Författningsfrågor

Fru talman! Dagens tredje betänkande från konstitutionsutskottet handlar om författningsfrågor och institutionella frågor. Jag tänkte i första hand tala om korruption. När det gäller korruption slår vi oss ofta för bröstet i Sverige och tycker att vi är lite bättre än många andra länder. Det stämmer i viss utsträckning. Vi har mindre korruption i Sverige än i många andra länder. Vi har en rad lagar som är bra på detta område, men vi sticker nog framför allt ut åt andra hållet när det gäller lagstiftning. Det bevisas av att en rad internationella organ kritiserar Sverige för att vi har en svag lagstiftning. Kanske beror det på att vi har varit ganska befriade från stora korruptionsskandaler och problem i den riktningen. De som har mer erfarenhet på detta område har antagligen lärt sig att hantera frågorna i större utsträckning och har också utvecklat en lagstiftning inom de områden där det är viktigast. En fråga som vi redan har haft uppe i dag är whistleblowers. Det är ett skydd mot korruption, och vi måste stärka skyddet för dem som påtalar oegentligheter för myndigheter. Sverige behöver en lagstiftning på detta område. Det har vi inte i dag, men det har vi tagit initiativ till i konstitutionsutskottet. Vi är inte framme i en ny lagstiftning än, men vi har påbörjat processen och kommer förhoppningsvis inom snar framtid att få en lagstiftning på plats. En annan fråga handlar om regler för partiernas finansiering. Det har vi diskuterat ganska mycket de senaste åren, men ännu har vi inte tillsatt någon utredning eller verksamhet på statlig nivå som har tagit tag i frågan och visar att vi är på gång att göra något åt det pinsamma att vi är ett av de få demokratiska länderna i Europa och världen som inte har en fungerande lagstiftning på detta område. Jag tror att det flesta inser att det är problematiskt att man ska kunna ge pengar till partier utan att det finns någon reglering av om de som ger pengar kan kräva något tillbaka och så att säga betala för politiska beslut. Så ska vi inte ha det. En tredje fråga, som även internationella organ har påtalat under en tid att Sverige brister i när det gäller korruptionsbekämpning, handlar om karenstider för ledande politiska befattningar. Inom ett område har vi i Sverige karenstid när det gäller övergång från en verksamhet till en annan, och det är Riksbanken. Direktionen i Riksbanken har en karantän, och man kan inte gå från riksbankschef till bankchef på kort tid. Då måste riksbanksfullmäktige i så fall ge dispens, och det är en möjlighet. Här har vi alltså en karantänlagstiftning som gäller. Jag tycker liksom Greco i Europarådet att en sådan lagstiftning borde införas i lite större omfattning. Vi har många exempel på att detta är problematiskt - allt från Björn Rosengren när han avgick som näringsminister till Göran Persson som gick till JKL strax efter sin avgång. Den senaste veckan har det kommit ytterligare exempel. Riksåklagaren tyckte att övergången från Försvarsdepartementet till Saab var problematisk i något fall eftersom man kunde misstänka att tjänsten var ett slags betalning för att personen hade deltagit i arbetet med att få fram ett avtal som gynnade Saab. En utredning som Eva Lindström och Niklas Bruun har genomfört för ESO och som heter Svängdörr i staten pekar på att detta antagligen inte skulle vara särskilt dyrt, vilket tidigare har varit ett argument emot detta. Har man en ordning med ett begränsat antal befattningshavare som har skyldighet att tala om när man går från en hög statlig tjänst som statssekreterare eller minister till en privat tjänst, och ett organ som har att bestämma om det är problematiskt eller inte - i regel är det inte det - berör det i praktiken ganska få människor. De fall det handlar om gäller förtroendet för politiska beslut och om att minimera intressekonflikter och på så sätt minska risken för korruption. Jag tycker att det skulle stärka svensk demokrati och korruptionsarbetet i Sverige om vi kan få till en lagreglering på detta område. Jag stöder därför reservationen. Det är synd att vi än så länge inte har fått med oss fler. Det finns en lång rad frågor i betänkandet som jag inte tar upp nu. Det gäller till exempel statsskicket och monarkins vara eller icke vara. Jag tror att flera av er kommer att diskutera de frågorna. Jag tycker att monarkin kanske inte är ett bra system långsiktigt, men så länge det finns ett starkt stöd för den hos svenska folket tror jag att det är rimligt att monarkin får finnas kvar. Däremot är det skönt att vi har avskaffat dess politiska betydelse i allt väsentligt.

