Barn och föräldrar

Herr talman! Det här är ett väldigt stort och viktigt område. Jag tror att vi alla är överens om att barnets bästa i alla situationer är prioriterat. Vi socialdemokrater vill yrka bifall till två reservationer. Jag vill säga det nu innan jag glömmer det. Det är reservation nr 7 om föräldrars underhållsskyldighet och reservation nr 8 om föräldraskap vid assisterad befruktning. Jag börjar med föräldrars underhållsskyldighet. Enligt socialtjänstlagen har föräldrarna ett försörjningsansvar för barn upp till 20 års ålder. Tyvärr gäller inte detta i praktiken för alla föräldrar. Det gäller inte när den ena föräldern har underhållsskyldighet gentemot barnet. Då är underhållsskyldigheten kopplad till skolgång. Det är många ungdomar som hoppar av skolan i förtid, inte minst gymnasiet. Då står den andra föräldern, den som så att säga är huvudförälder, vårdnadshavaren, med hela det ekonomiska ansvaret. I praktiken är det många ensamstående mammor som står med detta ansvar. Många gånger har de redan en dålig ekonomi. Vi vet ju hur det ser ut med lönediskriminering och kvinnor som har svårighet att få heltidsanställningar. Allt det leder till en svår ekonomisk situation. Har man då mer än ett barn blir det så klart ännu tuffare. Som arbetsmarknadsläget ser ut för ungdomar är det väldigt många som är arbetslösa. Har de samtidigt hoppat av skolan - det kan även bero på att man faktiskt inte har beviljats studiemedel av olika anledningar - står den ena föräldern helt plötsligt med hela ansvaret. Det vill vi ändra på. Vi tycker att det är båda föräldrarnas skyldighet att faktiskt ta ett ekonomiskt ansvar för barnet upp till 20 års ålder. Det går visserligen att få försörjningsstöd, alltså socialbidrag, men det är mycket svårt att få det i praktiken så länge barnet bor kvar hemma. Med tanke på bostadssituationen är det inte heller det lättaste för ungdomar att flytta hemifrån. Man är också ofta restriktiv med att tillåta detta så länge det finns åtminstone en förälder som till nöds kan ta det ekonomiska ansvaret. Det här leder till en väldigt svår ekonomisk situation för de ensamstående föräldrarna, inte minst mammorna, och deras barn. Vi kräver att den förälder som är underhållsansvarig ska vara det tills barnet uppnått 20 års ålder. Det ska alltså inte vara kopplat enbart till skolgång, som är fallet i dag. Den andra reservationen handlar om föräldraskap vid assisterad befruktning. Här har riksdagen tagit ställning för att två kvinnor på samma sätt som en man och en kvinna ska få möjlighet till assisterad befruktning. Skillnaden är att man förutsätter att mannen i ett heterosexuellt förhållande ska räknas som far till barnet och ta det föräldraskapet. Men man har haft ett lite annat tillvägagångssätt när det gäller två kvinnor, trots att det är uppenbart att två kvinnor som lever i registrerat partnerskap eller som sambor båda vill vara föräldrar om den ena av dem genomgår assisterad befruktning. Det är självklart. Där vill vi ta bort de skillnader som har funnits. Det är ganska små skillnader, men ändå skillnader som faktiskt är diskriminerande. Det gäller om inseminationen har skett utomlands eller i "egen regi" som det kallas, alltså att man sköter det själv hemma med en villig donator. Här har en utredning arbetat och kommit fram till att de här skillnaderna måste bort. Det måste bli precis samma regler för heterosexuella som för homosexuella. Dessutom vill vi poängtera att samma regel som gäller i dag för insemination för heterosexuella självklart ska gälla fullt ut också för homosexuella. Det innebär att barnet från 18 års ålder ska få tillgång till uppgifter om vem som är donator, alltså den biologiska pappan i det här fallet. Det kan beviljas undantag om barnet självt aktivt kontaktar myndigheterna. Den tredje reservationen vi har gäller adoptioner. Det har visat sig att man dömer mycket olika i olika delar av landet. Det finns registrerade partner som inte har beviljats närståendeadoption, alltså adoption av barn som redan finns. Det tycker vi är väldigt olyckligt. På vissa håll har man beviljat det, på andra håll har man inte beviljat det. Detta utgår från prejudikat, vägledande rättsfall, precis som all annan lagstiftning i landet. Men skillnaderna är så pass stora att vi faktiskt måste se problemet, och frågan är om det inte finns kvarvarande diskriminering på en del håll i landet, trots de lagar vi har. Vi vill slå ett slag för att det måste bli en jämlik tillämpning över hela landet. Detta är också i barnens intresse. Barnen vill självklart ha en nära och god kontakt med dem som de anser vara sina föräldrar, oavsett om det är kvinnor i ett samkönat par, män i ett samkönat par eller en man och en kvinna. Det ska inte finnas någon skillnad där. Vi har också ett antal särskilda yttranden. Det första gäller utvärdering av vårdnadsreglerna. Vi har nyligen ändrat vårdnadsreglerna med syfte att stärka barnperspektivet. Där har man speciellt poängterat att är det så att ett barn riskerar att fara illa, bli misshandlat eller utsatt för övergrepp, måste detta vägas in när det gäller vårdnaden. Det gäller även om det är en närstående, till exempel mamman som riskerar att utsättas för övergrepp av pappan. Tidigare var huvudregeln gemensam vårdnad till varje pris. Det ändrade man. Det är viktigt att tillämpningen av de nya reglerna blir bra. Det är verkligen barnets bästa som domstolarna ska ha för ögonen. De nya reglerna har trätt i kraft relativt nyligen, och regeringen har sagt att man kontinuerligt ska utvärdera reglerna. Därför vill vi följa arbetet och se hur utvärderingen går. Självklart återkommer vi framöver vid behov. Vi har även ett särskilt yttrande om beslutsfattande vid gemensam vårdnad. Där har det tyvärr funnits fall där barnet har hamnat mellan stridande föräldrar. Den ena föräldern kan ha nekat barnet vård. Det kan gälla till exempel vård för psykiska problem. Det kan till och med ha varit fråga om att neka till hälsoundersökningar. Det finns till och med något fall där den ena föräldern har haft misstankar mot den andra föräldern för att ha begått övergrepp mot barnet men det har inte kunnat kontrolleras eftersom den andra föräldern har förhindrat att barnet får vård och därmed kan undersökas. Här har också regeringen sagt att man tänker återkomma under hösten. Därför har vi ingen reservation, utan vi avvaktar. Självklart går barnets intresse av att få vård före föräldrarnas stridigheter. Avslutningsvis har vi frågan om adoption. Adoptionsreglerna är förlegade. En ensamstående kan ansöka om och få adoptera. Däremot kan ett sambopar inte göra det. Det här visar att reglerna behöver förnyas och förändras. Allt fler väljer att inte gifta sig utan i stället leva som sambor. Att de på förhand ska vara utestängda från att ansöka om att få adoptera är olyckligt. Sedan finns en 25-årsregel och allt möjligt annat. Regeringen har aviserat en översyn, och vi avvaktar det arbetet. Frågan är viktig, och vi hoppas att det händer något där.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 10. I det här betänkandet har Vänsterpartiet överlägset flest reservationer. Det visar att vi tycker att det finns mycket att göra på området barn och föräldrar. Tillsammans med den förra regeringen ändrade vi vårdnadslagstiftningen. Det främsta syftet med ändringen var att barn inte ska behöva leva med eller umgås med den förälder som utsätter barnet för övergrepp eller misshandel. Vänsterpartiet har inför arbetet med lagändringen tagit del av en mängd domar och utredningar från vårdnadstvister där barnets bästa har blivit totalt bortglömt. Ambitionen med den lagändring som trädde i kraft för två år sedan var att ändra på detta. Det borde vara viktigt för alla - lagstiftare, tingsrätter, socialtjänst och även föräldrar och barn - som hamnar i dessa vårdnadstvister att få veta om och hur den nya lagen fungerar. Räcker de ändringar som har gjorts eller måste fler ändringar göras för att de barn som riskerar att fara illa ska tas på allvar i vårdnadstvister? Vi bad RUT titta på hur statistiken ser ut för tiden efter det att den nya vårdnadslagstiftningen hade trätt i kraft. Det har visat sig att det inte finns någon statistik. Det finns ingen tillgänglig statistik att räkna med. Domstolsverket för inte statistik över utgången i mål. Där går det inte att hitta någonting. Socialstyrelsen och Barnombudsmannen säger att det inte heller finns några uppgifter om utgången. Barnombudsmannen har regelbunden kontakt med de juridiska fakulteterna vid Sveriges universitet och upplyser om att inte heller dessa har någon statistik avseende domstolarnas tillämpning av de nya reglerna. Det här tyder på att det verkligen behövs en översyn av lagen. Tyvärr har majoriteten i utskottet valt att avstyrka vårt krav på utvärdering. Majoriteten gör det med motiveringen att man utgår från att regeringen följer utvecklingen och vid behov återkommer till riksdagen. Det är exakt samma argument som användes i fjol för att avslå den motion vi då hade om utvärderingen. I praktiken betyder detta att vi inte kommer att få veta. Vi kommer inte att få någon information om hur lagen efterlevs eftersom statistiken bevisligen inte finns och regeringen inte gör något för att rätta till det. Detta går direkt ut över barn och även över kvinnor som lever i förhållanden där de är utsatta för våld från närstående män. Jag önskar verkligen att lagen ska undersökas och kollas upp så att vi kan se hur den har fungerat i praktiken. Herr talman! Frågan om beslutsfattande vid gemensam vårdnad har varit föremål för en utredning som Vänsterpartiet var med och tillsatte före valet. Utredningen var klar i somras, och i den finns förslag som vi har skrivit om och yrkar på i vår motion. Vänsterpartiet och utredningen menar att bland annat en av vårdnadshavarna ska kunna tilldelas rätt att fatta beslut på egen hand när det gäller barnens tillgång till hälso- och sjukvård, tandvård, insatser enligt socialtjänsten i enlighet med lag om stöd och service, förskola, skolgång med mera. Utredningsbetänkandet har remissbehandlats. Jag undrar om någon från regeringssidan vet om det kommer någon proposition i frågan. Det är viktigt att få till stånd dessa förändringar eftersom dagens reglering gör att en av föräldrarna kan blockera barnens tillgång till hälso- och sjukvård, precis som Hillevi Larsson sade i sitt anförande. Att föräldrarna inte är överens ska inte gå ut över barnet. Vet ni på högersidan vad som händer i frågan? Herr talman! Jag tänkte lyfta fram en reservation till i dag, nämligen den om föräldraskap vid assisterad befruktning. Den frågan har, liksom beslutsfattande vid gemensam vårdnad som jag pratade om alldeles nyss, varit föremål för en utredning. Utredningen kom i januari i fjol, och där föreslås, precis som Vänsterpartiet vill i motionen, att föräldraskap vid assisterad befruktning bör regleras på samma sätt för samkönade par som för olikkönade par. Utredningens förslag ligger helt i linje med våra önskemål. Jag hoppas även där att regeringen kommer att lägga fram lagförslag för att genomföra det utredningen och Vänsterpartiet vill. Det är viktigt att regeringen ser till att lagförslaget inte drar ut på tiden. Kvinnor som lever i samkönade relationer kommer att fortsätta att åka utomlands för att få behandling. De kommer att fortsätta att utföra inseminationer i hemmet. Som det ser ut i dag riskerar de barn som tillkommer på det sättet att stå utan två juridiska vårdnadshavare. Vet ni hur långt det arbetet har kommit? Herr talman! Jag vill även säga några ord om Miljöpartiets motion om att utreda möjligheten till fler än två vårdnadshavare. Det är en bra och framsynt motion, och vi har valt att stödja den. Samhället, familjelivet, våra normer och värderingar förändras. Det som för ett tiotal år sedan var omöjligt är i dag både möjligt och accepterat. Det finns i dag många olika familjekonstellationer. Att göra det möjligt för fler än två att vara vårdnadshavare skulle innebära en tryggare situation för barnen som lever i sådana förhållanden. I motionen från Miljöpartiet läggs fram krav på en utredning. Jag menar inte att vi genast ska säga ja till fler än två vårdnadshavare, men jag önskar att riksdagen är så framsynt att man skulle våga gå på linjen att tillsätta en utredning för att se vad fler än två vårdnadshavare skulle betyda.

