Barn under 15 år som misstänks för brott

Fru talman! I dagens debatt behandlar vi justitieutskottets betänkande och regeringens proposition Barn under 15 år som misstänks för brott och vår gemensamma rödgröna motion. Med anledning av den motionen har vi också en gemensam reservation, som jag här och nu yrkar bifall till. Förutom frågan om tvångsvisa drogtest, som jag ska återkomma till, innebär lagförslaget att när barn under 15 år misstänks för allvarliga brott ska som huvudregel alltid detta utredas av polis. Polisen ska också kunna utreda mindre allvarliga brott som har inneburit antingen en allvarlig integritetskränkning för offret eller stor ekonomisk skada. Genom lagförslaget stärks också brottsoffrets ställning, och det tycker vi är bra. Det blir också tydligare regler. Socialtjänsten ska hos polisen begära att en utredning inleds om ett barn under 15 år kan misstänkas för ett brott och utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra socialtjänstens insatser för barnet. Det gäller då främst brott som äventyrar den unges hälsa och utveckling eller om det är ett led i en upprepad brottslighet. Barnets rättssäkerhet stärks genom att ett juridiskt biträde för barnet ska förordnas i större utsträckning. Detta tycker vi är bra, och det är också ett krav som vi rödgröna har ställt. Alla utredningar ska bedrivas med särskild skyndsamhet, det vill säga att utredningarna ska vara klara inom tre månader. Fru talman! Vi inom De rödgröna har inget emot att fler utredningar görs av polisen om ett barn under 15 år misstänks för brott. Men vi är väl medvetna om att många brott också utreds i dag enligt § 31 i lagen om unga lagöverträdare. Det visar inte minst Brottsförebyggande rådets rapport, Barn som begår brott , som kom 2007. Den gällde polisens hantering av misstänkta personer under 15 år. Det man kom fram till var att knappt hälften av de brotten är stöld och snatteri och att de utreds i de allra flesta fall, medan mer allvarliga brott som grov misshandel och narkotikarelaterade brott som begås av barn under 15 år utreds i ännu större utsträckning. Och de brott som utreds allra mest är brott som har med rån att göra. Det finns inom några av de 21 polismyndigheterna ett väl upparbetat och gott samarbete där socialtjänst, åklagare och vårdnadshavare ser till att barn, ungdomar och anhöriga får stöd och fler tidiga insatser. Exempelvis i Värmdö och Eslövs kommuner samverkar man, och samverkan bygger på samsyn och också att man finns under samma tak. Det som ändå är oroväckande i Brås rapport är att Rikspolisstyrelsens riktlinje att varje polismyndighet ska sluta avtal med socialtjänsten i kommunerna om hur man ska arbeta med § 31-utredningar inte finns i någon polismyndighet. Detta har regeringen inte brytt sig om att följa upp, vilket är anmärkningsvärt. Om regeringen hade tagit Brås rapport på allvar, sett till att de här avtalen hade skrivits och om socialtjänst och åklagare med flera hade suttit ned vid bord och samtalat om hur man ska samverka kring barn är jag övertygad om att vi inte hade haft detta lagförslag på vårt bord i dag. Anmärkningsvärt är också, om vi går tillbaka till den debatt vi hade här i kammaren för en tid sedan om Riksrevisionens rapport som gällde granskningar av handläggningstider när det gäller unga lagöverträdare, att Riksrevisionen kommit fram till att det är betydligt längre handläggningstider än vad den lagstadgade tidsgränsen medger. Inte heller skyndsamhetskravet var uppfyllt. Vi såg också en tendens att återfallsbrotten bland unga ökar. Varken regeringen eller de ansvariga myndigheterna lever upp till de mål och krav som vi här i riksdagen har fattat beslut om. Vi menade i debatten som hölls med anledning av Riksrevisionens rapport att styrning och uppföljning från regeringens sida har brustit och att regeringen måste vidta de åtgärder som Riksrevisionen pekar på. Vi vann inte den omröstningen här i riksdagen. Varför tar jag då upp detta i dagens debatt? Jo, just med anledning av att dagens debatt också handlar om ett lagförslag där det ställs krav på polisen att utreda i större omfattning, och det ska då ske skyndsamt och utredningen ska vara klar inom tre månader. Mot bakgrund av hur det i dag ser ut under den borgerliga regeringen finns det all anledning att höja ett varningens finger för att tidsfristen på tre månader inte kommer att kunna hållas. Det är förödande för unga som begår brott att vänta och eventuellt bli kvar i sitt destruktiva liv därför att vuxenvärlden sviker från att reagera snabbt och sätta gränser, gränser som kan reparera och ge trygghet på vägen bort från ett destruktivt liv. Och för brottsoffret innebär det ett onödigt lidande i väntan på att målet blir avgjort. Fru talman! Jag tänker nu lämna debatten om förslaget att barn som misstänks för brott ska utredas i större utsträckning än tidigare och gå över till en annan del av förslaget som vi i dag har på vårt bord. Det gäller drogtest i form av kroppsbesiktning. Det är här vi rödgröna har en reservation och vill att denna del i lagförslaget avslås av riksdagen. Regeringen har föreslagit att polisen ska ges möjlighet att tvångsvis drogtesta barn under 15 år, vilket också majoriteten i justitieutskottet har ställt sig bakom. Med detta ställningstagande visar den moderatledda regeringen och utskottsmajoriteten en respektlöshet, främst mot barn men också en respektlöshet mot Lagrådet och experternas avstyrkan av drogtester på barn under 15 år. Vi delar Lagrådets uppfattning att förslaget inte motsvarar de krav som proportionalitetsprincipen ställer. Förslaget till tvångsvisa drogtester på barn under 15 år innebär en inskränkning av det i regeringsformen föreskrivna skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp. För att en sådan rättighetsinskränkning ska få göras krävs det att inskränkningen inte går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet och det som har föranlett inskränkningen. Lagrådet pekar i sin skrivelse på den kränkning det innebär för ett barn att behöva lämna ett urinprov inför främmande människor. Hur känns det för ett barn på 14 år, som eventuellt har rökt hasch, att tas med till polisstation eller sjukhus av polis för att lämna urinprov och vara utlämnad i ett tillstånd där känslorna inte riktigt finns med, då man som barn mest av allt behöver trygghet, omtanke och omvårdnad, då man är i ett rus och kanske också berusad av alkohol? Det är samma sak om ett barn hittas redlöst berusat som om det hittas drogpåverkat, man är inte kontaktbar just då. Man försätts i en situation där polisen har möjlighet att ta med en till polisstation eller sjukhus, detta också utan att vårdnadshavare eller någon annan vuxen som har ansvaret för fostran behöver kontaktas. Att bekämpa droger är en av de allra viktigaste åtgärderna för att förhindra utslagning och kriminalitet. Därför är det också viktigt med tidig upptäckt och vuxna som reagerar och agerar för att vi ska kunna ge de här tidiga insatserna till våra barn. Samtidigt är det så viktigt på vilket sätt vi vuxna tar oss an drogproblematiken, att vi bygger förtroende och tillit och visar: Jag bryr mig, jag är orolig för dig. Det är därför ledande experter i dag, till exempel på Maria Ungdom, just arbetar med att bry sig, med respekt för barnen och med värme, trygghet och krav. Drogtester görs i dag, enligt den lagstiftning som finns, med vårdnadshavarens och den unges samtycke. Man måste inse att detta är en process, att det handlar om motivation. Det handlar om att ge motivation till barnet och det kan handla om motivation även till föräldrarna. Men att just föräldrarna, vårdnadshavaren, finns med och medverkar från början är en av nyckelfaktorerna för att kunna gå vidare i denna process. Drogproblematiken är ofta också en del av en större problematik, och det är nästan alltid nödvändigt att analysera barnets hela situation och att stötta det inom ett flertal områden. Tyvärr väljer regeringen i sitt förslag att fästa alltför stort fokus på polisens möjlighet att göra drogtest tvångsvis utan närvaro av och information till föräldrar, vårdnadshavare eller annan vuxen som står nära barnet. Tvångsvisa drogtester på det sätt som regeringen föreslår är fel väg att gå. En av riskerna är att förtroendet för vuxenvärlden minskar och därmed också viljan hos barnet att ta emot hjälpen. Vi är inte emot drogtester, men de ska ske på det sätt som det i dag ges möjlighet till i den lagstiftning vi har, via samtycke. Låt mig upprepa att processen kan vara lång både för föräldrarna och för barnet men att ge det tid är nödvändigt för att få i gång motivationen. Fru talman! Att vara hård mot de mjuka och mjuk mot de hårda är regeringens och utskottsmajoritetens förslag. Man tar inte fasta på det man borde, nämligen tillgången på narkotika, organiserad brottslighet, ekobrottslighet och narkotika på Internet. Vi har valt att vara hårda mot de hårda i vår politik. Därför har vi också lagt fram ett antal förslag vad gäller ekobrottslighet, organiserad brottslighet och narkotika på Internet. Dessutom har vi valt att vara mjuka mot de mjuka, barnen. Det gör vi genom en politik som har kvar medmänsklighet, solidaritet, rättvis fördelningsekonomi och förebyggande arbete så att barn och ungdomar inte ska tappa sin kompass och irra ut på fel vägar. Den moderatledda regeringen har ökat klyftorna katastrofalt. När mamma eller pappa inte har ett jobb att gå till, när ungdomar inte får jobb - vi är snart uppe i 30 procents ungdomsarbetslöshet - när barnfattigdomen fördubblas, när pappa blir utförsäkrad, när skolklasserna blir större, när det bli färre vuxna i skolan, när mobbningen ökar enligt Skolverkets rapporter och när kommuner och landsting inte får de pengar som de så väl behöver till vår gemensamma välfärd är det klart att det drabbar våra barn och ungdomar. Det finns andra vägar att gå. Man kan stärka föräldrastödet och ge ideella föreningar möjlighet att växa med idrott och kultur. Det är mötesplatser för våra unga där de möter vuxna som också är förebilder. Vi behöver möten mellan generationerna. Det är våra barn och ungdomar som får betala skattesänkningarna på nu snart 100 miljarder. Fru talman! Vi väljer att sätta barn och ungdomar före skattesänkningar till dem som redan har det gott ställt. Vi väljer att våga se att barn och ungdomar som är på glid behöver social omsorg, trygghet, tolerans, kärlek och vuxna som reagerar och agerar. När ett barn misstänks använda droger ska enbart misstanken leda till åtgärd. Vi vuxna ska reagera och agera, och barnet ska få stöd och hjälp. Det finns inga läktarplatser för oss vuxna, oavsett om vi är lärare, poliser, fritidsledare, fältassistenter eller föräldrar. Lagen är tydlig; vuxna har en skyldighet att anmäla när ett barn far illa. Alliansen vill införa en lagstiftning om tvångsvisa drogtester. Detta riskerar att göra barnet illa, stöta bort barnet och leda till en misstro mot vuxenvärlden. Regeringen och utskottsmajoriteten väljer konfrontation före motivation. Man väljer kränkning före respekt. Man väljer tvång före frivillighet. Man väljer att själv sätta sig som expert före Lagrådet och andra experter som har uttalat sig om detta. Man väljer att vara hård mot de mjuka, våra barn. (Applåder) I detta anförande instämde Maryam Yazdanfar, Margareta Persson och Christer Adelsbo (alla s) samt Lena Olsson (v).