Herr talman! Före frågestunden sade vår ordförande många lovvärda saker om utskottets arbete i författningsfrågor. Där har jag ingen annan uppfattning i stort utan kan instämma i det han säger. Men jag yrkar bifall till tre reservationer som vi har avgett. Den första gäller frågan om vårt medlemskap i Europeiska unionen. Jag anser att Sverige snarast möjligt bör inleda förhandlingar om ett omedelbart svenskt utträde ur EU. Jag är positiv till ett mellanstatligt samarbete mellan fria demokratiska europeiska nationer när det gäller gränsöverskridande frågor som brottsbekämpning, miljöarbete och handel, men jag anser att unionens detaljstyrning och krav på likriktning och EU:s alltmer överstatliga karaktär urholkar demokratin och begränsar de svenska medborgarnas inflytande över sin egen vardag. Vikten av ett utträde gör också att jag inte kan ställa mig bakom den nuvarande bestämmelsen i regeringsformen om att Sverige är medlem i EU. Den andra reservationen gäller frågan om en minskning av antalet riksdagsledamöter. Sverige har ju förändrats väldigt snabbt sedan införandet av enkammarriksdagen, både ekonomiskt och teknologiskt, när det gäller möjligheter till kommunikation. När man då ser att Sverige i förhållande till landets folkmängd har en väldigt stor folkrepresentation i riksdagen jämfört med andra länder väcker det frågan om det verkligen är befogat att ha det. Det har hävdats att det krävs relativt många riksdagsledamöter för att alla delar av landet ska tillförsäkras en god representation i riksdagen, men man bör ändå tänka på att tillgången till internet innebär nya möjligheter till interaktiv kontakt oberoende av geografiska avstånd. De geografiska avstånden har inte samma betydelse längre som de hade förr. En minskning av antalet ledamöter skulle kunna medverka till att de folkvalda blev mer kända ute i landet. Det skulle också kunna medverka till att minska administration och kostnader. Därför tycker vi att det är en bra sak om den frågan kan prövas. Det tredje gäller behörighetsvillkor för statsråd och ledamöter av riksdagen. Där gäller frågan intressekonflikter. Handlar intressekonflikten om vilket fotbollslag man ska hålla på i en landskamp är det kanske inte så kinkigt, men det är inte så länge sedan som vi i Sverige över huvud taget inte hade en regel som gällde dubbla medborgarskap. Jag minns ett OS i hockey i Japan där en av våra bästa spelare inte fick vara med just därför att han också hade amerikanskt medborgarskap. Vi tycker inte att det finns någon anledning att gå tillbaka till huvudregeln att man har enbart ett medborgarskap, men vi tror att det är väldigt viktigt för väljarna att de vet att när det gäller riksdagsledamöter och statsråd ska inte den typen av intressekonflikter kunna uppstå. Därför menar vi att krav på enbart svenskt medborgarskap bör gälla för statsråd och riksdagsledamöter. Sedan kan man naturligtvis alltid diskutera om behörighetskravet ska avse ett visst antal år eller om det ska finnas där permanent. Men det är en annan sak.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1 som handlar om det svenska statsskicket. Min uppfattning är att det är ett väldigt ålderdomligt och odemokratiskt system att ämbeten ska gå i arv. Vi har inte längre systemet skomakare bli vid din läst och dina barn ska också där vara. Vi får faktiskt välja våra yrken. Vi väljer våra företrädare och vi bör också välja den som är vår högsta företrädare. Sveriges högsta ämbete, statschefen, bör givetvis väljas. Det är fullkomligt orimligt att det ska vara bestämt redan från början vad barnet som föds ska ha för uppdrag som vuxen eller så småningom, beroende på hur länge företrädarna lever. Självklart ska detta utredas. Vi bör ha ett demokratiskt statsskick som på allvar faktiskt låter människor välja sina företrädare. Det är ålderdomligt, och vi är ett av få länder som fortfarande behåller systemet. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 1. Peter Eriksson lyfte i sitt anförande fram reservation nr 6 om tidskarantän för statsråd och höga statstjänstemän. Med anledning av den debatt som har förts under de senaste veckorna om bland annat vapenhandeln med Saudiarabien och vapenfabriksuppbyggnad där har också frågan aktualiserats om höga tjänstemäns övergång från positioner inom Försvarsdepartementet och vidare in i försvarsindustrin. Vi tycker därför att det finns anledning att se över frågan om eventuell tidskarantän. Frågan bör utredas. Därför stöder Vänsterpartiet också den reservationen. Jag yrkar alltså bifall till reservationerna 1 och 6.

