Delat barnbidrag vid växelvis boende, m.m.

Fru talman! Proposition 20 om delat barnbidrag vid växelvis boende behandlas i socialförsäkringsutskottets betänkande 7. Det kan låta bra med delat barnbidrag när man först konfronteras med förslaget. Men jag tror att man vid närmare eftertanke och analys kan säga att det löser inga problem utan skapar nya problem för nya grupper. Tendensen vid delat barnbidrag är dessutom att det tar från de svagare i samhället till förmån för dem som många gånger är något starkare - om man försöker generalisera det hela. Därmed inte sagt att nuvarande förhållande är bra, för det är det verkligen inte. Det finns dock inget förslag från regeringen i denna proposition som löser de grundläggande problemen eller ens innebär att steg tas i riktning mot en lösning av de grundläggande problemen. Det är nämligen ganska självklart att det egentligen inte finns några stora problem om föräldrar är överens vid växelvis boende. Man kommer överens och löser de ekonomiska förehavandena mellan varandra på ett bra sätt både för sig själva och för sina barn. Det är inte heller något stort problem om barnen bor hos den ena eller den andra föräldern. Då regleras också detta på ett ganska enkelt sätt. Det är i de fall med växelvis boende där föräldrarna är starkt oense - det är, tyvärr, inte helt ovanligt efter en skilsmässa - som problem uppstår kring ekonomin och det stöd som samhället ger och framför allt kring de utgifter som finns för att på ett bra sätt kunna både ha umgänge med och ta hand om sina barn på ett sådant sätt att bägge föräldrarna kan göra det på anständiga villkor. Att dagens problem innehåller väldigt många exempel på fall där människor far illa vet vi. Jag ska inte säga att brevskörden är stor, för det är delvis att säga fel. Det är e-mejlskörden som är stor i dagens samhälle. Det kommer fram väldigt många fall där föräldrar och enstaka personer med väldigt olika förhållanden far mycket illa och där stödet från samhället många gånger hamnar i fel fickor. Därmed försätts den ena föräldern i ett mycket utsatt läge. För en tid sedan blev jag uppringd av en partikamrats son boende här i Stockholm där det var växelvis boende. Exhustrun var stark missbrukare, och han stod för samtliga utgifter. Barnbidraget gick till helt fel saker. Det är ganska uppenbart att något behöver göras. Delat barnbidrag löser ingen stor del av detta problem, utan det här är faktiskt ett större problem som måste lösas i ett större sammanhang. Det handlar mycket riktigt - precis som finns med i delar av propositionen - om vårdbidrag, men det handlar också om bostäder och om försörjningsstöd även mellan makar. Det är en rad olika samhällsstöd som kommer in vid dessa ganska komplexa förhållanden, i synnerhet vid tvister mellan äkta makar. Det går inte att bara bryta ut barnbidraget som en liten del, i synnerhet med tanke på den effekt det får, och tro att man har löst problemet. I allmänhet är det vid en skilsmässa i dagens Sverige så att det är kvinnan som är den svagare parten. Att ta halva barnbidraget utan att ta tag i övriga problem ger ingen bra lösning utan tenderar möjligen att ge en form jämställdhet vad avser barnbidraget. Men samtidigt skapas större ekonomiska problem och större ojämlikheter mellan de före detta makarna. Man måste ta tag i problemet i dess helhet. Det görs inte i propositionen. Det går inte att rycka ut saker ur sitt sammanhang som man på detta sätt gör. Det råder ingen som helst tvekan om att det efter en skilsmässa, beroende på inkomstfördelningen mellan man och kvinna men även arbetsfördelningen under äktenskapet, kan bli väldigt olika ekonomiska förhållanden för de frånskilda. Det kan även handla om att den ena parten träffar en ny partner med radikalt andra ekonomiska förhållanden. Det kan lätt leda till att den ena parten ekonomiskt blir mycket utsatt och till att förhållandena i umgänget med barnen blir mycket starkt lidande. Till vissa delar är det omöjligt, och kanske inte heller önskvärt, att göra fullständiga förändringar här. Men det är alldeles uppenbart att nuvarande förhållanden inte är acceptabla. Vi anser därför att dagens system är oacceptabelt och förtjänar hård kritik och en mycket bättre och mer omfattande proposition där man tar tag i problematiken som helhet. Från moderat sida ställer vi, om man begränsar sig till barnbidraget, krav på att det ska vara könsneutralt. Det borde vara självklart i ett modernt svenskt samhälle med den fulla jämställdhet som vi eftersträvar. Det borde också vara självklart att barnbidraget är ett försörjningsstöd till barn, inte till vuxna. De andra delarna får lösas i annan ordning. Vi hade gärna sett att vi tills vidare hade ändrat så att barnbidraget gått till den förälder hos vilken barnen är mantalsskrivna och där huvuddelen av räkningarna, framför allt dagisräkningarna, i allmänhet hamnar. Men vi inser mycket väl att man måste gå vidare och koppla ett större grepp om det hela i och med att det är så många, både vuxna och barn, i nuvarande system som far illa. Det finns alltför många enskilda exempel på att nuvarande system inte på långt när löser problemen, utan människor hamnar i en mycket besvärlig situation. Av det skälet yrkar vi moderater avslag på proposition 20 och därmed bifall till reservation 1. Vi yrkar också bifall till reservation 4 om en snabb utredning av detta bidrags- och försörjningskomplex. Detta är ett alltför vanskött politikområde där man snarast möjligt borde komma till en mycket bättre lösning i och med att det gäller en av de mest utsatta grupperna i det svenska samhället.

Fru talman! Min erfarenhet från socialtjänsten men även från arbetet i Vårdnadskommittén är att pengar ofta ställer till bråk i familjer, inte minst vid separationer. Därför föreslår också Folkpartiet att ekonomisk rådgivning ska finnas i alla kommuner och att regeringen bör utreda hur en sådan skyldighet ska kunna utformas. I min hemkommun Timrå har man prövat en lyckosam modell som innebär att föräldrarna i tidigt skede får träffa en person från socialtjänsten, en från Försäkringskassan och en advokat, alla på en gång, för att få svar på frågor som rör ekonomin. Det är en modell som är väl värd att imitera. Numera ser familjer mycket olika ut. I dag bor ca 92 000 barn växelvis. Att bo växelvis innebär att barnen har tillgång till båda sina föräldrar. Ibland bor barnen 40 % hos ena föräldern och 60 % hos den andra, och ibland kan det vara svårt att skilja växelvis boende från en väl tilltagen umgängesrätt. För att växelvis boende ska vara till barns bästa måste föräldrarna kunna samarbeta i alla frågor som rör barnet och även ekonomin. Nu har regeringen och Miljöpartiet föreslagit att barnbidraget liksom vårdbidraget ska kunna delas även då endast en av föräldrarna begär det. Då är det bäddat för konflikter. Jag har förvisso fått mejl från både mammor och pappor som delar regeringens och Miljöpartiets uppfattning. Det är föräldrar som tar sitt fulla ansvar vad gäller både ekonomi och omsorg om barnet och som känner sig förfördelade då de inte får ta del av barnbidraget. Jag förstår att de känner sig orättvist behandlade. Men jag har även fått synpunkter från andra, till exempel en praktiserande advokat som anser att förslaget att även den med högre inkomster ska kunna få halva barnbidraget när barnet bor växelvis på papperet framstår som ett steg i riktning mot en ökad jämlikhet men i praktiken innebär motsatsen. Reglerna om utbetalning av barnbidrag måste ses i ett vidare perspektiv och till exempel innefatta ett beaktande av regeln om underhållsbidrag. I de flesta fall är det de facto mamman som har den lägre inkomsten. Det är otillfredsställande att hon inte har rätt att uppbära ett underhållsbidrag från pappan. Att hon har haft rätt till barnbidrag har inneburit en viss gottgörelse. Annorlunda uttryckt: Om barnen bor växelvis hos föräldrarna får mamman med en lägre inkomst med hjälp av barnbidraget en kompensation för att hon trots lägre inkomst får bära hälften, ibland kanske mer, av kostnaderna för barnet. Det är inte rimligt att riksdagen beslutar om en ensidig ändring av regeln om utbetalning av barnbidraget. Folkpartiet anser, och har även motionerat om, att underhållsbidraget ska kunna fastställas även vid växelvis boende för att underlätta för den förälder som har den svagare ekonomiska situationen. Det saknas eftertanke i förslaget att dela barnbidraget mot en förälders vilja. Finns det inte någon eftertanke blir det den svagare parten som får lida. Jag har också bett utredningstjänsten undersöka i vad mån ett delat barnbidrag kan leda till ökade kostnader för kommuner vad gäller försörjningsstöd. Det är inte säkra uppgifter, men det ger en fingervisning. Man räknar med att en sådan här delning av barnbidraget skulle innebära ungefär 100 miljoner i ökade kostnader. Den ekonomiska familjepolitiken är mycket komplex. Den handlar, förutom om barnbidrag, om vårdbidrag, bostadsbidrag, maxtaxor, försörjningsstöd, underhållsbidrag, underhållsstöd och skatter. Hur den ekonomiska situationen för barn ser ut beror även på föräldrarnas förmåga och prioriteringar och vanor och i vad mån man har ett stödjande nätverk. Nu välkomnar jag verkligen att det blir en samlad utredning som ur ett barnperspektiv tittar på alla bidragsregler som påverkar barn till särlevande föräldrar och även på hur kostnadsansvaret fördelas mellan föräldrarna. Jag ställer mig bakom Folkpartiets alla reservationer men yrkar bifall bara till reservationerna 1 och 4.

