vi i Azizababad. Den brokiga motståndsrörelsen som inkluderar talibanerna och motsätter sig den utländska närvaron växer i styrka och i folkligt stöd i takt med att de utländska trupperna lägger övergrepp till övergrepp mot det afghanska folket. Talibanerna står i dag starkare än de gjort sedan 2001. Frågan är inte längre om talibanerna kommer tillbaka till makten. Miljoner afghaner och stora delar av Afghanistan står i dag helt eller delvis under talibanernas kontroll. Ytterligare ett skäl till att ISAF misslyckats och freden blir alltmer avlägsen är att ISAF steg för steg fördjupat sitt samarbete med den USA-ledda och krigförande insatsen Operation Enduring Freedom, OEF. Den 5 oktober 2006 övertog ISAF-styrkan ansvaret för säkerheten i hela Afghanistan från OEF. I praktiken ärvde ISAF OEF:s misslyckade militära strategi och har tagit över USA:s roll som aktiv krigförande part i konflikten. Utskottsmajoriteten säger i betänkandet att "ISAF och koalitionen OEF även fortsättningsvis ska vara två distinkt skilda insatser som verkar under separata FN-mandat". Denna distinkta skillnad kan möjligen utläsas av FN-resolutioner i New York, men på marken i Afghanistan är sammanblandningen i dag total. Dessutom har sammanlagt 13 000 man från stridande förband i OEF förts över till ISAF. ISAF är även i dag underställd den amerikanske generalen David D. McKiernan, som samtidigt är överbefälhavare för de amerikanska trupperna i landet. Hur ska man kunna främja fred samtidigt som man har ett långtgående samarbete med en krigförande part i en konflikt? Svaret är att det självklart inte går. Därför borde de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan. Vänsterpartiet må vara ensamt i denna kammare om att resa det kravet, men vårt krav stöds av allt fler svenskar. Det är 37 procent av svenska folket som vill ta hem soldaterna; bara 17 procent av svenska folket stöder den utökning som nu föreslagits. Fru talman! Med stor sorg kan jag konstatera att Sverige för första gången på 200 år befinner sig i krig. Det är uppenbart att Afghanistan i dag är ett land i krig. Det är ett krig där Sverige på inget sätt är opartiskt eller neutralt. I de provinser där de svenska soldaterna är stationerade må säkerhetsläget vara relativt stabilt, även om det också där nu tydligt försämras. Men vi är delaktiga i en insats, ISAF, som inte kan beskrivas som någonting annat än en aktiv krigförande part i det krig som pågår i Afghanistan. Även den svenska styrkan har varit inblandad i händelser som borde skapa frågetecken runt insatsens uttalade fredsfrämjande natur. Den 12 september 2006 genomfördes vad det svenska befälet självt kallade en "anfallsoperation" mot byn Boka utanför Mazar-e-Sharif. Under svenskt befäl gick svenska, amerikanska och afghanska trupper in i byn, och en lokal ledare dödades efter en två timmar lång eldstrid. I oktober i år avslöjade Svenska Dagbladet att svenska militärrådgivare deltagit som rådgivare åt den afghanska armén vid flera direkta strider under våren och sommaren. Vid dessa strider hade ett tjugofemtal vad man kallar fiender sökts upp och dödats. Är det detta som fredsfrämjande innebär? Innebär det att delta i anfallsoperationer tillsammans med amerikansk trupp? Innebär det att delta då afghaner söks upp och dödas? Det börjar bli väldigt svårt att se skillnad mellan fredsfrämjandet och krigförandet. Fru talman! Under de senaste 15 åren har vi sett en lång rad blodiga och långvariga inbördeskrig komma till ett slut. De har övergått till må vara komplicerade men ändå framgångsrika fredsprocesser. Utvecklingen i länder som Moçambique, El Salvador och provinsen Aceh i Indonesien ger hopp om att även Afghanistans folk en dag ska få uppleva fred och frihet. Vänsterpartiets utgångspunkt är vår solidaritet med det afghanska folket. Vårt mål är ett demokratiskt Afghanistan i fred och befriat från ockupation, och att de kvarlevande byborna i Azizababad ska slippa att ännu en dag med skräck blicka mot himlen. Vägen dit kommer inte att kunna nås med vapenmakt eller bombanfall. Allt fler börjar också inse detta - att det inte finns en militär lösning på Afghanistans många utmaningar. Behovet av en nationell försoningsprocess i Afghanistan har förts fram av bland andra EU:s representant i Afghanistan, FN:s högsta representant i landet, Kai Eide, och Storbritanniens överbefälhavare i landet, Mark Carleton-Smith. Under de senaste åren har flera försök gjorts för att inleda freds- och försoningsprocesser i Afghanistan. Tyvärr har västvärldens stöd till dessa samtal varit begränsat och från svensk sida obefintligt. Den svenska regeringen har i stället tillhört den alltmer krympande skara som bara har velat se ensidiga militära lösningar. Utskottsmajoriteten har nu slutligen vaknat och skriver i betänkandet att "de många komplexa utmaningar och problem som den afghanska regeringen och folket har att hantera ytterst måste lösas på politisk väg". Men hur Sverige ska stödja en sådan lösning på politisk väg skriver man inte ett kommatecken om. I realiteten kommer Sverige att fortsätta med en ensidig militär strategi för Afghanistan. I snart sju år har de svenska soldaterna funnits på plats i Afghanistan. Gång på gång har denna insats förstärkts och utökats, men samtidigt har den fred man skulle främja blivit alltmer avlägsen. Sverige och omvärlden behöver nu en i grunden ny strategi för Afghanistan, som bygger på stöd till försöken till en bred freds- och försoningsprocess och som bygger på ökat civilt bistånd för att bekämpa fattigdom, stärka kvinnors rättigheter och öka respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi måste i dag inse faktum. ISAF-insatsen, där Sverige ingår, har i grunden misslyckats med sitt uppdrag. Det är dags att ta konsekvenserna av detta misslyckande och ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan. Jag vill därför yrka bifall till reservation 1 och 2. I detta anförande instämde Gunilla Wahlén (v).

Fru talman! Jag börjar med att konstatera att försvarsministern ej är på plats i denna som jag tycker så pass viktiga fråga. Det beklagar jag djupt. Miljöpartiet anser att det har varit riktigt att sända svensk trupp med FN-mandat till Afghanistan. Landet är ett av världens fattigaste länder. Det har i snart tre decennier varit drabbat av väpnade konflikter och inbördeskrig. Behovet av utländsk hjälp är enormt. Svenskt bistånd, främst i form av Svenska Afghanistankommittén, har under lång tid varit på plats för att bistå med hjälp till det afghanska folket. Behovet av civila hjälpinsatser kommer att kvarstå under överskådlig tid. Miljöpartiets bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan är att det har försämrats avsevärt i hela landet under senare tid. Situationen i Afghanistan kan beskrivas som att vi går ett steg framåt men två bakåt. Självfallet görs vissa framsteg vad gäller det internationella biståndet för sjukvård och skola. En majoritet av befolkningen har tillgång till grundläggande sjukvård, och antalet barn som går i skola är större än någonsin tidigare. Under 2008 har antalet elever ökat till cirka sex miljoner jämfört med mindre än en miljon under talibantiden. 30 procent av dessa är flickor. Trots dessa ljusglimtar är vår bedömning att utvecklingen i Afghanistan är långt ifrån tillfredsställande. Framför allt har USA:s strategi varit ett misslyckande, vilket påverkar hela landet på ett negativt sätt. Vi anser därför att biståndsbehovet i Afghanistan är och kommer att vara mycket stort framöver. Därför blir det obegripligt att regeringen inte satsar mer resurser på den civila delen och samtidigt ökar samverkan mellan just den civila och den militära delen. Man måste ändå ställa sig frågan om det internationella samfundets nuvarande strategi över huvud taget leder åt rätt håll och om det ens är möjligt att vinna kriget mot talibanerna. Finns det ens förutsättningar för att ISAF ska kunna fullfölja sitt fredsfrämjande uppdrag med tanke på USA:s politik och militära haveri? Det finns ingen militär lösning på den afghanska konflikten. Snarare borde dialog inledas med samtliga parter som är involverade i konflikten och även med Afghanistans grannländer som Pakistan, Iran, Ryssland med flera för att stabilisera landet och garantera att landet uppnår en varaktig fred. Trots vår kritik anser Miljöpartiet att det inte är möjligt att dra tillbaka befintlig svensk trupp när det nuvarande mandatet går ut. Vi ger dock inte något oreserverat stöd för det svenska deltagandet i ISAF. Under den kommande våren, 2009, kommer det helt avgörande svaret på frågan hur den tillträdande amerikanska administrationen avser att agera i Afghanistan. Det finns anledning att avvakta till dess att den nya amerikanska politiken kan bedömas. I avvaktan på detta anser Miljöpartiet att den svenska regeringen främst bör fokusera på att ge den befintliga svenska styrkan bättre utrusning och sjukvårdstransportkapacitet samt att utöka satsningen på det civila biståndet. Miljöpartiet anser dessutom att regeringens agerande vad gäller Afghanistan inte är logiskt och framför allt inte konsekvent. Den borgerliga regeringen vill nu skicka fler soldater till en relativt lugn del av Afghanistan på grund av försämrat säkerhetsläge samtidigt som Sverige utvisar afghanska flyktingar från olika delar av landet till huvudstaden Kabul där säkerhetsläget är allt annat än lugnt - med motiveringen att säkerhetsläget är bra. Framtiden för de flyktingar vi skickar dit är allt annat än ljus. Utvisningarna till Kabul fortsätter trots att UNDP avråder från att göra detta. Till bilden hör att Sverige i samband med upprättande av ambassaden i Kabul beslutade att den inte skulle handlägga viseringsansökningar och andra migrationsärenden på grund av säkerhetssituationen i Kabul. Detta går naturligtvis inte ihop. Svenska myndigheters tolkning av situationen i Afghanistan bör vara enhetlig. Om regeringen anser att säkerhetsläget i Kabul är så illa att ambassaden inte kan ta emot besökare bör detta gälla även andra svenska myndigheters bedömningar. De bör dessutom inte göra någon skillnad på om det handlar om svenska eller afghanska medborgare. Miljöpartiet ser allvarligt på Svenska Afghanistankommitténs varningar för att ISAF-styrkan i allt högre grad riskerar att sammanblandas med den amerikanska krigförande koalitionen Operation Enduring Freedom. Risken har med tiden inte minskat utan snarare ökat. Vi nås ständigt av medieuppgifter om amerikanska övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att markera ett tydligt avståndstagande mot USA:s krig mot terrorismen, som har varit mer än kontraproduktivt för de samlade ansträngningarna att skapa fred och social utveckling i regionen. Regeringen skriver i propositionen att under 2007 dödades uppskattningsvis 8 000 människor i konfliktrelaterat våld i Afghanistan. Av dessa bedöms ca 1 500 ha varit civila. De amerikanska urskillningslösa flygbombningarna tillskrivs ca 400 av dessa dödade civila. Detta är naturligtvis inte acceptabelt, och rent kontraproduktivt för den FN-ledda insatsen. Situationen är nog ännu värre. Professor Marc Herold på universitetet i New Hampshire har satt strålkastarljuset på USA:s och Natos bombningar i Afghanistan. Bombningar från USA och Nato har pågått i stort sett dagligen sedan den 8 oktober 2001. Dessa bombningar rapporteras knappast alls i svenska medier. Trenden är alarmerande. Det lågintensiva kriget håller gradvis på att anta karaktären av masslakt. Enbart i juni och i juli i somras fälldes lika många bomber som under hela fjolåret, 2007, vilket i sin tur var en fördubbling sedan 2006. Den typ av bombningar som har skett i Afghanistan - merparten kallas för Close Air Support och är en sorts taktiska bombningar som ska stödja markoperationer - dödar mycket mer än de gammaldags så kallade bombmattorna som man lade ut. Mer än 80 procent av krigets civila dödsoffer i Afghanistan orsakas av dessa så kallade Close Air Support-attacker. Det går inte att vinna afghanernas själ och hjärta om man samtidigt för ett krig mot dem. Det måste därför bli ett slut på USA:s flygbombningar av Afghanistan. OEF:s samverkan med ett antal kända krigsherrar inom den norra alliansen gör att OEF är starkt ifrågasatt även bland afghanerna. En av förutsättningarna när Miljöpartiet en gång godkände FN-insatsen var att det var separata organisationer och ledningar för ISAF och OEF-styrkan. Det framgår uttryckligen av FN-resolutionen och antogs här i riksdagen den 6 december 2005. Nu har Nato tagit över befälet för ISAF. Svenska soldater bär Natos emblem på sina uniformer. 97 procent av soldaterna i ISAF är Natos, och den största kontingenten är amerikaner. Man kan allvarligt ifrågasätta om det finns någon skillnad mellan dessa organisationer. Regeringen planerar nu att utöka det civila biståndet till 500 miljoner kronor till 2011. Samtidigt beräknas den militära insatsen under 2009 kosta över 1 miljard kronor. Att satsa så mycket mer pengar på militära insatser än på utvecklingssamarbete är inte rimligt. En ökning av svensk militär kommer inte att hjälpa. Det har sju års erfarenhet visat. Alla säger, som jag har sagt tidigare, att man inte kan vinna afghanernas hjärta genom krig. Trots detta fortsätter samma politik år ut och år in. De militära kostnaderna är ungefär 14 gånger högre än de civila. Kriget mot terrorismen har fått befolkningen att vända sig emot alla utlänningar, inklusive militärerna. Det allvarliga är att ISAF mer och mer dras in i USA:s krig mot terrorismen. Fru talman! Låt mig nu gå över till helikopterdiskussionen. Majoriteten i utskottet vill understryka betydelsen av att den svenska insatsen i sin helhet har tillgång till kvalificerade sjukvårdsresurser och konstaterar att Försvarsmakten har redovisat att förbandets tillgång till sjukvårdsresurser är tillfredsställande. Den svenska styrkan ska förstärkas med en särskild helikopterenhet med sjukvårdsförmåga, Medevac. Men hur blir det egentligen med Medevac eller det flygande akutsjukhuset, som jag hellre skulle vilja kalla det? Regeringens utlovade Medevac kommer att bli kraftigt försenad. Den helikopterutredning som regeringen lovade redan den 10 oktober, och som skulle lämna ett delbetänkande senast den 31 december i år, tillsatte regeringen på sitt sammanträde i morse. Fru talman! Hur är det möjligt att regeringen inte har tillsatt en utredare om Försvarsmaktens helikopterresurser förrän i dag? Det är en viktig fråga som ytterst handlar om soldaternas säkerhet. Genom detta sjabbel kommer helikopter 14 till Afghanistan att försenas väsentligt. Helikopter 14 är en mycket avancerad helikopter. Jag ifrågasätter starkt om Sverige verkligen behöver det så kallade flygande sjukhuset i Afghanistan. Som vanligt ska vi försöka spela i den första divisionen. Det gäller allt från Nordic Battlegroup till helikoptrar. Det våra soldater behöver i första hand om något skulle hända är en helikopter som kan hämta flera soldater samtidigt och snabbt föra dem till ett mer avancerat sjukhus någon annanstans. Vad jag har förstått tar den helikopter 14 som vi pratar om endast en patient åt gången på grund av att det är så avancerad utrustning i helikoptern. Problemet är att vi endast kommer att skicka ned en helikopter 14 om cirka ett år. Vi behöver kanske två eller tre helikoptrar. Medevachelikoptern kommer inte att kunna utnyttjas dygnet runt. Den måste ju tas in på service efter ett visst antal timmar i luften. Det innebär att vi även framöver kommer att vara beroende av hjälp utifrån om något allvarligt skulle hända. Miljöpartiet delar Afghanistankommitténs tre krav. Det krävs en rejäl social och ekonomisk satsning i Afghanistan. Vi kräver politiska påtryckningar och att den svenska truppen ska agera fritt utanför USA:s OEF. I förra årets motion om Afghanistan skrev vi att summan för militära insatser bör ligga i paritet med den summa som anslås för utvecklingssamarbete. Vi står fast vid den uppfattningen. Det är i och för sig bra att regeringen ökar ambitionen när det gäller det civila biståndet, men det är alldeles för lite om det ska göra någon märkbar skillnad mot i dag. Trots ökningen kommer den militära insatsen att kosta dubbelt så mycket som regeringen är beredd att satsa på det civila biståndet. En grundförutsättning för fred är en återuppbyggnad av landet och ett stärkande av civilsamhället samt att sociala, ekonomiska och medmänskliga åtgärder vidtas. Därför är bistånd huvudingrediensen vid skapandet av fred. Det är Miljöpartiets åsikt att denna obalans mellan insatserna inte är rimlig. Det är därför viktigt att vi kan skapa en bättre balans genom att ge mer resurser till det civila biståndet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en tydlig målformulering där det specificeras vilka mål som ska uppnås för att den svenska styrkans arbete i Afghanistan ska anses vara utfört. Utan en tydlig målbild är det svårt att se hur effektiv styrkan är. Det är också av vikt att vi preciserar vilken tidsram insatsen har. Det räcker inte med det som regeringen skriver i sin proposition. Vad som krävs är att regeringen tar ett helhetsgrepp över både den militära och den civila sidan av insatsen i Afghanistan. Det är helt i enlighet med den strategi för Sveriges internationella insatser som riksdagen har antagit. Någon strategi för ett snabbt tillbakadragande, om en förlängning av detta mandat inte skulle få gehör i riksdagen eller om situationen i Afghanistan av någon anledning blir så allvarlig att vi inte kan vara kvar i landet, har regeringen inte presenterat. Miljöpartiet anser att det är en uppenbar brist i hanteringen av detta ärende och anser att en exit strategy för att kunna dra tillbaka befintlig trupp under ordnade former ska utarbetas. Det är viktigt att regeringen sätter upp tydliga mål och en tidsplan för ett eventuellt återdragande av Sveriges militära insatser i Afghanistan för att inte hamna i en liknande situation när det är dags att besluta om en eventuell framtida förlängning. Fru talman! För att vinna tid yrkar jag bifall till reservation 1, men jag står naturligtvis bakom alla våra yrkanden.