Herr talman! Jag har med anledning av det här betänkandet fastnat för tre punkter som jag tänkte kommentera. Mina kommentarer föranleds av att det finns en rad motioner på dessa områden, och jag känner ett visst behov av att klarlägga vårt partis inställning till dessa frågor. Det handlar för det första om monarkin, för det andra om förhållandet till Europeiska unionen och för det tredje om karens för högre tjänstemän, till exempel statssekreterare och även statsråd som har nämnts i debatten den senaste tiden. Först var det frågan om monarkin. I samband med grundlagsförändringarna i början av 70-talet reglerades villkoren för den svenska konungen i hans egenskap av statschef. I den så kallade Torekovsuppgörelsen kom man över blockgränserna överens om principerna. Det är principer som fortfarande gäller. Därigenom tonades betydelsen av republikfrågan kraftigt ned eftersom den hade varit satt under kraftig debatt under den perioden. Kungens makt blev i detta sammanhang så gott som totalt beskuren. Kvar fanns i princip bara representativa uppgifter. Mot den bakgrunden finns i dagsläget ingen orsak att aktivt driva kravet på republik så länge som det inte heller finns något brett folkstöd. Successionsordningens principer, det vill säga att kungatiteln fortfarande ärvs, förändrades dock inte i samband med Torekovsöverenskommelsen. Grundlagarna, inklusive successionsordningen, är det fundament som vår demokrati bygger på. Därför kan inte grundlagarna ses som vilket politiskt område som helst, enligt vår uppfattning, i ett läge där dagspolitiken styr och där tvära kast och ändringar sker med små politiska marginaler. Grundlagar ska ändras med försiktighet, eftertanke och breda majoriteter. Det finns ingen anledning att tycka annat än att vår nuvarande grundlag, inklusive villkoren för statschefen, har tjänat landet väl. Vi ser därför ingen anledning att i nuläget lägga fram förslag till radikala förändringar av systemet som i dag reglerar statschefens villkor. Det finns heller ingen anledning att lägga en död hand över olika förslag till förbättringar och förfiningar av systemet som inte strider mot de ursprungliga grundprinciperna. En sådan förbättring är att göra redovisningen av anslaget som statschefen får till sitt förfogande mer öppen. Anslaget ska täcka både helt offentliga utgifter, till exempel kostnader för de kungliga slotten, och rent privata utgifter för kungafamiljen. Däremellan finns ett antal utgifter som hamnar i en gråzon mellan det rent privata och helt offentliga. Det finns ingen anledning att kräva en offentlig redovisning av strikt privata utgifter som anslaget används till och givetvis inte heller att begränsa insynen i det som är helt offentligt. Men vi menar att det finns anledning att se över den gränsdragning som i dag sker, och det är optimalt att säkerställa legitimiteten i systemet genom en sådan förändring. Med anledning av en socialdemokratisk motion har riksdagen därför tillkännagivit för regeringen att en översyn ska göras av den överenskommelse om redovisning av anslaget till de kungliga hovstaterna som 2006 träffades mellan regeringen och Riksmarskalksämbetet. Syftet är att göra redovisningen öppnare. Vi tror att både allmänhet och kungahus tjänar på en öppnare redovisning av fler uppgifter. Herr talman! Sedan var det EU-frågan. EU är i grunden ett samarbetsprojekt sprunget ur insikten om nyttan av att undvika nya krig på den europeiska kontinenten. Att projektet i så måtto fungerat har visat sig i samband med östblockets upplösning. Det är ett tydligt bevis. De krav som ställdes för medlemskap i EU blev ett mål för många av de stater som tidigare direkt eller indirekt styrdes från Moskva. Så har också regionen efter ett turbulent 1990-tal utvecklats mot mer av fred och demokrati. Annat går inte att påstå. Utan EU hade utvecklingen lätt blivit den motsatta med fler auktoritära och odemokratiska stater, instabilitet och ökad risk för väpnade konflikter. Därmed inte sagt att läget överallt är tillräckligt bra. Men utan EU-medlemskap som mål är jag övertygad om att vi hade fått uppleva ännu större problem i regionen än vad vi nu har sett. Ett samarbete bygger alltid på ett givande och tagande. Allt som sker i EU är inte optimalt sett med svenska ögon, men EU:s politik påverkar oss vare sig vi är med eller inte med. Det kan vi vara överens om. Till exempel är handeln med EU så omfattande att alla försök att tro att vi skulle stå utanför och inte påverkas av de beslut som fattas där är naiva. Därför är det under alla omständigheter bättre att vara med och påverka än att stå utanför. Är vi med kan vi dessutom försöka driva svenska frågor i unionen. En sådan fråga är om den svenska offentlighetsprincipen ska bli norm för hela EU. I grunden tror jag att samarbete och samtal i alla sammanhang alltid är bättre än att stå utanför av rädsla för att samarbete kan medföra nackdelar. Det svenska samhället är uppbyggt av en lång rad samarbeten och kompromisser i en rad olika frågor. Nu vill vi vara med och bygga en större gemenskap i samarbete med andra. Till sist har vi frågan om karens. Frågan om en karens för dem som har varit statsråd eller höga statliga tjänstemän är åter uppe för diskussion. Låt mig på en gång vara tydlig i frågan. Vi socialdemokrater har som princip att underlätta för alla att ta ett arbete. Vi ser därför stora problem med att införa någon form av karens av rent principiella skäl. Men det finns även stora praktiska problem med lagstiftning som förhindrar statsråd eller höga statliga tjänstemän att ta erbjudna arbeten under en viss tid. Var drar man gränsen för ett tillåtet arbete? Vem ska dra gränsen? Hur ska eventuella sanktioner mot dem som bryter mot reglerna se ut? Vad ska hända? Erfarenheterna från Riksbanken visar att det finns en stor gråzon med stora tolkningsmöjligheter i en verksamhet som är betydligt mer avgränsad än den som ett statsråd eller en generaldirektör generellt ägnar sig åt. Rättsosäkerheten blir också betydande. Det är inte bra för vare sig den enskilde eller det företag som kan tänkas erbjuda arbete. Detta problem kan lösas med ett generellt förbud för vissa grupper att under en viss tid ta ett arbete. Men då skapas nya problem. Ett antal personer i arbetsför ålder ska då tvingas till passivitet samtidigt som de ska avlönas av samhället. Det är ett för oss socialdemokrater helt främmande sätt att agera. Vi ska inte hindra människor som vill arbeta och kan få ett arbete. Deras kunskaper och arbetsinsatser behövs för att utveckla samhället i stället för att de ska tvingas till en ofrivillig träda. Med tanke på det som har hänt måste sådana frågor balanseras i ett vidare grepp. Kanske man vid ett enskilt tillfälle, under en massmedial tid, får ramla in i detta. Det finns en rad olika frågor. Totalt sett kan jag inte se att det faktum att statsråd, statssekreterare eller tjänstemän har tagit arbeten skulle vara ett stort problem för den svenska rättssäkerheten. Den senaste tidens debatt har varit något överdriven. Jag tror att det sker en självrannsakan. I de fall någon vid något tillfälle har varit för nära har man nog känt ett visst obehag. Vid sådana tillfällen har det nog föranlett berörda att tänka sig för om de ska ta jobbet. Jag tror mycket på självrannsakan. Det är betydligt bättre än att lagreglera. Jag kan se de bekymmer som finns. Herr talman! Slutligen har vi frågan om vilka arbeten som är lämpliga för dem som har varit statsråd eller höga statliga tjänstemän. Det är ytterst en omdömesfråga både för den som anställer och för den som tar ett arbete. Det är alltid svårt att lagstifta mot dåligt omdöme av det enkla skälet att det inte objektivt går att avgöra exakt vad som är dåligt omdöme. Jag yrkar därför bifall till förslaget i betänkandet i detta sammanhang.