Fru talman! Svårigheten i att stifta lag blir som allra tydligast när lagstiftningen griper in i människors vardag. Då gäller det att som lagstiftare hålla tungan rätt i mun och fatta de beslut som ger trygghet och rättssäkerhet för dem som allra bäst behöver det, i all synnerhet de barn som den här frågan ytterst handlar om. Vi kristdemokrater vill se en familjepolitik med valfrihet och rättvisa, som ger föräldrar makt att bestämma över sin egen tid med barnen, mer tid att få ihop livspusslet, en politik som möjliggör ett fungerande familjeliv där barnen får den centrala plats de rättmätigt ska ha - oavsett om föräldrarna lever tillsammans eller isär. Familjepolitiken ska stödja och hjälpa föräldrarna att ordna sina liv så att en trygg familjemiljö kan bidra till trygga barn som växer upp till trygga vuxna. Det är en god investering att satsa på familjerna. Förutom att vi kristdemokrater vill se en annan inriktning på familjepolitiken än den rådande så att vanliga människor får mer att säga till om tillförde vi i vårt förslag till budget för familjepolitiken i år ytterligare 2 195 miljoner kronor. Bland annat föreslog vi ett fördubblat och beskattat barnbidrag som skulle innebära ett kraftigt förbättrat stöd till familjer med låga inkomster, inte minst för de ensamstående föräldrar som enligt många utredningar har det knapert ekonomiskt. Alla familjer består inte av två föräldrar med barn. Över en halv miljon barn har särlevande föräldrar. Drygt 400 000 lever med en ensamstående förälder och omkring 100 000 med en förälder som har ny partner. Varje år är det omkring 50 000 barn som är med om att föräldrarna separerar. I de allra flesta fall, i många fall åtminstone, kommer föräldrarna väl överens. I andra så är det svårare - vi är ju människor. I dag finns barn som får sitta i kläm när föräldrarna inte längre kommer överens. De är inte många, men det förminskar inte det enskilda barnets utsatthet. Vid en separation gäller det därför att se till att man i lagstiftningen ser barnet och har barnets perspektiv för ögonen. För barn är det viktigt att etablera en god relation med både mamma och pappa vare sig de lever tillsammans eller isär. Det är angeläget att samhället stöder föräldrar, både mammor och pappor, att ta ansvar för sina barn och skapa möjligheter för dem att vara goda förebilder. Så långt som möjligt bör därför föräldrarnas förmåga att samarbeta uppmuntras och onödiga grogrunder för konflikter tas bort. Därför får vi inte medverka till att lagstifta så att män och kvinnor ställs mot varandra. Det skulle faktiskt vara snudd på ironi ifall vi i dag, på internationella kvinnodagen, antog ett förslag som skulle göra just det. Fru talman! Föräldrar med växelvis boende har i dag ingen möjlighet att få barnbidraget utbetalat med hälften till vardera föräldern. Samtidigt finns inget som hindrar att föräldrar själva hittar sin egen lösning. Bekymret är när man inte kan komma överens. Kristdemokraterna ser positivt på att möjliggöra en delning av barnbidraget mellan föräldrarna så länge barnets bästa sätts i centrum och samarbete mellan föräldrarna underlättas. Visst är det absurt att barnbidraget alltid går till en förälder, modern. Det kan ses som att pappan skulle vara mindre viktig. Det vänder vi kristdemokrater oss starkt emot. Både mammor och pappor är viktiga. Men en delning bör leda till att minska konfliktytorna mellan föräldrarna, inte öka dem. Det förslag som Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterat är därför inte bra. Det är inte ens ett steg i rätt riktning. Tvärtom leder den tvångsdelning som föreslås åt alldeles fel håll. Risken är överhängande att det enda som propositionen leder till är fler konflikter och rättsprocesser. Det är olyckligt om man i barnbidraget, som ju borde handla om barn, bygger in mekanismer som frestar att se mer till plånboken än till barnens behov, för ju mer pengar som står på spel desto större risk är det att det utvecklas konflikter. Förslaget, som Socialdemokraterna och Miljöpartiet lägger fram, har också sågats av snart sagt varenda remissinstans, inte minst av Barnombudsmannen som ju har till uppgift att se till barns bästa. Vi delar från kristdemokratiskt håll Barnombudsmannens bedömning. Vi delar också Domstolsverkets och Socialstyrelsens syn att en delning av barnbidraget på det sätt som nu föreslås ökar de ekonomiska drivkrafterna att starta olika typer av domstolsprocesser. Det kan knappast vara bra för barnen. Varför lägger regeringen ett så dåligt utformat förslag i en så viktig fråga? frågade en förälder mig häromdagen. Kanske kommer ett svar på den frågan i dag. Fru talman! Vi är fem partier, Allians för Sverige och Vänsterpartiet, som enats om att avvisa det föreliggande förslaget till tvångsdelning. Vi vill också gemensamt se en översyn av alla bidrag som påverkar barn. Helheten, såväl vad gäller intäkter som barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd och kostnader av olika slag som har med barnet att göra, måste ingå i en sådan översyn. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 4. Vi kristdemokrater menar också att ett förslag om delat barnbidrag borde ha barnets bästa som vägledande princip. Den måste gå före principen om könsneutralitet. Ett förslag till delat barnbidrag bör också så långt som möjligt utformas så att risken för konflikter minimeras. Likaså måste ett nytt förslag möjliggöra mjuka övergångar mellan olika boendelösningar för barnen. Det ska vara möjligt för föräldrarna att låta barnens behov vara styrande. Lagstiftningen ska bidra till flexibla lösningar för barnens skull. Detta handlar för oss kristdemokrater just om barnen, om trygghet och om mjuka lösningar som är flexibla och ser till att underlätta de enskilda personernas tillvaro, i ett samhälle där barn blir sedda, där båda föräldrarna är viktiga och där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.

