En ny fängelse- och häkteslagstiftning

Fru talman! Kriminalvården utgör en av rättskedjans viktigaste funktioner. Här ligger ansvaret för att straff avtjänas på ett säkert sätt och för att återanpassa människor som har begått brott så att nya brott inte sker i framtiden. Därför är insatser för vård och behandling väldigt viktiga. Kriminalvården har utvecklats radikalt på säkerhetssidan med utbyggnad av säkerhetsplatser på de tyngsta anstalterna och förhöjd säkerhet över lag. Allt detta måste göras samtidigt och är en förutsättning för varandra, eftersom en god vård inom kriminalvården självklart förutsätter att internerna är på plats och deltar i program, behandling och aktiviteter. Målet för kriminalvården är att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Detta sker bäst genom ett meningsfullt innehåll med vård och behandlingsinsatser som syftar till att minska återfall i brott och med respekt för mänskliga rättigheter. En väl fungerande tillsyn är central för den slutna verksamhet som kriminalvården utgör. Den tillsyn som JO utgör i dag är inte kontinuerlig och heller inte fullständig. Den övervägande delen av verksamheternas tillsyn ansvarar den egna myndigheten Kriminalvården för. Vi anser att en modern kriminalvård ska ha en oberoende tillsyn utifrån. Vi vill därför att regeringen utreder hur en sådan här oberoende insats utanför kriminalvården ska sköta tillsynen över kriminalvården. Fru talman! Våren 2006 röstade riksdagen igenom propositionen om en modernare kriminalvårdslag. Den började gälla från och med den 1 januari 2007. Med den nya kriminalvårdslagen ville vi åstadkomma en förbättrad och mer strukturerad övergång från livet i anstalt till livet i frihet. En grundtanke var att individualisera kriminalvården. Utslussningen skulle anpassas till vad varje intagen behöver för att förbättra förutsättningarna för att han eller hon ska klara sig i samhället efter frigivningen utan återfall i brott. Ett av utslussningsalternativen var vistelse i halvvägshus. Halvvägshus innebär att den intagne är placerad i ett av Kriminalvårdens kontrollerade hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och särskild tillsyn. Den borgerliga regeringen har tyvärr visat ett ljummet intresse för verksamheten med så kallade halvvägshus. Den borgerliga regeringens passivitet avseende förbättrad utslussning är svår att förstå. Både samhället och den enskilde individen tjänar på att den intagne på ett så bra sätt som möjligt kan komma in i samhället igen. Dessutom är halvvägshus ett ekonomiskt billigare alternativ än anstalt. Vi menar att regeringen måste anstränga sig för att förbättra utslussningen och öka antalet klienter i halvvägshus till minst 200. Fru talman! Vi anser att det är uppenbart att samarbetet mellan kriminalvården och socialtjänsten måste bli bättre. En human kriminalpolitik bör garantera att det finns fler särskilda besöksrum för barn, att särskilt utbildad personal ska finnas med när ett barn besöker häktet eller anstalten och att födelsedagar och skolavslutningar ska kunna vara grund för att bevilja permission. Dessutom är det rimligt att barnen, på sina villkor, får en lagstadgad rätt att kunna ringa sin frihetsberövade förälder. En rimlig utgångspunkt bör, då det är lämpligt för barnet, vara att det ska finnas möjlighet till daglig kontakt med föräldern i anstalten. Att intagna i kriminalvården måste få behålla kontakt med familj, släkt och vänner under verkställigheten är självklart. En viktig del i detta är möjligheten att ta emot besök. Regeringen vill nu begränsa dessa kontakter genom att införa möjligheten att hänvisa besöken till rum där intagna och besökare hålls fysiskt åtskilda, till exempel genom en glasruta. Detta gäller både häkten och fängelser. Vi och flera remissinstanser anser att detta är alltför långtgående och riskerar att försämra klimatet inom kriminalvården genom att det påverkar de intagna mycket negativt. Motivet till förslaget, som man har, är att man vill omöjliggöra överlämnandet av otillåtna föremål. Detta problem måste man dock kunna arbeta med bland annat genom visitationer. Förslaget står inte alls i proportion till de konsekvenser som det innebär, och det bör inte genomföras. Fru talman! Tillgång till personlig egendom är en betydelsefull beståndsdel i en human kriminalvård. Det är viktigt för den intagne att kunna ta emot böcker, tidningar, tidskrifter eller annat som kan ge honom eller henne sysselsättning under fritiden. Rätten att ta del av information är dessutom en stark rättighet som är grundlagsfäst. Enligt vår uppfattning står den lagstiftning som trädde i kraft den 1 april 2008 inte i överensstämmelse med regeringsformen. Beredningen av ärendet var otillräcklig, och viktiga instanser, som Lagrådet, nonchalerades helt. Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med ett förslag som tillgodoser det här. Inom kriminalvården erbjuds det på vissa håll yrkesutbildningar som finansieras av Arbetsförmedlingen. Dessa utbildningar leder i många fall till yrken där det är brist på arbetskraft. Fler intagna inom kriminalvården bör erbjudas kvalificerad yrkesutbildning. På vissa anstalter erbjuds det i dag utbildning, men kvaliteten och utbudet varierar för mycket. Vi anser att det bör finnas möjlighet att studera på högskolenivå vid landets kriminalvårdsanstalter. Och angående utbildning kräver ett så krävande yrke som kriminalvårdarens en vidare utbildning än vad som kan erbjudas genom Kriminalvårdens egen försorg. En särskild utbildning skulle uppvärdera vårdaryrket. En möjlighet skulle kunna vara att skapa en särskild inriktning i socialhögskolans regi under rubriken: Socialt arbete med inriktning på kriminalvård. Vi anser att det bör utredas hur en särskild högskoleutbildning för kriminalvården kan utformas. Fru talman! Sverige har fått kritik av Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling för förhållandena på och lagstiftningen kring de svenska häktena. Ett område där kritiken har varit mycket stark gäller de restriktioner som åklagare utfärdar i samband med häktningen. I Häktesutredningen föreslogs att åklagare i samband med häktningsförhandlingen ska begära tingsrättens tillstånd och motivera varje enskild restriktion som han eller hon vill ålägga den häktade. Dessa förslag välkomnades av många remissinstanser som såg dem som nödvändiga för att leva upp till de krav som ställts på Sverige. Regeringen väljer trots detta att inte genomföra förslagen och anför att utredningsförslaget inte medför någon stor eller principiell ändring. Detta uttalande får man väl säga är ganska häpnadsväckande, eftersom utredningens förslag faktiskt innebär ett helt annat perspektiv i fråga om vem som ska ta initiativ till en omprövning. Vi anser att Häktesutredningens förslag om prövning av restriktioner i häkten bör genomföras. Fru talman! Vi anser att den kritik som framförs av Riksrevisionens styrelse är graverande. Som Riksrevisionen anför har regeringen inte gjort tillräckligt för att underlätta samverkan för kriminalvårdens klienter. Det är inte acceptabelt att samverkan i hög grad är personberoende och sårbar, som fallet faktiskt är i dag. Vi anser därför i likhet med Riksrevisionens styrelse att regeringen bör ta initiativ till en översyn av befintlig lagstiftning för kommuner och landsting om krav på samverkan med kriminalvården. Vi ser också allvarligt på den kritik som Riksrevisionens styrelse framför när det gäller verkställighetsplaneringen. Trots att frågeställningen uppmärksammats under senare år finns det brister när det gäller såväl kvalitet och dokumentation som planering. Vi delar styrelsens uppfattning att regeringen måste säkerställa att verksamhetsplaneringen genomförs i enlighet med de krav som lagen ställer. Det är viktigt att kommunerna har en god beredskap för att kunna erbjuda det stöd och den vård som behövs efter frigivandet. För att underlätta kommunernas möjlighet till detta menar vi att det bör utredas hur alla de resurser som finns inom missbruksvården, socialtjänsten, Arbetsförmedlingen etcetera kan samordnas på ett bättre sätt för att ge varje enskild individ ett relevant stöd i samband med frigivningen. Det skulle kunna ske genom en så kallad utslussningspeng. Stödet ska vara individuellt, och insatserna ska vara riktade mot till exempel fortsatt missbruksvård, arbetsplatspraktik, utbildning och boende. Insatserna ska också vara dokumenterade i en handlingsplan som skrivits under av den enskilde, av kriminalvården och av kommunen. Fru talman! Jag står självklart bakom samtliga våra reservationer men nöjer mig här med att yrka bifall till reservationerna 1 och 9.

