Folkhälsofrågor

Fru talman! Vi ska just nu behandla ett viktigt område, och det heter Folkhälsofrågor . I betänkandet behandlas ett hundratal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2006 och två motionsyrkanden som är väckta med anledning av regeringens återkallelse av skrivelsen 2005/06: 205 Folkhälsopolitik för jämlikhet i hälsa och hållbar tillväxt . Motionsyrkandena rör frågor om folkhälsa, narkotika och tobak. Samtliga motioner avstyrks. Vid utskottssammanträdena den 7, 16 respektive 21 november 2006 har företrädare för Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut och Socialdepartementet informerat utskottet om sina respektive pågående verksamheter. Frågor om spelberoende respektive alkohol behandlas i utskottets betänkanden 2006/07:SoU1 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg m.m. samt 2006/07:SoU5 Alkoholfrågor . I betänkandet finns 24 reservationer och tre särskilda yttranden. Jag välkomnar talarna i denna debatt att ta plats.

Fru talman! Positiva tecken i hälsoutveckling men fortsatt oro för unga flickor. Så kan man sammanfatta Socialstyrelsens lägesrapport om folkhälsa 2006 som man lägligt nog har presenterat i dag. Vår livslängd har ökat. Huvudvärk, ängslan och trötthet har minskat. Ökningen av övervikt har stannat upp och till och med minskat hos kvinnor. Alkoholkonsumtionen ökar inte längre, och det gäller inte minst bland skolungdomar. Den nedåtgående trenden i rökning håller i sig. På många punkter är det här en glädjande läsning, även om allt i rapporten inte ser lika ljust ut. De unga tjejernas hälsa och de utrikes föddas psykiska hälsa visar att man här måste ta kraftfulla politiska beslut. I våra välutvecklade länder har vi en förmåga att koncentrera oss på ekonomiskt välstånd som det absolut viktigaste, och vi glömmer egentligen bort det som är allra mest betydelsefullt: hur vi mår, alltså hur vi själva upplever vår hälsa. Vårt land är känt för att ha en god folkhälsa, och vi är ett föregångsland för många andra länder ute i världen. Men exempelvis USA finns inte ens med på den önskelistan, trots att de har en högre bnp än Sverige, ett mått som många av oss tror är det allenarådande för ett land och dess befolknings välmående. Men så enkelt är det nu inte. Folkhälsoarbetet är ett förebyggande arbete som till för ett par år sedan mest initierades av kvinnor på positioner där man inte hade så mycket makt att förändra det man ville och det man brann för. Men nu kan jag med glädje konstatera att folkhälsan stigit in även i de finaste salongerna. Vi är relativt överens mellan partierna om att folkhälsa är viktigt, men vi är inte överens om vägen dit. Det finns vattendelande diskussioner, framför allt mellan oss socialdemokrater och Moderaterna, när det gäller om vi ska lagstifta för att vi ska må bättre och för att undvika dödsfall. Det kan man se om man tittar på det lite historiskt. Skulle vi lagstifta om bilbälte? Hur var det med att införa en lag om cykelhjälmsanvändning, förbud mot rökning inomhus på våra krogar, höga skatter på alkohol som styrmedel och krav på bilbarnstol för våra yngsta? Ja, listan kan nästan göras hur lång som helst, men gemensam nämnare är att man har varit emot. Alla de här viktiga regeländringarna som vi infört har varit jättebra och har räddat många liv. Det har blivit en självklarhet i vår vardag. Det har blivit så självklart att vi i dag hajar till när vi ser bilder på hur man satt inne och rökte eller när barnen hoppade runt helt obältade i bilen. I dag har alla barn flytväst i båten. Till och med nästan varenda hund man ser ute på sjön har flytväst. Förebyggandemedvetandet i vårt land har verkligen ökat. Visst har det gått framåt, och det är ett gott tecken på att vi bryr oss. Det finns acceptans för ett aktivt folkhälsoarbete. Ett av kammarens viktigaste beslut i bemärkelsen att det har sparat mest liv har varit beslutet att man inte längre får röka inne på krogen. Rökning är något av det allra farligaste som vi kan ägna oss åt. Vi har en bra information, och ingen kan nog säga att vi inte vet hur farligt det verkligen är. Däremot behövs det en del starka åtgärder som kanske är mer handfasta, och då vill jag att de riktas framför allt till ungdomar. I reservation 22 finns det ett förslag om att likställa försäljningen av tobak till ungdomar under 18 år med försäljningen av alkohol. Om man vid försäljning av exempelvis cigaretter inte håller på åldersgränsen ska man fråntas möjligheten att få sälja tobak, precis som kommunerna i dag kan förbjuda en handlare som inte följer åldersbestämmelserna att sälja öl. Fru talman! Fågelinfluensa är ett ord som får många av oss att känna en väldig olust. Vår oro inför en pandemi är så stor att vi vill säkra alla människors möjlighet och rättighet att ha tillgång till vaccin. Vi ser det som en nationell skyldighet. Produktionen av vaccin i världen är inte alls tillräcklig för att klara behovet vid en eventuell pandemi, så vi vill fortsätta det arbete som vi påbörjade med att hitta en gemensam lösning med våra nordiska grannländer. Det finns bra förutsättningar för en vaccinproduktion i vårt eget land. Vår nuvarande regering delar helt uppenbart inte alls vår uppfattning, för i budgetpropositionen finns det inte någon som helst viljeinriktning eller ambition alls för att kunna lösa det här. Men vi kanske får höra här i dag hur man har lagt upp det arbetet. När det gäller de sexualpolitiska frågorna känner jag en oro över att det arbetet nu kommer att sakta ned och kanske rent av stanna upp på en del områden, att man gömmer undan det allra viktigaste som berör oss. Ska man inte i stället lägga in en högre växel och verkligen arbeta med kraft med HBT-frågorna, när vi nu lever på 2000-talet? Här råder ett kraftigt förtryck av människor, och det tar sig uttryck på olika sätt, alla lika oacceptabla. Hur var det egentligen med alla människors lika värde? Sexualiteten är en stor och viktig del i varje människas liv. Både ungdomar och vuxna behöver få möjlighet till mer stöd när det gäller de sexualrelaterade problem som kan uppstå. Här har lärarna i skolan en stor och viktig roll, och då måste man få in det här viktiga området i deras utbildning. Alltför många saknar kunskap, undviker ämnet eller hinner inte med just de kapitlen i böckerna. Jag saknar initiativ på det sexualpolitiska området. Hur har kd tänkt sig att arbeta med detta? Alla människor har rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet. Är det här en viktig och prioriterad fråga för er? Att sedan arbeta aktivt med frågan hur vi ska göra för att i största möjliga mån hindra människor från att ta sitt eget liv är inte lätt. Den tidigare socialdemokratiska regeringen gav Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet i uppdrag att ta fram ett program för självmordsprevention. Programmet är nu klart, och vi hoppas att det kan sjösättas så fort som möjligt. Att äga eller umgås med husdjur vet vi har en jättestor påverkan på hur vi mår. Otroligt många har också husdjur i Sverige. Det är en solklar friskfaktor. Vi vet att man tillfrisknar snabbare efter en operation eller en hjärtinfarkt om man har djur. Man mår också allmänt bra av att umgås med djur. Man har någon att gå ut med, någon att bry sig om, någon att känna sig behövd av, någon som alltid lyssnar och är glad. De här sakerna kan man le lite grann åt, men egentligen är det hörnstenar i alla människors liv för att vi ska må bra. Användandet av djur i samhällets tjänst har varit både samhällsekonomiskt och mänskligt lyckat. Arbetet med att använda husdjur utvecklas successivt överallt i världen, men här kan vi verkligen inte slå oss för bröstet - här ligger Sverige dessvärre inte i framkant. Varför använder vi oss då inte mer av djuren i vården? Det kan man fråga sig. Att vara på besök på något äldreboende där det finns en katt eller en hund och se de gamlas harmoni när katten kryper upp i knäet eller hunden svansar runt för en stunds kel och mys, eller att träffa barn och ungdomar med autism där de får ett alldeles underbart förhållande till det kravlösa djuret och samtalar på sitt sätt och visar känslor, gör att man blir varm i hela kroppen av glädje. Vi anser att man nu måste ta ett samlat grepp om det här och med kraft utveckla det arbetet och tillsätta en utredning med uppgift att se över sällskapsdjurens positiva effekter på människan och hur man tar till vara den här kunskapen, som man redan har. Majoritetens svar på den folkpartistiska motionen är superkort. Det kan knappast bli kortare, om det ska kunna fastna på papperet. Man skriver så här: Utskottet har stor förståelse för de synpunkter som framförs i motionerna om sällskapsdjurs och hästens betydelse för människors rehabilitering och välbefinnande. Något tillkännagivande härom från riksdagens sida är dock inte nödvändigt. Då blir min fråga till majoriteten: Varför inte det? Svaret visar på stora kunskapsluckor på området, så jag ser fram emot det här svaret. De ämnen som tas upp i många av dagens motioner har alliansens partier skrivit spaltmeter om under förra mandatperioden, för att inte tala om hur mycket man har sagt under valrörelsen. Då krävde man omedelbar handling. Jag har läst igenom reservationer och kammarprotokoll. Det man då krävde avslår man nu. Vad är det som har hänt? Nu har man chansen att verkligen visa vad man menade. Jag förstår att pengarna inte kan räcka till allting och till alla olika insatser som behövs direkt, men att minska de sociala och de ekonomiska klyftorna är det mest verkningsfulla medlet vi har för en bättre folkhälsa. Och för oss går faktiskt folkhälsoarbetet och alla människors rätt att må bra före skattesänkningar. Det är helt solklart. Fru talman! Vi ställer oss bakom alla reservationerna, och jag yrkar bifall till reservation 10 och reservation 19. I detta anförande instämde Lennart Axelsson, Christer Engelhardt, Jan-Olof Larsson, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s).

