Avfall och kretslopp

Herr talman! Vi debatterar i dag miljö- och jordbruksutskottet betänkande MJU16 om avfall och kretslopp. Vi socialdemokrater står bakom samtliga av oss framförda reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till reservation 12. Herr talman! Vi socialdemokrater vill ha ett hållbart samhälle där våra resurser utnyttjas klokt. Avfallshierarkin är ett politiskt medel för att nå det målet. Den innebär att vi i första hand ska minska avfallet, i andra hand återvinna det och först i tredje hand förbränna det för energiutvinning. Sverige var tidigt ute med sortering och stopp för deponier. Ett producentansvar gör att förpackningar av papper, glas, plast och metall återvinns. Många kommuner samlar in kompost och rötar biogas. Vi energiåtervinner i dag det avfall som inte materialåtervinns, och mycket lite avfall läggs på deponi. Men trots framgången går 30-40 procent av soppåsens innehåll fortfarande att återvinna. Nu är det dags att ta nästa steg. Det kommer att vara nödvändigt för att få ett resurseffektivare och på så sätt mer konkurrenskraftigt samhälle. Genom ett ökat energiuttag från biogas skapar vi minskad import av energi, vilket ger fler arbetstillfällen i Sverige. För varje procent vi minskar avfallet minskar utsläppen i Sverige med ca 60 000 ton koldioxid. En del av framgången hittills kommer av bra information till konsumenterna. Det ska vi fortsätta med. I det nuvarande systemet ansvarar producenterna genom sina egna bolag för insamling och återvinning av förpackningar. Kommunerna ansvarar för resten genom avgiftsfinansierad insamling. Syftet med systemet var att minska mängden förpackningar. Så blev det inte. I stället växer sopberget. Många svenska kommuner menar att kostnaderna vältras över på andra parter. De anser att 1,5 miljard kronor av insamlingskostnaden för förpackningar belastar kommuner och bostadsrättsföreningar i stället för de producenter som enligt lag borde betala. För hushållen är det också ofta svårt att förstå vad som lyder under producentansvaret och vad kommunen ska samla in. Ju enklare vi gör det för hushållen, desto större blir insamlingsmängden. Herr talman! Avfallsutredningen har lämnat förslag på ett nytt system där kommunerna mot ekonomisk ersättning tar över ansvaret för insamlingen av hushållens förpackningar och tidningar och sedan lämnar över dem till förpackningsföretagen. Andra verksamheter blir själva ansvariga för allt sitt avfall enligt förslaget. Förslaget är en väl avvägd kompromiss mellan olika intressen, och vi ställer oss bakom utredningens förslag. Vi socialdemokrater vill att kommunerna i fortsättningen ska ha ansvar för insamlingen av allt det återvinningsbara avfallet från hushållen. En ökad materialåtervinning är nödvändig i Sverige, och utredningsförslaget öppnar för kommunerna att införa en hushållsnära insamling av material för återvinning. Vi menar att förslaget inte hindrar producenterna från att ta ett ökat ansvar för hela kedjan från råvaruutvinning och tillverkning till återvinning. Det är viktigt att förpackningsindustrin fortsätter att bära sin del av kostnaden. Min fråga till de borgerliga ledamöterna och regeringen är varför de inte har kommit någon proposition på avfallsområdet. Avfallsutredningen jobbade fram ett förslag och en kompromiss som många parter, och även många av riksdagen partier, hade kunnat gå med på. Men det blev ingenting. Varför? Vi socialdemokrater tycker att utredningens kompromiss är okej, och det skulle ha varit bra om regeringen hade kommit med förslag. Tyvärr orkade inte regeringen enas kring en proposition. Vi har tappat många år i detta utredande, och många aktörer är frustrerade. Herr talman! Sverige behöver öka återvinningen av plast. Det skulle skapa fler jobb och minska plastens miljöpåverkan. I EU skulle en ökad återvinning till 70 procent kunna skapa 162 000 jobb. Det skapas 15 jobb för varje 1 000 ton som samlas in, menar EU-kommissionen. Vi socialdemokrater vill driva en aktiv politik för att minska plastanvändningen och återanvända den plast som redan har tillverkats. I takt med att världens oljereserver minskar och oljepriset stiger påverkas också förutsättningarna att utvinna plast ur olja. Plast är ett extremt flexibelt material som har stor betydelse för vårt vardagliga liv. Staten behöver vara med och stödja forskning och utveckling av alternativ till plast, återvinning av oljebaserad plast samt framställning av biologiskt nedbrytbar plast ur nya råvaror, exempelvis skogsråvara. Vi vill arbeta för att ersätta till exempel plastkassar med miljövänliga alternativ. Vi menar att regeringen ska utarbeta en plan och hitta styrmedel för att stimulera miljövänliga alternativ till plast som förvarings- och förpackningsmaterial. Herr talman! Vi menar också att regeringen inom EU-arbetet ska lyfta frågan om ett gemensamt pantsystem i EU för burkar och glas. Frågan om huruvida pantavgiften ska höjas för att på så sätt öka återvinningen bör övervägas kontinuerligt. Vi måste ta hand om småelektronik bättre. Mobiltelefoner, datorer och annat innehåller flera värdefulla metaller som det råder stor brist på och som ger stora miljökonsekvenser vid brytning. Vi vill se skärpta regler för produkter med dolda eller inbyggda batterier. Det är helt enkelt inte hållbart att inte återvinna dessa. Vi vill pröva ett förslag om att införa en pant på mobiltelefoner för att öka återvinningen. Väsentligt för biogasutvecklingen är insamlingen av matavfallet. Den måste öka. Miljömålsberedningen föreslog nya etappmål för ökad resursanvändning i livsmedelskedjan. Regeringen beslutade utifrån detta förslag att 50 procent av avfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger ska tas till vara senast 2018. Man valde dock att inte ta med något mål, som en enig beredning hade föreslagit, om minskning av matavfallet. Regeringens beslut är därmed ett avsteg från den avfallshierarki som samhället är enigt om ska råda och som är grunden i EU:s politik. Avfallsutredningen har också föreslagit ett krav på att kommunen ska samla in matavfall från hushållen i den utsträckning det inte kan anses vara orimligt utifrån ett samhällsekonomiskt eller insamlingstekniskt perspektiv. I mer än 50 procent av landets kommuner finns i dag utsortering och insamling av matavfall. Det kommer inte att räcka för att klara miljömålet. Vi menar att riksdagen ska tillkännage för regeringen att införa ett krav på insamling av matavfall. Svinn och kassation av matavfall gäller det också för privatpersoner. I Sverige kastar vi bort 100 kilo mat per person och år. I EU har man enats om att halvera matsvinnet till hälften fram till 2025. 