Fru talman! Jag börjar med att konstatera att försvarsministern ej är på plats i denna som jag tycker så pass viktiga fråga. Det beklagar jag djupt. Miljöpartiet anser att det har varit riktigt att sända svensk trupp med FN-mandat till Afghanistan. Landet är ett av världens fattigaste länder. Det har i snart tre decennier varit drabbat av väpnade konflikter och inbördeskrig. Behovet av utländsk hjälp är enormt. Svenskt bistånd, främst i form av Svenska Afghanistankommittén, har under lång tid varit på plats för att bistå med hjälp till det afghanska folket. Behovet av civila hjälpinsatser kommer att kvarstå under överskådlig tid. Miljöpartiets bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan är att det har försämrats avsevärt i hela landet under senare tid. Situationen i Afghanistan kan beskrivas som att vi går ett steg framåt men två bakåt. Självfallet görs vissa framsteg vad gäller det internationella biståndet för sjukvård och skola. En majoritet av befolkningen har tillgång till grundläggande sjukvård, och antalet barn som går i skola är större än någonsin tidigare. Under 2008 har antalet elever ökat till cirka sex miljoner jämfört med mindre än en miljon under talibantiden. 30 procent av dessa är flickor. Trots dessa ljusglimtar är vår bedömning att utvecklingen i Afghanistan är långt ifrån tillfredsställande. Framför allt har USA:s strategi varit ett misslyckande, vilket påverkar hela landet på ett negativt sätt. Vi anser därför att biståndsbehovet i Afghanistan är och kommer att vara mycket stort framöver. Därför blir det obegripligt att regeringen inte satsar mer resurser på den civila delen och samtidigt ökar samverkan mellan just den civila och den militära delen. Man måste ändå ställa sig frågan om det internationella samfundets nuvarande strategi över huvud taget leder åt rätt håll och om det ens är möjligt att vinna kriget mot talibanerna. Finns det ens förutsättningar för att ISAF ska kunna fullfölja sitt fredsfrämjande uppdrag med tanke på USA:s politik och militära haveri? Det finns ingen militär lösning på den afghanska konflikten. Snarare borde dialog inledas med samtliga parter som är involverade i konflikten och även med Afghanistans grannländer som Pakistan, Iran, Ryssland med flera för att stabilisera landet och garantera att landet uppnår en varaktig fred. Trots vår kritik anser Miljöpartiet att det inte är möjligt att dra tillbaka befintlig svensk trupp när det nuvarande mandatet går ut. Vi ger dock inte något oreserverat stöd för det svenska deltagandet i ISAF. Under den kommande våren, 2009, kommer det helt avgörande svaret på frågan hur den tillträdande amerikanska administrationen avser att agera i Afghanistan. Det finns anledning att avvakta till dess att den nya amerikanska politiken kan bedömas. I avvaktan på detta anser Miljöpartiet att den svenska regeringen främst bör fokusera på att ge den befintliga svenska styrkan bättre utrusning och sjukvårdstransportkapacitet samt att utöka satsningen på det civila biståndet. Miljöpartiet anser dessutom att regeringens agerande vad gäller Afghanistan inte är logiskt och framför allt inte konsekvent. Den borgerliga regeringen vill nu skicka fler soldater till en relativt lugn del av Afghanistan på grund av försämrat säkerhetsläge samtidigt som Sverige utvisar afghanska flyktingar från olika delar av landet till huvudstaden Kabul där säkerhetsläget är allt annat än lugnt - med motiveringen att säkerhetsläget är bra. Framtiden för de flyktingar vi skickar dit är allt annat än ljus. Utvisningarna till Kabul fortsätter trots att UNDP avråder från att göra detta. Till bilden hör att Sverige i samband med upprättande av ambassaden i Kabul beslutade att den inte skulle handlägga viseringsansökningar och andra migrationsärenden på grund av säkerhetssituationen i Kabul. Detta går naturligtvis inte ihop. Svenska myndigheters tolkning av situationen i Afghanistan bör vara enhetlig. Om regeringen anser att säkerhetsläget i Kabul är så illa att ambassaden inte kan ta emot besökare bör detta gälla även andra svenska myndigheters bedömningar. De bör dessutom inte göra någon skillnad på om det handlar om svenska eller afghanska medborgare. Miljöpartiet ser allvarligt på Svenska Afghanistankommitténs varningar för att ISAF-styrkan i allt högre grad riskerar att sammanblandas med den amerikanska krigförande koalitionen Operation Enduring Freedom. Risken har med tiden inte minskat utan snarare ökat. Vi nås ständigt av medieuppgifter om amerikanska övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att markera ett tydligt avståndstagande mot USA:s krig mot terrorismen, som har varit mer än kontraproduktivt för de samlade ansträngningarna att skapa fred och social utveckling i regionen. Regeringen skriver i propositionen att under 2007 dödades uppskattningsvis 8 000 människor i konfliktrelaterat våld i Afghanistan. Av dessa bedöms ca 1 500 ha varit civila. De amerikanska urskillningslösa flygbombningarna tillskrivs ca 400 av dessa dödade civila. Detta är naturligtvis inte acceptabelt, och rent kontraproduktivt för den FN-ledda insatsen. Situationen är nog ännu värre. Professor Marc Herold på universitetet i New Hampshire har satt strålkastarljuset på USA:s och Natos bombningar i Afghanistan. Bombningar från USA och Nato har pågått i stort sett dagligen sedan den 8 oktober 2001. Dessa bombningar rapporteras knappast alls i svenska medier. Trenden är alarmerande. Det lågintensiva kriget håller gradvis på att anta karaktären av masslakt. Enbart i juni och i juli i somras fälldes lika många bomber som under hela fjolåret, 2007, vilket i sin tur var en fördubbling sedan 2006. Den typ av bombningar som har skett i Afghanistan - merparten kallas för Close Air Support och är en sorts taktiska bombningar som ska stödja markoperationer - dödar mycket mer än de gammaldags så kallade bombmattorna som man lade ut. Mer än 80 procent av krigets civila dödsoffer i Afghanistan orsakas av dessa så kallade Close Air Support-attacker. Det går inte att vinna afghanernas själ och hjärta om man samtidigt för ett krig mot dem. Det måste därför bli ett slut på USA:s flygbombningar av Afghanistan. OEF:s samverkan med ett antal kända krigsherrar inom den norra alliansen gör att OEF är starkt ifrågasatt även bland afghanerna. En av förutsättningarna när Miljöpartiet en gång godkände FN-insatsen var att det var separata organisationer och ledningar för ISAF och OEF-styrkan. Det framgår uttryckligen av FN-resolutionen och antogs här i riksdagen den 6 december 2005. Nu har Nato tagit över befälet för ISAF. Svenska soldater bär Natos emblem på sina uniformer. 97 procent av soldaterna i ISAF är Natos, och den största kontingenten är amerikaner. Man kan allvarligt ifrågasätta om det finns någon skillnad mellan dessa organisationer. Regeringen planerar nu att utöka det civila biståndet till 500 miljoner kronor till 2011. Samtidigt beräknas den militära insatsen under 2009 kosta över 1 miljard kronor. Att satsa så mycket mer pengar på militära insatser än på utvecklingssamarbete är inte rimligt. En ökning av svensk militär kommer inte att hjälpa. Det har sju års erfarenhet visat. Alla säger, som jag har sagt tidigare, att man inte kan vinna afghanernas hjärta genom krig. Trots detta fortsätter samma politik år ut och år in. De militära kostnaderna är ungefär 14 gånger högre än de civila. Kriget mot terrorismen har fått befolkningen att vända sig emot alla utlänningar, inklusive militärerna. Det allvarliga är att ISAF mer och mer dras in i USA:s krig mot terrorismen. Fru talman! Låt mig nu gå över till helikopterdiskussionen. Majoriteten i utskottet vill understryka betydelsen av att den svenska insatsen i sin helhet har tillgång till kvalificerade sjukvårdsresurser och konstaterar att Försvarsmakten har redovisat att förbandets tillgång till sjukvårdsresurser är tillfredsställande. Den svenska styrkan ska förstärkas med en särskild helikopterenhet med sjukvårdsförmåga, Medevac. Men hur blir det egentligen med Medevac eller det flygande akutsjukhuset, som jag hellre skulle vilja kalla det? Regeringens utlovade Medevac kommer att bli kraftigt försenad. Den helikopterutredning som regeringen lovade redan den 10 oktober, och som skulle lämna ett delbetänkande senast den 31 december i år, tillsatte regeringen på sitt sammanträde i morse. Fru talman! Hur är det möjligt att regeringen inte har tillsatt en utredare om Försvarsmaktens helikopterresurser förrän i dag? Det är en viktig fråga som ytterst handlar om soldaternas säkerhet. Genom detta sjabbel kommer helikopter 14 till Afghanistan att försenas väsentligt. Helikopter 14 är en mycket avancerad helikopter. Jag ifrågasätter starkt om Sverige verkligen behöver det så kallade flygande sjukhuset i Afghanistan. Som vanligt ska vi försöka spela i den första divisionen. Det gäller allt från Nordic Battlegroup till helikoptrar. Det våra soldater behöver i första hand om något skulle hända är en helikopter som kan hämta flera soldater samtidigt och snabbt föra dem till ett mer avancerat sjukhus någon annanstans. Vad jag har förstått tar den helikopter 14 som vi pratar om endast en patient åt gången på grund av att det är så avancerad utrustning i helikoptern. Problemet är att vi endast kommer att skicka ned en helikopter 14 om cirka ett år. Vi behöver kanske två eller tre helikoptrar. Medevachelikoptern kommer inte att kunna utnyttjas dygnet runt. Den måste ju tas in på service efter ett visst antal timmar i luften. Det innebär att vi även framöver kommer att vara beroende av hjälp utifrån om något allvarligt skulle hända. Miljöpartiet delar Afghanistankommitténs tre krav. Det krävs en rejäl social och ekonomisk satsning i Afghanistan. Vi kräver politiska påtryckningar och att den svenska truppen ska agera fritt utanför USA:s OEF. I förra årets motion om Afghanistan skrev vi att summan för militära insatser bör ligga i paritet med den summa som anslås för utvecklingssamarbete. Vi står fast vid den uppfattningen. Det är i och för sig bra att regeringen ökar ambitionen när det gäller det civila biståndet, men det är alldeles för lite om det ska göra någon märkbar skillnad mot i dag. Trots ökningen kommer den militära insatsen att kosta dubbelt så mycket som regeringen är beredd att satsa på det civila biståndet. En grundförutsättning för fred är en återuppbyggnad av landet och ett stärkande av civilsamhället samt att sociala, ekonomiska och medmänskliga åtgärder vidtas. Därför är bistånd huvudingrediensen vid skapandet av fred. Det är Miljöpartiets åsikt att denna obalans mellan insatserna inte är rimlig. Det är därför viktigt att vi kan skapa en bättre balans genom att ge mer resurser till det civila biståndet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en tydlig målformulering där det specificeras vilka mål som ska uppnås för att den svenska styrkans arbete i Afghanistan ska anses vara utfört. Utan en tydlig målbild är det svårt att se hur effektiv styrkan är. Det är också av vikt att vi preciserar vilken tidsram insatsen har. Det räcker inte med det som regeringen skriver i sin proposition. Vad som krävs är att regeringen tar ett helhetsgrepp över både den militära och den civila sidan av insatsen i Afghanistan. Det är helt i enlighet med den strategi för Sveriges internationella insatser som riksdagen har antagit. Någon strategi för ett snabbt tillbakadragande, om en förlängning av detta mandat inte skulle få gehör i riksdagen eller om situationen i Afghanistan av någon anledning blir så allvarlig att vi inte kan vara kvar i landet, har regeringen inte presenterat. Miljöpartiet anser att det är en uppenbar brist i hanteringen av detta ärende och anser att en exit strategy för att kunna dra tillbaka befintlig trupp under ordnade former ska utarbetas. Det är viktigt att regeringen sätter upp tydliga mål och en tidsplan för ett eventuellt återdragande av Sveriges militära insatser i Afghanistan för att inte hamna i en liknande situation när det är dags att besluta om en eventuell framtida förlängning. Fru talman! För att vinna tid yrkar jag bifall till reservation 1, men jag står naturligtvis bakom alla våra yrkanden.