Fru talman! När barnbidraget infördes i Sverige för många år sedan innebar det en befrielse för många fattigungar som vi hade då. Plötsligt fick arbetarfamiljerna ett bidrag till barnens försörjning. Syftet var att utjämna skillnaderna mellan dem som hade barn och dem som inte hade barn, men också mellan dem som var rika och dem som var fattiga. Barnbidraget var inte behovsprövat utan varje unge var värd lika mycket - fattig som rik. Jag kommer ihåg när den socialdemokratiska regeringen för att sanera statsbudgeten ville sänka barnbidraget i vårbudgeten i början av 1995. Jag presenterade då regeringens förslag för vår pensionärsklubb i Stockholm. Deras budskap var: Rör inte barnbidraget! Detta trots att det fanns förslag om att man skulle sänka pensioner och så vidare. När jag föreslog att vi åtminstone kunde inkomstpröva det, reste sig en man i salen, pekade med hela handen och sade: Du har ingen historia. Och i kaffepausen fick jag den. Han berättade om hur det kändes att gå i fattigvårdens träskor och glädjen när han blev kvitt dem och tillsammans med sin mamma kunde välja skor själv. Detta var lite historia på internationella kvinnodagen. För att säkerställa att barnbidraget skulle komma barnet till godo betalades det ut till mamman. Sedan barnbidraget infördes, för snart 60 år sedan, har dock mycket förändrats i vårt samhälle. Kvinnor förvärvsarbetar i större utsträckning i dag än på 40-talet och har ett betydligt större försörjningsansvar för barn och hushåll. Dock är steget långt, som man kan läsa i dag i Svenska Dagbladet, till att kvinnor vidmakthåller ansvaret för hem och familj och samtidigt kräver halva makten i arbetslivet. Så långt har vi inte kommit ännu. Att vi kräver det är en sak. Att fler män tar del av ansvaret för hem och barn är fortfarande, kan man krasst uttrycka det, som att kvinnorna har projektledaransvaret för familjen. Detta avspeglar sig i antalet dagar som män respektive kvinnor tar ut från föräldraförsäkringen. Den underliggande normen i samhället är att kvinnors ansvar för barnen är obligatoriskt medan männens är frivilligt. I dag befinner vi oss i en situation där skilsmässorna är många och alltfler barn lever med en förälder och träffar den andra föräldern kanske varannan helg och några veckor under sommaren. Men det har skett en viss förändring, och det är att de unga papporna nu alltmer tar sitt ansvar för barnen och kanske framför allt kräver att få ta del av barnens liv. Flera barn har i dag möjligheten att bo varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa, så kallat växelvis boende vid skilsmässa. Men fortfarande är det mamman som får barnbidraget om inte föräldrarna gemensamt har anmält något annat. Detta är förstås förlegat. Om föräldrarna delar på kostnaderna för barnet bör det förstås också finnas en möjlighet för föräldrarna att också dela barnbidraget, eftersom barnbidraget är till för att i viss utsträckning kompensera för kostnader som är förknippade med barnet. Det är därför bra att regeringen nu öppnar för att föräldrar där barnen har växelvis boende också ska kunna dela barnbidraget om båda föräldrarna vill ha det så. Om båda föräldrarna gemensamt ansöker om delat barnbidrag, är det det närmaste en garanti för delade kostnader för barnet som vi kan komma. Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att det är viktigt att samhället sänder ut signaler som säger att kvinnor och män har lika stort föräldraansvar, både vad gäller omsorg och vad gäller försörjning. Till skillnad från regeringen och Miljöpartiet anser vi dock att det finns verktyg som är betydligt mer träffsäkra och som verkligen skulle kunna medföra stora jämställdhetspolitiska förändringar om de genomfördes vad gäller både ett jämställt föräldraansvar och jämställda villkor i övrigt, och det är en individualiserad föräldraförsäkring. En individualiserad föräldraförsäkring där båda föräldrarna på lika villkor delar ansvar och omsorg för barnen är förutsättningen för ett jämställt föräldraskap enligt Vänsterpartiets och min uppfattning. Vad som däremot är helt oacceptabelt är att Socialdemokraterna och Miljöpartiet föreslår att barnbidraget också ska kunna delas mot den ena förälderns vilja. Barnbidraget ska enligt de båda partierna kunna tvångsdelas. De båda partierna säger att de vill ha ett könsneutralt barnbidrag. Att dela barnbidraget vid växelvis boende efter en gemensam ansökan från båda föräldrarna gör barnbidraget könsneutralt. Men att tvångsdela barnbidraget mot den ena förälderns vilja är inte könsneutralt - det är könsblint, för då ser man inte att situationerna är olika. Vår huvudinvändning mot att tvångsdela barnbidraget vid växelvis boende handlar inte om hur omsorgsansvaret fördelar sig mellan föräldrarna utan om fördelningen av kostnaderna för barnet. Barnbidraget är inte, som regeringen och Miljöpartiet tycks mena, en belöning till den som tar omsorgsansvar, utan det är till för att möta barnets materiella behov. Föreligger det växelvis boende delar föräldrarna också aktivt omsorgsansvaret. Det växelvisa boendet ger inte några som helst garantier för att även kostnadsansvaret delas lika mellan vårdnadshavarna. Det är i dag mycket få kommuner som medger att fakturan för till exempel barnomsorgen delas och skickas till två adresser. I stället skickas fakturan till den adress på vilken barnet är folkbokfört, vilket oftast är hos mamman. Vår uppfattning i Vänsterpartiet är alltså att barnbidraget ska kunna delas vid växelvis boende om båda föräldrarna, oavsett kön, gör en obligatorisk gemensam anmälan om delat barnbidrag till Försäkringskassan. Detsamma bör gälla bestämmelserna för utbetalning av vårdbidrag. Däremot säger vi nej till tvångsdelat barnbidrag vid växelvis boende, det vill säga att barnbidraget ska kunna delas mot den ena förälderns vilja. Detta gäller även vårdbidraget. Vi vill i stället ha en samlad utredning ur ett barnperspektiv som bland annat utreder hur de stora kostnaderna för barnet fördelas mellan föräldrarna. Liksom övriga ledamöter har jag fått många e-mejl och telefonsamtal vad gäller förslaget om att dela barnbidraget mot den ena förälderns vilja. Det har varit från pappor som tar sitt ekonomiska ansvar, från mammor som vittnar om sin svåra ekonomiska situation därför att pappan inte tar sin del av kostnaderna. Jag har fått e-mejl från mormödrar och farmödrar som beskriver hur de ser på sina ensamstående döttrars och söners situation. Sammantaget menar jag att detta visar att det är klokt att inte tvångsdela utan att först utreda till exempel hur kostnaderna fördelas. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, punkt 1 och reservation 4, punkt 5.