30 procent av all frukt och grönt når aldrig slutkonsumenterna i butiken. För att göra en jämförelse: Det produceras så mycket mat att inte en enda person skulle behöva gå hungrig. Ändå är var åttonde människa undernärd. De svälter i en rik värld. Med detta skrivet blir det en dimension av överflödet som får åtminstone mig att rycka till. Vi importerar hälften av våra livsmedel till Sverige, samtidigt som det kastas bort väldigt mycket mat. Tänk om bara 1 procent av denna import hamnade i länder där det råder ständig hunger i stället för att vi i slutändan kastar eller kasserar denna mat! Tänk om vi till exempel ersatte bästföredatum på färskvaror med minst-hållbar-till-märkning! Hur mycket skulle vi minska svinnet då? Herr talman! Skatten på avfall som deponeras syftar till att öka återvinningen och återanvändningen av avfall enligt avfallshierarkin. Vi menar att skatten har varit framgångsrik i att göra det billigare att material- och energiåtervinna avfall. Det har också Brasutredningen visat. Deponering av utsorterat brännbart avfall och organiskt avfall är i dag förbjudet, men kan fortfarande ske genom dispenser. Deponering av avfall ger miljökonsekvenser genom läckage av farliga ämnen samt genom ett mindre hållbart resursutnyttjande. Deponering kan även orsaka utsläpp av klimatpåverkande metan. Skatten på deponerat avfall har legat på 435 kronor per ton avfall sedan 2006, och vi menar att skatten bör indexuppräknas för att behålla sin styrande effekt. Vi har i vår budgetmotion föreslagit en höjning till 500 kronor per ton. Sammanfattningsvis, herr talman, hade vi socialdemokrater gärna sett att det kommit en proposition på avfallsområdet. Det är nästan lite parodiskt att regeringen fortfarande inte enats om att skriva fram en proposition i ärendet. Vari ligger haken? Är inte regeringen överrens internt, eller är det starka ekonomiska krafter utanför Regeringskansliet som bromsat upp? Det skulle vara intressant att få en kommentar om detta från de borgerliga ledamöterna. Herr talman! Matsvinnet måste minska. Det är inte bara en hållbarhetsfråga, utan det handlar också om en solidarisk gärning i samklang med att vi successivt ändrar våra livsmönster i Sverige och i världen, från överflödskonsumtion till ansvarsfull konsumtion av mat men också av andra materiella ting. (Applåder)

Herr talman! Om alla levde som vi lever här i Sverige skulle vi behöva tre jordklot. Tre jordklot har vi inte, så det säger sig självt att det här är helt ohållbart. Det är i ljuset av detta faktum som jag tycker att vi ska diskutera avfallspolitiken i dag. När det gäller att det skulle behövas tre jordklot om alla levde som vi kan man deppa ihop för mindre. Men man kan också försöka se de positiva initiativ som trots allt spirar runt omkring oss i samhället. Jag blir glad när jag ser alla de initiativ som tas just på avfalls- och kretsloppsområdet i riktning mot en mer cirkulär ekonomi. En cirkulär ekonomi är i motsats till dagens linjära ekonomi en ekonomi som bygger på kretslopp. Det är inte en ekonomi där man plockar ut naturresurser ur naturen, låter dem passera en kort stund genom samhället och sedan står där med någon sorts avfall som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Det är en ekonomi där det inte finns något avfall och där uttjänta produkter blir nya råvaror till nya produkter i ett ständigt kretslopp. Det här låter ju fantastiskt. Sedan ska man bära med sig att även den cirkulära ekonomin kräver en del energi för att produkterna och materialen ska kunna cirkulera runt i kretsloppen. Därför brukar man i det här sammanhanget också prata om olika initiativ för att använda resurserna mer effektivt och på andra sätt. Det kan handla om delandets ekonomi där inte alla måste ha en egen slagborr, en egen bil eller ett eget exemplar av någonting som man inte använder så ofta utan där man kan gå samman och äga saker i pooler och alltså dela på saker. Precis som man har bokbibliotek kan man ha klädbibliotek, och precis som att man går samman och har kooperativ och pooler för det ena och det andra kan man ha det för allt fler områden. Det är ett sätt att använda resurserna mer effektivt. Det finns också företag som har tagit fasta på i sina affärsmodeller att det finns andra sätt att tjäna pengar än att producera så mycket som möjligt, trycka ut det på marknaden till låga priser och sedan ständigt fortsätta att trycka ut nytt. De har affärsmodeller som går ut på att de säljer en tjänst i stället för den produkt som ska utföra tjänsten i fråga. Det är till exempel gammal skåpmat att leasa kopiatorer. Det är inte så många som är jätteintresserade av att ständigt köpa nya kopiatorer för att ha den senaste och ballaste modellen, utan man vill helt enkelt kunna kopiera. Är kopiatorn trasig ser man väl egentligen hellre att någon lagar den än att det kommer en ny. Det här, att man helt enkelt leasar en tjänst, skulle man kunna ha på fler områden. Mobiltelefoner är ett exempel. Varför leasar vi inte våra mobiler? Då kan det komma någon och serva dem, uppgradera dem, laga dem och se till att de hela tiden håller den högsta kvaliteten, har den senaste programvaran och funkar i stället för att den fysiska produkten hela tiden måste tryckas ut i ständigt nya utföranden för att företagen ska få sälja mer. För företagen i fråga är det här faktiskt en ren vinst. Man får sälja på nytt, men man behöver inte köpa in alla ingredienserna, så att säga. Det finns företag som har fattat att det här är ett framgångsrecept för framtiden, men politiken är inte riktigt alltid med på banan. Och alla har väl i ärlighetens namn inte riktigt hakat på tåget, så nog finns det plats för mer politik som är för mer av en cirkulär ekonomi. Det kan handla om ekonomiska styrmedel förstås, till exempel att man låter det kosta att förstöra naturen och plocka ut råvaror och omvandla dem till skräp. Men det kan också handla om mer lagar och regler och att man helt enkelt ställer krav på produkter om att de ska vara möjliga att återvinna, plocka isär och återanvända. De ska för den delen hålla längre också. Det allra bästa är ju om man inte behöver återvinna utan att produkten håller länge från första början. Vi har till exempel ett ekodesigndirektiv i EU som ställer krav på produkters energiprestanda. Man kan tänka sig mer av liknande krav också vad gäller resurseffektivitet och hållbarhet, alltså att produkter i första hand ska vara hållbara och i andra hand möjliga att återanvända och