Herr talman! I civilutskottets betänkande Barn och föräldrar behandlar utskottet 20 motionsyrkanden från allmänna motionstiden. De tar upp frågor om vårdnad, umgänge, underhållsskyldighet, faderskap och ett antal andra frågor. Majoriteten i utskottet avstyrker samtliga yrkanden med hänvisning till att regeringen har satt i gång olika sorters utredningar på i stort sett alla områden som berörs i betänkandet. Majoriteten vill inte föregå vad regeringen kommer fram till. Att majoritetspartierna aldrig vågar ha en åsikt i riksdagen utan att först invänta vad regeringens ställningstagande blir är beklagligt. Jag kan inte uppfatta det på annat sätt än att man väljer att degradera riksdagens roll i det demokratiska systemet. Jag menar att det är rimligt, herr talman, att riksdagen med sina 349 känselspröt ut i landet åtminstone vid några tillfällen snappar upp idéer bättre än vad regeringen gör. Det är inte ett nederlag eller en prestigeförslut för en regering om riksdagen någon gång ibland även vågade formalisera den verklighet som jag tror finns. Det är rimligt att de folkvalda i en demokrati vid vissa tillfällen begär av den verkställande makten att den utreder vissa frågor eller särskilt beaktar vissa problem som riksdagen uppmärksammar. Jag hoppas att det går till på det sättet inom majoritetspartierna - skam vore det väl annars. Den formella demokratin skulle må bra av att det här ibland synliggjordes. Vi har nu drygt ett och ett halvt års erfarenhet av hur majoritetspartierna hanterar arbetet i riksdagen, och jag tror att historikerna kommer att beskriva det som en mörk period för vår demokrati. Desto ljusare är det att konstatera att regeringen i sin vårbudget signalerar stora satsningar på infrastruktur. Jag utgår från, herr talman, att det betyder att vi snart kommer att få se en byggstart av dubbelspåret mellan Falun och Borlänge. I betänkandet behandlas vikten av att regeringen ständigt följer upp hur de nya vårdnadsreglerna tillämpas av domstolarna och socialtjänsten. Jag tycker att utskottet mycket kunde ha valt att låta riksdagen uttrycka det alldeles självklara i den begäran, till exempel genom att till viss del bifalla de nu aktuella tre motionerna även om de spretar lite. Jag förstår att man inte vill tillstyrka alltför preciserade krav från motionärerna, men jag tror att det hade sett väldigt bra ut för den här mandatperiodens historieskrivning, oavsett vad regeringens uppföljning kommer att visa sig innehålla. En riksdag utan en åsikt i en så självklar fråga är knappast någonting som bidrar till att utveckla demokratin och knappast någonting som lockar människor till politiken. Krav på att FN:s barnkonvention ska införas i svensk lag har föreslagits ett antal gånger från Miljöpartiets sida, utan någon framgång. I detta betänkande behandlas en s-motion där man vill införliva den europeiska konventionen om barnets rättigheter i svensk lagstiftning. Här väntas ett förslag från regeringens sida, såvitt man kan se i betänkandet. Eftersom det föreslås i motionen att riksdagen ska efterfråga det som regeringen uppenbarligen redan arbetar med kan jag inte se på vilket sätt det hade varit något problem för majoriteten i riksdagen att efterfråga det förslag regeringen jobbar med. Man skulle kunna välja att påstå att motionen därmed till viss del är bifallen och därmed ge riksdagen den i mitt tycke självklara rollen i den process som ändå pågår. Oavsett om vi som förtroendevalda tillhör majoritetsunderlaget eller om vi inte gör det har vi ett gemensamt intresse att vårda riksdagen som en arena för en levande dialog och en del i processen i lagstiftningsarbetet. Att då, som jag uppfattar det, ha en uttalad strävan att göra riksdagens roll så osynlig som möjligt i detta arbete gagnar knappast demokratin. Att barn inte ska drabbas av att vårdnadshavare eller föräldrar är osams tror jag att vi alla är överens om. Vi är också medvetna om att det tyvärr kan vara så att barn ofta drabbas när det är så olyckliga omständigheter. Extra olyckligt kan det säkert vara, som framställs i en av motionerna, om barn har särskilda behov. Jag menar att det är viktigt att sådana frågor tas upp i riksdagen, att vi ständigt bevakar att barns bästa gäller i den praktik ute i verkligheten som vi lagstiftar om. Det är klart att det finns skillnader i hur man från olika partiers sida vill garantera att barn inte kommer i kläm. Även här väljer majoriteten att parkera frågan i väntan på ett förslag från regeringen. Jag tycker att det är synd. Det är självklart en fråga som är svår. Oavsett var man från regeringens sida sätter ned foten i den här frågan tror jag att det kommer att bli svåra diskussioner. Hur man än gör vägval i sådana här frågor finns det risk att det dyker upp nya problem. Herr talman! Jag vill yrka bifall till tre reservationer, nr 3, nr 8 och nr 10 i detta betänkande. I reservation 3 stöds förslaget i en miljöpartimotion om att regeringen ska utreda om det kan vara så att det skulle gynna barns bästa att under vissa omständigheter få ha fler än två vårdnadshavare. Familjen är inte i dag vad den självklart ansågs vara men kanske inte alltid var en gång i tiden. I vår globaliserade värld blir barn till i relationer mellan människor med olika kulturer och olika normer. Familjebildning är olika saker i olika kulturer, och varaktigheten i familjebildningarna är inte alltid en självklar sak. På många håll i moderna västerländska samhällen har det blivit allt vanligare att vuxna lever ensamma och även ensamma tar ansvaret för barn. Vi blir alltmer rörliga på en global nivå. Allt fler växer upp och utbildar sig i mer än ett land, för att sedan vara yrkesverksamma i mer än ett land och kanske pensionera sig på en tredje plats på jorden. Det är därför inte ovanligt att det är andra vuxna än släktingar, morföräldrar och farföräldrar som barnet i fråga kan se som de vuxna som man litar på, tyr sig till och upplever som sin familjebild. Även barnens nätverk har med åren blivit mycket mer komplexa i vårt moderna samhälle. I vårt gamla och mer stationära samhälle var det oftast mindre komplicerat att hantera de problem som uppstår när en vårdnadshavare går bort. Då fanns det släktband och sociala nätverk som oftast var ganska gemensamma. I dag är de sociala nätverken och den verklighet som barnet lever i många gånger något helt annat än det som kan relateras till släkt. Jag menar därför att lagstiftningen inte har hängt med i den utveckling som familjebegreppet har genomgått under de senaste åren. För mig är det uppenbart att barnets bästa i vissa fall skulle kunna stärkas och att barnet skulle kunna få fler vårdnadshavare än två. Jag stannar där i argumentationen, herr talman.

