Byggfrågor

Herr talman! Kristdemokraterna står bakom alla sina reservationer och särskilda yttranden, men för att spara tid yrkar vi bifall till reservation 12. I dag ska vi debattera ett antal motioner från den allmänna motionstiden som berör området byggfrågor. Många av yrkandena är repriser från föregående år, vilket inte bara visar på en uthållig opposition utan också på en handlingsförlamad regering. Under mina år i riksdagen tror jag aldrig att jag har varit med om en period då vi så genomgående har fått behandla majoritetstexter där man hela tiden hänvisar till pågående utredningar, pågående remissarbete eller arbetsgrupper som ska se över frågan i departementet. Det kan handla om byggande i trä, dricksvattenledningar, materialanvändning, tappvarmvatten, energihushållning etcetera. I avsnitt efter avsnitt skriver majoriteten att arbete med den förordade inriktningen pågår redan och olika förslag på området kommer inom en snar framtid att presenteras. Med andra ord: Avvakta, vänta, hoppas och ha tålamod. Men erfarenheten av uteblivna, fördröjda och bortglömda förslag har väl gjort oss i oppositionen otåliga. Det är egentligen bara i ett ärende som Socialdemokraterna är mycket tydliga, och det berör barnsäkerhet i äldre bostäder. Här skriver de att Barnsäkerhetsdelegationen inte redovisat något underlag för eventuella vidare överväganden i lagstiftningsfrågan angående barnsäkerheten i äldre bostäder och att regeringen inte har bemödat sig om att över huvud taget skicka ut slutbetänkandet på en remissomgång. Jag anser att det är dubbelfel. Redan 1973 infördes i byggnadslagstiftningen regler för nybyggda hus som syftade till att förhindra barnolycksfall. För ombyggnationer infördes motsvarande regler 1976. Det innebär att enormt många bostäder, bland annat alla bostäder i miljonprogrammet, saknar motsvarande lagstiftning. Barnombudsmannen har gjort undersökningar som tyvärr bekräftar att det finns stora brister i barnsäkerheten som dessutom har fått tragiska konsekvenser. Barnombudsmannen har därför föreslagit att barnsäkerhetskraven i Boverkets byggregler även ska gälla fastigheter byggda före 1973. Boverket föreslog samma sak för tolv år sedan, men en handlingsförlamad regering där beslutskvarnarna mal mer än lovligt långsamt har inte kunnat åstadkomma något eller har helt enkelt glömt bort att göra något. Min frustration över regeringens senfärdighet väcker samma gamla känslor som jag kan komma ihåg från min barndom, nämligen den otålighet som jag upplevde när jag följde med min pappa till kvarnen för att mala vete. Vi körde med traktor och vagn upp för en backe till kvarnen i Stora Mellösa utanför Örebro. Så skulle vi köa, så skulle säckarna med vete tömmas i kvarnen och så skulle malningsprocessen dras i gång. Det tog en sådan tid med barns tidsperspektiv. Jag ville att vi skulle åka innan pappa hade fått säckarna med mjöl som vi hämtade i den nedre delen av kvarnen. Det är naturligtvis en främmande tanke att jämföra min pappa med Göran Persson, men jag upplever samma frustration i dag över att regeringen Persson på detta sätt hanterar viktiga frågor - detta långsamma, eviga malande. Man kan ju fråga sig vad det är för en hund som ligger begraven då regeringen under flera år undvikit att ta ställning i denna fråga. När utredningen till slut kommer med sitt betänkande väljer regeringen att inte skicka den på remiss. Varför? Uppenbarligen är det känsligt. När vi behandlade frågan i utskottet bjöd vi in departementsrepresentanter för att få klarhet i regeringens förfarande, men då blev processen om möjligt ännu mer oförståelig. Av Regeringskansliets representanter fick vi veta att inga initiativ i enlighet med motionsförslaget var aktuella. Men i och med att det nu skulle bli förändringar i ansvarsfördelningen när det gäller frågor om barns säkerhet skulle barnsäkerhetsfrågorna kanske få en mer framträdande roll i olika sammanhang. Detta är uppseendeväckande. Vi har åtagit oss att efterleva barnkonventionen, vilket regeringen också ofta betonar. Exempelvis har Göran Persson i alla sina regeringsförklaringar gång efter gång sagt att barnkonventionen ska efterlevas och alla beslut ska fattas utifrån barnens bästa. Barnen ska komma först. Är det här förfaringssättet när det gäller barns säkerhet i äldre bostäder i överensstämmelse med dessa deklarationer? Avslutningsvis konstaterar sedan majoriteten i sin text att det visst finns brister då det gäller barnsäkerheten, och så säger man följande: "Även behovet av ytterligare informationsinsatser om vilka åtgärder för ökad barnsäkerhet som bör vidtas i det äldre bostadsbeståndet behöver ses över." Detta är ju bara munväder - ord utan handling. Vad hjälper det med vackra skrivningar i betänkandetexter om verkligheten är den att nästan alla dödsolyckor som skett de senaste åren där barn fallit ut från fönster och balkonger har inträffat i hus byggda före 1973? Herr talman! Detta är olyckor som har skett som ett resultat av regeringens handfallenhet och oförmåga att komma till skott i viktiga frågor. Hur kan det komma sig? Vad är det som gör det så omöjligt att genomföra denna lagändring så att samma regelverk ska gälla för hus byggda före 1973? Herr talman! Till sist vill jag kort beröra forskningsfrågorna. I dag är det av stor vikt att följa upp byggforskningen. Jag är glad över att utskottet har de här frågorna i sitt uppföljningsprogram. Det är angeläget att titta på anslagsutvecklingen inom byggforskningen, ansvarsfördelningen mellan olika forskningsfinansiärer och även möjligheten till samverkan mellan forskare och byggsektorn samt behovet av vidare forskarutbildning. Vi ser fram emot att regeringen ska presentera en forskningsproposition om några veckor, om den nu kommer. Då ska vi ta en vidare diskussion i dessa frågor i samband med den. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 12.

Herr talman! Jag ska prata om hästar, direktverkande elvärme och hissar. Vad har dessa frågor gemensamt? Hur ska hon få ihop detta, kan ju någon undra. Hästar, direktverkande el och hissar har med byggande att göra. Det handlar om hur man underlättar för byggande eller hur man kan försvåra och förhindra byggande. Det är också i dessa tre frågor som vi moderater har våra reservationer. Jag yrkar därför direkt bifall till reservation nr 3. Jag vill påpeka att vi givetvis står bakom alla våra reservationer och våra särskilda yttranden. Herr talman! Jag tänkte börja med hästfrågan. Det finns ett stort intresse i Sverige för hästar. Det ser man inte minst på att antalet hästar i Sverige har ökat från ungefär 70 000 på 60-talet till närmare 300 000 i dag. Det medför också att det finns ett stort intresse för att köpa hästgårdar och bygga häststallar. Detta leder till en del konflikter. I dag har vi genom lagar ett mycket starkt skydd för rätten att inte bli störd och utsatt för något som kan vara hälsofarligt. När bostäder byggs i närheten av ett häststall och en hästallergiker flyttar in förekommer det att stallet anmäls som hälsofarligt och tvingas stänga. För att undvika detta väljer kommuner ofta att neka bygglov till nya bostäder i närheten av häststall, vilket naturligtvis gör att de som vill bo där inte får den möjligheten. Myndigheterna har därför försökt etablera något slags princip om ett skyddsavstånd mellan stallar och bostäder på minst 200 meter. Det ska även gälla i lantliga miljöer. När man tittar på rättsfallen går det inte att få något entydigt besked om hur plan- och bygglovsärenden ska bedömas i detta fall. Nuvarande lagstiftning och regelverk behöver därför ses över. En rimlig utgångspunkt för översynen bör vara att man även fortsättningsvis ska vara restriktiv när det gäller att uppföra nya hästanläggningar i direkt anslutning till befintlig bebyggelse. När det däremot gäller att uppföra ny bebyggelse i anslutning till befintliga hästgårdar bör såväl miljöbalken som Boverkets och Socialstyrelsens riktlinjer ändras så att sådan bebyggelse underlättas. I översynsarbetet är det också viktigt att äganderätten skyddas och stärks så att inga framtida skadeståndskrav kan riktas mot den som äger en befintlig hästgård. Den allmänna rättsuppfattningen vid sådana konflikter måste utgå från principen att den som kom först till platsen också har rätt att vara kvar. Nu, herr talman, kommer jag till frågan om direktverkande el. Vi moderater anser att det är en uppvärmningsform som ska få finnas. Elenergi produceras i huvudsak i landet Sverige genom vattenkraft och kärnkraft och belastar miljön mindre än andra energiformer. Därför tycker vi att enskilda fastighetsägare ska få välja om de vill ha direktverkande eluppvärmning, som kan vara den bästa lösningen i det enskilda fallet. Boverket har, precis som det står i betänkandet, i sin analys av konsekvenserna av ett förbud konstaterat att det varken är miljömässigt eller ekonomiskt försvarbart med ett förbud mot direktverkande elvärme. Som jag ser det är ivern att förbjuda direktverkande elvärme rent politisk och hänger naturligtvis ihop med att ett antal partier vill avveckla kärnkraften till vilket pris som helst, något som vi moderater inte står bakom. Dubbelmoralen är tydlig när Sverige som ett av få länder i Kyoto krävde att få öka sina utsläpp, vilket naturligtvis är en konsekvens av att man tänkt avveckla kärnkraften. Därför anser vi att alla förslag som kräver förbud mot direktverkande elvärme måste avvisas. Nu kommer jag till hissfrågan, herr talman. Det finns i dag en stor efterfrågan på bostäder, speciellt små bostäder som är centralt belägna. Och det finns faktiskt en hel del outnyttjad kapacitet. Då tänker jag naturligtvis på vindar som man skulle kunna bygga om till bostäder. Dessa ombyggnadsprojekt omöjliggörs tyvärr ofta i dag, eftersom det finns krav på att man måste installera hiss för att få bygga om dessa vindsvåningar. De kraven är ofta omöjliga att tillgodose både ekonomiskt och byggnadstekniskt. Det går helt enkelt inte. En hissinstallation är ofta så dyr att kostnaden blir omöjlig att bära för de få nya lägenheter man ska bygga på vinden. Om man ska installera en hiss måste man dessutom inkräkta på befintliga lägenheter och ta bostadsyta därifrån. Tillgänglighetskravet är naturligtvis viktigt, men det får inte drivas så långt att det till slut motverkar sitt eget syfte eller hindrar byggande där det finns efterfrågan. Ingen funktionshindrad blir hjälpt av att tillskottet på vindsvåningar på bostadsmarknaden stoppas. Det måste ges större möjligheter att bedöma rimligheten av att installera hiss i det enskilda fallet. Om alternativet står mellan att inga bostäder tillskapas eller att bostäder inreds på vindar, dock utan att de kan nås med hiss, är utan tvekan det senare att föredra, det vill säga att bostäder byggs.