Fru talman! Vänsterpartiet har sju egna reservationer samt fem tillsammans med s eller mp i betänkandet och två särskilda yttranden. Jag står självklart bakom samtliga, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 1. Sverige har en lång tradition av ett framgångsrikt folkhälsoarbete. Det är ett arbete som präglats av en utbyggnad av den generella välfärden och tydligt samhällsansvar. Det har under åren skett en pendling mellan att lägga det huvudsakliga ansvaret på den enskilda människan och att lägga det på samhället. Vänsterpartiet menar att det är ett samspel där bestämningsfaktorerna för folkhälsan utgörs av grundläggande strukturer i samhället som rent vatten, bra bostäder, utbildning, arbete, hälsovård och bra miljö. Med en borgerlig regering som ökar klassklyftorna och ökar otryggheten hos dem som har det sämst ser vi en risk för att detta också kommer att återspeglas på folkhälsan. Konsekvensen blir ökat lidande för den enskilda och ökade samhällskostnader. Enligt folkhälsopropositionen Mål för folkhälsan ska mål utformas och folkhälsan vägas in vid beslut. Det är viktiga steg i rätt riktning. Folkhälsa bör ses som en naturlig och självklar faktor vid alla former av åtgärder, beslut, uppföljningar och lagstiftning. Om vi inte har hälsa eller om besluten får allvarliga konsekvenser för hälsan är besluten ineffektiva. Ett hälsoindex i statsbudgeten är ett lika viktigt inslag som att redovisa tillväxtfaktorer och budgetprognos, varför Vänsterpartiet föreslår att ett sådant index utformas under mandatperioden. Fru talman! Hälsan har ett köns- och klassperspektiv. Medellivslängd, sjukdom och risker styrs i hög grad av vilka livsvillkor som befolkningen lever under. Låg inkomst, arbetslöshet och utsatthet ger ökad ohälsa och kortare medellivslängd. Kvinnor lever längre än män men är oftare sjuka, och kvinnors ohälsa bedöms ofta utifrån en manlig norm. Och trots väl grundad kunskap om dessa förhållanden har vi stora svårigheter att tillämpa kunskaperna i praktiken. Det finns också stora skillnader i hälsa mellan utrikesfödda och inrikesfödda. Utrikesfödda har sämre hälsa, men behovet av hälso- och sjukvård varierar också mellan olika etniska grupper. Allmänt är det samhälleliga faktorer, såsom invandrades svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, bostadssegregation, diskriminering och rasism som leder till ohälsa. Många invandrade har också en låg social status i Sverige oberoende av vad de har haft med sig i form av utbildning och arbetslivserfarenhet. Personer med låg social status utnyttjar generellt primärvården i lägre grad än vad deras hälsotillstånd skulle motivera. På så sätt får de sämre möjligheter till adekvat behandling och förebyggande insatser. Fru talman! Enligt Folkhälsoinstitutet uppvisar flera stora invandrargrupper betydande överrisker för att insjukna i hjärt-kärlsjukdomar och kranskärlssjukdomar. De har också mer psykisk ohälsa än svenskfödda. Arbetare från Sydeuropa och Finland har i regel sämre hälsa än arbetskraftsinvandrare från övriga OECD-länder. Flyktingar från Östeuropa har dålig hälsa, men allra sämst hälsa har utomeuropeiska flyktingar. Sambanden mellan etnicitet och ohälsa är komplexa, men gemensamt uppvisas ändå en tydlig bild av att utsatthet och social tillhörighet i kombination med etnicitet påverkar hälsan. Vänsterpartiet anser att frågan om integration och delaktighet är A och O för en förbättrad folkhälsa. Därutöver krävs det riktade åtgärder. Därför menar vi att Folkhälsoinstitutet bör få i uppdrag att fördjupa studien om utrikesfödda och återkomma med förslag på åtgärder. Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är så vanligt att det bör ses som ett folkhälsoproblem. Våldet kan bestå av olika former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Också hot om våld och rädsla för våld påverkar kvinnors fysiska och psykiska hälsa, liksom kvinnors livsinnehåll, genom att deras möjligheter till social delaktighet och att forma sin tillvaro allvarligt inskränks. Folkhälsoinstitutet har föreslagit att frihet från könsrelaterat våld bör bli ett nytt delmål inom folkhälsopolitiken. Det är ett bra förslag eftersom det framhäver vidden av problematiken. Vänsterpartiet anser därför att frihet från könsrelaterat våld bör bli ett nytt delmål inom folkhälsopolitiken. Samhället måste satsa mer på att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Tyvärr finns det fortfarande mycket att göra för att prioritera frågan mer. Ett talande exempel är de enorma polisinsatser som sätts in för att bevaka stora fotbollsmatcher. Här handlar det i praktiken om att skydda män från andra män. Polisen måste visa att den tar mäns våld mot kvinnor på minst lika stort allvar. Det är viktigt att samhällets stöd når alla kvinnor som är i behov av det, och det krävs goda kunskaper och ett bra samarbete mellan hälso- och sjukvården, kommunerna, polis, rättsväsende, kriminalvård och kvinnojourerna. Under 2006 ombildades Rikskvinnocentrum till ett nationellt kunskapscentrum. Vänsterpartiet menar att det nu också är dags att inrätta regionala centrum i varje sjukvårdsregion. Vi har också lagt fram förslag om att nationella haverikommissioner bör inrättas. Vänsterpartiet menar också att det bör formuleras ett folkhälsomål avseende den psykiska hälsan. Jag återkommer lite senare till den frågan. Fru talman! I betänkandet finns också förslag från Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att den tidsmässigt obegränsade tvångsisoleringen av hivpositiva bör avskaffas. Utskottsmajoriteten avslår motionerna med bedömningen att den nuvarande lagen endast gällt från sommaren 2004. Därför bör ingen översyn göras nu. Detta tycker jag är mycket bekymmersamt. Det innebär bland annat att Sverige fortfarande inte kan underteckna dokument mot diskriminering av hivpositiva. De som försvarar lagen säger att lagen i praktiken inte betyder något och att tvångsisolering endast ska ske i undantagsfall. Men varför då ha en lag som medger långtgående möjligheter att inskränka människors frihet? Socialutskottet hade för en tid sedan en öppen utfrågning om hiv/aids. Där fick vi höra flera vittnesbörd om fördomsfullt bemötande av hivpositiva. Jag anser att den nuvarande lagen inte direkt motverkar fördomar och stigmatisering av hivpositiva. Fru talman! Det går inte att komma ifrån att samhällsbygget och välfärden har en avgörande betydelse för ohälsan. Så sent som för någon vecka sedan sade professor Danuta Wasserman, specialist på bland annat depressioner och självmord, i en radiointervju att ökningen av depressioner kan bero på de ökade kraven i arbetslivet. Vad vi ser i dag är att förskrivningen av antidepressiva ökar, men arbetsplatserna och arbetsmarknaden förblir orörda. Med den borgerliga regeringen ökar i stället kraven på dem som redan är pressade. Det är som att hälla bensin på lågorna. Vänsterpartiet vill i stället se ett tydligt politiskt samhällsansvar för folkhälsan som innebär minskade klassklyftor, ökad jämställdhet och en generell välfärd. Vi har därför lagt fram förslag som innebär att folkhälsan ska vägas in i alla politiska beslut. Lokalt vill vi också stärka arbetet, bland annat genom att regionala centrum inrättas. Det kommer också att bli allt viktigare att arbeta förebyggande. Folkhälsoarbetet kräver kontinuitet och insatser från många aktörer. En god folkhälsa nås inte för evigt, utan kräver ständiga insatser.