Fru talman! Jag vill börja med att instämma i vad Christer Adelsbo sade - jag glömde bara att trycka på knappen. Vi har då behandlat propositionen 2009/10:135 En ny fängelse- och häkteslagstiftning . Här har Christer på ett föredömligt sätt tagit upp det mesta, så jag ska försöka hålla mig kort. Medan regeringen fokuserat nästan uteslutande på fler poliser och hårdare straff har resten av rättskedjan utsatts för ett hårt tryck. Regeringen har under hela mandatperioden stått passiv inför larmrapporter om den ekonomiska krisen inom kriminalvården. I det senaste budgetunderlaget kan man läsa om hur nödvändig ut- och ombyggnad har bromsats och att i stort sett allt utvecklingsarbete som inte rör säkerheten har avstannat. Man har fått dra åt svångremmen rejält. Trycket på kriminalvården har varit stort när antalet intagna ökat, till stor del som en följd av regeringens egen politik. Beläggningen på anstalter och häkten ligger på en alltför hög nivå för att man ska kunna utföra ett tillräckligt bra arbete med det som är och bör vara huvuduppgiften, att förhindra att de intagna begår nya brott i framtiden. Grunden till regeringens förslag är Kriminalvårdskommitténs betänkande Framtidens kriminalvård , från 2005. Baserat på utredningen genomförde vi, De rödgröna, under förra mandatperioden reformer för en förbättrad utslussning för att på ett bättre sätt förbereda de intagna för livet efter strafftiden. Vi införde möjligheter till utökad frigång, vistelse i halvvägshus samt vårdvistelse som innebar större möjligheter att få hjälp med till exempel missbruksproblem. Regeringen slutför nu behandlingen av utredningens förslag. Regeringens förslag grundas även på utredningen Ny häkteslag . Även om regeringen i sitt förslag har några bra förslag för att förbättra rehabilitering och samverkan med myndigheter utanför Kriminalvården är det tydligt att man har lagt störst vikt vid ökad säkerhet. Det är självklart en viktig fråga. Vi är till exempel positiva till regeringens förslag om fordonskontroller och större möjlighet att avvisa obehöriga personer. Men säkerhetstänkandet får inte gå så långt att arbetet med vård, rehabilitering och återanpassning motverkas. Klimatet på häkten och anstalter påverkas negativt, vilket i sin tur utgör en säkerhetsrisk för både intagna och anställda. Man kan säga att detta var övergripande. Vi har också inom utskottet, i uppföljningsgruppen, tittat speciellt på kvinnorna, och gör bedömningen att säkerhetshöjande insatser alltid måste ställas i relation till de inskränkningar som de medför för de intagna kvinnorna, i grupp och på individnivå. Man drabbas alltså hårdare av säkerhetsnormer som tas generellt, och det blir kvinnorna lidande av. Detta har fått till följd att omotiverade restriktioner och inskränkningar tillämpas på anstalterna. Proportionalitetsprincipen måste framöver få genomslag på så sätt att kvinnor intagna på anstalt inte beläggs med restriktioner eller inskränkningar som motiveras av händelser av ordningsstörning eller säkerhetsrisker som uppstått på anstalter för män. Det är en viktig fråga. När jag tittar i betänkandet vad det gäller bakgrund, pågående arbete och utskottets ställningstagande ser jag att man tycker att det är viktigt. Vi vet allihop att det här är ett stort problem. Men jag vill veta exakt, konkret vad det är som har hänt. Uppgifter som vi får är att det inte har hänt så mycket. Kvinnor som i mycket större omfattning sköter sig bättre inom anstaltsvården ska inte behöva bli lidande. Jag vill ställa frågan konkret: Hur långt har man kommit? Vad är det för konkreta åtgärder som man har gjort när det gäller det här? Vi har också tagit upp i vår reservation särskilda villkor för långtidsdömda. Utredningen som ligger till grund för regeringens förslag till ny lagstiftning föreslog att man ska ta bort de särskilda villkoren för långtidsdömda. Regeringen vill dock behålla dem. Det handlar om att de som är dömda till fängelse i minst fyra år har särskilda villkor när det gäller anstaltsplacering, permission och utslussning. Man kan även införa detta för dem som är dömda till fängelse i minst två år om det finns särskilda skäl. Regeringen motiverar detta med att särskilt samhällsskydd behövs när personer gjort sig skyldiga till grova brott. Precis som utredningen föreslog anser vi att särskilda säkerhetsvillkor ska ställas upp efter individuell bedömning och att det inte behövs särskilda regler grundade på strafftider. I en rapport från Kriminalvården, Långtidsdömdas verkställighet från 2002, slås fast att många långtidsdömda på grund av dessa regler blir kvar på anstalter med hög säkerhet trots att det inte längre finns behov av det. Onödigt hög säkerhet är också kostnadsdrivande och motverkar återanpassning. Därför bör de särskilda villkoren för långtidsdömda tas bort. Jag vill återkomma till det som revisorerna har tittat på. Det gäller verkställighetsplaner och det som Christer Adelsbo tar upp. Det är betydelsen av att få en högskolebaserad utbildning för kriminalvårdare. Det är de som står klienten närmast. I revisorernas rapport ställs det höga krav på verkställighetsplaner, men det svar som revisorerna har fått är att man inte kan utföra dem på ett bra sätt därför att man inte har kunskapen. Det är allvarligt för en kategori människor som mer än allt behöver stöd och hjälp för att komma igen och få chansen att leva sitt liv utanför kriminaliteten.

