Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare

Betänkande 2009/10:CU23

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
26 maj 2010

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Föräldrars skadeståndsansvar skärps (CU23)

Föräldrar som har vårdnaden om barn blir skyldiga att betala skadestånd för vissa typer av skador som barnen orsakar genom brott. Syftet är att tydliggöra att det är föräldrarna som har huvudansvaret för sina barn och ungdomar. Föräldrarnas ansvar ska vara begränsat till högst en femtedel av prisbasbeloppet för varje skadehändelse. Det motsvarar just nu ungeför 8 500 kronor. Dessutom ska skadeståndet i undantagsfall kunna ändras om det i ett enskilt fall skulle vara uppenbart oskäligt. .
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionen.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 1
Propositioner: 1

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2010-05-06
Justering: 2010-05-18
Trycklov till Gotab och webb: 2010-05-19
Trycklov: 2010-05-19
Reservationer: 1
Betänkande 2009/10:CU23

Alla beredningar i utskottet

2010-04-08, 2010-05-06

Föräldrars skadeståndsansvar skärps (CU23)

Föräldrar som har vårdnaden om barn blir skyldiga att betala skadestånd för vissa typer av skador som barnen orsakar genom brott. Syftet är att tydliggöra att det är föräldrarna som har huvudansvaret för sina barn och ungdomar. Föräldrarnas ansvar ska vara begränsat till högst en femtedel av prisbasbeloppet för varje skadehändelse. Det motsvarar just nu ungeför 8 500 kronor. Dessutom ska skadeståndet i undantagsfall kunna ändras om det i ett enskilt fall skulle vara uppenbart oskäligt.

Civilutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2010-05-26
Stillbild från Debatt om förslag 2009/10:CU23, Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare

Debatt om förslag 2009/10:CU23

Webb-tv: Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 32 Christina Oskarsson (S)
Fru talman! Utskottskolleger och kära åhörare! I dag ska vi behandla regeringens förslag och utskottets betänkanden nr 23 om ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare. Jag passa på att direkt yrka bifall till vår reservation som vi har gemensamt med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Den innebär att vi yrkar avslag på propositionen. Fru talman! Den borgerliga regeringen menar att det förslag som man nu lägger fram om ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare ska leda till minskad brottslighet i och med att föräldrar vars barn begår brott ska åläggas att betala skadestånd. Syftet med detta är att de ska skärpa uppfostrandet av sina barn. Regeringen menar helt kort i sitt förslag att barns och ungdomars familjesituation i hög grad påverkar risken för ungdomsbrott. Regeringen hävdar också att om föräldrar inte reagerar tillräckligt starkt när ungdomar visar beteenden som strider mot grundläggande samlevnadsregler och normer eller visar bristande tillsyn är risken mycket större och särskilt hög att ungdomar hamnar i kriminalitet. Regeringen kommer med de här påståendena utan någon som helst analys av vilka orsaker som ligger bakom att ungdomar hamnar i kriminalitet. När det här förslaget var ute på remiss efterfrågade bland annat Socialstyrelsen forskning eller någon form av utvärdering som ger stöd för förslaget. Socialstyrelsen menar att regeringen inte visar några fakta och att förslaget bara grundar sig på ett antagande. Fru talman! Vi har anledning att påtala precis samma kritik. Men kritiken kommer inte bara från Socialstyrelsen, utan kraftig kritik har också kommit från andra viktiga remissinstanser, till exempel Lagrådet, Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten och Sveriges advokatsamfund. De ifrågasätter om de förslag som den borgerliga regeringen presenterar verkligen kommer att leda till en minskning av ungdomsbrotten. Trots denna massiva kritik håller regeringen fast vid sin övertygelse om att bara vårdnadshavaren får betala ett rejält skadestånd kommer ungdomskriminaliteten att försvinna. Men riktigt så enkelt är det nog inte. Fru talman! Att vara tonårsförälder innebär många glädjestunder, men det innebär också tider av oro. Det vet de flesta som har gått igenom den här perioden. Ungdomarna ska frigöra sig och förberedas för vuxenvärlden. Då är det inte helt enkelt att full koll 24 timmar om dygnet. Det kan till exempel vara så som Åklagarmyndigheten för fram i sitt yttrande över lagförslaget, det vill säga att det finns situationer där den unge gör sig skyldig till brott utan att det dessförinnan funnits några tydliga varningssignaler, till exempel från skolan om att ungdomen har skolkat, eller annan misskötsel som föräldern skulle ha kunnat reagera på. En förälder som har gett sitt barn en god uppfostran, har satt rimliga gränser och visat ett normalt engagemang i vad barnet företar sig kan med fog fråga sig vad han eller hon skulle ha gjort annorlunda för att förhindra att det här inträffade. Fru talman! Vår utgångspunkt är att föräldrar gör sitt bästa och ger barnen vägledning i vad som är rätt och fel efter sina egna förutsättningar. Men alla föräldrar och barn har inte samma förutsättningar. Det finns till exempel föräldrar som av olika anledningar känner sig svikna av samhället. Det kan finnas många olika orsaker som påverkar familjelivet. Det kan till exempel vara arbetslöshet som skapar oro och ängslan i familjen. Det kan vara sjukdom, och även då kan man känna ängslan över om man kan få ekonomin att gå ihop. Det kostar ganska mycket att ha tonåringar om man ska kunna ge barnen en meningsfull fritid. Det kan finnas missbruksproblem. Det kan också finnas äldre ungdomar i familjen som är arbetslösa. Med regeringens politik tvingas de gå utan vare sig studier eller arbete i tre månader innan de får något stöd. Det påverkar naturligtvis hela familjen. Vi menar att tillgången på jobb, utbildning, bra boende och trygghet i livets olika skeden kan utgöra skillnaden mellan att hamna i utanförskap, frustration och kriminalitet och att få möjlighet att vara en medborgare som kan bidra till det gemensamma. Detta synsätt utgör en stor skillnad mellan det rödgröna alternativet och den borgerliga regeringen som tycks blunda för kriminalitetens orsaker och bara för en politik för ökade klyftor mellan människor. Fru talman! Tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet står vi socialdemokrater för en politik som tydligt agerar mot brottslighet och dess orsaker. Varje människa har ansvar för sina handlingar. Redan i dag finns det lagstiftning som innebär att vårdnadshavare som brister i tillsynen kan få betala skadestånd om barnet eller ungdomen gör något brottsligt. När ett brott begås är det viktigt att samhället reagerar och att det sker snabbt. All kriminalitet är ett misslyckande. Vi menar att det vore mycket bättre om den borgerliga regeringen såg till att de verktyg som finns i dag verkligen fungerar. Riksrevisionen har nyligen granskat hanteringen av unga lagöverträdare, och det är ingen positiv läsning. Undersökningen gäller 2007 och delvis 2008 och 2009. Granskningen visar att varken regeringen eller de ansvariga myndigheterna lever upp till de mål och krav som ställs på hanteringen av unga lagöverträdare. Handläggningstiderna överskrids i mer än vart tredje fall. Lagföringen minskar och återfallen ökar efter att ha minskat under flera år. Uppföljningen är dålig, vilket gör att det är svårt att återkoppla och analysera problemen. Inte heller fungerar kravet på att det ska vara en särskilt utsedd person i myndigheterna som hanterar de här ungdomsärendena. Den borgerliga regeringen har tydligt brustit i sin skyldighet att sätta upp mål, prioritera dessa och ställa krav, trots att de varit medvetna om att tidsfristerna inte har upprätthållits. Under våren 2006, när vi fortfarande hade möjligheten att påverka, genomfördes en större reform för unga lagöverträdare just för att stödja ungdomar som hamnat i kriminalitet. Den innehöll bland annat ungdomstjänst, medling och särskilt stöd, men det har visat sig att många kommuner inte har genomfört något av detta. Att kommunerna brister hämmar det förebyggande arbetet. Det mest effektiva sättet att bekämpa brottslighet är att se till att det aldrig inträffar, inte minst viktigt för brottsoffren. Ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete förutsätter insatser på samtliga nivåer i samhället och att det finns resurser att stötta vårdnadshavare och ungdomar som behöver hjälp. Barn och unga behöver en trygg uppväxt med en meningsfull fritid. Det kräver resurser till skola, idrott, fritidsverksamhet, fältassistenter, sommarjobb till unga och ett drogförebyggande arbete värt namnet. Under den borgerliga regeringens tid har kostnaderna för försörjningsstödet ökat i nio av tio kommuner. Det är mycket på grund av hög arbetslöshet, inte minst bland ungdomar. Den borgerliga regeringen har sänkt ersättningarna i både a-kassan och sjukförsäkringen. Det leder till att många har svårt att klara ekonomin och behöver försörjningsstöd. Och det är inte särskilt svårt att räkna ut att kommunernas budgetar inte räcker till allt och att det förebyggande arbetet för att förhindra ungdomsbrottslighet då blir lidande. Dessutom har regeringen aviserat att det inte blir några ytterligare pengar till kommunerna, utan de vill i stället fortsätta skattesänkarfesten för dem som redan har det bra. Fru talman! Vi menar att det finns en uppenbar risk att regeringens förslag framför allt kommer att slå mot familjer som redan har stora problem eller knappa ekonomiska marginaler. Jag vet egentligen inte vilken värld ni borgerliga ledamöter lever i. Men jag minns väldigt väl min egen situation som ensamstående mamma med två barn och en låg lön. Jag hade aldrig haft möjlighet att betala ett skadestånd på vare sig 5 000 eller 8 000 kronor om mina barn hade gjort något brottsligt, hur gärna jag än hade velat göra rätt för mig. Och inte ens med regeringens skattesänkningar hade det gått ihop, eftersom de som tjänar mest också har fått mest. Fru talman! Risken är stor att föräldrarna inte kan betala och i stället hamnar hos kronofogden, som i sin tur innebär svårigheter att få nödvändiga lån, teckna telefonabonnemang eller hitta en bostad, och detta drabbar ju även övriga barn och ungdomar i familjen. Fru talman! Slutligen vill jag återigen yrka bifall till vår reservation och uppmana den borgerliga regeringen att se till att de verktyg som finns i dag fungerar bättre, i stället för att presentera en lagstiftning som försvårar arbetet med att förhindra att ungdomar hamnar i kriminalitet. I detta anförande instämde Egon Frid och LiseLotte Olsson (båda v).