Herr talman! Jag håller absolut med om att vi inte ska ändra grundlagar i parti och minut. Det finns ett särskilt system för att hindra sådant. Det betyder att vi bland annat har sett över grundlagar, och nu finns en pågående utredning om tryck- och yttrandefrihetsfrågorna. Att vi då inte skulle kunna se över frågan om successionsordningen och statsskicket, som har varit gällande sedan tidigt 70-tal, tycker jag är väldigt konstigt. Det finns en princip om allas lika värde som vi brukar hävda, och ändå har vi en familj med väldigt speciella villkor, där det förstfödda barnet ska ärva uppdraget att vara Sveriges statschef. Jag har svårt att se att det går ihop med allas lika värde. Det är också ett system där monarken, den som för tillfället är statschef, har total åtalsimmunitet oavsett vad personen i fråga gör. Det går inte heller ihop med att vi har andra principer om människors lika värde. Att åtminstone utreda frågan hur man skulle kunna gå vidare borde inte vara helt omöjligt. Fler och fler tycker att det här är ålderdomligt och ett märkligt system. Om vi kunde titta på det mer neutralt utifrån en utredning skulle vi också kunna få en diskussion och en debatt. Systemet kommer kanske ändå att behöva avskaffas, eftersom trenden går mot att fler och fler ifrågasätter det. Det kan inte vara så att den här grundlagen och Torekovsöverenskommelsen ska gälla för all evighet. Varför kan vi omvärdera andra grundlagar?

Herr talman! Det är ganska enkelt att hålla med om mycket av det Mia Sydow Mölleby säger. Därför tror jag att det egentligen inte är så mycket att diskutera. Endera bestämmer man sig för att ha det här systemet och inte göra någonting åt det, eller också bestämmer man sig för att göra någonting annat. Det är inte så att en argumentation i sig leder fram till en ändring. Jag kan hålla med om att det är ålderdomligt och att man med den argumentationen mycket väl skulle kunna säga att vi inte ska ha det. Nu vilar det här på en ganska stark tradition som går många århundraden tillbaka i tiden. Det finns ett brett, starkt folkligt stöd för att ha den ordning som vi har i samhället i dag. Det finns knappast något starkt befolkningstryck för att vi ska ändra successionsordningen. Det märktes inte minst i samband med tillkomsten av den nya tronarvingen, när detta diskuterades. I princip har jag ungefär samma grundinställning som Mia Sydow Mölleby. Vi gjorde som parti denna uppgörelse tillsammans med andra, och jag tycker att det finns ett slags hederlighet i det. Har man gjort den och inte kan se att det finns något stort som pockar på en ändring står man också upp för uppgörelsen. Det är därför jag i dag passar på tillfället att redogöra för Torekovuppgörelsen. Jag bedömer att den inte är något som man petar sönder i olika delar. Då har vi ingen Torekovuppgörelse utan en helt annan diskussion, som handlar om någonting annat, där vi ska strida om kungens ställning i det svenska samhället. Jag tycker att det är en ganska onödig strid. Det finns betydligt viktigare frågor i detta samhälle som jag vill ta strid om än frågan om hur kungen och successionsordningen ska hanteras. Jag tycker att vi har en bra ordning, och den kan gott få vara i fred. Det finns andra viktiga politiska saker att ägna sig åt, och det tänker jag göra.

Herr talman! Det kan jag hålla med om. Det finns många viktiga frågor att ta strid om, och det finns många saker som berör många fler människor på djupet. Så är det. Men det här är ändå en grundläggande demokratisk fråga om hur vi ser på vårt eget demokratiska system. Om en 40 år gammal överenskommelse inte kan lyftas upp för omprövning och diskussion blir det inte mycket vi kan göra här. Det är många frågor som vi har kommit överens om mellan olika partier och olika grupperingar de senaste 40 åren som vi också har omprövat, så det borde inte vara ett så starkt argument. Argumentet är att det är en gammal och stark tradition, som har ett starkt folkligt stöd. Sådana argument framfördes när vi förbjöd barnaga. Då bestämde man sig för att det inte är modernt, inte är rimligt, inte är adekvat, inte är sjyst mot barnen att man ska ha rätt att slå barn. Alltså bestämde riksdagen det trots att folk tyckte att det var fel och knasigt, och trots att det var en väldigt gammal tradition - betydligt äldre än monarkin, skulle jag hävda. Det går utmärkt bra att ta beslut ändå. Men om vi ska luta oss mot 40-åriga överenskommelser för att inte lyfta upp politiska frågor blir det kanske väldigt tomt här i talarstolarna framöver.

Herr talman! För det första tycker jag att det är ganska stor skillnad på kungen och barnaga. För det andra kan jag mycket väl den dagen Mia Sydow Mölleby lyckas samla ett folkligt stöd för en förändring ställa upp och delta i diskussionen. Den situationen finns inte i dag, men dyker den upp ska jag ansluta mig. För det tredje är det så att varje enskilt parti bestämmer självt när man tycker att man ska frångå en uppgörelse. För vår del är vi inte där ännu.

Herr talman! Jag tänkte fortsätta diskussionen kring tidskarantän för statsråd och höga statstjänstemän. Jag tog i mitt anförande upp att Europarådets organ har drivit den här frågan. Det handlar om att minska och begränsa riskerna för intressekonflikter. Det finns också en risk för korruption som man kan begränsa på det här sättet. Det kan vara fråga om konkurrensproblem mellan olika företag, om statsråd eller höga tjänstemän med en speciell information går omedelbart från departement till företag som man har varit mycket aktiv i när det gäller politiska regleringar och annat. Det är också på gång nu. Min fråga till Sven-Erik Österberg efter det han tog upp i sitt anförande är: Anser du att Europarådet och alla andra länder - det är många länder som har olika regler om tidskarantän för just den här kategorin politiska tjänstemän och politiker - har infört dessa regler helt i onödan och att de har gjort fel? Är Europarådets rekommendation till Sverige inte någonting att bry sig om?