Fru talman! Vi får nu en ny fängelselag och en ny häkteslag. Det är en modernisering av en gammal lagstiftning som härrör från 1974. Den här lagstiftningen är ganska efterlängtad. Den kommer att förenkla verksamheten. Den löser en del problem som finns i och med att den gamla lagstiftningen just har 36 år på nacken. Det är viktigt att titta på och föra en diskussion om vad som är bra och vad som är dåligt med kriminalvården. Vi ser ett antal förbättringar. Jag ska nämna några områden där vi har lyckats. När den här mandatperioden började var i princip hela Kriminalvårdens personal outbildad. Det var en ohållbar del. Under den här perioden har det skett mycket. I dag har 878 medarbetare fått en central introduktion. Alla nya anställda får en introduktion och en utbildning. 866 har fått en kriminalvårdsspecifik kurs, och 561 har fått en efterfrågad högskolekurs. Utöver det har 315 personer gått igenom Kriminalvårdens myndighetsgemensamma fortbildningskurs om två veckor. 120 medarbetare som har arbetat en längre tid utan att ha fått någon grundutbildning fick 2009 sin anpassade grundutbildning. Nu är hela Kriminalvårdens personal utbildad. Det är en stor framgång under den här mandatperioden som har löst ett stort problem. Det finns andra saker som har förbättrats. Jag minns min egen partiledare nämna ett par ord just i slutet av förra mandatperioden när det var ett problem med rymningar. Ni minns kanske att han sade: Tänk att det ska vara så svårt att komma in och så lätt att komma ut! Vi vill inte tillbaka till den situationen. 2009 hade vi två rymningar, endast två, från slutna anstalter och endast 40 från öppna anstalter. Antalet rymningar från permissioner har minskat rejält. Det här är positivt. Det är bra. Men precis som har sagts tidigare i den här debatten måste det med en kriminalvård som i den här lagstiftningen ska förena humanitet med säkerhet och effektivitet finnas ett innehåll på anstalterna. Mycket av innehållet och arbetslinjen försvann under det tolvåriga socialdemokratiska regeringsinnehavet. Arbetslinjen upphörde. Sysselsättningen försvann. Föregående år deltog 5 220 interner i programverksamhet, den verksamhet som syftar till att bryta med ett destruktivt och kriminellt leverne. Den syftar till att bryta med missbruksproblem och annat. Det är rekord. Det är bra. Ingenting är så pass bra att det inte kan bli bättre, men vi noterar nu för varje år bättre siffror och bättre resultat just när det gäller programverksamheten. Det är viktigt att internerna får en utbildning så att de har en möjlighet att klara livet utanför anstalt. Föregående år gavs 1 775 betyg till 1 060 interner. Det är rekord. Det har inte skett tidigare. Det är ett steg i rätt riktning. Jag kan nästan travestera ett gammalt uttryck: Stolt men inte nöjd. Men så är det. Det finns fortfarande saker som kan bli bättre, men det har aldrig gjorts så bra som det görs nu. Arbetslinjen var nedmonterad sedan tidigare. Det jobbas nu hårt med att försöka återställa den. Det kan bli betydligt bättre än vad det är. Det finns ett behov av en yrkesutbildning som nu har börjat att utvecklas. Den kan naturligtvis också bli bättre. Utslussningsåtgärderna, de som syftar att få en intern tillbaka till livet utanför, bestod av 1 911 åtgärder. Det är fler, men det är absolut inte tillräckligt. Vi ser också med de nya åtgärderna att halvvägshusen inte har fått så stort genomslag. Den största anledningen till det hela är att det är en frivillig form. Det är alldeles för få som söker sig dit. Det är viktigt att vi kan motivera dem till det. Men det handlar inte om att tvinga människor dit utan om att se till att internerna är intresserade av det. Det finns anledning, fru talman, att rikta kritik mot Kriminalvården i andra avseenden också, men den ska naturligtvis ha goda ord för det som har varit positivt. Något som vi har diskuterat under mandatperioden är sättet att sköta ekonomin. Låt oss då konstatera att det är ingen som har svultit ned, som mycket felaktigt påstods här nyss när det gäller Kriminalvårdens ekonomi. Tvärtom har Kriminalvården fått 54 procents ökade anslag på fem år. Det är ingen annan myndighet som har fått så pass mycket. I den mån det har uppstått några hål handlar det väl mer om att göra fler hål i livremmen så att man kan nyttja resurserna på ett effektivt sätt. Det är snarare effektiviteten och hanteringen av ekonomin som har granskats av ett flertal, bland annat Riksrevisionen men även fler instanser. Det har riktats kritik, inte minst vad det gäller lokalplaneringen. Jag ska inte gå in på det som pågår just nu som inte är en sak för riksdagen utan för våra rättsvårdande myndigheter. Vi får hoppas att de misstankar som finns inte är korrekta. De skulle annars tyvärr kunna förklara en del. Det har funnits kritik med all rätt, inte minst från Riksrevisionen, när det gäller förmågan att få människor att upphöra med brott. Det är inte bra. Det kan bli betydligt bättre. En del är det som just lyfts upp från Riksrevisionen och som en del av oppositionen nu har nämnt, nämligen att man inte i den utsträckning som faktiskt är tänkt utformar och gör individuella verkställighetsplaner. Där har det brustit ordentligt, så pass ordentligt att regeringen i och med den här propositionen har tagit fasta på det. Det blir nu ett lagstadgat krav. Det ska genomföras. Det får inte bara vara en målsättning, som inte genomförs. Vad som också är viktigt i den här diskussionen och som vi alla är medvetna om är att det inte bara handlar om Kriminalvården. Det handlar om att fler myndigheter, kommuner och många gånger också landsting samverkar på detta område. Riksrevisionen kan också peka på de brister som i och för sig vi alla känner till. Låt oss också konstatera följande: För att det ska finnas en förutsättning för att denna samverkan ska ske måste Kriminalvården först ta sitt huvudansvar och göra verkställighetsplaneringen. Finns det ingen sådan planering finns det heller ingen förutsättning för samverkan. Det är oerhört viktigt att vi i dag kan lagstadga detta krav och se till att det genomförs. Jag vill nämna ännu en sak. Det finns ytterligare en anledning till att vi har en hög andel återfall: Vi har i Sverige en onormalt hög andel mycket korta fängelsestraff. Påföljdsutredningen följer nu detta. På den korta tiden, som ofta är ett par månader - många gånger handlar det tyvärr också om att fara in och ut ur anstalten - hinner man inte påbörja behandlingen. Man hinner inte påbörja utbildningen och hinner inte göra något konkret. Därför är den påföljdsutredning som nu sitter väldigt viktig framöver som en del i lösningen av den problematik som har att göra med utslussning. Den här lagstiftningen innehåller dock ytterligare ett antal klarlägganden. Det handlar bland annat om permissioner. Det behövs nämligen en enhetlig reglering. Det måste finnas någon form av rättssäkerhet. Vi är väldigt måna om att tala om att det krävs en kvalifikationstid för att man ska kunna börja få permissioner. Man ska ha suttit av en fjärdedel av sin tid och åtminstone två månader. Det ska naturligtvis göras en riskbedömning fortsättningsvis av huruvida det finns en risk att personen under permissionen begår brott, inte minst allvarliga misshandelsbrott, kanske övergrepp mot en kvinna man har misshandlat. Den riskbedömningen måste göras. Det är också viktigt att kunna införa möjligheten som nu kommer att ha elektronisk kontroll under permissionen, alltså fotboja. Men det här tar inte bort möjligheten att i särskilt ömmande fall ändå kunna få permission. Visst är det naturligtvis bra att man ska kunna närvara på sitt barns skolavslutning utifrån barnets perspektiv. Men det är viktigt att vi kommer ihåg att det ska vara utifrån barnets perspektiv och att det heller inte får vara en säkerhetsrisk för vare sig barnet eller barnets mamma. Vilken anstalt man ska placeras på regleras här. Här ska fortsättningsvis tas hänsyn till sysselsättning, omvårdnad och framför allt tydligare lagstiftning vad gäller frigivningsplaneringen. De särskilda villkor för långtidsdömda som nämndes finns kvar. Det finns en anledning. Den som är dömd till ett långt fängelsestraff har begått ett allvarligare brott än den som är dömd till ett kort fängelsestraff och är normalt sett också farligare. Däremot är det - och det är väldigt tydligt i förslagen i propositionen - likafullt så att man måste göra en individuell bedömning. Det kan också innebära att någon slipper de särskilda villkoren. Det är klart och tydligt. Det ska vara lättare att kunna placera människor på säkerhetsavdelning. I dag är det så att man måste ha en dom på minst två års fängelse. Men det kan vara så att en del klienter som är intagna på anstalterna bedömer sig själva som säkerhetsrisker, vilket jag träffat på. Det blir slagsmål på avdelningen. Man vill in på en säkerhetsavdelning. Där måste man ha den flexibiliteten. Det finns också i de fall vi nu har med en ökad organiserad brottslighet en större risk för fritagningsförsök. Därför måste man titta på riskbilden hos den intagne. Fru talman! Man kan tycka att det är lite konstigt att vi nu måste lagreglera om att en obehörig ska kunna avvisas från en anstalt utan att man behöver ringa polisen och vänta tills polisen har kommit. Men det har man faktiskt behövt. Det reglerar vi nu, likaväl som att man ska kunna kontrollera ett fordon, så att man inte tar in saker. Häkteslagen förändras och ska nu likna fängelselagen, så att det hänger ihop. En del av det som har kritiserats, en av de få konkreta saker som oppositionen har någonting emot, är den så kallade glasrutan. Vi vet i dag att vi har ett stort problem inte minst med narkotika på de olika anstalterna. Vi vet också att det känns väldigt kränkande för många besökande att behöva genomföra en kroppsbesiktning. En kroppsbesiktning är väldigt genomgående och innebär att man tittar i kroppens olika håligheter. Möjligheten till glasruta för att kunna hålla någon enskild finns inte i dag. Nu gör vi detta möjligt. Men det är viktigt att man för diskussionen på ett sådant sätt att man klargör att detta inte kommer att vara huvudregeln. Det rör sig om mycket särskilda fall. Det innebär också att många besökare kan slippa vad de kan uppfatta som en kränkning. Glasrutan kan vara bättre. Efter kritiken från Tortyrkommittén som kommit när det gäller restriktioner hos häktade blir det nu en förbättring, oavsett vad som tidigare sagts. Det kommer att finnas möjlighet att överklaga de beslut som tingsrätterna fattat. Det har inte varit möjligt tidigare. På det sättet genomför vi nu en förbättring. Fru talman! Jag skulle vilja yrka bifall, men jag vill först försöka fundera och analysera lite kort vad oppositionen egentligen vill. När jag läser igenom reservationerna kan jag konstatera att vi egentligen är överens om det mesta. Det är kaskader av ord, men inte så mycket innehåll. Egentligen säger man att man vill göra det som redan har påbörjats, men kanske göra det fortare och tidigare och så vidare, ungefär som man brukar säga. Det finns några saker som skiljer oss. Det är glasrutan och två saker till där det riktigt skiljer sig. Det första gäller Vänsterpartiet, som vill spara pengar på kriminalvården, även om de anklagar regeringen för att ha gett för lite pengar. Det kan man tycka är lite konstigt. Vänsterpartiet är också det parti som vill införa halvtidsfrigivning, som innebär att man släpper ut internerna efter halva tiden. Oppositionen har ingen rättspolitisk arbetsgrupp, och det är lätt att förstå varför. Det skulle inte bli särskilt mycket konkret. Det är svårt att gripa in i frågorna. Men det finns en fråga som förenar oppositionen. Vi har nämligen fattat beslut om en lag som trädde i kraft den 1 april 2008 och som innebär att det vad gäller till exempel sexualbrottsdömda fångar ska finnas en möjlighet för kriminalvården att ta bort sådant som motverkar behandlingen, exempelvis pornografi. Det kan naturligtvis också handla om drogförhärligande litteratur för den som har missbruksproblem. Det här tycks förena oppositionen. Man är så angelägen om att de sexualbrottsdömda ska få tillbaka sina porrtidningar att man i sin reservation, utan att nämna just det, skriver att det är "viktigt för den intagne att kunna ta emot böcker, tidskrifter, tidningar eller annat som kan ge honom eller henne sysselsättning under fritiden". Detta tycks förena oppositionen. Vi tycker inte om det. (Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi en av de mest omfattande lagändringarna under denna mandatperiod, en helt ny fängelse- och häkteslagstiftning. Det har varit en lång process. Kriminalvårdskommittén tillsattes redan 2002. En del av kommitténs förslag har genomförts tidigare, men nu tar vi ett helhetsgrepp och byter ut den gamla fängelselagen och häkteslagstiftningen mot en ny, som är både språkligt och systematiskt modernare än den gamla. Krister Hammarbergh har på ett förtjänstfullt sätt gått igenom den här lagstiftningsprodukten. Alla sju partier är överens om det allra mesta. Jag tänkte uppehålla mig speciellt vid tre viktiga delar i den nya lagen. Det första är att vi nu får en fängelselagstiftning som är individualiserad. Verkställigheten i anstalten ska anpassas efter de behov och förutsättningar som varje individ har. Det lagregleras också att varje intagen ska ha en individuellt utformad verkställighetsplan. Alltför länge har de intagna behandlats som en grupp med samma behov och samma förutsättningar, trots att det enda gemensamma de egentligen har är att de är dömda till fängelsestraff för ett brott som de begått. Det behövs ingen större utredning för att förstå att personer som är intagna i kriminalvården har olika bakgrunder, behov och förutsättningar. Därmed krävs det också olika sorters kriminalvård för att möta varje enskild person, så att han eller hon kan komma ut som en mer laglydig medborgare när straffet är avtjänat. Det andra som jag vill lyfta fram är det som även Krister Hammarbergh var inne på, nämligen att det nu föreslås ett mer enhetligt permissionsinstitut. Man gör en uppdelning av permissionerna. Den ena delen handlar om permissioner för att underlätta den dömdes anpassning till samhället. Alla ska någon gång tillbaka ut i samhället. Då är det oerhört viktigt att vi har gjort allt för att anpassa den intagne så att denne ska kunna komma ut till ett liv i samhället som inte längre består av brott. Den andra delen av permissionsinstitutet handlar om de ömmande skälen. Det är viktigt, inte minst för rättssäkerheten och förutsägbarheten, att reglerna kring permission blir tydligare. Fru talman! Det tredje som jag vill poängtera är den så kallade glasrutan som samtliga debattörer tidigare har varit inne på. Det handlar om ett besöksrum där den intagne och besökaren skiljs åt av en glasruta och inte kan ha någon fysisk kontakt utan bara kan se varandra och prata med varandra genom en glasruta. Detta är på inget sätt något nytt förslag. Redan 1993 föreslog Fängelseutredningen att man skulle ha en glasruta. Narkotikakommissionen upprepade förslaget år 2000, och 2005 kom Kriminalvårdskommittén med detta förslag. Det är inte något som är speciellt unikt för Sverige. Storbritannien och vårt grannland Norge har redan anstalter med så kallad glasruta. Bakgrunden är att det kommer in alltför mycket saker på våra anstalter som inte bör vara där. Då är det framför allt narkotika som vi talar om. Kriminalvården gör självklart visitationer och säkerhetskontroller. Men vi vet att narkotikan ändå kommer in. Alliansregeringens satsningar på narkotikahundar har förbättrat situationen. Vi vet att det finns mindre narkotika på anstalterna nu än tidigare, men fortfarande finns det problem, och dessa problem måste vi göra någonting åt. Oppositionen skriver i sin reservation att regeringen vill begränsa intagnas möjlighet att behålla kontakten med familj, släkt och vänner under verkställigheten genom att införa glasrutan. Christer Adelsbo var också inne på detta tidigare. Jag undrar om ni egentligen har läst propositionen. I propositionen på s. 84 kan man läsa att kontroll av glasrutebesök ska få ske enbart när det är nödvändigt av säkerhetsskäl. "Det innebär att glasrutebesök inte får användas för kontroll av besök som tidigare inte krävt bevakning av säkerhetsskäl." Man kan också läsa följande om glasrutebesök: "En sådan kontrollform torde även innebära att fler intagna kan beviljas besök." Det betyder alltså att de som av säkerhetsskäl tidigare inte har fått ta emot besök eller som kanske inte har fått ta emot besök av just de personer som de vill ta emot nu får en större chans att träffa och samtala med dessa personer även om det sker genom en glasruta. Glasrutan kan även komma att användas i stället för så kallade personalövervakade besök. Personalövervakade besök innebär att någon i kriminalvårdspersonalen närvarar i det rum där den intagne och besökaren träffas. I normalfallet ska den intagne och besökaren inte ha någon fysisk kontakt. Man kan göra undantag för detta till exempel när det är ett minderårigt barn som ska träffa en förälder. Då måste det så klart finnas en fysisk kontakt. Men oftast får det inte ens under personalövervakade besök förekomma någon fysisk kontakt mellan besökaren och den intagne. Nackdelen med personalövervakade besök är att det hela tiden sitter någon och lyssnar på vad man säger. Vid ett glasrutebesök kan man åtminstone tala i lugn och ro utan att någon sitter och lyssnar. Jag tror att det kan upplevas som mindre integritetskränkande att ha samtal vid en glasruta än att sitta i samma rum då någon lyssnar och man ändå inte får ha någon fysisk kontakt. Ytterligare en positiv effekt med glasrutan kan vara att den besökare som kommer inte behöver känna någon press från den intagne att ta med någonting in. Vi vet att det förekommer att de som ska göra ett besök känner sig pressade att begå brott och ta med saker som de inte får ta med in i anstalten. Jag vill bestämt hävda att de rödgröna vänsterpartierna har rejält fel i sin reservation 14 om glasrutan. Jag vill avsluta med att läsa upp författningskommentaren till den nya fängelselagen, 7 kap. 2 § på s. 144 i propositionen. "Det ankommer på Kriminalvården att i varje enskilt fall göra en individuell bedömning av om det av säkerhetsskäl är nödvändigt att kontrollera ett besök och vilken kontrollform som, i förekommande fall, ska användas. Den minst ingripande formen av kontroll ska väljas." Vi ska alltså inte på något sätt förhindra de intagna att ha kontakter med och träffa släkt och vänner. Tvärtom tror vi att denna glasruta, när sådan kommer på plats, kommer att underlätta besök och kan göra att fler får ta emot besök, vilket borde vara något positivt för de intagna. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Fru talman! Johan Linander använde mycket av sin talartid på detta med glasrutan. Som jag nämnde i mitt anförande ser vi detta helt klart som att man begränsar de möjligheter som finns i dag. Det är inte någonting som bara vi påstår. Det finns också remissinstanser som menar att detta är alltför långtgående och att risken är uppenbar att det försämrar klimatet inom kriminalvården. Ni skriver att ert motiv till förslaget är att ni vill omöjliggöra överlämnade av otillåtna föremål. Det är huvudmotivet. Både vi och remissinstanserna menar att man måste kunna komma till rätta med detta bland annat genom visitation. Då måste jag ställa en fråga till Johan Linander: Anser du att den oro som en del remissinstanser känner är helt obefogad? Jag skulle också vilja passa på att fråga Johan Linander om Riksrevisionens styrelses förslag, att regeringen bör ta initiativ till översyn av befintlig lagstiftning för kommuner och landsting om krav på samverkan med Kriminalvården, är klart befogat. Ni påstår att ni ser allvarligt på detta. Ni skriver att de brister som Riksrevisionens styrelse tar upp är allvarliga. Ni säger också att ni utgår från att regeringen ska göra vad som krävs för att komma till rätta med detta. Då blir självklart följdfrågan: Varför har ni inte yrkat bifall med anledning av Riksrevisionens styrelses framställning?