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet om barn under 15 år som misstänks för brott. Jag instämmer i allt det som Kerstin Haglö sade på ett mycket bra sätt. Jag yrkar också bifall till reservationen och koncentrerar mig på den eftersom vi inte har någon annan åsikt i de övriga delarna. Det mesta i frågan är redan sagt. Jag vill dock göra ett inlägg om barns förtroende till vuxenvärlden. Jag har egen erfarenhet av hur det är att ha noll tilltro till vuxenvärlden och myndigheterna, och min erfarenhet vägleder mig. Att med tvång drogtesta barn kommer att leda till att problemet döljs ännu mer och blir svårare att upptäcka. För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att vara mjuk mot de mjuka, precis som Kerstin sade. Våra barn är det viktigaste vi har. Vi vet att tilltron till vuxenvärlden är viktig för alla barn. Vad kommer förslaget att leda till? Vi i Vänsterpartiet menar att det inte löser problemen. Det blir i stället svårare att komma till rätta med ungas droganvändande till exempel. Unga med drogproblem har ofta en större problematik runt sig som man bör titta närmare på och analysera om man verkligen vill hjälpa. I regel behöver vi stötta dessa barn på alla möjliga sätt och på alla möjliga områden. Det är därför tilltron till vuxenvärlden och hur vi som vuxna beter oss är så viktigt. Tittar man på remissvaren är vi långt ifrån ensamma att tycka så här. Vi vet att det är många som instämmer i kritiken. UNF ser allvarligt på förslaget att tvångstesta barn och skriver: Vi anser att förslaget att under tvång kunna drogtesta barn strider mot grundlagen och kan motverka det drogförebyggande arbetet. Det talas också mycket om socialtjänsten och dess ansvar. Jag passar på att fråga majoriteten: Vad får socialtjänsten för verktyg för att komma till rätta med bland annat ungas drogproblem och ungas kriminalitet? I 90 procent av landets kommuner har antalet utbetalda försörjningsstöd ökat med i snitt 40 procent. Om socialtjänsten ska kunna arbeta under rimliga villkor med att komma till rätta med unga som misstänks ha drogproblem eller vara kriminella måste man få förutsättningar att klara denna uppgift. Socialtjänsten är viktig, precis som föräldrarna, men kanske ännu viktigare för de barn som får problem och inte har stöttning hemifrån. Jag tycker att ni är skyldiga att ge oss svar på varför ni lade ned Mobilisering mot narkotika. Varför lade ni ned projektet MVG, Motverka våld och gäng? Att förebygga är tydligen inget för Alliansen. Hur tänker ni? Det behövs personal på dagis. Det behövs stöttning för föräldrar som har problem. Det behövs skolor och fritidshem. Det är så man måste förebygga. Det är det viktigaste vi kan göra för att komma till rätta med detta. Alla vi som sitter i den här kammaren vet att stora ekonomiska klyftor är grogrunden till kriminalitet och missbruk. De unga måste ha framtidshopp. Det kan man inte se så mycket av i dag. De ekonomiska klyftorna har ökat under er regeringsperiod. Det har vi sett i rapporter om barnfattigdom. Ni har skyldighet att svara på hur ni ska förebygga och varför ni har lagt ned MVG. Kan ni förstå att inte alla föräldrar och barn har de förutsättningarna att det är självklart att föräldrar ställer upp? Det vet jag av egen erfarenhet. (Applåder) I detta anförande instämde Maryam Yazdanfar, Margareta Persson, Christer Adelsbo och Kerstin Haglö (alla s).

Fru talman! Nästa vecka går många barn i Sverige på sommarlov - ett välförtjänt sommarlov efter ännu ett läsår då de förhoppningsvis har fått gå i en skola som levererar kunskap och framtidsmöjligheter. Som har påpekats har de unga många olika livschanser. Det är verkligen inte rättvist. Många barn får åka på semester och en del får åka på kollo för att föräldrarna ser till att de får göra det. Vissa barn lämnas vind för våg hemma. För vissa barn kommer kanske den här sommaren att bli steget in i en alltmer fördjupad brottslighet. En del unga kommer att förstöra bara för sig själva. De kommer att skada sig själva och därmed många andra, men för en del är det, som jag sade, ett kliv in i brottslighet. Från regeringshåll har man lagt fram en proposition som tar sikte på att möta dessa problem och se till att chanserna förbättras något för de unga som halkar snett tidigt. Vi tror att tidiga och tydliga insatser är den största hjälp vi kan ge de unga som far illa och hamnar i någon typ av brottslighet. Någon nämnde orättvisor. Livet är väldigt orättvis på många sätt, men det kanske är mest rättvist i Sverige. Om man tittar på hur barn har det i världen, Europa och Norden framgår det tydligt att Sverige är ett av de bästa länder man kan växa upp i. Vi har mvc, bvc, barnbidrag, föräldrapenning, förskolor, skolor och särskolor. Vi har barn- och ungdomspsykiatri som nu har fått förkortade handläggningstider för att barn ska få hjälp. Vi har socialtjänst som är proaktiv. I de flesta kommuner i Sverige finns socialsekreterare ute på nätterna för att möta, hjälpa och rädda unga. Vi jobbar också aktivt med den breda penseln när det gäller att förebygga. Den här regeringen har fokuserat på att arbete är grunden för välfärd. Det är grunden för skolan. Det är grunden för att unga ska kunna möta en socialsekreterare ute på natten. Vi har integration och kamp mot drogmissbruk på den breda scenen. Jag fick en fråga om Mobilisering mot narkotika. Det var ju ett stabsorgan åt den socialdemokratiska regeringen som höll kurser och konferenser på engelska om hasch. Det var jättebra. Men arbetet mot droger bedrivs i varje stad, varje kommun och varje län. Jag har god inblick i det arbetet i Örebro kommun. Det har inte att göra med hur man organiserar sig på regeringshåll. Arbetet har fortsatt och är minst lika intensivt i dag. Till detta läggs nu denna proposition. Bakgrunden är Barnbrottsutredningen , eller egentligen Utredningen om handläggning av ungdomsmål från 1998. Ja, jag sade 1998. Oppositionen påstår sig ha ett starkt engagemang för barn och ett starkt engagemang för att gripa in tidigt. Vad hände under era år vid makten? Nu kommer det en proposition som skärper synen när det gäller att vidta åtgärder när unga begår brott. Det borde ni välkomna, tycker jag. Vi har väl ändå ett problem när Brottsförebyggande rådet skriver rapporter som visar att ungdomar under 15 år begår rån och att inte alla utreds. Unga under 15 år begår misshandelsbrott och det utreds inte. Det leder inte till några konsekvenser. Kan vi ha det så? Kan vi stå och se på när unga människor förstör sina egna och andras liv utan att det utreds så att man kan sätta in åtgärder? Propositionen om barn under 15 år som misstänks för brott möter ett samhällsproblem. Det visar sig att utredningar inte har gjorts och att åtgärder inte har kunnat vidtas. Innehållet är i stort att man från polisiärt håll ska utreda särskilt allvarliga brott även när den unge är 15 år. Om unga är inblandade i allvarlig brottslighet ska det utredas. Det är bra för den unge. Det är bra för brottsoffren och det är bra för samhället. Det kan leda till sociala åtgärder som hjälper den unge att sluta förstöra sitt eget och andras liv. Det handlar också om att man ska kunna initiera utredningar och klarlägga vad som har hänt om barnets egen utveckling och hälsa är hotad av brottsligheten eller om det gäller upprepad brottslighet. Det framgår ju av propositionen att mycket unga barn agerar tidigt och blir mycket brottsaktiva innan de är 15 år. Om någon begår brott på brott helg efter helg är det i stort sett att jämställa med barnmisshandel att inte ingripa. De här ungdomarna förstör sina egna och andras liv i rasande fart. Nu skapas en tydlig lagreglering som säger att vi ska agera. Samhället ska agera. Socialtjänsten ska agera. Polisen ska kunna utreda. Om det handlar om stöldgods, gods som har kommit någon tillhanda genom brott, ska det också kunna utredas. Man ska dessutom kunna utreda om det finns föremål som ska förverkas, till exempel narkotika och brottsverktyg som ofta hänger ihop med narkotika. Dessa ska kunna förverkas med tvång och man ska kunna utreda hur det ska ske. Det är mycket tydliga skärpningar. Varför? Barn ska inte ha vapen. Vi ska kunna agera. Vi ser till att det blir lättare. Socialtjänsten kan sedan sätta in åtgärder. Vi markerar också att det kan finnas fall med särskild betydelse där man ska inleda utredningar. Det kan vara av hänsyn till ett allmänt intresse eller till ett enskilt intresse. Om det exempelvis visar sig att delar av Örebro eller Jönköping plötsligt drabbas kraftigt av skadegörelse, klotter och liknande som förstör, inte minst för unga som kanske vill vistas på fritidsgården eller skolan, ska polisen av allmänt intresse kunna göra utredningar för att stoppa det. Det handlar om ungdomar som annars riskerar att dra på sig skadestånd på hundra tusen, kanske miljoner kronor som de får leva med hela livet. När det gäller enskilt intresse kanske man ska se till brottsoffren. Utredningar som har gjorts har visat att den som har blivit misshandlad av någon som är under 15 år har mycket svårare att få ut ersättning. Varför ska det vara så? Så kan vi inte ha det. Upprättelsen för det enskilda brottsoffret är också viktig. Det skapar vi nu en tydligare möjlighet för så att vi får en rättssäker tillämpning i hela landet. Det har varit hipp som happ och hur som helst. Det har pågått så länge oppositionen regerade. Vi från Alliansen har i opposition krävt tidigare och tydligare insatser för att hjälpa de unga som hamnar i brottslighet. Med denna proposition genomförs det. Vi förstärker också kraven på socialtjänstens medverkan i utredningar. Det är inte något fritt valt arbete. Socialtjänsten ska medverka. Det ska leda till åtgärder för att rädda unga på glid. Vi skärper rättigheten för vårdnadshavare att bli informerade om utredningarnas resultat. Det tycker jag är mycket centralt. Föräldrarna bär ju ansvaret för sina barn. Ibland möter jag personer som säger: Det är sådana problem med ungdomarna, jag undrar vad skolan ska göra, vad socialtjänsten ska göra, vad fritidsnämnden ska göra. Vad ska politikerna göra? Då brukar jag fråga: Vad ska föräldrarna göra? Kan det vara så att föräldrar har en enda viktig uppgift i livet? Det är inte att bli riksdagsledamöter. Det är inte att lyckas i någon golftävling, inte att göra karriär. Det handlar om att ta hand om sina egna barn, att fostra dem, att ge dem en chans att bli goda och hyggliga medborgare som får chansen att förverkliga sina livsdrömmar. Det är föräldrars viktigaste uppgift. Här skakar man på huvudet från oppositionens sida, fru talman. Det är fantastiskt. Föräldrars viktigaste uppgift är tydligen inte att ta hand om sina barn. Det vill jag gärna höra er utveckla i en replik sedan. Detta är det ingen annan som kan göra. Vi kan stödja från skolan. Vi kan stödja från socialtjänsten. Vi kan stödja med mvc, bvc, barnbidrag, föräldrapenning och så vidare, men föräldrarna har ansvaret. Därför har vi också i annan lagstiftning markerat föräldrars ansvar. Om ens barn misshandlar andra, om ens barn förstör andras egendom är det föräldrarna som har ansvaret, men föräldrarna ska också få stöd. Sedan kommer vi till frågan om unga som använder narkotika. Jag blir förfärad när jag läser att man säljer syntetiska haschkakor i godisaffärer i Göteborg. Köp en skumbanan, köp lite hasch och en påse chips! Vad är det för Sverige vi lever i? Detta utspelades senast i Lund där en affär säljer dessa syntetiska droger. Det är så här, fru talman, att den tekniska och kemiska utvecklingen går med förfärande fart. Drogbaronerna, de cyniska människor som lever på att sälja droger, kan i dag ändra sammansättningen på drogerna med raketfart på grund av den tekniska utvecklingen. Man skapar nya droger, sätter samman nya droger och pumpar hela tiden ut droger för att tjäna pengar, sälja droger till unga och förstöra deras liv. Efteråt kommer staten och försöker narkotikaklassa och förhindra detta. Vi måste möta den verklighet som unga lever i, och jag menar att ungas exponering för droger i dag är ett stort problem. Vi vet också att det finns för många unga som kommer i kontakt med och prövar droger. Det vill jag säga, att håller man på med droger är sannolikheten enormt stor att allt vad som heter mänskligt liv, respekt och integritet försvinner väldigt fort. Jag har under mina år i politiken och när jag jobbade på Örebro tingsrätt sett många unga människor som har en gemensam nämnare, det är att deras liv har blivit förstört av droger. Det börjar med sprit. Det börjar med cigaretter. Det börjar med öl. Sedan går det vidare. Man prövar droger, och sedan kan det gå utför i en faslig fart och livet blir ett rent helvete. Därför föreslår vi att man från samhällets sida ska kunna genomföra drogtester om det finns en subjektiv misstanke om att också den som är under 15 år använder narkotika. Syftet är att se till att det finns ett underlag som kan ge klart besked om att den här unga människan behöver hjälp. Är man 14 år och knarkar, mina vänner, behöver man hjälp och stöd för att ta sig ur detta. Jag är med i Folkpartiet och tillhör en allians som respekterar rättssäkerheten och rättstryggheten väldigt högt. Jag tycker att man ska ha klara besked innan man griper in. Jag tycker att det borde vara helt självklart att man ska agera med åtgärder. Jag menar att det krävs kraftfulla åtgärder om någon använder narkotika. Vuxna människor ska naturligtvis kunna mötas av ett straff, gärna i form av vård, men unga människor måste möta någon form av åtgärd. Då måste det kunna klarläggas tidigt och tydligt om unga människor använder narkotika. Oftast behövs inte detta, det är ju självklart. Det sätts in åtgärder ändå. Men det kommer att finnas fall ute på gatan fredagsnätter och lördagsnätter den här sommaren, där polisen, socialtjänsten och andra som är ute och jobbar för ungdomars bästa kommer att hamna i narkotikamiljöer där det finns 35-åriga gubbar, eller 42-åriga gubbar som jag själv, tillsammans med 13-åriga flickor, och det knarkas. Vad är då problemet med att man ser till att det ska kunna klarläggas om denna unga människa, som först och främst inte ska vara där utan borde vara hemma, har använt droger och att åtgärder sätts in? Då menar jag blixtsnabbt, för här är det fara å färde. Vad är det för fel med att man klarlägger detta? Dessutom, om det nu finns en oro för att det ska kunna vara ofta förekommande eller att det skulle kränka den enskildes integritet, har vi sagt att det är åklagaren som ska besluta om detta. Det är inte polisen själv som får besluta om denna tvångsåtgärd heller. Så som vi nu har beskrivit att det ska gå till, det vill säga att det är under läkarkontroll och inte alls som någon annan påstår, ska man kunna göra det här drogtestet, men det krävs ju att det tas om hand på ett bra sätt och att den unge får hjälp och stöd. Det är klart att det finns en orsak till att den unge hänger ihop med den 42-åriga gubben i narkotikakvarten i stället för att vara hemma med sina föräldrar. Det värsta av allt är att föräldrarna kanske inte ens är närvarande. Den här åtgärden, tillsammans med dessa andra åtgärder för att utreda tidigare och tydligare insatser mot brottslighet kommer att vara ett verktyg som kommer att hjälpa många unga att få ett bättre liv. Jag har, fru talman, för att avsluta, inte besökt alla Sveriges fängelser, men jag har besökt rätt många av dem. Jag har aldrig i hela mitt liv när jag har besökt dessa fängelser träffat en enda person, en enda människa som har suttit inlåst i allt från ett år till tio år, en del på livstid som aldrig vet när de kommer ut, som har sagt till mig: Vet du Johan, jag sitter här därför att samhället agerade för tidigt, för att samhället agerade för tydligt, för att samhället agerade med kraft. Tvärtom säger alla: Varför var det ingen som gjorde något när jag var 13 år? Det gick ju åt pipan. Tänk om någon hade gripit in tidigt och hjälpt mig. Nu lägger vi fram en proposition som ger denna möjlighet. Jag yrkar, fru talman, bifall till betänkandets förslag. I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp) och Johan Linander (c).