Herr talman! I betänkandet Barn och föräldrar behandlas 20 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. De rör i huvudsak rättsförhållandet mellan barn och föräldrar. Huvuddelen av frågorna har vid upprepade tillfällen varit föremål för ingående behandling av både lagutskottet och civilutskottet, senast våren 2007 i civilutskottets betänkande CU8. Jag ska kommentera vissa av motionsyrkandena, och jag börjar med utvärdering av de nya vårdnadsreglerna. Jag konstaterar att de senaste större ändringarna i vårdnadsreglerna beslutades av riksdagen våren 2006 och trädde i kraft den 1 juli 2006. Civilutskottet har våren 2007 avstyrkt ett motsvarande motionsyrkande. Liksom förra våren utgår vi nu från att regeringen kontinuerligt kommer att följa och utvärdera utvecklingen på området utan att det behövs något formellt tillkännagivande från riksdagen. Allmänt kan man säga att det viktigaste är att vårdnadsreglerna alltid tar sikte på att barnets bästa sätts i centrum, och det är så det måste fungera i verkligheten. Vårdnadsreglerna får inte heller ge utrymme för föräldrar att vid tvister på grund av egna känslor, hämndlystnad eller annat sätta sina egna intressen före barnets. När det sedan gäller beslutsfattandet vid gemensam vårdnad är det den som har vårdnaden om ett barn som ansvarar för barnets person och som också har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Har barnet två vårdnadshavare beslutar dessa gemensamt. Det krävs alltså normalt gemensamma beslut i frågor som rör vårdnaden. Det finns vissa undantag, när någon inte är närvarande, sjuk eller förhindrad att delta i sådana beslut som gäller barnet. Av naturliga skäl kan man inte förutsätta att föräldrarna ska kunna vara med i precis alla beslut som rör barnet dagligdags. En utredare har analyserat vilka nackdelar som kan uppkomma för barnet vid gemensam vårdnad när vårdnadshavarna inte kan enas i olika frågor. De överväganden som utredaren har gjort finns i betänkandet Beslutanderätt vid gemensam vårdnad m.m. Betänkandet har remissbehandlats och är föremål för beredning inom Regeringskansliet, och vi anser då att vi inte ska föregripa det pågående utredningsarbetet. Jag går sedan över till frågan om fler än två vårdnadshavare. Där är grundregeln i föräldrabalken att barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. På talan av socialnämnden får rätten besluta om umgänge mellan barnet och någon annan än en förälder. Det är också viktigt att komma ihåg. Andra personer kan ha kontakt med barnet om det är för barnets bästa. När man bedömer om en sådan tala ska föras ska man särskilt beakta barnets behov av umgänge med mor- och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära. Jag noterar att man i reservationen från Vänsterpartiet och Miljöpartiet har skrivit att många barn kommer till genom insemination mellan två homosexuella par, mellan en man och två kvinnor eller mellan en kvinna och två män. I sådana fall kan det finnas fler än två vuxna personer som betraktar sig som förälder till barnet. Med nuvarande regler är det väl uppenbart hur det är i det andra exemplet. Vi har ju möjligheter till dna-analys och kan ta reda på vilken av de två männen som är förälder till barnet. En annan fråga som uppkommer är: Om två vuxna vårdnadshavare har svårt att fatta beslut, hur skulle det då bli med flera vårdnadshavare? Är det majoritetsbeslut som gäller om det är tre vårdnadshavare? Om det skulle finnas fyra, är det då någon som ska ha utslagsröst? Jag tror inte att man har tänkt färdigt här. Lagutskottet har vid flera tillfällen behandlat och avstyrkt motsvarande motionsyrkanden. Det skedde bland annat våren 2006. Civilutskottet hade ingen annan uppfattning våren 2007. Inte heller nu finns det skäl att föreslå någon ändring av de ställningstaganden som riksdagen har gjort tidigare. Föräldrars underhållsskyldighet regleras i föräldrabalken, precis som de flesta regler som vi debatterar här i dag. Bestämmelsen innebär att föräldrarnas underhållsskyldighet upphör när barnet fyller 18 år. Går barnet i skolan efter den tidpunkten är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid skolgången pågår men längst till dess barnet fyllt 21 år. Samtidigt finns en rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen, som är subsidiär i förhållande till föräldrabalken. Enligt socialtjänstlagen finns rätt till bistånd endast om den biståndssökandes behov inte kan tillgodoses på annat sätt, till exempel genom fullgörande av föräldrarnas underhållskyldighet enligt föräldrabalken. Om den underhållsskyldigheten har upphört för ett barn efter fyllda 18 år och barnet har hoppat av gymnasiet får man bedöma behovet utifrån den bidragssökandes egen ekonomiska förmåga och den faktiska familjesituationen efter att föräldrarnas underhållsskyldighet har upphört. Det avgörande blir om det har skett en sådan förändring i barnets faktiska ekonomiska situation att den berättigar till bistånd. Vad som är väsentligt här är också att ett barn blir myndigt när det fyller 18 år. Vad Hillevi Larsson har framfört här i dag innebär en rätt för myndiga personer till försörjning från föräldrarna oavsett om de går i skolan eller arbetar. Man kan fundera på om det är bra. Det har under lång tid funnits en ganska klar uppfattning om att om man inte går i skolan ska man börja arbeta och göra rätt för sig. Det finns betänkligheter med det förslaget. Enligt den gällande ordningen är problemet kanske inte riktigt så som motionärerna har gjort gällande. Hur som helst är vi inte beredda att föreslå någon ändring i föräldrabalken i syfte att gå motionärerna till mötes. När det gäller föräldraskap vid assisterad befruktning finns en hel del att säga. Det har överlämnats ett utredningsbetänkande som heter Föräldraskap vid assisterad befruktning . Det betänkandet överlämnades i januari 2007. Där föreslår utredaren att föräldraskapet vid assisterad befruktning med donerade ägg och spermier ska regleras på samma sätt för samkönade par och för olikkönade par. Det föreslås också att man ska reglera annat än sådant som är reglerat i dag, nämligen insemination inom ramen för sjukvården. Man ska enligt utredaren också införa en form av föräldraskapspresumtion motsvarande den nuvarande faderskapspresumtionen. Utredningsbetänkandet har remissbehandlats och är nu föremål för beredning inom Regeringskansliet. Civilutskottets majoritet anser att riksdagen bör avvakta resultatet av det fortsatta beredningsarbetet, precis som i de flesta andra fall som vi har berört här. Slutligen ska jag säga något om behandlingen av adoptionsärenden. Beslut om tillstånd till adoption fattas av allmän domstol. Domstolen får ge sitt tillstånd bara om adoptionen är till fördel för barnet. Dessutom krävs att den som vill adoptera barnet har uppfostrat det eller vill uppfostra det, eller att det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan den sökande och barnet finns särskild anledning till adoptionen. En enhetlig rättstillämpning säkerställs liksom på många andra områden genom prejudicerande avgöranden. Prejudikaten är vägledande vid domstolarnas prövning av adoptioner. Vad som är väsentligt här är att det handlar om en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Då måste utgången bli olika. Man kan utgå från att omständigheterna inte är identiska i två fall. Kan det vara så att skillnaderna ligger där och inte i var man bor? Det kanske fordras mer analys här. Det finns inte någon anledning att ändra gällande ordning på den här punkten. Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till civilutskottets förslag i betänkandet, vilket innebär avslag på samtliga motionsyrkanden.

Herr talman! Om man är 18 år och myndig och kan försörja sig ska man givetvis göra det. Men problemet med föräldrars underhållsskyldighet gäller de fall där deras barn inte har någon försörjning. Då gäller försörjningsansvaret ett par år till, och en ensamstående förälder kan drabbas mycket hårt av det. Ofta är det en ensamstående mamma med dålig ekonomi. Vi tycker att huvudregeln i de fallen ska vara att pappan eller den andra föräldern - vem det nu är - faktiskt fortsätter att betala underhåll. Har man kunnat göra det under så många år kan man troligtvis göra det ett par år till. Det här handlar om de fall där det blir svårt med försörjningen. Det gäller inte de fall där ungdomen har hittat ett arbete. Jag förstår inte varför försörjningsansvaret ska falla på den ena föräldern medan den andra föräldern går helt fri. När det gäller assisterad befruktning redovisas här att man avvaktar regeringens arbete i frågan. Det vore ändå intressant att höra vad alliansen eller åtminstone Moderaterna tycker i den här frågan. Den är principiellt väldigt viktig. Lika lite som en kvinna i ett förhållande med en annan kvinna är biologisk förälder till ett inseminerat barn hos den andra kvinnan, lika lite är mannen i ett heterosexuellt förhållande biologisk far till barnet. Det är precis samma situation. Därmed blir det en diskriminering. I det ena fallet förutsätter man automatiskt föräldraskap för mannen men inte för kvinnan i det lesbiska förhållandet.

