Anf. 174 Urban Ahlin (S)
Fru talman! Vi behandlar nu ett betänkande från det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet om ett fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan ISAF. Varför finns denna säkerhetsstyrka? Jo, i ett land i Asien fanns en fristad för terrorister som attackerade USA. Förenta nationerna sade att detta var en attack och att USA hade rätt att ägna sig åt självförsvar. Man slog ut talibanregimen, som hade varit fristaden för terrorister i Afghanistan.
Afghanistan är ett väldigt sargat land, som många andra talare har sagt tidigare, med decennier av krig, sovjetisk ockupation, leder fattigdomsligan, enorm korruption. I dag har vi en situation där extremistgrupper kastar syra i ögonen på unga skolflickor som är på väg till skolan, biståndsarbetare mördas av extremistgrupper, 6 procent av skolorna har bränts ned, 200 lärare och elever har dödats.
Allt detta gör att det organ som vi har format i världen, Förenta nationerna, säger att situationen i Afghanistan alltjämt utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Jag som socialdemokrat står verkligen upp för Förenta nationerna. Det är nämligen den universella ordning, den norm som vi har byggt upp i världen för att inte enbart den starkes rätt ska göra sig gällande, utan det ska finnas något att hålla sig i, en folkrätt. Alla medlemsländerna i Förenta nationerna har gått med på FN-stadgan, enligt vilken det tydligt är FN:s säkerhetsråd som är de som är uttolkare av när det finns ett hot mot internationell fred och säkerhet. Förenta nationernas säkerhetsråd är otroligt tydligt på den här punkten.
Jag säger till alla som läser protokollet, eller dem som av någon händelse lyssnar på debatten: Läs säkerhetsrådsresolutionen! Om det finns någon som helst tvekan om att det inte finns ett mandat för den här insatsen eller vad den grundar sig i, läs säkerhetsrådets resolution!
Det är en svår situation i Afghanistan. Då är naturligtvis frågan: Är det läge att lämna landet? Hans Linde är ett exempel i debatten på dem som tycker att det inte är någon idé att fortsätta, utan vi drar oss hem i stället. Jag noterade att han i sin inledning talade väldigt mycket om de civila dödsoffren som främst fallit offer för OEF:s flygbombningar. Inte med ett ord nämnde han alla de andra, majoriteten, civila dödsoffer i Afghanistan som dödats av extremistgrupperna.
Jag tycker att det är lite talande för hur den här debatten förs. Jag är bekymrad över att extremistgrupper mördar civila. Jag är bekymrad över att OEF:s flygbombningar skördar civila dödsoffer. Jag vill minska på båda.
Vi socialdemokrater har skrivit i vår motion att vi kräver av regeringen att den genast tar kontakt med den nya administrationen i USA och säger: Så här kan vi inte ha det i fortsättningen. Vi ställer upp bakom Förenta nationerna som kräver att de internationella insatserna i Afghanistan ska göras på ett sådant sätt att de civila dödsoffren minskar i antal.
Men jag kan inte dra slutsatsen, som Hans Linde, att vi ska lämna landet och strunta i att majoriteten av de civila dödsoffren inte dödas av flygbombningarna utan faktiskt dödas av extremistgrupper. Situationen är inte enkel.
Jag instämmer i det som Göran Lennmarker har sagt: Ska vi lyckas med att få en återuppbyggnad av Afghanistan och med hjälp av vårt bistånd skapa en säker situation där krävs helt enkelt säkerhet. Biståndsarbetare dödas i dag.
Innebär då det som regeringen föreslår en så fantastiskt kraftig uppbyggnad av den militära närvaron? Nej, jag hävdar att det inte är så. Det handlar om, och det redovisas tydligt i propositionen, att regeringen har för avsikt att skicka dit räddningshelikoptrar även om vi har fått dragningar i riksdagen som visar att det kommer att bli väldigt försenat och att regeringen kommer att bli tvungen att hitta alternativa lösningar. Den andra delen består i att man vill ha en transportflygenhet placerad i Mazar-i-Sharif, speciellt under sommarmånaderna. Den tredje delen är att ha fler militära rådgivare i den afghanska armén.
Det är inte
more of the same
, utan det handlar om en del förändringar som görs. Varför tycker jag att det är så väsentligt att vi ökar antalet rådgivare i den afghanska armén? Jo, om det finns någon
exit strategy
, en utgång, från detta är det naturligtvis att den afghanska regeringen själv klarar av att ta ansvaret för situationen i Afghanistan. Då måste vi hjälpa till att bygga upp den kompetensen inom rättsväsendet, inom polisen, åklagare och annat men också i den afghanska nationella armén, och det är bra att vi gör det.
Vi socialdemokrater krävde också att det skulle vara en kort mandattid. Vi är glada över att utskottet noterar och säger att det är ett års mandattid detta handlar om. Det är naturligtvis av det skälet att det är stora förändringar som sker och att riksdagen ska vara med i processen när vi skickar ut soldater till utlandet. Jag är stolt att tillhöra ett av de få länder i världen där det är parlamentet som har det slutliga beslutet att fatta när man skickar ut väpnade soldater till utlandet. Det är bra, det är någonting vi ska värna.