Fru talman! Jag börjar mitt anförande med att yrka bifall till reservationerna nr 1 och nr 4. Alla barn har rätt att växa upp under trygga och stabila förhållanden med en nära och regelbunden kontakt med båda sina föräldrar. Där det är möjligt är det viktigt att alla barn, både flickor och pojkar, har denna regelbundna kontakt med både sin mamma och sin pappa. Vi kan ju inte med politiska beslut styra över olika familjers situation och hur den utvecklas. Många barn växer upp i familjer med både mamma och pappa, och jag vet av egen erfarenhet att det är mycket positivt att ha både en mamma och en pappa att göra roliga saker tillsammans med, men inte bara att göra roliga saker med utan också en mamma och pappa som bryr sig, som lyssnar, tröstar, uppmuntrar och stöttar när livet ibland känns tungt, för det kan det göra även för barn. Det är viktigt att arbetslivet fungerar så att både mammor och pappor kan prioritera sin arbetstid så att de kan tillbringa mer tid tillsammans med sina barn. Som förälder till tre flickor som nu är vuxna kan jag konstatera att tiden när de är beroende av oss som föräldrar går oerhört fort. Den bara försvinner. Fru talman! För att familjer med barn, oavsett hur familjen ser ut, ska må bra och fungera på ett tillfredsställande sätt är det många olika faktorer som spelar roll, som till exempel att ha en bostad med hygglig standard, ett arbete som man trivs med och som helst också är välavlönat. Att ha ett fungerande socialt nätverk av nära släktingar och vänner är också värdefullt och viktigt. I den beskrivna idyllen lever inte alla familjer i dag. I dagens Sverige är det alltfler familjer som inte klarar av att leva tillsammans utan väljer att bo åtskilda. När separationen är ett faktum och det finns barn med i familjen är det mycket viktigt att man får all tänkbar hjälp att ordna upp sina relationer så att barnen i familjen inte far illa. I de allra flesta fall är det mycket viktigt att barnen får ha en regelbunden kontakt med båda sina föräldrar. Växelvis boende - att bo halva tiden hos mamman och halva tiden hos pappan - har blivit allt vanligare. Dessutom är det viktigt att båda föräldrarna har likartade möjligheter att på ett bra sätt leva tillsammans med sina barn. Därför anser vi i Centerpartiet att det är positivt att föräldrarna har möjlighet att dela på barnbidraget. Det är föräldrarna som ska komma överens om hur man gör denna fördelning och anmäla vem som ska stå som mottagare av barnbidraget. Detta känns både bra och rättvist, men vi anser att det måste vara en ömsesidig överenskommelse mellan föräldrarna. Det är viktigt att föräldrarna är överens om denna delning av barnbidraget. Är de överens talar det mesta för att de även är överens om och tar delat ansvar för större kostnader för barnet. Vi tycker inte att regeringens förslag om att barnbidrag vid växelvis boende ska kunna delas efter anmälan av endast en förälder är bra. Vi tror att det kan leda till fler konflikter och tvister, och det gagnar inte barnen. Det förslaget kan frambringa boendelösningar som kanske inte alltid är till barnets bästa. Att införa denna tvingande lösning tror vi kan öka risken för fler motsättningar mellan föräldrarna och då finns det risk att det är barnen som blir de stora förlorarna. Jag har, som tidigare talare, fått många mejl, brev och telefonsamtal från pappor och mammor och också från mor- och farföräldrar. Det råder ingen tvekan om att många känner sig styvmoderligt behandlade med dagens system, men det förslag som vi ska ta ställning till i riksdagen i dag löser inte problemen. Man flyttar problemet från en part till en annan. Fru talman! När barnbidraget infördes 1947 på förslag från Bondeförbundet innebar det en klar ekonomisk förbättring för barnfamiljerna, och på den tiden var det naturligt att det var mamman som var betalningsmottagare eftersom hon ofta saknade förvärvsinkomst och oftast tog det övervägande ansvaret för barnen. Det går inte att jämföra en barnfamilj som den såg ut på 40-talet med hur den ser ut 2006. Nu förvärvsarbetar de allra flesta kvinnor och det är inte lika självklart att barnbidraget ska utgå till mamman. Risken finns att det förstärker den traditionella uppfattningen att mamman ska ha huvudansvaret för barnen. Trots denna risk vill vi alltså inte införa en tvingande lösning när endast en förälder vill dela barnbidraget. Vi vet att många pappor tar stort ansvar. Det välkomnar vi. Vi får aldrig glömma att barnbidraget inte är en belöning till den som tar omsorgsansvar, utan är till för att möta barnets materiella behov. I familjer med växelvis boende barn finns det ett delat omsorgsansvar men det finns ingen automatik i att även kostnadsansvaret delas lika mellan vårdnadshavarna. Om man kunde garantera att även de stora kostnaderna, som till exempel för barnomsorgen, kunde delas lika mellan föräldrarna vore det naturligt med delat barnbidrag. Nu finns inte denna garanti till delad barnomsorgskostnad eller andra stora kostnader och då kan vi inte heller stödja en tvingad delning av barnbidraget. Fru talman! Den parlamentariska utredningen SOU 2005:43 Barnets bästa - föräldrarnas ansvar som utrett denna fråga gjorde inte en ordentlig genomlysning av den ekonomiska situationen för barn i separerade familjer. Det föreslår vi i dagens betänkande. Dessa barn är ofta ekonomiskt och socialt utsatta. Det finns ett behov av att ta ett större grepp om de bidrag och regler som påverkar möjligheterna till en väl fungerande försörjning av och omsorg om dessa barn. Det behövs en samlad utredning ur ett barnperspektiv om de bidragsregler som påverkar barn till särlevande föräldrar. Det är viktigt att utredningen också beaktar de stora kostnaderna för barnet och hur kostnadsansvaret fördelas mellan föräldrarna. Det är viktigt att regeringen snarast tillsätter en utredning som ser till hela försörjningsbilden. Men fokus måste alltid vara att barnen ska ha det bra.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Vi skriver i dag den 8 mars, internationella kvinnodagen. Den har en historia som sträcker sig över ett helt sekel. På olika ställen i vårt land manifesteras den i dag. Nu, liksom tidigare, handlar det om frigörelse, kamp för lika rättigheter mellan könen och mot diskriminering. Mot den bakgrunden känns det bra att vi socialdemokrater tillsammans med Miljöpartiet just i dag kan presentera ett förslag i kammaren om möjlighet till delat barnbidrag och vårdbidrag vid växelvis boende. Det är ett steg mot ett jämställt föräldraskap. Det är en fråga som har sin grund i principen om lika rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män. Mindre bra känns det att vi just i dag löper risken att besluta om att göra avsteg från just den principen. Det är viktigt att understryka att förslaget om delat barnbidrag enbart berör de familjer där barnen bor växelvis hos sina föräldrar och har en lagakraftvunnen dom eller ett avtal godkänt av socialnämnden i kommunen. Under det senaste året har, som många talare före mig påpekat, det växelvisa boendet ökat markant. Alltfler föräldrar har sedan de separerat ett fortsatt gemensamt ekonomiskt ansvar för barnens försörjning. Denna utveckling visar behovet av att ändra dagens regler för utbetalning av barnbidraget. Vi tycker att det är viktigt att uppmuntra båda föräldrarna att ta ett gemensamt ansvar för sina barn även efter en separation. Om barnen bor lika mycket hos sin mamma som hos sin pappa betyder det ju att föräldrarna har ett gemensamt ansvar som ska bäras fullt ut. Då är det fel att samhället utgår ifrån att det endast är mamman som ska ta ansvar för inköp till barnen. Det, om något, bidrar till att hålla gamla könsroller vid liv. Tvärtom bör vi se det som en viktig förutsättning för kvinnors frigörelse att männen faktiskt vill och är beredda att ta halva ansvaret över det som vi brukar kalla familjen eller den privata sfären. Därför innebär ett nej till förslaget om delat barnbidrag vid växelvis boende också i förlängningen ett nej till ytterligare frigörelse för kvinnan. Det är min övertygelse att många pappor både vill och är beredda att ta ansvar. De önskar inget hellre än att bli betrodda. De kräver sin rätt att också ges halva det ekonomiska ansvaret, inte bara halva vårdnaden. De vill också bli accepterade som fäder i rollen av att vara kapabla att gå till affären och köpa både kläder och leksaker till barnen. När barnbidraget infördes 1947 var det logiskt att det oavkortat i alla lägen gick till kvinnan. Familjesituationen såg också annorlunda ut. Separationer var ovanliga. Det sågs dessutom med den tidens mått mätt som mycket radikalt och ett viktigt framsteg i kampen för kvinnors villkor. Mannen hade försörjningsbördan och arbetade utanför hemmet. Kvinnan skötte hem och barn. Därför var det självklart att barnbidraget skulle tillfalla henne. Men i dag har vi ett annat läge i samhället. I dag förvärvsarbetar kvinnor med barn i mycket högre grad än för 60 år sedan, och pappor tar större del i omsorgen om barnen. Lika rätt och naturligt som det 1947 var att lagstifta om att ge hela barnbidraget till kvinnan, lika naturligt och tidsenligt är det i dag att säga att det kan delas i vissa familjesituationer. Det naturliga i dag måste vara att göra lagstiftningen könsneutral när det gäller familjer med växelvis boende. Men trots allt, och det är det viktigaste, tycker jag, är barnbidraget till för barnet och ska då följa barnet. Och lever barnet växelvis hos sina föräldrar är det logiskt att dela barnbidraget. Fru talman! Tyvärr är det fortfarande så att det finns alltför många ojämställda relationer mellan män och kvinnor, relationer eller rentav icke-relationer där kvinnan tar hela ansvaret för omvårdnaden. Jag tänker på ensamstående med låga inkomster och med hela vårdnaden om barnen. Jag tänker på dem som har separerat från en partner som inte vill eller säger sig inte kunna ta hand om barnet eller ta ansvaret. Det förslag som vi behandlar i dag kan inte avhjälpa dessa orättvisor och problem. Och dessa mammor ska naturligtvis även i fortsättningen få rätten till hela barnbidraget. Dessutom, vilket är viktigt när vi diskuterar förslaget om delat barnbidrag, kan Försäkringskassan - om barnet inte bor växelvis hos föräldrarna och om föräldrarna inte delar på ansvaret, om det finns en lagakraftvunnen dom eller ett godkänt avtal från kommunen - också säga nej. Även om livsvillkoren i dag liksom samhällets stöd har förbättrats under de senaste 50 åren finns det fortfarande orättvisor och stora klyftor mellan människor, mellan familjer och mellan män och kvinnor. Men jag är helt övertygad om att dessa problem angrips bäst genom att vi har en välfärdspolitik som omfattar alla, att vi arbetar för utjämning av klyftor, att vi arbetar med attityder för jämställdhet och aktiva åtgärder mot diskriminering i arbetslivet liksom att vi aktivt arbetar för att uppvärdera traditionella kvinnodominerade yrken. Det skulle vara bra om vi i eftermiddag kan meddela allmänheten att Sveriges riksdag har beslutat att göra lagstiftningen om barnbidrag och vårdbidrag könsneutral vid växelvis boende därför att vi tror och vet att det genererar ansvarstagande, även ekonomiskt ansvarstagande, därför att barnbidraget liksom vårdbidraget är till för barnen och ska följa dem och därför att vi tror på jämställdhet som en övergripande princip. Vi socialdemokrater är beredda att ändra en nästan 60 år gammal lagstiftning i riktning mot hur samhället har förändrats och hur familjesituationen för många är i dag. Det är min förhoppning och önskan att tillräckligt många i denna kammare är lika beredda som vi. I detta anförande instämde Tomas Eneroth, Anita Jönsson, Yilmaz Kerimo, Kurt Kvarnström, Agneta Lundberg, Göte Wahlström och Mariann Ytterberg (alla s).