Anf. 33 LiseLotte Olsson (V)
Fru talman! I dag ska vi debattera ett betänkande som heter Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare , men det hade lika gärna kunnat heta "Mer piskor mot utsatta barn och föräldrar". I betänkandet och även i propositionen försöker högern argumentera för sin tro att om familjer görs fattigare kommer deras barn och ungdomar att begå mindre brott. Hela betänkandet visar på en stor okunskap om hur människors villkor ser ut i dag i Sverige. Dessutom saknas all insikt och kunskap om barn och ungdomar. Hela förslaget genomsyras av kvasipsykologiskt dravel, tycker jag. Fru talman! Trots mina kanske hårda ord är jag övertygad om att vi på båda sidor tycker att det är angeläget att minska brottsligheten, men det som skiljer oss åt är vår människosyn. Där ni tror att bara man sätter hårdare press på föräldrarna ser de till att deras barn sköter sig, ser vi till hela situationen och menar att ett framgångsrikt förebyggande arbete förutsätter insatser på alla nivåer i samhället. Det kan till exempel vara mer resurser till kommuner att anställa vuxna i skolan, mindre barngrupper inom förskolan, att lagstifta om fritidsgårdsverksamhet, höjning av bostadsbidraget till ensamstående, förbättrade villkor inom våra trygghetsförsäkringar. Det är några exempel som jag tycker att ni borde ha lagt krutet på i stället för det här konstiga förslaget. Vi rödgröna anser att ökade ekonomiska och sociala klyftor mellan människor leder till ökad kriminalitet och att det mest effektiva sättet att bekämpa brottsligheten är att se till att den aldrig inträffar. Vi vill därför med vår politik se till att minska klyftorna i samhället, det vill säga precis motsatsen till den högerstyrda regeringens politik. Fru talman! Vänsterpartiet har låtit riksdagens utredningstjänst titta på "barn i hushåll med låg ekonomisk standard". För att dra undersökningen lite kort visar den att andelen barn som lever i familjer som någon gång under året fått ekonomiskt bistånd beräknas öka från 2008 fram till i år. Den tydligaste ökningen är bland ensamstående med barn. RUT:s undersökning visar också att barn till unga föräldrar är mer relativt fattiga, och det gäller även barn med utländsk bakgrund. Och jag undrar: Vore det inte bättre att se till att förbättra villkoren för de här grupperna i stället för att införa något som riskerar att slå mot familjer som redan har stora problem och knappa ekonomiska resurser? Precis som Socialstyrelsen saknar jag forskning och utvärdering som ger stöd till det här förslaget. Och jag undrar: Var får ni allt ifrån? Hur kan ni tro att ett så komplext problem som brottslighet bland barn och ungdomar löses med så här enkla medel? Hur kan ni tro att föräldrar på grund av en ekonomisk risk ska ta större ansvar för sina barns beteende? Och var finns analysen av vilka familjer som befinner sig i riskgrupperna? Jag tror verkligen inte att det är mer piskor, krav och tumskruvar som behövs, utan jag är övertygad om att de allra, allra flesta föräldrar vill att deras barn ska vara skötsamma. Låt oss i stället se till att föräldrar vill sina barns bästa och stödja dem i det. Fru talman! Det finns dessutom en risk att föräldrar till barn och ungdomar som orsakar många skador inte kommer att kunna betala det skadestånd som ålagts dem. Det har vi sett i Norge, som har en lagstiftning som liknar den som högern föreslår. Justitiekanslern säger i sitt remissyttrande att det finns anledning att tro att samma sak skulle hända här i Sverige om lagen införs. Jag vädjar till er i majoriteten att om ni inte vill lyssna på oss rödgröna kan ni väl lyssna på Lagrådet, Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten och Sveriges advokatsamfund, som alla ifrågasätter om de förslag som regeringen presenterar verkligen kommer att ha någon betydelse för att minska ungdomskriminaliteten. Nej, ert förslag kommer bara att öka den ekonomiska utsattheten och stigmatiseringen bland redan utsatta barn och föräldrar. Jag yrkar därmed bifall till den gemensamma reservationen.