Herr talman! I dag handlar det återigen om byggfrågor, och som vanligt sägs i bakgrundsbeskrivningen att PBL-kommittén jobbar vidare och att datumet är framflyttat. Det är klart att vi kommer att få många svar där, och nu är den 13 juni förhoppningsvis slutdatumet. Folkpartiet har sex reservationer och fyra särskilda yttranden i betänkandet. Det kan tyckas vara många, för om man läser majoritetstexten framgår det att vi i sak uttrycker samsyn i många frågor. Men precis som Ragnwi Marcelind tog upp tidigare är det naturligtvis ett tecken på otålighet och frustration. Hon uttryckte detta mycket målande, och jag ska kanske inte göra det i den omfattningen. Vi tycker emellertid från Folkpartiets sida att det är viktigt att riksdagen uttrycker en vilja och visar vägen genom att lägga fast vissa ståndpunkter i centrala frågor. Från Folkpartiets sida har vi tagit upp mycket kring inomhusmiljön, och det är också huvudtemat för det här anförandet. Det gäller alltifrån mål och strategier till forskning. Detta är viktigt, inte minst med tanke på att vi befinner oss inomhus 90 % av vår tid. Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till reservation 6. Den handlar om allergiframkallande ämnen i byggprodukter, men vi står naturligtvis bakom samtliga reservationer där Folkpartiet finns med. Det gäller även de särskilda yttrandena. I reservation 4 uttrycker vi behovet av ett nytt delmål inom miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö. Det handlar om att offentliga lokaler där barn vistas stadigvarande inte ska orsaka vare sig kortsiktiga eller långsiktiga hälsoproblem. Vi anser att regeringen måste ta ett ansvar för detta genom att ta fram mätbara indikatorer. Utskottsmajoriteten menar att förslaget är bra men är ändå inte beredd att uttala det tydligare, som riksdagens ståndpunkt. Man förväntar sig att andra ska reagera och lägga fram förslag i frågan. I reservation 6 säger vi också att regeringen bör ta fram en tydlig strategi mot allergiframkallande ämnen; det var den reservationen jag yrkade bifall till. Det gäller inte endast lagstiftning utan även kunskapssammanställning om olika ämnen som orsakar allergier. Förhoppningsvis kommer den europeiska kemikaliepolitiken att bli ett effektivt verktyg i detta sammanhang. Vi tycker att Sverige ska vara drivande för bland annat den viktiga principen att kunskap om kemikalier och deras effekter ska föras vidare till varje led i produkt- och produktionskedjan. Här menar återigen utskottet att det är bra att påskynda det arbetet men anser inte att det behövs något tillkännagivande. Från Folkpartiets sida tycker vi dock att det är på sin plats att riksdagen är tydlig på den punkten, och vi kräver därför att det från regeringens sida tas fram en tydlig strategi. I reservation 7 tar vi upp frågan om radon i bostäder. Det är givetvis en mycket central fråga med tanke på att radonet näst rökningen är den främsta orsaken till lungcancer i Sverige. Vi vill fokusera på hur delmålet angående radonhalter ska uppnås; det finns ju ett sådant inom God bebyggd miljö. I det sammanhanget har vi även tagit upp konsumentperspektivet, som har en central roll. Det handlar om konsumentskydd. När man köper eller flyttar till en bostad ska man ha rätt att få veta om det finns radonhalter i luften eller inte. Det har satsats en del medel på ombyggnation av hus, men vi anser att det är mycket viktigare med information kring problematiken än att det absolut ska vara statliga medel för ombyggnationen. Kunskap ger per automatik insikt om vikten av att säkra sin egen inomhusmiljö. Även här har vi fått svaret att man väntar sig att någon annan ska komma med förslag i frågan, närmast regeringen. Herr talman! Reservation 10 handlar om energihushållning i bostadssektorn. Problemet är, som inte bara vi utan också andra har konstaterat, att utvecklingen mot energisnålare hus har stannat av. Denna fråga har flera infallsvinklar. Delvis gäller det rent byggtekniska frågor där det inte finns så tydliga krav och kunskaper om detta. En annan aspekt av problemet är att de ekonomiska incitamenten är lite märkliga när det gäller energibesparande åtgärder. De ger ju en värdestegring på huset, som i sin tur innebär höjd skatt, så det blir ett väldigt motsägelsefullt budskap. Jag skulle också vilja ta upp byggforskningen. Särskilt vill vi peka på behovet av kunskapsutbyggnad i fråga om inomhusmiljön och boendemiljö i övrigt. Vi har lyft fram forskning på många områden. Det har gällt hälsoskadliga ämnen i byggmaterial, sambandet mellan gröna miljöer och hälsa - som vi även har behandlat i ett tidigare betänkande i år - hur man skapar trygga stadsmiljöer, forskning om bullerstörningar och problemställningar som rör ventilation och partiklar i luft. Folkpartiet tycker att det är viktigt att Sverige har en framträdande roll inom byggforskningen. Inte minst gäller det forskning om byggnader och hälsa. Vi har därför i ett annat sammanhang, nämligen i ett förslag som behandlats i utbildningsutskottet, föreslagit en höjning av anslagen till Formas inom just detta område. Vi ifrågasätter dock om detta område ska ligga under ett särskilt forskningsråd. Formas roll på sikt kan ifrågasättas, och det är bra att det nu planeras en utredning om detta. Vi anser att de medel som Formas i dag stöttar forskningen med i dag kan omvandlas till ett tydligare fakultetsstöd och på lämpligt sätt överföras till Vetenskapsrådet. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.