Fru talman! Vad vill de moderatledda regeringspartierna i folkhälsopolitiken? De har återkallat den tidigare regeringens skrivelse men inte kommit med några egna förslag till riksdagens bord. Däremot har det fattats en hel del beslut i budgeten i höstas som kommer att ge återverkningar för hälsan på sikt. Att öka inkomstskillnader har den nya regeringen verkligen startat med och var väl förberedd att göra, till skillnad från när det gäller miljöpolitiken och folkhälsopolitiken. Man har inte kommit med förslag om att utveckla arbetet med bestämningsfaktorer och indikatorer, vilket fanns med i den tidigare regeringens skrivelse. Det är bra att ambitionen från den nya regeringen är att människor ska kunna arbeta och försörja sig. Det är en folkhälsobefrämjande åtgärd, men att slå mot låginkomsttagare, som man i praktiken gör, ökar den ojämlika hälsan. Folkhälsoinstitutet kom nyligen med en rapport som visar att skillnaderna i medellivslängd mellan resursstarka områden och mindre resursstarka i Stockholm fortsätter att vara stora och växa. Det är oacceptabelt. Miljöpartiet anser att det behövs en helhetssyn på politiken. Det räcker inte med punktinsatser. Det handlar om både ekonomiska och sociala förutsättningar. Folkhälsofrågor griper in i alla politikområden. Folkhälsoinstitutets rapport Hälsan på spåret har kartlagt skillnader i medellivslängd utifrån tunnelbane- och pendeltågslinjer i Stockholmsområdet. Det är bara fyra kilometer fågelvägen mellan Östermalm och Skarpnäck, eller nio tunnelbanestationer, men på sträckan minskar den förväntade medellivslängden med 2,7 år för kvinnor och 3,5 år för män. Folkhälsans mest entydiga mått, medellivslängden, fortsätter att skilja mellan stadsdelsområden och mellan kommuner, trots en hög genomsnittsnivå. De sämst ställda områdena har ungefär samma nivåer som genomsnittet för Kuba eller USA, något som man kanske inte tror finns i Sverige, men det är faktum. Orsaken är inte främst skillnader i yttre miljö som luft eller vattenkvalitet. Snarare handlar det om sociala och ekonomiska faktorer. Förklaringen till skillnaderna är rimligen att man i Mörby har bättre levnadsförhållanden än i Sundbyberg till exempel, bättre inkomster, bättre utbildning och därmed tillgång till sjukvård. Chansen är större att man är född av föräldrar som har bättre förståelse för vilken kost som är mest näringsriktig, och man kanske röker mindre för att man har bättre levnadsomständigheter. Alla har inte samma förutsättningar för hälsa. Låt mig ge några exempel. Det finns påtagliga könsskillnader i ungas levnadsvillkor. En nationell uppföljning av ungdomars levnadsvillkor för 2006 visar att andelen unga män med riskabel alkoholkonsumtion ökar jämfört med förra året och att unga kvinnor i högre grad än männen upplever att de blivit kränkta. Statens folkhälsoinstitut har till uppgift att redovisa åtta indikatorer för ungdomars levnadsvillkor inom området hälsa och utsatthet. Den huvudsakliga statistikkälla som används är den nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor . Indikatorerna för 2006 visar att det är en större andel kvinnor mellan 16 och 24 år som upplever att de blivit kränkta och som röker dagligen jämfört med andelen män i samma ålder. Männen uppger i större utsträckning än kvinnorna att de har en stillasittande fritid, att de är överviktiga, att de snusar dagligen och har en riskabel alkoholkonsumtion samt ett riskabelt spelberoende. Arbetslösa och ungdomar med funktionshinder uppvisar fler hälsorisker än yrkesarbetande ungdomar och ungdomar utan funktionshinder medan studerande ungdomar har lägre förekomster av flertalet hälsorisker. Homo-, bi- och transpersoners hälsa är ett område där kunskapen behöver öka påtagligt. Deras självmordsbenägenhet, depressioner och egenvärdering av hälsa visar markanta skillnader mot den övriga befolkningen. Det handlar om brist på kunskap hos myndigheter och förslag på åtgärder som Miljöpartiet har tagit upp tillsammans med Folkpartiet, Centern och Vänstern i motion So384. Det hade varit bra om majoriteten hade velat bifalla den. Jag saknar det, tyvärr. Om alla människor hade samma levnadsvillkor som de socialt mest gynnade grupperna skulle 20-40 procent av alla hälsoproblem elimineras. Detta gäller för Sverige liksom andra länder. Denna insikt är inte ny. Det avgörande i dag är att klargöra hur de sociala hälsoskillnaderna kan reduceras, att inte blunda för att det faktiskt handlar om politiska beslut. Finansminister Anders Borgs skattepolitik gynnar den som har det ekonomiskt allra bäst i samhället. Totalt sänker regeringen skatter med 40 miljarder kronor. Riksdagens utredningstjänst har på miljöpartisten Mikaela Valterssons uppdrag studerat fördelningseffekten av sänkningen. Resultatet visar på en tydligt omfördelande effekt. För de två högsta inkomstgrupperna innebär skattesänkningen nästan tusen kronor mer per månad. De personerna har inkomster på nästan 28 000 i månaden eller mer. De får nästan hälften av den totala inkomstförstärkningen. De två mittersta grupperna får i snitt mellan 300 och 500 kronor i månaden. Individer i de grupperna har inkomster mellan drygt 15 000 och 21 000 i månaden. Totalt delar de på en femtedel av den totala inkomstförstärkningen. De två lägsta inkomstgrupperna, personer med riktigt låga inkomster, delar på bara en tjugondel av den totala skattesänkningen. Dessa får i snitt dryga hundringen i lägre skatt. Den moderata skattepolitiken gynnar dem som har det bäst, dem som jobbar och har höga inkomster. De som däremot har låga inkomster eller inte har möjlighet att jobba alls får endast dela på de smulor som blir över när regeringen sänker skatterna. Rädda Barnen presenterade nyligen en rapport om barnfattigdomen, som för första gången sedan 1997 ökar. 13 procent av Sveriges barn växer upp i en fattig familj. Det handlar om 252 000 barn. Det är alltså fortfarande stora skillnader i uppväxtvillkor och därmed i förutsättningar för hälsa. Skillnaderna mellan kommunerna är stora, och ännu större är de mellan storstädernas stadsdelar. Särskilt två faktorer ökar risken för att växa upp i fattigdom: att leva med en ensamstående förälder och att ha utländsk bakgrund. Artikel 27 i FN:s barnkonvention, som Sverige faktiskt har ratificerat, handlar om barns rätt till en skälig levnadsstandard. Målområde 2 i riksdagens folkhälsopolitiska mål lyder: Ekonomisk och social trygghet. Målområde 3 lyder: Trygga och goda uppväxtvillkor. Står ni regeringspartier inte bakom dessa mål? Utgångspunkten för den svenska folkhälsopolitiken har varit att ojämlikheten i hälsa måste motverkas. Detta tycks dock inte den moderatledda regeringen verka för. Det är tydligt att den nu förda politiken inte gynnar det av riksdagen antagna övergripande folkhälsopolitiska målet, det vill säga att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Inte heller gör regeringspartierna något för att bättre samordna folkhälsoarbetet, något som bland annat Folkhälsoinstitutet har tagit upp. Miljöpartiet anser att landstingen och de nya regionerna bör ges ett samordningsansvar för arbetet med de elva folkhälsopolitiska målen på regional nivå och att detta ansvar på sikt bör lagstadgas. Miljöpartiet har många förslag inom folkhälsoområdet. I de elva reservationer vi har i betänkandet har vi lyft upp dessa. Det kan handla om makt över sin vardag; det kan handla om tillgång till djur och natur och mycket mer. Självklart står jag bakom alla Miljöpartiets reservationer och förslag i betänkandet, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 6. Jag vill dessutom tillägga att jag har samma fundering som Catharina Bråkenhielm: Vart tog alla idéer och motioner vägen som de borgerliga tidigare framförde under förra mandatperioden?