Herr talman! Frågan om underhållsskyldighet och självständighet kan jag koppla till reglerna om underhållsbidrag mellan makar. Vi har sådana regler i äktenskapsbalken. Enligt reglerna kan en make ha rätt till underhållsbidrag från den andra maken i samband med äktenskapsskillnad. I princip tillämpas dessa regler aldrig, för man utgår från att den make som har skilt sig inte ska vara beroende av den andra maken och att samhället har möjlighet att ge stöd, till exempel genom försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen. Den typen av resonemang är överförbara också på situationen med förlängd underhållsskyldighet gentemot barn. När ett barn blir myndigt får nämligen barnet ett antal olika rättigheter men också skyldigheter. Det är inte längre självklart att man då ska leva på sina föräldrar om man inte går i skolan. Arbetar barnet ska barnet också bidra till hushållet, om man tittar på vad som gäller. Det finns alltså ett ansvar, och de flesta barn har ett intresse av att faktiskt bli vuxna och ta ett ansvar. Därför tror jag att det här kanske inte är så bra i vissa situationer, särskilt när vi vet hur det ser ut. Det finns en möjlighet att klara den situationen. Det finns en möjlighet att få försörjningsstöd. Sedan kan jag bara säga beträffande assisterad befruktning att det finns skäl att återkomma till vad vi tycker i den frågan. Det finns säkert en mängd olika praktiska problem som också uppmärksammas i samband med remissbehandlingen. Vi får, som sagt var, återkomma.

Herr talman! Jag tycker inte att man kan jämföra underhållsstöd till ett barn med underhållsstöd till en make. Vi lever i ett modernt samhälle där makarna ändå är fria, självständiga parter. Men när det gäller barn har man faktiskt ett speciellt ansvar, tycker jag. Kan man ha ansvar upp till 18-årsåldern, kan man ha det till 20-årsåldern eller till och med tills barnet är 21 år. I dag har i praktiken den som är ensamstående förälder det ansvaret upp till den åldern; det har däremot inte den andra föräldern. Det är faktiskt ett dubbelt ansvarstagande, som jag ser det. Det är också så att det är speciella villkor för att man ska få socialbidrag. Om barnet till exempel fortfarande bor hemma för att barnet helt enkelt inte hittar någon lägenhet kan det bli väldigt svårt. Då faller ändå ansvaret på den ensamstående föräldern. Det är också väldigt restriktivt när det gäller hur man beviljar att ungdomar ska få flytta hemifrån för att de inte kan försörja sig. Ofta faller det ändå på den ensamstående föräldern att ta det ekonomiska ansvaret. Så länge det är på det sättet måste man ändå se också den andre förälderns ansvar i denna situation. Det rör sig ändå bara om att förlänga den här underhållsskyldigheten ett par år. Jag tycker inte att det skulle vara speciellt betungande. Det skulle underlätta den ekonomiska situationen för väldigt många, både ensamstående föräldrar och ungdomar i den här situationen. Sedan är det självklart så att det här faller bort om man får ett jobb och en inkomst. Det ligger i sakens natur. När det gäller assisterad befruktning tycker jag att det vore väldigt välgörande om man kunde få ett klart ställningstagande. Det är nämligen en principiellt väldigt viktig fråga. Att bara lämna över det här till en utredning hos regeringen känns lite oroväckande, för det måste hända något här. Avslutningsvis gäller det adoptionsärenden. Det handlar då om hur vår lagstiftning tillämpas. Det gäller hela den nya lagstiftningen om barn. Där borde man även kunna titta på tillämpningen av närståendeadoptioner för homosexuella.

Herr talman! När det gäller det praktiska problemet att en ensamstående förälder faktiskt försörjer ett barn som har slutat skolan och inte arbetar kan jag tänka mig ett antal olika invändningar och komplikationer som anknyter till vårdnadsregler och annat. Det är antagligen på det sättet, kan man tro, att den ensamstående föräldern har varit ensamstående också tidigare och haft barnet boende hos sig. Och den andra föräldern, som med Hillevi Larssons exempel ska vara underhållsskyldig, finns på något annat håll. Jag kan tänka mig invändningar om att den förälder som är boendeförälder inte motiverar barnet tillräckligt mycket för skolgång eller motiverar barnet att ta ett arbete när barnet inte går i skolan. Jag kan alltså se en mängd praktiska svårigheter som kanske skulle föranleda ytterligare detaljeringar när det gäller de förslag som finns om beslutsfattandet. Har man barnet boende hos sig när barnet fortfarande är barn eller har blivit vuxen har man faktiskt också ett ansvar. Föräldraansvaret finns kvar, även om det inte är formellt, även efter det att barnet har fyllt 18 år. Dessutom finns det då incitament för dem som kanske inte är så framåt att faktiskt klara sig i alla fall ett par år till utan att vare sig gå i skolan eller arbeta. När det gäller assisterad befruktning kommer det naturligtvis klara ställningstaganden så småningom. Sedan gällde det då adoption. Skulle det vara ett särskilt problem med tillämpningen av de reglerna jämfört med andra regler som tillämpas i domstol? Om man tittar på de olika ärendekategorier som finns i domstol ser man att det är åtskilliga hundra. Är det problem med just den här ärendekategorin? Jag har lite svårt att tro det.