Herr talman! Detta betänkande behandlar motioner från den allmänna motionstiden som till största delen är kopplade till frågor som utreds i den sittande Plan- och bygglagskommittén. Utredningen lämnar sitt slutbetänkande i juni, och med anledning av det har vi i Vänsterpartiet varit mycket sparsamma med att motionera i dessa frågor under det här riksdagsåret. Det betyder inte att vi inte har förslag, men dessa förslag kommer att föras fram i utredningen av mig personligen, eftersom jag är en av PBL-kommitténs ledamöter. Jag kommer att ta upp frågor som berör kvinnoperspektivet i planeringen, barnens rätt och behov, tillgänglighetsfrågor, förslag som skärper kontrollen och lyfter fram samhällskraven i byggprocessen och mycket annat. Jag kommer också att ställa krav på att planeringen på ett bättre sätt ska genomsyras av målet om ett ekologiskt hållbart samhälle och att planeringen utgår från en helhetssyn på den byggda miljön och inte, som i dag är vanligt, från enstaka byggnadsprojekt. Herr talman! Vi bygger inte hus. Vi bygger samhällen där människor ska bo, leva och verka på likvärdiga och jämställda villkor. Det finns faktiskt en del tänkvärda krav i flera av de motioner som behandlas i betänkandet som det i dagsläget inte känns meningsfullt att ställa sig bakom, då det pågår flera utredningar - inte bara i PBL-kommittén - där dessa motioners förslag tas upp. Jag ska ändå tala för några av de motioner som Vänsterpartiet har ställt sig bakom. Den första handlar om ett förbud mot direktverkande el vid nyproduktion av bostäder och vid större ombyggnationer. Utskottet vill inte ställa sig bakom vårt krav och menar att det kan ifrågasättas både ur ett samhällsekonomiskt och ur ett miljömässigt perspektiv. Jag delar inte den uppfattningen. Vänsterpartiet menar allvar med att vi ska avveckla kärnkraften. Då är det orimligt att högkvalitativ energi används för direktuppvärmning av lokaler och bostäder. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det också viktigt att säkerställa näringslivets behov av elenergi. Onödig import av elenergi till ett högre pris försämrar konkurrenskraften i vårt exportberoende näringsliv. Naturligtvis är det också viktigt att spara elenergi och ställa krav på minskad elförbrukning. Det måste alltid vara lönsamt att använda våra resurser på det mest effektiva sättet. Därför delar jag inte Boverkets ställningstagande i denna fråga, där man sällar sig till kärnkraftskramarnas och elslösarnas skara. En annan fråga behandlar tryggheten och säkerheten vid våra institutioner. Det gäller brandsäkerheten för människor som låsts in. Det kan handla om senildementa inom äldrevården eller om tvångsinlåsta inom psykiatrin. Det finns brister i brandskyddet, och ibland sker tragiska olyckor som den på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö, där två unga tvångsinlåsta kvinnor brann inne. Boverkets översyn av de föreskrifter som gäller för brandskydd tycker jag är otillräcklig, och de förslag som presenteras ställer inte tillräckliga krav på att åtgärder ska genomföras. Regeringen bör därför särskilt utreda frågan om obligatoriska sprinklersystem på institutioner där människor är inlåsta utan möjlighet eller förmåga att själva agera om en brand utbryter. Herr talman! Barnens bästa talar vi om i många sammanhang, så även i frågor som rör byggnader och den byggda miljön. I PBL-kommittén kommer jag med kraft att hävda att barnen ska lyftas fram i detta sammanhang och särskilt omtalas i PBL-lagstiftningens allmänna portalparagrafer. Detta ska sedan följas upp på olika sätt. En fråga som har följt utskottet under ett antal år är barnsäkerheten i våra byggnader. Kravet på barnsäkerhet omfattar inte, som Ragnwi Marcelind sade, hus byggda före 1973 eller ombyggda före 1976. Det betyder att det saknas fönsterspärrar, tippskydd för spisar med mera i stora delar av våra miljonprogramsområden, där de fattigaste och mest utsatta barnen i vårt samhälle bor. Ibland sker det fallolyckor med dödlig utgång helt i onödan, eftersom det saknas säkerhetsspärrar på fönster och balkongdörrar. Varför ska de mest utsatta barnen också behöva uppleva den största otryggheten i samhället? Den frågan ställer jag till företrädare för Socialdemokraterna, Moderaterna och numera också Folkpartiet, som inte ställer upp på vårt krav längre. Tidigare har majoriteten hänvisat till Barnsäkerhetsdelegationen och dess arbete med frågan som ett sätt att inte ta ställning. Nu håller inte detta längre, eftersom Barnsäkerhetsdelegationen lämnade sitt slutbetänkande för mer än ett år sedan och har avslutat sitt arbete. Tyvärr lämnar inte Barnsäkerhetsdelegationen något bra förslag till lösning på detta problem. Man tror att det kan informeras bort. Regeringen har inte heller tagit ställning till förslaget och hänvisar nu till en ombyggnation som miljonprogramsområdena kommer att genomgå. Information är nog bra på många områden, men det löser inte det här problemet. Och att, som även utskottsmajoriteten gör, hänvisa till kommande ombyggnation är inte heller tillfredsställande. Vi vet inte när ombyggnationen kommer att ske eller omfattningen på den, och vi vet inte om ombyggnationen kommer att tvinga fram en anpassning av barnsäkerheten. Det är mycket osäkert om det blir så. När det gäller de funktionshindrades rättigheter ska enkla hinder i den redan byggda miljön vara åtgärdade senast år 2010. Varför kan man inte ha en liknande lagstiftning när det gäller barnsäkerheten? Är barnen mindre värda, eller har de ingen som företräder dem i Regeringskansliet i denna fråga, kan man undra. Till sist några ord om bostadsanpassningsbidraget. Alltfler människor uppger symtom som kan kopplas till elöverkänslighet. Det är snart så många att man kan tala om det som ett folkhälsoproblem. Samtidigt ökar hela tiden den strålning som de elektromagnetiska fälten ger ifrån sig. Vi använder alltfler elektriska prylar. Den moderna tekniken, nu senast den kraftiga utbyggnaden av 3 G-master, gör att det snart inte finns några strålningsfria zoner att tillgå i den byggda miljön. De drabbade människornas situation måste tas på allvar i stället för som nu många gånger nonchaleras av både statliga myndigheter och kommuner. Ett sätt att tillmötesgå de drabbade människorna är att försöka lindra problemen på olika sätt. Bostadsanpassningsbidraget kan vara ett medel och bör erkännas som en möjlighet i stället för att som utskottsmajoriteten hänvisa till att forskarna inte är överens i frågan. Det är inte heller rimligt att drabbade får olika bemötande beroende på i vilken kommun de bor. Man måste erkänna att problemen finns och ta de drabbades situation på allvar. Herr talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga reservationer jag undertecknat, men jag nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall till reservation nr 11.

Herr talman! Vi fick en direkt fråga. Jag tycker att det är på sin plats att vi ändå besvarar den frågan om barnsäkerhet. Owe Hellberg framställer det som att man antingen är för eller emot barn. Så är det naturligtvis inte. Det handlar om hur man ska lösa problematiken. Från Folkpartiets sida har vi skrivit i vårt särskilda yttrande att vi tycker att man kan bedriva barnsäkring på ett bättre sätt än genom retroaktiv lagstiftning. Det bygger på att vi har en tro på att enskilda människor genom information och kunskap skaffar säkerhet kring sig och även för sina barn. Det är svaret på den frågan. När jag ändå är uppe i talarstolen skulle jag vilja ställa en annan fråga till Owe Hellberg. Det gäller frågan om hissar. Ni har skrivit ett särskilt yttrande och konstaterar att det är 75 000 trappuppgångar som saknar hissar. Vänsterpartiet säger i förslaget att ni kommer att återkomma med kravet att staten ska gå in med bidrag. Om man har 75 000 trappuppgångar måste det ändå vara en orimlig tanke att staten kan bekosta detta. Är Owe Hellberg beredd att diskutera andra lösningar så att enskilda fastighetsägare får det ekonomiska utrymmet att kunna lösa detta i sin utveckling och förvaltning av fastigheter?

Herr talman! När det gäller den första frågan handlar det inte om man är för eller emot barn. Det handlar om man ska behandla barn på ett likvärdigt sätt och ge dem jämlika och likvärdiga villkor. Vi menar att de barn som bor i de utsatta miljonprogramsområdena självklart ska ha rätten till trygghet och säkerhet på samma sätt som alla andra barn. Folkpartiet har uttalat sig om en väldig mängd frågor i dag: Det och det ska vi lägga ned, och det och det ska vi ta bort. I det här fallet ska man informera om att man ska sätta in fönsterspärrar och annat. Det är en kostnadsfråga. Den informerar man inte bort. I sådana fall kan vi strunta i lagstiftningar om mopedhjälmar och allt möjligt om vi tror att man kan informera bort saker och ting. Jag tror att ni har en övertro på det. Vi vill markera väldigt tydligt att vi ska åtgärda detta. Jag antar att Lars Tysklind är för den lagstiftning som finns som gäller funktionshindrade och att man åtgärdar enkla hinder i den byggda miljön. Vad är det i sådana fall för skillnad mellan det här ställningstagandet och det? När det gäller hissar konstaterar jag att vi har gjort ett försök. Boverket står helt och hållet bakom oss i den här frågan. Ska vi se till att funktionshindrade lever på jämlika och likvärdiga villkor måste man åtgärda detta med hissar. Då kan man inte säga som Moderaterna sade alldeles nyligen här: Nej, det blir för dyrt. Det har vi inte råd med. Om samhället vill att vi ska leva under likvärdiga villkor får man ställa upp i den här frågan. Man ska naturligtvis inte stå för hela kostnaden utan delar av kostnaden för att det ska bli möjlighet till fortsatta rimliga boendekostnader.

Herr talman! Det är naturligtvis så att man inte kan informera bort alla typer av problem och säkerhetsrisker. Men samtidigt måste man ha en syn på retroaktiv lagstiftning och se en lösning. Jag tog tidigare i mitt anförande upp frågan om information om till exempel radon. Där tror vi också att kunskapen ger incitament för att åtgärda. Den enskilda människan känner att man ska sätta in åtgärder för sin egen inomhusmiljö. Det finns en övertro på att man löser frågan genom statliga bidrag och regler. Sedan var det lite tillspetsat det jag sade om för och emot barn. Det var inte riktigt så som jag menade. När det gäller hissar var min fråga om Vänsterpartiet och Owe Hellberg var beredda att skapa den typen av politik där fastighetsägarna får ekonomiska möjligheter att själva förvalta och ha det ekonomiska utrymmet att utveckla sina fastigheter. Det är till syvende och sist så det får gå till i vår marknadsekonomi.

Herr talman! Visst är vi beredda att diskutera fastighetsägarnas villkor när det gäller möjligheterna att vidta de åtgärder som behöver göras i det här sammanhanget. Vi har till exempel sagt att vi tycker att man ska ta bort fastighetsskatten på hyresrätt, och vi är beredda att diskutera skattefria investeringsfonder och annat. Men när det gäller just den här frågan tror vi inte att man kan skapa sådana stora incitament att man löser problematiken. Det måste till de här åtgärderna eftersom det är så pass kostsamt som det är. Det handlar framför allt om bostadshus med inte alltför många lägenheter i. Vi menar också att man kan vinna andra poänger i detta. Man kan bygga om tvåvåningshus med fler våningar och kan på det sättet få ett effektivare nyttjande av både mark och bostadsområden. Det finns andra samhällsekonomiska vinster att göra. Vi är för det här sättet att försöka träffsäkert stimulera fram det som vi vill att samhället ska ha som mål. Det gäller tillgängligheten och anpassningen till en alltmer åldrande befolkning. Det är oerhört viktigt. Vi har fullt stöd hos Boverket i denna fråga. Det stödjer oss till hundra procent. Vi har slagits för det i budgetförhandlingar. Vi kommer att fortsätta att slåss för det. Vi hoppas och tror att det ska bli en del av den framtida bostadsfinansieringen.