Fru talman! Eftersom vi är överens om det mesta i förslaget till denna nya lagstiftning som Alliansen lägger fram blir det naturligtvis så att vi koncentrerar oss på det som vi inte är eniga om. Men jag vill än en gång betona att vi i mycket stor utsträckning är överens om hur kriminalvården ska se ut. Jag skulle snarast vilja hävda att gränsen för kriminalvårdspolitiken inte går mellan Alliansen och det rödgröna blocket, utan den går mellan Alliansen och Socialdemokraterna på den ena sidan och Vänsterpartiet och Miljöpartiet på den andra sidan till exempel med tanke på Vänsterpartiets ganska långtgående förslag som också finns i reservationerna i betänkandet. Fru talman! När det gäller visitationer kan man inte säga annat än att det görs försök med allt möjligt. Det är inte så i dag att besökare får komma in på anstalterna och göra besök utan att det sker rejäla kontroller. Först ska den besökande genom en säkerhetskontroll i form av metallbåge. Det finns i stor utsträckning narkotikahundar, dock inte alltid och överallt. Det görs även kroppsvisitationer. Men vi vet att de som smugglar narkotika tyvärr använder mycket effektiva metoder som är svåra att komma åt. Hade de visitationer som redan finns varit hundraprocentiga hade det inte funnits så mycket narkotika på anstalterna, även om vi vet att den kommer in också på andra sätt. Gör man en väldigt noggrann visitation, alltså en kroppsvisitation, av en besökare kan det också vara kränkande och närgånget. Vi tror att glasrutan kan göra att det blir fler besök och att det blir mindre integritetskränkande.