Det är oerhört väsentligt att vi strävar efter en så stor och bred enighet som möjligt, och det har vi i detta ärende. Det finns en stor och bred enighet. Vänsterpartiet skiljer ut sig genom att säga att de vill att vi ska lämna Afghanistan i dag. Miljöpartiet vill att vi stannar kvar. Det är positivt att det är så.
Sammanblandningen mellan Operation Enduring Freedom och ISAF - ja, vi oroas över riskerna för sammanblandning. Det vi ser är också det som Hans Linde tog upp. Det sätt som krigföringen sker av Operation Enduring Freedom skvätter också över på de andra internationella styrkorna, det vill säga oss. Det är klart att när det gäller de som drabbades i byn, som Hans Linde talade om, är det väldigt lätt att förstå att det skapas en aggression mot alla utlänningar i Afghanistan. Då är det naturligt att det också drabbar oss, så det är klart att det finns en
spill over
-effekt på den insats som vi är med i, ISAF. Men det är ett mandat från Förenta nationerna.
Jag vill ändå gå längre än Göran Lennmarker som säger att FN rekommenderar medlemsstaterna. Det är inte så. Enligt FN-stadgan är det faktiskt så att Förenta nationernas säkerhetsråd ålägger medlemsstaterna i sina beslut.
Hans Linde är ofta folkrättsligt väldigt pedantisk, och ska man se på det som det faktiskt uttrycks i FN-stadgan åläggs vi av Förenta nationernas säkerhetsråd att bidra till den här styrkan och att öka resurserna dit. Hans Linde berättade själv att det faktiskt är 41 länder som bidrar. Sverige är i det område där det är minst oroligheter i hela Afghanistan. Ändå tycker Hans Linde att just Sverige ska åka därifrån.
Jag tror att det vore en fullständigt förödande strategi. Vi ska i stället inse att detta är en långsiktig insats som måste göras i Afghanistan. USA har en ny president som säger att han vill ändra strategin, vilket jag tror kan vara nödvändigt för att man ska få en bättre situation i Afghanistan. Jag tror att det vore en förödande signal att i det läget säga: Nej, nu lämnar vi som har ansvaret i det lugnaste hörnet av Afghanistan.
Finns det då en militär lösning på den här konflikten? Ibland låter det här från talarstolen som att vi som ställer upp på att fortfarande vara kvar hävdar att det enbart finns en militär lösning. Så är det inte. Det är ingen som hävdar att det finns en militär lösning på det här.
USA:s försvarsminister Bob Gates har talat om att det inte finns någon militär lösning på det här problemet. De militära befälhavarna säger att det inte finns någon militär lösning på det här. Det handlar just om mixen av civilt återuppbyggnadsarbete och bistånd till Afghanistan och om att skapa säkerhet, det vill säga med militära resurser. Det går inte att göra bara det ena eller det andra. Det är det som är problemet med Hans Lindes resonemang.
Jag har stor respekt för att man vill öka biståndet till de civila insatserna. Det vill jag också. Jag tycker också att det är en obalans, att det går för mycket pengar till de militära insatserna. Jag skulle vilja ha mer av det civila. Men det är att lura sig själv att tro att man kan ta bort en av dessa delar. Det går inte att enbart med militärt våld skapa fred i Afghanistan, och det går tyvärr inte att enbart satsa på civilt bistånd. Säkerhet och utveckling hänger samman.
Jag vill också säga några saker om biståndet. Jag tycker att det är bra att regeringen bestämmer sig för att öka biståndet och att man också ska fokusera en hel del på det område där vi är. Men det finns en risk med det. Eftersom Afghanistan är uppdelat i olika provinsiella regioner där olika länder tar ansvar, är risken att Sverige tar ansvar bara för sitt område, Tyskland bara för sitt, Norge för sitt och Danmark för sitt. Det är naturligtvis inte riktigt så utvecklingen ska vara i Afghanistan. Vi måste se till att det blir ett lokalt ägarskap, att den afghanska administrationen och regimen får ta ett större ansvar för hur biståndet ska se ut, naturligtvis i samarbete med FN.
Nästa år blir oerhört avgörande för Afghanistan, som också Göran Lennmarker talat om, i och med de kommande valen. Det är genom demokratiska val som maktförhållandena i Afghanistan ska avgöras. Det är inte genom vem som skjuter ihjäl flest flickor som går till skolan, utan det är genom demokratiska val som maktförhållandet ska redas ut i Afghanistan.
Slutligen vill jag rikta tacksamhet till de kvinnor och män som är våra soldater utomlands i internationell tjänst, som är beredda att göra ultimata uppoffringar för ett uppdrag som de har fått av Förenta nationernas säkerhetsråd. Min tanke går till dem i dag.
Jag tycker att det är bra att vi kan visa att det finns en stor enighet i Sveriges riksdag för att fortsätta insatsen i Afghanistan.