Fru talman! Det finns ett starkt stöd i riksdagen för ett fortsatt och förstärkt deltagande i ISAF, den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan. Jag tror att det är viktigt för dem som är verksamma i den styrkan att känna detta stöd i det svenska parlamentet. Jag tycker också att det finns anledning att rikta ett tack till de soldater och civila som gör sina insatser i ett farligt och krävande uppdrag. Det är inte lätt att vara verksam i ett främmande land långt borta under farliga omständigheter. Nästan 80 personer i den svenska militära utlandsstyrkan har dött under hela den tid som vi har haft sådant, och det är ganska lång tid. Två av dem är officerare som har dött i Afghanistan. Risken är stor. Även om de fyra svenska provinserna är de minst oroliga i Afghanistan är risken likväl mycket stor när man är verksam där. Därför är det ett viktigt beslut som riksdagen har att fatta. Det är ett stort ansvar att fatta den här typen av beslut, att skicka svenska män och kvinnor till en sådan här insats. Det finns anledning att känna oro över situationen i Afghanistan. FN:s säkerhetsråd, som har att ansvara för internationell fred och säkerhet, konstaterar att situationen i Afghanistan är ett hot mot internationell fred och säkerhet. Det är grunden för FN:s agerande när det gäller Afghanistan. FN:s säkerhetsråd uppmanar sina medlemsländer att stärka ISAF, och det är det Sverige nu gör. Vi ger vårt bidrag till detta. En av orsakerna bakom detta är för övrigt att man vill minska de civila förlusterna. En större andel soldater på marken kan göra att man inte behöver förlita sig på flyganfall. Man uppmanar även ISAF att stödja uppbyggnaden av de afghanska säkerhetsstrukturerna, armén och polisen. Det är också en av orsakerna till att vi ökar vår styrka. Vi vill kunna hjälpa till mer för att utbilda den afghanska armén. Afghanerna själva måste ju ta ansvar för sitt eget land, och därför gäller det att hjälpa till med detta. En tredje punkt som FN:s säkerhetsråd tar upp är vikten av samverkan på många olika sätt, dels inom det internationella samfundet med det stöd vi ger, dels mellan det internationella samfundet och Afghanistan med dess befolkning och regering, och dels naturligtvis mellan den civila och den militära delen. Att Sverige upprättar en ambassad i Kabul är en viktig del i att förstärka Sveriges möjligheter och på plats kunna ha den här typen av samverkan, men framför allt också att ha en närmare kontakt med inte bara den afghanska regeringen utan även parlamentet och över huvud taget de afghanska myndigheterna i största allmänhet. Sverige förstärker också biståndet högst avsevärt, både biståndet till Afghanistan i dess helhet och det särskilda bistånd som ska gå till de fyra provinser där Sverige är särskilt aktivt. Det är en viktig del i detta. Det här var FN:s säkerhetsråds rekommendationer i dess resolution till Sverige och till andra medlemsstater. Jag tror att det är viktigt för Sverige, som alltid, att noggrant lyssna på och ta till sig vad FN säger i den här typen av frågor. Bakom det här ligger ju insikten att det inte räcker med militär säkerhet. Det är en viktig komponent, men den kan inte ensam åstadkomma utveckling i Afghanistan, utan det är en kombination av säkerhet, utveckling och det man kallar god samhällsstyrning, det vill säga att afghanerna successivt måste bygga upp sitt eget samhälle och sin egen förmåga att hantera sitt samhälle. Det går inte att se det enbart som en säkerhetsfråga, även om säkerheten är nödvändig för att möjliggöra utveckling. Det är svårt att åstadkomma utveckling om man inte har säkerhet. Vi har inte bara från Sverige utan, tror jag, från alla bidragande länder sagt att vi vill ha starkare grepp från FN. Vi har krävt att FN skulle få en mer övergripande uppgift i Afghanistan. Och nu sker detta. FN har äntligen tillsatt en särskild representant, Kai Eide, en norrman. Det är för övrigt en ställföreträdande chef som är svensk, Bo Asplund, som uppträtt inför det sammansatta utskottet i frågan. Det här är bra, för det markerar just vikten av att hålla ihop det internationella samfundets olika delar - det finns militära komponenter, och det finns civila komponenter av olika slag - och dessutom av att systematiskt stärka afghanernas möjligheter att själva ta ansvar för sitt eget land. Det gör de ju också delvis. Det sker framsteg på detta område. Säkerheten i Kabul är nu ett afghanskt ansvar och inte ett ansvar för ISAF. När man är på gatorna i Kabul ser man alltså inga ISAF-soldater men väl afghanska soldater. Nu är Afghanistan ett oerhört sargat land, som många har varit inne på. Det är ett av världens absolut fattigaste länder. Man har 30 års krig bakom sig, kanske till och med lite mer. Det var sovjetisk ockupation, det var inbördeskrig, och sedan kom talibanerna. Det var även inbördeskrig under talibantiden faktiskt, även om det var en av de mest totalitära regimer vi har sett som gjorde anspråk på att reglera samhällslivet, och för övrigt inte bara samhällslivet utan även privatlivet, i minsta detalj. Dessutom var landet en bas för aggression mot andra länder. Det är en svår uppgift nu att stärka de afghanska möjligheterna att bygga upp landet. Det är ett fattigt land som har upplevt en lång tid av krig - som sagt ett av världens mest sargade länder. Det är dessutom så att landet inte har någon tradition av centralstyre. Det går en stor, mäktig bergskedja tvärs över landet, och många bor i isolerade bergsdalar. Det gör att det är en mycket svår uppgift att bygga en centralmakt i ett land som har en svag tradition beträffande detta, och det kommer att ta lång tid. Nu för vi en debatt i Sveriges riksdag som vi för i nästan alla parlament i de länder som ger bidrag till ISAF: Gör vi rätt? Är det ett klokt sätt som vi bedriver verksamheten på? Det är väldigt stora debatter och utredningar i andra länder. Jag kommer ihåg att i Kanada, som är det land som har haft de största förlusterna med flest döda i proportion till sin insats i Afghanistan, har man haft en lång och uppslitande debatt. Gör vi rätt? Är vi på rätt väg? Man kan säga att alla de parlament som har diskuterat det här trots allt har kommit till insikten att det är viktigt nu att inte överge Afghanistan. Vi har ju erfarenhet av detta. År 1989 tågade de sovjetiska trupperna ut ur Afghanistan. Då var det en medveten politik - den hängde ihop med slutet av kalla kriget - att väst inte skulle engagera sig i Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén var ett undantag från detta, och de är värda all heder, för de var nästan ensamma från väst i Afghanistan under denna tid. Tankespåret var vid den tiden att vi skulle hålla oss borta. Hade det nu varit en ockupation av Afghanistan skulle den inte ersättas av västliga styrkor eller av västligt engagemang. Det hade för övrigt också att göra med Gorbatjov och kanske mer med storpolitiken också. Vad som hände var en djup tragedi, ett oerhört grymt inbördeskrig. Huvuddelen av Kabul förstördes faktiskt under inbördeskriget, inte under den sovjetiska ockupationen. Sedan kom då talibanerna till makten, i alla fall i stora delar av landet, och då blev det också en tragedi med förödande verkan på samhällslivet. Flickor kördes bort från skolorna. Kvinnor kunde inte få sjukvård därför att de enbart kunde få sjukvård av kvinnliga läkare, och eftersom det inte fanns några kvinnliga läkare blev det alltså ingen sjukvård för kvinnor. Det blev ett oerhört grymt resultat av det talibanska övertagandet av makten. Dessutom blev Afghanistan som vi vet en bas för aggression utanför landets gränser. Man kan alltså säga att det i de olika parlamenten nog ändå finns en bred enighet om att det nu gäller att hålla i och inte överge Afghanistan. Hur ska vi då göra? Hur ska man bygga utvecklingen? Jag var i parlamentet i Kabul och träffade parlamentariker, för övrigt ganska många kvinnor. En fjärdedel av ledamöterna i parlamentet är kvinnor, vilket också är ett framsteg. Det sker en kvotering för att man ska ha en ordentlig kvinnorepresentation, vilket naturligtvis är alldeles unikt i landets historia. Där är det många som vill ha olika former av politisk dialog. Man säger att det finns de talibaner som är goda patrioter som egentligen vill bygga det egna landet. Man ska dessutom komma ihåg att många har mycket starka band sedan motståndet mot den sovjetiska ockupationen. De känner varandra väl, för de svetsades samman under de åren. Det kan nog vara så att vi kan se en möjlig öppning till en politisk dialog. Men denna politiska dialog är samtidigt svår, för den har ju vissa villkor. Ska vi då ha en politisk dialog med krafter som kommer att säga att man inte ska ha några kvinnor i parlamentet, att flickor inte ska gå i skolan och att kvinnor inte ska få sjukvård? Ska vi ha en dialog med krafter som inte är intresserade av vare sig mänskliga rättigheter eller demokrati? Det är den stora svårigheten som finns för att skapa en dialog med Afghanistan. Vilka krafter kan man samtala med, och vilka krafter ligger så långt borta från ett anständigt liv att det i praktiken blir omöjligt? Det är de utmaningar som inte vi i väst ska svara på. Det måste naturligtvis afghanerna själva göra, inte minst deras parlamentariker och andra. Därför är det så viktigt att det nu hålls val i Afghanistan nästa år och året därpå - det är inbokat val då - och att vi nu genom de stödinsatser vi gör för bistånd och säkerhet kan se till att en kanske möjlig politisk utveckling kan ta fart i Afghanistan. Insikten ökar ju om detta. Det viktiga här och nu är dock att vi inte överger Afghanistan, att vi inte packar ihop och drar hem. Det gjordes 1989. Det ska vi inte göra om.