Herr talman! Propositionen om byggfrågor är omfattande. Jag ska bara göra en resumé över Centerpartiets ställningstagande på den här punkten. Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation nr 5, men jag står givetvis bakom samtliga övriga reservationer från Centerpartiet. Målet för bostadspolitiken är att alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Frågan är om vi når upp till målet. Ett svar får vi när vi ser att kostnaderna för ohälsan är uppe i närmare 5 % av bruttonationalprodukten. Då räknar jag bara in statskassans kostnader. Orsakerna till ohälsan är många, men en faktor är boendet. Effekterna slår blint på alla åldersgrupper. Det gäller såväl barn, pensionärer som övriga människor. De här orsakerna finns att söka i fukt, mögel, radon och en mängd hälsovådliga byggmaterial. Givetvis är buller och luft- och ventilationsproblem också orsaker i byggnaderna till att man skapar ohälsan. Det är intressant att notera att regeringen anslår en futtig promille av statens samlade forskningsanslag till byggområdet. Det är lika intressant att notera att den här futtiga promillen riktas till FoU-stöd på byggmaterialområdet i projekt som har till avsikt att underlätta import från låglöneländer. Ännu mer intressant blir det när man konstaterar att EU arbetar via Reach för att nå målet om skydd för hälsa och miljö. Innebörden i Reach är att öka kraven på de varor som importeras till EU. Tyvärr har förslagen en del kryphål som innebär att krav på varor som importeras till EU är för låga. Risken ökar alltså för att hälsovådliga byggmaterial kommer till den svenska marknaden. Den här utvecklingen stöder regeringen via inriktningen på sina FoU-anslag till byggsektorn. Jag delar därför byggindustriernas vd:s syn på att statens forskningspolitik på byggområdet i dag är absurd. Från Centerpartiet ser vi det som naturligt att satsa på forskning för att nå målet om en god bebyggd miljö som är långsiktigt hållbar. Vi ser fram emot att det blir en förändring från regeringens sida vad gäller forskningspolitiken på området. Beträffande frågan om direktverkande el i våra bostäder så trodde jag att det var en fråga som vi hade passerat i diskussionen. Som jag ser det måste det vara självklart att i all byggnation skapa förutsättningar för ett långsiktigt hållbart boende. Med den grundsynen är direktverkande el i våra bostäder ingen lösning. Frågan är, som vi från Centerpartiet ser det, en väsentlig del av energipolitiken. Ska vi klara avvecklingen av kärnkraften och ska vi klara klimatförändringarna så måste vi börja ha värmesystem i våra bostäder som bidrar till att elen används i produktionen och inte i uppvärmningen av hus. Ser vi på den pågående satsningen på energisidan i Europa i dag så kan vi konstatera att av de projekt som var i gång med skapande av kraftverk för att producera el i januari var 83 % inriktade på områden som inte medverkar till en långsiktigt hållbar utveckling. Vi behöver alltså starta där det är enklast, och det är där vi står själva och där vi direkt kan påverka utvecklingen. Det är i vårt boende. Direktverkande el som uppvärmningskälla för bostäder tillhör, som jag ser det, en förgången tid. Tillgängligheten i våra bostäder kommer att vara en nyckelfråga i framtiden. Kravet på att alla bostäder ska vara tillgängliga även för funktionshindrade kommer att vara framträdande från Nuders så kallade köttberg. 40-talisterna är en ny sorts pensionärer. De är köpstarka. De är vana att ställa krav. De kommer inte att acceptera vare sig skattehöjningar eller försämrad vård när krämporna sätter in. De kommer också att ställa mycket tydliga krav på bostadsbeståndets tillgänglighet. Om inte tillgängligheten skapas blir det slutligen en kommunal kostnad i form av bostadsanpassningsbidrag. Jag har själv skrivit en motion i frågan, som behandlas under huvudrubriken. Som ansvarig för bostadsanpassningsfrågorna i min hemkommun ser jag såväl kostnadsutvecklingen, som är galopperande, som de alltmer sofistikerade krav som ställs. Jag ser även krav som utifrån de breda befolkningslagrens bedömning är oacceptabla. Utvecklingen på området har skapat ett synsätt i form av vi och de som inte är bra. Vi behöver en översyn av hela lagstiftningen. Jag ser fram emot Boverkets utvärderingar på området och kommer inte att yrka bifall till min motion i och med att jag själv är ledamot av Boverkets styrelse. Jag kommer att följa utvärderingen där. Däremot ser jag det som naturligt att vi i alla sammanhang måste bygga bort hindren i boendet. Från Centerpartiet såg vi positivt på hissbidragen och de pengar som anslogs till dem under 2004. Det har inneburit att 1 572 lägenheter nu har fått en ökad tillgänglighet via sina hissar. Samhällskostnaden för detta är 19 000 kr per lägenhet. Trycket för att få ta del av hissbidraget har varit större än vad någon kunde räkna med. Det har inneburit att Boverket har sänt propåer till regeringen om att anslaget bör höjas inför 2006 till 100 miljoner kronor per år. Jag ser positivt på en sådan satsning. Om den inte görs är det till stor del våra kommuner som kommer att få stå för kostnaden. Förhoppningen är alltså att regeringen i kommande budgetdiskussioner ser positivt på de här propåerna så att vi kan öka tillgängligheten i våra bostäder.

Herr talman! Miljöpartiet har en hel del reservationer till betänkandet, även om vi liksom alla andra ser fram emot att det ska komma konkreta förslag från en hel del utredningar som är på gång. Det händer mycket på området, det är bara det att vi blir alltmer otåliga. Inget syns ju ännu, men det känns som om det kommer att bli en ketchupeffekt med massor av åtgärder. Dem ser vi fram emot. Den första reservationen vi har rör ansvarsfrågor i byggandet och producentansvaret. Den andra som vi står bakom är förbudet mot direktverkande elvärme. Den tredje gäller barnsäkerhet i bostäder. Den fjärde är den som jag tänker yrka på - reservation nr 15 om krav på tillgänglighet. Vi är överens med Vänsterpartiet och Centerpartiet om att man ska hjälpa de elöverkänsliga. Jag kommer att ta upp några av de här grejerna, men inte alltihop. Då blir det ett alldeles för långt anförande. Många ledamöter har talat engagerat om barnsäkerheten. Jag kan bara instämma i de krav på lagstiftning som framförs i Kristdemokraternas motion. I mitt arbete som skolkurator har jag varit med om otäcka saker när det gäller för låga balkongräcken. Det är inte kul att mista elever på det sättet. I äldre hyreshus är balkongräckena för låga. Det kan till och med jag, som inte är särskilt lång, konstatera. Det är stor skillnad att gå in i en modern lägenhet med höga balkongräcken. Trots att jag inte lider av höjdskräck känns det annars lite farligt och nära att komma över. Det måste vi åtgärda; det spelar ingen roll om husen är byggda före eller efter 1973. Det är alldeles självklart att vi ska ta ett sådant ansvar. Det kanske ska ske med hjälp av bidrag. Det har ju visat sig att om vi sätter till ett bidrag eller skatteavdrag för åtgärder så efterfrågas de pengarna och det händer saker. Så är det på flera ställen. Jag skulle vilja se det också i fler sammanhang, för det har effekt. Inomhusmiljöfrågorna är någonting som vi jobbar mycket med i utskottet. Jag ser fram emot att vi får den goda bebyggda miljö som vi alla eftersträvar och att vi slipper allergiframkallande ämnen i byggprodukter. Det är det som vi har ansvar för, men det förekommer mycket i möbler och textilier också. Det är inte vårt ansvarsområde på samma sätt, men sammantaget är det mycket utsläpp och emissioner från byggnation och material. Direktverkande el måste bort om vi menar allvar med den gröna omställningen. Det är högst lämpligt att man i de nya hus som byggs inte tillåts installera direktverkande el. Har man bara ett vattenburet system så går det ju faktiskt att ändra och ansluta sig till något annat i takt med att fjärrvärme och så vidare byggs ut. Då kan man ansluta sig till det. Samhället har ju gått med på att det har byggts så mycket direktverkande el. Alla träffar vi ju företrädare för branschen. Jag tycker att vi borde kunna enas om att få bort den direktverkande elen. Det är många som har talat före mig i den frågan också. Det är bara att hålla med. Producentansvaret, som vi har en motion om, berör också inomhusmiljön och användningen av olika byggprodukter. PBL-kommittén utreder frågorna och har fått tiden förlängd till den 30 juni i år, annars hade vi antagligen redan haft ett förslag. Vi får ha lite tålamod. Byggnadsdeklarationsutredningen har lämnat ett delbetänkande. Där tar man upp att viktiga uppgifter om en byggnad ska deklareras. Det rör ventilation, radon och energianvändning. Det har ju både konsumenter och kommuner behov av att få ta del av. Jag ser fram emot det. Det finns dessutom många bra lagförslag i den utredningen. När det gäller tillgängligheten i byggnader har vi en motion som behandlar frågan om hur elever med funktionshinder ska garanteras att få ta del av skolundervisningen utan att behöva diskrimineras på olika sätt. En typ av diskriminering som de ofta utsätts för beror på att samhället har utformat sina fysiska strukturer på ett otillgängligt sätt. Det är nödvändigt att olika åtgärder vidtas med målsättningen att skolans alla lokaler ska vara tillgängliga för alla. Vi har ett förslag om att det ska tillsättas en utredning för att se över hur en lagstiftning som garanterar en successiv implementering av tillgänglighet bör utformas. Den utredningen bör också se över tillgänglighetsfrågorna för grupper med dolda handikapp. De glöms ofta bort när tillgängligheten diskuteras. Det är en s-motion som rör tillgängligheten till kulturutbudet för personer med dolda handikapp. Allergi, epilepsi och stomi tar man upp som exempel. Det finns mycket annat som kanske inte främst ingår i bostadsutskottets politiska ansvarsområde, som till exempel rökförbudet som i sommar införs i alla lokaler där allmänheten äger tillträde. Det är en jätteviktig reform. Utöver alla positiva effekter på hälsan för till exempel restaurangpersonal innebär det en anpassning till bättre tillgänglighet för människor med dolda handikapp. Det finns människor som helt enkelt inte tål rök. Andra tycker som jag direkt illa om att vistas i lokaler där det röks. Det finns också människor som är överkänsliga mot parfymer. Något som kanske mer närmar sig vårt område är de dementa och andra som har svårigheter att orientera sig. Den bebyggda miljön kan helt enkelt utformas på sådant sätt att människor kan ta sig fram. Det är ett dolt handikapp som vi ibland får påpekat för oss att man inte ska glömma bort. Bostadsanpassningsbidraget för elöverkänsliga ska jag också säga några ord om. De elöverkänsliga över hela landet kämpar för sin rätt att leva ett drägligt liv. Den situation som en del av oss då och då hamnar i vid störningar på el- och telenät är deras vardag år ut och år in. En del kommuner gör vad de kan för att hjälpa de drabbade med att försöka införa strålningsfria zoner och hjälpa till med bostadsanpassningsbidrag. Gällande lagar och förordningar sätter emellertid käppar i hjulet. Vi är några här som envisas med att försöka åstadkomma en förändring av detta. Vi är valda för att uträtta något, inte för att stillatigande betrakta sådant som vi tycker är galet. Att möjligheter att få hjälp vid elöverkänslighet beror på var i landet man bor har bostadsutskottet år efter år sagt är galet. Jag tycker att vi skulle kunna sätta ned foten och åtgärda detta och få en lagstiftning och en tillämpning av bestämmelserna som är lika över landet.