Herr talman! Det är i föräldrabalken som rättsförhållanden mellan barn och föräldrar regleras. Denna lagstiftning har under de senaste årtiondena genomgått en betydande förändring och då till det bättre vad det gäller regelverket när föräldrar separerar och sedan inte kan komma överens om hur barnet ska ha det. Det är klart att det är frestande att hålla med om att allt som rör barn ska samlas i en barnbalk för att man ska vara säker på att barnets bästa och barnets behov går före föräldrarnas behov. Det dåvarande lagutskottet ansåg att det inte skulle vara något annat än en tom gest att döpa föräldrabalken till barnbalk och att balkens nuvarande benämning gick utmärkt att förena med barnperspektivet, som redan då ansågs prägla den. Nu är det framför allt barnperspektivet som har stärkts i lagstiftningen. Det är barnets bästa som ska vara avgörande för beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vad som är bäst för barnet är tyvärr oftast det som tvistande föräldrar är oense om. Det är viktigt att socialnämnden och domstolen är på det klara med uppdraget att sätta barnet främst. Det är faktiskt här som det kan uppstå en svag punkt om inte alla berörda är klara över det nya perspektivet. Det är också viktigt för barnet att man inte generaliserar utan att man ser det enskilda fallet och utgår från det barn och det fall som man har framför sig. Herr talman! Centerpartiet utgår från att regeringen kontinuerligt kommer att följa och utvärdera utvecklingen av de nya vårdnadsreglerna. Den som har vårdnaden om ett barn ansvarar för barnet och har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets angelägenheter. Har barnet två vårdnadshavare ska dessa enligt föräldrabalken utöva rättigheter och skyldigheter mot barnet tillsammans. Det kan vara självklart för de allra flesta, men i några få fall har den ene föräldern inte alls barnet i fokus utan använder barnet som ett redskap för att nå och komma åt den andre föräldern. Därför är det mycket bra att regeringen i juli 2006 satte till en särskild utredare som fick i uppdrag att bland annat analysera vilka nackdelar som kan uppkomma för ett barn vid gemensam vårdnad när vårdnadshavarna inte kan enas i frågor som rör barnen. Utredaren överlämnade i juli 2007 sitt betänkande Beslutanderätt vid gemensam vårdnad m.m. I detta föreslås bland annat att en av vårdnadshavarna ska kunna tilldelas rätt att fatta beslut på egen hand när det gäller barnets tillgång till hälso- och sjukvård samt tandvård och förskola och andra frågor som kan uppstå som är viktiga för barnet. Barnets andra vårdnadshavare ska då inte kunna motsätta sig beslut som fattas av vårdnadshavaren med självständig beslutanderätt. Det här gäller också när den här vårdnadshavaren ska flytta. Man kan sätta många käppar i hjulen. Enligt förslaget ska vårdnadshavarna i övrigt fortfarande vara likställda. Om föräldrarna bestämmer sig för att separera och sedan inte kommer överens kan det få mer än en konsekvens för barnet, till exempel att barnet nekas att träffa halvsyskon, mor- eller farföräldrar eller någon annan som är betydelsefull för barnet. Man plockar sönder barnets sociala nätverk, och det är oftast en stor förlust för barnet. Socialnämnden får rätten, enligt föräldrabalken, att besluta om umgänge mellan barn och någon annan än en förälder. Vid bedömningen ska socialnämnden särskilt beakta barnets behov av umgänge med sina mor- och farföräldrar eller andra som står nära barnet, till exempel halvsyskon. Och barn som växer upp med en samkönad relation ska självklart också ha precis samma rätt att träffa den andra föräldern. Herr talman! Vad gäller föräldraskap vid assisterad befruktning pågår det ett beredningsarbete. Utredaren överlämnade sitt betänkande i januari 2007. Utredaren föreslår att föräldraskapet vid assisterad befruktning med donerat ägg och sperma ska regleras på samma sätt för samkönade som för olikkönade par. Den kvinna som är moderns registrerade partner ska enligt förslaget automatiskt anses vara barnets förälder, en föräldraskapspresumtion motsvarande den som vi har nu, faderskapspresumtionen. Utredningsbetänkandet har remissbehandlats, och enligt uppgift från Justitiedepartementet är betänkandet föremål för beredningsarbete inom Regeringskansliet. Till sist, herr talman, några ord om adoption. Att ogifta sammanboende par tillåts adoptera barn på samma villkor som övriga känns angeläget, riktigt angeläget. Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att göra en allmän översyn av reglerna om adoption. Behovet av åtgärder för att stärka barnperspektivet ska utredas liksom frågor gällande internationell adoption för sambor och samtycke till adoption. Uppdraget ska redovisas i juli 2009. Det gör att vi får avvakta resultatet av det pågående arbetet. Med det vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Jag ska välja ut några av de frågor som vi har uppe i det här betänkandet. Men låt mig först yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Den första frågan jag tänkte ta upp var utvärderingen av de nya vårdnadsreglerna som nu har varit i kraft i lite drygt ett och ett halvt år. Redan efter ett halvår begärdes det utvärdering, och nu begärs det igen utvärdering. Då undrar man naturligtvis vad det var som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte fick med i propositionen. Det var ju de som hade makten och skrev propositionen. Eller vad är det man söker? LiseLotte Olsson söker uppenbarligen statistik. Det kunde vi förstå av hennes anförande. Men kan man göra så att man säger att vårdnadsreglerna blir rätt tillämpade för att ett visst antal mål döms till gemensam vårdnad och ett annat antal döms till enskild vårdnad? Det kan man naturligtvis inte göra. Jag förstår inte vad man ska ha den statistiken till. Vad man ska göra när man ska titta på hur de nya reglerna har fungerat hittills är naturligtvis att gå in och titta i domstolarna och se hur de har tillämpat de här reglerna. Jag trodde först när jag såg det att det inte skulle finnas några domar att ta fram, men det är tvärtom så att det finns en dom från Högsta domstolen, vår prejudikatinstans i det här landet. Domen är från den 31 maj 2007 om förutsättningarna för enskild vårdnad eller gemensam vårdnad. Domen är, enligt min uppfattning, mycket välskriven, och den citerar propositionen och förarbetena som vi fattade beslut om här 2006. Där finns tillämpningen av de nya vårdnadsreglerna. Jag har ingen anledning att känna mig upprörd över hur Högsta domstolen har tillämpat dem, för jag tycker att de har tillämpat dem precis på det sätt som vi antog våren 2006 när vi fastställde den här nya lagstiftningen med barnperspektivet som det avgörande. Det är väl lämpligt att ledamöterna i civilutskottet tar del av den domen och funderar en stund över hur rättstillämpningen ser ut. Domen är ju prejudicerande. Den ska landets övriga domstolar följa. Jag hade tänkt säga lite beträffande motionen och reservationen om mer än två vårdnadshavare, men det har sagts tillräckligt mycket egentligen. Jag ställer mig bara frågan: Är den motionen tänkt ur barnets perspektiv? Ett barn som lever med samkönade föräldrar, två mammor, kanske har det tillräckligt svårt ändå i vissa ögonblick i livet än att få ytterligare en mamma eller pappa. Jag tror att man måste se det ur barnets perspektiv. Då kommer man fram till att vi ska se till att barn som lever i samkönade förhållanden ska vara så likställda med dem i övriga familjer som det är möjligt. Den tredje saken jag tänkte ta upp var kravet på fortsatt underhållsskyldighet efter fyllda 18 år i de situationer där ungdomar hoppar av gymnasieutbildningen. Men vad är det fråga om? Det är naturligtvis ett misslyckande i skolan. Vi behöver förändra gymnasiet. Det är utbildningspolitik det handlar om. Vi ska se till att de avhoppen inte alls blir den mängd som det har varit fråga om nu under en följd av år. Det kommer ju att ske avsevärda förändringar när det gäller gymnasiet. Det är väl inte meningen att ungdomar som har fyllt 18 år ska hoppa av gymnasiet och sedan sitta hemma hos mamma framför datorn och spela dataspel? De ungdomar som väljer att hoppa av gymnasiet måste naturligtvis in i någon annan typ av sysselsättning, en annan utbildning eller ett arbete. Det måste vara samhällets inställning. Den fjärde saken jag tänkte ta upp är adoptionsärenden. Det är en mycket märklig motion som har lämnats in som talar om att vi behöver nationella regler om adoption. Det måste innebära att vi i dag har regler som inte gäller över hela nationen Sverige. Jag har inte kunnat hitta några sådana regler. Men jag tog med mig lagboken hit i dag för att i alla fall efter debatten ge mina motståndare en möjlighet att visa vad det är för lagstiftning som gäller i Götaland men inte i Dalarna. För det är faktiskt så det står. Mina vänner, det handlar ju om att man ska tillämpa samma lag över hela landet. Det är våra domstolar skyldiga att göra i alla ärenden, om det gäller rattfylleri, vårdnad, underhåll, adoption eller vad det än är. Jag förstår över huvud taget inte den motionen, och jag förstår definitivt inte att ledamöterna i civilutskottet kan ställa sig bakom den motionen. Avslutningsvis vill jag uttrycka en sympati för den motion som Agneta Berliner har lämnat in om en möjlighet att kunna häva en adoption när adoptivföräldrarna eller en av dem har gjort sig skyldig till ett mycket grovt brott mot adoptivbarnet. Det är min förhoppning att den tillsatta utredningen som har i uppdrag att göra en översyn av adoptionsreglerna beaktar den motionen och ser över den frågan. Jag har ingen bestämd uppfattning om hur man ska lösa frågan, men jag vill gärna att man ser över den.

Herr talman! Det blev lite upprepning av tidigare debatt, men jag kunde inte låta bli att reagera över exemplet med strulpellen eller strulfian som hoppar av gymnasiet och sitter hemma och spelar dataspel. Även om man går ut gymnasiet kanske man slutar när man är 19 år. Då är det ett år kvar då man kanske inte får försörjning. Det kan också vara så att man hoppar av gymnasiet för att man har så svåra sociala problem att man inte klarar skolgång. Det kan vara väldigt många bidragande faktorer. Det behöver inte bara vara att man har varit lat i skolarbetet, utan man kan ha svåra psykiska problem, det kan vara drogrelaterade problem, det kan vara att man inte trivs i utbildningen eller helt enkelt att man har inlärningssvårigheter. Det kan vara väldigt mycket som samverkar. Men kontentan av det hela är att om inte samtliga ungdomar går kvar i gymnasiet tiden ut faller ansvaret på den ensamstående föräldern. Jag är säker på att oavsett hur vi utvecklar skolsystemet kommer det alltid att vara en och annan som hoppar av i förväg eller som får problem av olika slag. Det här tar inte bort problemet för den ensamstående förälder som ändå står där med försörjningsansvaret. Det tar heller inte bort ansvar, tycker jag, från den andre föräldern. Kanske har den andre föräldern till och med bidragit till barnets problem genom att inte ta sitt fulla föräldraansvar. Kanske har det bidragit till att barnet mår dåligt och har svårt att klara sin situation. Oavsett vilket har vi inte villkoret på andra områden när det gäller försörjningsansvar för barn. Om barnet misslyckas får väl den här ungdomen stå sitt kast, och den ensamstående föräldern får stå sitt kast. Det är ett märkligt tänkesätt. När det gäller det här med nationella regler är det kanske ett olyckligt sätt att uttrycka sig, men vi tycker att det är viktigt att tillämpningen är likvärdig i hela landet för adoptionsärenden.

Herr talman! Om jag börjar med adoptionsreglerna är det naturligtvis så att om man tycker att tingsrätten kommer till ett felaktigt resultat måste man överklaga och gå vidare inom domstolsväsendet och på det viset få till stånd ett prejudikat i likhet med det alldeles utmärkta prejudikat som jag nyss relaterade till beträffande vårdnaden. När det gäller underhållsskyldigheten har det länge varit en livlig debatt i den här kammaren om att myndighetsåldern är 18 år och att vi inte ska införa några andra myndighetsåldrar i det här landet. Ungdomarna själva är väldigt måna om att det ska vara 18 år, och de blir mycket irriterade när det i några sammanhang finns andra regler om högre ålder. Varför man nu skulle införa en underhållsskyldighet som skulle gå längre än 18 års ålder eller gymnasieskolans utgång, som lagreglerna i dag säger, har jag väldigt svårt att förstå. Även om jag är medveten om att det säkert finns situationer som den Hillevi Larsson beskriver - en ensamstående mamma som sitter med en 19-åring som varken går i skolan eller arbetar - måste det ändå vara en skyldighet för denna 18-19-åring att ta sig själv i kragen och göra någonting. Samhället måste faktiskt ha detta som utgångspunkt. Det vore inte någon hjälp att kunna gå till domstol och få ut ett underhållsbidrag från den andra föräldern, ett bidrag som i många fall kanske inte betalas. I så fall blir resultatet att vi får ändra i reglerna om underhållsstöd hos Försäkringskassan också, så samhället får betala den vägen. Det är inte lösningen på det problem som skisseras.