Herr talman! Om man tittar på hur det har fungerat rent praktiskt kan jag inte se att det är något större problem. Det har väl vid något enskilt tillfälle diskuterats att tiden för ett statsråds övergång från departement till företag kanske har varit väl kort. Ett exempel jag tänker på är Björn Rosengren. Jag frågar mig om han har gjort mer skada i näringslivet än vad han gjorde i regeringen - jag vet inte. Men det har inte blivit några större problem ur den aspekten. Det som har dykt upp nu senast tycker jag är ganska irrelevant, för där blandas frågor ihop. Om man tycker om vapenexport eller inte är det tidningarna skriver om och blandar ihop. Om en statssekreterare som har en viss kunskap kan främja svenskt näringsliv med den kunskapen och därmed skapa arbete och sysselsättning kan vi säga att det är bra ur den aspekten. Det som får särskild sprängkraft här handlar ju om att det också finns en ganska bred opposition mot att exportera vapen. Men om det sker inom det som man demokratiskt har bestämt att det ska vara kan jag inte se att det har varit några större bekymmer. Jag kan inte se några tydliga sådana exempel. Sedan är det den andra saken som han pekade på, om man ska införa en karantän. Peter Eriksson känner väl till hur det ser ut i Riksbanken, där det är sex personer som har karantän. Det betyder att så fort man blir pensionär vid 65 år utnyttjar man karensperioden, och det kostar extra. Nu har vi gjort vissa justeringar, som Peter Eriksson känner till. Det kommer att hanteras så. Man kan inte bara sätta folk i karantän utan att se till att de har försörjningsmöjligheter under den perioden. Man måste se över hela ersättningssystemet i samband med det. I Riksbanken handlar det om sex personer. I den här kategorin kan det handla om upp till ett hundratal personer som är utsatta. Alla kommer inte att vara det, men det är ändå den kretsen som berörs och som diskuteras här. Om det vore ett jättelikt problem skulle jag ansluta mig till det Peter Eriksson säger, men jag kan inte se att det är det.

Herr talman! Jag tycker inte heller att det är ett jättelikt problem. Det finns andra större problem som vi har att hantera både i riksdagen och på andra ställen. Men jag tycker för den skull inte att man ska negligera den här saken. Det handlar delvis om förtroendet för politiken och medborgarnas förtroende för hur det politiska systemet fungerar. Men det handlar också om att vi ska göra vad vi kan, tycker jag, för att se till att hålla risker för korruption och intressekonflikter nere på en så låg nivå som möjligt. Vad som kännetecknar en politisk fråga som är på riktigt, som behöver en lösning långsiktigt, är att den kommer upp gång på gång. Det här är en sådan sak. Under de år jag har varit aktiv politiker är det här långt ifrån första gången som diskussionen kommer upp. Jag skrev själv en motion om de här sakerna första gången 2004, och då var frågan om Björn Rosengren ännu tidigare. Detta är ingen fråga som kommer att försvinna av sig själv, utan sannolikt kommer vi förr eller senare att vara tvungna att reglera detta på grund av att en politisk debatt gör att det är nödvändigt för politiken att agera. Jag tycker att det är synd att Sven-Erik och Socialdemokraterna inte är med och driver på en förändring som jag tror kommer att bli nödvändig att genomföra.

Herr talman! Jag har i princip sagt ungefär vad som finns att säga i den här delen. Generellt skulle jag vilja säga: Jag tror att det svenska samhället - både politiken och näringslivet - på sikt skulle ha ett ökat värde av om vi kunde ha bättre övergångar mellan politik och näringsliv och mellan näringsliv och politik. Därmed är det inte sagt att man ska vara för nära, så att det liksom stör. Men totalt sett kunde man ha en del i detta. Det finns en allmän uppfattning om att både statsråd och statssekreterare skulle vara oerhört attraktiva på arbetsmarknaden efteråt. Men tyvärr ser det inte alltid ut så. Ett statsråd kanske till viss del har det lättare. Men statssekreterare är färskvara som personer. De är inte särskilt kända i någon större krets än bland dem närmast som vet vilka de är. Om även de skulle hamna i något slags karens under en period skulle det vara ännu svårare att komma ut på arbetsmarknaden. Vi kanske kan peka på något enstaka fall där man kan tycka att någon har varit lite för snabb till någon verksamhet och borde ha avhållit sig från det. Jag tycker att det är en bra debatt som förs. Det är inte alls dumt att man för den emellanåt. Det får liksom ett etiskt mottagande från många personer. Jag tror att det är flera som efter en sådan här debatt tänker sig för: Är det rimligt att jag går in i detta så här nära? Jag vill inte ha den debatten på mig. Jag vill inte känna att jag är misstänkt för att ha fört över information på ett felaktigt sätt, så att det kan uppfattas så att det inte är bra i det svenska samhället. Jag tror att debatten är väldigt nyttig. Men det är ett steg till att lagstifta om detta. Då har vi en väldig massa praktiska bekymmer som måste hanteras, och det måste göras bedömningar. Peter Eriksson talar själv om sidouppdrag i Riksbanken. Det är inte alltid solklart vad som är ett sidouppdrag som ligger för nära eller ligger långt borta. Det är många svåra avvägningar som man måste göra i så fall. Men jag välkomnar en debatt på området, för den tror jag är nyttig för själva sakfrågan.