Fru talman! Först vill jag säga att jag och Göran Lennmarker är alldeles eniga på en punkt. Det här är kanske ett av de viktigaste besluten som vi kan fatta i riksdagen, nämligen att skicka ut unga svenska män och kvinnor till ett annat land i en internationell insats. Därför vill jag fråga Göran Lennmarker: Varför är inte försvarsministern här i dag? Varför har inte försvarsministern deltagit någon gång under hela den här processen, när det är en så viktig fråga som vi behandlar? ISAF har nu varit på plats i Afghanistan i sju år. Gång på gång har insatsen byggts ut och förstärkts. För drygt ett och ett halvt år sedan diskuterade den här kammaren ISAF-insatsen. Retoriken var ungefär likadan då. Säkerhetsläget har försämrats. Vi måste skicka fler soldater för att stötta upp. Nu ett och ett halvt år senare när vi står här igen kan vi konstatera att det är samma retorik. Säkerhetsläget har ytterligare försämrats. Vi behöver skicka ytterligare soldater. Alla de förhoppningar som fanns för ett och ett halvt år sedan har på många sätt grusats. Utvecklingen har inte varit positiv på det sätt som man då hoppades på från utskottsmajoriteten. Den fred som man skulle främja har blivit alltmer avlägsen. Våldet eskalerar, och de civila dödsoffren, både på grund av talibanernas och motståndsrörelsens attacker och på grund av OEF:s bombanfall, har ökat på flera plan. Vi ser en tydlig ökning av antalet mord på civila biståndsarbetare, vilket är djupt tragiskt. Trots denna negativa utveckling på säkerhetsområdet i Afghanistan kan jag inte någonstans se, vare sig i proposition eller i betänkande, att man ställer frågan: Vad är det som går fel i Afghanistan? Vad behöver vi förändra? Jag kan inte låta bli att tänka på de tre aporna, ni vet de som inte vill höra någonting, inte vill se någonting och inte tala. Jag upplever att utskottsmajoriteten i dag agerar precis som dessa tre apor. Man vill inte prata om problemen i Afghanistan, man vill inte se problemen i Afghanistan, och man vill inte höra om problemen i Afghanistan. Jag ska fråga Göran Lennmarker om det som jag inte har kunnat hitta någonstans i betänkandet eller i propositionen. Varför blir freden i Afghanistan, som skulle främjas, alltmer avlägsen för varje dag som går?

Fru talman! Svaret är mycket enkelt. Vi lär oss under tidens gång. Som jag nämnde i mitt anförande har en hel del lärdomar dragits. En är att se till att FN får en mer central roll. Nu har vi fått detta på plats genom generalsekreterarens särskilda representant, om jag ska vara alldeles korrekt. Vi ska ha fler trupper när det gäller att kunna dra ned på flyganfall. Vi ska se till att den afghanska armén kan utbildas bättre så att man själv kan bygga upp sin säkerhet. Det måste bli en kraftig ökning av biståndet. Jag tror att man egentligen ökar biståndet så kraftigt som man kan göra för att få ett rimligt resultat just nu. Det måste också bli en ökad samverkan mellan det internationella samfundet och den afghanska sidan. Detta är viktiga lärdomar. Därför kan man säga att de åtgärder som vi - jag säger vi, men det är FN som i stor utsträckning föreslår dem - vidtar är resultatet av ett försök att anpassa verksamheten så att man bättre ska kunna svara upp mot de krav som finns. Bakom detta ligger hela tiden att man inte ska överge Afghanistan. Jag måste ställa en fråga till Hans Linde: Menar du att vi ska överge Afghanistan, att vi ska lämna Afghanistan och säga att de får sköta detta själva? Det finns en tragisk erfarenhet av vad som skulle hända i ett sådant fall. Med mycket stor sannolikhet skulle vi få se ett ohyggligt blodigt inbördeskrig. Stora delar av landet skulle aldrig acceptera att talibanerna kommer tillbaka. Det gäller särskilt de norra delarna. Det skulle innebära en ohygglig tragedi för det afghanska folket. Det kan väl ändå inte vara så, Hans Linde, att Vänsterpartiet menar att vi ska vända Afghanistan ryggen?

Fru talman! Det första som man tänker på när man hör Göran Lennmarker är: Är det verkligen så att Moderata samlingspartiet anser att det hade varit bättre om Sovjetunionen hade stannat längre i Afghanistan och inte dragit sig tillbaka 1989? Nej, Vänsterpartiet vill inte överge Afghanistans folk, snarare tvärtom. Jag tycker att det har blivit en märklig bild i Sverige där man säger att det enda sättet att stödja ett folk är att skicka väpnad trupp, som om det vore det enda utrikespolitiska verktyg som vi har i vår verktygslåda för att stödja ett folk. Vi säger att det finns en lång rad andra verktyg som vi kan använda, att vi som alliansfri stat, som neutral stat, skulle kunna bidra på ett positivt sätt till de freds- och försoningsprocesser som det ändå finns försök till i Afghanistan och som bland annat den afghanska regeringen har försökt sig på. Vi tror också att biståndet behöver ökas radikalt, betydligt mer än vad den borgerliga regeringen har gjort hittills. Göran Lennmarker frågar: Vad har vi lärt oss? Ja, vi har lärt oss att FN inte har haft en tillräckligt stark roll och att det inte har varit tillräckligt med bistånd. Men vad blir konsekvensen av dessa lärdomar? Man låter fortfarande Nato ha ledartröjan när det gäller ISAF. FN har fortfarande inte kommit in och tagit över denna insats. Vi ser fortfarande att man låter OEF agera fritt i landet, nu troligtvis med en tydlig förstärkning i och med maktskiftet i USA. Man ser en ökning av biståndet, men även med denna ökning av biståndet kommer det fortfarande att vara så att för varje krona som den borgerliga regeringen ger i bistånd till Afghanistan lägger man 2 kronor på den militära insatsen. Dessa förhållanden har inte på något sätt förändrats med denna proposition. Det finns en nyckelfråga i detta som jag tycker att Göran Lennmarker undviker, och det är: Hur ska man kunna främja fred när man har ett sådant långtgående och djupt samarbete med en krigförande part? Någonstans är det detta som är nyckelfrågan och som jag faktiskt har oerhört svårt att begripa. Hur kan Göran Lennmarker mena att ISAF och därigenom också Sverige ska kunna främja fred i Afghanistan samtidigt som vi har ett djupt samarbete med de krigförande trupperna inom Operation Enduring Freedom?

Fru talman! Svaret är nog: Åk och titta på vad svenska trupper gör i de fyra provinserna! Det är en mycket seriös verksamhet för att först och främst skapa lugn och ro i landet, så att flickor kan gå till skolan, så att människor kan vistas utomhus, allt detta som är förutsättningen för nästan allt övrigt. Det handlar också om att bygga upp samverkan på olika sätt mellan både det militära och det civila. Om man skapar säkerhet är det klart att man sedan måste fylla på med utvecklingsinsatser. Och man måste framför allt också fylla på med insatser för att hjälpa och stödja afghanerna att bygga upp sitt eget land på olika sätt. Man måste hjälpa till att bygga deras egen armé. EU gör en stor polisinsats. Vi har en ambassad som nu inrättas för att kunna ha en ordentlig dialog med afghanska myndigheter, inte minst det afghanska parlamentet. Jag tycker att vi som parlamentariker ska notera att det finns ett parlament i Afghanistan med de brister som naturligtvis finns i ett sådant land, men det är likväl många skilda ståndpunkter. Men allt detta gör vi tillsammans. Det är väl något ganska bra? I Afghanistan finns det många som säger att den svenska insatsen i de fyra provinserna är en av de bästa. Det finns till och med de som säger att det är den bästa. Det är lugnt. Då kan vi säga att det kanske inte har att göra med vår insats utan att det kan bero på helt andra saker. Vi ska därför vara försiktiga med att dra sådana slutsatser. Men det kan också vara så att svenska soldater när de är ute och patrullerar faktiskt ger en trygghet som gör det möjligt för människor att leva ett mer normalt samhällsliv där. Här är den stora frågan, Hans Linde: Hur ska man kunna göra biståndsinsatser om man inte har säkerhet? Vi ser länder som Somalia och andra som slits sönder i dessa ständiga strider och som går tillbaka nästan till stenåldern därför att man river sönder alla möjligheter till utveckling. Säkerhet är därför en förutsättning för mycket annat, men det är inte säkerheten som är det avgörande för om man lyckas.

Fru talman! Vi har hört Göran Lennmarker tala nästan lite rosenrött om Afghanistan. Han talar väldigt allmänt om situationen. Han säger i och för sig att det är ett sargat land och att vi ska öka biståndet. Men han säger inte ett enda ord om den sammanblandning som är så uppenbar för oss alla, att ISAF närmar sig OEF, att detta har pågått under ganska lång tid, att det mer eller mindre är ett krig som pågår och att våldet ökar från månad till månad, från vecka till vecka. Sedan säger Göran Lennmarker att vi ska stärka ISAF:s roll. Det betyder i klartext mer militärer. Vi ska alltså fortsätta med samma politik som har misslyckats under sju år. Då undrar jag lite grann. Om man ligger under med 4-0 i halvlek, får man åtminstone förändra laget så att man i bästa fall kan vinna matchen. Men här kör man med samma laguppställning ytterligare en tid. Jag blir väldigt förvånad över Göran Lennmarkers retorik. Min fråga till Göran Lennmarker är därför: Är Göran Lennmarker inte orolig för denna inblandning med OEF, och ser han inte att vi egentligen är på fel väg och borde slå in på en helt annan väg för att få den fred i Afghanistan som vi alla ändå vill ha?

Fru talman! När FN:s säkerhetsråd uttalar sina rekommendationer till medlemsländerna - de säger att vi ska stärka ISAF - bygger de naturligtvis på erfarenheten att det behövs en större säkerhet för att man ska kunna göra fler utvecklingsinsatser och ge mer stöd. Vi ska hjälpa till att bygga upp de egna afghanska säkerhetsstyrkorna, armén och polisen, och våra soldater ska då hjälpa till att bygga upp den afghanska armén. EU gör en stor polisinsats. Vi ska stärka samarbetet med de afghanska myndigheterna. Det står också tydligt i FN-resolutionen. Vi startar en ambassad där för att ha en bättre plattform och en bättre kunskap för att göra detta på plats. Det här är ändå ganska viktiga saker. Det är inte att blunda och titta bort utan just att säga att det finns anledning att få en bättre verksamhet i Afghanistan, helst av allt tillsammans med afghanerna. Däri ligger det hela. Därmed kan vi inte vända bort. Jag har förstått att Miljöpartiet inte vill att vi ska ut ur Afghanistan, och jag tycker att det är bra att ni känner det ansvaret. Alla de som känner ansvar för att finnas i Afghanistan måste samtidigt vara medvetna om att det är svårt att vara verksam på flera olika områden om man inte har en grundläggande säkerhet. Det är därför som FN är så noga med att påtala att vi behöver stärka ISAF i de här två rollerna.

Fru talman! Göran Lennmarker säger att FN säger det. Men det är inte alltid så att FN har rätt. Vi kan på något sätt tänka själva och komma med egna tankar. Vad Göran Lennmarker hela tiden säger är att vi ska köra samma politik en gång till. Jag håller med dig om att, och Miljöpartiet är inte motståndare till det, det ska vara militärer där, för det krävs för säkerheten. Vi delar den uppfattningen. Vad jag försöker prata om är obalansen mellan de civila insatserna och de militära. Det är 14 gånger mer man satsar på det militära i förhållande till det civila. Det förslag som vi ska rösta om går ut på ungefär samma typ av politik. Ni satsar 500 miljoner fram till 2011, och jag tycker att det är jättebra. Men med tanke på helheten räcker det inte på långa vägar. Det är därför jag ställer frågan: Kan Göran Lennmarker se att vi är inne på fel spår? Vi måste öka det civila mycket mer. Jag fick inget bra svar på det här med närmandet till OEF. Ser Göran Lennmarker inte att det kan bli ett problem att Sverige mer och mer kommer in under USA, som mer eller mindre för ett krig i Afghanistan? Det finns en fara med detta.