Fru talman! Det var intressant att lyssna på Johan Pehrson, och det hade nog varit bra om Johan Pehrson hade lyssnat på mitt anförande. Det är så att vi står bakom det mesta i det lagförslag som läggs fram. Det sade jag också i mitt anförande vad gällde att man ska utreda fler fall och vad gällde brott som misstänks ha begåtts av de barn som är under 15 år. Jag håller också med Johan Pehrson om att det ska vara tydliga och tidiga insatser. Jag sade också det i mitt anförande - tydliga, tidiga och att vuxna vågar sätta gränser, gränser som reparerar det som har gått galet. Jag är också förfärad över den försäljning som pågår. Jag är förfärad över att det finns lagliga droger i dag, därför att det tar för lång tid innan de klassificeras som olagliga. Men i detta ärende har vi i De rödgröna tillsammans en reservation mot att polisen ska få göra dessa tvångsvisa drogtester. Vi är inte emot drogtester, Johan Pehrson. Vi är emot att ni ställer ute vårdnadshavare, alla vuxna som finns i barns närhet, att polisen ska ha möjlighet att ta med den unge till polisstationen eller sjukhuset för att göra ett drogtest utan att den unge har någon annan vuxen med sig, utan att föräldrar eller vårdnadshavare informeras. Vad är det nu värt, Johan Pehrson, ditt tal om föräldraansvaret? Helt plötsligt behöver inte föräldrarna finnas med i den här processen, trots att alla experter säger att har man inte föräldrarna med från början går det inte att komma framåt. Man måste kanske ha ett motivationsarbete även för föräldrar.

Fru talman! Föräldrar, detta underbara släkte, denna resurs, denna uppsättning människor som faktiskt ser till att var och en av oss blir det vi blir. Det är ingen slump att ni på läktaren är de ni är i dag. Det är ingen slump att någon här i kammaren är den han eller hon är i dag. Vi är oftast, vill jag påstå, frukten av våra föräldrars insatser, våra föräldrars engagemang för oss när vi var små. Så ser det ut. Men då måste jag meddela Kerstin Haglö att det ändå är så att det finns föräldrar som är väldigt dåligt närvarande. Om de inte är närvarande eller inte finns tillgängliga måste man kunna agera ändå. Jag vill bara säga: Tror ni inte att socialtjänsten och polisen gör sitt yttersta för att hjälpa unga människor att få kontakt med föräldrarna? Det är klart att de gör det! Men jag ska berätta att jag har varit ute och åkt med polisen på nätterna. Då har vi kört hem ungar klockan två. Sedan har jag klivit ur polisbilen klockan fyra på morgonen, och vet ni vem jag har träffat när jag cyklat hem? Jo, samma unge som är ute på stan igen. Vad ska vi göra då? Vad gör den föräldern för nytta som släpper ut den unga människan igen på stan där han eller hon inte ska vara, i alla fall inte klockan fyra på morgonen? Fru talman! Min uppfattning är att det är nödvändigt att kunna se till att de här testerna kan genomföras för att se om någon har använt narkotika. Det bidrar bara till att man kan se till att insatser sätts in tidigare och tydligare. Det blir inget snack om huruvida Pelle, Lisa, Kalle eller Ahmed har varit i den här miljön eller om de har använt narkotika. Det tycker jag vore väldigt bra, för det skulle kunna korta insatstiden för att hjälpa unga. De här testerna ska, som man kan läsa innantill i propositionen, genomföras av sjuksköterskor och läkare och så vidare.

Fru talman! Johan Pehrson, du talar med kluven tunga. Ena minuten är föräldrarna jätteviktiga. Nästa minut är föräldrarna inte så viktiga, för det finns föräldrar som inte tar det ansvar de ska. Vi talar om föräldrar, vi talar om vårdnadshavare och vi talar om andra vuxna i barnens närhet som är betydelsefulla. Det är de som vi vill ska vara med från början. Vi vill inte att polisen ska få dra in en unge som påträffas ute på stan. De kan till och med hålla unga i förvar i sex timmar. Jag tror inte att det hjälper den unge, Johan Pehrson. Jag tror inte det. Jag tror att det behövs ett motivationsarbete, och drogtestet kan vi ta senare när vi har fått ett samtal, en dialog, med den unge. Jag återkommer till det här med föräldraansvaret. Jag vet inte hur många motioner jag har läst från Folkpartiet där ni hela tiden talar om föräldrar. Ni talar inte om vårdnadshavare eller andra vuxna som lagstiftningen säger, utan ni talar om föräldrar, och föräldrar är alltid så viktiga för er. Till och med justitieministern var med på en reservation när vi behandlade lagen om unga lagöverträdare där ni skrev hur viktigt det var att föräldrar skulle ha närvaroplikt vid förhör. Vi sade att det inte alltid behöver vara föräldern som ska närvara, för det kan vara vårdnadshavaren. Vårdnadshavaren är inte alltid föräldern. Det kan vara någon annan vuxen. Men då var det viktigt för er med närvaroplikt för föräldern. Tala om för mig vad du har för starka skäl till att inte föräldern, vårdnadshavaren eller någon annan vuxen i barnets närhet ska vara involverad i ett samtal i första hand innan man går vidare med ett drogtest! Tala om vad du har för starka skäl till att gå emot Lagrådet och all expertis och göra dig själv till expert! (Applåder)

Fru talman! Det blir lite surrealistiskt, det här. Om polisen möter en ung människa som man objektivt och subjektivt misstänker har drogat försöker man få tag på föräldrarna. Det görs massor av drogtester i dag på 12-åringar, på 13-åringar och på 14-åringar. Varför då? Jo, för att föräldrarna får godkänna det. Föräldrarna har ansvar för sina barn och kan se till att detta genomförs. Men får man inte tag i föräldrarna - det finns föräldrar som tyvärr är utslagna, som tyvärr inte är kontaktbara eller av andra skäl inte kan medverka till detta - och det bedöms nödvändigt handlar det om att se till att testet kan göras. Vad är det man kan upptäcka? Man kan upptäcka att en unge har använt droger. Detta är obehagligt att få reda på. Men vad är problemet? Vad är man rädd för ska hända med informationen? Det som kan hända är att en åtgärd kan vidtas. Sedan när det gäller om det är en förälder, en vårdnadshavare eller någon annan vuxen som involveras är det klart att det finns massor av vuxna som är viktiga för att bygga ett samhälle runt unga. Det är allt från lärare och fritidsledare till morfar och mormor och släktingar. Det är helt självklart. Men i lagen är det vårdnadshavarna som bestämmer, och det är oftast föräldrarna, tack och lov, som bestämmer vad barnen ska få göra och inte få göra och vilka åtgärder, exempelvis drogtest, man ska få vidta för att hjälpa unga.