Herr talman! Då är det väldigt märkligt att den här ensamstående föräldern ändå i praktiken har försörjningsansvar för den unga över 18 år. Så ser det nämligen ut i verkligheten. Det är bara i speciella fall som den här unga människan får socialbidrag och kanske flyttar hemifrån. Ansvaret faller alltså väldigt tungt på föräldrarna, och faller det på den ena föräldern, varför ska det då inte falla på den andra? I annat fall får vi ändra reglerna så att dessa unga människor blir utsparkade hemifrån vid 18 års ålder, vare sig de kan försörja sig eller inte. Men så tillämpar vi inte reglerna i dag. Det ska självklart också mycket till för att föräldrar ska sparka ut sina barn i den situationen. Den svåraste tiden i livet när det gäller att få ett arbete är kanske när man kommer direkt från gymnasieskolan. Ofta är det en inkörsperiod innan man får ett arbete. Det är just därför ungdomar ofta har så stora problem - de blir diskriminerade på arbetsmarknaden, och det tar också tid att bygga upp erfarenheter som underlättar att få ett arbete. Ofta tar det ett antal år innan man kommer in på arbetsmarknaden. Det är inte som förr i tiden, när ungdomar började jobba när de var 14-15 år. Nu är det snarare vid 25-30 års ålder man kan få ett långvarigt fast arbete, men inte ens då är det någon garanti. Jag tycker alltså att man måste bestämma sig: Antingen tar man bort båda föräldrarnas försörjningsansvar, vilket man inte har gjort, eller så ser man till att de delar på ansvaret, vilket de i praktiken inte gör. Det är väldigt många ensamstående pappor men framför allt ensamstående mammor som tar detta tunga försörjningsansvar och som har en väldigt svår ekonomisk situation. När det gäller adoptionsreglerna tycker jag avslutningsvis att när vi nu ska utvärdera de nya reglerna som vi har antagit om barns bästa kan vi utvärdera det här också.

Herr talman! Hillevi Larsson är själv egentligen inne på rätt spår. Det är inte fråga om att ändra reglerna om underhållsskyldighet i föräldrabalken. Om det finns en sådan stark belastning på boendeföräldern och vi därför ska ändra någonting är det reglerna i socialtjänstlagen, om de nu gör att boendeföräldern får en för stark skyldighet att hjälpa sina barn. Nu är det också så att det finns väldigt många föräldrar som med varmt hjärta hjälper sina barn - boendeföräldrar förstås men också pappor som inte bor med sina barn men ändå hjälper till efter 18 års ålder. Hur stort problemet är vet jag inte, och det tror jag inte någon vet. Men är det något som ska angripas i detta sammanhang är det i så fall socialtjänstlagen och reglerna om hur vi ska hjälpa ungdomar som inte fullföljer gymnasieutbildningen. Det är det som ska ske, inte någon legal underhållsskyldighet i föräldrabalken.

Herr talman! Jag tyckte att Jan Ertsborns anförande hade en lite tråkig underton, där han försökte skylla det 18-åriga barnets misslyckande med försörjning på den föräldern hos vilken barnet bor och att det skulle vara en anledning till att den andra föräldern skulle slippa dela på underhållsansvaret. Jag tyckte att det var lite jobbigt att höra det resonemanget. Men det var inte därför jag begärde ordet, utan det gällde detta med fler än två vårdnadshavare. Jan Ertsborn sade att det inte skulle vara skrivet från perspektivet om barnets bästa, därför att det skulle vara så normalt som möjligt om nu barnen bodde ihop med två föräldrar av samma kön. Det är inte självklart att det är det som är situationen. I väldigt många fall bor barn ihop med en förälder; i de flesta fall kanske två föräldrar av olika kön. Även i de fallen kan i dag barnets skyddsnät vara väldigt svagt när den ena föräldern av någon anledning försvinner. Det traditionella sättet att se på barnets behov av stöd är uppbyggt på ett gammalt samhällssystem där man har nära till släkt. Den verkligheten lever vi inte i i dag, utan det kan finnas andra människor i barnets närhet som barnet själv uppfattar som den man rimligtvis borde få ha som alternativ vårdnadshavare i en sådan situation. Det är den möjligheten vi vill utreda. Observera att vi vill utreda - vi har inte ett förslag. Är Jan Ertsborn rädd för att se hur det ser ut i verkligheten?

Herr talman! Det är mig främmande att stå här i talarstolen och lägga en börda på en mamma som har en 19-årig son sittande hemma. Det har jag definitivt inte gjort. Det måste bero på en grav missuppfattning från Jan Lindholms sida om han uppfattade mig på det viset. När det gäller frågan om fler än två vårdnadshavare är det naturligtvis alltid en risk att man i min ålder inte ser verkligheten. Det blir man ofta beskylld för när man kommit upp lite i åren. Men jag tror att jag ser tillräckligt av verkligheten genom alla de kontakter jag har för att ändå försöka förstå den här situationen. Vi har i Folkpartiet under en lång tid haft vår inställning klar när det gäller möjligheten för homosexuella att fungera som föräldrar på samma sätt som heterosexuella. På den punkten har jag ingen som helst avvikande mening. Men vad jag menar att man skulle ha tänkt på när man lade fram den här motionen är att det är barnets situation det gäller. Jag tror inte att det är någon fördel för barnet i någon situation att helt plötsligt och lagligt få tre eller fyra vårdnadshavare. Jag tror inte på det, och jag tror detta så starkt att jag inte tycker att det finns tillräcklig anledning att sätta i gång en utredning som inte alls har någon prioritet i förhållande till alla andra utredningar som vi i den här riksdagen diskuterar, som inte minst oppositionen kräver att vi ska tillsätta och som regeringen tillsätter i mycket stor utsträckning. Jag ser svårigheter och komplikationer, och jag tycker att vi bör lägga den här frågan till handlingarna.

Herr talman! Jag är tacksam för förtydligandet från Jan Ertsborns sida att det inte var avsikten att lägga någon ökad skuld på den förälder som barnet bor hos. Jan Ertsborn använde väldigt tydligt som argument i sitt anförande att det kunde vara den förälderns bristande intresse för barnets utveckling och framtid som låg bakom att barnet inte kom ut på arbetsmarknaden. Det var mycket tydligt i anförandet, jättebra att det är tillrättalagt att det inte var avsikten att säga det. Jag förstår att det från majoritetens sida inte finns något prioriterat intresse att ta reda på hur svagt barnets skydd kan vara i dag. Det är beklagligt att man inte vill ta till sig möjligheten att ta reda på hur barnets bästa skulle kunna stärkas i de fall där fler vårdnadshavare än två skulle kunna bidra till det.

Herr talman! Jag förstår om Jan Lindholm känner av att allianspartierna och allianspartiernas företrädare är ett sammansvetsat gäng som diskuterar och pratar sig fram till många olika lösningar. Men att citera fel person i debatten här i kammaren kan i varje fall inte jag acceptera. Det som Jan Lindholm nu tog upp har yttrats, såvitt jag kommer ihåg, men inte av mig. Jag tycker att vi kan kräva av varandra i debatten att vi ska få veta vem som säger vad. Jag vidhåller min uppfattning beträffande underhållsskyldigheten - den är bra utformad i dag och ska förbli så. Jag vidhåller också att vi inte bör tillsätta en utredning i frågan om fler vårdnadshavare.