Fru talman! Vi har lärt oss mycket och förändrar politiken. Det är själva idén med de förskjutningar som Sverige gör. Jag ska inte en tredje gång räkna upp allt det som vi förändrar i politiken, just i riktning mot en ökad civil insats men också mot ett ökat stödjande av den afghanska verksamheten. Jag räknade upp dem. Det finns en insikt om det. Det är inte bara Sverige som för den här debatten. Det förs runt om i de europeiska parlamenten en debatt om hur vi ska kunna få en bättre verksamhet så att vi kan få ned våldsnivån och att den civila utvecklingen kan få fäste. Det är i högsta grad värt att göra det. Peter Rådberg ställde frågan om relationen mellan ISAF och OEF. Sanningen är den att det är ISAF-vägen som är den man måste gå. Det är väl alldeles uppenbart att det är den lärdom som man gjort. Det är också det FN säger i sin resolution. Vi måste få ned de civila förlusterna, som ju delvis förorsakas, kanske en mindre del men dock, av flyganfall till exempel. Det är en väldigt viktig lärdom att säga att det är bättre att gå fram på en väg där man kanske har soldater på marken som kan verka fredsfrämjande och som inte är i strid, som i de fyra provinser där svenska soldater finns. Det är en viktig lärdom. Det är väl därför som en del säger att Sverige är ett av de bättre, till och med det bästa landet, hörde jag en amerikan säga, för att se hur det här ska göras. Då ska vi bygga på vår kapacitet och vår förmåga för att kanske kunna lösa det hela på civila och mer fredliga sätt, men med en militär insats som bas.

Fru talman! Vi behandlar nu ett betänkande från det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet om ett fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan ISAF. Varför finns denna säkerhetsstyrka? Jo, i ett land i Asien fanns en fristad för terrorister som attackerade USA. Förenta nationerna sade att detta var en attack och att USA hade rätt att ägna sig åt självförsvar. Man slog ut talibanregimen, som hade varit fristaden för terrorister i Afghanistan. Afghanistan är ett väldigt sargat land, som många andra talare har sagt tidigare, med decennier av krig, sovjetisk ockupation, leder fattigdomsligan, enorm korruption. I dag har vi en situation där extremistgrupper kastar syra i ögonen på unga skolflickor som är på väg till skolan, biståndsarbetare mördas av extremistgrupper, 6 procent av skolorna har bränts ned, 200 lärare och elever har dödats. Allt detta gör att det organ som vi har format i världen, Förenta nationerna, säger att situationen i Afghanistan alltjämt utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Jag som socialdemokrat står verkligen upp för Förenta nationerna. Det är nämligen den universella ordning, den norm som vi har byggt upp i världen för att inte enbart den starkes rätt ska göra sig gällande, utan det ska finnas något att hålla sig i, en folkrätt. Alla medlemsländerna i Förenta nationerna har gått med på FN-stadgan, enligt vilken det tydligt är FN:s säkerhetsråd som är de som är uttolkare av när det finns ett hot mot internationell fred och säkerhet. Förenta nationernas säkerhetsråd är otroligt tydligt på den här punkten. Jag säger till alla som läser protokollet, eller dem som av någon händelse lyssnar på debatten: Läs säkerhetsrådsresolutionen! Om det finns någon som helst tvekan om att det inte finns ett mandat för den här insatsen eller vad den grundar sig i, läs säkerhetsrådets resolution! Det är en svår situation i Afghanistan. Då är naturligtvis frågan: Är det läge att lämna landet? Hans Linde är ett exempel i debatten på dem som tycker att det inte är någon idé att fortsätta, utan vi drar oss hem i stället. Jag noterade att han i sin inledning talade väldigt mycket om de civila dödsoffren som främst fallit offer för OEF:s flygbombningar. Inte med ett ord nämnde han alla de andra, majoriteten, civila dödsoffer i Afghanistan som dödats av extremistgrupperna. Jag tycker att det är lite talande för hur den här debatten förs. Jag är bekymrad över att extremistgrupper mördar civila. Jag är bekymrad över att OEF:s flygbombningar skördar civila dödsoffer. Jag vill minska på båda. Vi socialdemokrater har skrivit i vår motion att vi kräver av regeringen att den genast tar kontakt med den nya administrationen i USA och säger: Så här kan vi inte ha det i fortsättningen. Vi ställer upp bakom Förenta nationerna som kräver att de internationella insatserna i Afghanistan ska göras på ett sådant sätt att de civila dödsoffren minskar i antal. Men jag kan inte dra slutsatsen, som Hans Linde, att vi ska lämna landet och strunta i att majoriteten av de civila dödsoffren inte dödas av flygbombningarna utan faktiskt dödas av extremistgrupper. Situationen är inte enkel. Jag instämmer i det som Göran Lennmarker har sagt: Ska vi lyckas med att få en återuppbyggnad av Afghanistan och med hjälp av vårt bistånd skapa en säker situation där krävs helt enkelt säkerhet. Biståndsarbetare dödas i dag. Innebär då det som regeringen föreslår en så fantastiskt kraftig uppbyggnad av den militära närvaron? Nej, jag hävdar att det inte är så. Det handlar om, och det redovisas tydligt i propositionen, att regeringen har för avsikt att skicka dit räddningshelikoptrar även om vi har fått dragningar i riksdagen som visar att det kommer att bli väldigt försenat och att regeringen kommer att bli tvungen att hitta alternativa lösningar. Den andra delen består i att man vill ha en transportflygenhet placerad i Mazar-i-Sharif, speciellt under sommarmånaderna. Den tredje delen är att ha fler militära rådgivare i den afghanska armén. Det är inte more of the same , utan det handlar om en del förändringar som görs. Varför tycker jag att det är så väsentligt att vi ökar antalet rådgivare i den afghanska armén? Jo, om det finns någon exit strategy , en utgång, från detta är det naturligtvis att den afghanska regeringen själv klarar av att ta ansvaret för situationen i Afghanistan. Då måste vi hjälpa till att bygga upp den kompetensen inom rättsväsendet, inom polisen, åklagare och annat men också i den afghanska nationella armén, och det är bra att vi gör det. Vi socialdemokrater krävde också att det skulle vara en kort mandattid. Vi är glada över att utskottet noterar och säger att det är ett års mandattid detta handlar om. Det är naturligtvis av det skälet att det är stora förändringar som sker och att riksdagen ska vara med i processen när vi skickar ut soldater till utlandet. Jag är stolt att tillhöra ett av de få länder i världen där det är parlamentet som har det slutliga beslutet att fatta när man skickar ut väpnade soldater till utlandet. Det är bra, det är någonting vi ska värna. Det är oerhört väsentligt att vi strävar efter en så stor och bred enighet som möjligt, och det har vi i detta ärende. Det finns en stor och bred enighet. Vänsterpartiet skiljer ut sig genom att säga att de vill att vi ska lämna Afghanistan i dag. Miljöpartiet vill att vi stannar kvar. Det är positivt att det är så. Sammanblandningen mellan Operation Enduring Freedom och ISAF - ja, vi oroas över riskerna för sammanblandning. Det vi ser är också det som Hans Linde tog upp. Det sätt som krigföringen sker av Operation Enduring Freedom skvätter också över på de andra internationella styrkorna, det vill säga oss. Det är klart att när det gäller de som drabbades i byn, som Hans Linde talade om, är det väldigt lätt att förstå att det skapas en aggression mot alla utlänningar i Afghanistan. Då är det naturligt att det också drabbar oss, så det är klart att det finns en spill over -effekt på den insats som vi är med i, ISAF. Men det är ett mandat från Förenta nationerna. Jag vill ändå gå längre än Göran Lennmarker som säger att FN rekommenderar medlemsstaterna. Det är inte så. Enligt FN-stadgan är det faktiskt så att Förenta nationernas säkerhetsråd ålägger medlemsstaterna i sina beslut. Hans Linde är ofta folkrättsligt väldigt pedantisk, och ska man se på det som det faktiskt uttrycks i FN-stadgan åläggs vi av Förenta nationernas säkerhetsråd att bidra till den här styrkan och att öka resurserna dit. Hans Linde berättade själv att det faktiskt är 41 länder som bidrar. Sverige är i det område där det är minst oroligheter i hela Afghanistan. Ändå tycker Hans Linde att just Sverige ska åka därifrån. Jag tror att det vore en fullständigt förödande strategi. Vi ska i stället inse att detta är en långsiktig insats som måste göras i Afghanistan. USA har en ny president som säger att han vill ändra strategin, vilket jag tror kan vara nödvändigt för att man ska få en bättre situation i Afghanistan. Jag tror att det vore en förödande signal att i det läget säga: Nej, nu lämnar vi som har ansvaret i det lugnaste hörnet av Afghanistan. Finns det då en militär lösning på den här konflikten? Ibland låter det här från talarstolen som att vi som ställer upp på att fortfarande vara kvar hävdar att det enbart finns en militär lösning. Så är det inte. Det är ingen som hävdar att det finns en militär lösning på det här. USA:s försvarsminister Bob Gates har talat om att det inte finns någon militär lösning på det här problemet. De militära befälhavarna säger att det inte finns någon militär lösning på det här. Det handlar just om mixen av civilt återuppbyggnadsarbete och bistånd till Afghanistan och om att skapa säkerhet, det vill säga med militära resurser. Det går inte att göra bara det ena eller det andra. Det är det som är problemet med Hans Lindes resonemang. Jag har stor respekt för att man vill öka biståndet till de civila insatserna. Det vill jag också. Jag tycker också att det är en obalans, att det går för mycket pengar till de militära insatserna. Jag skulle vilja ha mer av det civila. Men det är att lura sig själv att tro att man kan ta bort en av dessa delar. Det går inte att enbart med militärt våld skapa fred i Afghanistan, och det går tyvärr inte att enbart satsa på civilt bistånd. Säkerhet och utveckling hänger samman. Jag vill också säga några saker om biståndet. Jag tycker att det är bra att regeringen bestämmer sig för att öka biståndet och att man också ska fokusera en hel del på det område där vi är. Men det finns en risk med det. Eftersom Afghanistan är uppdelat i olika provinsiella regioner där olika länder tar ansvar, är risken att Sverige tar ansvar bara för sitt område, Tyskland bara för sitt, Norge för sitt och Danmark för sitt. Det är naturligtvis inte riktigt så utvecklingen ska vara i Afghanistan. Vi måste se till att det blir ett lokalt ägarskap, att den afghanska administrationen och regimen får ta ett större ansvar för hur biståndet ska se ut, naturligtvis i samarbete med FN. Nästa år blir oerhört avgörande för Afghanistan, som också Göran Lennmarker talat om, i och med de kommande valen. Det är genom demokratiska val som maktförhållandena i Afghanistan ska avgöras. Det är inte genom vem som skjuter ihjäl flest flickor som går till skolan, utan det är genom demokratiska val som maktförhållandet ska redas ut i Afghanistan. Slutligen vill jag rikta tacksamhet till de kvinnor och män som är våra soldater utomlands i internationell tjänst, som är beredda att göra ultimata uppoffringar för ett uppdrag som de har fått av Förenta nationernas säkerhetsråd. Min tanke går till dem i dag. Jag tycker att det är bra att vi kan visa att det finns en stor enighet i Sveriges riksdag för att fortsätta insatsen i Afghanistan.

Fru talman! Jag får erkänna att jag inte hade planerat att ta någon replik på Urban Ahlin i kväll. Men jag gör det efter att ha hört Urban Ahlins anförande, där det huvudsakliga problemet med Afghanistan och svensk Afghanistanpolitik verkade vara Vänsterpartiet, ett parti med 22 riksdagsledamöter. Han lägger huvudfokus på vår politik och egentligen inte på det krig vi ser i Afghanistan och det oerhörda mänskliga lidandet för civilbefolkningen där. Urban Ahlin pratade här om FN och folkrätten. Jag börjar undra lite om Socialdemokraterna har ändrat syn på det inledande anfallet mot Afghanistan från USA:s sida. Det är nämligen så att när USA anföll Afghanistan konstaterade den dåvarande socialdemokratiska regeringen: Själva resolutionerna, alltså de så kallade terrorismresolutionerna, utgör dock enligt svensk uppfattning inte en tillräcklig folkrättslig grund för koalitionen att agera i Afghanistan. Var det felaktigt, Urban Ahlin? Har socialdemokratin ändrat åsikt? Fanns det en folkrättslig grund som var tillräcklig när USA anföll? Urban Ahlin tog upp att jag inte pratade om talibanerna. Nej, det är fullständigt sant, för jag tror att i den här kammaren är vi helt eniga när det kommer till avskyn mot talibanernas övergrepp. Ingen i den här kammaren har några förväntningar på att talibanerna ska göra någonting annat än att just terrorisera det afghanska folket. Däremot borde vi ha högre förväntningar på de insatser som har FN-mandat i ryggen, på ISAF och Operation Enduring Freedom, dels för att de har FN-mandat, dels för att de är nära allierade med oss i Afghanistan. Vi måste ställa högre krav på dem än vad vi gör på bland annat talibanerna. Ändå finns det kvar en nyckelfråga i det här resonemanget som jag tycker att Urban Ahlin, precis som tidigare talare, flyr undan, nämligen hur Sverige ska främja fred i Afghanistan när vi har ett så nära och intimt samarbete med Operation Enduring Freedom. Jag hör kritiken, Urban Ahlin, men jag har inte sett ett enda förslag och inga reservationer och särskilda yttranden om hur du vill förändra situationen på marken.