Herr talman och bostadsutskottets ledamöter! Jag vill börja med att tacka för alla motioner som lagts om byggfrågorna och som behandlas i det betänkande som vi debatterar här i dag. Frågor om hur byggnader och bostäder ska utformas och fungera för att vi som bor och arbetar i dem ska må bra och leva ett gott liv hör bokstavligt talat till de mer grundläggande sakerna i livet. Debatten blir ännu bättre mot bakgrund av att det byggs bostäder i hög takt nu, från Luleå till Malmö och med olika upplåtelseformer. Det kan man läsa i Boverkets indikatorer. Flera av de frågor som lyfts upp i motionerna är så angelägna att de redan är åtgärdade av myndigheterna på olika sätt. Det gäller till exempel frågor om hur man får bygga bostadshus och hästgårdar intill varandra och hur nära vattendrag man får bygga. Det är frågor som Boverket redan arbetar aktivt med. Barns hälsa och rätt till en bra inomhusmiljö är en annan viktig fråga som Folkpartiet lyfter fram i en motion. Där har Socialstyrelsen nyligen lagt fram en omfattande rapport. I rapporten beskrivs hur olika miljöfaktorer som luftföroreningar, buller, metaller och miljöföroreningar påverkar barns hälsa. Den bygger bland annat på enkätsvar från 30 000 barnfamiljer från hela landet. Jag är övertygad om att Socialstyrelsens rapport kommer att resultera i många givande diskussioner kommuner och organisationer emellan och leda till förbättringar för barnen. Materialvalet i våra dricksvattenledningar, som Kristdemokraterna motionerat om, är en fråga som är så viktig att den hanteras av två myndigheter, nämligen Livsmedelsverket och Boverket. Dessutom samarbetar de i sin tur med en europeisk grupp som arbetar med dricksvattenfrågor. Herr talman! Detsamma gäller för kvaliteten på tappvarmvatten och risken för spridning av legionella, även det en motion från Kristdemokraterna. Smittskyddsinstitutet, Boverket och VVS-branschen samarbetar i denna fråga. Brandskydd i form av sprinklersystem i offentliga lokaler, i gruppboenden och i fängelser är viktigt. I denna fråga har Centern och Vänsterpartiet reserverat sig. Boverket, Räddningsverket och Socialstyrelsen samarbetar kring detta. Boverket arbetar som bekant med en översyn av byggreglerna. Där är kraven på brandskydd en av de frågor som ingår i översynen. Allt detta klarar myndigheterna helt utan att riksdagen har fattat beslut i frågan. Jag anser att utgångspunkten måste vara att beslut som berör människor ska tas så nära dem som möjligt av kommuner eller lokala myndigheter som enskilda människor har kontakt med. Vi ska inte från riksdagen syssla med detaljstyrning av vad myndigheterna ska göra. Det är inte vår uppgift. Det faktum att Boverket redan arbetar med många av de viktiga frågor som beskrivs i motionerna är ett bevis för att de sett problemet och gör något åt det. Att detaljstyra myndigheternas arbete från riksdagens kammare kommer inte att tillåta, riva hinder eller göra möjligt, som ni så gärna vill i den borgerliga kartellen. Andra motioner ingår som delar av det uppdrag som PBL-kommittén har att utreda. Det gäller exempelvis Miljöpartiets motion om producentansvaret i byggsektorn. Även den viktiga frågan om krav på tillgänglighet för funktionshindrade i boendemiljön, som tas upp i flera motioner, är en central uppgift för PBL-kommittén. Vi har ju skärpt lagstiftningen inom detta område under senare år, men det är uppenbart att tillämpningen av lagen brister. Kommittén ska bland annat se om lagstiftningen behöver skärpas ytterligare och föreslå metoder för hur handikapporganisationerna kan komma in tidigare i byggprocessen. Slutbetänkandet ska presenteras den sista juni i år. Herr talman! Miljömålet God bebyggd miljö och delmålen som ingår där kommer att presenteras för riksdagen i en proposition i slutet av den här månaden. Det underlaget kommer att vara en bättre utgångspunkt för en ingående debatt om miljömålen än dagens motionsbetänkande. Jag hoppas att Folkpartiets, Kristdemokraternas och Centerns motionärer vill återkomma i den riksdagsdebatt som följer på propositionen. Motionerna innehåller förslag om nya delmål under miljömålet God bebyggd miljö, förslag till hur man kan fasa ut farliga byggprodukter och åtgärder för att komma till rätta med radonproblem i bostäder - alltihop viktiga frågor som kommer att behandlas i propositionen. Byggforskningen är en annan av de viktiga frågor som tas upp av motionärerna från kd och fp. Förslagen innehåller många intressanta idéer om hur byggforskningen kan utvecklas på ett bra sätt. Men på samma sätt som med synpunkterna angående miljömålen skulle jag vilja avvakta med den debatten tills vi har sett regeringens forskningsproposition. Byggforskningen måste ses som en del i all forskning som staten är med och finansierar och behandlas tillsammans med övriga sakfrågor. Och jag har ett medskick till debattörerna i den debatten: Jag skulle önska att byggbranschen själv tog ett större ansvar för forskningen. Det är inte bara staten som har intresse av att byggforskningen utvecklas i positiv riktning. Herr talman! Jag ska ägna några ord särskilt åt frågan om barnsäkerhet eftersom det är flera partier som är missnöjda med hur regeringen behandlat Barnsäkerhetskommitténs slutbetänkande. Barns säkerhet och trygghet i bostadsmiljöerna måste ges hög prioritet. Det är vi alla överens om i utskottet. Det är också en av de viktigaste utgångspunkterna i PBL-kommitténs arbete. För att komma till rätta med barnsäkerhetsbristerna i hus byggda före 1973 krävs omfattande informationsinsatser, exempelvis från Boverket. Någon ny lagstiftning är icke aktuell. Det visar sig tyvärr att även nya hus ofta saknar barnsäkra fönsterhakar, skydd framför spisen och så vidare. Det är viktigt att vi får den lag om krav på säkerhet i bostäder som vi redan har att fungera. Jag anser att Barnsäkerhetsdelegationen drar en viktig slutsats när man skriver att det är viktigt att se barns och ungdomars säkerhet i ett större sammanhang. Visst är det bra och viktigt med barnsäkra bostäder. Många av bristerna kan man dessutom åtgärda ganska enkelt med bättre fönsterhakar och annat. Viktigare ändå är dock att barn och ungdomar blir mer delaktiga i arbetet med att göra deras vardag säker och trygg, att samhällsplanerarna i kommunen jobbar aktivt med barnsäkerhet och att alla som arbetar med barn och unga samarbetar med varandra i de här frågorna. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Siw Wittgren-Ahl tackar för motionerna som vi har väckt. Jag förstår om Socialdemokraterna är desperata att få lite nya förslag, men vad hjälper det att det kommer en massa förslag när man är fullständigt handlingsförlamad? Vi behöver också ha en ny, handlingskraftig regering. Angående Kristdemokraternas motioner säger Siw Wittgren-Ahl att myndigheterna själva klarar att sköta dessa frågor utan att vi i riksdagen lägger oss i. Men vem har då ansvaret när någonting går fel? Jag tycker ändå att Socialdemokraterna annars är ganska klåfingriga när det gäller andra frågor. När det gäller barnsäkerhetskraven har Barnombudsmannen flera gånger föreslagit att barnsäkerhetskraven i Boverkets byggregler även ska gälla fastigheter byggda före 1973. Boverket föreslog samma sak 1993. Min uppmaning till Siw Wittgren-Ahl är att utveckla er syn på vilken betydelse ni tillmäter barnsäkerheten i våra äldre bostäder, eftersom ni uppenbarligen inte anser att Barnombudsmannens och Boverkets synpunkter betyder någonting. Vilken uppfattning har egentligen Socialdemokraterna angående denna fråga och hur den har hanterats? Ni brukar prata om att ni är stolta och nöjda. Är ni nöjda med den redogörelse utskottet fick för hanteringen av frågan? Och vad menar ni när ni i betänkandet å ena sidan skriver att ni inte vill ålägga fastighetsägarna andra krav i efterhand än de krav som var uppfyllda när de byggde enligt det regelverk som fanns då? Är kraven så stora? Å andra sidan säger ni ju om dessa krav att det ofta kan vara fråga om "enkla åtgärder som fastighetsägaren eller den boende själv kan genomföra till låga kostnader". Å ena sidan, å andra sidan - jag förstår inte riktigt. Jag skulle jättegärna vilja ha Siw Wittgren-Ahls beskrivning av vad Socialdemokraterna egentligen anser i den här frågan.