plocka isär och att man så småningom ska kunna återvinna materialet. Här skulle politiken kunna ha en mycket starkare roll. När det gäller ekonomiska styrmedel är pant ett väl beprövat verktyg för att det ska löna sig att få in saker som behöver hanteras och återvinnas på ett bra sätt. Vi använder det på vissa områden men skulle kunna använda det på fler. Ett exempel som jag tänker på är lågenergilampor och lysrör som innehåller kvicksilver som det är viktigt för hanteringen att man får in på ett korrekt sätt för att det inte ska spridas till ställen där man inte vill ha det. Man kan också tänka sig att man använder sig av krav på garanterad livslängd. Det är mer av en lagstiftningsgrej, men det gör att företagen behöver tänka på hur deras produkter utformas så att de kan hålla länge i stället för att de ständigt behöver trycka ut nya saker. Jag tycker egentligen att det är mer spännande att prata om de här delarna av avfallspolitiken, alltså hur vi förebygger att avfallet uppstår från första början i stället för att bara diskutera vad vi gör med avfallet när det väl har uppstått. Jag tycker att för lite av fokus i avfallspolitiken hamnar där, trots att det viktigaste steget i avfallshierarkin, som Pyry Niemi redogjorde för, är att börja med att se till att avfallet inte uppstår. Sedan, först längre ned i hierarkin, ska man komma till återanvändning, återvinning och så småningom förbränning av vad det nu kan vara. Därför tror jag att vi behöver få in avfallshierarkin tydligare i lagstiftningen. Vi behöver också ha ett etappmål om minskade avfallsmängder så att det blir styrande i stället för att vi bara diskuterar vad vi gör med soppåsen när vi väl står där med den. Vi behöver också se hur olika delar av politiken hänger ihop, för det här hänger ju tydligt ihop med till exempel kemikaliepolitiken som vi pratade om för bara någon vecka sedan - att man har rena produkter som kan återvinnas utan att vi sprider en massa farliga ämnen i kretsloppen som inte hör hemma där. Det hänger också ihop med resurspolitiken. Ju mer vi kan sluta kretsloppen, desto mindre behöver vi ha en rovdrift i vår resurspolitik. Om vi har mer av den ingången blir det också naturligt att vi lägger större ansvar på producenterna att faktiskt ta ansvar för de produkter som de sätter på marknaden, inte bara att faktiskt fysiskt ta hand om dem utan också att man designar dem rätt redan från början så att de går att hantera på ett bra sätt utifrån avfallshierarkin. Producentansvar finns i dag för förpackningar. Förhoppningen var att det inte bara skulle leda till att de samlades in utan också att man redan på designstadiet utformade dem på ett resurssmart sätt. Det har inte riktigt slagit in helt, men det går att fortsätta att jobba på det, och det går också att utvidga till fler områden. Textilier är ett sådant område. Det har föreslagits av Avfallsutredningen, och jag tycker att vi borde gå fram med det redan nu. Apropå Avfallsutredningen är den fråga man lätt hamnar i när man diskuterar avfallspolitik vem som ska ha ansvar för avfallet när det väl har uppstått. Min utgångspunkt är att det ska vara så enkelt som möjligt för den enskilda medborgaren att hantera sitt avfall på ett miljömässigt bra sätt. Det är inte jättesmidigt att behöva cykla till någon sorts återvinningsstation långt bort med alla hinkar och grejer som man ska balansera på styret. Vissa kanske till och med tar bil i ett sådant läge. Kan man däremot få en avfallshantering närmare där man bor blir det mycket smidigare. Jag träffade en skolelev häromveckan som frågade: Varför har inte alla kommuner gjort som Eskilstuna där man kan sortera i olikfärgade påsar precis där man bor i stället för att man måste ta sig bort till miljöstationen? Jag sade en sådan där elak politikergrej: Ja, det är för att i Eskilstuna är det rödgrönt styre, ser du, och där du bor, i Järfälla, är det borgerligt styre. Det var kanske lite polemiskt, och det var inte hela sanningen, för i dag är det inte kommunerna som har hela ansvaret för förpackningarna och tidningarna, utan kommunerna har ansvaret för hushållsavfallet i form av den brännbara fraktionen och matavfallet, medan förpackningarna och tidningarna är Förpacknings- och Tidningsinsamlingens ansvar. Det har gjort det svårare för de kommuner som har velat ha en samlad insamling som utgår från vad som är smidigt för medborgaren i stället för vad man har utgått från i dagens mer splittrade modell. Avfallsutredningen menade att kommunerna borde få ansvar även för förpacknings- och tidningsavfallet så att man kan ha ett system som är samlat och som gör det enkelt för medborgaren. Kanske väljer inte alla att göra som Eskilstuna och har de olikfärgade plastpåsarna - det finns säkert andra lösningar - men när man har det samlade greppet blir det lättare att utgå från vad som är enklast för den enskilde så att den verkligen kan bidra till att återvinna. Det är många som vill det. Det finns en stark vilja bland medborgarna att bidra till att återvinna och som jag tycker att vi ska ta vara på. Tyvärr har regeringen inte tagit vara på det förslag som nu har kommit från Avfallsutredningen. Det är klart att man kan diskutera detaljer. Kanske behöver man någon form av ventil så att man kan ha undantag och hitta sätt att hantera avfall på i det enskilda fallet som är längre upp på avfallshierarkin. Men jag tror ändå att grundidén om att grundansvaret ligger på kommunen för insamlingen av olika sorters avfall är bra. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 12. (Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi betänkande MJU16 Avfall och kretslopp. Och i dag kommer jag att fokusera på det som vi i Sverige kallar för lågenergilampor och den cocktail av lobbyister, förmenta världsförbättrare och till viss del också okunniga politiker som drivit igenom en reform som jag menar skadar människor och miljö i stället för att göra vårt levnadssätt mer hållbart. Jag vill dock inleda med att säga något om reservation 10 gällande att ge kommunerna ansvar för insamlingen av hushållens förpackningar och tidningar som man sedan lämnar över till förpackningsindustrierna. Sverigedemokraterna är övervägande positiva till detta förslag. Vi tror att det skulle gynna den stora massan av medborgare. Det skulle också bli enklare att ta eget ansvar för hushållens avfall. Med tanke på reformens omfattning tycker jag dock att det är värt att invänta en proposition innan jag medverkar till att skicka ett tillkännagivande. Det finns för- och motargument som måste analyseras ett varv till