Fru talman! Jag tror att Kerstin Kristiansson Karlstedts anförande rätt väl speglar varför propositionen bör avslås. Det är inte fråga om dålig vilja - det vill jag absolut inte säga om förslaget i propositionen - men det är fel förslag för att lösa en del av problematiken här. Jag har väldigt svårt att se att man genom att tvångsvis kunna dela barnbidraget löser det grundläggande problemet. I stället riskerar man att ytterligare försvaga de svagaste i samband med skilsmässor och stärka dem som är starkare. Men jag håller helt med om att den här lagstiftningen är föråldrad och behöver reformeras. Jag har därför väldigt svårt att förstå varför Kerstin Kristiansson Karlstedt här inte vill utreda de samlade förhållandena som gäller bidrag och stöd för att hjälpa barn i synnerhet i samband med skilsmässor och växelvis boende. Vi är för könsneutralitet. Vi skulle gärna ha tagit ett provisoriskt beslut just om att barnbidraget går till den förälder hos vilken barnen är mantalsskrivna. Det är uppenbart så att en stor del av kostnaderna, till exempel dagisavgifter, hamnar där. Jag vill därför fråga Kerstin Kristiansson Karlstedt: Varför vill man inte gå vidare och se helheten i problematiken och därmed försöka lösa det hela? Det här är ju ingen lösning. Det är någon form av förändringar på ytan som dessutom i många fall, men inte alla, tenderar att gå åt fel håll. Varför är det fel att utreda och gå igenom detta? Varför motsätter man sig detta, och varför genomför man en delreform som riskerar att försvaga svaga och stärka starka?

Fru talman! Jag ser det inte på samma sätt som Per Westerberg gör och som han beskrev. Jag tycker först och främst att det är viktigt att barnbidraget följer barnen - där barnen befinner sig ska också pengarna finnas. Det tror jag genererar ett ansvar hos den förälder som tidigare ingenting har fått, oftast pappan. I de flesta familjer - det har också sagts här av många talare - tar man detta ansvar. Men varför ska då inte barnbidraget, som vi alla är överens om är till för barnet, få delas? Och varför vill Moderata samlingspartiet inte ta detta lilla steg mot ett jämställt föräldraskap som man ändå tycker är bra, säger man, utan vill gömma allt i utredningar? Dessa frågor när det gäller just familjepolitiken har utretts i många olika omgångar. Så sent som 2004 fick vi en rapport till utskottet om ekonomiskt utsatta barn där man sade att det där till nästan 90 % handlar om arbetslöshet. Alltså: Det handlar om andra problem än att dela ett barnbidrag, vilket i sig, tror jag, skulle kunna lösa en del också.

Fru talman! Det låter nästan som om Kerstin Kristiansson Karlstedt vill det som framförs i det moderata förslaget som även väldigt mycket stöder vad Barnombudsmannen tycker, nämligen att barnbidraget ska följa barnet. Och barnet har ofta sina största kostnader där det är mantalsskrivet. Gör man detta blir det dessutom könsneutralt. Det är inte obekant att de flesta kommuner vägrar att dela dagisräkningen, utan den hamnar där barnet är mantalsskrivet och drabbar därmed den förälder hos vilken barnet är mantalsskrivet hårt. Det är om det råder oenighet eller konflikt mellan föräldrarna som problemet uppstår. Är föräldrarna ense löser sig detta automatiskt. Men jag tycker inte Kerstin Kristiansson Karlstedt kommer fram till varför detta förslag leder till någonting som är bra. Vi är för ett jämställt samhälle. Vi är för en könsneutral lagstiftning. Men vi vill framför allt värna om barnens rättigheter och barnens rätt till bägge föräldrarna som är naturligt. Då måste man även ta det bredare ansvaret och göra den bredare utredningen. Och det är alldeles uppenbart att utredningen när den lämnade sitt betänkande till regeringen inte hade gått i mål och inte hade klarat av att utreda alla de delar som var nödvändiga för att man skulle kunna få ett anständigt och bra förhållande i dessa fall, där föräldrarna dessvärre kan bli oeniga, kanske beroende på knappa ekonomiska resurser, och där barnen kommer i kläm.

Fru talman! Först och främst är det en viktig signal från samhällets sida att tala om att pappan nu får halva barnbidraget. Det är oftast pappor det handlar om. Med mer pengar och intäkter följer också ökat ansvar och det också av ekonomisk karaktär. Det är en viktig signal från samhällets sida. När det gäller ekonomiskt utsatta familjer och ekonomiskt utsatta barn måste vi ha andra metoder för att avhjälpa det. Där hjälper det inte enbart med barnbidraget. Det handlar om att få människor sysselsatta och mer träffsäkra bidrag i form av bostadsbidrag och underhållsstöd. Det handlar om det som nu finns i studiestödssystemet för studerande föräldrar som får ett extra bidrag för barnen, och så vidare. Det handlar om träffsäkrare system än just barnbidraget.

Fru talman! Jag håller med Kerstin Kristiansson Karlstedt om att det inte bara är barnbidraget som löser problemen. Vi går emot förslaget att nu göra förändringen mot en förälders vilja. Vi går inte emot att vi delar barnbidraget om man är överens om det. Förhoppningsvis ska också föräldrar få den hjälp de behöver i samband med en separation så att man ser till hur det ser ut totalt ekonomiskt och vem som verkligen behöver bidraget för att klara sin situation den tid man lever tillsammans med barnen. Visst är det viktigt att barnbidraget får fortsätta att utgå som det gör. Om vi ska tvinga en förälder att dela barnbidraget borde vi samtidigt ha ett förslag som innebär att också de stora kostnaderna delas. Den riktigt stora kostnaden är oftast barnomsorgskostnaden. Vi borde med automatik också dela den. Vi menar på att det är fel att bara dela inkomsten men inte dela utgiften. Det är där som många kvinnor kan komma i kläm. Det är vad vi motsätter oss. Jag tycker att det är viktigt att det framkommer.

Fru talman! Det kan naturligtvis uppstå problem vid vissa olika tillfällen. Men frågan är om vi ska gå in från Sveriges riksdag och lagstifta om de bitarna. Är det inte en kommunal angelägenhet? Om jag inte har läst alldeles galet tittade 2002 års vårdnadskommitté just på frågorna om försörjningsansvaret och ekonomisk belastning. Man kom inte fram till någonting vad gällde detta, utan det var en väldigt svårlöst fråga. Det kan man konstatera. För närvarande bereds Vårdnadskommitténs betänkande på Regeringskansliet. I det läget kräver man ytterligare en utredning. Jag tror inte att vi kan utreda allting till vägs ände och se till att det från denna kammare lagstiftas om allting. Vi måste även se till att människor själva i sin vardag löser de bitarna. De signaler vi kan ge från riksdagen är följande. Vi tror och tycker att det är rättvist att om barnet växelvis bor hos sina föräldrar ska man också få dela på barnbidraget. Utgifterna och även vårdbidraget ligger på båda ställen. Det är viktigt att man kommer till en lösning på den rättvisefrågan och jämställdhetsfrågan.