Fru talman! Jag har lite frågor att ställa till dig, Johan Pehrson. Du frågade vad som hade hänt under föregående regeringsperiod. Med anledning av det vi vet i dag kan jag ju fråga dig: Vad är det som har hänt under er regering? Jag kan återkomma till revisorernas kritik när det gäller unga lagöverträdare. Det är oerhört allvarligt. Man kan inte påstå att det är snabba åtgärder och handlingskraft som har gällt här. Om man tycker att det här skulle vara något slags medicin att lösa problemen med ungdomars kriminalitet eller droganvändandet är det ju konstigt att den här propositionen dyker upp så sent. Det är en reflexion jag gör. Du säger också att det är sociala myndigheters skyldighet att utreda, och att man ska utreda det här. Jag ställde en fråga i talarstolen: Vad får de sociala myndigheterna för möjligheter? Vad får man för verktyg? Vad får man för resurser? Jag är fast övertygad om att de inte vill något hellre än att hjälpa de här barnen. Det blir lite konstigt då, för vi vet att 25 000 personer i offentlig sektor sägs upp. Här finns det en problematik som jag också tog upp i mitt anförande. Jag kan också hålla med Kerstin Haglö i att vi inte har något emot förslaget i sig, utan det är det här med drogtesterna på barn som vi är emot. Du återkommer till föräldrarnas ansvar. Men just när det gäller det här får de inte vara delaktiga och ta det ansvaret. Hur tänker ni?

Fru talman! Jag måste återigen börja i slutet. Det finns ju föräldrar som inte har kapacitet att ta ansvar. Jag deltog i ett seminarium med Bris, Barnens rätt i samhället, för inte så länge sedan. Då berättade de historier om hur det kan vara att vara barn. Man fick höra häpnadsväckande saker. En förälder hade till exempel sagt: Jag vägrar. När socialtjänsten hör av sig säger jag att de ska strunta i det. Det var pappan som var vårdnadshavare. Pappan var själv grovt kriminell och tyckte inte att det gjorde någonting om ungen höll på med lite brott. Jag tänker inte vidta några åtgärder, för det är ingen fara och jag vill inte ha med det att göra, sade han. Vad leder det till? Jo, att man måste tvångsomhänderta barnet. Det är väl väldigt dåligt? Det ska man ju undvika. Det är i alla fall Alliansens och Folkpartiets åsikt. Lena Olsson måste hålla med om att de flesta föräldrar är med, tar sitt ansvar och ska ta sitt ansvar för barnen. Men om det är föräldrar som inte har kapacitet måste ju någon annan agera. När det inte finns föräldrar som är ute på natten och hämtar hem barnen, när det finns föräldrar som inte kommer till föräldramötena i skolan och när föräldrar inte dyker upp eller hör av sig när polisen ringer och är oroliga för att en unge är på stan och gör någonting, då måste någon annan agera. Och det är då, Lena Olsson, som den här lagstiftningen måste användas. Det är då den kan användas, och det är då den kan göra nytta och rädda en ung människa. Socialtjänstens möjligheter och insatser stärks nu. Socialtjänsten kan mer tydligt få veta när man ska beställa en utredning av ett brottstillfälle för att klarlägga vem som har gjort vad. Jag kan bara konstatera att vi genomför det här nu. Utredningen blev klar för ett och ett halvt år sedan. Den har remissbehandlats, och vi lagstiftar. Det är så lång tid som det tar. Men jag kan konstatera att problemen har varit kända i årtionden då ni inte har vidtagit några åtgärder. Men det bygger på att ni inte tycker att det är så viktigt att man ska vidta några åtgärder, utan det kan hänga lite i luften. Nu kan man inte begå ett brott om man är 14 år utan att det utreds. Det tycker jag är bra, både för den unge och för det potentiella brottsoffret.

Fru talman! Det var väl att tänja på sanningen ganska mycket att säga att vi rödgröna inte har gjort någonting! Till exempel var väl inte förslaget om unga lagöverträdare Alliansens, om jag kommer ihåg rätt, och det gör jag. Johan Pehrson säger att socialtjänsten stärks. Det är inte de signaler vi får från kommunerna eftersom det sägs upp en massa människor. De kommer att ha mycket mer att göra. När Johan Pehrson tar upp att det inte finns fungerande föräldrar vill jag påminna om, eftersom jag har en hel del erfarenheter av detta, vad det betyder att ha noll tilltro till vuxenvärlden. Det är ett jätteproblem. Det finns flera vuxna runt en ung människa eller ett barn som kan ställa upp och till exempel vara vårdnadshavare. Det viktiga är, Johan Pehrson, att man har tilltro till den vuxne, oavsett vem det är. Det är A och O för att ungdomen eller barnet över huvud taget ska få tilltro till myndigheter etcetera. Det vet vi redan, och det har också kommit kritik från remissinstanser där man säger samma sak. Om det inte fanns fungerande föräldrar fanns det andra som tog ett ansvar och man kunde känna tillit till dem. Det var så det hela byggdes upp. Det fanns alltså på den tiden en solidarisk tanke, ett mer verkningsfullt sätt, som jag har erfarenhet av. Det fanns ett nätverk som ställde upp. Därför behövs andra vuxna. Ett barn kommer inte att känna någon tilltro till vuxna om det ska tvångstestas av en polis.

Fru talman! Mot den berättelsen står alla berättelser från de personer jag träffat i fängelser, som unisont sagt: Tänk om någon hade ingripit tidigare. Tänk om någon hade gjort någonting för att stoppa mig när jag var 13-14 år och höll på med droger och brott. Alla säger så. Nu ges den möjligheten. Självklart finns det, som jag sade i ett tidigare inlägg, massor av föräldrar som gör fantastiska insatser. Det finns massor av morföräldrar, fritidsledare, grannar, syskon, kusiner, fastrar, mostrar som hjälper unga som har det svårt, som dyker upp, finns där och alltid stöttar. Men det finns också barn som inte har någon, och när det inte finns någon och man träffar på en 14-årig flicka i en narkotikamiljö med 42-åriga gubbar är det min uppfattning att det är viktigt att klarlägga om den unga människan använt narkotika. Varför är det viktigt? Jo, för att vi ska kunna hjälpa henne. Den unga människan har förhoppningsvis ingen tilltro till den 42-åriga gubben som sitter i narkotikakvarten eller för den delen till andra som inte kommer och hämtar henne. Det är synd om den flickan, och det kommer att ta årtionden att bygga upp ett förtroende hos henne. En bra början är att hon får hjälp med att sluta använda droger. Det är Alliansens bestämda uppfattning. (Applåder)