Fru talman! En god hälsa är grunden för vårt välstånd. Målet för folkhälsan är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. För att nå detta har man identifierat elva målområden. De statliga insatserna på folkhälsoområdet är fördelade mellan departementen i Regeringskansliet och flera olika myndigheter. Myndigheterna har centrala uppgifter genom att vara kunskapscentrum, genom nationell uppföljning och utvärdering av insatser samt genom tillsyn och epidemiologisk bevakning. Regeringen ger också bidrag till och samverkar med en mängd olika organisationer för förebyggande insatser på olika områden. Sammanlagt satsar regeringen 892 miljoner för att förbättra folkhälsan. Med detta kan vi konstatera att vi har kunskap och resurser för att förbättra folkhälsan. Hur ser då hälsan ut i landet? Här kan vi konstatera att medellivslängden har ökat med ungefär sex år mellan 1970 och 2005, vilket är mycket positivt. Men vi kan också se tecken på en sämre hälsoutveckling, och dessa tecken måste tas på allvar. Vi kan se mycket oroande tecken på att den psykiska ohälsan ökar. Antalet självmord bland barn och ungdomar är skrämmande. Fetma hos barn och ungdomar ökar. Alkoholkonsumtionen har förvisso avstannat men på en alltför hög nivå, till största delen beroende på den utbredda langning som försiggår i hela landet. Klamydiafallen ökar lavinartat. Fru talman! Det finns många områden där stödet brister och där vi kan göra mer. Frågan är dock om detta kan åstadkommas ur ett myndighetsperspektiv. Vårt uppdrag är visserligen att motverka orsakerna till ohälsa och att stärka faktorer som främjar god hälsa. Jag tror dock inte att man uppnår detta genom stora massmediala kampanjer och påkostade annonser utan genom en offensiv hälsopolitik där varje människa ges möjlighet att själv ta ett större ansvar för sin hälsa, där resurserna satsas på att bygga hälsofrämjande samhällsstrukturer och där hälso- och sjukvårdens uppdrag förtydligas. Ett folk kan aldrig vara hälsosamt. Folkhälsa är därför varken mer eller mindre än summan av individernas hälsa. Ett viktigt område där det saknas tillräckliga kunskaper är varför barn och ungdomar mår allt sämre. Här behövs kunskap och forskning för att föräldrar och personer som arbetar med barn och ungdomar ska kunna ge rätt stöd för en trygg och harmonisk uppväxt. När ett barn eller en ung människa tar sitt liv eller någon annans liv är det ett katastrofalt misslyckande från samhällets sida. Ropen på hjälp har inte nått fram eller inte tillgodosetts på det sätt de borde, och föräldrar och anhöriga får ta de förfärliga konsekvenserna. Med de 500 miljoner som nu satsas på psykiatrin ska resurserna användas till att möta dessa rop på hjälp. Varje enhet ska vara skyldig att ta emot patienten om inläggning behövs, alternativt se till att patienten får plats på en annan klinik. Ingen ska bli avvisad. Fetma bland barn och ungdomar är ett stort och ökande problem. Till stor del beror det på att barn rör sig betydligt mindre än tidigare, äter fel mat och dricker alldeles för mycket söt läsk. Konsekvenserna av detta har vi bara sett början på. Till exempel blir diabetes vanligare bland unga och till och med bland barn. Hjärt-kärlsjukdomar, den enskilt största dödsorsaken bland den vuxna befolkningen, lär komma som en ytterligare konsekvens i vuxen ålder. Vi föräldrar har här ett stort ansvar. Till att börja med kör vi barnen överallt i stället för att de cyklar när det är möjligt. Dessutom tillåter vi att barnen äter fel mat och dricker söt läsk. Många barn tillbringar den största delen av sin vakna tid på förskolan, men förskollärarna har inte en enda timme i sin utbildning om kost och aktivitet. Jag vet inte hur man har resonerat, men det verkar som om man tror att denna kunskap skulle ligga i generna hos varje förskollärare. Jag tycker att detta borde vara en självklar del i varje förskollärares utbildning. Men även skolan har ett stort ansvar genom att den inte prioriterar fysisk aktivitet. Därför behövs mer idrott på schemat under hela skoltiden, inte bara i låg- och mellanstadiet. Det finns goda exempel på skolor som har sett problemet och där eldsjälar driver projekt i hälsans och aktivitetens tecken. Det är bra. Man kan lära av varandra. Alkoholkonsumtionen ökar i dag inte längre, men det är alarmerande när man hör hur barn i tolvårsåldern bara genom att ringa ett samtal på mobilen kan få tag i alkohol, dessutom hemkört till vilken adress som helst. Detta är en cynisk handel med barns hälsa utan tanke på konsekvenserna. Vi måste ge polisen redskap och förutsättningar att ingripa och lagföra langarna för att få bort denna hantering och därmed möjligheten för våra ungdomar att få tag på alkohol. Vi måste ta ett krafttag för att stoppa langningen och stödja de frivilligorganisationer som genom upplysning och utbildning i skolorna försöker att få ungdomarna att låta bli att dricka. Vi måste få föräldrarna att förstå att de gör sina barn en stor otjänst genom att låta barnen dricka i hemmet eller köpa ut åt sina barn i tron att de inte ska dricka hembränt eller något annat som skulle vara farligare än systemsprit. All form av alkohol är skadlig för barn. Den sprit föräldrarna köper ut blir bara extratilldelning. Det finns vetenskapliga bevis för att ju längre man skjuter upp alkoholdebuten, desto lägre blir sannolikheten för ett alkoholberoende i vuxen ålder. Så kommer jag till frågan om hiv/aids. Den hiv/aids-kampanj som fördes för ett antal år sedan på olika nivåer fick som resultat att spridningen av hiv/aids i Sverige har kunnat hållas nere på en i internationellt perspektiv låg nivå. Nu verkar det som att ungdomarna tror att det inte är så farligt längre när det finns fungerande bromsmediciner. Då bryr de sig inte om att använda kondom i samma utsträckning som tidigare. Det är inte nog med att de då riskerar att smittas av hiv, en livslång obotbar sjukdom med stora konsekvenser för ens närmaste omgivning. Dessutom ser vi att klamydiafallen ökar. Det är en lömsk sjukdom som inte ger några omedelbara symtom men som i längden ger sterilitet. Här måste återigen sättas in åtgärder. Fru talman! Dessa punkter som jag nu har tagit upp är några av de viktigaste punkterna vi bör ägna oss åt att förbättra de kommande åren. Många av de motioner som har väckts under motionsperioden rör delmål 8, det vill säga trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa. Alliansen vill satsa resurserna så att de kommer alla till lika del. Som jag sade tidigare ska vi föra en offensiv hälsopolitik där hälso- och sjukvårdens uppdrag förtydligas och där ingen särbehandlas positivt eller negativt. Jag yrkar därför avslag på samtliga motioner och bifall till utskottets förslag i betänkandet. Slutligen vill jag säga: Vi ska stödja hälsoarbetet, men inte ersätta individens ansvar för att främja sin egen hälsa. Det bästa man kan spara tills man blir gammal är sig själv. (Applåder)

Fru talman! Vi har nu lyssnat på Marianne Kierkemanns anförande, och det är många bra saker som hon säger. Du räknar upp alla brister som finns och vad du tycker saknas i vårt samhälle. Men jag hör inte ett enda ord om vad Moderaterna eller alliansen vill göra. Du nämner det inte med ett ord och har inte en enda kreativ idé. När jag läser igenom betänkandet finns där heller ingenting. Jag har läst igenom alla motionerna. Det finns massor av bra idéer som egentligen svarar upp mot det du saknar i ditt anförande. Men ni sågar allihop jäms med fotknölarna. Varför det? Var finns idéerna? Vad tänker ni göra mer konkret?

Fru talman! Vi kan konstatera att väldigt många av de motioner som har lagts fram handlar om sådant som den gamla regeringen tidigare har sagt nej till. Det finns en uppsjö av utredningar och förslag. I betänkandet svarar utskottet på motionerna och talar om varför man inte bifaller dem.

Fru talman! Det var heller inget svar. Det fanns inget svar på den fråga jag ställde. Vad vill man göra? Du hade chansen att säga det nu från talarstolen, men det kom faktiskt ingenting. Jag ska ställa en annan fråga. Jag kanske inte hade väntat mig något större svar. Jag tror inte att det finns så mycket svar. Nu raserar man kraftfullt i våra trygghetsförsäkringar. Vi har också fått Socialstyrelsens rapport i dag som säger att folkhälsan hänger mycket ihop med vilken trygghet man har ekonomiskt. Hur kan man rasera trygghetsförsäkringar och göra så att de allra sköraste grupper vi har i samhället får det ännu sämre och få ihop det med folkhälsan? Hur får man ihop det i moderat tanke?

Fru talman! Du vet väl, Catharina, att det vi vill är att minska bidragsberoendet och öka egenmakten. Det är någonting som vi har satt in stora resurser på från alliansens sida. Att man inte kan leva på sin lön kan inte vara någon bra utgångspunkt för trygghet eller att man över huvud taget inte har något arbete. Den arbetslöshet som varit under den tidigare regeringen är faktiskt det vi försöker att komma till rätta med nu.