Fru talman! Vi har inte motsatt oss hela förslaget. Det gäller när ena föräldern ska tvinga sig till en delning av bidraget. Man flyttar problemen från den ena föräldern till den andra. Det råder ingen tvekan om, och det har också framkommit här, att det ofta är kvinnan som har den svaga ekonomin. Väldigt ofta är också barnet mantalsskrivet hos kvinnan, som har talats om tidigare här i debatten. Det är då hon som får stå för den stora kostnaden när barnen är små i form av fakturan. Det är viktigt att man ser till helheten. Vi vet också om att utredningen som Kerstin Kristiansson Karlstedt talar om inte gick till botten med ekonomin. Det är viktigt att man verkligen gör det så att den ekonomiska situationen runt barnet är fullständigt belyst. Det är så lätt att vi fattar små delbeslut, det ena efter det andra. Det är viktigt att vi ser till helheten så att inte barnen kommer i kläm. Det är vad vi motsätter oss. Vi tycker inte det här förslaget ser till helheten för barnet.

Fru talman! Det är naturligtvis inte en helhetslösning på hela familjepolitiken. Det är ej heller en helhetslösning på den ekonomiska situationen för varje enskild familj. Det är ett steg i rätt riktning. Varför vill man inte ställa upp på det, om man tycker att det är så riktigt och rätt? Det är vad jag tycker är så märkligt. Man vill inte ställa upp för att göra en jämställt föräldraskap verkligt.

Fru talman! Jag vill påminna Kerstin Kristiansson Karlstedt om vad som står i den reservation som de fem partierna har lämnat in: Det är positivt att barnbidraget nu ska betalas ut till den förälder som av föräldrarna anmälts som mottagare och att inte som i dag utbetalning med automatik görs till modern. Jag vill bara ordningens skull tala om att det är vad vi säger. Sedan går jag till min fråga. I dag erbjuder Tomas Eneroth och Kerstin Kristiansson Karlstedt i Svenska Dagbladet riksdagens ledamöter en möjlighet att bli historiska genom rösta ja till tvångsdelat barnbidrag. Man säger i inlägget: Internationella kvinnodagen kom till för att stärka och likställa kvinnans rättigheter med mannens och inte för att kvinnan skulle vidmakthålla ansvar för hem och familj och samtidigt kräva halva makten i arbetslivet. Syftet bakom internationella kvinnodagen och varför den kom till är lite felbeskrivet. Jag vill hänvisa till promemoria från utredningstjänsten om varför det skedde. Förutom det förstår jag inte riktigt kopplingen. Menar Kerstin Kristiansson Karlstedt och Tomas Eneroth på fullt allvar att ett tvångsdelat barnbidrag skulle göra att männen skulle ta sitt fulla ansvar för hem och barn och också ge ifrån sig halva makten i arbetslivet, och att kvinnors deltid därmed skulle försvinna bort? Jag förstår inte riktigt den kopplingen. Jag skulle uppskatta att få en förklaring om det verkligen är så att Socialdemokraterna tror att tvångsdelat barnbidrag kan leda till allt detta.

Fru talman! Det går inte att apostrofera Tomas Eneroth, eftersom han sitter här i kammaren utan att delta i debatten. Jag som står i talarstolen får väl svara på frågan. Jag får för jag vet inte vilken gång i ordningen upprepa detta. Det är en viktig signal från samhällets sida att säga: Vi tror på både mäns och kvinnors både rättigheter och skyldigheter som föräldrar. Därför tycker vi att vid växelvis boende borde barnbidraget kunna delas. Ulla Hoffmann åberopar tvångsdelningen. Jag tycker än en gång att barnbidraget är till för barnen. När barnen bor varannan vecka hos sin mamma och varannan vecka hos sin pappa borde en logisk följd vara att barnbidraget följer barnet, eftersom alla tycks tycka att det är till för barnet.

Fru talman! Jag vet inte om det var någon direkt fråga till mig. Det var bara påståenden. Jag tycker precis samma sak. Jag tror inte att barnbidraget löser problemen för ensamstående kvinnor med dålig ekonomi. Det är andra bitar som ska in där. Det handlar om en välfärdspolitik för alla. Det handlar om träffsäkra system, som jag tidigare räknade upp här, för bostadsbidrag, underhållsstöd och en hel del annat. Det är inte bara barnbidraget som det handlar om. Jag tror det precis motsatta; om nu pappan inte sägs vara betrodd att dela barnbidraget så går också signalerna ut att han inte heller behöver vara med och betala. Då behöver han inte heller ställa upp på de utgifter som finns. Om hon får hela inkomstbiten så kan hon också stå för utgifterna, kanske pappan tänker. Det kan alltså också vara det motsatta. Det här måste vi ha lite grann i bakhuvudet, tycker jag.

Fru talman! Det är den internationella kvinnodagen. Vi har inte direkt könsneutrala löner. Bland 78 % av de samlevande paren är det mannen som har den högre inkomsten. Bland 22 % är det kvinnorna som har det. När man pratar familjeekonomi så är det intressanta de facto vilka pengar man har i börsen. Det Socialdemokraterna lyfter fram är jämställdhet på papperet. Det verkar vara viktigare än förhållandet i praktiken. Jag sade i mitt anförande att det finns en påtaglig risk att många med svag ekonomi i stället hamnar på socialkontoren. Beräkningen från RUT var preliminär, men ungefär 100 miljoner. Hur ser Kerstin Kristiansson Karlstedt på det i ett jämställdhetsperspektiv?

Fru talman! Vi borde väl i alla fall tillsammans, Solveig Hellquist, ställa upp på en välfärdspolitik som är lika för alla. Vi borde kanske tillsammans ställa upp för att utjämna klyftor, som jag sade i mitt anförande. Vi borde förändra attityder till jämställdhet och försöka uppvärdera kvinnodominerade yrken. Där har vi den verkliga ekonomiska biten. Det handlar alltså inte bara om delning av barnbidraget utan om så många andra välfärdssystem som vi borde värna, där jag vet att man från borgerligt håll skjuter in sina pilar i dag.

Fru talman! Även i anförandet räknade du upp alla de bidrag som familjer är beroende av för att kunna leva ett drägligt liv, Kerstin Kristiansson Karlstedt. Vi kan ta den diskussionen i något annat sammanhang. Men jag ser det som väldigt viktigt att man ser över alla bidrag så att det blir mer rättvist mellan män och kvinnor och att det hela kommer barnen till del. Frågan har ställts tidigare. Jag kan inte förstå varför man inte kan göra en översyn av alltihop utan att man bara inriktar sig på barnbidraget, vilket blir rent kontraproduktivt.

Fru talman! Solveig Hellquist satt själv med i 2002 års vårdnadskommitté. Ni satt under några år och arbetade i den. Någonting kom ni väl fram till i alla fall? De frågor som ni belyste där håller för närvarande på att beredas i Regeringskansliet. Varför inte avvakta den beredningen och se vad man kommer fram till? Nej, då vill man ha ytterligare en utredning för en helhetssyn på detta. Sanningen är att man ogillar den familjepolitik som förs i dag. Det är det som ligger bakom en ytterligare utredning. Varför inte kunna ställa upp på det lilla steg som tas i dag mot ett jämställd föräldraskap? I stället skjuter man in sig på att säga att detta är en tvångsdelning mellan föräldrar. Jag tycker att det är lite orättfärdigt.

Fru talman! Utgångspunkten för debatten borde naturligtvis vara barnens bästa och att barnbidraget är till för barnen. Det är bra att Kerstin Kristiansson Karlstedt också säger det i sitt anförande i dag. Utifrån det borde vi kunna hitta gemensamma vägar där vi ser till barnens bästa och till att skapa flexibla lösningar och som inte låser in utan öppnar upp. Vi borde hitta lösningar som markerar att båda föräldrarna är viktiga för barnen. Någonting så självklart måste tydligen sägas. Det borde vi kunna vara överens om. Men utifrån den utgångspunkt som jag ändå tror att vi har gemensamt blir det så fascinerande att regeringen lägger fram just ett sådant här förslag som vi har att ta ställning till i dag. Förslaget löser inga problem, Kerstin Kristiansson Karlstedt. Det skapar nya problem, och det medger faktiskt regeringen själv i sin proposition. Kerstin Kristiansson Karlstedt får gärna titta på s. 16. Där skriver regeringen att det kommer att bli fler rättsprocesser och fler konflikter. Hur kan Kerstin Kristiansson Karlstedt motivera ett förslag som regeringen själv inser kommer att leda till fler konflikter och fler rättsprocesser och inte till att man ser till barns bästa? Det kommer inte att leda till att problemen löses, utan tvärtom.