Fru talman! Äntligen, tror jag att många med mig säger i dag. Bestämmelserna i LUL, lagen om unga lagöverträdare under 15 år, har inte varit föremål för någon samlad översyn sedan början av 1980-talet. Att det funnits behov av en sådan översyn har påtalats av såväl 2002 års Ungdomsbrottsutredning som 1998 års utredning Handläggning av ungdomsmål. Trots detta hände ingenting under Socialdemokraternas tolvåriga maktinnehav. Det var tolv år utan spår. Detta har resulterat i att osäkerheten om vad som händer när unga under 15 år begår brott har varit både stor och mycket varierande runt om i vårt land, inte minst i vilken utsträckning brott utreds när den misstänkte är under 15 år. I en polismyndighet utreds 50 procent av anmälningarna, i de sämsta fallen endast 3 procent. Det är ett svek mot både gärningsmän och brottsoffer, en orättvisa gentemot unga människor. För oss i Alliansen är det viktigt att ha ett fungerande rättsväsen oavsett om du är gammal eller ung, om du bor i Vetlanda eller Stockholm, om du är straffmyndig eller inte. Ska våra unga människor känna förtroende för rättsväsendet i vuxenlivet måste de ha bemötts med rättssäkerhet också i unga år. Ett rättvist rättsväsen torde vara det mest grundläggande i en fungerande demokrati, även för unga människor. Med dagens proposition, fru talman, säkerställer vi att det inte ska spela någon roll var i landet du bor, att betydligt fler brott som begås av unga verkligen utreds och att brottsoffers ställning stärks. Med andra ord säkerställer vi att tidiga och tydliga signaler blir mer än bara vackra ord. Polisen ska inleda en utredning när barn under 15 år misstänks för allvarliga brott såsom mord, dråp, grov misshandel, rån, våldtäkt, mordbrand, för att nämna några. Här införs också en möjlighet till kroppsbesiktning. Så långt är vi och oppositionen överens. Vi är också överens om att polisen ska kunna utreda brott om det är viktigt ur ett allmänt intresse. Det kan exempelvis vara viktigt för polisen att få klarhet i en utbredd skadegörelse eller stöldvåg inom ett område, vilket Johan Pehrson var inne på tidigare. Oppositionen stöder även förslaget att polisen ska kunna utreda ett brott där målsäganden, det vill säga brottsoffret, blivit utsatt för en allvarlig integritetskränkning, såsom misshandel eller sexualbrott, som inte anses grov. Det gäller även när det inneburit stora ekonomiska förluster för brottsoffret. Inte minst viktigt är detta för den utsattes möjlighet att få skadestånd eller brottsskadeersättning. Om en förundersökning inleds innebär det att brottsoffret får möjlighet att höras om det som denne varit med om. Den utsattes röst blir hörd, vilket är oerhört viktigt för att ett brottsoffer ska kunna gå vidare. Inte minst kan Stödcentrum för Unga Brottsoffer intyga detta. Fru talman! Tidigare har brottsoffret inte kränkts en gång utan flera gånger. Bara för att gärningsmannen varit under 15 år och inte straffmyndig har ingen varit intresserad av att höra vad jag sett, varit med om och utsatts för. Det tycker jag är orättvist. Är det dessutom en ung person kan det få katastrofala konsekvenser. En dag rinner bägaren med obearbetade känslor av sorg, rädsla och ilska över, vilket i värsta fall leder till att en ung person som för en tid sedan utsattes för brott själv utsätter någon annan för samma sak. Dagens brottsoffer, morgondagens gärningsman. De rödgröna är med oss även i frågan om att socialnämnden anser att det är viktigt för framtida insatser. Vid mina besök på landets socialtjänster är detta ofta en mycket efterfrågad möjlighet. Alltför ofta får man ett vitt papper om att en ung människa misstänks för brott och sedan inget mer. I en del fall kommer dessa tomma underlag om och om igen. Jag talar om upprepad brottslighet. Det kanske inte handlar om den grövsta sorten men är ett tydligt tecken på att en ung person är på väg att bli vanekriminell och löper stor risk att fortsätta på en karriär med brottsliga förtecken. Att utreda vad som ligger bakom en sådan livsstil kan vara avgörande för om vi lyckas avbryta detta i tid eller inte. Där vi inte får med oss De rödgröna är i kampen mot att våra unga inleder ett narkotikamissbruk. Generellt sett är brottsligheten bland de barn som är i närheten av straffmyndighetsåldern likartad den som förekommer bland 15-åringar. Så är icke fallet vad gäller narkotikabrott. 4 procent av de brott som 15-åringar misstänks för gäller brott mot narkotikalagstiftningen. Motsvarande andel hos dem som är yngre är enligt Brå endast en halv procent. Enligt Brå kan den stora skillnaden bero på att polisen inte har möjlighet att drogtesta barn under 15 år. När det gäller barn som begår narkotikabrott handlar det ofta om ringa narkotikabrott och behandlas också som sådant i straffskalan. Påföljdsdelen är med andra ord inte det viktiga i detta sammanhang. Det viktiga är konsekvenserna, vad ett tidigt narkotikamissbruk kan leda till. Barnets fysiska och psykiska hälsa kan allvarligt äventyras, och risken att barnet utvecklar ett kriminellt beteende är stor. Långt ifrån alla barn som prövar narkotika blir vaneförbrytare eller socialt utslagna. Vad vi vet är dock att vuxna som utvecklat en kriminell livsstil ofta uppger att de redan som 13-14-åringar börjat använda narkotika. De jag har mött säger ofta att stödet, engagemanget och ingripandet lyste med sin frånvaro under de tidiga åren. Med möjligheten att kunna drogtesta barn under 15 år hoppas jag och Alliansen att de i stället ska kunna säga: Jag är glad över att man reagerade både tidigt och tydligt. Utan ett ingripande vet jag inte vad som hade hänt. Jag är övertygad, fru talman, om att de flesta av oss föräldrar blir mycket oroliga om vi får information om att vårt barn använder narkotika. I dessa fall behövs det oftast inget tvång utan barnet går frivilligt med på att testas. Enligt socialtjänsten är det dock en problematik när barnet förnekar att det finns problem. Grovt kan dessa familjer delas upp i två grupper. Den första gruppen är de blåögda familjerna, som tvivlar på uppgifterna och inte vill inse att deras älskade barn använder narkotika. I den andra gruppen är föräldrarna inte speciellt förtjusta i myndigheter, och kontakten mellan barn och föräldrar är oftast urusel. När det gäller den första gruppen är det viktigt att övertyga föräldrarna om vad som är på gång. Beträffande den andra gruppen förväntar man sig inte att vårdnadshavarna ändrar sin attityd, men att barnet får det omhändertagande det har rätt till som barn. Senast förra veckan fick jag en fråga av en ung tjej som nu är omhändertagen. Hon undrade om inte LVU kunde användas tidigare. För hennes del hade det betytt att det aldrig behövt gå så långt. Enligt socialtjänsten är detta den grupp som är i störst behov av deras insatser i dag. De nås inte alltid av de åtgärder som behövs. Det tycker jag är orättvist. Fru talman! Det sista som jag vill ta upp är frågan om integritetskränkning. De rödgröna är med på kroppsbesiktning när det gäller grova brott, men inte kroppsbesiktning i form av ett drogtest. Anledningen är integritetskränkningen. Jag undrar varför. Varför är det då okej med kroppsbesiktning i brottsutredande syfte, vilket kan vara betydligt mer integritetskränkande än ett drogtest i form av urinprov för barnets bästa? Integritetskränkningen måste väl ändå vägas mot risken för ett långvarigt och allvarligt missbruk? För mig väger omsorgen om våra barns hälsa och utveckling tyngre i vågskålen än den kränkning som kan tänkas uppfattas i form av lämnande av ett urinprov. Fru talman! För min egen del tillhör jag nog den där blåögda gruppen föräldrar. Jag skulle ha svårt att tro att min dotter skulle ha använt narkotika. Ett positivt drogtest skulle göra ont, men skulle vara en nödvändig ögonöppnare. Som mamma tror jag oftast det bästa om mitt barn. Känner jag min dotter rätt skulle det vara tufft för henne att erkänna att hon använder sig av droger. Hon vet hur ledsen och besviken jag skulle bli och skulle därför inte be om hjälp eller tala om sanningen. Vad som dock skulle göra mig ännu mer ledsen vore det faktum att jag aldrig fick veta förrän det var för sent. Med drogtestet finns nu en möjlighet att få veta, även om det gör ont. Utan vetskap är det svårt att vara till hjälp och stöd för våra barn. Vi i Alliansen tar nu ytterligare krafttag för att med tidiga och tydliga insatser förhindra att unga människor väljer den kriminella vägen. Men dagens förslag ger också de verktyg som behövs för att våra barn inte ska halka in i ett liv kantat av droger, med allt vad det innebär. Att den rödgröna oppositionen inte är med oss i kampen mot narkotika är bara att beklaga, men det är kanske inte helt förvånande med tanke på att Vänstern förespråkar en legalisering av narkotika. Vad vi inte har fått svar på är hur Socialdemokraterna och Miljöpartiet ställer sig till det förslaget. Det vore intressant att få veta det i dag. Tystnaden tar jag som ett tecken på acceptans. (Applåder)

Fru talman! Det är bra att tydliga och tidiga insatser kommer nu i slutet av mandatperioden, Helena Bouveng. En sak som jag ändå måste ta upp med Helena Bouveng är detta: Du står uppe i talarstolen och säger i ditt anförande att det var en frånvaro av insatser mot unga lagöverträdare under förra mandatperioden. Du säger att lagen om unga lagöverträdare inte har varit föremål för någon översyn. Detta är inte sant, Helena Bouveng. Under förra mandatperioden och mandatperioden dessförinnan fattades beslut om medling - det var vårt förslag - liksom särskilda kvalificerade kontaktpersoner och ungdomstjänst. De särskilda kvalificerade kontaktpersonerna tillkom för de ungar som behövde det stödet, som en ryggsäck: Jag finns här, jag tänker inte lämna dig i sticket, jag finns här som vuxen om du så begår ett brott och åker dit! Ungdomstjänst kanske Helena Bouveng har hört talas om. Det infördes som ett obligatorium att alla kommuner skulle ha ungdomstjänst. Jag vet inte vad Helena Bouveng har fått det där ifrån. En annan sak: Stå inte och raljera mot oss och säg att vi inte vill ta upp kampen mot narkotika! Stå inte och raljera och säg att vi inte har gjort någonting! Jag har några sekunder på mig, så jag kan i alla fall tala om för Helena Bouveng att mobiliseringen mot narkotika, som jag förstår att ni inte tyckte var så bra eftersom ni lade ned den, nu ligger utspridd på olika departement och att ingenting händer. Det visar också tydligt resultaten när man i dag ställer frågor till ungdomarna på skolorna om huruvida man har fått information om alkohol, narkotika och tobak.

Fru talman! Om Kerstin Haglö hade lyssnat på ordentligt på mitt inlägg hade hon hört att jag väldigt tydligt sade att översynen av lagen om unga lagöverträdare efterfrågades redan i början av 1980-talet. Två utredningar har passerat, år 1998 och 2002, och ingenting har hänt. Det var därför jag talade om tolv år utan spår. Detta har också lett till att det ser väldigt olika ut vad gäller i vilken grad man utreder ungas brott. Kerstin Haglö har förmodligen samma erfarenhet som jag har från våra besök på polismyndigheter där vi frågar i vilken grad man utreder brott. På flera ställen ser det väldigt bra ut, men på alldeles för många ställen händer det absolut ingenting, vilket har lett till att rättsväsendet för unga ser väldigt olika ut. Framför allt har det framkommit att brottsoffrens ställning är väldigt varierande när vi mötts ute i landet. Det är bra med medling, kontaktpersoner och ungdomstjänst. Det är bra saker. Beträffande mobiliseringen mot narkotika håller jag med Johan Pehrson om att det inte kan vara så intressant att ha något slags s-märkt sidoorganisation som driver de här frågorna. Vi har lagt in dem i de stora instituten, så att man kan få ett helhetsgrepp på detta. Vad alliansregeringen har gjort är två viktiga utredningar som nu behandlas i departementet och som jag tror kan få reella effekter, så att våra unga människor inte inleder vare sig narkotikamissbruk eller kriminalitet. Mats Löfving har lagt fram ett jättebra förslag för effektiva insatser mot ungdomsbrott, vilket jag tror kan leda till väldigt mycket. Carin Götblads stora utredning kommer att leda till skarpa förslag för hur vi ska undvika att unga människor inträder i den grova organiserade brottsligheten.

Fru talman! Jag vet inte vem som har fattat beslut här i riksdagen om medling och översyn av lagen om unga lagöverträdare. Helena Bouveng vidhåller fortfarande att det inte har gjorts någon översyn av lagen om unga lagöverträdare. Men det får vi återkomma till. Jag går tillbaka till de tvångsvisa drogtesterna. Det är dem vi är emot. Vi är inte emot drogtester i allmänhet. Vi är emot att ni ger detta verktyg till polisen. Det gör att polisen har rätt att ta med den unge som man hittar redlös och hög - man kan också hitta dem redlöst berusade, men i detta fall gäller det misstanke om narkotikabruk - till polisstationen eller sjukhuset och göra ett drogtest, utan att informera föräldrar, vårdnadshavare eller någon annan i barnens närhet. Däremot kan informationen ges i efterhand, står det, till både socialtjänst och föräldrar. Det är detta som vi är emot. Vi är emot att polisen ska få göra detta på barn under 15 år. Vi vill i stället att barnen ska få omtanke och omvårdnad om polisen hittar dem. Det är väl det de behöver? Nyckeln är väl inte att göra ett drogtest? Nyckeln är väl att se till att de får lite trygghet, omtanke och omvårdnad? Sedan, Helena Bouveng, kan man föra ett samtal och en dialog dagen efter med den unge. Det kan vara ett långt motivationsarbete, precis som du själv sade. Jag tror kanske inte som förälder att mitt barn missbrukar narkotika. Det kan behövas motivationsarbete för föräldrarna eller vårdnadshavarna också. Men det är så oerhört viktigt att de finns med på resans gång. Drogtester, Helena Bouveng, kan tas i dag med den lagstiftning vi har efter samtal och dialog med den unge och med föräldrarnas eller vårdnadshavarnas samtycke. Jag undrar vad ungdomarna här uppe på läktaren tycker om att behöva komma till polisstationen mitt i natten.

Fru talman! Det var många spännande inlägg här av Kerstin Haglö. Jag går direkt till frågan om drogtestet, för det är vad det handlar om. Mitt besök tillsammans med justitieministern förra veckan talar väldigt mycket för drogtest. Jag träffade unga tjejer som är 16-17 år och som har haft ett drogmissbruk ända sedan de var 12-13 år. Nu är de LVU:ade och kommer att sitta där ett bra tag. Jag fick en fråga av en tjej som nu är 16 år. Hon frågade mig: Varför kan man inte bli LVU:ad tidigare? Varför fick jag vara kvar i min familj där båda av mina föräldrar inte var ett dugg intresserade av om jag drack, rökte eller använde narkotika? Jag kom inte hit förrän jag var 16 år. Tänk om jag hade fått hjälp hit mycket tidigare. Det blir oerhört viktigt att vi nu har det här verktyget för att socialtjänsten ska kunna argumentera: Den här unga tjejen kan inte längre vara kvar där hon bor. Hon behöver tidigare och tydligare insatser än att det gått så här lång tid. Här tror jag att drogtestet ger ett väldigt bra underlag och verktyg för hur illa ställt det är. För henne hade det betytt en jättestor skillnad. Hon fick hålla på alldeles för länge. Jag tror att de flesta av oss föräldrar ändå är bra. Men det finns de föräldrar som inte har förmåga eller som har kommit alldeles för långt själv i sitt eget missbruk och som inte har möjligheten att hjälpa sina barn i nästa steg. Därför tror jag att det är oerhört viktigt att drogtestet kommer till stånd. Det ger ett bra underlag så att det tidigt kan ges den hjälp, den omsorg och den omtanke som man behöver som en ung person.