Fru talman! Johan Linander kom in på det som kommer upp i nästan alla debatter, nämligen den så kallade oenigheten och så vidare mellan oss rödgröna. Det är självklart tröttsamt att höra det. Det är också ganska överdrivet. Som vi alltid sagt är vi tre partier. Vi är noga med att visa väljarna att vi är tre partier. Dessutom samarbetar vi. Där har vi inget att bevisa, för i tolv år visade vi att vi kan samarbeta och lägga fram gemensamma förslag. Om ni är så eniga som ni påstår och om ni alltid tycker exakt likadant är det däremot ett märkligt besked till väljarna. Vilket parti ska man rösta på? Om ni borgerliga tycker exakt likadant finns det ju inte något behov av fyra partier, men det är ert problem. Här har det talats om glasrutan. Johan, du har egentligen inte gett något svar om de remissinstanser som känner en oro. Är oron obefogad? Ser du inga problem alls med det som tas upp i remissvaren och som även vi tar upp? Vidare gäller det Riksrevisionens styrelse och hur man ser på detta. Om ni nu tycker som ni säger - ni håller med om nästan allt som Riksrevisionens styrelse säger och ni tycker att regeringen ska göra vad som krävs - varför kan ni då inte visa lite kurage och yrka bifall till vårt förslag och därmed sätta lite mer press på regeringen så att de i den här frågan handlar på ett riktigt sätt?

Fru talman! Det är konstigt att vi alltid kommer in på hur man inom blocken samarbetar. Eller kanske är det inte så konstigt. Självklart är det intressant för väljarna att veta vilken politik som ska bedrivas. Vi borgerliga är fyra partier. Vi tycker lite olika men visar att vi kan kompromissa. Christer Adelsbo hänvisar till de tolv år då Socialdemokraterna ensamma regerade, med stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Från den tiden vet vi att den dåvarande justitieministern Thomas Bodström ofta ringde till mig som centerpartist, till Johan Pehrson som folkpartist eller till Kristdemokraterna. Han behövde stöd eftersom det inte gick att komma överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Därför vill vi att det ska vara så tydligt som möjligt så att väljarna vet vad de röstar på den 19 september. Sedan har vi detta med remissinstanserna och oron. Jo, visst kan man titta på vad remissinstanserna har tyckt. De tre remissinstanser som det står om i propositionen och som inte riktigt varit nöjda med regeringens förslag är Sveriges Advokatförbund, Seko och förtroenderådens riksförbund - de intagnas fackförbund, samarbetsorganisation, eller vad det kallas. De är motståndare till förslaget. Å andra sidan kan man säga att Justitieombudsmannen, Rikspolisstyrelsen och den dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen är positiva till förslaget. På något sätt kan jag tycka att de senare är lite tyngre remissinstanser än de remissinstanser som varit motståndare. Fru talman! Jag ska också helt kort säga några ord om Riksrevisionens framställning. Här har vi ett evigt dilemma. Riksrevisionen gör en granskning av någonting från en tid tillbaka. En viss tid går. När framställan kommer har det egentligen gått rätt lång tid sedan granskningen. Arbetet är redan påbörjat. Varför ska vi i ett läge där vi redan påbörjat arbetet skicka ett tillkännagivande till regeringen om att börja göra det som redan påbörjats? Det tycker vi är en bakvänd ordning.