Fru talman! Det var många frågor på en gång som Torsten Lindström levererade till mig. Jag upprepar igen med en dåres envishet att barnbidraget är till för barnet. Det är därför jag tycker att det också ska följa barnet. När man har en lagakraftvunnen dom eller ett avtal som är godkänt av kommunens socialnämnd så förutsätter jag att det finns någorlunda enighet bakom detta. Andra fall, där kvinnor står ensamma, berörs inte av detta förslag. Varför inte kunna göra detta ställningstagande den 8 mars för ett mer jämställt föräldraskap? Varför inte kunna ta det lilla steget?

Fru talman! Därför att det inte är något sådant steg. Det är ett steg åt fel håll. Det framgår av propositionen. Det står i propositionen att det kommer att blir fler rättsprocesser och att det kommer att bli konflikter. Sedan säger regeringen att det kanske inte blir så många, men det är ju nästintill ett cyniskt förhållningssätt! Man säger att det är okej med några fler konflikter och att några fler barn kommer i kläm, bara vi uppnår det här tekniskt dåliga förslaget som inte löser några problem. Näst intill varenda remissinstans har ju också sagt att det här inte löser problemen. Tänk en gång till! Kom tillbaka! Kom med ett förslag som uppmuntrar flexibilitet! Svagheten med förslaget, fru talman, är att det inte ser till barnens bästa. Det löser inga problem, utan det skapar i stället precis motsatsen. Det blir fler konflikter. Redan infekterade situationer mellan människor blir ännu mer infekterade. Det är helt enkelt ett dåligt förslag när det än skulle läggas fram, och i all synnerhet på den internationella kvinnodagen. Kerstin Kristiansson Karlstedt talade här tidigare om att meddela allmänheten. Jag tror att det visar ganska väl skillnaden mellan oss. Kerstin Kristiansson Karlstedt tror på att göra en lösning för alla. Man ska göra en simsalabimlösning och sedan meddela allmänheten. För oss kristdemokrater är det flexibilitet och barnens bästa som är utgångspunkten. Däremellan finns det en skillnad. Men vi borde kunna hitta en gemensam teknisk lösning i stället för det förslag som regeringen - som Kerstin Kristiansson Karlstedt företräder här i dag - själv säger kommer att leda till fler konflikter och fler rättsprocesser. Är det inte snudd på cyniskt att lägga fram ett sådant här förslag?

Fru talman! Det här är ingen simsalabimlösning. Det har jag inte heller påstått. Men det är ett steg i rätt riktning; det upprepar jag igen. Varför inte kunna medverka till det lilla steget? I stället kräver man en utredning som ska se över helheten. Vilken helhet? Handlar det om hela familjepolitiken? Eller handlar det om ekonomiskt utsatta familjer? Vad är det för simsalabimlösning i det?

Fru talman! Föräldrar har, och tar oftast, ansvar för sina barn. Varje förälder har sitt specifika ansvar för sin relation till just sitt barn. Miljöpartiet vill se att fler pappor tar sitt specifika ansvar, liksom att mammor måste lämna över ansvar till papporna. Redan 2003 sade jag i ett anförande här i kammaren: "Miljöpartiet anser att barnbidraget ska kunna delas mellan separerade föräldrar, när barnet bor lika mycket hos varje förälder och man har gemensam vårdnad om barnen." Här står vi i dag och ska fatta ett beslut om just detta. Hittills har barnbidrag i stort sett alltid betalats ut till modern. Vi vill nu tillsammans med Socialdemokraterna ta ett första steg till att inte diskriminera de pappor som vill ta ansvar för sina barn och ge kvinnor möjligheter att minska utgifterna för inköp av barns kläder, fritidssysselsättningar och allt annat som kostar i ett barns liv. Barnbidraget är till för barnen, inte för föräldrarna. Därför är det rimligt att barnbidraget i större utsträckning följer barnet. Om barn till separerade föräldrar bor lika mycket hos mamma som hos pappa och om föräldrarna har kommit överens om eller har dom på att rakt av dela ansvaret för barnet bör barnet också kunna få ta med sig halva barnbidraget till vardera föräldern. De flesta separerade föräldrarna kan lösa fördelningen av det ekonomiska ansvaret för barnet själva, men i de fall där man inte kommer överens kan det behövas en reglering. Lika modernt som det var att betala ut barnbidraget enbart till mamman på 40-talet lika omodernt är det i dag. Nu leder det till att samhällets stöd till barnfamiljerna upprätthåller och underblåser den ojämna uppfattningen att mamman ensam ska stå för kostnaderna för busskort, cyklar, mat och annat till barnen. Förslaget om delat barnbidrag vid växelvis boende innebär att fler barn får en bättre kontakt med båda sina föräldrar. Det finns ett värde i att män uppvärderas som föräldrar och att de själva inte förminskar sin roll och sitt värde i vardagen för barnen. Det är ett problem att vissa pappor inte tar sin del av ansvaret för inköp till barnen. Jag anser att dagens ojämställda utbetalningsregler bidrar till att cementera problemet. I dag sänder staten ut fel signaler och ger inte båda föräldrarna samma förutsättningar och möjligheter. Svartmålningen av den överväldigande majoritet av pappor som har kommit överens med sina barns mammor om att ta halva ansvaret bidrar bara till att befästa uppfattningen att kvinnan ska bära huvudansvaret för barnen medan mannen kan satsa på karriär och arbete. Av alla barn med separerade föräldrar är det ungefär 18 % som bor växelvis hos sina föräldrar. Det är denna grupp som det delade bidraget gäller. Av dessa 18 % är det ett antal som inte kommit överens om ekonomin som rör barnen. Miljöpartiet anser att konflikter mellan föräldrar ska lösas och kan lösas på andra sätt än genom barnbidraget. Dessa par måste i ett tidigt skede få hjälp och stöd att lösa sina konflikter dels för barnens skull, dels för att kunna avsluta sina förhållanden. Inga barn mår bra av att ha föräldrar som har öppna konflikter. Löneskillnader mellan kvinnor och män måste lösas, och därför anser jag att ansträngningarna för detta måste öka. Men dessa orättvisor ska inte regleras via barnbidraget. Vi vill komma bort från ett sådant samhälle. Det har sagts att en delning kan komma att drabba redan ekonomiskt utsatta grupper. Miljöpartiet har tillsammans med regeringen och Vänsterpartiet fattat beslut om förbättringar, bland annat vad gäller underhållsstöd och bostadsbidrag till barnfamiljer. Vi hoppas att detta ska ge bättre ekonomiska förutsättningar för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Fastställande av avgifter för förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg tillhör kommunernas ansvarsområde. I Göteborg har man gjort det möjligt att debitera kostnader för barnomsorgen till båda föräldrarna. Vi anser att fler kommuner ska göra så, men tyvärr kan vi inte påverka det härifrån riksdagen, utan det är varje kommun som beslutar. Fru talman! Försäkringskassan ökar nu kunskapen hos separerade föräldrar om möjligheten att skriva avtal om underhållsbidrag och uppmuntrar till detta. Det betyder att fler föräldrar skulle kunna skriva avtal mellan sig på egen hand och inte behöva anlita Försäkringskassans tjänster. Försäkringskassan ska redovisa hur man lyckats öka kunskapen hos föräldrarna senast den 31 mars i år. Det innebär förmodligen att separerade föräldrar i större utsträckning också kommer överens om hur man vill ha barnbidrag och andra bidrag utbetalda. Till sist vill jag understryka att jag här i dag stöder förslaget i betänkandet som är framtaget i samarbete mellan regeringen och Miljöpartiet.