Anf. 34 Jan Lindholm (Mp)
Fru talman! Civilutskottets betänkande CU23 om skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare bygger på den märkliga uppfattningen att det skulle vara bra för barnen om samhället straffar föräldrarna när barnen har gjort bort sig. Regeringen lever i villfarelsen att de föräldrar som redan har det svårt skulle bli bättre som föräldrar om de tvingas betala böter för de ofog som deras barn ställer till med. Att det skulle gå att hitta evidens för det betvivlar jag verkligen. Det betyder inte att jag tror att det bara är i utsatta familjer som barn begår brott. Vi har gott om exempel på barn från så kallade fina familjer, med högavlönade föräldrar, som begår minst lika stora brott som barn från utsatta familjer. Lagen ska funka för alla. Vi har trots allt i Sveriges riksdag en tydligt uttalad samsyn om att barnets bästa ska komma i första rummet. Det betyder att när vi lagstiftar ska vi försöka försäkra oss om att de lagar vi beslutar om innebär att barnet, när det berörs, får en bättre situation än det hade innan. Precis som i det föregående betänkandet skiner ismerna igenom. Det handlar inte om att lyssna till vad expertisen säger. Det handlar inte om att ta reda på vad forskningen anser eller vad de berörda myndigheterna har för uppfattning. Det handlar om ren ideologi. Det handlar inte om barnets bästa. Det handlar inte om solidaritet, mänskliga rättigheter, humanism eller ett försök att göra något gott. Snarare handlar det kanske om att hävda äganderätten. Det centrala i förslaget är att den som drabbas ska få betalt. Jag kan hålla med om att de som drabbas så långt som möjligt ska hållas skadeslösa, men jag invänder mot metoden med skadestånd. Hur kan man inte se att hela samhället har ett ansvar för dem som hamnar snett i livet? Hur kan man inte inse att det är hela samhällets ansvar att stötta den som drabbas och dem som lever i utsatta familjer? Detta med skadestånd är en allvarlig fråga, och det kommer att drabba utsatta familjer hårt. Vi ökar inte välståndet genom att skärpa konflikterna i samhället. Lika lite skapar vi välfärd genom att fler människor blir utslagna. Det är ett inkluderande förhållningssätt som är grunden till välstånd, inte bara i Sverige utan i alla länder jag har studerat. Miljöpartiets före detta språkrör Birger Schlaug berättade för mig för kanske 20 år sedan hur han redan då kunde se hur fler familjer satte galler för sina fönster, byggde högre och kraftigare staket runt sina fastigheter och installerade övervakningssystem av olika slag - redan då med övervakningskameror. I vissa stadsdelar organiserade man bevakning. Han sade att privata säkerhetslösningar ökar rädslan och otryggheten och bidrar till ökat våld. Samtidigt blir det oändligt mycket dyrare än att bygga ett samhälle där vi samarbetar och bryr oss om varandra. Den gröna visionen är något helt annat än högerregeringens strafftänkande om öga för öga, tand för tand, sköt dig själv och skit i andra. Högerns egoism är absolut inget vi i Miljöpartiet vill se. Allt går inte att reglera med prislappar. De föräldrar som har svårigheter med sin föräldraroll är förmodligen de föräldrar som är minst lämpade att utsättas för ekonomisk press för att förbättra sin föräldraroll. Det kan vara den droppe som får bägaren att rinna över, som gör att föräldrarna ger upp sin föräldraroll. Som på så många andra områden verkar det som om regeringen lagstiftar utifrån en personlig livserfarenhet och ett personligt perspektiv. Att rådfråga dem som har kunskaper om utsatta familjer och familjer som är mindre väl fungerande med problematiska sociala mönster verkar inte falla regeringen in. Kanske kan en minister förändra sin föräldraroll om en minister drabbas av ett skadestånd på grund av att ministerns barn utför skadegörelse eller begår ett brott. Jag tror dock att det är få som sysslar med sådana här frågor som skulle påstå att det i så fall skulle vara applicerbart på alla familjesituationer. Jag ska inte tala så mycket mer och avstår från en del av min anmälda talartid, för jag blir faktiskt ganska upprörd av detta förslag. Det är pinsamt för Sveriges riksdag att vi tar detta steg. Det är uppenbart att regeringens förslag kommer att slå hårt mot många familjer som redan har problem. Det kommer inte att få några positiva effekter. Föräldrarna behöver stöd, inte straff, för att klara sin föräldraroll. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet. Jag vill göra som föregående talare och vädja till majoriteten att tänka på barnet. Jag förstår ert läge. Ni är låsta vid ett förslag efter att ha förhandlat ihop er i Regeringskansliet. Det är svårt att rucka på frågor när de väl har kommit till riksdagen och när allmänhetens reaktioner har kommit, men jag tycker att ni ska tänka efter. Kan ni verkligen utsätta barn för detta för någon obegriplig princips skull? Kan ni inte försöka lyssna på sakkunskapen och läsa remissvaren en gång till? Låt er politik influeras av kunskap i stället för av ismer.