Fru talman! Vi är överens om förslagen, men det finns en reservation som handlar om tvångsvisa drogtester av unga. Helena Bouveng tar upp att det finns olika kategorier av föräldrar. Det gör det. Men jag tror att det finns många fler än två. Jag är ganska säker på att det är så. Om man tillhör den blåögda kategorin, eller var det var för exempel som togs upp här, är det väl lika illa om de väldigt blåögda föräldrarna får vetskap om deras barn har tvångstestats. Jag tror att de skulle känna: Varför fick inte jag vara med? Om man vill komma till rätta med detta tror jag att man måste vinna barns förtroende. Jag vet ganska väl vad jag talar om. Att vinna barns förtroende och försöka få en dialog med barnen eller de unga är bra mycket viktigare. Jag gillar till exempel inte att polisen ska få det här redskapet. Jag inbillar mig att det skulle kunna leda till ett ganska stort misstroende och till och med hat när det gäller hur myndigheter behandlar mig som barn eller ungdom. Vi vet att det finns problem på vissa ställen. Men det finns andra vuxna som kan kopplas in. Om man hittas och är skapligt berusad eller hög på någonting och ska tas in för ett sådant test tror jag att man känner sig hemskt ensam om man inte har någon vuxen i sin närhet som man har förtroende för som ställer upp.

Fru talman! Lena Olsson har väldigt många kloka ord, men jag tror att man måste vara tydligare. Ibland låter det på både Kerstin Haglö och Lena Olsson som att ett drogtest betyder att man inte får den kärleken, omtanken och dialogen med barnet. Jag tror absolut tvärtom. Jag ser det inte det ena i ett motsatsförhållande till det andra. Drogtestet kan vara ett väldigt bra underlag för att ha en bra dialog med den unga personen. Vi vet att väldigt många unga människor förnekar saker och ting som de kanske inte är så där jättestolta över. Här blir det svart på vitt. Det blir väldigt svårt för de unga att förneka att de använder narkotika. Tillsammans med det svart-på-vitt-underlaget tror jag - du skrattar, Kerstin Haglö, men jag tycker att det är jätteallvarligt - att man kan vidta rejäla åtgärder. Jag som den blåögda, naiva föräldern har kanske skrattat åt socialtjänsten och sagt: Min lilla dotter använder inte narkotika. Nu får jag svart på vitt. När det gäller den andra gruppens föräldrar som kanske inte bryr sig kan socialnämnden och socialtjänsten verkligen hävda gentemot den kommunala budgeten: Här är det fara å färde. Det handlar om förtroende i förhållande till ett barn. Tjejen som jag träffade i förra veckan, som jag tidigare var inne på, sade: Jag hade behövt en hjälp så mycket tidigare. Jag fick vara kvar alldeles för länge i en miljö som jag inte skulle ha varit i. Det är orättvist att de barn som kanske behöver detta verktyg allra mest inte får de åtgärder som behövs. Jag tycker därför att det nu är väldigt bra att vi inför en möjlighet att kunna få ett bra underlag för att gå vidare för den unga personens välfärd.

Fru talman! Vi är alldeles överens om tydliga och tidigare insatser. Men vi är inte överens om vad de ska innehålla och den förda politiken. Där är skillnaden mellan oss. Vi har ett helt annat upplägg när det gäller att förebygga. Barn ska generellt så långt möjligt få växa upp i en trygg miljö. Vi skiljer oss där. Vi vet att barnfattigdomen har ökat, och de ekonomiska klyftorna ökar. Det är en grogrund till ökat missbruk och ökad kriminalitet. Det vet vi. Det behöver vi inte diskutera. Vi är överens om tidiga och tydliga insatser. Men vi har väldigt olika syn på hur de ska vara. Helena Bouveng talar om tidiga och tydliga insatser. Jag är väldigt förvånad. Om man tror att den här propositionen har så stor betydelse vill jag bara ställa frågan: Varför kom den inte förut? Den skulle ha kommit i början av mandatperioden. Ni har fått en massa kritik från revisorerna om unga lagöverträdare. Där om någonstans måste man ta till sig kritik. Där skulle ni ha varit snabba. Då skulle ni ha varit trovärdiga i den här frågan. Stå inte och raljera om att Vänsterpartiet vill legalisera narkotika! Det är avkriminalisering av eget bruk som vi talar om, det som du har i kroppen. Vi har en annan åsikt om hur vi ska komma till rätta med drogproblematiken. Jag tycker inte det är lämpligt att stå och håna oss för någonting sådant.

Fru talman! Jag tar spåret direkt vad gäller avkriminalisering av det man har i kroppen. Jag blir oerhört ifrågasättande. Här talar vi om kampen mot narkotika. Frågan till Lena Olsson blir om hon tror att det blir fler eller färre ungdomar som fortsätter i narkotikamissbruk om det man har i kroppen avkriminaliseras. Jag skulle se det som väldigt svårt i min argumentation mot min dotter om hon påträffades och sade: Men det är ju lagligt, mamma. Jag ställer frågan till Lena: Blir det fler eller färre ungdomar som inleder ett narkotikamissbruk med ett sådant förslag? Vi är helt överens om att tidiga och tydliga insatser är viktiga. Det säger vi båda två. Men vad betyder "tydliga"? Betyder det dialog, att barnet kan fortsätta att förneka och att det blir suddiga underlag för socialtjänsten för att sätta in åtgärder? Det tror inte jag. Tydliga åtgärder betyder att det blir svart på vitt. Jag ser fram emot det Mats Löfvings rapport kommer att komma fram till. Det är spännande med det projekt som i dag drivs i Köpenhamn och som jag har tittat på. Där jobbar skolan, socialen, polisen och föräldrarna tidigt tillsammans. Man ser att det finns en tendens även fastän jag inte begår ett brott men finns i svansen. Jag finns där brott faktiskt begås. Det kan tyda på olika saker. Här tror jag på och ser fram emot skarpa förslag som gör att vi kan förhindra att brott begås. Det är likadant med Carin Götblads utredning om hur vi kan stoppa oftast unga killar att gå med i en organiserad brottslighet som är öppen 24 timmar per dygn så att de inte kommer dit utan hittar bra och positiva fritidssysselsättningar i stället för att begå grova brott.

Fru talman! I dag debatterar vi en mycket svår fråga: Hur ska vi hjälpa barn under 15 år som misstänks för att ha begått brott? Det är just denna ingång jag och Centerpartiet har: Hur ska vi hjälpa barn under 15 år som misstänks för att ha begått brott? Det är ingen enkel fråga; det ska man börja med att säga. Men vi vet att det som vänsteroppositionen förordar härifrån talarstolen och som ni har försökt med under de år då ni hade regeringsmakten inte fungerar. Det fungerar inte att bara vara snäll och be den unge att sluta begå brott. Kerstin Haglö ville fråga den unge om han eller hon är motiverad att sluta begå brott. Jag tror inte att det fungerar. Jag tror att det är naivt. Jag skulle vilja påstå att det allra värsta och det taskigaste vi kan göra mot ett barn som har börjat begå brott och som har kommit in på den kriminella banan är att låta honom eller henne fortsätta. Det är att svika barnet. Det är ett riktigt stort svek. Om vi vill barnet väl - och det antar jag att vi alla vill - måste vi hjälpa barnet att komma ut ur den negativa spiral som han eller hon har kommit in i. En sådan hjälp måste i värsta fall innebära tvång. Men det är också viktigt att poängtera att sådant tvång i alla lägen måsta uppfylla proportionalitetsprincipen - något som ingen hittills har tagit upp. Ingrepp får alltså endast göras om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den unge. Fru talman! Den största förändring som vi genomför med dagens beslut är att vi inför en presumtionsregel som säger att polisen ska inleda en utredning när barn under 15 år misstänks för brott när brottet inte har ett lägre straff föreskrivet än ett års fängelse. Detta handlar egentligen om verkligt grova brott. Även i övrigt ska polisen kunna inleda en utredning om det är av särskild betydelse för allmänintresse och särskild betydelse för enskilds intresse eller om socialnämnden bedömer att en utredning kan antas ha betydelse för att avgöra socialtjänstens insatser för barnet. Detta är viktiga besked. Det är viktiga signaler att säga att när barn begår grova brott ska de klaras upp i största möjliga utsträckning. Samtidigt är vi tydliga med att barn under 15 år inte ska bestraffas. De är inte straffmyndiga och ska inte heller vara det. Det finns partier - åtminstone ett parti utanför riksdagen - som vill straffa tolvåringar och sätta fotboja på dem. Detta tar vi starkt avstånd ifrån. Det är viktigt för brottsoffret och det är viktigt för barnet som har begått brottet att rätt insatser sätts in. Det är även viktigt att utreda brottet som den unge har begått eftersom det kan finnas äldre, straffmyndiga personer som har hjälpt till med brottsligheten. Det är inte sällan som unga under 15 år används för att begå ett brott helt enkelt därför att man vet att de inte är straffmyndiga medan det kanske är de äldre som tar hand om stöldgodset eller vad det nu kan vara. Tyvärr har oppositionen i stort valt bort att diskutera frågorna om hur vi ska kunna hjälpa unga killar och tjejer som begår brott. Det handlar också om att hjälpa brottsoffren, som också i många fall är unga killar och tjejer. Unga som begår brott begår ofta brotten mot andra unga. I stället har vi här i dag fått höra den ena utläggningen efter den andra om hur hemskt det är att drogtesta ungdomar som misstänks för att ha missbrukat narkotika. Jag är den förste att säga att detta inte är någon lätt fråga. Jag blir besviken på vänsterdebattörerna som vill göra den till en självklar fråga. De tycker att det är så enkelt att man bara kan säga: Nej, detta ska vi absolut inte ha. I de allra flesta fall tas redan i dag ett drogtest när en ung människa påträffas narkotikapåverkad. Föräldrarna eller annan vårdnadshavare - om man nu ska behöva förtydliga det för Kerstin Haglö - går allt som oftast med på att göra drogtestet eftersom de vill ha ett definitivt besked om huruvida barnet har missbrukat eller inte för att rätt insatser ska kunna göras. I de fallen har jag inte hört oppositionen beklaga sig över integritetskränkande drogtester även om det även här kan ske mot barnets vilja. Men sedan kommer vi till de situationer där till exempel föräldrarna själva är missbrukare och inte alls är intresserade av att få socialtjänsten involverad i sitt eget eller sina barns liv. I dessa fall, när föräldrarna säger nej till att testa barnet, blir det tydligen integritetskränkande för barnet att ta ett drogtest. Jag skulle vilja påstå att det är ännu viktigare att klarlägga ett narkotikamissbruk hos barnet i de fall då föräldrarna inte ställer upp för sitt barn och när föräldrarna eller andra vårdnadshavare inte kan ge tillräckligt stöd och hjälp för sina barn. Fru talman! Med anledning av den reservation som de rödgröna vänsterpartierna har är det viktigt att återigen poängtera att tvångsvisa drogtester måste följa proportionalitetsprincipen i rättegångsbalkens 28 kap. Drogtest får tas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den unge. Annars ska drogtestet inte tas. Oppositionen skriver vidare i sin reservation - det är ju trevligt att ni är överens för en gångs skull - att drogtesterna skulle kunna leda fel eftersom vissa substanser inte ger utslag. Då frågar jag mig om det är bättre att alltid vidta åtgärder oavsett om man vet att det har varit ett missbruk av narkotika eller inte. Är det bättre att vidta åtgärder utan att veta? Är ovetskapen bättre än att få klara besked? Vänsterpartierna skriver också att de oroar sig för att polisen ska överutnyttja möjligheten att ta drogtester. Den kritiken är helt felriktad. Det är inte polisen som kommer att fatta beslut om drogtester, utan det är åklagaren. Trots detta - och jag vill betona att det här inte är någon lätt fråga - vill jag, fru talman, yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder)