Herr talman! Vi socialdemokrater anser att Barnsäkerhetsdelegationens slutbetänkande är väldigt bra. Går man in där och läser om barns olycksfall - och det borde man göra om man har ett intresse av detta från kammaren - visar det sig att barns fall ut genom fönster över huvud taget inte tas upp i betänkandet. Barns fallolyckor i hemmet består i att de faller från stolar eller bord ned på golvet. Sedan visar Barnsäkerhetsdelegationen också på helt andra olycksfall eller självvållade olycksfall som jag tycker att man ska ta på stort allvar. När det gäller fönsterhakar och sådant tycker jag att Folkpartiet redogjorde rätt bra för vilken ståndpunkt man kan ha i dessa frågor. Det handlar ju om att se till att de lagar som redan finns i dag följs. När det gäller hus byggda före 1973 följer man inte den lagstiftningen, och då måste vi ta reda på vad det är som gör att man inte gör det. Precis som Helena Hillar Rosenqvist sade kanske vi får ha andra stimulansåtgärder. Barns hälsa är ju väldigt viktig.

Herr talman! För Kristdemokraternas del utgår vi alltid från barnens bästa. Jag blir lite förvånad när Siw Wittgren-Ahl säger att hon är helt nöjd med Barnsäkerhetsdelegationens resultat. De har ju inte nämnt att det över huvud taget sker några dödsolyckor med fall från de gamla bostäderna i miljonprogrammen, något som Barnombudsmannen tydligen tagit fram i sina rapporter. Jag skulle vilja fråga: Vad är det egentligen som särskiljer en lagstiftning som berör det här området? Ska vi sluta stifta lagar och säga att folk faktiskt kan ta ansvar för sig själva? Ska vi ta bort poliserna och säga: Bevaka dig själv? För mig är det en väldigt knepig slutsats ni kommer fram till. Jag tror att det är bara för att Socialdemokraterna vill skydda sig själva. Som jag sagt hela den här debatten i dag har man ju inte klarat av att vara handlingskraftig nog att fatta beslut i denna, som jag ser det, mycket enkla fråga. Vi kan i dag läsa siffror på att man anser att mellan 500 000 och 1 300 000 000 bostäder måste renoveras i miljonprogrammen, och där bor det i dag barn som faktiskt kan ramla ut genom fönstren eller ned från balkongen därför att det inte finns säkerhetsanordningar. Vad är det för skillnad på de barnen och andra barn som bor i bostäder byggda efter 1973? Jag förstår inte hur Socialdemokraterna tänker, ni som annars talar om lika villkor för alla människor i samhället, rättvisa, inga klyftor och så vidare. Det går inte ihop för mig. Om Barnsäkerhetsdelegationens resultat skulle ligga till grund för era ståndpunkter borde ni i så fall fundera på vad det var de sysslade med och varför de inte såg de siffror som Barnombudsmannen tagit fram. Eller väger Barnombudsmannens ord lite lättare än vad Barnsäkerhetsdelegationens ord gör?

Herr talman! Socialdemokraterna tar med stor ambition sig an Barnsäkerhetsdelegationens slutbetänkande, men vad jag kan förstå har inte Ragnwi Marcelind läst det. Där står ingenting om fallolyckor från balkong och fönster. Barnombudsmannen har inte heller någon sådan statistik. Jag har ringt och frågat Barnombudsmannen var den statistik man hänvisar till går att få - nej. När man diskuterade barnkonventionen ville man utifrån det ha en sådan lagstiftning, men det finns ingenstans i Sverige i dag någon statistik som visar på att barn faller från fönster och balkonger. Det finns däremot olycksfall som är inrapporterade till sjukhus, och det är den statistiken man har gått på när det gäller Barnsäkerhetsdelegationen. Var skadar sig barn mest? Barn skadar sig mest inom hemmet. Det är fallolyckor från bord eller stolar till golv och så vidare. Om man ska ta en debatt i detta ämne ska man nog ta reda på vad det är man diskuterar. Sedan får jag lov att som riksdagsledamot säga att retroaktiv lagstiftning ska man nog passa sig för i Sveriges riksdag.

Herr talman! Först har jag en liten kommentar till Siw Wittgren-Ahls anförande. Det är jättebra att myndigheter, Boverket, Räddningsverket och Socialstyrelsen, pratar med varandra om säkerhetsåtgärder när det gäller brand. Men det är faktiskt vi som stiftar lagar här i riksdagen, och det vi vill utreda är om det ska vara obligatoriskt med sprinklersystem eller ej i den här typen av institutioner. Det tror inte jag att myndigheterna kommer att komma fram till utan att man får ett uppdrag att utreda frågan. Där ligger faktiskt bollen hos regering och riksdag. När det gäller barnsäkerhetsfrågan är jag lite fundersam. Jag har faktiskt flera årsrapporter från Barnombudsmannen där det klart och tydligt framgår att det finns statistik på fallolyckor med sjukhusbesök vid lättare åkomma, men tyvärr också med dödlig utgång. Jag har dem på mitt rum. Du kan få dem av mig. Barnombudsmannen har tydligen tröttnat på att rapportera om det här eftersom det inte händer något i frågan. Sedan säger Siw Wittgren-Ahl att vi ska passa oss för retroaktiv lagstiftning. Men efter hårt och långt arbete, jag har själv deltagit i det, fick vi till en lagstiftning som gäller funktionshindrade och tillgängligheten. Vad är det för skillnad? Är inte barnens rätt lika viktig som de funktionshindrades, framför allt när det handlar om barnen i de utsatta miljonprogramsområdena? Är de mindre värda, Siw Wittgren-Ahl?

Herr talman! Alla barn är lika mycket värda, men vi tycker att man ska passa sig för retroaktiv lagstiftning. Det är ingenting som vi är för. Det vi hela tiden har sagt, och Owe Hellberg och jag har diskuterat detta tidigare, är att vi tycker att man ska informera. Vi måste se över vad det är som gör att man inte följer den lagstiftning som vi redan har i dag, efter det att husen byggdes 1973. Precis som Owe Hellberg menar och säger är det riksdagen som ska fatta lagbeslut, men det är också väldigt viktigt att de bereds av dem som har kunskapen. Många gånger har faktiskt myndigheterna större kunskaper i vissa sakfrågor än riksdagsledamöter, även om inte Owe Hellberg vill inse det. Men sedan är det upp till oss att göra en allmän bedömning. I dag pågår inom Boverket, Räddningsverket och Socialstyrelsen en diskussion och ett arbete om sprinklersystem. Då tycker inte jag att man ska föregå det arbetet.

Herr talman! Jag har redogjort för vår syn när det gäller sprinklersystemen. Men när det gäller barnsäkerheten förstår jag inte. Varför kommer regeringen med retroaktiv lagstiftning när det gäller tillgängligheten för funktionshindrade om ni tycker att det är så besvärligt och farligt att göra sådana saker? Det kostar bevisligen pengar att genomföra de här åtgärderna. Det har ni svalt. Men när det gäller barnen gäller det inte. Jag ser faktiskt inte logiken i den här frågan. Och jag tycker att det är en liten skamfläck att vi inte kan komma vidare. Dessutom har Boverket föreslagit det här för mer än tio år sedan. Kom till skott! Gör någonting i den här frågan så att vi får göra det jämlikt för alla barn, även för barnen i de utsatta miljonprogramsområdena. Det är viktigt. Om inte reglerna när det gäller nyproduktion följs antar jag att det är mer undantag än regel. De som inte följer dem ska naturligtvis bötfällas, straffas på de sätt som kan användas för att man inte har vidtagit de här åtgärderna. Självklart måste vi förbättra kontrollfunktionen om den inte fungerar. Sedan har jag en liten fråga på slutet. Den gäller hissar. Jörgen Johansson gav en alldeles utmärkt redogörelse för hur hissbidraget har fungerat och behovet av det. Jag vill fråga Siw Wittgren-Ahl om hon anser att det här bör vara en del av ett framtida bostadsfinansieringssystem för att klara de problem vi har med en alltmer åldrande befolkning och att vi faktiskt också kan åstadkomma betydligt fler bostäder genom en sådan här åtgärd.

Herr talman! Socialdemokraterna är för en rättvis bostadspolitik, och i en rättvis bostadspolitik tycker vi att det är självklart att man stimulerar med hissbidrag. Men som Owe Hellberg vet är det också en budgetfråga, och pengarna ska räcka till allting. Jag och bostadsutskottet hoppas ju att vi framöver kan få ett hissbidrag, för det kan inte vara så att det bara är hyresgästerna som ska betala för den åldrande befolkningen.

Herr talman! Vi får vara tacksamma för att Siw Wittgren-Ahl är så belåten med alla motioner och bra förslag som vi har lämnat in. Det har naturligtvis att göra med det vi pratade om tidigare, otåligheten. Jag reagerade på en sak som Siw Wittgren-Ahl tog upp, att Socialstyrelsen har kartlagt hälsorisker för barn och att vi inte ska styra i detaljer. Folkpartiets förslag när det gäller den frågan är att vi vill utforma ett nytt delmål. Det tycker inte jag är en detalj. Det handlar mer om att vi sätter barns hälsa i fokus. Vårt förslag är, som jag läste upp tidigare, att offentliga lokaler där barn vistas stadigvarande ej ska orsaka vare sig kortsiktiga eller långsiktiga hälsoproblem. Man kan naturligtvis göra det enkelt för sig genom att hänvisa till de utvärderingar som kommer. Men från vår sida tycker vi att riksdagen ibland faktiskt också måste kunna sätta ned fötterna och tala om att vi har en ståndpunkt i frågan, så att den kommer med i beredningsarbetet från början. Det är därför vi har lagt fram detta förslag. Vi tycker definitivt inte att det är en detaljstyrningsfråga.