Herr talman! Riksdagen debatterar i dag författningsfrågor, det vill säga frågor som på olika sätt rör de grundläggande reglerna för hur Sverige styrs. Jag kommer att uppehålla vid två frågor: karantänsfrågan och frågan om statsskicket. Frågan om karantän för statsråd och höga statstjänstemän handlar om situationen att ett statsråd eller en generaldirektör avgår och sedan erbjuds anställning i ett privat företag. I det läget vill Peter Eriksson och några andra att det ska vara möjligt för staten att förhindra att personen tar den erbjudna anställningen och att staten i stället ska betala personen lön under en viss period efter det att det statliga uppdraget har upphört. Hur lång den perioden ska vara framgår inte. Det kan vara ett år, två år eller längre tid. Argumenten uppfattade jag inte så tydligt i Peter Erikssons anförande. Men av motionen att döma tycks ett skäl vara att förhindra att information som personen har fått del av under sin verksamhet i staten ska komma det privata företaget till del. Ett annat argument som ibland anförs är att det finns risk för att personer på nyckelpositioner i staten under sin tid som statsanställd ska agera för att tillvarata ett visst företags intressen och sedan belönas med en tjänst efter avslutat uppdrag i staten. Låt mig framhålla att det självklart är av central betydelse att allmänheten kan känna stort förtroende för att alla företrädare för staten agerar på ett opartiskt och lagenligt sätt. Varken statsråd eller andra företrädare får någonsin ta otillbörliga hänsyn till exempelvis ett visst företags intressen. Konstitutionsutskottets majoritet föreslår ändå avslag på motionen från Peter Eriksson med flera. Det har flera skäl. För det första är det viktigt att framhålla att det i princip är positivt om det är möjligt att under ett yrkesliv arbeta såväl inom staten som inom det privata näringslivet. Det är bra om det inom statsförvaltning och politik finns personer med kunskaper, erfarenheter och referensramar från den privata sektorn, och det är bra om det privata näringslivet anställer personer som förstår hur den politiska beslutsprocessen går till, exempelvis varför det måste få ta viss tid att utarbeta ny lagstiftning. Min erfarenhet är att offentliga tjänstemän och företrädare för näringslivet ofta har svårt att förstå varandras utgångspunkter och att man ibland har så olika världsbilder att det är svårt att föra en meningsfull diskussion. Det behövs alltså fler - inte färre - som kan överbrygga den kunskaps- och kommunikationsklyftan. Kunde staten och politiken få en större förståelse för det privata företagandets villkor, samtidigt som företagen bättre förstod vad det innebär att arbeta i en politisk, demokratiskt styrd organisation, tror jag att det skulle vara en i hög grad förtroendeskapande utveckling. För det andra: Varje gång man inför en ny reglering måste man vara säker på att den fyller sin tänkta funktion och att den är mer effektiv än andra tänkbara lösningar för att nå det mål man eftersträvar. I fallet med karantän för statsråd med flera är ett syfte att hindra att hemlig information kommer den nya arbetsgivaren till del. Men vi har ju redan ett brott i brottsbalken som heter brott mot tystnadsplikt och som kan ge böter eller fängelse. Om man får del av hemlig information under sin tid som statsråd eller statstjänsteman måste man hålla tyst om den även efter det att man har lämnat sin statliga befattning. Att man kan åtalas och dömas för brott om man avslöjar hemliga uppgifter borde vara tämligen avskräckande. Däremot är det svårare att se hur en karantänsbestämmelse skulle hindra någon från att sprida hemliga uppgifter. Det en person vet i dag vet personen även om ett år eller två, när karantänstiden har tagit slut. Om personen är beredd att bryta mot lagen och avslöja hemliga uppgifter för en ny arbetsgivare blir det brottet inte mindre allvarligt om avslöjandet sker om ett år i stället för nu, och även om anställningen inleds om ett år kan avslöjandet mycket väl göras redan i dag. När det gäller syftet att hindra ett företag från att belöna en minister eller myndighetsperson med en välavlönad tjänst som tack för att personen har gynnat företaget är det också i den situationen svårt att se hur en karantänsperiod skulle kunna förhindra korruption. Den välavlönade tjänsten är förmodligen värd att vänta ett år eller två på, om det är vad som krävs. Även här menar jag att strafflagstiftningen är ett effektivare sätt att komma åt klandervärda ageranden på. Mutbrott innebär att ta emot muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, och den bestämmelsen gäller oavsett om man får belöningen före eller efter det att man har slutat sin anställning. Mycket talar således för att en karantänsperiod inte är en effektiv metod för att uppnå de mål man eftersträvar. För det tredje har allt en prislapp. Staten måste kompensera den som är satt i karantän för den inkomstförlust som personen lider. Att sätta ett statsråd i karantän under ett år skulle kosta närmare 2 miljoner kronor. Blir det ett regeringsskifte i en avlägsen framtid talar vi om kanske 22 statsråd eller 44 miljoner kronor på ett år. Talar vi dessutom om statssekreterarna blir beloppet än mycket större. Jag tror inte att Sveriges sjuksköterskor, byggnadsarbetare och handelsanställda vill att deras skattepengar ska gå till före detta ministrar eller andra statsföreträdare som skulle kunna försörja sig själva genom eget arbete men får betalt för att gå hemma och skrota. För att övergå till frågan om statsskicket: Det finns som vanligt några motioner där man förespråkar republik. I en tid som vår, med stora och snabba förändringar, är det dock viktigt att det också finns trygga och stabila institutioner som vi kan samlas kring och som kan vara en lugnande och balanserande kraft i samhället. Monarkin är en sådan institution. Dess främsta styrka ligger just i dess kontinuitet och i den gemenskap mellan alla oss som bor i Sverige som den både skapar och symboliserar. Kontinuiteten blir tydlig om man tänker på att kung Carl XVI Gustaf snart har suttit på Sveriges tron i fyra årtionden och är inne på sin sjunde statsminister. Flera generationer politiker har kommit och gått under denna långa tid, men kungen är kvar och kommer mänskligt att döma att vara kvar långt efter det att vi som sitter i kammaren nu har lämnat Sveriges riksdag. Därigenom markeras och manifesteras stadgan och stabiliteten i det svenska statsskicket och den svenska demokratin. Om 18 år eller så kommer prinsessan Estelle att för första gången delta i riksmötets högtidliga öppnande, en ceremoni som sedan blir ett återkommande inslag i hennes liv. På så vis kopplas en ny länk till statsskickets och den svenska historiens långa kedja. Gemenskapen som monarkin skapar mellan alla oss svenskar, över generationsgränser, geografiska avstånd och allt annat som skiljer oss åt, bygger på att vi genom monarkin alla delar en gemensam berättelse. Parallellt med att våra egna liv utvecklas följer vi hur också hela Sveriges familj lever sitt liv. Prinsessan Estelles födelse nyligen blir något som vi alla kommer att tala om, minnas och relatera till, och därigenom blir prinsessans födelse också en del av våra liv och en ny del av den gemensamma berättelsen. Monarkin fungerar väl och tjänar vårt land väl. Den som vill avskaffa monarkin och därmed laga det som inte är trasigt har mycket att bevisa. Den svenska monarkin har sina rötter i 1000-talet, det vill säga flera hundra år innan Helgeandshuset började byggas på den ö där vi nu befinner oss och kanske 900 år innan Sveriges riksdag tog Helgeandsholmen i besittning. Trots detta är det min övertygelse att monarkins bästa dagar ligger framför oss. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag tror som Andreas Norlén att det är väldigt viktigt att man i den privata industrin och näringslivet har bra kunskap om politikens villkor och förutsättningar, liksom det är viktigt att vi politiker och tjänstemän i den statliga byråkratin har kunskap om det privata näringslivet. Jag är dock inte säker på att dessa båda diskussioner är oförenliga. Det handlar om att införa en karantän för ett litet antal höga tjänstemän och statsråd för att de inte ska utnyttja sin position omedelbart efter att de har avgått eller att de byter jobb på ett otillbörligt sätt. Det kan knappast hindra i det här fallet. Det här berör ett litet antal personer. Jag tror att det är en reglering som inte kommer att behöva användas så mycket, men det finns ändå skäl att införa den. Det visar erfarenheterna från många andra länder. Man har infört det här, och man har funnit skäl att införa en form av tidskarantän. Vi bör införa en hel del andra åtgärder som gör att människor i näringslivet får bättre kunskap om politiken och vice versa, men det är ett dåligt skäl till att stoppa den här regleringen. Det tycker jag definitivt. Tycker Andreas Norlén att Europarådet har fel när man tar upp den här frågan som en viktig korruptionsfråga och rekommenderar sina medlemsländer, däribland Sverige, att införa regler på det här området?