innan beslutet slutligen fattas. Och med tanke på opinionsläget är det väl dessutom högst tveksamt om de rödgröna ens vill ha ett sådant tillkännagivande och vinna voteringen, med tanke på att de då själva binds upp om det nu blir så att de tar över regeringsmakten efter nästa val. Herr talman! Nu vill jag gå över till lågenergilamporna. Jag har en partikollega som jobbar i belysningsbranschen. Han har varit på plats i Kina och satt upp produktionsanläggningar. Där såg han med egna ögon misären på ett stort och anrikt elektronikföretag som tillverkar lågenergilampor. Jag talar alltså om ett av de vanligaste märkena som finns i mer eller mindre var mans hushåll. Han berättar om miljöförstöring utan dess like och om usla arbetsförhållanden där kinesiska arbetare far illa på flera olika sätt, inte minst genom att många av dem dagligen exponeras för det kvicksilver som ska in i lågenergilamporna. Denna hantering måste nämligen ske manuellt - de sitter och droppar i kvicksilvret för hand - eller måste och måste, när ett människoliv anses försumbart blir det givetvis inte värt att investera i de mycket komplicerade maskinerna som skulle kunna utföra jobbet. Det finns ett hyckleri i denna fråga när vi i Sverige och Europa klappar oss själva på axeln för vårt miljöansvar medan arbetare i andra delar av världen får betala priset. Det är ofta ett mycket högt pris. Dokument från kinesiska hälsoministeriet visar att kvicksilverförgiftning är ett växande problem för de många arbetare som jobbar i lampfabrikerna. Standarden på säkerhet och arbetsmiljö pendlar givetvis, men i en fabrik var 68 av 72 arbetare så kvicksilverförgiftade att de behövde akut sjukvård. I en annan fabrik i centrala Kina hade 121 av 123 anställda förhöjd dos kvicksilver i sina kroppar. En person hade så mycket som 150 gånger den acceptabla nivån kvicksilver i kroppen. Problematiken stannar givetvis inte i Kina utan kommer till Sverige och Europa när vi importerar produkten. Lågenergilampor ska källsorteras och lämnas till en bemannad återvinningsstation. Men i majoritetstexten i det här betänkandet konstateras att ungefär 200 000 lågenergilampor årligen slängs i glasåtervinningen, och utöver den siffran är det rimligt att anta att ett mycket stort antal hamnar i de vanliga hushållssoporna, i blandsoporna. Ur ett europeiskt perspektiv återvinns endast 11 procent av kvicksilverlamporna, i alla fall om man ska tro den rapport som EU-kommissionen släppte 2008. Exakt hur det ser ut i Sverige saknar jag uppgift på, men jag tycker mig i alla fall ha sett brister i kunskap och attityd om hur man som privatperson ska hantera de nya lamporna. Förutom kvicksilver innehåller lamporna också bly som är en annan metall som under vissa omständigheter är giftig för människor. Lågenergilampan innehåller dessutom irrationellt stora mängder fosfor som i de lågenergilampor som har ersatt den vanliga glödlampan inte kan återvinnas. Det är i alla fall vad jag har fått berättat för mig. Det finns andra som hävdar att det visst går att återvinna. Jag får gräva djupare i detta, men det är i alla fall vanligt att man återvinner den fosfor som finns i till exempel gamla traditionella lysrör. Vad är då syftet med dessa giftiga lampor? Hur kunde man förbjuda glödlampor och ersätta dem med en produkt som innehåller kvicksilver och bly, en produkt som leder till att man måste fly rummet om man råkar slå sönder den? Bara att läsa instruktionerna för hur man ska agera om en lågenergilampa går sönder förskräcker. Efter att man till att börja med har flytt rummet ska man enligt instruktionen göra så här: Samla upp lampresterna med till exempel en bit styvt papper och torka ytorna i närheten av den trasiga lampan med en fuktig trasa. Lägg lampresterna i en glasburk med lock. Lägg även trasan i glasburken, stäng burken och märk den, till exempel med texten "kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa". Lämna burken till returhantering som är avsedd för farligt avfall. Detta, mina vänner, förväntas alltså Sveriges nio miljoner invånare, inklusive alla våra små barn, ha kunskap om och rätta sig efter. Herr talman! Vinsten med lågenergilampor består i att de drar mindre energi genom att de avger mindre överskottsvärme. En traditionell 60-wattslampa kan då ersättas med en lampa som drar runt 15 watt men som ändå avger samma ljusstyrka. Detta är givetvis en stor vinst i den mån de sitter utomhus och på andra icke uppvärmda platser. När det handlar om svenska hem är vinsterna dock betydligt mer begränsade då överskottsvärmen från den traditionella glödlampan i ganska stor utsträckning sänker förbrukningen av den energi man använder för att värma upp bostaden. EU har godtagit användandet av kvicksilver i lamporna med motiveringen att koleldade kraftverk, som också producerar merparten av europeisk el, anses vara ett av de stora bidragen till att kvicksilver släpps ut i miljön. Om man då sänker elanvändningen genom lågenergilamporna kommer alltså mindre kvicksilver ut i naturen totalt sett. Hela denna argumentation faller dock när det gäller Sverige. Vi har i princip ingen kolkraft i det svenska energisystemet, och vinsterna är dessutom mer marginella i vårt nordliga klimat där vi faktiskt värmer upp våra bostäder på ett annat sätt. Vinsterna i energibesparing blir naturligtvis betydligt blygsammare. Problemet med EU är här - precis som på så många andra områden - att man inte tar hänsyn till medlemsstaternas unika förutsättningar och klimat. Att kvicksilverlamporna inte omedelbart tas bort från marknaden är klandervärt. Jag har varit kritisk till förbudet av de traditionella glödlamporna av just de skäl jag redan har nämnt. I dag finns dessutom lågenergialternativ i form av LED-lamporna som på senare tid har fått ett rejält uppsving och som är helt överlägsna kvicksilverlamporna på punkt efter punkt. LED-lampan är än mer energieffektiv och därmed mer brandsäker. Den har längre livslängd och klarar sig mer eller mindre opåverkad från tändningar och släckningar, till skillnad från lågenergilampan som ofta går sönder ganska snart om den till exempel sitter på automatiska på- och avslagsrelän. På så vis blir LED-lampan också kostnadseffektiv i förhållande till lågenergilampan. Än viktigare är följande: Den innehåller inget bly. Den innehåller inget av det giftiga kvicksilvret, och åtgången av fosfor är en bråkdel av åtgången för lågenergilampan. LED-lampan är med andra ord helt överlägsen. Det är därför hög tid att förbjuda den så kallade lågenergilampan. Därför vill jag yrka bifall till reservation 11.