Herr talman! Vi tycker att det är ett bra förslag. Det är det vi skriver, liksom att man kommer att diskutera det mycket. Jag tycker inte att man ska se det som ett påhopp på den borgerliga oppositionen att jag tackar för att ni skriver så bra motioner. Då ligger ju faktiskt vår politik rätt brett, eftersom ni som borgerliga partier oftast kan skriva under på den. Kanske inte allihop tillsammans - inte någon av reservationerna är från den samlade allians ni har. Det betyder ju att den bostadspolitik vi för är väl förankrad när det gäller miljömålen. Det är väldigt viktiga signaler som går ut till folket inom byggbranschen. Det här tycker faktiskt en bred majoritet i bostadsutskottet. Då vet man i regel vad man kan vänta sig, och det är det som är bra. Då får vi en stabil bygg- och bostadspolitik.

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en annan fråga, den om hissar, som har stötts och blötts några gånger i dag. Där är vi väl inom alla partier överens så långt som att det finns behov av hissar i många hus. Siffran 75 000 trappuppgångar har vi fått i Vänsterpartiets särskilda yttrande. Den är säkert riktig. Men i både majoritetens skrivning och Vänsterpartiets särskilda yttrande talas det hela tiden om ett framtida ekonomiskt utrymme. Frågeställningen kommer då direkt: Vems ekonomiska utrymme? Det är av allt att döma statens. Siw Wittgren-Ahl förtydligade i och för sig alldeles nyss att det är statens utrymme. Från vår sida tycker vi att det är ett totalt feltänk. Det ekonomiska utrymmet måste ju fastighetsägarna som förvaltar och äger bostäderna kunna skaffa sig för att få möjlighet att förnya och förvalta sina fastigheter. Jag är nästan övertygad om att bidragstänkandet, som framhålls i den diskussion som förs nu, är kontraproduktivt. Det har visat sig förut när man mer eller mindre tydligt utlovat framtida bidrag att just den verksamheten stannar upp. Vem installerar en hiss om man förhoppningsvis kan få bidrag om två år eller när nu staten har det ekonomiska utrymmet? Jag tycker att ni ska tänka om på den punkten och hellre inrikta er på fastighetsägarnas egna ekonomiska möjligheter att åtgärda det här.

Herr talman! Skulle fastighetsägarna få ett större ekonomiskt ansvar, eller menar Folkpartiet och Lars Tysklind att man skulle ge dem ett avdrag för att installerar en hiss? Jag tycker inte att det är så stor skillnad mellan ett bidrag och ett avdrag. Det är någon som ska betala det.

Herr talman! Siw Wittgren-Ahl nämnde att vi inte ska detaljstyra våra statliga verk. De har så stor kunskap. Det vore klädsamt om regeringspartiet hade samma inriktning vad gäller synen och relationen gentemot den kommunala sektorn. Där upplever jag att man petar i detaljer man över huvud taget inte ska gå in i där kompetensen faktiskt ligger på det kommunala planet. Vad gäller FoU-inriktningen har jag konstaterat att i fråga om Reachprogrammet som EU har tagit fram vad gäller kemikalierna har våra parlamentariker framhållit att det finns kryphål. Man nådde alltså inte ända fram. Det är just på de områden som kryphålen finns som den svenska forskningen i dag inriktas: Statens FoU-stöd till byggmaterialområdet koncentreras i projekt för att underlätta import från låglöneländer. Är det inte besvärande för regeringen att de pengar som anslås till forskning går till att ta in material som kanske är hälsovådligt för de människor som ska bo i husen? Jag vill också ta upp frågan om bostadsanspassningsbidragen. Det är en galopperande utveckling på området, givet en ökande andel äldre och så vidare. Är det här en kostnad som egentligen ska ligga på det kommunala planet? Vore det inte mer lämpligt att staten tog över den kostnaden? Det är i dag ett mycket snårigt regelverk. Det är olika från kommun till kommun hur regelverket tillämpas. Stöttningen från Boverket är mycket marginell. Man hänvisar till att i stället säga nej och få en dom för att man ska veta var gränserna går. Vore det inte mer rimligt om staten tog över hela ansvaret för bostadsanpassningen?

Herr talman! Vi hade en hearing förra året om bostadsanpassning. Det visade sig att det inte var fel på reglerna, men de som skulle tillämpa reglerna tillämpade dem olika. Boverket har tagit initiativ till att gå igenom dem. I fråga om att flytta över bostadsanpassningsbidragen från kommun till staten tror jag att man hamnar där Jörgen Johansson tidigare började sitt anförande. Jag tror inte att det är bra att staten tar ansvar. Jag tror att beslut ska ligga så nära medborgarna som möjligt. Enligt min mening är det bättre att sådant ligger på kommunen där det går att göra hembesök, titta och prata med den som söker bostadsanpassningsbidrag.

Herr talman! Jag förmodar att Siw Wittgren-Ahl har läst det normverk som finns för bostadsanpassning och vilka rekommendationer som finns. Läser man detta rakt av är det i stort fråga om att säga ja till allt. Den orimliga situationen fungerar inte. Då hör man med Boverket för att få veta hur en fråga ska hanteras. Där får man över huvud taget ingen stöttning utan blir i stället hänvisad till att säga nej och låta domstolen avgöra det hela. Hela regelverket måste ses över. Det är alldeles för trubbigt. Det finns för stora öppningar som ger godtyckliga bedömningar. Jag har avslutningsvis en annan fråga. Den gäller den direktverkande elen. Regeringspartiet har faktiskt ställt upp på tankegångarna att kärnkraften ska avvecklas. Det innebär att vi måste finna de alternativa energikällorna. Borde inte en så trivial energiproduktion som att värma upp hus ske på annat sätt än genom att använda elektricitet? Det är en förädlad energi som i dag används till att göra en så trivial sak som att värma upp hus. Borde man inte ha en norm som säger att det inte går att fortsätta så? Det måste gå att få fram alternativ.

Herr talman! Frågan om att avskaffa den direktverkande elen har utretts. Utredningen bereds i Regeringskansliet. Det här är en intressant diskussion. Centern har här reserverat sig tillsammans med mp och v. Hur ställer sig de borgerliga partierna i den frågan? Där vill man inte alls förbjuda direktverkande el. Vi har flera gånger här hört om den borgerliga alliansen. Det kan vara bra om ni någon gång hade samma synpunkter om hur det ska se ut i fråga om uppvärmning med hjälp av el eller annan energi i bostäder i framtiden. Den frågan är så centrerad till hur vi bor och hur vi ska värma upp våra hus. Jag tycker att det är en angelägen fråga att ställa till de andra borgerliga partierna i den så kallade borgerliga kartellen.

Herr talman! Jag vill gärna använda några minuter att tala för motion 204. Det är min motion som talar mot det obligatoriska hisstvånget - inte mot hisstvång, men mot det obligatoriska. Vi vill väl alla ha tillgänglighet. Det verkar som att vi är helt överens om det. Men någonstans måste det finnas en gräns. Det här får inte drivas in absurdum till vilka kostnader som helst. I dag står vi i situationen att om vi säger nej till vindsvåningar utan hiss säger vi nej till vindsvåningar över huvud taget. Att installera en hiss kostar enorma summor. Det sker rätt igenom ett hus. Det berättade Marietta de Pourbaix-Lundin så väl att jag inte behöver gå in på det. Då bromsas allt. Då säger säkert någon att det går att lägga hissarna utvändigt. Det kan man säkert göra i icke speciellt känsliga miljöer, men man kan inte göra det i känsliga innerstadsmiljöer. Då blir det inga lägenheter. Vi vet att intresset är enormt. Här kan man skapa helt unika lägenheter med snedtak, prång och vinklar, sådant som moderna människor vill ha i stället för de fyrkantiga lådmodulerna. Om nu folk vill ha det och är beredda att betala för det, varför kan de inte få det? Herr talman! Vi gjorde en undersökning i Malmö och visade att vi mycket snabbt kunde skaffa fram 2 000 lägenheter i centrala Malmö, framför allt studentlägenheter. Det är en studentstad med skriande behov av studentlägenheter. Vi vet att studenterna vill bo centralt. De är unga, friska och starka. De besväras inte nämnvärt av några trappor. Misstolka mig inte nu: Visst ska vi ha tillgänglighet, men här är kostnaden så stor att vi stoppar det som borde vara rimligt. För mig är valet enkelt: Jag tycker inte att valet mellan vindslägenheter utan hiss eller inga vindslägenheter alls är så svårt. Herr talman! Den syn som genomsyrar svaret på bland annat min motion är att alla ska kunna bo kvar. Ni må ursäkta, men jag kan inte se dramatiken i detta att man ska bo kvar. Vi flyttar genom hela livscykeln utan någon som helst dramatik. Jag kan ta mig själv som exempel. Jag flyttade hemifrån som 16-åring till en enrummare. Sedan mötte jag kvinnan i mitt liv, och det blev en tvårummare. Sedan kom grabben, och det blev en trerummare. Sedan steg ekonomin, och det blev en fyrarummare. Sedan tjänade jag riktigt bra, och nu sitter jag i en femrumsvilla i två plan. Men jag kan också tala om att vi redan har börjat prata lite grann om pensioneringen och vad det kan innebära i minskad rörlighet och framför allt minskad inkomst. Vi är fullt beredda att flytta till en trerumsbostad. Skulle vi få problem - gud förbjude! - med rörligheten blir det en enplansvilla eller en lägenhet på första våningen. Jag kan inte förstå denna dramatik i att folk flyttar. Varför ska man kunna bo kvar till varje pris? Vad vår bostadsmarknad behöver är en större cirkulation, absolut inte mindre. Med denna syn, herr talman, stoppar man byggandet av tiotusentals lägenheter i våra stadskärnor. Det är lägenheter som hade löst ungdomens bostadsproblem. Man säger också nej till skapandet av tiotusentals byggjobb inom byggsvängen. Det är trist, herr talman. Det är uppenbart att jag står bakom min motion, men för att spara tid avstår jag från att yrka bifall till den.