Herr talman! Som jag redogjorde för i mitt anförande menar jag att det finns ett antal bärande argument mot regler om tidskarantän. Jag pekade på att man kan ifrågasätta om dessa regler verkligen skulle vara effektiva. På vilket sätt blir något bättre av att en person tvingas vänta ett år på att få tillträda en viss tjänst? De kunskaper man har finns kvar även efter ett år. De kontaktnät man har finns också kvar efter ett år. Skulle tjänsten vara en otillbörlig belöning för något man har gjort är den förmodligen värd att vänta ett år på. Jag ifrågasätter alltså om detta är ett effektivt verktyg för att åstadkomma det som Peter Eriksson vill åstadkomma och som är en god sak, nämligen att bekämpa korruption och maktmissbruk. Detta är en viktig fråga, men jag tror att det finns andra verktyg i vår verktygslåda som är betydligt mer verkningsfulla och som det också skulle kosta mindre att använda. Det är viktigt att Sverige har en offentlighetsprincip så att man kan granska vad myndigheterna gör. Det är viktigt att vi har meddelarskydd och en fri press som gör att vi kan uppmärksamma missförhållanden. Det finns i grunden en hederlighet i svensk statsförvaltning som jag tror att de flesta av oss ser. Min grundläggande syn är att straffrätten är det bästa och effektivaste sättet att angripa de övertramp som kan ske. Jag menar att de sanktionsmöjligheterna är tillräckliga. Sedan är det viktigt att det förs en offentlig debatt om detta, att man kritiskt granskar och ifrågasätter det som en del personer gör och att de får stå till svars för det i en offentlig diskussion och försvara sina handlingar. Jag kan dock inte se att den åtgärd som Peter Eriksson föreslår skulle vara ett verkningsfullt sätt att bekämpa korruption.

Herr talman! Andreas Norlén och Moderaterna hävdar att det här är fel verktyg. Ett problem i sammanhanget är att nästan vilket verktyg vi än diskuterar när det gäller att skärpa reglerna mot korruption är Moderaterna motståndare till det. Inte en enda av rekommendationerna till Sverige från Europarådets organ Greco har regeringen velat åtgärda. I det sammanhanget blir det konstigt att peka på att just det här verktyget är dåligt. Moderaterna anser ju att i stort sett alla verktyg är dåliga.