Anf. 35 Eva Bengtson Skogsberg (M)
Fru talman! År 2008 misstänktes 14 461 personer i åldern 15-17 år för brott mot brottsbalken. Till detta ska läggas de uppskattningsvis närmare 20 000 barn under 15 år som varje år misstänks för brott. Barn och ungdomar är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken. I propositionen föreslår regeringen ett strängare skadeståndsansvar för föräldrarna. Det bakomliggande syftet är att på ett tydligare vis än vad som är fallet i dag markera ansvarsfrågan. Låt mig börja med att tala om världen utanför detta hus. Hur ser det ut egentligen? Vi har en alltmer stressad miljö; det tror jag nog att vi alla är överens om. Tiden då den ena föräldern stannade hemma tills barnen var vuxna är sedan länge förbi. Vi stressar för att hinna med jobbet, handla, laga mat, städa, betala räkningar och sköta om allt annat runt barnen. Vi vill att allt ska fungera och driver det så långt att det till slut handlar mer om hur det ser ut runt barnen än om vad som händer inom dem. Vi stannar inte upp för att ha det där lilla extra samtalet. Den känslomässiga biten skärs av i jakten på att alla andra delar i pusslet ska passa. Allt detta har en mängd förklaringar, och det är inget man löser med ett penndrag. Men en bra devis att jobba efter är: Det viktigaste först. Det kan tyckas självklart att vi ser ansvaret för våra barn som det viktigaste. Så är det säkert i tanken, men när vardagen kommer går en mängd andra saker före. Reaktionen på hur våra barn mår eller vad de gör försvinner i bruset av vardagsstressen. Om vi nu konstaterar att det är ett problem att ungdomar är överrepresenterade i brottsstatistiken har vi en skyldighet att försöka göra det som vi som politiker kan för att råda bot på det. Vi ska inte lägga oss i uppfostran, vem av föräldrarna som är hemma när eller hur prioriteringar ser ut inom familjen. Fru talman! Mycket görs redan. Arbete med ungdomsbrottsligheten bedrivs genom insatser i skola och socialtjänst. Det är bra och viktigt, men vi behöver fler verktyg. Det räcker inte med enbart förebyggande åtgärder. En felaktig handling måste åtföljas av en reaktion. Avsaknad av reaktion vid den första förseelsen tror jag är en av orsakerna till fortsatt brottslighet. Utifrån detta perspektiv är lagförslaget välkommet; det kompletterar förebyggande insatser. Vi måste nämligen se hela bilden. Om barnen eller ungdomarna vet att deras handlingar leder till strängare konsekvens för föräldrarna kommer det förhoppningsvis få en del att tänka om. Dessutom prioriterar kanske föräldrarna annorlunda om det kommer in en ekonomisk dimension och tar sig den där lilla extra tiden att sitta ned och prata och diskutera vad som är fel och hur barnet mår. Barn och ungdomar är, som sagt, överrepresenterade i brottsstatistiken. Det måste väl ändå betyda att dagens regler inte räcker till. I dag begår massor av barn brott. Just nu blir någon skadad fysiskt, psykiskt eller materiellt. Det är vårt ansvar att se till att vi gör vårt yttersta för att stävja utvecklingen. Att inte vilja ändra är detsamma som att acceptera. Det är fullständigt uteslutet för mig. Jag är medveten om att strängare konsekvenser inte hjälper i alla lägen, men det kanske bidrar till att få några att tänka till lite extra. Varje brott som förhindras är mycket värt. Fru talman! Det låter som om det bara är i familjer med svag ekonomi som brottsligheten finns. Så är det absolut inte. Det förekommer i alla samhällsskikt. Att familjer med svag ekonomi skulle drabbas extra hårt av följderna med det nya förslaget är inte en korrekt beskrivning. Barnen är i dag skadeståndsskyldiga. De kommer in i kronofogdens register om de inte kan betala, och går in i vuxenlivet med en skuld. Förändringen innebär att föräldrarna blir skyldiga att bidra till att täcka de skador som uppkommit. Det handlar om att tydliggöra ansvarsfördelningen inom familjen. Det handlar inte om att lägga extra börda på den. En 14-åring som vet att det bara är han själv som blir lidande bryr sig säkert mindre om konsekvenserna än om han eller hon vet att andra i familjen får ta konsekvenserna. Varje litet steg som kan leda till att färre barn eller ungdomar utför kriminella handlingar är att betrakta som positivt. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Fru talman! Avslutningsvis vill jag påpeka att det förslag vi behandlar i dag innebär ett strängare ansvar för vissa typer av skador som barnet orsakar och förutsätter inte att vårdnadshavaren varit vårdslös. Det är begränsat till en femtedel av prisbasbeloppet. Den nya skadeståndsgrunden kompletterar dagens som innebär att vårdnadshavaren har ett skadeståndsansvar då ett barn orsakar skada om det är till följd av bristande tillsyn. Det är ett beloppsmässigt obegränsat ansvar.

Anf. 36 Christina Oskarsson (S)
Fru talman! I söndags läste jag Aftonbladets söndagsbilaga. Där fanns en artikel som berörde mig starkt. Den artikeln kallas för samtalet. Jag kan rekommendera Eva Bengtson Skogsberg och alla borgerliga ledamöter att läsa den, om ni inte redan har gjort det. Det är ett samtal med länspolischefen i Stockholm Carin Götblad. Jag fastnade speciellt för en sak, nämligen att det hon nu mest av allt hoppas är att regeringen godtar polisens förslag Projekt Pojke. Det är ett projekt som syftar till att tidigt hjälpa och stötta unga killar som befinner sig i riskzonen för kriminalitet. Bakgrunden till Carin Götblads önskan är att hon har blivit utsedd av den borgerliga regeringen att komma med förslag om hur unga män i riskzonen ska förmås avstå från brott. I Dagens Nyheter kunde vi i början av mars läsa en rad kloka förslag som Carin Götblad lämnat till regeringen. Av tidsskäl hinner jag inte läsa upp alla förslagen, men tillåter mig att läsa några. Carin Götblad säger: 5 000 pojkar och unga män i utsatta områden riskerar att hamna i kriminella grupperingar. Dessa 5 000 ungdomar utgör en rekryteringsbas för den organiserade brottsligheten. Bakgrunden för dessa barn och ungdomar är att de lever i utanförskap - smaka på det ordet. Carin Götblad fortsätter: Många föräldrar behöver därför ett starkare stöd än vad de får i dag. Carin Götblad föreslår att socialtjänsten, skolan och polisen ska ha en i lag uttalad skyldighet att samverka och stödja ungdomarnas föräldrar i deras ansvar att fostra sina barn.

Anf. 37 Eva Bengtson Skogsberg (M)
Fru talman! Tack för tipset, Christina! Jag har inte läst artikeln, men det ska jag göra. Vi säger ju inte i betänkandet att det förebyggande arbetet skulle vara något negativt. Det måste tvärtom vara flera olika delar som gör att vi får ned brottsligheten. Inte vill väl Christina Oskarsson påstå att det inte fanns någon ungdomsbrottslighet under alla år då Socialdemokraterna satt vid makten. Det verkade så i ditt anförande. Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Barnombudsmannen och Bris har inte varit negativa till propositionen. Carin Götestams utredning är en helt annan fråga. Den handlar om det förebyggande. Jag sade ingenting i mitt anförande om att vi inte ska ha något förebyggande. Tvärtom.

Anf. 38 Christina Oskarsson (S)
Fru talman! Jag fortsätter där jag slutade. I regeringsförklaringen den 6 oktober 2006 sade din partikamrat, Fredrik Reinfeldt, bland annat att regeringens övergripande mål var att bryta utanförskapet. Min fråga är: Gäller det även barn och ungdomar som lever i utanförskap? Eva Bengtson Skogsberg säger att ni inte har något emot det förebyggande arbetet och att det här bara är en komplettering. Att bedriva förebyggande arbete kostar pengar. Som jag sade i mitt anförande har nio av tio kommuner fått ökade kostnader för försörjningsstödet. Det beror inte bara på finanskrisen, som vissa vill göra gällande. Det beror också på politiska beslut - eller bristen på politiska beslut. Kostnaderna för försörjningsstöd har ökat med 2 ½ miljard mellan 2007 och 2010. Det gör att kommunerna inte har råd att jobba förebyggande. Vi har redan en lagstiftning som säger att om barn begår brott på grund av att föräldrarna brister i tillsyn ska föräldrarna betala skadestånd. Det här förslaget lägger ni fram bara för att ni inte har råd och inte vill jobba aktivt med det förebyggande arbetet. Hade ni velat det hade ni sett till att kommunerna hade fått mer pengar. Nu undrar jag om Eva Bengtson Skogsberg kommer att verka för att Carin Götblads förslag Projekt Pojke ska bli verklighet så att man kan jobba förebyggande med alla ungdomar som lever i utanförskap. Varje brott är ett brott för mycket, enligt oss.