Fru talman! Hans Linde gör fantastiska svängningar om folkrätten. Vänsterpartiet brukar ofta säga att man ska ställa upp på Förenta nationerna. Och jag uttalade redan från början här att det är Förenta nationernas säkerhetsråd som har mandatet att uttala sig vid hot mot internationell fred och säkerhet. FN:s säkerhetsråd ålägger medlemsstaterna att bidra till den här insatsen. Hans Linde säger: Nej, vi tycker inte att Förenta nationernas säkerhetsråd bedömer situationen rätt så vi tycker att Sverige ska dra sig därifrån. Folkrätten är inte riktigt så uppbyggd att vi ibland bestämmer att vi tycker att FN:s säkerhetsråd har rätt och ibland att de inte har rätt, utan vi får ställa upp på att FN:s säkerhetsråd faktiskt har ansvaret för internationell fred och säkerhet. Jag har noterat att Hans Linde tycker att FN i stället ska ägna sig åt en konferens om Afghanistan. Jag tycker att det är ett bra exempel. Det är väl alldeles utmärkt om de gör det. Men i dagsläget har Förenta nationernas säkerhetsråd bestämt att ISAF ska finnas där och att medlemsstaterna ska stärka ISAF för att vi ska åstadkomma fred och säkerhet eftersom det finns ett hot mot internationell fred och säkerhet. Det enda som är intressant när det gäller folkrätten är att det är Förenta nationernas säkerhetsråd som är de ultimata uttolkarna av detta. Hans Linde frågade hur vi ska skapa fred och välstånd. Det är det vi har talat om. Vi skriver i vår motion att det ska till en bred strategi. Där är vi kritiska mot regeringen. Vi tycker att de inte har presterat just den breda strategin för hur vi genom den militära delen men också genom den civila biståndsdelen med mer satsningar på polis och på uppbyggande av rättsväsendet kan se till att få en tilltro till samhällsapparaten i Afghanistan. Det är den enda väg vi har att gå. Där är vi kritiska. Det var därför jag vände mig till dig i mitt inledningsanförande. Det är du, Hans Linde, som sticker ut i denna debatt. Vi andra ser att det inte går att göra det med bara bistånd. Man måste göra det med både-och. Så svårt och så enkelt är det.

Herr talman! Jag kan tyvärr inte tolka det som något annat än att Urban Ahlin och Socialdemokraterna har ändrat åsikt. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen sade tydligt efter den USA-ledda koalitionens angrepp på Afghanistan att det saknades en tillräcklig folkrättslig grund för attacken. Jag uppfattar det du säger nu som en tydlig svängning, och det är bara att beklaga. Visst skiljer jag ut mig här i kammaren i kväll. Jag är den ende som lyfter upp kravet på att Sverige bör lämna Afghanistan och i stället satsa på civilt bistånd och ge full kraft och styrka till en inkluderande och bred freds- och försoningsprocess. Alla som har följt den svenska debatten vet dock att jag knappast är ensam utanför kammaren. 37 procent av svenska folket vill att trupperna ska tas hem. Det är bara 17 procent som stöder Urban Ahlin när han säger att vi behöver skicka fler soldater. Bland de 37 procenten finns det en och annan socialdemokrat, till exempel Thage G. Peterson och Maj Britt Theorin. Till och med före detta finansminister Bosse Ringholm tillhör nu dem som ifrågasätter en politik med ständigt utökade trupper i Afghanistan. Jag känner mig ganska besviken när jag hör Urban Ahlin säga att enbart fredliga medel inte kommer att lösa konflikten i Afghanistan, utan det måste till militära insatser. Både Urban Ahlin och jag vet att det finns en lång rad exempel under de senaste decennierna där länder har gått från djupa och blodiga inbördeskrig, som inte på något sett legat efter kriget i Afghanistan när det gäller grymhet, och tagit steget in i freds- och försoningsprocesser. Det var krig och länder som vi hade dömt ut, där vi inte trodde att det fanns något hopp men som lyckades ta steget. Det gäller Acehprovinsen i Indonesien, El Salvador, Nicaragua, Moçambique och så vidare. I många av dessa fall har dessutom socialdemokratiska företrädare varit drivande bakom den här möjligheten att ta steg mot fred med fredliga medel. Varför skulle det inte vara möjligt i Afghanistan när det har varit möjligt i så många andra länder världen över?

Herr talman! Det är just det som det handlar om här. Vi försöker skapa en situation i Afghanistan där människor får en tilltro till utvecklingen, där man får en civil uppbyggnad där säkerhet och utveckling stärker varandra så att vi just kan få en freds- och försoningsprocess. Alla de områden som du, Hans Linde, räknade upp har haft stöd av FN för olika militära insatser också. Vi är just i den processen nu. Det har funnits en militär komponent med FN i de områden du räknade upp, just för att skapa en grund för en freds- och försoningsprocess. Det är en svår situation i Afghanistan. Man kan absolut inte vinna detta med militära medel. Det säger jag också. Man kan dock inte vara naiv och tro att det bara går att lösa med bistånd och vackert tal om freds- och försoningsprocesser. Man måste se hur realiteten ser ut på marken. De flesta av de civila som har dödats, som du har talat om, har fallit offer för extremister. Vi försöker påtala att de internationella trupper som är där inte ska ägna sig åt sådan krigföring som gör att civila skadas i onödan. Det är dock lite svårt att nå extremisterna som kastar syra i ögonen på skolflickor, dödar biståndsarbetare och bränner ned skolorna. Vi har inte riktigt samma access till dem för att påtala att de också behöver minska sin krigföring som drabbar de civila. Jag tror att det beror på att en del av dem inte har för avsikt att minska den. De har andra värderingar. De vill inte att kvinnor ska vara delaktiga i det politiska skeendet. De vill inte att småtjejer ska gå i skolan. Så hemskt är det. Det är naturligtvis mycket bekymmersamt för Afghanistan att ha den utvecklingen. Det är därför vi finns där. Jag säger det återigen: Jag är en stark vän av Förenta nationerna. Det är Förenta nationernas säkerhetsråd som har ålagt medlemsstaterna att ställa upp för den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan.

Herr talman! Denna riksdagsdebatt handlar om den mycket allvarliga och svåra situationen i Afghanistan. Jag instämmer i de allvarsamma inlägg som Göran Lennmarker och Urban Ahlin har gjort. Vi behöver lyfta fram den grymma verkligheten i Afghanistan. Det tycker kanske inte Hans Linde, men det tycker jag. Under 2007 förlorade ca 8 000 människor livet i konfliktrelaterat våld i Afghanistan. 1 500 av dessa bedöms ha varit civila. Huvuddelen i sin tur kan bedömas ha dödats i det urskillningslösa våld som främst talibanerna regelmässigt riktar mot vanliga människor - genom massmord med mänskliga dynamitpaket mot marknadsplatser, mot bussar och andra platser där så många oskyldiga människor som möjligt befinner sig och genom attacker mot skolor och biståndsarbetare. Oskyldiga människor sprängs till döds, och människor skadas mycket allvarligt under fruktansvärda lidanden genom medvetet inriktade aktioner från terrorgrupper. Antalet barn som gick i skola under talibanregeringens sista tid var cirka en miljon, varav egentligen inga flickor. Nu går omkring sex miljoner barn i skola, varav 30 procent är flickor. Talibanerna motsätter sig fortfarande totalt denna så goda utveckling. De har under de två senaste åren bränt ned skolor och tvingat hela 6 procent av skolorna att stänga. Fler än 200 lärare och elever har mördats. Det är inte nog med detta. Fyrtiotalet biståndsarbetare som höll på att hjälpa det afghanska folket mördades under 2007. Ungefär lika många kommer nog att ha mördats under 2008. Jag talar långsamt så att det jag säger hinner sjunka in, för detta är fasansfullt. Hur ska man kunna förhandla med dem som gör sådana hemska målmedvetna dåd som att bränna skolor och mörda lärare och elever? Metoderna för att genomföra dessa avskyvärda dåd är lika hemska. Vi kan läsa om barn och förståndshandikappade personer som utrustas med dynamitpaket som fjärrutlöses när de sökt sig till så många andra fullständigt oskyldiga människor som möjligt. Med talibanernas terrormetoder som besinningslöst kan utlösas var som helst i Afghanistan är det självfallet mycket svårt, även för betydande styrkor, att förhindra detta blinda dödande. Det är en mycket svår uppgift att bekämpa denna terrorism utan att civila riskerar att skadas eller dödas. Det är uppenbart att de internationella, främst från USA, och afghanska styrkor som bekämpar terrorgrupperna tvingas tillgripa stridsmetoder som har medfört ett stort antal civila dödsoffer. Detta är självfallet oerhört beklagligt. Naturligtvis beror dessa på den svåra terrorbekämpningen i sig men givetvis även på felbedömningar och misstag från truppernas sida. Jag vill med instämmande citera direkt ur utskottets betänkande: "Dessa förluster är oacceptabla och riskerar att allvarligt urholka legitimiteten hos såväl den afghanska regeringens som den internationella säkerhetsstyrkans ansträngningar att uppnå ett långsiktigt fungerande och stabilt afghanskt samhälle. Alla tillgängliga åtgärder måste vidtas för att undvika civila dödsoffer." Jag vill liksom utskottet också understryka att FN:s säkerhetsråd i sin resolution 1833 från i år fördömer talibanernas och övriga extrema gruppers användande av civila som mänskliga sköldar. Även detta är en fasansfull stridsmetod som slår blint mot oskyldiga människor. FN uppmanar i sin resolution 1833 sina medlemsländer att bidra med ytterligare personal och utrustning för att möjliggöra en generell förstärkning av den säkerhetsfrämjande insatsen i Afghanistan. Sverige har ansvar för detta i sitt PRT. Det är glädjande att en bred majoritet i riksdagen bejakar både FN:s vädjan och regeringens förslag att något utöka den svenska insatsen med bland annat kvalificerade sjukvårdsresurser och fler säkerhetsrådgivare till den afghanska armén. Utskottet noterar att ansvaret för operativ terrorismbekämpning även i fortsättningen ska ligga på koalitionen Operation Enduring Freedom, OEF. ISAF, de internationella styrkor där Sverige ingår, ska ha som fortsatt huvuduppgift att inom sina respektive områden genomföra de stabiliserings- och säkerhetsinsatser som behövs för att den afghanska regeringen ska kunna upprätthålla säkerheten och därmed skapa förutsättningar för ett fungerande afghanskt samhälle grundat på rättsstatsprinciper och skyddet för de mänskliga rättigheterna. Det råder också stor samstämmighet om att det behöver tas fram en strategi för det civila utvecklingssamarbetet - vilket är på gång - och att de civila insatserna bör öka till i storleksordningen en ½ miljard kronor från Sverige till år 2011. Centerpartiet delar också bedömningen att det är bra att Sverige, liksom andra länder, styr en del av sitt bistånd till det område där vi har ett säkerhetsansvar. Vänsterpartiet gör i sin motion - Hans Linde nämnde det i sitt anförande - bedömningen att det inte längre är fråga om när talibanerna kommer tillbaka till makten. De föreslår analogt med det att Sverige och kanske också ISAF - det är lite oklart - ska dra tillbaka sina fredsfrämjande styrkor. Det kommer snabbt att bidra till att det inträffar som Vänsterpartiet prognostiserar. Det är inget litet ansvar som ett, låt vara inte så stort, parti i Sveriges riksdag vill ta på sig i strid med säkerhetsrådet, FN och de 41 länder som har ställt upp för att stabilisera och hjälpa Afghanistans folk. Sverige och övriga länder, antar jag, ska dra tillbaka sina fredsstyrkor samtidigt som förhandlingar med talibanerna ska inledas. Det kommer inte att bli någon tebjudning, kan jag försäkra Hans Linde. Talibanerna är inga feminister. Tvärtom. Tala om att ge efter för det besinningslösa mördande som talibanerna bedriver, och det förtryck som deras totalitära tid vid makten och deras terror nu visar att de vill återgå till! Visst kommer det att behövas försoning och dialog, kanske även med talibangrupperingar, men detta måste avvägas mycket noga. Miljöpartiet sviktar men står ändå fast vid den nuvarande insatsen. Miljöpartiet skriver i sin motion att det hade varit lämpligt att invänta hur den nya amerikanska strategin kommer att se ut innan riksdagen beslutar om ett förlängt svenskt mandat. Eftersom mandatet går ut före årsskiftet och president Obama tillträder nästa år är detta ju inte möjligt. Jag instämmer gärna i att det är en mycket viktig faktor som Sverige noga måste beakta. Vi vet ju att president Obama har uttalat att han strävar efter en ökning av fredsstyrkorna. Med detta yrkar jag bifall till utskottets för slag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! När det gäller Afghanistan kan vi vara oeniga om mycket. Men jag måste säga att jag tycker att Staffan Danielssons inlägg passerar gränsen för vad som kan kallas hederligt. Han går i fällan och försöker insinuera att Vänsterpartiet skulle ha en mjuk inställning till talibanerna, att vi på något sätt skulle sympatisera, att vi inte skulle kritisera de brott mot mänskliga rättigheter som talibanerna utför. Det är inte ett hederligt angrepp, Staffan Danielsson. Jag ber dig ta tillbaka det så att du kan lämna den här salen med hedern i behåll. Jag minns en tid före 2001, före 11 september, innan USA:s blickar riktades mot Afghanistan. Då lyfte vi från Vänsterpartiet flera gånger upp frågan om talibanernas grymma förtryck i Afghanistan. Vilka andra partier var då intresserade av att delta i debatten? Vem lyfte då upp frågor? Vem höll brandtal på den tiden? Inte var det Staffan Danielsson och inte var det Centerpartiet. Talibanerna är inga feminister. Det är inte George Bush heller. Jag tror att ganska få av de flygare som nu fäller bomber över civila afghanska byar och därigenom mördar flickor, kvinnor och äldre kan kallas feminister. Som feminist och med erfarenhet av att kämpa för jämställdhet kan jag säga att man inte bygger jämställdhet genom bombmattor och genom att skjuta på civila. Feminism uppnår man genom att kämpa tillsammans. Staffan Danielsson säger: Hur ska vi kunna tala med personer som begår sådana här illdåd? Tänk om man hade sagt det en gång i tiden i Elfenbenskusten, Moçambique eller El Salvador. Hur hade de länderna sett ut? Det hade troligtvis varit länder som fortfarande varit i krig. Frågan till Staffan Danielsson är: Hur ska vi kunna militärt besegra alla dem som begår dessa illdåd?