Herr talman! Jag skulle vilja ha som rubrik på det här betänkandet Trygghet för våra barn. Betänkandet tar upp ett antal motioner som rör relationen mellan föräldrar och barn. Det rör utvärdering av nya vårdnadsregler, adoption, underhållsskyldighet, gemensam vårdnad och beslutsfattande i samband med det. Det rör talerätt i mål av faderskap och så vidare. Vi kristdemokrater har många gånger uttalat att det är barnperspektivet som vi vill driva så som vi har uppfattat det utifrån FN:s barnkonvention. Vi menar att det i varje fråga ska beslutas så att det är bäst för barnet. Att döma av den debatt som här förevarit finns inget parti som inte tycker att det är viktigt att utgå från barnperspektivet, det bästa för barnet, inte så som vi vuxna upplever det utan som barnet upplever det. Varför har vi då alla dessa problem och diskussioner omkring allt som ska göras? Det handlar mycket om att vi inte har haft barnperspektivet redan innan de här lagarna behöver träda i kraft och de här situationerna uppträder. Därför kan jag inte låta bli att i den här debatten nämna att vi mer borde fokusera på vad en fungerande familj innebär. Vad innebär det att ha barnperspektivet redan från början? Jag hävdar principen att varje förälder har ansvar för det barn som man har bidragit till att ha kommit till världen och att varje barn har rätt till sin mamma och sin pappa. I vårt samhälle finns fortfarande kärnfamiljen kvar. De allra flesta barn lever i dag tillsammans med sina båda biologiska föräldrar. Familjen bemöter behovet av kärlek och intimitet. Familjen hålls samman av uppgifter som rör ansvaret för och omsorgen om barnen och familjen som helhet. I en familj finns utrymme för både upplevelser och arbetsdelning. Familjerna kan se olika ut men karakteriseras av närhet och gemenskap. Herr talman! Familjen har stor betydelse för att trygga barnen. Det folk vill tala om när de mår dåligt är just sin familj. Vad har de fått av sin familj sedan barndomsår och så vidare? Vad har de inte fått, och vad skulle de vilja ha? Barnen tycker jag ska få leva med båda sina föräldrar. Det måste vara idealbilden. Det är barnens allra viktigaste miljö. En familj som är stabil och som ser och bekräftar barnet som egen person är en viktig förutsättning för psykisk hälsa för våra barn och ungdomar. Därför menar jag familjens grundläggande roll som identitetsskapare inte kan ersättas men kompletteras. Kärlek, värme och ömhet i en familj är de främsta indikatorerna på att barnen har det bra. Men arbetslivets villkor, stress och otrygghet fortplantas lätt i en familj, och då blir inte familjen den trygga värld som många önskar att den ska vara. Bristen på tid blir ett allt större skuldkonto, och många separationer anses bero på bristen på tid för varandra och familjen. Därför behöver vi ge familjer stöd och förutsättningar för att hålla samman. Det blir inte alltid så som vi har tänkt oss. Av skilda anledningar bryts familjen upp, och barn får inte den tillgång till föräldrar som man hade tänkt sig från början. Vi vet att när det nya lilla barnet har kommit till vill alla föräldrar ytterst ta det största och bästa ansvar för att det lilla barnet ska må så bra som möjligt. En familj byggs inte av sig själv. Där vill jag hävda med viss skärpa att vi tror att allt ska gå av sig självt. Men det kräver arbete och ett ansvarstagande att bygga en familj. Det ansvarstagandet tror jag att vi mer och mer måste tala om och tala om vikten av att ta ansvar som förälder. När det inte blir så som vi har tänkt oss får samhället hjälpa till och skapa förutsättningar för att barnet ska bli så tryggt som möjligt. Där har vi nu alla de lagar som vi håller på att bereda och som vi försöker ordna till så att vi skapar en situation som gör det tryggt för barnet. Men lagen har också en normerande funktion som jag tycker alltför ofta förbises. Därför är det viktigt att i lagstiftningen alltid vara tydlig med att det allra bästa är att reda ut ansvarstagandet. Grundprincipen att en förälder alltid har ansvar för sitt barn tycker jag är viktig. Den får vi inte lämna. På samma sätt har ett barn alltid rätt till sina biologiska föräldrar. Flera av de ärenden som tas upp i betänkandet bereds nu i Regeringskansliet. Där kommer de olika principerna att skärskådas. Jag tror att det är jätteviktigt att vi inväntar de beredningar som görs på kloka grunder med utredningar som bas. Därför yrkar jag avslag på samtliga reservationer och bifall till förslaget i betänkandet. Jag vill sluta mitt anförande med att säga att tryggheten för våra barn är vårt ansvar.

Herr talman! Det är en sak jag undrar över i Yvonne Anderssons anförande. Hon pratar väldigt varmt om familjen. Kärnfamiljen är grunden för barnets trygghet och så vidare. Jag skulle vilja ha ett klart besked: Vad tycker Yvonne Andersson och hennes parti om de andra familjekonstellationer som trots allt finns i dag i Sverige och i världen? Det finns barn i de här familjekonstellationerna. Tror inte Kristdemokraterna att barnen i de familjerna, i de förhållandena får tillräckligt mycket kärlek, ömhet, värme och respekt för att kunna bli bra människor och leva ett bra liv? Det låter som att grunden för att vi senare ska fungera som vuxna är just att vi växer upp med en biologisk mamma och en biologisk pappa. Vi vet, både du och jag, att så ser det inte ut i dag. Varför ska vi inte kunna acceptera och respektera andra familjeformer just för barnens skull? Lever jag som barn i en familj med till exempel två mammor är jag som barn precis lika mycket värd. Mina mammor är precis lika mycket värda som en vanlig mamma och pappa. Min familj är precis lika mycket värd som en vanlig kärnfamilj. Jag undrar vad Kristdemokraterna egentligen tycker om dessa familjer som ni anser inte hör hemma i kärnfamiljstanken.

Herr talman! Eftersom jag trodde att LiseLotte Olsson skulle ta upp precis den frågan med sin bas i en lång rad av förutfattade meningar om Kristdemokraterna har jag skrivit ned vad jag faktiskt sade, nämligen: Kärnfamiljen finns kvar som verklighet och som ideal fortfarande i vårt samhälle, därför att fortfarande lever de flesta med båda sina biologiska föräldrar. Sedan sade jag så här: Familjer kan se olika ut men karakteriseras av närhet och gemenskap. Jag har inte klassat kvaliteter i olika familjer. Däremot lyfte jag fram en grundprincip som också barnkonventionen har lyft fram. Jag tycker att den var lite tydlig i programmet Spårlöst , som jag såg på tv för lite sedan, där barn letar efter sina föräldrar. Vad jag sade var att det finns en önskan hos varje barn och en rätt för varje barn att få möta sina biologiska föräldrar i den mån detta är möjligt. Är det inte möjligt får man naturligtvis försöka lösa det på annat sätt. Att det finns en idealbild är inte särskilt märkvärdigt. Men därmed kan man inte betygssätta kvaliteten på de olika relationerna. Det har inte jag gjort.

Herr talman! Jag menar nog att Yvonne Andersson trots allt gör det när hon pratar om den vanliga kärnfamiljen som idealet. Ett ideal är väl det som är det bästa, det som vi ska eftersträva. Det handlar då om en kärnfamilj med en biologisk mamma och en biologisk pappa till barnet. Så uppfattar jag det trots allt. Jag tror inte alls att det är några fördomar, utan det är grundat på de diskussioner och debatter som jag har haft med Yvonne Andersson och andra kristdemokrater tidigare. Jag menar att just på grund av att verkligheten inte ser ut som Kristdemokraternas ideal är det väldigt viktigt att vi tittar på de hål som finns i samhället för barn i olika familjesituationer. Betänkandet tar upp väldigt många av de fallen. Om högerregeringen hade varit lite framsynt och vågat komma till skott hade vi kunnat täppa till de här hålen ganska snabbt. Flera utredningar som ni har åberopat här visar på problemen som finns i dag och hur vi skulle kunna göra för att lösa problemen. I stället för att sitta stilla i båten och vänta på att något ska hända hade ni kunnat pusha på och sett till att sätta de utredningar som nu är klara, och som har många bra förslag, i sjön och sett till att de blev verklighet. Just de barn som lever i otrygga, osäkra förhållanden skulle då få ett bättre liv och mer trygghet. Jag förstår inte varför Kristdemokraterna och Yvonne Andersson inte vill se till att det här sker så fort som möjligt. Hur länge ska vi vänta på att saker och ting händer under den här regeringen?

Herr talman! Ja, det är sant att jag tycker att det finns en idealbild, att det är väldigt fördelaktigt om barnen får växa upp med båda sina biologiska föräldrar. Men ibland går det inte. Den bilden stämmer inte alltid, och då kan det finnas väldigt många goda lösningar på annat sätt, och kanske blir det till och med lika bra. Men det finns en situation där jag tycker att de biologiska barnen ska ha rätten till båda sina föräldrar. Det är riktigt. Jag har däremot inte sagt något om kvaliteten i andra familjerelationer. När det gäller utredningarna och hur lång tid de tar beundrar jag vår regering som tillsammans har klarat så mycket av knäckfrågor. Det är fyra partier som har arbetat med flera tunga, svåra frågor och som steg för steg och med handlingskraft har kommit fram i fråga efter fråga. Jag har under två tidigare mandatperioder varit ledd av en annan regering som skulle samarbeta med två partier och kan jämföra med hur lång tid det tog i väldigt många frågor. Jag känner nu en stolthet och tycker att det skulle vara närmast pinsamt att stå och anklaga vår regering, som har samarbetat i två år, för att inte mer har kommit fram. Det kommer fram förslag, och när förslagen kommer fram är de genomtänkta och manglade genom fyra partier som har samordnat sig och brutit många svåra frågor mot varandra. Vi kan förvänta oss goda, bärkraftiga och långsiktiga förslag från vår regering när utredningen kommer, och det ser jag fram emot.