Fru talman! Marianne Kierkemann berörde flera konkreta områden inom folkhälsan. Ett av de områdena var fetma och då speciellt fetma hos barn och ungdomar. Vänsterpartiet har ett förslag i betänkandet som går ut på en handlingsplan för ett lättare Sverige. Majoriteten behandlar den motionen lite slarvigt eller egentligen inte alls. Vi får ingen förklaring till varför man avstyrker motionen. Både Folkhälsoinstitutet och Livsmedelsverket har tagit fram ett underlag för en handlingsplan. Där tar man upp de goda matvanorna och ökad fysisk aktivitet, som Marianne efterlyser i sitt anförande. Kommer regeringen att ändå ta itu med den handlingsplanen fastän man avstyrker vår motion?

Herr talman! Det ligger i alliansens politik. Vi ser de jättestora problemen med barns fetma. Jag tar också upp att skolan inte prioriterar fysisk aktivitet och att man i förskolan inte har den kunskapen, vilket man borde ha. Det ligger ett ansvar på hälso- och sjukvården att ta tag i de frågorna. Man kan plocka godbitarna och använda sig av förslagen. Man behöver inte uppfinna hjulet varje gång utan kan använda sig av goda exempel.

Fru talman! Jag frågar konkret. Tänker regeringen kasta underlaget från Folkhälsoinstitutet och Livsmedelsverket i papperskorgen? Jag blir lite orolig när Marianne Kierkemann säger att det är hälso- och sjukvårdens ansvar att arbeta med folkhälsofrågorna. Enligt majoriteten i svenska samhället handlar folkhälsan om hälsans bestämningsfaktorer. Hälso- och sjukvårdens andel och ansvar när det gäller hälsans bestämningsfaktorer är minimalt.

Fru talman! Det är möjligt att det är så med bestämningsfaktorerna. Men det är ändå hälso- och sjukvården som får ta hand om konsekvenserna. Det finns en bred möjlighet att nå ut till människor med upplysningskampanjer och liknande. Där har hälso- och sjukvården en väldigt bra möjlighet att göra det. Med det som finns från Folkhälsoinstitutet kan man göra väldigt mycket. Det tycker jag bör ligga på hälso- och sjukvården till stor del.

Fru talman! Det är bra att Moderaterna och Marianne Kierkemann nu instämmer i folkhälsopolitikens övergripande mål även om man har tagit tillbaka regeringens skrivelse. Men vad betyder det i praktiken? Marianne beskriver problemen väl. Hon låter nästan som en oppositionspolitiker. Hon nämner mycket lite om vilka åtgärder Moderaterna tänker vidta. Hon pratade dock om en sak - langning och upplysning i skolan när det gäller alkoholproblemen. Men varför dricker Kalle? Det berördes inte. Vetenskapliga bevis är tydliga; information i skolan har ingen effekt. Social trygghet har betydligt större påverkansmöjlighet. Förebyggande insatser nämndes också, och att ni ger många organisationer pengar. Regeringen satsar. Javisst - när det gällde Kilen och organisationen för läkemedelsbiverkningar tog ni bort alla pengar så att Kilen går i konkurs nu! I replikskiftet alldeles nyss med Elina Linna visades att orden kanske inte betyder så mycket eftersom folkhälsoproblemet med övervikt tydligen är sjukvårdens ansvar i första hand. Det beror visst inte på de samhälleliga faktorerna. Min fråga till Moderaterna är: Hur och på vilket sätt ska ni göra för att även individer med låga inkomster ska kunna ta det ansvar som ni uppenbarligen vill att de ska ta?

Fru talman! Hur ska man kunna ta ansvaret? Detta ligger i det vi pratar om - att få ut folk i arbete. När man inte har ett arbete kommer otryggheten. Det är alldeles uppenbart. Varför har inte den tidigare regeringen gjort någonting åt detta? Att barn dricker har inte bara med otrygghet att göra. Det här är någonting som är spännande för alla ungdomar. Man måste göra någonting åt det oavsett orsaken. Vad gäller Kilen var det inte vi som plockade bort pengarna. Det fanns inga pengar i den gamla regeringens budget heller. Jag kan inte hålla med om att samhället har ett ansvar för fetma. Barn äter inte för att de är otrygga. Fetman beror dels på att de inte rör sig, dels på att de äter så mycket felaktig mat och dricker en massa söta drycker. Vi har ett stort problem, men att bara se det som ett samhällsproblem och att det är otryggheten som är grunden tror jag inte att jag kan ställa upp på.

Fru talman! Här är det alldeles uppenbart att det finns olika politiska vägar för vilka metoder man vill använda och var man vill lägga ansvaret. Ska samhället och politiken ta något ansvar? Eller ska man lasta över ansvaret på de enskilda individerna? Miljöpartiet tycker att individerna har möjlighet att ta det ansvaret om de ges förutsättningarna. Men då måste också samhället ställa upp och ge individen de förutsättningarna. Det tycker jag inte att Moderaterna gör. Marianne sade alldeles nyss att fetma beror på att man inte rör på sig. Vad jag kommer ihåg var det så att timmarna för gymnastikundervisning och rörelse togs bort och minskades förra gången vi hade en moderatledd regering. Det är ett bekymmer att man rör sig alldeles för lite i skolan. Jag har hela tiden pläderat för att vi måste se till att inte bara få in gymnastiklektioner i undervisningen utan även på andra sätt se till att man har möjlighet att röra sig. Det handlar om de sociala och de ekonomiska faktorerna. Men det handlar också om samhällsstrukturen. Där kan politiken göra insatser. Det ska inte som nyss sades här bara vara så att myndigheter ska vidta åtgärder. Men vi här i riksdagen kan skapa spelregler. Och då är frågan: Vilka spelregler vill Moderaterna ha för folkhälsopolitiken?

Fru talman! Gunvor nämner att gymnastiken togs bort av en tidigare regering. Jag hade räknat med att det skulle komma upp. Man ser inte konsekvenserna av ett beslut förrän beslutet är fattat och det har gått en tid. Vi har nu sagt att vi vill ha mer idrott på schemat. Vi ser problemet, och det finns anledning att göra någonting åt det. Men jag tror inte att endast samhällsstrukturen kan göra så att barn rör sig mer. Det handlar om ett tänkande. Man funderar inte över att det över huvud taget skulle kunna vara skadligt. Här handlar det också om ett föräldraansvar. Det handlar om att föräldrarna faktiskt kör barnen i alla lägen i stället för att låta dem gå eller cykla. Man använder inte helgerna till att vara ute, utan man sitter hemma framför datorn i stället. Jag tror att det är många sådana saker som gör att barn har blivit så feta som de faktiskt har blivit.