Fru talman! Jag hoppas att blodsockret inte tryter för mycket här bland riksdagens ledamöter. Vi diskuterar nu tredje etappen på reformeringen av lagstiftningen om den svenska kriminalvården, av reglerna om hur det ska se ut och om hur verksamhet ska bedrivas i våra häkten. Det är en väldigt viktig verksamhet. När sociala insatser, villkorliga domar, bötesdomar, skyddstillsyn och sådant inte räcker till döms människor i Sverige till slut till fängelse - ofta inte av en slump. Man kan ha begått väldigt allvarliga brott. Man kan ha haft ihjäl någon, mördat någon på olika sätt. Man kan ha våldtagit eller stympat någon eller ha gjort en mängd olika saker. Man kan ha rånat banker eller förstört livet för en mängd människor. I Sverige blir man då inlåst men inte av en slump. I stället är det fråga om ett medvetet tänkande. Människor som begår grova brott ska låsas in. Där inne ska man få hjälp och stöd. Jag återkommer senare till detta. Också tidigare har vi efter en omfattande och lång utredning om kriminalvården reformerat lagstiftningen. Då har vi fokuserat på utslussningsåtgärderna. Ännu mer har vi fokuserat på den individuella prövningen av villkorlig frigivning. I den andra etappen fokuserade vi på livet på en anstalt - på vilka tillhörigheter man ska få ha, som delvis nämnts i debatten så här långt. Man ska också granska reglerna om hur folk inne på anstalten får avskiljas för isolering och så vidare. Nu kommer den sista delen. Dels är det fråga om en omfattande modernisering språkligt - det handlar då om text, struktur och systematik - dels stärks den individuella verksamhetsplanen. Detta är viktigt. Nu lyfts det upp till lagnivå att individer som är intagna ska ses som just individer. De ska få hjälp och stöd efter egna förutsättningar. Vi ser till att kriminalvården får skärpta krav på sig att samverka med det övriga samhället, för en dag ska ju den intagne komma ut. Tanken är att kriminalvården ska ses som en vändpunkt, inte som en ändpunkt - för att använda Kriminalvårdens egen slogan. Här är det centralt att samverka med dem som finns utanför anstalterna. Vi ser till att proportionalitetsprincipen kodifieras, det vill säga att alla insatser ska vägas av om det finns ett behov och ett ändamål och om det gör nytta. Vi stärker barnperspektivet och tydliggör brottsofferperspektivet. Om man är brottsoffer och en person är inlåst för att ha systematiskt misshandlat, våldtagit eller kanske försökt dränka en ska man lättare och tydligare få rätt att få reda på att personen ska släppas ut ur fängelset, kanske på en permission. Även om det en välförtjänt permission i återanpassningen är det bra för brottsoffret att få kännedom om permissionen. Vi väljer inte att gå vidare med frågan om ett nivåinriktat förmånssystem. Det har funnits en del kritik mot det. Men det har prövats och det här kostar mycket och är svårt att genomföra. Det kräver också väldigt många överplatser, det vill säga tomma fängelseplatser - platser som kostar fastän ingen sitter där. Dessutom har vi funnit att en del åtgärder trots allt kan vidtas för att göra det lättare för dem som sköter sig och svårare för dem som systematiskt missköter sig. För Folkpartiet liberalernas del vill jag inte avskriva detta på lång sikt. Jag tycker att det måste finnas med, för det måste vara oerhört tydligt att den person som har kommit in på anstalt tydligare måste kunna påverka sin situation. Bidrar man till sin rehabilitering, utbildar sig, arbetar och behandlar sina aggressionsproblem eller drogproblem ska man, menar jag, få tydliga lättnader. Men om man systematiskt missköter sig, hotar, förstör och vägrar ska det bli svårare. Det krävs en nästan barnslig pedagogik för personer som har svårt med sina värderingar. Vi ser att det här har lett till en hög reservationer från oppositionen, vänsterpartierna. En del har tagits upp här. Men som en upplysning kan jag säga att väldigt mycket är lika. Man vill bara lite mer, men så brukar det vara med oppositionen. Två saker måste jag liksom ändå nagla mig fast vid, för jag blir så frustrerad. Först gäller det detta med innehav i cellen. I Sverige är man inte inlåst av en slump, utan man är inlåst därför att man har begått ett mycket allvarligt brott; man är frihetsberövad. Då ska man självklart inte inne på anstalten, i fängelset, ha tillgång till vad som helst - det är ju därför man är inlåst. Jag tycker att det är konstigt att detta ifrågasätts. Det heter att man ska ha tidningar, böcker och tidskrifter. Det låter som att man ska ligga och läsa trevliga deckare och romaner eller om fem finner en skatt. Men, mina vänner, folk vill läsa annat. Jag vänder mig nu till vänsterpartierna och frågar: Är det verkligen så viktigt att Sveriges inlåsta fångar ska kunna få läsa tidningar med grovporr? Är det en viktig reform och något som ni måste ändra på? Vad är det annars man ska läsa? Ska man läsa Så gör man en bomb eller Så här bedrar man banken? Det finns ju skäl till att man är inlåst, och då ska man inte få läsa vilka tidskrifter som helst. Jag tycker att det är helt självklart. Det förstör behandlingen. Detta har vi åtgärdat, och jag menar att det bidrar till en bättre rehabilitering. Det är samma sak som att vi inom kriminalvården har ändrat så att man inte får ha vilken gymutrustning som helst. Man får inte ha hur mycket vikter som helst som man kan ägna fem års fängelsestraff åt att bygga upp sig med och äta upp sig och bli ännu större för att kunna gå ut och fortsätta att kanske hota människor. Man har i stället riklig tillgång till löpband, cyklar och andra sätt att hålla sin hälsa i trim. Det är nämligen jätteviktigt också för människor som är inlåsta att man sköter sin hälsa och tränar. Fler borde träna i Sverige, inte färre, men inte på det sätt att man kan utgöra ett hot för andra. När det gäller glasrutan är diskussion nästan överflödig. Det är givet att en person ska kunna möta en annan intagen genom en glasruta. Det är glädjande att man på Kronobergshäktet några stenkast härifrån efter kl. 16 i eftermiddag kan sätta upp den glasruta man har förberett. Den har varit nedtagen beroende på lex vänsterpartierna - ja, egentligen lex Vänsterpartiet, säger alla. Det är nämligen Vänsterpartiet som sägs ha stoppat detta genom åren. Jag tror att Socialdemokraterna egentligen inser vikten av att detta blir en mer flexibel möjlighet att möta intagna vid besök. Avslutningsvis, fru talman, kan jag säga att Krister Hammarbergh från Moderaterna på ett föredömligt sätt redovisade statistik över hur personalen har fått mer utbildning. Vi får mer kompetenta människor i kriminalvården. Det var mycket exakt, och jag är mycket glad för det. Sammanfattningsvis kan man väl med den breda penseln säga att vi har rekord i utbildning för de intagna på anstalterna, vi har rekord i arbete för de intagna på anstalterna och vi har rekord i behandling för de intagna på anstalterna. Det tycker jag är en fantastisk resa vi har gjort. Resan är dock inte gratis. Vi har valt att satsa på innehållet i kriminalvården: mer behandling, utbildning och arbete. Människor ska få en chans att komma tillbaka. Samtidigt har vi rekord i få rymningar. Vi har faktiskt också snart slagit rekord i tillgången på narkotika; det blir allt mindre narkotika. Det är klart att det hänger ihop. När människor får arbete, behandling och utbildning och när knarket minskar känns det mer meningsfullt att avtjäna sitt straff, och då rymmer man inte i samma omfattning. Det finns en anledning att avtjäna sitt straff, en anledning att se detta som ett sätt att gå vidare. Vi står samtidigt inför den största omställningen av svensk kriminalvård sedan 1800-talet, då man införde cellfängelserna. Det byggs mycket nytt. Vi ser till att utbyggnaderna och moderniseringen av våra fängelser hamnar på rätt ställen. Det har när det gäller kriminalvården till och från förts en debatt här i kammaren om att vi ska ha väldigt mycket fängelser i Norrland. Jag tycker att det står för en mycket gammaldags kriminalvårdssyn, att man ska skicka fångarna till Norrland där de har mycket långt till släktingar och långt till personer som kan komma på besök. Den normalitetsprincip vi står för i Alliansen handlar om att vi ska ha kriminalvård nära där människor lever så att de kan ha ett samarbete med det omgärdande samhället, träffa anhöriga och träffa ideella organisationer i närheten. Det är viktigt. Fru talman! Debatten och diskussionen om svensk kriminalvård kommer att gå vidare även efter att vi har beslutat om dagens betänkande. Jag hoppas dock att alla vi här inne kan se att svensk kriminalvård står sig väl i en internationell jämförelse, även om mycket kan fortsätta att bli bättre. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp).