Herr talman! Hans Linde försöker försvara den linje som han och Vänsterpartiet har valt att ha, nämligen att Sverige ska lämna Afghanistans folk åt sitt öde. Ödet är i stor utsträckning talibanerna. Innebär inte det att man belönar talibanernas stridsmetoder genom att göra som de vill och överlåta landet åt inbördeskrig och tebjudningar mellan de grupper som kommer att ha fruktansvärda strider där talibanerna med stor sannolikhet kommer att ta makten i betydande delar av landet? Då vet vi vad som väntar, Hans Linde. Det är det ansvaret som Vänsterpartiet väljer att ta på sig. Hans Linde sade i sitt inlägg tidigare: Jag förväntar mig inget annat än att talibanerna ska fortsätta att terrorisera folk med fruktansvärda terrordåd. Vänsterpartiet vet vad som väntar och vill ändå att världssamfundet, FN:s säkerhetsråd, ska dra tillbaka de fredsfrämjande insatserna och lämna Afghanistans folk åt sitt öde, som Göran Lennmarker sade. Jag är glad över att Sveriges riksdag i bred samstämmighet står fast vid den oerhört värdefulla insats som svenska män och kvinnor gör i Afghanistan för att stötta fred och säkerhet i det område där vi har ansvar. Det är bra att vi ökar de civila insatserna, men om lärare, elever och biståndsarbetare mördas behövs militärer för att trygga säkerheten.

Herr talman! Vi har haft ISAF på plats i Afghanistan i snart sju år. Vid flera tillfällen har vi utökat och förstärkt insatsen. Retoriken har låtit på samma sätt varje gång: Om vi inte utökar antalet soldater kommer talibanerna tillbaka. Vad har vi sett? För varje år och varje månad som går med Staffan Danielssons strategi för Afghanistan kommer talibanerna tillbaka. För varje gång vi utökar får vi nya rapporter om att talibanerna flyttar fram sina positioner och erövrar ytterligare en provins och stärker förtrycket. Övergreppen ökar i antal, som Staffan Danielsson berättade. Syraattackerna, att flickor förvägras att gå i skolan och så vidare är vad som sker med Staffan Danielssons strategi för Afghanistan, inte med min strategi för Afghanistan. Staffan Danielsson kanske skulle börja ta ansvar för den verklighet som vi i dag ser i Afghanistan. Vänsterpartiet vill inte lämna Afghanistan åt sitt öde. Vi tror att det enda sättet att garantera att alla afghanska flickor kan få gå i skola, att man når ett samhälle som är demokratiskt och respekterar de mänskliga rättigheterna och där man tar steg mot jämställdhet är att man får en freds- och försoningsprocess. Vi kommer inte att kunna militärt besegra dem som begår dessa illdåd. Hur kan Staffan Danielsson tro att man skulle kunna göra det? Svara på frågan, Staffan Danielsson. Hur ska vi militärt kunna besegra alla dem som begår dessa illdåd? Freds- och försoningsprocesser handlar inte om att man sätter sig med Nelson Mandela-typer. Det handlar ibland om att förhandla med de värsta och grymmaste människorna som finns på denna jord. Det är ett steg man är tvungen att ta, inte för att man sympatiserar med de människorna, utan för att ta steget mot fred. Tänk om man hade resonerat som Staffan Danielsson i Elfenbenskusten, Moçambique, El Salvador, Nicaragua, Angola! Då hade dessa länder fortfarande varit länder i krig. Som tur var resonerade man inte som Staffan Danielsson, och därför ser vi framgångsrika freds- och försoningsprocesser i de länderna.

Herr talman! Jag ska koncentrera mitt inlägg på Afghanistan och inte på Moçambique. Afghanistan har en brutal historia sedan många år, vilket redovisats här. Jag har respekt för att Hans Linde och Vänsterpartiet vill väl, men det är en stor naivitet i det som ni nu driver, Hans Linde. Det som ni nu driver som krav belönar de terrordåd, de metoder, som talibanerna utnyttjar. Vi vet vad talibanerna står för. Det blir en totalitär regim. Det blir förtryck av kvinnor under hemska former. De får inte tillgång till skola, läkarvård, del i politiskt inflytande. Talibanerna är inte feminister. Det finns en laglig regering. Men Vänsterpartiet har sagt att FN:s säkerhetsråd inte är opartiskt och att Sverige är inte opartiskt i konflikten. FN och Sverige stöder landets valda regering. Det är val nästa år, och då är det folket som avgör om det ska förändras. Det ska inte avgöras genom att världssamfundet drar tillbaka sina insatser, släpper loss ett inbördeskrig och belönar de fruktansvärda stridsmetoder som är grundorsaken till att så många människor dör under fruktansvärda former. Det är svårt att bekämpa sådana metoder när man använder människor som levande sköldar. Det har begåtts misstag, och USA och ISAF ska givetvis göra allt för att undvika civila offer.

Herr talman! När Hans Linde i sitt anförande inte oträngt nämner talibanernas brott, när han i samband med incidenten i Boka inte nämner att svensk trupp blev beskjuten när den skulle passera byn får han finna sig i att bli ifrågasatt när det gäller beskrivningen av tillståndet i Afghanistan. Afghanistan är söndertrasat efter nästan 30 år av oavbrutet krig. Humanitärt har det internationella samhället inte bara möjlighet utan också skyldighet att medverka till fred och säkerhet. De insatser som genomförs i Afghanistan stärker den internationella säkerheten, och den stärker därmed också, herr talman, den svenska säkerheten. Det är ingen slump att 41 länder befinner sig i fredsfrämjande syfte i detta land. I en globaliserad värld omfattar säkerheten antingen alla människor eller inga människor alls. Över huvud taget har internationella insatser stor betydelse också för vår nationella förmåga att kunna försvara oss. Genom att delta i internationella insatser får vi ett kvitto på den förmåga som det svenska försvaret, dess materiel och personal besitter. Därmed, herr talman, finns det heller ingen motsättning mellan de internationella insatserna och den nationella förmågan. Tvärtom är de varandras förutsättningar. Den proposition som nu förelagts riksdagen presenterar på många sätt viktiga steg i rätt riktning. Jag instämmer i många av de kloka slutsatser som både Urban Ahlin och inte minst Göran Lennmarker inledde den här debatten med. Jag ska dock mer fokusera på det som ligger inom försvarsutskottets naturliga ansvarsområde. Det är bra att Sverige skickar fler soldater till Afghanistan. Det landområde som vi påtog oss ansvaret för 2006 motsvarar en yta lika stor som hela Götaland. I det perspektivet blir 500 soldater inte så väldigt mycket. Det finns i vårt område byar som svensk trupp till följd av att de inte är så många aldrig någonsin har passerat, och därmed har de heller inte kunnat bidra med säkerhet. Om vi jämför oss med de norska soldaterna väster om vårt område, i Maimana, kan vi konstatera att på motsvarande yta har Norge dubbelt så många soldater. Det är viktigt för att kunna fullgöra den uppgift som insatser har, nämligen att garantera afghanerna säkerhet. Det är riktigt att den svenska Försvarsmakten har omfattande problem med försörjning av helikoptrar. Det är också riktigt att den helikopter som vi hade tänkt skicka till Afghanistan under nästa år, helikopter 10, kan komma att dröja något. Det är ju inte någon liten helikopter. Det är en stor helikopter som tar minst sju liggande patienter och skulle naturligtvis innebära ett mycket bra tillskott inte bara för vår verksamhet generellt utan framför allt för svenska soldaters säkerhet. Att utskottet nu ändå väljer att markera att man ska ta möjligheten att tillföra helikopter leder oss förmodligen så småningom in på alternativa lösningar. I den delen ger jag gärna Peter Rådberg rätt, nämligen att det viktigaste inte är att ha en helikopter i varje avseende anpassad för just det uppdrag den ska utföra, utan varje helikopter i Afghanistan kommer att vara långt mycket bättre än att inte ha någon alls. Det är viktigt att Sverige också medverkar till de bidrag som inte bara är kostsamma utan även mycket komplicerade. Vi måste visa att också vi är beredda att göra det som är dyrt och det som är svårt, att vi inte alltid litar till andra när det gäller viktiga resurser. Ännu bättre är att de som tidigare i debatten kallats för militära rådgivare nu ökar i antal, ja närmast tiodubblas, i de fyra svenska provinserna. Det är naturligtvis det viktigaste medlet för att successivt, även om det säkert ligger långt borta, kunna överräcka mer och mer av ansvaret för säkerhet på den afghanska armén och givetvis också på den afghanska polisen. Det har talats en hel del om OEF och det har talats en del om det som betecknas som kriget i södra och östra Afghanistan. Det är där många oskyldiga tråkigt nog faller offer bland annat för OEF:s insatser, men också, vilket vi inte ska glömma bort, för de insatser som ISAF gör. Jag träffar, herr talman, en del politiker ute i Europa i olika sammanhang och jag vet att man samfällt anser att detta är ett mycket, mycket stort problem. Varje gång en oskyldig civil dör i Afghanistan minskar utsikterna för att det här ska kunna bli ett framgångsrikt uppdrag. Jag vill dock inte delta i den kritik som riktas mot till exempel OEF. Under den tid jag tillbringade i Afghanistan kunde jag konstatera att länder som Kanada, Nederländerna, USA, Danmark varje dag offrade soldater för den verksamhet som pågick i södra Afghanistan. Vi ska även ha klart för oss att de gör stora uppoffringar som annars bland annat skulle drabba de svenska soldaterna. Herr talman! Jag vill också ge beröm till utrikesminister Carl Bildt. När han besökte Afghanistan och de svenska trupperna där markerade han tydligt att det inte bara är Försvarsmakten som befinner sig i Afghanistan utan att det är Sverige som är där. Det var en viktig och, tror jag, för många av de svenska soldaterna välkommen signal. Jag vill instämma i det tack som tidigare riktats från talarstolen till dessa soldater som tagit på sig att offra sin säkerhet för andras.

Herr talman! I morse tillsatte regeringen Jan-Olof Lind som utredare i Försvarsmaktens helikopterresurs, flera månader för sent. Det här betyder att helikoptern kommer att fördröjas, precis som Allan Widman själv sade, kanske med ett helt år. Den andra reflexion jag har gäller satsningen på vad jag kallar för flygande akutsjukhus. Det är en fantastisk apparat egentligen. Men vad vi behöver är kanske inte en helikopter. Vi kanske behöver flera, om det skulle hända någonting med de svenska soldaterna. Hade det inte varit bättre om vi haft två tre stycken lite lättare helikoptrar som vi skulle kunna använda ifall det skulle uppstå någon typ av kris? Hur kan det bli en försening på helikoptrarna, ett område som du själv har engagerat dig otroligt mycket i? Du har varit noga med att vi ska få ned dem till Afghanistan. Detta berör i grund och botten säkerheten för de svenska soldaterna, på grund av politiskt sjabbel, om jag får kalla det så.

Herr talman! Om man ska utreda så grannlaga frågor som säkerheten i vår helikopterverksamhet och de brister som funnits när det gällt att försörja våra internationella insatser med helikoptrar är det naturligtvis viktigt att man inte hastar i väg utan noga överväger både direktiven och till vem uppdraget ska gå. I samband med att regeringen i dag förordnade Jan-Olof Lind som utredare på Försvarets forskningsinstitut förlängdes också utredningstiden för att ge det rådrum som utredaren behöver. Men det är ett missförstånd att tro att vi måste bedriva statliga utredningar för att skicka helikoptrar till Afghanistan. De helikoptrar som Försvarsmakten och regeringen avser att sända - vi kan diskutera tidpunkten senare - har varit föremål för ombyggnad och andra förberedelser under snart ett par års tid. Herr talman! För mindre än en vecka sedan hade jag nöjet att flyga med en helikopterbesättning som enligt plan ska åka till Afghanistan i slutet av nästa år eller början av 2010. De förbereder sig för fullt. Jag vill gärna också poängtera att det i betänkandet inte står "en helikopter", Peter Rådberg. Det står "en . helikopterenhet". Normalt när man skickar viktiga plattformar - det må vara stridsflygplan, även om Sverige inte har gjort det på ett tag, eller helikoptrar - är det så att man nästan aldrig skickar bara en. Man vill ha redundans och uthållighet, som det heter på ett mycket vackert språk, när man ger sig in i verksamheten.