Anf. 39 Eva Bengtson Skogsberg (M)
Fru talman! Det håller jag med om. Att varje brott är ett brott för mycket kan vi vara överens om. Att det övergripande målet är att utanförskapet ska arbetas bort står jag fast vid. Det är något som också allas vår statsminister uttalade. Där är vi också överens. De ökade kostnaderna är något som inte hör hemma här. Jag har hört andra siffror. Det är inte så höga utbetalningar som förutspåddes. Det kan vara olika i olika kommuner. De flesta av de kommuner jag har omkring mig är s-märkta. De har bra ekonomi. Det handlar väl om hur de fördelar pengarna till det brottsförebyggande. Alla kommuner omkring mig går med överskott, så jag känner inte igen den beskrivning som Christina Oskarsson gör. Föräldrarna har haft obegränsat ansvar om de brister i tillsynen. Nu behöver det inte vara bristande tillsyn, men ansvaret är begränsat. Barnen har varit betalningsskyldiga och är det även fortsättningsvis. De går in i vuxenvärlden med skulder. Detta förändrar egentligen inte familjens ekonomi. Det som är bra med förslaget är att det visar att föräldrar har ansvar för sina barn. Det har handlat mycket om att det är staten som ska ta hand om det. Man har på dagis från ett års ålder blivit itutad att staten tar hand om saker och ting. Föräldraansvaret har försvunnit, och föräldrarna känner sig maktlösa. Nu kan de påvisa för sina barn vem som har ansvaret och sätta gränser. De kan till exempel säga: Du ska vara hemma vid en viss tid. Jag tror att det blir lättare för föräldrarna att sätta press på barnen att lyda.

Anf. 40 Lennart Pettersson (C)
Fru talman! Jag vill först knyta an till vad föregående talare nämnde och citera ur utskottets ställningstagande: "Utskottet vill också betona att ett skärpt skadeståndsansvar för föräldrarna inte innebär att ekonomiskt svaga familjer åläggs ytterligare krav i förhållande till den gällande ordningen eftersom barnen redan är skadeståndsskyldiga." Det står vidare att "obetalda skadestånd utgör huvudorsaken till att ungdomar går in i vuxenlivet skuldsatta. Utskottet delar regeringens uppfattning att en reform som innebär att ungdomarnas skuldbörda vid inträdet i vuxenlivet minskar därför i sig böra vara brottspreventiv." Varför vill inte oppositionen att ungdomarna ska gå in i vuxenlivet utan skulder? På vilket sätt gynnar det ungdomarna om man går in i vuxenlivet med skulder? Enligt statistik för 2008 misstänktes drygt 76 000 personer för brott mot brottsbalken. Av dessa var nästan 14 500 ungdomar mellan 15 och 17 år. Det motsvarar 20 procent av de misstänkta. Samtidigt utgör de åldersgrupperna enbart 4 procent av befolkningen i stort. De är alltså klart överrepresenterade bland de brottsmisstänkta. Till detta ska läggas närmare 20 000 barn som är under 15 år och som varje år misstänks för brott. Detta är inte acceptabelt. Regeringen föreslår därför i en proposition att föräldrarna ska ta ett större ekonomiskt ansvar när deras barn begår brott och på olika sätt skadar andra människor eller deras egendom. Det ekonomiska ansvaret blir dock begränsat till 20 procent av basbeloppet. Det motsvarar 8 000-9 000 kronor. Det är alltså ingen summa som i normalfallet slår undan benen för någon rent ekonomiskt. För mig är det självklart att föräldrarna ska ta ansvar för vad deras underåriga barn hittar på. Om man som förälder vet att barnens agerande kan kosta pengar tror jag att förutsättningarna ökar för ett ändrat beteende och förhållningssätt. Det blir mer naturligt att sätta gränser för barnen, och jag tror att lagen i sig kommer att underlätta för föräldrarna i samtalen med barnen. Om man hemma vid köksbordet och både i förskolan och i skolan förklarar för barnen vad klotter, en stulen cykel, repor i lacken på en bil, sönderslagna blomkrukor, gatlampor eller fönsterrutor kostar och att det kommer att drabba familjen ekonomiskt är jag helt övertygad om att problemen minskar. Det är därför med viss förvåning som jag läser att den röda oppositionen vill avslå propositionen, fast det kanske inte borde vara förvånande med tanke på den kravlöshet de visar i många andra sammanhang. Oppositionen skriver i sin reservation att propositionen är behäftad med svagheter, bland annat empiriska sådana. För min del behöver jag inte särskilt mycket forskning för att komma fram till att detta är rätt väg att gå. Det räcker med vanligt sunt förnuft och gott omdöme för att förstå att förändringen självklart kommer att få positiva effekter. Med ändrat ansvar följer nästan utan undantag ett ändrat beteende. Oppositionen skriver att förslaget kommer att få allvarliga konsekvenser för vissa familjer. Ja, det kan bli på det sättet, men i mina ögon är inte den ekonomiska effekten tillnärmelsevis så allvarlig som det som barnen har gjort. Då väger jag självklart in riskerna för en utveckling på brottets bana och allt vad det innebär. Det om något är allvarligt för familjen både ekonomiskt och mentalt, och det kan vara livet ut. Oppositionens utgångspunkt är att alla föräldrar gör sitt bästa efter sina förutsättningar. Jovisst, i den bästa av världar är det så men inte i verkligheten, och det är där vi befinner oss, inte i någon fantasivärld. Det finns ett antal föräldrar som har alla möjligheter att ta hand om sina barn och deras utveckling men som tyvärr prioriterar bort barnen till förmån för annat. Det finns inget likhetstecken mellan fattigdom och kriminalitet. Sedan finns det en grupp där jag som Centerpartist och ni som opposition förmodligen har en samsyn, och det är de som inte har förmågan att hjälpa sina barn att utvecklas i rätt riktning. Men det får inte innebära att ingen annan heller ska behöva ansvara för sina barns handlingar. Fru talman! Generellt har Socialdemokraterna i sann socialistisk anda genom åren tagit bort mer och mer av det individuella ansvaret, och staten och kommunerna har tagit över. Det är dags att bryta den trenden. Var och en ska ta ansvar för sina handlingar. Däremot ska de statliga och kommunala trygghetssystemen och stödfunktionerna säkerställa att alla som behöver och vill ska få hjälp. Vi ska stödja där stöd behövs, och det gäller inte bara ekonomiskt utan även i övrigt. Jag ser att Jan Lindholm har lämnat kammaren, men i fråga om Miljöpartiets politik jämfört med vår kan vi konstatera det något märkliga att när det gäller miljöfrågor är det bara straff och sanktioner som gäller i Miljöpartiets ögon. Då pratar vi inte om stimulans eller förståelse. Där finns ingen konsekvens i synen på hur vi ska lagstifta. Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på reservationen.