Fru talman! Det är ingen tvekan om att de fall vi talar om är väldigt mångfasetterade och därför är det mycket svårt att nå fram med bra lösningar. Jag vågar säga att det förslag som nu läggs fram lite ironiskt på kvinnodagen är dåligt för väldigt många kvinnor. Jag tror att det även är dåligt för relativt många män. Det leder dessutom till fler rättsprocesser och är möjligen bra för advokater. Men det är ingenting som stöder barnens situation i de här förhållandena. Jag har väldigt svårt att förstå hur det delade barnbidraget, med tvångsmedel och i värsta fall med rättsprocess, ska kunna stärka barnens ställning. Jag har väldigt svårt att förstå varför man inte vill ta ett helhetsgrepp när det gäller stödet till barn med särlevande föräldrar. Via våra egna kontakter och genom mängder av exempel kan vi se hur många personer och barn som far illa. Varför vill man inte gå till botten med detta utan krafsar lite på ytan genom att försöka få tvångsvisa delningar av barnbidrag i förekommande fall? Jag vill också fråga Mona Jönsson om hon verkligen tror att man löser problemet genom dela barnbidraget. Om hon tror att det löser problemet, skulle ni då inte lagstifta om att vi också ska dela räkningarna som gäller barnen? Det är alldeles uppenbart så att den dominerande delen av alla kommuner skickar dagisräkningarna dit där barnen är mantalsskrivna, ofta till kvinnan. Det är de som förlorar en del av pengarna med det här förslaget.

Fru talman! Jag tycker att man ska dela kostnaderna också. Man ska kunna dela räkningarna. Man gör det på vissa ställen i Sverige. Jag sade förut att det är kommunerna som har det ansvaret. Nu har vi i alla partier ledamöter i olika nämnder och styrelser i kommunerna, och jag tycker att det är vårt ansvar att föra ut det och se till att man kan göra det fortsättningsvis.

Fru talman! Jag tror att det är ett väldigt dyrbart sätt att försöka åstadkomma ett bättre förhållande på det här området. Om man skulle göra någonting borde det vara en lagstiftning, men det kommer att bli ganska dyrt att genomföra en sådan. Jag tror inte att det är till fromma för att komma överens efter en skilsmässa eller att det är bra för barnen. Jag tror också att Mona Jönsson är väl medveten om att i många av dessa fall som vi får samtal om från både män och kvinnor - jag ska inte säga barn, men det förkommer - är det frågan om besvärliga konflikter som handlar om mycket mer än barnbidraget. Det handlar om väldigt ojämlika ekonomiska förhållanden där ett antal personer, och inte minst barn, far förfärligt illa i den nuvarande situationen. Jag säger inte att det är många. Mona Jönsson har helt rätt i att det bara är 18 % som har växelvis boende. Och det är förmodligen en minoritet bland dessa där föräldrarna dessutom inte kommer överens, men det nog så allvarligt och får anses som ett betydande problem. Där har vi i denna kammare ett ansvar att lösa detta.

Fru talman! Jag anser att konflikter ska lösas på ett annat sätt. Man ska få hjälp av socialtjänsten i kommunen till exempel i ett tidigt skede. Man blandar oftast ihop känslor och ekonomi, och är inte det löst har barnen inte trygga föräldrar. Det viktigaste är att föräldrarna är trygga med varandra. Jag hörde att Per Westerberg pratade om kvinnor som svaga i sitt anförande. I dag på internationella kvinnodagen tycker jag att vi en gång för alla ska prata om att kvinnor faktiskt inte är svaga. Kvinnor kan ha svag ekonomi, men kvinnor är faktiskt inte svaga. Låt oss göra någonting åt kvinnors ekonomi så att kvinnor kan bli oberoende likaväl som män.

Fru talman! Man kan ge många exempel från verkligheten. Den är mångfasetterad. Jag tänker på en lågavlönad mamma och högavlönad pappa som beslutar sig för att separera och låta barnen bo växelvis. I det här fallet kan inte underhållsbidrag fastställas vid växelvis boende. Tycker Mona Jönsson att den här mamman då ska avstå från sin del av barnbidraget? Jag undrar också vilka konsekvenser den här delningen av barnbidraget kan få. Kan det tänkas uppmuntra vissa föräldrar att kräva växelvis boende? Kan ett delat barnbidrag förhindra vissa föräldrar att gå med på växelvis boende? Har Mona Jönsson funderat på dessa frågor?

Fru talman! Först måste vi konstatera att barnbidraget inte är beroende av inkomsten. I dag går barnbidrag också till familjer eller personer som har god ekonomi. När det gäller raffinerade metoder för att föräldrar ska kunna förgöra varandra - ofta handlar det om det, och det gäller alltså mera känslor än ekonomi - kan vi inte lagstifta bort sådant, utan då måste man faktiskt försöka hjälpa till och lösa de konflikterna.

Fru talman! Skulle inte Mona Jönsson ändå tycka att det vore bra med en översyn av alla dessa bidragsformer och att man tittar över vilka kostnader som föräldrar har för barn och den fördelning som man kan göra?

Fru talman! Jag tror inte att några fler utredningar skulle lösa någonting. Vi hörde i morse på Ekot att Svenskt Näringsliv skrivit i någon av morgontidningarna - jag har själv inte läst det, utan jag hörde det bara på Ekot - att lågavlönade i Sverige ligger sämst till och har haft sämst löneutveckling i hela Europa. Det är där vi måste börja, tror jag.

Fru talman! Nu kan det lätt bli så att debatten hamnar lite vid sidan om, kan jag tycka. Det viktigaste är ju att vi alltid ser till barnets bästa. Per Westerberg belyste just det som jag tänkte ta upp, och Mona Jönsson sade då i en replik att vi skulle göra något åt kvinnors ekonomi. Det menar jag att vi allianspartier gör. Vi jobbar för att de med låga inkomster - dit hör ofta kvinnor, och väldigt många av de kvinnorna är ensamstående med barn - får mer kvar i plånboken genom att man sänker skatter för låg- och medelinkomsttagare. Men jag vill ändå gå tillbaka till det här. Det är en liten andel människor som kommer att beröras av detta. Jag tror att de flesta föräldrar i familjer där man klarar av att ha ett växelvis boende också kan komma överens om ekonomin. Jag ser också fram emot att Försäkringskassan med den information som man kommer att arbeta med tillsammans med de här familjerna kommer att tydliggöra det här för familjerna. Då tror jag att de flesta mammor och pappor inser detta. Men i de situationer där kvinnan helt enkelt inte klarar av sin ekonomi i och med detta ska hon inte behöva gå och söka socialbidrag eftersom man tvingas att dela på barnbidraget. Det är där vi motsätter oss detta. Kan man så att säga med automatik dela de stora kostnaderna för barnet ska man med automatik också kunna dela den inkomst som staten ger till barnet. Men jag motsätter mig alltså tvånget. Jag tror att fler kommer att komma fram till en lösning, så jag är inte så negativ till det här som jag tycker att s och mp är i sina inlägg.

Fru talman! Vi ska se till barnets bästa. När vi säger det utgår vi egentligen ifrån vad vi vuxna ser är barnets bästa, och det kan vara olika från person till person. Det finns ju också pappor som har svag ekonomi, ganska många faktiskt. Det talas väldigt lite om det. Det finns också mammor som har väldigt god ekonomi, även om de inte är så många. Jag tycker att på något sätt måste vi balansera det här och kunna dela på barnbidraget i dessa få fall och hjälpa de människorna att lösa sina konflikter i stället. Det tycker jag är det viktigaste.

Fru talman! Självklart måste det vara så att vi ska lösa konflikterna. Det tycker jag också. Det finns ju förslag sedan tidigare om samtal, och det är kommunen som är skyldig att ha de samtalen med föräldrarna i samband med en separation. Anledningen till att vi lägger fram det här förslaget om att se till den totala ekonomin ur ett barnperspektiv är ju just att vi vill belysa detta och se till barn som lever både hos mamman och hos pappan. Vi ska inte lägga fram förslag som försämrar för den ena eller andra parten, utan när vi lägger fram ett förslag ska vi ha en medvetenhet om att det är absolut bäst för barnet, och vi menar att man inte belyser det i det här förslaget.

Fru talman! Om man nu ska se till barnets bästa är det ju barnet som ska ha barnbidraget, och då ska barnet ha med sig det. Då ska det följa barnet. Det ska inte följa den vuxne.