Fru talman! Eftersom Lennart Levi, Centerpartiets talesman i folkhälsofrågor, inte har möjlighet att hålla sitt planerade anförande här i kväll har jag fått ta över hans talartid. Jag vill ändå börja med att citera vad han skriver i tidningen Välfärd. Han tar upp ämnet att välfärden kräver ett helhetstänkande. Han skriver: "Ett effektivt program kräver helhetssyn och systemtänkande, i vilket olika önskade utfall vägs mot varandra i demokratiskt förankrade kompromisser, övergivande av det så kallade stuprörstänkandet, där varje sektor lever sitt eget liv, exempelvis hälsosektorn, socialförsäkringssektorn, arbetsmarknadssektorn, socialtjänstsektorn och utbildningssektorn, med isolerade 'stuprör' från regering och riksdag via centrala myndigheter ned till enskilda vårdcentraler, försäkringskassor, socialkontor, arbetsförmedlingar och skolor, utan tillräckliga tvärförbindelser, utan 'hängrännor', en kombination av trädtoppsperspektiv och gräsrotsperspektiv, i ett gott civilt samhälle med ett sammanhållande 'kitt', det vill säga socialt kapital, människors tillit och benägenhet för inbördes hjälp." Jag tycker att det är kloka ord, som Lennart Levi säkert hade sagt här från talarstolen i kväll. Nu fick jag vidarebefordra dem. Naturligtvis ska det enligt traditionen också bli ett latinskt citat. Det lyder så här: Mens sana in corpore sano - en sund själ i en sund kropp. Det är ord som passar bra in på en god folkhälsopolitik. Centerpartiet anser att folkhälsopolitiken ska fokusera på att motarbeta orsakerna till ohälsa och på att stärka faktorer som främjar en god hälsa. Hit hör tillgång till bra kost och tillfällen till motion. Vi vill ha ett minskat bruk av alkohol och tobak. Vi vill ha ett samhälle fritt från narkotika och dopning. Uppräkningen skulle kunna fortsätta länge, men jag vet att mina kolleger i alliansen på ett förtjänstfullt sätt kommer att ta upp många områden när det gäller folkhälsan. Jag vill i detta anförande ta upp enbart ett avsnitt i betänkandet. Jag ska tala om något som har varit tabu i många år, men som under de senaste åren har givits mer uppmärksamhet - inte minst här i kammaren under den förra mandatperioden. Jag tänker på suicid och suicidprevention. Att människor i olika åldrar mår dåligt och försöker begå eller begår självmord är ett drastiskt uttryck för vårt lands folkhälsa och människors livskvalitet. Varje år tar 1 500 personer sitt liv. 15 000 gör självmordsförsök. Man beräknar att 150 000 har allvarliga självmordstankar. Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år. Bland kvinnor i samma åldersgrupp är det den näst vanligaste. I gruppen unga mellan 15 och 24 år ökade självmordsförsöken år 2004 med 15 procent jämfört med året innan. Färsk statistik från 2005 och 2006 saknas eftersom landstingen och regionerna inte har rapporterat till Socialstyrelsen. Man kan ju tycka att det är anmärkningsvärt att de släpar efter. I detta sammanhang vill jag också nämna att HBT-personer är en utsatt grupp i dagens samhälle. Av en rapport från Statens folkhälsoinstitut framgår det att självmordstankar och självmordsförsök är avsevärt vanligare bland dem än bland den övriga befolkningen. Socialdepartementet bereder nu denna rapport, och det är bra. Vi tänker ofta att Sverige är ett fördomsfritt land där det finns en öppenhet och respekt för olika livsåskådningar, politiska uppfattningar och sexuella läggningar. Men så är tydligen inte fallet, och det är beklagligt. Fru talman! Människors medvetenhet om självmordsproblematiken behöver ökas. Lärare, skolhälsopersonal, vårdpersonal, personal inom socialtjänsten, polisen och många flera borde utbildas i livskunskap för att kunna möta människor med existentiella problem, självmordstankar och suicidbenägenhet. Vi behöver mycket mer kunskap om de sjukdomstillstånd som innebär ångest och depression. Det nationella handlingsprogrammet för självmordsprevention har nyligen presenterats. Där finns förslag till åtgärder för att minska antalet självmord. Efter remissförfarandet fortsätter beredningen inom Socialdepartementet. Det är viktigt att tempot i kampen mot självmorden nu ökas. Det som inte får hända händer alltför ofta. Fru talman! Avslutningsvis vill jag också nämna de stora insatser som SPES, Riksorganisationen för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd, gör. När det som inte får hända ändå har hänt är det bra att det finns kunniga och stödjande personer som kan hjälpa de anhöriga att bearbeta de svåra varförfrågorna. Det är viktigt att det finns personer som kan ge stöd och tröst i en svår situation. Denna organisations verksamhet borde vara ett viktigt komplement till samhällets insatser som nu ska manifesteras genom det nationella handlingsprogrammet för självmordsprevention. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Fru talman! Lars-Ivar Ericson berättar med patos om självmord och säger att vi har alldeles för många självmord i landet. Det är helt riktigt. Man måste göra något för att få ned det antalet. Sedan trycker han också på att HBT-personer är en mycket utsatt grupp i självmordsstatistiken. Vad tänker alliansen göra mer konkret, framför allt för gruppen HBT-personer, för att de ska må bättre och inte hamna i den här statistiken?

Fru talman! Alliansen tar rapporten från Folkhälsoinstitutet på allvar. Den kommer också att ligga till grund för det som ska komma fram i den nationella handlingsplanen för suicidprevention. När handlingsplanen har varit ute på remiss kommer man att sammanställa de olika synpunkter som kommer in. Jag är alldeles säker på att det bland remissorganen finns organisationer som också bevakar HBT-personernas intressen. Vi kommer naturligtvis att ta hänsyn till det de anför. Jag är verkligen förhoppningsfull om att det kommer att ske mycket på det här området.

Fru talman! Samtidigt skriver alliansen att man ska ta större ansvar för sin egen hälsa. Jag hade velat höra hur man ska göra med HBT-personer. Vilka idéer och förslag har Centerpartiet och alliansen? Hur rimmar det med detta att man ska ta större ansvar för sin egen hälsa? Det ska inte vara så mycket myndighetsinblandning, sa moderaten här tidigare. Hur får man ihop det? Kan du förklara det?

Fru talman! Det är naturligtvis viktigt att man tar ansvar för sin egen hälsa, men det är också viktigt att vi på alla sätt hjälper till att upplysa människor i olika åldersgrupper om hur det verkligen förhåller sig för människor med olika sexuell läggning, med olika livsåskådningar och i olika livssituationer. Det är viktigt att vi stöttar varandra i detta arbete.

Fru talman! Jag ska inte upprepa vad Marianne Kierkemann och Lars-Ivar Ericson har sagt utan kommentera några andra saker. Det finns en sak som Världshälsoorganisationen uttalade redan i början av 80-talet som är väldigt väsentlig för hälsan och för att man ska må bra. Det är att man känner att man behövs. Där kommer arbetet in. De grupper som WHO såg som de största riskgrupperna när det gällde ohälsa var arbetslösa ungdomar och äldre som lämnade arbetslivet mot sin vilja. Det är ett av skälen till att alliansen stryker under arbetslinjen så hårt. Det är så viktigt att människor känner att de behövs. För några år sedan fick vi mål för folkhälsoarbetet. Kommuner, landsting och ideella organisationer arbetar nu för att leva upp till de här målen. Men det är givet att man nu efter några års erfarenhet bör se närmare på om målen är kompletta eller om det behövs någon form av revidering. Det är det som regeringen för närvarande tittar på. Det är ett skäl till att man drog tillbaka det här ärendet från riksdagen. Jag kan exemplifiera det här med mål. Vi har mål för arbete riktat till barn och ungdomar men däremot inte till äldre. Äldre har specifika behov som inte är desamma som för den lite yngre vuxna befolkningen. Men genom att det inte är uttryckt bland de här elva målen glöms det här arbetet bort. Jag tycker att det borde vara ett tolfte mål. Kommuner och landsting arbetar gentemot de här elva målen. Ett annat exempel är att det finns ett mål som tar upp alkohol, narkotika och dopningspreparat, men man har inte med lugnande medel och sömnmedel som en riskfaktor. Det har Folkhälsoinstitutet tagit upp. Det kommer också in i regeringens arbete när man ska göra en komplettering, liksom ytterligare en sak. Det är det här med sunda och säkra miljöer. Buller börjar nu uppmärksammas som en ohälsofaktor som vi har negligerat och bagatelliserat. Man säger: Lite buller får man väl tåla om man vill bo i en storstad. Nej, man ska inte behöva tåla det. Det har negativa hälsoeffekter. Det ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar, stress med mera. Det går faktiskt att bli av med bullret. Det kommer en stor forskningsrapport i slutet av året som behandlar de möjligheter som finns att bygga bort bullret till en rimlig kostnad. Här är det en självklarhet att Socialstyrelsen, som redan arbetar med ett program rörande buller, tar fatt i de vetenskapliga fynden. Det pågår alltså mycket. I år, 2007, är det EU:s år för lika möjligheter. Det är ett år då fokus, strålkastarljuset, ska riktas mot diskriminering i olika former: diskriminering på grund av etnicitet, sexuell läggning och så vidare. Det kommer att ske en rad konferenser, debatter och aktiviteter av olika slag, och där kommer också diskrimineringen av HBT-personer in i bilden. Vi kommer att få höra mycket om detta, och det är regeringen som ligger bakom planerna för hur man ska genomföra det här året på ett bra sätt. I det här betänkandet tas också tobaksbruket upp. Vi får nog räkna med att i varje betänkande ha ett rejält avsnitt om detta för att tydligt visa att riksdagen tar de här problemen på allvar. Nikotin är ju faktiskt lika vanebildande som morfin, och hade vi fått tobaken på marknaden nu så skulle vi ha narkotikaklassat den. Men den kom i slutet av 1400-talet och har funnits som en sedvana. Det är viktigt att tobaksarbetet nu inte ramponeras när Folkhälsoinstitutet - det beslöts ju under förra mandatperioden - ska flytta till Östersund. Det talas i kammaren mycket om att Folkhälsoinstitutet ska göra det och det. Ja, jag tror att Folkhälsoinstitutet måste få komma på plats först innan man kan börja ta itu med alla de aktiviteter man har planerat. Men jag tror att det också finns en möjlighet när man har kommit på plats, och det är att man nu kommer att finnas inom ett universitetsområde i en forskningsnära miljö, där man kan ta fatt i beteendevetenskaplig forskning. Jag tror att det är väldigt få i Sverige som inte vet att det är farligt att röka, och ändå röker en hel rad människor, och unga kvinnor och män börjar röka och använda snus. Vi måste lära oss mer om hur vi kan förebygga att man kommer in i det här beteendet. Frågan om husdjuren togs upp tidigare. Det är ju en positiv skrivning i betänkandet. Jag kan försäkra er att jag som ordförande i Äldreboendedelegationen kommer att ha med husdjursfrågan när det gäller den här möjligheten i äldreboendet. Klockan drar iväg, fru talman, och jag avslutar här med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Barbro Westerholm tog i sitt anförande upp diskriminering och vad som kommer att ske inom det området. Jag tog i mitt anförande upp det här med tvångsisolering utan en definitiv bortre gräns. Det finns i betänkandet en motion som Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Folkpartiet har skrivit under och som handlar om den frågan. Det är ju så att så länge vi har den här lagen kan vi inte skriva under det här dokumentet som handlar om diskriminering av hivpositiva. Jag skulle vilja fråga vad Barbro Westerholm anser om att man avslår den här motionen och också fråga, när man nu försvarar lagen och att den ändå ska finnas: Vad har det haft för betydelse utifrån samhällsperspektivet och utifrån de drabbades perspektiv att vi har en lagstiftning utan någon definitiv bortre gräns?