Fru talman! Det var mycket på en gång, Johan Pehrson. I stora delar är vi dock överens när det gäller detta, och det är bra. Du tog upp en del saker, och bland annat ställde du några frågor till oss. Det gällde tillgång till personlig egendom för dem som sitter på anstalt. Det är lite lustigt att du tog upp just detta. Vi vet att det är en rättighet att ta del av information, och det är också grundlagsfäst. Men du kanske ska ställa samma frågor du ställde till oss till Lagrådet, som också var emot detta. Så konstigt är det faktiskt inte. Du tog också upp att det ska löna sig att sköta sig, och missköter man sig ska det också synas. Det är väl gott så, och det kan man tycka, men på s. 31 i betänkandet framgår av Kriminalvårdens egen årsredovisning att upp till 30 procent av de intagna inom kriminalvården beräknas ha neuropsykiatriska funktionshinder, främst adhd. Vi vet genom en debatt vi hade förra veckan att det finns vissa problem och trauman med detta. Man har inte sådan koll att man kan hejda sig, utan här är det utbrott det handlar om. Detta måste man ha viss förståelse för. Vi kan också ta upp de frågor jag nämnde i talarstolen, för dem fick jag inga som helst svar på.

Fru talman! Det är klart att det blir mycket när det är ett omfattande betänkande. Jag vill säga till mina kolleger, alla lyssnare på läktarna och andra att det är fantastiskt att vänsterpartierna slåss fortsatt hårt för att man ska få lära sig vad man vill och läsa exakt vad man vill när man är intagen på anstalt, trots att det kan motverka hela tanken med inlåsningen. Jag vill bara understryka att det inte är någon slump att man är inlåst. Man är inlåst för att kanske ha slagit ihjäl någon. Man kanske har våldtagit någon eller sprängt ihjäl någon. Att då få ägna sig åt att läsa grov porr trots att det strider mot behandlingen eller att man när man ska lära sig att sluta misshandla folk ska få läsa sådana tidningar - jag tycker att det är häpnadsväckande. Att det är en viktig kamp att man ska få ägna sin tid i kriminalvården åt detta saknar stöd hos alla rimligt tänkande människor. Man ska lära sig läsa. Man ska få hjälp att arbeta. Man ska få behandlas, och man ska utbilda sig. Hela tanken med att vara inlåst är att man inte ska få utöva de friheter som Lena Olsson eller jag får utöva varje dag. Det får man göra när man kommer ut. Då får man väl börja läsa dessa tidningar. Sedan, fru talman, tycker jag att fokuseringen på neuropsykiatriska funktionshinder är väldigt viktig. Så är det ju: Tittar man noga på intagna på till exempel Kumlaanstalten ser man tydligt människor med olika former av funktionsnedsättning i form av dessa neuropsykiatriska problem. Jag tycker att den forskning man nu bedriver inte minst vid Norrtäljeanstalten - och man har också börjat göra detta på kvinnliga intagna - är jätteviktig för att vi ska lära oss mer och kunna möta detta. Det är helt självklart att det om man har denna typ av funktionsnedsättning rimligen ska tas hänsyn till detta när kriminalvård utövas. Skulle jag få rapport om att det inte var på det sättet skulle jag personligen åka direkt till den anstalten, diskutera med dem och höra hur de har tänkt sig. Det är självklart att man om man är funktionsnedsatt, oavsett på vilket sätt, ska mötas med respekt för det. Det är därför vi också har behandling för detta.

Fru talman! Det går att raljera och försöka vara populistisk när det gäller det jag tog upp i min första replik och säga att vi på vänsterkanten är fruktansvärda som tycker si och så. Nu handlar det inte bara om det du tar upp, Johan. Jag menar att du fördömer också en bröthög med jurister som sitter i Lagrådet och som tyckte att detta var illa berett. De var emot förslaget. Det blir väldigt konstigt. Det finns en anledning till att de har varit emot förslaget. Jag ställde några frågor i mitt anförande. Vi har gjort en uppföljningsrapport om kvinnor på anstalt och de säkerhetsrestriktioner de har blivit drabbade av trots att de bevisligen har skött sig väldigt bra. Kvinnorna får skulden för det som händer på manliga anstalter. Jag vill veta vad man konkret har gjort för att lätta på dessa restriktioner. Jag tycker nämligen att man om man sköter sig bra ska ha behållning av det, och det gäller även på en kvinnoanstalt. Sköter man sig bättre ska man inte vara belagd med samma säkerhetsrestriktioner.