Fru talman! Nej, Johan Linander, jag är varken naiv eller blåögd. Det kan du se om du tittar på mina ögon. Men jag vill möta de här barnen med respekt i stället för kränkning. Jag vill möta dem i en dialog i stället för en konfrontation. Det är inte att vara naiv. Vi är emot att polisen ska få göra tvångsvisa drogtester. Det är det enda av det vi har i dag på vårt bord som vi är emot. Och det är inte bara vi som är emot detta, Johan Linander. Vi fick höra nu i ditt anförande att det är vi i De rödgröna som tycker att det här är en så stor och allvarlig fråga. Men Lagrådet och alla experter som har uttalat sig tycker likadant. Ni har kört över Lagrådet, som säger att detta inte borde få förekomma. Lagrådet avstyrker denna del i förslaget. Därför förstår inte jag varför Johan Linander står här i dag och så stenhårt ska försvara det här, som ni har mycket svårt att försvara. Drogtester är väl inte det första man ska ta när man hittar ett barn som man misstänker ha använt droger. Vi är inte emot drogtester. Men man kanske bör ta samtalet med den unge dagen efter, när drogen har gått ur kroppen något så när så att han eller hon är vid sina sinnens fulla bruk. Däremot kan det ta flera veckor innan hasch är ute ur kroppen, så det är inte så naivt att vänta med drogtesten. Det viktigaste är att barnen känner trygghet i situationen. De kommer kanske att förneka. Det är ett motivationsarbete även för föräldrarna.

Fru talman! Det låter på Kerstin Haglö som om man inte ska hjälpa barnet om barnet förnekar, utan då väntar man med att hjälpa barnet. Det är precis tvärtom. Man måste sätta in insatser så att man hjälper barnet från detta. Man kan diskutera respekt och kränkningar väldigt länge. Hur visar man respekt för barnet? I de här fallen, när någon har börjat missbruka, tror jag inte att man visar respekt mot barnet genom att låta personen i fråga fortsätta missbruka. Då visar man respekt genom att mycket kraftfullt hjälpa barnet ur den situation som det har hamnat i. Alla experter är emot det här förslaget, säger Kerstin Haglö. Hon är ofta snabb med att berätta att andra har fel och till och med står och ljuger, men om hon påstår att alla experter är emot det här tror jag inte att hon har läst propositionen och inte remissvaren heller för den delen. Det är knappast så att Socialstyrelsen är emot det. De är för det. Bris är för det. Statens folkhälsoinstitut är för det här förslaget. Det är alldeles fel att det bara skulle vara alliansregeringen som tycker att det här är en bra idé. Dessutom ligger det i grunden en utredning som har föreslagit det här även om det har blivit några förändringar. Sedan måste jag ställa en fråga till Kerstin Haglö. Varför är det okej med tvångsvisa drogtester när barnet har föräldrar som bryr sig och ställer upp? Om föräldrarna säger ja kan det fortfarande vara emot barnets vilja, men då är det okej att ta ett tvångsvis drogtest av den unge. Men om den unge har föräldrar som inte bryr sig det minsta, som kanske själva är missbrukare, är det väldigt allvarligt med ett tvångsvis drogtest av den unge. Hur kan det komma sig?

Fru talman! Jag vet inte hur noga Johan Linander lyssnade på mitt anförande. Jag sade att man måste göra allt när misstänker att ett barn missbrukar droger. Man måste göra allt, och man ska också sätta in åtgärderna så fort som möjligt. Men det innebär inte att polisen släpar med sig den unge mitt i natten till polishuset eller till sjukhuset för att med tvång ta ett drogtest. Vi rödgröna tror att det är betydligt bättre att genomföra ett motivationsarbete med den unge. Jag säger också att man kan behöva genomföra det med föräldern. I de allra flesta fall när man för den här dialogen och konfronterar den unge med en misstanke om missbruk kommer man också fram till att man ska lämna ett drogtest. Det är så Maria Ungdom jobbar. Det är så många fler jobbar med ungdomar. Vi är inte emot drogtester, Johan Linander. Vi är emot att polisen ska få ta tvångsvisa drogtester utan att någon vuxen i barnets närhet är inblandad. Vi tror inte att det just då, när barnet är i ett rus, är det bästa att polisen ingriper och tar ett drogtest med tvång. Det är en kränkning, och det är respektlöst mot våra barn och ungdomar. Jag vet inte hur Johan Linanders tonårstid var, men min var kaotisk. Jag sökte kärlek, tolerans, trygghet med mera. Jag förstår inte varför ni i Alliansen tycker att dagens barn och ungdomar inte behöver mötas på samma sätt utan att de ska mötas med hårda tag, hårda regler och tvångsvisa drogtester där polisen ska ha rätt att ta med dem till polishus.

Fru talman! Kerstin Haglös bild av hur polisen arbetar med de här fallen är verkligen en svartmålning av polisen. Jag motsätter mig bestämt att man ger den bilden att polisen ska släpa med sig och dra med sig den unge och utföra de här testerna. Det är åklagare som ska fatta beslut om drogtest ska ske eller inte, och det är läkare eller sjuksköterska som genomför det här testet vid behov. Kerstin Haglö säger att man ska göra allt för att hjälpa de här barnen, men ändå säger ni nej till de åtgärder vi föreslår. Att göra allt innebär tydligen att prata och motivera. Jag är ledsen att behöva säga det, men jag tror inte att man kan lyckas motivera alla ungdomar som har hamnat i den här situationen. Jag tror tvärtom att det är väldigt svårt. Det är bara att vara glad när det lyckas, men det kommer att behövs tvång också. När barn har kommit riktigt fel och när de inte har föräldrar som bryr sig och ställer upp och hjälper dem på det sätt som behövs behöver samhället använda tvång. Det förvånar mig att Kerstin Haglö och Socialdemokraterna inte har förstått detta och är så fullständigt emot det. Vad är respekt? Det är faktiskt att göra någonting och att hjälpa det här barnet. Det är att visa barnet respekt. Det är möjligt att barnet just vid det här tillfället inte tycker att det är någon bra idé och faktiskt är motståndare till det, men senare i livet kommer barnet att säga: Tack! Det var någon som grep in och ryckte ut mig ur det sammanhanget där jag befann mig, där jag hade börjat missbruka och begå brott. Tack för att någon hjälpte mig att komma ifrån det! Det är inte att visa respekt att säga: Vi får vänta och se om vi kan motivera dig att sluta begå brott och missbruka. Det tycker inte jag är att visa respekt mot ett barn.

Fru talman! Barn och brott är ord som egentligen inte borde kunna kopplas ihop i samma mening, särskilt inte om det handlar om barn som är elva tolv år eller ännu yngre. Men tyvärr är det ett känt faktum bland poliser, socialsekreterare och andra yrkeskategorier som arbetar med barn att det inte är så ovanligt att barn under 15 år begår både mindre allvarliga och ibland väldigt allvarliga brott. Det är barn som växer upp i kriminella miljöer där brott är en del av vardagen, men det är också andra som av olika anledningar dras till äldre kriminella gäng och lockas eller tvingas att begå brott med motiveringen att de är de enda i gänget som inte kan straffas eftersom de ännu inte har fyllt 15 år. Det här är ofta sårbara barn som inte har den vuxennärvaro i sitt liv som barn behöver och har rätt till. Ingen närstående vuxen frågar vad de har för sig. Jag träffade en skolsköterska för ett tag sedan som berättade om en kille på högstadiet som ofta kom ned och satt hos henne. Han behövde prata av sig, och det han vill prata om var att han kände sig övergiven av sina föräldrar. Han hade både en mamma och en pappa, och de representerade en alldeles vanlig medelklassfamilj, men de hade inte tid med honom. Jag har till och med prövat att supa mig full, berättade han för skolsköterskan, för att jag skulle få en reaktion, men jag fick ingen. Frågan är då hur samhället runt omkring ska hantera de här barnen när de börjar visa tecken på utanförskap. Ska vi också blunda eller vända oss bort? Eller ska vi reagera och på det sättet visa att det är någon som bryr sig om dem och vill få till en förändring? För min del är svaret enkelt. Det är därför brott som misstänks ha begåtts av barn under 15 år ska utredas oftare och mer effektivt. Det ska alltid inledas en utredning om det handlar om ett brott som skulle ge minst ett års fängelse om det hade handlat om en vuxen person. Här talar vi om så allvarliga brott som mord, dråp, grov misshandel, våldtäkt och mordbrand. I de fallen ska det också göras möjligt att genomföra en kroppsbesiktning av barnet för att utröna om han eller hon har narkotika i kroppen. Så här långt instämmer oppositionen. Men även andra brott som barn misstänks för ska utredas om det finns särskilda skäl för det. Det kan vara stöld, skadegörelse, klotter och annat. Socialnämnden ska också kunna begära att polisen gör en utredning om de bedömer att det behövs för att avgöra vilka insatser för barnen som socialnämnden ska sätta in. I de fallen ställs det också krav på att socialtjänsten ska närvara vid polisförhöret. Det här är tidiga och tydliga insatser. Det är tydligt när och hur brott ska utredas. Många talar om det här med tidiga och tydliga insatser, men då måste man också visa vad tydlighet innebär. Nu har Alliansen gjort det genom att komma med de här förslagen, och så här långt instämmer också oppositionen. Det är bra. Den här tydligheten behövs. Den bestämmelse som har väckt mest debatt och som oppositionen nu starkt opponerar sig emot är möjligheten att införa tvångsvisa drogtester, som det heter, av barn under 15 år som misstänks för att missbruka narkotika. Är det rimligt? Ja, det är det av de skäl som jag angav i min inledning, inte för att sätta dit den unge och stämpla honom eller henne som brottsling utan för att kunna sätta in rätt stödåtgärder i tid. Det är vad det handlar om. I de flesta fall kommer drogtesterna också i fortsättningen att genomföras med barnens och föräldrarnas goda minne, precis som i dag, men vi måste komma åt undantagsfallen, de finns tyvärr. Det är inte så att polisen inte gör allt för att försöka få kontakt med föräldrar eller vårdnadshavare. Det är inte bra för polisen att vara ensam om det, utan man gör allt. Jag har erfarenhet av detta, för jag har varit vårdnadshavare åt barn som har hamnat i sådana här situationer. Jag vet att polisen hör av sig och vill att man ska vara närvarande. Det kommer polisen att göra även i fortsättningen. Polisen kommer att göra allt för att få dit en förälder eller vårdnadshavare. Men det finns som sagt undantag, och nu öppnar vi för den här möjligheten. För några år sedan drabbades Finsta, ett litet samhälle utanför Norrtälje, av en tragedi. En drogpåverkad 21-årig man gick bärsärkagång och gick på oskyldiga personer. Många blev skadade, jag minns inte om någon dödades. Det visade sig senare att han hade missbrukat narkotika sedan han var elva år. Hur hade det kunnat fortgå? Varför hade ingen reagerat och hjälpt honom i tid? Och han är som vi vet långt ifrån ensam. Det behövs krafttag för att förhindra nyrekrytering av barn och unga till ett liv i missbruk, för deras egen skull men också för omgivningens. Nu är det ingen som tror, inte jag i alla fall, att de nya reglerna om drogtester är det enda som kan vända utvecklingen. Det kan vara ett yttersta verktyg i kampen mot droger. Men låt mig för tydlighetens skull få nämna andra insatser som den här regeringen gjort sin tid vid makten eftersom oppositionen hela tiden påstår att inga förebyggande insatser görs. Det har anslagits 260 miljoner kronor per år som nationella stimulansmedel för förebyggande arbete och utveckling av vård och behandling av personer som missbrukar narkotika. Det är långt mer än vad som satsades under den förra regeringens tid. När vi lade ned Mob, en s-märkt sidoorganisation, i departementet införde vi en annan organisation. Det är inte bara så att vi tog bort den. Nu finns det en fast struktur för drogfrågor inom Regeringskansliet, den kallas Samant, och ett så kallar ANT-råd där en rad experter på alkohol, narkotika, dopning och tobak deltar. Det finns minst en länssamordnare för motsvarande frågor i varje län. Det är inte vi som påstått att det arbetet har gått bra, utan Folkhälsoinstitutet har gjort en utvärdering som visar att det har fått mycket positivt resultat. Mobilisering mot narkotika gjorde en del utåtriktade insatser som fick stor uppmärksamhet, bland annat annonskampanjen Knark är bajs. Hur bra resultat det har gett vet jag inte. Ytterligare 115 miljoner kronor per år har satsats på ett antal folkhälsoinsatser, till exempel föräldrastöd som ni efterlyste. Jag utredde själv den frågan åt regeringen. Det införs nu brett i hela landet föräldrastöd i förebyggande syfte. Sex modellkommuner har tagits fram som visar upp bästa möjliga förebyggande arbete. Det har också bäring på narkotikafrågan, för det är alltid bättre att stämma i bäcken än i ån. Den stora psykiatrisatsningen på 900 miljoner kronor per år vill jag också nämna, för den har barnfokus. Det har stor betydelse för att förebygga missbruk eftersom vi vet att många som blir beroende av narkotika har olika neuropsykiatriska störningar. Sammanfattningsvis: Jag är övertygad om att föräldrar som bryr sig är det bästa botemedlet mot missbruk av olika slag, och jag tror inte att jag är ensam om det. Men det kan ändå gå snett, och då behövs snabba och relevanta insatser från det övriga samhällets sida som anpassas efter varje barns individuella behov. Då kan vi förhoppningsvis hejda brottslighet och narkotikamissbruk bland våra barn och unga. Ingen ska behöva säga som flera här har antytt och som jag hört många gånger när jag talat med interner på våra fängelser: Ingen såg mig förrän jag begick det brott som ledde till att jag nu sitter här. Det tycker jag är det sämsta betyg som vi som ansvariga kan få. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Fru talman! Eftersom det här är min sista debatt i riksdagen vill jag rikta ett tack till alla som jag haft kontakt med och samarbetat med under tiden i riksdagen. Vi har så fantastiskt många duktiga medarbetare här i riksdagen. Utan dem skulle vi ledamöter inte klara oss en dag. Därför vill jag passa på att tacka alla dem som jag under åren har fått hjälp av på olika sätt och som verkligen har stött mig i min roll som ledamot. Självklart vill jag även tacka mina kolleger i utskottet för gott samarbete. (Applåder) I detta anförande instämde Helena Bouveng (m).