Herr talman! Avfall och kretslopp heter detta betänkande men borde kanske egentligen kallas Betänkandet om den försvunna propositionen . Vad har hänt med den utlovade propositionen baserad på Avfallsutredningen Mot det hållbara samhället - resurseffektiv avfallshantering som regeringen i sin propositionsförteckningen för drygt ett år sedan, i januari 2013, utlovade skulle komma i juni samma år. Bakgrunden är väl känd. Regeringen tillsatte i juni 2011 en särskild utredare med uppdrag att göra en allmän översyn av avfallsområdet och bland annat titta på ansvaret för insamlingen och omhändertagandet av hushållens avfall. Avfallsutredningen presenterades i slutet av augusti 2012. Huvudförslaget är att kommunerna ska ta över ansvaret för insamling av förpackningar och tidningar från hushållen. Betänkandet gick ut på remiss hösten 2012 och en proposition skulle alltså ha kommit i juni förra året. Men ingenting händer. Regeringen verkar vara handlingsförlamad. I dagens betänkande kan vi på s. 31 läsa att frågan är under beredning i Regeringskansliet, på s. 24 att Miljödepartementet har uppgett att Avfallsutredningens förslag är under beredning i Regeringskansliet och på s. 15 att miljöminister Lena Ek har tillsatt en arbetsgrupp inom Regeringskansliet för att hitta en långsiktig lösning i kretsloppsarbetet med bred förankring hos de inblandade aktörerna. Målsättningen är att förslaget ska vara klart till sommaren 2014, alltså efter ett år ska det finnas ett förslag, ett år senare den proposition som skulle vara färdig till sommaren 2013. Varför tar det så lång tid, herr talman? Vad gör de egentligen på Miljödepartementet före klockan tre, för att citera Hans Alfredsson, eller i Regeringskansliet efter klockan tre? Är det på grund av motsättningar mellan Näringsdepartementet och Miljödepartementet, som båda styrs av Centerpartiet? Kan inte Centerpartiet bestämma sig om det är ett grönt parti som sätter miljön först eller ett parti som sätter företagarintressena först? Regeringens senfärdighet är olycklig. Vi har under en längre tid kunnat se hur materialåtervinningen minskat, en minskning som för övrigt sammanfaller tämligen väl med den borgerliga regeringens tillträde. Till exempel redovisar EU att materialinsamlingen i Sverige minskat från 190 kilo per capita år 2007 till 166 kilo per capita år 2011, alltså en minskning med 13 procent. Regeringen konstaterade själv i budgetpropositionen för 2013 att materialåtervinningen från hushållen minskat från 36 procent år 2009 till 33 procent år 2011. Det mesta tyder på att dagens system med återvinningscentraler vid köpcentrum inte är optimalt, utan en mer fastighetsnära insamling krävs i enlighet med Avfallsutredningens förslag, något som de flesta kommuner förordar. Till exempel visar erfarenheter från Helsingborg att materialåtervinningen av förpackningar och tidningar ökade med 1,5 kilo per villa och vecka när man införde fastighetsnära insamling, vilket motsvarar 1 200 ton mer i materialåtervinning på ett år bara från villahushållen i Helsingborg. Helsingborg materialåtervinner mer än dubbelt så mycket plast- och metallförpackningar per invånare jämfört med riksgenomsnittet. För tidningar och pappersförpackningar är materialåtervinningen 50 procent mer. Herr talman! Den borgerliga regeringen verkar inte vara beslutsmässig i denna fråga. Vi i de rödgröna partierna anser i enlighet med reservation 12 att insamlingsansvaret för förpackningar ska överföras till kommunerna. Vi menar att det inte hindrar producenterna att ta ett ökat ansvar för hela kedjan från råvarutvinning och tillverkning till återvinning och att det är viktigt att förpackningsindustrin i enlighet med principen att förorenaren ska betala fortsätter att bära sin del av kostnaden. Även om kommunerna bör ha huvudansvaret för insamlingen hindrar det naturligtvis inte kommunerna från att upphandla verksamhet från andra utförare. Det kan, herr talman, vara skäl att påminna om några remissvar på Avfallsutredningen. Tunga brukarorganisationer som Hyresgästföreningen, Villaägarna, Sabo och HSB tillstyrker alla Avfallsutredningens huvudförslag att kommunerna ska överta ansvaret för insamlingen av tidningar och förpackningar. Hyresgästföreningen skriver till exempel i sitt remissvar att det "nuvarande systemet har stora brister. Nuvarande lagstiftning har inte tillräckligt styrande effekt för att förmå producenterna att utveckla insamlingssystemen så att det blir enkelt för de boende att sortera sitt avfall. På grund av det har både privata och kommunala fastighetsägare valt att bygga ut den fastighetsnära insamlingen (FNI), som är uppskattad av många boende." Sabo skriver i sitt remissvar att "insamlingssystemet med ett producentansvar har nu funnits i 18 år. Systemet har uppenbara brister. Producenterna har lagt fokus på att uppnå insamlingsmålen snarare än att skapa ett system som gör det enkelt för hushållen att lämna sitt avfall och göra det på rimligt avstånd från bostaden. Många av SABOs medlemsföretag har därför startat fastighetsnära insamling i egen regi." Jag beklagar, herr talman, att regeringen inte kommer till skott i frågan. Det verkar krävas en ny regering för att något ska hända. Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation nr 5, som tar upp den viktiga frågan om hur vi kan utveckla lämpliga styrmedel för att garanterad livslängd på varor inom produktområden som är resurskrävande kan uppnås. Inte minst gäller det exempelvis elektronikvaror. (Applåder)