Fru talman! Jag delar uppfattningen. Det finns all anledning att lyssna noga på dem som jobbar med kriminalvård och kvinnor. Jag ska själv snart till Hinseberg för att bland annat diskutera dessa frågor. Men man ska inte heller låta sig luras. Det finns kvinnor - ursäkta mig - som också är mycket brutala och farliga. Nu skakar de kvinnliga ledamöterna på huvudet, men det har visat sig i domstol att så är fallet. De behöver också en hög säkerhetsklassning. Ofta kan det vara en annan bedömning mellan män och kvinnor. Man ska se människan, och de ska få en individuell bedömning. Den frågan stärks i hela detta betänkande. Propositionen bygger på att varje individ ska få mer rätt till individuella förutsättningar när det gäller behandling och rehabilitering. Jag kallas populistisk. Varsågod! Jag välkomnar vänsterpartierna. Släpa Sverige till Europarådsdomstolen. Ifrågasätt och säg att det är en viktig kamp för vänsterpartierna; Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill kräva att man ska få läsa våldsporr på våra anstalter. Jag tror inte att frågan kommer att prövas.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Det blir lätt att man upprepar vad flera innan har sagt, och jag ska försöka dra ned lite grann på det jag har med i mitt utkast. Kriminalvården har under de senaste åren utvecklat verksamheten mycket. Antalet platser i häkten och på anstalter har ökat. Precis som Krister Hammarbergh har varit inne på har det hänt mycket. Jag tänker inte räkna upp det nu heller. Man kan konstatera att det går framåt på de olika avdelningarna när det gäller till exempel behandlingsprogram och antalet deltagare i behandlingsprogrammen. Det ser bra ut. På ett annat område är det inte riktigt lika bra. Det som släpar efter är fullföljandet av verkställighetsplaneringen, så att det blir något bra av det. Utslussningen i samhället är viktig. Det måste ske på ett ännu bättre sätt. Detta har Riksrevisionen också påtalat. Samverkan med myndigheter, kommuner, arbetsmarknaden och andra aktörer måste öka. Verkställighetsplaner är en viktig del för återanpassning till livet utanför anstalt. Det är positivt att regeringen poängterar i propositionen vikten av att ge belöningar och också restriktioner beroende på uppförande och hur verkställighetsplaner fullföljs och sköts. Det jag också tycker är bra är att de i någon mån tangerar idén om ett förmåns- och motivationssystem. Propositionens och betänkandets förslag om en individuellt utformad verkställighetsplan för varje intagen är avgörande. Det är grundläggande för individens möjlighet att bryta sin brottsliga bana, och därför är det också angeläget att Kriminalvården fortsätter at höja ambitionsnivån på planernas innehåll så att de intagna känner sig engagerade och anstränger sig när det gäller verkställandet. Det är det som Riksrevisionen också tydligt pekar på. Det är viktigt att individen följer sin uppgjorda plan och efter hand kan få belöningar men också tvärtom restriktioner om planen inte följs. Det ska alltså vara tydliga konsekvenser i relation till hur den intagne förhåller sig till planen. Verkställighetsplanen ska vara utformad efter individens förutsättningar, behov av utbildning, möjliga önskningar och så vidare. I den individuella verkställighetsplanen ska så långt som möjligt hänsyn tas till den intagnes behov av sysselsättning, studier, programverksamhet, omvårdnad och lämplig frigivningsplanering. Oftast är det till gagn för den intagnes möjligheter att bryta brottsbanan om frigivningen förberetts på anstalt som ligger nära hemorten, för att därmed utslussningen ska underlättas före frigivningen. Samhällsskyddet men också behovet av närhet till hemorten bör alltså beaktas. Det kan naturligtvis ibland vara en svår avvägningsfråga. Placeringen för inte minst en ung intagen bör i möjligaste mån ske så att han eller hon undviker andra intagna som kan ha en negativ påverkan på honom eller henne. Fru talman! Jag går över till frågan om fotboja inom kriminalvården. Fotboja är en positiv åtgärd, vilken efter hand har utvecklats. Frihetsberövandet ska kunna verkställas under kontrollerade former också inom anstalt. Kriminalvården behöver ha möjligheter att på effektiva men humana sätt kunna upprätthålla ordning och säkerhet i anstalterna. Sedan en tid har det på prov förekommit fotboja också inom anstalt. För detta krävs att intagna frivilligt går med på att använda fotboja. Observera att bojan kan avlägsnas av den enskilde. Försöken som har gjorts visar att intagna som får prova på metoden inom anstalt inte har haft nämnvärda invändningar. I stället tycks de ha tilltro till systemet och inser att det ger fördelar för dem. Det finns heller inget författningsstöd för att tvinga på intagna fotboja. Det är en sak som jag tycker kommer att vara bra när det fullt ut permanentas. Jag hoppar över diskussionen om glasrutan eftersom flera har talat om den. Jag går i stället över till frågan om permission. Ett förslag om ett samlat och rättvist permissionsinstitut ingick i Kriminalvårdskommitténs betänkande. Regeringens förslag i propositionen överensstämmer huvudsakligen med kommitténs vad gäller permission. Tillfällig vistelse utanför anstalt syftar till att underlätta för den intagnes anpassning i samhället men bör ske genom enhetlig reglering. Den nuvarande regleringen framstår som onödigt splittrad. Regeringen har bejakat kommitténs bedömning att en enklare och tydligare reglering kan åstadkommas om de olika formerna av vistelse utanför anstalt syftar till att underlätta den intagnes anpassning i samhället och om det för samman inom ramen för ett institut benämnt permission. Första permissionen ska kunna ske först efter att en bestämd del av straffet har avtjänats. Regeringen föreslår därför att den så kallade kvalifikationstiden ska utgöra en fjärdedel av utdömd strafftid, dock lägst två månader. Undantag kan ske vid särskilda skäl. Permission ska beviljas endast om det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Det kan också i vissa fall med anledning av ömmande skäl beviljas särskild permission. Regeringen föreslår att det i anslutning till permission eller särskild permission ska vara möjligt att använda elektronisk kontroll. Det finns heller inget bärande skäl att inte använda sig av den tekniken när det anses behövligt vid intagnas permissioner. Fru talman! Jag går över till ett område som jag tror ingen har berört så mycket i alla fall. Det gäller Kriminalvårdsnämndens och övervakningsnämndernas vara eller icke vara. Majoriteten i Kriminalvårdskommittén föreslog i sitt betänkande att avskaffa både Kriminalvårdsnämnden och övervakningsnämnderna. Vi var några ledamöter i kommittén som lämnade en gemensam reservation mot att övervakningsnämnderna skulle avskaffas. Det är välkända fakta att övervakningsnämnderna gjorde, och gör, ett mycket bra jobb. De behövs helt enkelt inom rättsväsendet. Kriminalvårdsnämnden har däremot fått allt färre ärenden att behandla efter tidigare justeringar i arbetsuppgifterna. Det känns bra att regeringen har kommit till samma slutsats som vi i vår reservation i kommittébetänkandet, nämligen att övervakningsnämnderna behövs i instansordningen. Jag går nu in för landning. Jag hade nöjet och förtroendet att vara ledamot i den mycket omfattande utredningen som Kriminalvårdskommittén lämnade till regeringen 2005. Ett av förslagen, som inte har bifallits, är det mycket omfattande förslaget om ett förmåns- och motivationssystem. Jag har för mig att större delen av kommittén var för detta. Efter de försöksverksamheter som har gjorts inom kriminalvården har regeringen bedömt att det i varje fall i nuläget inte är möjligt med det systemet. Fru talman! Jag går nu över till att vara lite personlig. Jag började min bana i riksdagen 1991, och jag har därefter kommit in i riksdagen vartannat val. Mitt första anförande i denna kammare höll jag den 30 november 1991 med ett inhopp i en interpellationsdebatt där justitieminister Gun Hellsvik var den som svarade på interpellationen. Så intresset för min del har gällt justitiefrågor ända från början. Mitt anförande nu är med all säkerhet mitt sista i denna talarstol. Jag är glad över de elva riksdagsår som jag har fått vara med. Jag riktar ett stort tack till talmännen, till dem som jag känner i riksdagen, till utskottsledamöter och personal. Tack så mycket! (Applåder)

Fru talman! Jag har en kort fråga till Kjell Eldensjö. I vår motion om utbildning för kriminalvårdare pratar vi om en vidare utbildning än den som kan erbjudas genom Kriminalvårdens egen försorg. Vi menar att en särskild utbildning skulle uppvärdera vårdaryrket. Vårt förslag är att vi bör titta på hur en särskild högskoleutbildning för Kriminalvården skulle kunna utformas. På detta svarar ni att ni med tillfredsställelse konstaterar att en omfattande utbildningssatsning genomförts inom kriminalvården. Detta tycker självklart också vi är jättebra, men vi pratar ju inte om den interna utbildningen utan mer om den vidare utbildningen som man inte kan erbjuda genom Kriminalvårdens försorg. Frågan är varför den borgerliga majoriteten inte är intresserad av möjligheten att uppvärdera vårdaryrket och inte ens vågar titta på möjligheten att ta fram ett förslag på hur en sådan utbildning skulle kunna se ut.

Fru talman! När det gäller den fråga som Christer tar upp här nu tror jag så klart att både regeringen och Kriminalvården tittar på saker och ting. Det är bra med de utbildningar som finns och som har utvecklats efterhand. Vi kan ju inte vara säkra på att det här inte skulle kunna komma någon gång i framtiden. Jag tycker att det är en självklarhet, när det kommer upp diskussioner om sådant, att både regeringen och Kriminalvården tittar på det.

Fru talman! Det låter positivt. Jag hoppas att Kjell Eldensjö kan övertyga sina kamrater inom alliansen, för som vi sade här pratar vi om två olika saker. Vi tar upp frågan om att man ska uppvärdera yrket, inte bara den interna utbildningen utan vi pratar om att ta ytterligare ett steg. Det är ju positivt att du tycker likadant. Avslutningsvis vill jag tacka dig, Kjell Eldensjö, för den tid du har varit här, liksom Inger Davidson som gjorde sin sista aktion här i kammaren. Stort tack till er båda!

Fru talman! Tack så mycket för de vänliga orden! Allting har ju sin tid, och det gäller även detta att gå vidare med den här utbildningen. Den kan ju komma senare. Men jag vet att Kriminalvården har ganska mycket att stå i nu och att lyfta upp ytterligare. Därför kanske det får ta sin tid innan det kommer till skarpt läge när det gäller den biten.