Fru talman! Det som jag kan svara här är att den här lagen har tillkommit dels för den enskilde, för att ge möjlighet till rehabilitering och vård, dels naturligtvis för att skydda samhället. Jag har erfarit under beredningsarbetet att den här lagen inte har missbrukats. Vi har skrivit väldigt tydligt och långt om den här lagen och vad riksdagen har sagt tidigare. Lagen har inte missbrukats, och vi får naturligtvis följa att så inte heller sker, för då är det ju dags att ändra den.

Fru talman! Det är ju bra att lagen inte missbrukas, men de som försvarar lagen säger ju också att den inte heller brukas - den behövs egentligen inte. Varför ska vi ha en lag som egentligen inte används annat än i yttersta undantagsfall? Jag vill också ta upp det här med Barbro Westerholms synpunkter om lugnande medel och att de också borde tas upp i folkhälsomålen. Det leder mig till diskussionen om Kilen. Det kom ju fram häromdagen att Folkpartiet hade varit för att Kilen skulle få pengar. Det är ju ändå en tröst för oss som har kämpat under hela hösten för Kilens överlevnad att det fanns ett parti i alliansen som ville rädda Kilen, om man säger så. Jag skulle vilja veta hur Barbro Westerholm resonerar nu, framgent, när Kilen läggs ned och gör konkurs, och Apoteket och Läkemedelsverket ska ta över det ansvaret. De har ju haft ansvaret och har redan ansvar när det gäller biverkningsinformation och upplysning till patienterna. Ser Barbro Westerholm något slags nackdelar med att Kilen nu har lagts ned?

Fru talman! Folkpartiet sade ja till pengar. Erik Ullenhag har vidimerat det. Men sedan har vi ju fått ny erfarenhet av det projekt som genomfördes i Uppsala med rapportering från allmänheten av biverkningar. Det här har slagit mycket väl ut. Det innebär att det här ansvaret förs över till en myndighet. Det tycker jag är riktigt, därför att myndigheten har den ställning rent formellt och den expertis som krävs för att bedöma de här rapporterna. Jag tror att det här kan bli väldigt bra nu med det nya systemet. Därmed tar man över den faktiskt viktiga erfarenhet som Kilen har tagit fram. Men den hör till läkemedelsbiverkningsrapporteringen. Kilen ska ha kredit för att man har gjort det här arbetet, men det hör alltså hemma i Läkemedelsverkets biverkningsuppföljning.

Fru talman! Jag vill fråga lite om sällskapsdjurens betydelse i vården, som Folkpartiet har skrivit en i mitt tycke mycket bra och väldigt viktig motion om. Men dessvärre bifaller man ju inte den heller. Barbro Westerholm säger att man har en positiv skrivning, men den är mycket kort. Jag ser inget positivt i den. Man anser att det inte alls är nödvändigt att göra någonting. Det tycker jag är jättetråkigt. Det handlar ju inte bara om de äldre när det gäller vården. Det finns service- och signalhundar, och det finns unga människor som är i behov av hundar, både av deras hjälp och av deras sällskap. Varför har man inte bifallit detta, och hur ser man på detta i framtiden? Vad tänker man göra åt detta?

Fru talman! Äldreboendedelegationen kommer att ta upp olika miljöfrågor i boendena, däribland den sociala miljön, inte bara de fyrkanter som man ska ställa möblerna i. Då kommer sällskapsdjuren in. Det kommer in också andra sociala aktiviteter. Kan man få möjlighet att välja boende så att de andra som bor på ett ställe delar ens egna intressen? I dag tar man inte hänsyn till det när man anvisar människor äldreboende. Husdjuren är en del i det sociala paket som vi kommer att tackla i Äldreboendedelegationen. Jag känner ju med den skrivning som utskottet gjorde att man litar på att jag ska fixa det här.

Fru talman! Då kan man väl säga att det låter hoppfullt. Vi får väl lita till att Barbro Westerholm ordnar det. Men jag är inte fullt så övertygad om det eftersom majoriteten nu har sagt att det inte var speciellt viktigt. Jag har en annan fråga om en folkpartistisk motion. Johan Pehrson motionerade om att man skulle skärpa lagstiftningen när det gäller försäljning av tobak till minderåriga, de som är under 18 år, så att man i lagstiftningen likställer det med försäljning av öl till ungdomar. Man skulle på något sätt beivra de handlare som inte följer lagstiftningen. Vi vet ju att rökning är inkörsporten till mycket och att ungdomar provar på och ganska snabbt är fast. Det hade varit mycket bra att få en sådan lagstiftning. Men regeringen säger nej till det.

Fru talman! Nej, det pågår arbete i alla de här frågorna i Regeringskansliet. Vi vet ju så att säga mer än oppositionen om vilka diskussioner som pågår. När ni satt i regeringsställning visste ni mycket mer om vad som pågick i Regeringskansliet än vad vi visste. Nu är det lite ombytta roller. Och jag vet alltså att tobaksfrågan och kontrollen av 18-årsgränsen finns med här.

Fru talman! Låt mig börja där det förra replikskiftet avslutades. Det pågår arbete - det är väl jättebra om det gör det så att vi kan få en lagstiftning som är tydlig vad gäller både tobak och öl liksom spel. Det är ett bekymmer när det gäller spelområdet att även 16-åringar kan spela på Jack Vegas. Det är jättebra om ni jobbar med den frågan. Men jag begärde ordet när Barbro Westerholm pratade om buller. Miljöpartiet har en reservation i det här betänkandet. I reservation 7 tar vi upp ljudnivåers skadliga verkan. Miljö och hälsa hänger ju ihop. Det är ytterst angeläget att man ser den här kopplingen. Det har vi också tagit upp i reservation 8. Det är bra att Barbro Westerholm lovar att ta upp husdjursfrågan, för den har en viktig poäng, att man ser att det är relativt enkla metoder som kan betyda väldigt mycket. Men jag hörde inte Barbro Westerholm säga någonting om synen på HBT-personers utsatta hälsosituation, där det faktiskt också finns en folkpartist som har skrivit under en gemensam motion. Hur ser Barbro Westerholm och Folkpartiet på HBT-personernas utsatta hälsosituation?

Fru talman! Det finns många utsatta grupper. När det gäller hälsosituationen får man rikta sina insatser till var och en. Jag vet ju att landstingen hela tiden arbetar i enlighet med de målsättningar vi har satt upp. Det som jag tycker är viktigt att lyfta fram här är det här året då regeringen, som jag sade förut, kommer att sätta strålkastarljuset på olika diskriminerade grupper, där HBT-personerna kommer in. Då är det inte bara hälsoaspekten utan det handlar om arbete och det handlar om synen på detta under utbildning. Det är många frågor som kommer in i det sammanhanget. Jag har haft en debatt med Nyamko Sabuni just om innehållet i det här året. Då var det mer fokus på äldre. Men hela gruppen kommer att tas upp i olika sammanhang.

Fru talman! Det är bra att det jobbas med de här frågorna. Det saknas praktisk kunskap ute i landsting och regioner men det saknas också kunskap bland myndigheter när det gäller hälsosituationen för HBT-personer. Där kan man faktiskt göra mycket mer. När det gäller den frågan hoppas jag verkligen att man i det pågående arbetet också lyfter fram det. Sedan kan jag inte låta bli att kommentera Kilen igen. Det var inte så att det inte fanns pengar. Miljöpartiet har sett till att det fanns pengar till Kilen vid tidigare budgetförhandlingar. Det låter lite grann ibland som att myndigheter inte ska ta ansvar och att det är bra med frivilliga organisationer. Men när det konkret kommer till Kilen duger inte de frivilliga organisationerna. Vad är det egentligen fråga om? Visst var det ett bra projekt, men kan man inte se att det finns en kompletterande funktion för denna frivilliga organisation?