Herr talman! Vi debatterar nu ett motionsbetänkande från allmänna motionstiden om avfall och kretslopp. Förr var avfall något som man skulle göra sig kvitt, bli av med. I dag har vi fått en helt ny syn på det. Avfall är en resurs som det gäller att ta till vara och få in i ett kretslopp. Självklart är nummer ett att vi ska minimera vårt avfall. Inom i synnerhet ett område upplever jag att det finns en stor potential att minska avfallet. Det gäller matsvinnet. I vårt land slängs årligen i hushållen över 25 kilo fullt ätbar mat per person. Sedan tillkommer svinnet inom livsmedelsindustri, handel, restauranger och storkök, vilket tillsammans utgör 20 kilo per person och år. Regeringen har givit Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram mål för att minska matavfallet. Målet är att det ska ske en minskning med 20 procent till år 2020, detta i förhållande till år 2010. Det gäller i hela livsmedelskedjan. De medel som nämns för att nå detta är kommunikation om ämnet med olika målgrupper, överenskommelser med handel och livsmedelsindustri, undervisning i skolan om matsvinnet samt matsvinnsrådgivning i kommuner och landsting. Regeringen satsar 12 miljoner kronor på insatser för att i alla led uppmuntra till minskningen av matsvinnet. I grunden har vi vår avfallshierarki som säger att det avfall som trots allt uppstår ska i första hand återanvändas. Går inte det ska vi göra materialåtervinning och använda materialet igen för tillverkning av nya produkter. I tredje hand gäller energiutvinning, då genom antingen förbränning eller rötning. I sista hand gäller deponi. Herr talman! Vi är duktiga i Sverige på att ta hand om vårt avfall på ett miljöklokt sätt. Vi har i vårt land lärt våra invånare att man ska källsortera, alltså att vid källan ute hos konsumenten sortera upp avfallet i olika fraktioner så att det lättare kan återvinnas och återföras i kretsloppet. Det finns numera även krav på att vårt organiska hushållsavfall ska utsorteras så att även det kan användas för energiutvinning. Den utsorteringen sker i dag i drygt 170 kommuner, och det införs i allt fler kommuner. Energin i matavfallet utvinns genom rötning till biogas. Ur vårt organiska avfall får vi på det sättet nyttig energi till el- och värmeproduktion eller efter uppgradering till fordonsbränsle. I dag är fördelningen följande i vår avfallshantering: 32 procent går till materialåtervinning och 52 procent till förbränning och energiutvinning. Biologisk behandling görs av 15 procent. Mindre än 1 procent går till deponi; i de övriga EU-länderna ligger genomsnittet på drygt 30 procent. Mängden hushållsavfall i vårt land är 460 kilo per person och år. Det är lite under EU-genomsnittet, som är 500 kilo. Avfallsmängderna i vårt land har minskat något de senaste åren. Dock ska man om man jämför i ett kortare perspektiv vara försiktig med att försöka dra likheter mellan avfallsmängden och hur duktig man är på att begränsa sitt avfall. Det finns nämligen ett tydligt samband mellan konjunkturutvecklingen och mängden avfall. Detta är särskilt viktigt att betona då vi ser på industrin, där variationerna i avfallsmängderna i förhållande till konjunkturen är än tydligare. Herr talman! På uppdrag av regeringen har det tagits fram nya etappmål. Övergripande är målsättningen att vi ska flytta oss uppåt i avfallshierarkin. År 2020 ska 60 procent av vårt hushållsavfall gå till återanvändning och materialåtervinning. Ju mer avfall vi kan återanvända, desto mindre blir behovet av ny råvara. Detta minskar i sin tur behovet av förbrukning av naturresurser och energi, och utsläppen av koldioxid minskar. För att öka andelen återvinning krävs också att det sker en översyn av utformningen av produkterna. En förutsättning för att vi ska kunna bli bättre på att ta till vara vårt avfall och få in det i kretsloppet är att det skapas system som är enkla och lättförståeliga för konsumenten. Det måste vara lätt att göra rätt. Det pågår därför en diskussion om hur olika system kan vara utformade och vem som ska ha ansvaret för själva insamlingen. FNI, fastighetsnära insamling, är ett sätt som varit uppe till diskussion i dessa sammanhang. Det är också bra om det finns incitament för konsumenten att minska avfallsmängderna. Ett sätt är att ha en viktbaserad avfallstaxa, vilket är fallet i vissa kommuner. Det finns då en direkt koppling mellan mängden avfall och kostnaden. Dock kan det i detta sammanhang vara viktigt att sända en varning om att det kan finnas en risk för att avfall hamnar på fel ställen eller lämnas kvar i naturen. Farligt avfall har diskuterats särskilt i regeringens proposition På väg mot en giftfri vardag , där det slås fast att våra kretslopp måste vara giftfria och att farliga ämnen inte ska användas i nya produkter. Herr talman! I vårt land har vi ett producentansvar för förpackningar och tidningar, liksom för däck, glas, elprodukter och batterier. Det innebär att producenten har ansvar för att ta hand om produkterna när de är uttjänta. Även inom detta område är vi långt komna och ligger långt framme i Sverige. Det finns uppsatta mål för graden av återvinning, och inom de flesta områden klarar vi dessa mål med god råge. Inom ett par materialslag är det dock svårare att nå målen. Det gäller bland annat på textilsidan till följd av att våra textilier är blandmaterial och därmed svåra att återvinna till rena material. I vårt land säljs årligen 15 kilo textil per person. Av detta går 8 kilo till förbränning och 3 kilo till återvinning, företrädesvis