Anf. 41 Christina Oskarsson (S)
Fru talman! Det var mycket Lennart Pettersson kom med som jag skulle vilja bemöta. Vi får se vad tiden räcker till. Allra först vill jag en gång för alla göra klart att alla ska ta ansvar för sina handlingar, precis som jag sade i mitt inledningsanförande. När Lennart Pettersson uttrycker att vi skulle stå för någonting av låt-gå-mentalitet undrar jag om Lennart Pettersson tycker att Socialstyrelsen, Åklagarmyndigheten och alla övriga som har undrat om det här verkligen kommer att leda till minskad kriminalitet också står för låt-gå-mentaliteten? Vi vill inte att ungdomar ska gå in i vuxenlivet med skulder efter olika brott som de har begått, men vi vill gå en annan väg; vi vill jobba förebyggande så att de här brotten inte begås. Inträffar det ett brott ska naturligtvis ungdomar få känna av att ett fel är begånget, men det kan ske på så många andra sätt än att man lägger en skuldbörda på familjer så att de har ännu mindre möjlighet att göra saker med sina ungdomar och barn på fritiden. Vi har ett förslag om till exempel ungdomstjänst - mycket bättre än att få betala en summa pengar om man har begått ett brott. Ungdomar får jobba av sitt brott, få vägledning och kunskap om att brott inte får ske. Man får inte göra andra människor illa eller förorsaka annan skadegörelse. Den vägen vill vi gå.

Anf. 42 Lennart Pettersson (C)
Fru talman! Det är trevligt att höra att vi är överens om att alla ska ta ansvar. Det är inget som jag tycker återspeglas i de politiska beslut som har fattats historiskt, men okej för det. När det gäller vissa remissinstansers yttranden låt oss konstatera att vi har olika uppfattning. Vi har olika syn. Det är ganska intressant att Christina Oskarsson beskriver det som att man ska jobba förebyggande. Där är vi överens. Då har jag en fråga: Om vi beslutar enligt det förslag som vi lagt fram, hur kan Christina Oskarsson tolka det på något annat sätt än att det är förebyggande? Det stimulerar och inspirerar till samtal i förskola, skola och familjer, vilket i sin tur innebär att det begås färre brott. Det Christina Oskarsson förespråkar är en ungdomstjänst, men ungdomstjänsten inträder först efter det att brottet har begåtts. Hur kan det vara förebyggande? Hur vet Christina Oskarsson, apropå det här med forskning, att ungdomstjänst är ett bättre sätt att lösa de här problemen än förslaget som regeringen har lagt fram?

Anf. 43 Christina Oskarsson (S)
Fru talman! Jag uttrycker mig så på grund av att om man får jobba av sitt brott i ungdomstjänst har man möjlighet att få vägledning under tiden. Åklagarmyndigheten säger i sitt uttalande att de anser att det här förslaget kan leda till negativa konsekvenser. Myndigheten påpekar att många föräldrar redan i dag bidrag konstruktivt i arbetet med att få den unge på rätt väg. Men med det här förslaget blir det mer av en ekonomisk överenskommelse mellan den skadelidande och föräldern. Barnet eller ungdomen blir inte inblandad på samma sätt med det här förslaget. Vi tycker absolut att det är jätteviktigt att man jobbar förebyggande inom skola och socialtjänst, och, som jag sade om länspolismästare Carin Götblads förslag, att man ska kunna jobba förebyggande och att det ska kunna finnas lagstiftning. Som det är nu står det bara att man bör jobba förebyggande och man ska se till att kommunen och socialtjänsten har samtal med föräldrarna och så vidare. Men alla föräldrar är inte mottagliga för detta. De kan känna sig svikna av samhället och vill inte bli beblandade med samhället. Då är det inte så lätt att nå fram den vägen.

Anf. 44 Lennart Pettersson (C)
Fru talman! För oss och för mig är det viktigaste att nå dithän att brottet aldrig begås. Jag menar att det inte räcker med ungdomstjänst, för den kommer i ett för sent skede. Det är en insats som ska till innan dess, och då löser inte ungdomstjänsten någonting av detta. Den ekonomiska skadan, oavsett om det är rika eller fattiga familjer, blir inte större med detta förslag. Den blir inte större, utan tvärtom minskar den skuldbördan för ungdomarna. Precis som det står i vårt ställningstagande är det så. I mina ögon har vi på tok för många ungdomar som går in i vuxenlivet med skulder på grund av saker som de har gjort som underåriga. Jag tycker att det är rimligt att familjen tillsammans får ta det här ansvaret och att föräldrarna får ansvaret för att deras barn inte ska hamna i den här situationen. Men vi har uppenbarligen olika syn på och olika uppfattningar om detta. Från Alliansens sida värnar vi de här ungdomarna och lägger på ett vuxenansvar där man får ha en konstruktiv dialog för att försöka undvika de här situationerna som tyvärr uppkommer i en del familjer med jämna och ojämna mellanrum.

Anf. 45 LiseLotte Olsson (V)
Fru talman! Precis som Christina säger finns det mycket man vill bemöta då Lennart har pratat. Jag ska ta upp några saker. Lennart Pettersson säger att det inte behövs någon forskning utan bara sunt förnuft. Då undrar jag: Gäller det allt annat som ni i alliansregeringen också beslutar om? Lutar ni er inte mot forskning ibland i alla fall? Tittar ni bara på det sunda förnuftet? Det jag saknar i propositionen och det här betänkandet är just forskningen kring de här sakerna. Vad händer? Vilka familjer drabbas? Jag vet också att det kan förekomma brott i alla typer av familjer, men man kan i undersökningar titta på vilka familjer som riskerar att drabbas hårdast av det här. Jag tycker att ett sådant här förslag som ändrar synen på föräldrarollen, barnens roll och själva lagstiftningen kring den här frågan borde ha föregåtts av riktig forskning och empiriska kunskaper. Men det har ni skippat. Det är tydligen bara sunt förnuft som gäller, och då blir det så här konstigt. Sedan tycker jag också att Lennart Pettersson misstror föräldrarna om han tror att det behövs en ekonomisk piska för att de ska ta sitt ansvar. Som jag sade i mitt anförande tror jag att de allra flesta föräldrar vill vara bra föräldrar, och de vill ta det här ansvaret. Det behövs ingen piska för att de ska göra det, utan det som behövs är stöd i föräldrarollen, förebyggande insatser i samhället och ökade resurser på olika håll. Vi måste börja i den änden i stället för att skuldbelägga föräldrar och få dem att framstå som någon sorts sämre föräldrar för att de inte klarar av sin roll. I och med att du är en sämre förälder ska du dessutom straffas genom att betala pengar. Jag tycker att det är en vidrig människosyn och en vidrig syn på familjen över huvud taget.