Herr talman! Jag får tacka för den målande beskrivningen av hur besvärligt det ibland kan vara att få bygga om på vindar. Därför är det viktigt att tillämpningen av plan- och bygglagen ligger på kommunerna, att det är kommunerna som har ansvar för att fatta beslut. Man ska vid varje tillfälle som man bygger och bygger nytt ta hänsyn. I storstäderna kan det ibland vara besvärligt. Man får för den skull inte glömma bort att även om man själv är ung, pigg och stark kan det finnas bekanta som inte är så unga, pigga, starka och har ben. Därför är det viktigt med avväganden, att vi kan komma både ut och in, unga som gamla. Alla unga är inte friska och starka.

Herr talman! Det är riktigt. Jag tycker mig förstå att det finns vissa dispensmöjligheter i kommunerna. När jag går runt i Stockholm ser jag att ni är ganska väl försedda med vindslägenheter, och det ser dessutom oerhört trevligt ut, även utifrån. Men det tolkas uppenbarligen olika strikt i olika delar av landet. I Malmö är det i stort sett omöjligt att få bygga en vindsvåning. Jag skulle önska ett klarläggande, gärna härifrån riksdagen, att det ska kunna vara möjligt om installationen av hiss är orimligt dyr. Sedan var det frågan om bekanta. Vi blir alla gamla, och vi vill väl alla kunna åka och hälsa på våra nära och kära. Men någonstans måste det ändå finnas en brytpunkt. Vi vet att det kostar miljontals kronor per trapp att sätta in en hiss. Att lägga ut miljontals kronor för att någon ska kunna hälsa på någon gång är icke att använda resurserna på rätt sätt. Jag tror att de handikappade hade varit mer betjänta av att vi hade riktat resurserna dit där de gjorde största möjliga nytta.

Herr talman! Ja, det är viktigt att man som politiker, i politiska nämnder och även i riksdagen, tänker efter före, river hinder och tillskapar möjligheter. Men det måste ligga på kommunerna, som har att fatta de besluten. Jag tycker att det är jätteviktigt att det ligger på kommunal nivå. Sedan är det upp till oss politiker och partierna i storstäderna och i andra kommuner att se till att få politiskt aktiva människor som både kan tänka efter och anpassa saker och ting.

Herr talman! Vi är överens om en hel del - det hörs, och det gläder mig. Det sunda förnuftet borde råda. Men vi skiljer oss lite grann på en punkt. Vår uppgift är inte bara att stifta lagar. Vi skickar också signaler. Här är signalen alltför otydlig för att kommunerna ska fatta hur de ska agera.

Herr talman! Jag kunde inte låta bli att begära ordet. Jag köpte för ett tag sedan en liten boll till mina barnbarn, en sådan där boll som man kastar i väg och som sedan studsar precis vart som helst. Det är inte särskilt bra för bollsinnet, mer än vid själva utkastet. Den moderata reservationen i det här betänkandet påminner om beteendet hos en sådan boll. Å ena sidan säger man att det inte ska vara obligatoriskt att ha hissar, därför att det är så dyrt att bygga hissar. Det innebär att man inte har råd att bygga hissar, och då kommer det inte till stånd några bostäder. Å andra sidan säger man nej till alla förutsättningar för att samhället ska gå in och stötta så att de här hissarna kan byggas. Sedan säger man att funktionshindrade inte blir hjälpta av att tillskottet av bostäder blir mindre. Nej, självklart inte. En ung frisk student talade Carl-Axel Roslund om, herr talman. Ja, när jag var en ung frisk student satt min mamma i rullstol. Hon hade lungemfysem och kunde över huvud taget inte gå uppför en trappa. Enligt Carl-Axel Roslunds sätt att resonera skulle jag inte ha kunnat umgås med min mamma i min egen lägenhet. Jag har en kompis som träffade en rullstolsbunden flicka under sin studenttid. De bodde inte i samma stad, och de skulle inte ha kunnat umgås normalt om Carl-Axel fått bestämma. Hissen som sätts in i en trappa sätts inte in enbart för dem som bor på femte våningen i Malmö på Södra Förstadsgatan. Det innebär att tillgängligheten i hela trappuppgången blir betydligt större. Med andra ord löser vi två problem samtidigt. Vi skapar fler bostäder, och vi får en ökad tillgänglighet i det byggda beståndet. Det innebär att folk får större chans att bo kvar eller flytta in i ett centralt läge när man tröttnar på villan i södra Malmö och vill komma in i innerstaden, och kanske har lite dåliga knän. Då får man plötsligt möjlighet att flytta in i Malmös innerstad och bo centralt och bra. När vi bygger de extra lägenheterna högst upp i husen installerar vi hissar också, och vi delar kostnaden. Det är inte bara de som bor på femte våningen i huset som ska vara med och betala kostnaden - självklart inte. Det är en allmän standardökning. Om fler dessutom ställer sig bakom Vänsterpartiets och en del andras idéer om att staten måste hjälpa till att skapa ekonomiska förutsättningar för hissbyggen har vi löst många problem. Rörelsehindrade studenter och studenter med rörelsehindrade släktingar och vänner får möjlighet att bo centralt. Dessutom får de som bor i södra Malmö i alltför stora villor i förhållande till hushållsstorleken och som har dåliga knän möjlighet att flytta in på tredje våningen i centrala Malmö. Det här förslaget är helt lysande. Carl-Axel Roslund är som bollen som studsar. Man måste någonstans bestämma sig åt vilket håll man ska. Uppenbarligen studsar Carl-Axel Roslund fortfarande omkring i lokalen utan att veta vilken riktning han ska ta.

Herr talman! Risken är att du har slagit huvudet i taket och blivit lite förvirrad. Men det är en helt annan sak. Man måste inse att det här inte är ett problem enkom för den rörelsehindrade, utan alla människor ska ha lika rättigheter. Livet är inte så statiskt att när man flyttar in i en bostad är man säker på att man kommer att ha hälsan och kraften för tid och evighet. Det är inte heller så att de i min omgivning har en statisk hälsa som gör att de för tid och evighet kommer att må precis lika bra som den dag jag flyttade in. Till och med om jag valde att flytta in när alla mina vänner och bekanta, mina föräldrar och morföräldrar, var friska och krya kommer de inte att bibehålla hälsan under den tid jag bor kvar i lägenheten, utan de kommer också att behöva en hiss för att kunna komma och hälsa på. Carl-Axel Roslund och jag är överens om en sak, herr talman, och det är att det är lite väl dyrt att installera hissar. Därför har vi ett förslag på hur man kan förbättra det, ett förslag som Moderata samlingspartiet konsekvent röstat emot, nämligen möjligheten för staten att gå in och stötta utbyggnaden av hissar så att det blir ekonomiskt möjligt, så att det inte blir för dyrt, så att vi får en anpassning av bostadsbeståndet så att det blir tillgängligt för alla, så att vi kanske till och med får de bostäder i vindsvåningar som behövs. Sedan finns det en möjlighet till dispens i de fall där det är fullständigt omöjligt att lösa det på grund av tekniska problem. Där får till och med jag ge mig, även om det bär mig emot.

Herr talman! Jag kan säga till dig, Sten Lundström, att i Malmö ges det inga dispenser. I Malmö tolkar man regelverket så strikt att det inte blir några dispenser. Du inledde med att säga att jag har studsat så högt att jag har slagit huvudet i taket. Det är möjligt. Mitt huvud tål många smällar - det kan jag garantera dig. Jag kan också säga till dig, Sten Lundström, att om jag blivit handikappad - det kanske låter som att jag sticker ut hakan här - och fått problem med rörligheten hade jag flyttat. Jag hade anpassat mitt boende till min egen medicinska status. Jag ser inget som helst dramatiskt i detta. Och hade jag haft en mor som var handikappad hade jag inte som en god son valt en vindslägenhet där hon aldrig kunde komma och hälsa på mig. Jag hade anpassat mitt boende efter det. Jag förstår inte ditt resonemang där. Du säger att det ska vara lika rättigheter. Det är en oerhört vacker klyscha. Men vad det blir av det du säger är inga rättigheter. Vi kan stå här och utmåla lika rättigheter och att alla ska ha möjligheter, men det finns ju inte resurser till det. Alternativet, Sten Lundström, blir ju inga lägenheter alls. Det är det du menar är lika rättigheter.

Herr talman! Jag kan bara konstatera att Carl-Axel Roslund inte vill svara på frågan om samhällets möjligheter att skapa de lika förutsättningar som vi eftersträvar, nämligen att samhället går in och ekonomiskt stöder förutsättningen att bygga till hissar. Jag tror inte att det här är möjligt att göra på något annat sätt. Där är vi överens. Jag tror att det är nödvändigt med ett hissbidrag för att vi ska få fart på detta. Och det är nödvändigt för den åldrande befolkning som bor i fyravåningshus i framför allt Malmö men även i de andra storstäderna och faktiskt på en hel del platser i landsbygden också. Det är en förutsättning för att det ska finnas bostäder över huvud taget till de här människorna. Det är inte så enkelt som du säger: Jag flyttar om det behövs för min hälsa. Ungdomar har ingenting att välja på i Malmö. 180 000 ungdomar är fortfarande sambo därför att det inte finns bostäder. Alltså måste de flytta till den där lägenheten högst upp, även när de har en handikappad mamma. Det finns inget alternativ. Det finns ingen annanstans att bo. Min beskrivning av dig som en guttaperkaboll - så tror jag att vi sade hemma en gång i tiden - stämmer fortfarande. Tänk efter innan du säger någonting. Tänk då på att det kanske vore bra om samhället ser till att de här förändringarna kommer till stånd.