via välgörenhetsorganisationer som skänker detta till andra länder. Naturvårdsverket studerar hur man kan styra om det avfall som går till förbränning till att i stället gå till materialåtervinning. Det finns en försöksverksamhet inom området som drivs av Textilhögskolan i Borås. Det är angeläget att få en ökad återvinning av textilier, då det krävs mycket energi och stora mängder vatten för att framställa dessa och det bildas stora mängder koldioxid. Produktion av 1 kilo textilier ger upphov till 15 kilo koldioxid. Avfallsutredningen pekade också här på möjligheten att införa producentansvar, och Naturvårdsverket har föreslagit mål för textilier. År 2020 ska 40 procent av textilierna återanvändas och 25 procent materialåtervinnas. Det ska överallt finnas lättillgängliga insamlingssystem för textilier. Ett annat material som är svårt att återvinna är plast. Plasten består mestadels av en blandning av olika komponenter, vilket försvårar återvinning. Även här pågår ett arbete med att finna teknik för att bli bättre. Inom EU har det diskuteras att minska användningen av tunna plastkassar. Plastavfall i haven utgör en allvarlig miljörisk, då plasten bryts ned till mikroplast som skadar fisk som får den i sig. Ett område där avfallsmängderna ökat kraftigt är elmaterialområdet. Vi får ständigt nya elapparater i vår vardag. Samtidigt har det skett en övergång till lågenergilampor. Det finns i vårt land ett krav på att samla in 4 kilo elavfall per person och år. I dag samlas det dock in 16 kilo. Framdeles kommer målet att bli att insamlingen ska relateras till den mängd elprodukter som säljs. I dag slängs också många lågenergilampor på fel ställen. Regeringen har därför tagit initiativ till en dialog med branschen. Målet har satts till att man ska få in två miljoner fler lågenergilampor per år jämfört med 2011. Herr talman! I många sammanhang diskuteras att det behövs krav på att våra vardagsprodukter ska få en längre livslängd. Det kan vid en första anblick tyckas positivt och klokt att vi på så sätt minskar våra avfallsmängder. Samtidigt finns dock en minussida, då det ständigt sker en teknikutveckling som gör att nya apparater är effektivare och energisnålare. Ofta tillverkas också nya maskiner på ett sätt som gör dem lättare att återvinna. På matsidan gäller analogt att om vi vill ha varor med längre hållbarhet och på det sättet minska matsvinnet får vi använda en större mängd konserveringsmedel och olika tillsatser, vilket självklart måste betraktas som negativt. Fosforn i vårt avloppsslam är en annan viktig fråga som diskuteras flitigt. Fosfor är ett viktigt näringsämne, och då det är en ändlig resurs är det viktigt att återvinna denna. Naturvårdsverket har på regeringens uppdrag tagit fram ett etappmål som anger att ska 40 procent av fosforn i avloppen ska återföras 2018. Herr talman! Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det händer mycket på avfalls- och kretsloppssidan. Många olika frågor är aktuella, och regeringen jobbar intensivt med frågorna. Sverige ligger långt framme, men vi måste hela tiden skärpa våra mål och sträva efter att bli än bättre. Detta är också regeringens bestämt uttalade ambition. Till sist vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet. (Applåder)

Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. När nu Christer Akej tog upp detta med lågenergilamporna, återvinning av fosfor och så vidare blir det kanske intressant att fortsätta den diskussionen. Mina konkreta frågor är: Varför tar vi inte bara bort lågenergilamporna? Varför behövs de? Varför förbjuder vi inte dessa giftiga produkter, som riskerar att kontaminera våra hem och kanske skada våra barn?

Herr talman! Våra lågenergilampor infördes för ett antal år sedan till följd av att de som namnet anger drivs med mindre energi. Josef Fransson gjorde själv jämförelsen med en vanlig traditionell 60 watts glödlampa och talade om hur mycket mindre energi som krävs för att få motsvarande ljusmängd med en lågenergilampa. Det sker hela tiden en teknikutveckling, och alliansregeringen är mån om att uppmuntra teknikutveckling och nya innovationer. Nu framstår inte lågenergilamporna som lika fördelaktiga och bra som man upplevde att de var inledningsvis. Vi har fått en ny typ, nämligen LED-lamporna, som är lysdiodlampor. Även de kräver mindre energi, men de har på giftsidan inte den olägenhet med kvicksilver som Josef Fransson nämnde. Successivt kommer nu givetvis lågenergilamporna att fasas ut. Vi kommer alltmer att gå över till LED-lampor. Det ser vi själva om vi går i en elaffär i dag. Allt fler produkter är baserade på LED-lampor. Det skulle vara en alldeles för dramatisk åtgärd att från en dag till en annan gå in och bestämma. Det får successivt ske en utfasning.

Herr talman! Som jag sade i mitt anförande var jag ganska kritisk även till att man införde detta. Man bytte ut ett problem mot ett annat. Man gick före på ett sätt som är helt bakvänt. Nu är vi i det läget att tekniken har sprungit ifrån oss. Tekniken har gjort lamporna överflödiga. Jag skulle gärna se att vi inte bara fasar ut dem långsamt. Jag kan verkligen inte se varför vi över huvud taget ska släpa in dem i våra hem med alla de nackdelar som jag räknade upp i mitt anförande. Det handlar om fosforåtgången, som kanske är hundrafalt mot en diodlampa, liksom om bly, kvicksilver och allt det som LED-lamporna är fria från. Tekniken har sprungit ifrån oss. Lamporna behövs inte längre. Vi borde agera utifrån det.