Herr talman! Jag tycker att det är väldigt mycket fokus på det biologiska föräldraskapet. Det är de facto de som barnen växer upp och lever tillsammans med som barnen ser som sina föräldrar, oavsett hur barnen biologiskt har kommit till. Det utesluter självklart inte att man vill efterforska sitt ursprung, och det är väldigt många adoptivbarn som gör det. Denna möjlighet för barn finns väldigt tydlig i svensk lagstiftning, vare sig det handlar om insemination i heterosexuella eller i homosexuella relationer. Därmed inte sagt att man ska blanda ihop det verkliga föräldraskapet med det biologiska föräldraskapet, för detta med spermierna som befruktar ägget, det som är det biologiska föräldraskapet, är trots allt en liten sak. Det faktiska föräldraskapet är att leva tillsammans med barnen, att älska dem, att ta hand om dem och att ta ansvar för dem. Det är det som jag tycker är det verkliga föräldraskapet, och det är faktiskt det som barnen också tycker är viktigast. Sedan utesluter självklart inte det ena det andra. Vi diskuterar ingenting här som hindrar en man och en kvinna att träffas, skaffa barn och uppfostra barnen tillsammans. Det är också tydligt att gemensam vårdnad vid separationer är huvudregel, såvida det inte finns skäl emot det, det vill säga om det inte är i barnets intresse, så jag förstår inte riktigt problemet. Vill man verkligen dra det här till att det i förlängningen är det biologiska föräldraskapet som är det viktiga, då borde adoptioner till Sverige stoppas till såväl heterosexuella som ensamstående och homosexuella par. Då borde vi stoppa inseminationer för alla, inte bara för homosexuella par och eventuellt i framtiden ensamstående kvinnor, utan även för heterosexuella par. Man måste bestämma sig för vad som är det viktiga. Då tycker jag ändå att det är det faktiska föräldraskapet.

Herr talman! Jag tycker nog att i det här meningsutbytet negligeras den biologiska relationen. Jag tror att det är en starkare relation än vad Hillevi Larsson ger uttryck för. Den är nämligen en viktig del, därför att man kan aldrig kräva samma föräldraansvar av en icke biologisk förälder som det som kan anses ligga till grund för en biologisk förälder. Jag tycker tvärtom att det är alldeles för lite av ansvarstagande för barn som kommer till världen genom två människors förhållande till varandra. Jag kan inte tänka mig att stoppa adoptionerna. Tvärtom kan jag tänka mig att öka adoptionerna av barn som mår dåligt och för vilka det inte fungerar. Jag tror att jag också gav uttryck för att det är väldigt många relationer som inte blir som man har tänkt sig och att man därför måste hitta andra lösningar. Då väljer samhället en så nära relation som möjligt för barnet, nämligen att barnet får adopteras till ett par som önskar ta hand om och ha omsorg om det. Där skapas naturligtvis riktigt starka band. Men det innebär inte att man för den skull kan negligera de biologiska relationerna.

Herr talman! Det talas mycket om att det är det biologiska som är det viktiga. Men jag tycker att det är kärnfamiljen som spökar. Det anses bättre att det är ett heterosexuellt par som adopterar ett barn från en annan del av världen, trots att det inte är ett biologiskt barn. Det anses bättre att det är en man och en kvinna vid insemination, trots att det är en annan mans sperma och alltså inte biologiskt från mannen i relationens utgångspunkt. Man får bestämma sig. Vad är det viktiga? Är det kärnfamiljsbegreppet eller det biologiska? Man ska inte heller utgå från att man automatiskt är en bra förälder bara för att man är biologisk förälder till ett barn. I vårdnadsutredningar har vi sett att det finns fall där föräldrarna inte är lämpliga att ta hand om barnet för att de skadar barnet på olika sätt. Då hjälper det inte att man är biologisk förälder till barnet, utan det är bättre att barnet får en annan trygghet i livet av någon som visserligen inte är biologisk förälder men som kan ge kärlek och trygghet och som blir precis lika mycket förälder som någon som råkar vara biologisk förälder. Det är en onödig motsättning som görs här. Vi vill inte hindra människor att skaffa biologiska barn, tvärtom. Det är jättebra. Men vi vill möjliggöra för andra familjebildningar och att dessa inte blir diskriminerade. Det är många barn som blir diskriminerade för att man inte erkänner deras föräldrar som likvärdiga föräldrar eftersom samhällets syn är att detta inte är lika fint och bra för barnet. Men den forskning som finns när det till exempel gäller homosexuella familjer har visat att det inte finns någon skillnad. Det är inte det som avgör om ett barn ska må bra, utan det är helt andra saker. Det handlar om personliga egenskaper, kärlek och ansvarstagande. De som till exempel adopterar eller inseminerar har verkligen fattat beslutet att de vill ha barn och vill ta hand om det, vilket är en mycket bra utgångspunkt.

Herr talman! Kristdemokraternas utgångspunkt är just den som också FN:s barnkonvention slår fast, nämligen att barn så långt som möjligt ska ha rätt att få omsorg av sina biologiska föräldrar. Därför är vi tveksamma till att lagstiftningen redan från början utgår från att detta inte ska vara fallet. Vi vill stötta de barn som finns och som av olika skäl inte kan få den omsorg de har rätt till. Då ska samhället gå in och hjälpa till med all kraft för att stötta dem. Oavsett om det kommer barn från andra länder eller inte är det en viktig del. I den frågan kommer nog inte Hillevi Larsson och jag närmare varandra, utan här kvarstår en åsiktsskillnad.

Herr talman! Jag vill uppmärksamma motion C228. Det är den motion som Jan Ertsborn nyss så vänligt uttryckte sin sympati för. Jag tackar speciellt för det. Motionen handlar om att ett myndigt adoptivbarn ska kunna häva sin adoption om adoptivföräldern har utsatt barnet för sexuella övergrepp under uppväxten och om adoptivföräldern dessutom blivit dömd för det. Jag har stor respekt för den grundsyn som har präglat svensk adoptionslagstiftning de senaste decennierna, alltså att den juridiska relationen mellan adoptivbarn och deras adoptivföräldrar så långt det är möjligt ska göras lik den relation som gäller mellan barn och biologiska föräldrar och att adoptionsföräldrarna på alla sätt och så långt det är möjligt ska inträda i de biologiska föräldrarnas ställe. Det är konsekvent och klokt tänkt. Men ibland måste våra rättsliga principer, under vissa omständigheter, ge vika för det som vi nog alla känner i våra hjärtan är det rätta. Konsekvens får inte dras in absurdum. Det måste få finnas undantag som bekräftar regeln. Rättsligt fastställda sexuella övergrepp är ett sådant undantag. Det bör gälla som skäl för att häva adoption. Inga juridiska principer är så heliga att de ska tillåtas gå utöver våra grundläggande mänskliga rättigheter - som ett barns rätt till utveckling, hälsa, social trygghet, personlig säkerhet och rätt att slippa utstå förnedrande behandling. Herr talman! Det svenska adoptionsförfarandet är mycket noggrant. Svenska adoptivföräldrar är väl utvalda. Det är bra. Huvudregeln i föräldrabalken är att adoption ska vara till fördel för barnet. Trots detta kan fel begås i adoptionsprocessen. Det är fel som givetvis övergår i tragedier om felet resulterar i att en adoptivförälder begår sexuella övergrepp. Herr talman! Ett barn har inte självt varit delaktig i valet av sina adoptivföräldrar. Det har inte varit med i adoptionsprocessen. Barnet ingick inget avtal som det kan hållas ansvarigt för. Ändå är det barnet som drabbas av de negativa konsekvenser som kan komma av adoptionsavtalet när någon av de vuxna som ingick avtalet inte bara försummar sitt ansvar utan också på det grövsta sätt missbrukar det förtroende som han eller hon fått och som har sanktionerats av staten. När alla åtaganden som föräldraskapet innebär när det gäller omsorg, ansvar och kärlek har svikits genom kränkningar, som brännmärkt barnet för livet, vållat kroppslig skada och satt outplånliga ärr i själen, och samhället har fördömt och dömt adoptivföräldern för dessa handlingar, är det då rimligt att adoptivbarnet för resten av livet tvingas vara bunden till förövaren och till sin förtryckare? Nej, det är det inte. Fel kan begås vid ett adoptionsförfarande. Men hur agerar den kloke när ett fel begås? Jo, då ändrar man och försöker ställa till rätta så gott det går utifrån förutsättningarna. Man försöker ge upprättelse även om man inte kan vrida klockan tillbaka. När man har gjort fel ändrar man. Det borde gälla även för den svenska staten. Herr talman! Biologiska barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp av en biologisk förälder kan förvisso inte bryta de biologiska banden. Men är det en rimlig ursäkt för att tvinga ett adoptivbarn att fortsätta sin juridiska relation med förövaren? Är det en rimlig anledning att hävda att allt ska vara lika? Är det att sätta det enskilda barnets bästa i främsta rummet som vi lovar i barnkonventionen? Nej, det är det inte. Att ett barn som av sin adoptivförälder har blivit utsatt för sexuella övergrepp under sin uppväxt inte ens som myndig har möjlighet att häva sin adoption och skära av de rättsliga banden med sin förövare är en helt orimlig konsekvens av dagens lagstiftning. Herr talman! Ett adopterat barn har precis samma rättigheter som ett biologiskt barn, såväl juridiskt som socialt. Frågan är om barnet till varje pris och under alla omständigheter ska ha samma skyldighet att för evigt vara kopplat till sin förövare. Nej, svarar jag. Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att göra en allmän översyn av reglerna om adoption. Bland annat ska behovet av åtgärder för att stärka barnperspektivet utredas. Precis som Jan Ertsborn hoppas jag givetvis att utredaren ska beakta denna motion. Min förhoppning är att utredaren verkligen ska sätta barnets bästa före föräldrarnas ingångna avtal och att det slås fast att barnkonventionen ska följas. Man kan förbruka sitt föräldraskap. Föräldrar gör det när de utsätter sitt barn för sexuella övergrepp.