Fru talman! Kilen var ett bra initiativ. Men när man ska gå in och göra den här insamlingen av rapporter mer rutinmässigt och göra en kvalificerad bedömning av dem, koppla de här rapporterna till det man får in från läkare, från tandläkare, från farmaceuter och så vidare, är det väsentligt att man har de här resurserna. Världshälsoorganisationen har ju, liksom expertis som den förra regeringen tillkallade för att utreda hur det här borde ske, kommit fram till att det här är en verksamhet som bör ligga hos Läkemedelsverket, alltså hos den ansvariga myndigheten. Sedan vill jag gärna kommentera bullret. Bullret har alltså negligerats. Man ser här i riksdagen hur bullermotionerna distribueras mellan utskott. Socialutskottet har fått en, civilutskottet har fått en annan och trafikutskottet har fått en tredje. Men när det stora Mistraprojektet presenteras i slutet av året tror jag att vi har ett underlag som visar att det nog faktiskt är socialutskottet som ska ha ansvar för den här frågan.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på motionerna. En god folkhälsa är en nödvändig förutsättning för social och ekonomisk utveckling. Det visar inte minst antalet motioner som behandlas i det här betänkandet, men även tonläget i de olika motionerna, reservationerna och särskilda yttrandena, trots retoriken i dem. Allmänt sett har hälsoutvecklingen i Sverige varit positiv och bidragit till välfärd och tillväxt. Men det finns också tydliga tecken på ökande sjuklighet och en utbredd ohälsa. I den lägesrapport som presenterades i går, och som många har kommenterat i dag, kan man utläsa att vissa problem som tidigare identifierats, som till exempel ökningen av övervikt och fetma, har stannat av bland vuxna och möjligen bland barn och att alkoholkonsumtionen bland skolungdomar inte längre ökar. Men oroande och allvarliga är unga flickors alkoholvanor. Det finns alltså ljuspunkter som antyder att Sverige har goda förutsättningar att vända utvecklingen. Hälsotillståndet är ju, som vi har hört tidigare i dag, också i en internationell jämförelse väldigt gott. Det finns hos allt fler en hög medvetenhet om problemen med ökande övervikt, hjärt-kärlsjukdomar och andra hälsorisker. Dessutom finns ett stort folkrörelsebaserat idrottsliv, skolhälsovård och en närsjukvård som har förutsättningar att nå många medborgare. Det finns dock ett allvarligt noterande i lägesrapporten från Socialstyrelsen. Trots den positiva trenden noteras ofta en motsatt trend för en liten grupp. Man kan inte tvinga människor att sluta röka. Inte heller kan man tvinga människor att motionera eller att äta en viss sorts mat. Men hälso- och sjukvården kan utnyttja sina breda kontaktytor och använda fungerande behandlingsmetoder, nämligen det motiverande samtalet, beteendeförändringskunskap och strategier för att underhålla en livsstilsförändring. Den minskade rökningen visar att Sveriges arbete med tobaksprevention, som inkluderar både information och ekonomiska styrmedel samt lagstiftning som begränsar tillgången, har varit framgångsrik. Stödet för rökfria krogar och restauranger vet vi är stort och efterlevs i det närmaste till hundra procent. Jag var i Rwanda i förra veckan. Det som slog mig där var att man nästan aldrig såg någon som rökte. Vår bild av u-länder - om man nu kan använda det uttrycket - är att man där röker mycket, och de som kommer till våra länder röker mycket. Men i Rwanda såg man sällan någon som rökte. Det finns flera länder som har nått resultat i frågan. Stödet har ökat efter genomförandet, trots ett mycket brett stöd redan före införandet. Även bland rökarna är stödet utbrett eftersom tobaksdebuten ofta inleds under påverkan av kamrater men också av alkohol - även som en inkörsport till narkotika, haschrökning. Förhoppningen är att förstagångsrökarna ska minska i antal liksom att det så kallade feströkandet som kan leda till dagligt rökande också ska minska. Fru talman! Varje person har naturligtvis huvudansvaret för sitt eget liv och sin egen hälsa. Men vår livsstil tenderar att bli ett problem inte bara för oss som individer utan för hela samhället. Vi måste ta sikte på att långsiktigt förebygga ohälsa även med hjälp av en effektivare hälso- och sjukvård. Kristdemokraterna anser att den svenska närsjukvården faktiskt spelar en avgörande roll i det förebyggande folkhälsoarbetet. Men närsjukvården måste på ett bättre sätt utnyttja sin professionella kompetens, sin breda kontaktyta mot allmänheten och sin vardagliga närvaro i lokalsamhället. Det finns bra verksamheter, men samverkan är nödvändig utifrån den enskilde människans perspektiv. Det gäller ur ett folkhälsoperspektiv inte minst de äldres hälsa. Den utbredda ensamheten och den psykiska ohälsan hos äldre är ett av många områden som vi vet att regeringen nu uppmärksammar i direktiven. Fru talman! Till sist vill jag uppmärksamma de alarmerande rapporterna om unga kvinnors ohälsa. De måste tas på stort allvar. Det kräver, vilket också har framkommit i de olika anförandena, att vi tar tag i frågan och skapar en ungdomshälsa värd namnet. Den ökande mängden självmordsförsök hos unga kvinnor är ytterst allvarlig. Studier under lång tid, nu senast i lägesrapporten, visar på att flera flickor än tidigare vårdas för depression och ångest och att psykiska besvär har blivit betydligt vanligare bland yngre än hos äldre. Oro, ängslan och ångest bland unga tjejer har ökat från 9 procent 1989. Det är bra att ha tittat långsiktigt bakåt för att se hur detta har förändrats. 1989 var det 9 procent, och 2005 är det 30 procent. Ökad alkoholkonsumtion, fler fall av veneriska sjukdomar, ökat antal aborter, ökad självmordsrisk, ökat våld mot tjejer, det vill säga våldtäkter och hedersrelaterat våld, Internetvärldens risker och höga krav på tjejer gör att många i dag utsätts för en hög risk för ohälsa. Den senaste tidens ökade antal förtidspensioneringar bland unga kvinnor kan också vara en barometer på att unga tjejers hälsa är i fara och att kraftfulla motåtgärder från samhället nu krävs. Vi politiker måste ta vårt ansvar och säkra att vårdkedjan verkligen fungerar och att unga flickor och kvinnor får snabb hjälp när de mår dåligt. Ofta, alltför ofta, bollas de runt i systemet, vilket är orimligt för så unga människor.

Fru talman! Vi har inte folkhälsoministern här, så jag passar på att ställa frågor till Kristdemokraternas representant i socialutskottet. Det blev en lång uppräkning av olika folkhälsoproblem i Rosita Runegrunds anförande. En del berodde på vår livsstil, och en del berodde på närsjukvården. Det jag väntade mig att Rosita skulle ta upp var frågan om förebyggande insatser och hälsans bestämningsfaktorer där hälso- och sjukvården har en mycket underordnad roll. Vad tänker ni göra åt detta? Det är det intressanta. Hur tänker ni förebygga att unga kvinnor blir deprimerade och försöker ta livet av sig, eller tar livet av sig? Vad tänker regeringen göra?

Fru talman! Jag nämnde i mitt anförande att vi måste ta sikte på att långsiktigt förebygga ohälsa. Då tog jag också in frågan om effektivare hälso- och sjukvård. Vi har tagit första steget genom att dra tillbaka folkhälsopropositionen från riksdagen. Vi vill påverka den utifrån hur allianspartierna ser på folkhälsan. Det här kommer så småningom till riksdagens bord. Då har vi kommit fram till hur vi i alliansen långsiktigt vill arbeta med frågor om hälsan.

Fru talman! Tänker regeringen ändra den folkhälsopolitik som vi har fört i det här landet sedan lång tid tillbaka och som bygger på hälsans bestämningsfaktorer, där till exempel individernas livsstil har underordnad betydelse? Det handlar om bra boende. Det handlar om arbete. Det handlar om rent vatten. Det handlar om jämlik skolgång och möjlighet att utbilda sig oberoende av ekonomiska förutsättningar. Det handlar om socioekonomiska faktorer så att det blir mindre inkomstklyftor i stället för ökade inkomstklyftor. Vi vet att de har en mycket negativ påverkan på folkhälsan. Tänker regeringen ändra den folkhälsopolitik som vi har fört hittills?

Fru talman! Vi vill förbättra. Det jag har räknat upp ligger ett antal år tillbaka. Efter fyra år i regeringsställning ska vi se hur långt vi har nått. Förändra kanske - men förbättra är för oss kristdemokrater det allra viktigaste.