Herr talman! Det var intressant att höra från Allan Widman. Blir det så att man ska skicka ned två tre Medevacer? Är tanken så? Kostnaden måste bli enorm. Min bild var att man skulle ha en, men om det är något annat, som Allan Widman säger, är det en nyhet i alla fall för mig personligen. Kritiken mot att man ska skicka ned den här typen av akutsjukhus är att det är jätteavancerat. Frågan är om man behöver den typen av helikoptrar. Vad vi behöver är snabba helikoptrar som kan ta hem folk ifall det händer någonting. Då behöver vi också flera. Den här typen av helikoptrar kan inte vara i luften 24 timmar om dygnet, vilket också gör att man i en akut situation kanske ändå blir tvingad att låna helikoptrar från till exempel Tyskland eller något annat land. Men det vore bra om Allan Widman kunde säga det här återigen. Blir det fler än en av de här stora helikoptrarna? Kan jag få det bekräftat en gång till?

Herr talman! Jag konstaterar att orden i betänkandet lyder "en . helikopterenhet". Jag kan inte ta gift på hur många helikoptrar det blir. Jag har inte ställt frågan om det är en, två eller tre. Det är tre Medevachelikoptrar som nu har varit föremål för ombyggnad och som man successivt kommer att börja flyga med i januari månad. Men min bedömning och min erfarenhet säger mig att man inte skickar en helikopter. Man skickar nog minst två. Herr talman! Jag hörde Peter Rådberg säga i sitt huvudanförande att han var mycket tveksam till att skicka en så avancerad sjukvårdshelikopter. Men tyvärr är det på det sättet att om soldater utsätts för omfattande fysiska trauman börjar klockan ticka. Internationella medicinska erfarenheter säger att den mänskliga kroppen kan stå emot under ungefär en timmes tid. Sedan nedgår denna förmåga väldigt snabbt. Det är klart att ju tidigare man kan sätta in en avancerad medicinsk behandling ombord på en helikopter eller på ett vanligt sjukhus, desto större chanser kommer soldaten att ha. Jag tror att vi behöver påminna oss själva om att vi inte år efter år kan lita till andras resurser när det gäller de saker som är svåra och dyra. Vi måste också vara med och uttrycka solidaritet med andra. Precis som Norge, Danmark och nästan alla andra länder måste vi också någon gång göra det som är svårt och farligt.

Herr talman! Jag vill inleda mitt anförande genom att understryka och ställa mig bakom det Göran Lennmarker och Urban Ahlin framförde här i talarstolen. Jag tyckte att det var mycket bra och står bakom det till fullo. Herr talman! Det finns debattörer i Sverige - det har vi hört här i kväll - som anser att vårt land inte borde delta i ISAF:s insatser för ett fredligare och mänskligare Afghanistan. För en del är motivet att Sverige är neutralt. Men Sverige är inte neutralt till terrorismens rötter och härjningar. Sverige är inte neutralt till de regionala krigsherrarnas skräckvälde, till världsvid narkotikaspridning eller till brist på demokrati, mänskliga rättigheter och ett fungerande rättssamhälle. Vi är heller inte neutrala till kvinnoförnedring, förtryck eller nedbränning av flickskolor. Sverige har tillsammans med världssamfundet tagit ställning mot dessa regimer och deras handlingar och för det afghanska folket. Det är intressant att se vilket parti i svensk politik som inte vill stå upp för dessa demokratiska värden. Kristdemokraterna vill se mer av värderingar i svensk utrikespolitik. Herr talman! Det är viktigt för de svenskar som arbetar för fred, säkerhet och demokrati att ha hela riksdagens stöd bakom sina insatser. Det är beklagligt att det finns partier i riksdagen som inte delar dessa värderingar. Herr talman! För Kristdemokraternas del vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande UFöU1.

Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten så mycket, men jag måste få säga några saker. Jag har rest runt i Sverige och pratat om hotbilder på vissa ställen. När jag frågar dem jag träffar vilka hot de ser mot Sverige i dag räknar de oftast upp bland annat organiserad brottslighet, terrorism och droger. Man kan fundera lite över varför man är rädd för de här sakerna. Men de hör faktiskt bland annat ihop också med Afghanistan. När jag var i FN för några veckor sedan hade jag möjlighet att ta del av Kai Eides rapport. Den 14 oktober lade han fram för säkerhetsrådet vad han såg hände i Afghanistan. Vi har hört mycket av det otäcka som händer där nere. Jag ska inte upprepa det, för jag instämmer starkt i det som Göran Lennmarker och Urban Ahlin har sagt. Men Kai Eide berättade också om andra saker, som var positiva, bland annat en dialog som hade påbörjats så smått mellan Afghanistan och Pakistan. Det var någonting som skulle kunna växa till någonting bättre. Han sade också att inrikesministeriet och polisen hade förstärkts i Afghanistan. Det jag vill komma till är att han berättade att det nu var mindre droger i Afghanistan, och det påverkar även oss här i Sverige, vilket är väldigt bra. Människorna i Afghanistan behöver ha mat. De måste tjäna pengar på något sätt. De har väldigt ofta valet att odla för att få fram droger och tjäna pengar. När människor behöver mätta sin familj kanske man inte får döma för hårt när de väljer så tokiga vägar. De behöver också bostäder och skolor. Skolorna är nog lösningen på deras problem. Där skulle jag önska att vi kunde satsa mycket mer pengar än vad vi satsar i dag, och satsningar på infrastrukturen är nödvändigt. När det gäller våra killar och tjejer som vi ska skicka ned dit har vi hört från talarstolen att vi kommer att utöka till 500 personer. Men om det händer någonting därnere är vi beredda att öka upp till drygt 850 personer för att kunna ta hem soldaterna vi har om vi måste evakuera dem. Om styrkan ska utökas ytterligare för något bestående förväntar vi oss att man kommer tillbaka till riksdagen och att regeringen lägger fram en ny proposition eftersom det är riksdagen som ska avgöra det. Jag vill också rikta ett tack till våra killar och tjejer därnere. Jag vet att det inte är lätt att finnas i Afghanistan i dag. Jag har en önskan från många av oss i utskottet att få besöka Afghanistan och se hur det är på plats därnere. Det hoppas jag att vi kommer att få. För övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Den här debatten har handlat om hur vi på bästa sätt kan hjälpa Afghanistan och afghanerna att kunna få leva i fred och frihet. Vi har i dag hört många exempel på att så inte är fallet i dag. Jag vill återupprepa att Sida uppger att över 500 skolor har attackerats av talibaner det senaste året och därför fått stänga. De attackerna riktar sig inte mot USA eller amerikanerna i landet, och de riktar sig inte mot ISAF eller den svenska insatsen. Nej, attackerna riktas mot skolbarn och lärare. Det enda de har gjort sig skyldiga till är att utöva sin rätt att få gå i skolan och få sprida kunskap. Syftet med attackerna kan bara vara ett. Det är att fortsatt söndra det afghanska samhället och kasta tillbaka Afghanistan till ett medeltidssamhälle och hindra utvecklingen till en demokratisk och fredlig stat. Herr talman! Många har tidigare i kväll från den här talarstolen sagt, och det tål att upprepas igen, att säkerhet är en förutsättning för utveckling. Utan säkerhet i Afghanistan kommer inga val att hållas, förnödenheter kommer inte att nå fram till dem som behöver sådana, och barn kommer inte att kunna gå i skolan. Vår största förhoppning är naturligtvis att den afghanska regeringen i framtiden själv kommer att kunna garantera säkerheten för sin befolkning. Men till dess är ISAF och den svenska insatsen i den en förutsättning för Afghanistans utveckling. Sveriges deltagande i ISAF, den internationella säkerhetsstyrkan, är och har varit framgångsrikt. Vårt militära engagemang inleddes, som ni har hört här, vid årsskiftet 2001/02. Sedan mars 2006 leder Sverige ett svensk-finskt PRT i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. I förra veckan avslutades den överlämning till den nya pågående styrkan FS 16 som pågått under hela den senaste månaden. Enbart numreringen på FS 16 visar att vi har lång erfarenhet av att vara i Afghanistan. I den svenska insatsens arbete ingår att visa närvaro i byar och ibland företräda den statliga myndighetsutövning som ibland saknas. Det ingår också att utbilda den afghanska armén och polisen och att stödja polisens arbete. Just nu pågår en omfattande säkerhetssektorreform i hela Afghanistan. Här har bland annat ISAF tillsammans med den afghanska regeringen lyckats återskapa ett förtroende för den afghanska armén som tidigare till stor del bestod av klangrupperingar och andra typer av grupper ledda av lokala krigsherrar. Att stödja uppbyggnaden och utbildningen av den afghanska armén är en av ISAF:s viktigaste uppgifter. I dag finns ett drygt 30-tal så kallade OMLT, Operational Mentor and Liason Teams, inom ISAF. Det är vad som ibland kallas utbildnings- och samverkansgrupper på svenska. Jag hade förra året själv möjlighet att få besöka det svenskledda OMLT som finns hos den 209:e armékåren i Mazar-i-Sharif. Där berättade man hur man på kår- och lokalnivå fungerar som rådgivare till cheferna. Man hjälpte till med utbildningsplanering och logistik och fungerade som stöd till de flesta funktionerna. Jag fick också träffa de afghanska cheferna och se på logement och stolta soldater. Det här är faktiskt en del av nyckeln till framgång i Afghanistan - att ha en fungerande säkerhetssektor som kan garantera långsiktig säkerhet utan internationell inblandning. Herr talman! Timmen är sen. Därför vill jag gå in på de biståndsinsatser som föreslås ökas i den här propositionen. Det är väldigt positivt. Jag behöver inte upprepa med hur många miljoner de kommer att ökas och hur stora de kommer att bli. Men jag vill ändå understryka att ett ökat utvecklingsarbete och också ökade resurser till utveckling ställer större krav på samordning och samverkan. Allteftersom det svenska stödet till de norra regionerna ökar krävs samordning mellan Försvarsmaktens enheter, utsända biståndsrådgivare på plats och de biståndsorganisationer som finns i regionen. Den här samordningen måste dessutom bli bättre här hemma på högsta nivå för att kunna nå full effekt på plats i Afghanistan. Här ser vi också fram emot den utvecklingsstrategi för Afghanistan som regeringen aviserar. Det är också rimligt att det finns en samordning mellan de olika ländernas utvecklingsarbete i regionen. Inte minst på nordisk basis finns det möjligheter att vi samordnar våra insatser och lär av varandra. Herr talman! Som tidigare under debatten har framgått föreslår regeringen att vi utökar den svenska militära styrkan från i dag 390 till 500 personer. Det finns tre huvudkomponenter. Den första är att det blir en utökning av de så kallade utbildnings- och samverkansgrupperna eller militära rådgivare. Det är väldigt bra. Då följer vi också FN:s säkerhetsråds resolutions rekommendationer där vi, som vi har hört i dag, uppmanas eller till och med åläggs att fortsatt ge stöd till den säkerhetsfrämjande insatsen. Den andra komponenten gäller transportflygenheten. Det innebär att transportflyget kommer närmare den svenska enheten. Den kommer till Mazar-i-Sharif i stället för att ligga i ett helt annat land. Det tredje viktiga förslaget i detta är tillförandet av en helikopterenhet. Här finns det praktiska problem, men vi hoppas självklart att det ska lösa sig. Slutligen, herr talman, vill jag säga att det är beklagligt att Miljöpartiet och Vänstern inte ställer sig bakom det här beslutet. Vänsterpartiet har nu under kvällens gång ifrågasatt och kritiserat allt från ISAF till den svenska insatsen utan att kunna föreslå något som helst trovärdigt alternativ. Jag vågar knappt ens tänka på vad som skulle hända om de internationella fredsfrämjande styrkorna plötsligt drog sig ur Afghanistan. Vad skulle hända med alla de flickor som nu går i skolan? Vad skulle hända med alla de kvinnor som återigen skulle låsas fast i hemmen utan tillgång till utbildning, utan möjlighet till förvärvsarbete och utan tillgång till sjukvård? Och vad skulle hända med dem som trotsar talibanernas styre? Precis som har sagts i dag utgör situationen i Afghanistan alltjämt ett hot mot internationell fred och säkerhet, och vi har ett stort ansvar att inte lämna landet åt sitt öde. Det är inte enkelt, och det finns inga fullständigt klara svar på hur man ska göra på bästa sätt. Men det som föreslås i dag och det som utskottsmajoriteten föreslår är ett nästa steg på vägen mot ett förhoppningsfullt, fredligt Afghanistan. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.