Herr talman! Peter Eriksson får det att låta som om han talar för en bred majoritet av Sveriges riksdag när han anklagar just Moderaterna för att inte stödja det här förslaget. Sanningen är ju att det är en bred majoritet i Sveriges riksdag som inte tycker att det han föreslår är en god idé, nämligen alla allianspartierna och Socialdemokraterna. Det är kanske något som man bör väga in när man använder den typen av argument. Låt mig återigen säga att det är viktigt att vi har ett effektivt arbete mot korruption. Den här regeringen har alldeles nyligen presenterat förslag till ny lagstiftning mot just mutor och bestickning som ett led i en effektiv korruptionsbekämpning. Vi har förstärkt resurserna till polisen för att polisen ska bli effektivare och bättre på att klara upp olika typer av brott, inklusive korruptionsbrott. Vi ser också att det rullas upp korruptionsskandaler på olika håll, framför allt på kommunal nivå, i den offentliga förvaltningen. Det är mycket allvarligt och riskerar att skada förtroendet. Den debatt vi för här i dag gäller dock om vi ska inrätta ett ganska byråkratiskt och kostsamt system för att hantera övergångar från offentlig till privat sektor för ett antal personer i ledande statliga befattningar. Där är min uppfattning att det inte är verkningsfullt, av de skäl som jag nyss anförde. Den grundläggande frågan till Peter Eriksson, även om han inte kan svara på den nu, blir just den jag ställde nyss: Vad blir bättre av att man väntar ett år? På vilket sätt bekämpar man korruption och maktmissbruk genom att låta en person vänta ett år på att få något som skulle kunna vara en otillbörlig belöning? Jag kan inte se det. Däremot kan jag se att straffrätten, polis och åklagare kan vara verkningsfulla medel för att komma åt maktmissbruk och korruption.

Herr talman! Betänkandet om författningsfrågor tar upp frågor av varierande karaktär. Jag tänkte säga något om två av dem: antalet ledamöter i riksdagen och tidskarantänen för statsråden och de höga tjänstemännen. Det kan i förstone låta attraktivt att kunna spara pengar på en mindre riksdag, men det vore till priset av flera demokratiska värden. Jag tänkte lyfta fram några exempel och argument. Jag är övertygad om att ett system som tillåter mindre partier att ha representation i parlamentet bättre återspeglar befolkningens värderingar än ett parlament med enbart stora partier. Spärren på 4 procent till riksdagen uppfattar jag har stort stöd. Det finns inga planer på att ändra detta. Kommer ett parti in i riksdagen bör det partiet också ha representation och insyn i alla riksdagens utskott. I dagsläget innebär det att ett parti som fått 4 procent av väljarnas röster bör få minst 15 mandat. I dag har Kristdemokraterna och Vänsterpartiet, som vardera fick 5,6 procent av rösterna, 19 mandat. Skulle riksdagen minskas med 100 ledamöter, det vill säga runt 30 procent, skulle partier i den storleken få färre mandat än antalet utskott. Det skulle både försvåra dessa partiers arbete och göra riksdagens arbete mindre förutsägbart. Och det skulle skapa större oro inför politiska beslut. En viktig del av vårt valsystem är just att proportionaliteten fungerar, det vill säga att antalet mandat återspeglas av det antal röster som ett parti har fått. I vallagskommittén tittar vi på hur vi ska åstadkomma bättre proportionalitet, eftersom flera små partier efter 2010 års val fått färre mandat än vad de fått röster. Med färre ledamöter blir proportionaliteten i riksdagen sannolikt sämre, och det vore olyckligt. Sveriges parlament utmärker sig genom att vara ett av de mest jämställda och att även yngre personer finns representerade. Statsvetare har säkert tittat på varför det har blivit så här, men en inte alltför djärv gissning är att de flesta partier vinnlägger sig om att ha kandidater med olikheter på sina listor och att fler än en person kommer in i riksdagen. Om det blir färre platser i riksdagen kapas personer längre ned på listan bort. Kvar blir i de flesta fall de som toppar listan, vilket skulle ge konserverande drag till parlamentet. Det är ur demokratisk aspekt bra att Sverige har ett parlament med bredd, där olika väljare kan känna igen sig, att olika ideologier möts i argumentation och att det finns personer med olika infallsvinklar, vilket underlättas genom balans i fråga om kön, ålder och etnicitet. Det här är några av skälen till varför jag menar att det inte finns anledning att ändra på riksdagens storlek. Sedan vill jag säga något om frågan kring karantänsregler. Det är positivt att det här har blivit en levande fråga med olika aktörer och debattörer. Sverige är ett land med låg korruptionsnivå, och vi har ett högt förtroende för våra myndigheter. Det är grundläggande i en demokrati och en rättsstat. Även om det är svårt att prissätta detta har det självklart ett högt värde som vi aktivt måste arbeta för att behålla. Det är naturligtvis välkommet att det kommer konkreta förslag, såsom i den nyligen presenterade rapporten av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Frågan om att kunna utlösa karantän för statsråd och högre tjänstemän ska diskuteras. Intentionen med förslaget är förstås god. Samtidigt måste baksidan av myntet analyseras. Vad skulle det innebära att staten betalar kvalificerad arbetskraft för att inte jobba? Vad har det för folklig förankring att höga statstjänstemän får förmånliga friår? Det rimmar dåligt med arbetslinjen. Från Folkpartiets sida uppmuntrar vi diskussioner om hur vi bäst skapar en sund styrning och förvaltning av Sverige. Samtidigt värnar vi arbetslinjen och menar att det måste finnas rörlighet på arbetsmarknaden som medger smidiga övergångar mellan offentlig och privat sektor. Det är angeläget att få bättre kännedom om hur stora problemen egentligen är och vilka verktyg vi har eller behöver. Och jag tycker att vi har haft en bra debatt här i dag. Mot denna bakgrund menar jag att frågan gagnas av att diskuteras vidare innan vi funderar i termer av utredningar och tillkännagivande till regeringen. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.