Anf. 46 Lennart Pettersson (C)
Fru talman! Det är intressant det här med forskning och sunt förnuft. Det är självklart skillnad på ärendekaraktär. I många fall har vi forskning i botten, men samtidigt ska vi också erkänna att mycket av lagstiftningen inte är grundad på forskning i sig, utan det är faktiskt politiska avvägningar som ligger bakom. Jag vill nog påstå, för det gör jag i andra sammanhang, att om jag ska välja mellan bildning och utbildning tycker jag att bildning är viktigare. Där finns också en koppling till det här med forskning och gott omdöme och sunt förnuft. LiseLotte Olsson uttryckte någonting om att vi kommer att förändra barnens roll. På vilket sätt förändrar vi barnens roll till det sämre med detta förslag? Vad är det i detta förslag som oppositionen och Vänsterpartiet kan peka på kommer att öka antalet brottsbenägna ungdomar om vi låter det gå igenom? Jag har inte hört någon som har sagt något om de negativa konsekvenserna för barnen. Vad säger LiseLotte Olsson om detta med barnens ekonomi? Varför vill ni att fler ungdomar ska gå in i vuxenlivet med en skuldbörda jämfört med om föräldrarna tar det ekonomiska ansvaret? För det är de facto så - och då pratar vi om fakta och forskning - att huvuddelen av ungdomarnas skuldbörda i vuxenlivet härrör från skadestånd. Det är inte något som jag har hittat på bara utifrån sunt förnuft, utan det är på det sättet. Vi är överens om att de allra flesta tar ansvaret som föräldrar, men det är de andra som behöver stödet från oss i en lagstiftning som de kan föra ett resonemang med sina barn om. Det måste väl vara positivt i alla fall.

Anf. 47 LiseLotte Olsson (V)
Fru talman! Lennart säger att ärendets karaktär avgör om man ska titta på forskningen eller inte. Så är det ju säkert. I det här fallet är det ideologin som får styra. Ideologin och er människosyn har styrt det här förslaget, och därför har ni kommit fram till att det behövs ekonomiska piskor för att föräldrar ska ta sitt ansvar. Men jag tycker att det finns mycket barn- och ungdomsforskning som man skulle kunna ta till sig. Många remissinstanser, som vi har sagt, pekar just på att det här förslaget inte kommer att innebära att ungdomsbrottsligheten minskar. Det tycker jag att ni borde ha lyssnat på. Stöd till föräldrar, säger Lennart Pettersson. Absolut, det är ju det jag efterlyser, men jag tycker inte att det här är ett stöd. Vad ska stödet bestå i? Menar ni att man ska sitta och säga till sina barn: Nu får jag betala så här mycket om du begår det här brottet, och att barnet då slutar begå brott? Så enkelt är inte livet och familjesituationen. Det är en lite konstig syn. Vad jag menar när jag talar om barnets roll är att om barnet begår ett brott och föräldrarna inte kan betala hamnar hela familjen i en skuldfälla. Det utsatta barnet som nu blir skurken i familjen gör att familjen kanske inte kan byta bostad och kanske hamnar hos kronofogden, och vi vet ju alla vilka konsekvenser det kan ha. Det jag menar är att barnet stigmatiseras ännu mer, både i samhället och inom familjen. I och med det som har hänt drabbas hela familjen. Till exempel kanske barnets syskon får en sämre tillvaro för att det äldre syskonet har gjort det här. Hela familjens situation påverkas alltså till det negativa, och det blir skurken, alltså barnet eller ungdomen, som är orsaken till det. Det tycker jag är en otäck utveckling.

Anf. 48 Lennart Pettersson (C)
Fru talman! Jag hörde fortfarande inte någonting som visade på att detta skulle göra det sämre för barnen. Vi sätter barnet i centrum. Vi sätter inte de vuxna i centrum i detta sammanhang utan menar att ett ökat föräldraansvar är givet. Vi kan inte lägga det på samhället, annat än i vissa sammanhang. Det är föräldrarna som i huvudsak har ansvar för barnen. Det gäller generellt. Det är möjligt att vi har olika syn på detta, men att det skulle vara bättre för en familj om ett barn ensamt fick ta det ekonomiska ansvaret för sin handling än att familjen gjorde det kollektivt har jag svårt att smälta. På vilket sätt skulle det bli bättre för barnet att sitta med en skuld på 10 000 kronor i stället för att föräldrarna var med och betalade? Jag får det inte att gå ihop. Om man anser att 8 000-9 000 kronor är en piska har vi olika syn på vad man har en piska till och vad en piska innebär. Det är ingen ekonomisk piska. Det är ett styrinstrument. Slutligen, när det gäller påverkan på familjen, tycker jag att det är nyttigt om vi kan få i gång en konsekvensdiskussion om våra handlingar, vad det innebär om vi gör på ett visst sätt. Det tror jag skulle berika både samhället i stort och, framför allt, familjediskussionerna. Man behöver gå mer på djupet med vad det innebär när man gör olika saker. Detta är en sådan sak som jag känner att vi behöver diskutera mycket flitigare i familjerna, skolan, förskolan. Vi måste diskutera vad det innebär om man gör på ett visst sätt mot sina kompisar eller mot vem det vara må. Därför tror jag att detta är stödjande.