Fru talman! Jag instämmer i mycket av det Inger Davidson sade, inte minst det om polisens arbete och hur polisen i dag arbetar i nära samverkan med socialtjänst och vårdnadshavare. Det vill jag djupt instämma i därför att jag vet att det är så. Jag vet att om polisen påträffar unga människor eller barn under 15 år i en miljö som inte är bra för dem ser polisen till att köra hem dem och har ett samtal. Man kan också göra en anmälan hos socialtjänst. Det är just därför som vi inte tycker att man behöver ge polisen verktyget att tvångsvis drogtesta barn. Det görs i dag i en bra och nära relation med både barn och föräldrar. Jag har tidigare talat om att det kan vara en lång process, så jag tänker inte gå in på det längre. Jag vill gärna ta upp det Inger Davidson säger om alla satsningar ni gjort som ska vara till nytta och gagn för våra barn och ungdomar. Jag delar inte hennes uppfattning. Jag ser hur skolklasserna har blivit större. Jag ser att det finns färre lärare. Jag ser hur mobbningen har ökat, och det är inte bara jag som ser detta, utan även Skolverket säger det. Medan vi fick ned antalet elever i klassen och ökade antalet lärare har det nu blivit fullständigt omvänt. Men det är klar att har landsting och kommuner inte fått de pengar som de så väl behöver raseras välfärden, och det drabbar våra barn och ungdomar. När det gäller alkohol, narkotika, tobak och information på skolorna visar undersökningar att 2009 var det 50 procent av ungdomar i år två i gymnasiet som säger att de inte har fått någon information. 50 procent - tidigare har det varit 25 procent. Det har alltså fördubblats 2009. Barn och ungdomar får inte information.

Fru talman! Det lät lite annorlunda nyss när Kerstin Haglö beskrev polisens insatser - hur man skulle släpa i väg och tvångsvis testa. Jag tror som sagt att man kommer att fortsätta med att försöka få kontakt med någon vuxen som har ansvar. Men det är undantagsfallen som vi vill komma åt, de kanske allra mest utsatta. Det hindrar inte att vi gör det som ni har tagit upp flera gånger, att vi arbetar med motivation, att vi till och med tvångsomhändertar barn för att placera dem i en annan miljö. Det kan vara många åtgärder som behöver sättas in. Det är de absoluta undantagsfallen som vi vill komma åt när vi säger: När ingenting annat hjälper, när man inte lyckas få någon kontakt ska man efter åklagarens beslut - det är viktigt att betona - testa. Det här är inte någonting som en enskild polisman kan besluta sig för att göra hur som helst. Det ska ske med en person av samma kön. När man tar urinprovet ska det vara under överinseende av en person av samma kön. Det är väldigt tydliga regleringar i lagen som gör att det ska vara så lite integritetskränkande som det bara går. Det är en värre integritetskränkning att inte göra någonting alls.

Fru talman! Jag tycker att vi har debatterat frågan om tvångsvisa drogtester nog nu. Vi har helt skilda uppfattningar om detta. Vi anser att det verktyget inte behövs för polisen i dag. Vi anser att det går att lösa på annat sätt, även om det är så att ett barn far mycket illa, som Inger Davidson säger. Vi är fullt medvetna om detta. Vi tror också att man i dagens samhälle klarar av även de svåra valen. Jag vill gå tillbaka lite grann till det förebyggande arbetet, utifrån det som Inger Davidson sade om Mobilisering mot narkotika, som ni valde att lägga ned. Min bild av Mobilisering mot narkotika är en helt annan. Det är oerhört viktigt. Skolan är den plats där våra barn och ungdomar tillbringar den största delen av sin tid, och därför är arbetet både med värdegrund och med alkohol, narkotika och tobak jättevärdefullt. Det ska finnas ett förebyggande arbete på skolorna som gäller narkotika och alkohol men också en handlingsplan som är känd för barn, ungdomar och föräldrar i fråga om vad som händer om skolan misstänker att ett barn missbrukar. Därför är det också oerhört viktigt att barn och ungdomar själva finns med i det här arbetet. Mobilisering mot narkotika var just ett sådant arbete. Där fanns alltså barn och ungdomar själva med som informatörer och rapportörer till sina kompisar om narkotikans skadeverkningar. Jag beklagar att den moderatledda regeringen valde att lägga ned narkotikasamordnaren, för man har tappat kraft och mycket mark. Vi vill i stället både stärka skolhälsovården och stärka detta med attityder. Vi vill att exempelvis en ung människa som missbrukar ska garanteras bra vård med en väntetid på högst två veckor. Det finns i vår budget. Vi vill möta unga i kris. Vi vill öppna upp den nationella hjälplinjen till att också bli Skriv till hjälplinjen, som unga kan använda eftersom ungdomar i dag använder datorn mycket.

Fru talman! Jag skulle kunna ägna mina två minuter åt att räkna upp allt som regeringen gör på alla områden, som Kerstin Haglö nu försöker göra. Men jag tycker att vi nu ska hålla oss till saken. Det handlar om: Var det bra eller dåligt att lägga ned Mobilisering mot narkotika? Jag anser att det var bra, därför att man har gjort en helt annan struktur. Det var många spektakulära utspel, som jag nämnde ett exempel på, som gjorde att det här syntes. Folkhälsoinstitutet har alltså gjort en väldigt positiv utvärdering av det långsiktiga arbete som nu har införts. Det är väldigt strukturerat, och där sitter experter med i alla de olika delarna av drogförebyggande verksamhet. Jag vet många som jobbar med detta inom departementen som säger: Måtte nu detta få vara kvar om olyckan skulle vara framme och vi får byta regering! De kanske inte uttrycker sig riktigt så, utan det var jag som lade till det. Det här är alltså ett långsiktigt arbete som har inletts, inte en partipolitiskt knuten organisation, som Mobilisering mot narkotika var. Sedan håller jag naturligtvis helt med om det som sägs om arbetet i skolorna eftersom jag själv är gammal lärare. Jag vet hur viktigt det är med värdegrundsarbete och att eleverna blir indragna. Men det kommer lite grann vid sidan om det som vi nu diskuterar. Vi kan sluta med att konstatera, som Kerstin Haglö sade, att vi har olika inriktning när det gäller förslaget om tvångsvisa drogtester. Det ska bli väldigt intressant, även om jag inte finns kvar här i riksdagen, att följa hur det går med det, om utvärderingarna kommer att visa att det har hjälpt vissa barn och unga. Jag är övertygad om att det kommer att bli så. (Applåder)

Fru talman! Kära kolleger! Vice ordföranden i justitieutskottet Inger Davidson tackade i anförandet för ett gott samarbete. Hon räknade med att det skulle bli hennes sista anförande i våra debatter, men det är möjligt att bli återvald till Sveriges riksdag även om man inte kandiderar i detta val. Jag vet också att Margareta Persson från Socialdemokraterna kommer att sluta. Hon har i en annan debatt, som jag inte begärde replik i, tackat utskottet för gott samarbete. Jag skulle vilja tacka er båda för fina insatser. Jag har haft väldigt roligt och haft en mycket bra debatt med båda - kanske mer av debatt med Margareta Persson och mer av diskussion med Inger Davidson, av förklarliga skäl. Nu är det fler som slutar, men jag åhörde själv när Margareta Persson var uppe och sade det. Jag tog ingen replik då men reparerar detta nu. Jag vill tacka alla andra i utskottet och hoppas att ni får en bra sommar. Jag vill också tacka fru talmannen och alla andra talmän för att ni har hjälpt till med att hålla ordning på oss i talarstolen. Tack så mycket, Inger, Margareta och alla andra som slutar i utskottet, för fantastiska insatser! (Applåder)