Anf. 49 Jan Ertsborn (Fp)
Fru talman! Vi kan konstatera och vara överens om att vi har en hög ungdomsbrottslighet i det här landet, en alltför hög ungdomsbrottslighet. Det gäller alltifrån snatteri och inbrott i lokaler, villor, fritidshus till väskryckningar och butiks- och bankrån. Vi måste naturligtvis vidta åtgärder för att försöka få ned ungdomsbrottsligheten. Jag tillhör dem som har träffat unga personer som begått brott några timmar, ibland något dygn, efter att de gripits av polis och spärrats in. Jag har upplevt hur förtvivlade, gråtande ungdomar sagt: Hur kunde det bli så här? Varför har ingen ställt upp och hjälpt mig tidigare? Så tänker man många gånger när man övernattat på en polisstation. Det är tydligt att vi måste vidta en mängd olika åtgärder. Olika myndigheter liksom föräldrarna måste vidta åtgärder. Skolan spelar givetvis en stor roll, och där försöker vi göra stora förändringar, och har också drivit igenom en hel del under den här mandatperioden. Likaså måste socialtjänsten och polisen vidta kraftiga åtgärder i dessa sammanhang. Vi måste även lyfta fram föräldrarna och hemmet. Det är det vi vill göra med den nu aktuella propositionen. Det, mina vänner i oppositionen, är inte någon patentlösning på att bekämpa ungdomsbrottsligheten. Det är en begränsad del för att försöka få ned ungdomsbrottsligheten. Genom skadeståndsskyldigheten vill vi skicka en tydlig signal om att också föräldrarna har ett ansvar. Vi kan inte lägga allt ansvar på samhället. Det för mig viktigaste med denna proposition är signalen till föräldrarna och hemmet att även de har ett ansvar i dessa sammanhang. När det gäller själva skadeståndet skulle jag vilja utveckla det lite grann. Vi talar om ett skadestånd på grund av brott. Skadeståndsskyldigheten för den skada som ungdomen, barnet, förorsakat ligger på barnet. Den ligger alltså i familjen, om man vill uttrycka det så. Där finns hela det belopp det handlar om, beroende på vad det är för typ av brott som har begåtts. Föräldrar har i dag ett skadeståndsansvar om de inte uppfyller sin vårdnadsplikt. Det är inte särskilt vanligt förekommande att föräldrar ådöms skadeståndsskyldighet, det ska gärna medges, men skadeståndsskyldigheten finns för föräldrar som uppträder på ett vårdslöst sätt; det är begreppet vårdslöshet som gör att föräldrarna kan bli skadeståndsskyldiga. Vad vill vi nu göra? Jo, vi vill lägga på ett så kallat principalansvar på föräldrarna, att föräldrarna ska ta del i den skadeståndsskyldighet som redan ligger på barnet. Det gör vi med ett mycket begränsat belopp just för att det handlar om en signalverkan. Vi måste dock ha klart för oss att om barnet ådöms ett skadestånd på 5 000 kronor, till exempel för en kränkning, och förälderns principalansvar inträder enligt den lagstiftning vi föreslår är det samma 5 000 kronor vi talar om. När föräldern betalar dessa 5 000 kronor blir barnet skuldfritt från just det skadeståndet. Det kanske vi också måste beakta i detta sammanhang. Det finns dessutom föräldrar som betalar skadestånd, som kan och vill betala skadestånd, eftersom de på så sätt vill ta ansvar för vad deras barn har åstadkommit. Jag blir väldigt förvånad när jag lyssnar på debatten, för den fick en inledning, och sedan också fortsättning, som om detta skulle vara hela lösningen på ungdomsbrottsligheten. Så är det inte. Det här är en liten del. Till exempel är de åtgärder som Christina Oskarsson räknade upp sådana som samhället måste fortsätta att arbeta med på den kommunala nivån - fritidsgården, skolan, socialtjänsten och så vidare. Egentligen måste alla i samhället bidra på något vis för att vi ska få ned ungdomsbrottsligheten. Min, Folkpartiets och Alliansens uppfattning är att en mängd åtgärder måste vidtas. Där har vi under dessa fyra år bara hunnit till början, och vi hoppas innerligt att vi får ytterligare fyra år så att vi kan fortsätta på den inslagna vägen.

Anf. 50 Yvonne Andersson (Kd)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen. Det är en egendomlig debatt som förs, och det finns - återigen - anledning att korrigera de bilder som ges. Redan inledningsvis vill jag påpeka att de remissinstanser som uttalat sig om förslaget och uttrycker sig positivt om det är bland annat Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället, Bris, Brottsoffermyndigheten och Barnombudsmannen. Att det är organisationer som sätter barnet främst var inte precis den bild som Christina Oskarsson gav. Jag vill påpeka att dessa organisationer arbetar för barnets bästa och tycker att förslaget är bra. Förslaget handlar om att föräldrar som har vårdnaden om barnet också blir skyldiga att betala skadestånd för vissa typer av skador som orsakas genom brott. På det sättet blir det fokus på barnet. Syftet är att tydliggöra att föräldrarna har huvudansvaret för sina barn och ungdomar. Ansvaret blir begränsat till 8 500 kronor. Dessutom är det tydligt att vid bedömningen ska tas i beaktande dels föräldrarnas förhållande till barnet, dels föräldrarnas vidtagande av särskilda åtgärder för att förhindra barnet att begå brottet. Vi uppmärksammar föräldrarna på deras ansvar för barnet. Barnet är skadeståndsskyldigt. Jag kan inte låta bli, fru talman, att fråga: Vem ska annars betala? Det finns forskning som visar att barns och ungdomars familjesituation i hög grad påverkar risken för ungdomsbrottslighet. En aspekt som har visat sig ha stark koppling till risken för detta är föräldrarnas reaktioner när deras barn och ungdomar uppvisar ett beteende som strider mot grundläggande samlevnadsregler och normer. Även bristande föräldratillsyn när det gäller till exempel tider för hemkomst har betydelse. Här uppmärksammar vi ett beteendemönster som är långt djupare. Ambitionen långsiktigt är barnets bästa. Det är viktigt att vi för en debatt om värdegrunder med tydliga principer om vad som är rätt och fel i samhället. Det här har uppkommit under en rad år och är inte något samhällsfenomen som vi har bara just nu och som uppkommit under den här regeringens tid. Därför måste vi i all ödmjukhet inse att det återigen kommer en handlingskraftig alliansregering med ett tydligt och konkret förslag om hur vi ska åtgärda detta. Vi följer upp detta och lägger in alla skyddsmekanismer. Men vad har en gammal socialdemokratisk regering med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet gjort tidigare, och vad har den konstellationen av partier över huvud taget för tydligt förslag? Jo, de kommer med ett strålande konkret förslag: Vi ska ha en utökad satsning på föräldrastöd! Det är precis som om det inte hade gjorts. Den här mandatperioden har 76 kommuner fått dela på 70 miljoner kronor för ökat föräldrastöd. Nu står Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet och talar om att eftersom den sittande regeringen inte gör någonting och inte har några förslag kommer de att ge föräldrastöd. Varför följer ni inte åtminstone med vad som är gjort? Vi håller på att sätta till alla klutar för att få hejd på den här brottsligheten, eftersom vi ser barnets bästa och vet att föräldrarna är en jättebra resurs i sammanhanget. Fru talman! Genom den här lagen kommer den unges skadegörelse att få konsekvenser för föräldrar. Föräldrar kommer att uppmärksamma det: Hjälp! Jag måste hjälpa till, annars kommer mitt barn att få en skuld som ligger där vid 18 års ålder och tickar. Den framtiden vill jag inte att mitt barn ska ha! Vi tycker att barn och föräldrar tillsammans ska diskutera normer - moral och etik, helt enkelt. Man skulle kunna fokusera på det. Vi vet att handlingskraftiga förslag ger de här möjligheterna, och vi har sådana. Vi förebygger med ökat föräldrastöd. I många kommuner sker detta hela tiden nu. Vi lägger tydlighet på skolans roller när det gäller att ytterligare tala om värdegrunder, normer och vad som är rätt och fel. Vi tar vara på familjernas och föräldrarnas viktiga roll när man ska arbeta på det här sättet. Sker det ändå vill vi fokusera på barnets bästa för att komma vidare genom att uppmärksamma att föräldrarna annars kan få ta del av skadeståndsansvaret. Är inte det här ett jättebra förslag? Tack och lov för en handlingskraftig regering, och tack för ordet!

Beslut, Genomförd

Beslut: 2010-05-26
Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till
    1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
    2. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207).
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2009/10:142 och avslår motion 2009/10:C11.
    • Reservation 1 (s, v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s0101029
    m770019
    c180011
    fp22006
    kd18006
    v01705
    mp01306
    -1000
    Totalt136131082
    Ledamöternas röster