Herr talman! Som tekniker själv hyllar jag mycket teknisk utveckling. Det är glädjande att det kommer nya produkter som ständigt är effektiva och bättre på alla sätt. De är mindre energikrävande, ger samma ljusmängd, är lättare att återvinna, är mindre giftiga, och så vidare. Det har hänt också inom detta område. Man måste också ha en förståelse för att det hela tiden är processer. Man kan inte från ena dagen till nästa gå in och sätta ett stopp. Det skulle få för allvarliga konsekvenser för konsumenterna. Här får det successivt bli en utfasning. Vi får inte helt klassa ned lågenergilamporna. De har en avsevärt lägre energiförbrukning och en avsevärt längre livslängd. Det gör att det inte är särskilt ofta man behöver byta sina lågenergilampor. Som jag nämnde i mitt anförande har regeringen alltmer tagit initiativ till att diskutera med branschen hur vi ska bli bättre på att på rätt sätt återvinna våra lågenergilampor och ha en tydlig målsättning för det som man också uppnår.

Herr talman! Folkpartiets och Alliansens avfallspolitik bygger på avfallshierarkin, på principen att förorenaren betalar och att samhället har ett ansvar att underlätta för konsumenter att göra rätt genom att ge god information och ha ett enkelt och tillgängligt återvinningssystem. Vi anser att informationen kring avfallshanteringen måste och kan bli bra mycket bättre. Det ska inte råda någon tvekan för konsumenten var man ska lämna sitt avfall för att göra rätt eller hur man ska göra för att det ska bli rätt. Får konsumenten inte bra information är det lätt att avfallet hamnar på fel ställe. Märkning och information på varor måste också vara tillfredställande inte minst om farligt avfall. Herr talman! Regeringens avfallsutredare Lars Ekecrantz lämnade ett betänkande till regeringen i augusti 2012. Ekecrantz tog upp många mycket intressanta förslag som avfallshierarkin, höjd ambitionsnivå och producenternas ansvar vad gäller materialåtervinning och förpackningsutformning. Andra förslag, som kommunalisering, ställde vi oss dock tveksamma till. Flera aktörer kan finnas på denna marknad. Det viktigaste är att målen uppnås, inte vem eller vilka utförarna är. Det är viktigt att konstatera att den hushållsnära insamlingen och källsorteringen är grunden och basen. Herr talman! Efter en omfattande remissomgång med många interna diskussioner och samtal mellan regeringen och berörda aktörer stod det ändå klart att utredningens förslag var ofullständigt. Det är orsaken till att vi får vänta på propositionen. Det saknades bland annat en tillräckligt utförlig konsekvensanalys för att motivera en fullständig kommunalisering av insamlingsansvaret. Regeringen är angelägen om att hitta en långsiktig och stabil lösning som leder till bättre service, ökad resurseffektivitet och bättre samarbete. För att det ska vara möjligt måste aktörerna vara överens om hur en sådan lösning kan se ut. Därför har vi hört här i dag om den arbetsgrupp som miljöministern har inbjudit till och startat. Där pågår nu ett samspel med aktörerna för att ta fram ett nytt förslag. Planen är att det arbetet ska vara avslutat nu under våren och kunna presenteras fram till sommaren. Gruppens huvuduppgift blir att komma överens om hur ansvaret för insamlingen av förpackningsavfall och returpapper ska utformas. Men den ska också diskutera andra förslag som bland annat framkom i Ekecrantz utredning. Herr talman! Det råder ingen tvekan om att regeringen har en ambition att finna en bra och långsiktig lösning, en lösning som också kan få en acceptans av berörda intressenter och där konsumenterna står i fokus och framför allt att avfallsmängden ska minska. Vi ska också se till att det avfall som trots att blir ska användas som en resurs. Utgångspunkter för arbetet är att åstadkomma en ambitionshöjning och att det ska bli enklare och tillgängligare för hushåll och andra att få insamlingen att fungera. Det ska betraktas som en resurs och vara kostnads- och resurseffektivt. Den tillsyn som finns ska kraftfullt förbättras. Men vi ska också ta vara på möjligheterna till ökad resurseffektivitet och materialåtervinning som kan komplettera insamlingen från hushåll och verksamheter. Herr talman! Folkpartiet och Alliansen anser att det är nödvändigt att Sverige fortsätter att sanera förorenade områden för att minska riskerna med giftspridning i samhället, som till exempel det slam som redan har tagits upp här i dag. Det är viktigt att vi kan klara av att skilja ut till exempel kadmium från fosfor. Naturvårdsverket har lämnat förslag på etappmål för att öka takten i efterbehandling av förorenade områden. Att möjliggöra industrietableringar på sanerade områden för att spara utbyggnad på jungfrulig mark är en fråga som nu lyfts i Miljömålsberedningens arbete. Herr talman! I går fick miljö- och jordbruksutskottet en god inblick i hur sanering av det stora oljeutsläppet på Tjörn kunde genomföras. Det skedde ett stort oljeutsläpp 2011 som drabbade ett antal öar vid Tjörn. Tack vare enorma insatser och ett stort engagemang lyckades man över förväntan med att sanera denna enorma mängd. Om jag uppfattade saken rätt handlade det om 1 000 ton olja. Väldigt mycket av arbetet var att man rent manuellt fick skrapa stenar och berghällar rena från olja. Erfarenheterna visar väldigt tydligt på ett behov av ett ökat statligt ansvar. Men vi ska också arbeta vidare och driva på som vi redan gör vad gäller Baselkonventionen. Det är en internationell konvention som reglerar gränsöverskridande avfallstransporter. Vi har också hört här i dag om mikroplaster. Det är en annan fruktansvärd förorening i haven med enorma konsekvenser. En god avfallshantering för både hushåll och företag är angeläget för att säkra det kretslopp som behövs för att återanvända material och hindra farliga ämnen från att spridas i miljön. Vi är nöjda från Folkpartiet att alliansregeringen lyckas driva frågan kring återvinning av till exempel byggnadsmaterial. Men det återstår en hel del uppgifter kring till exempel gruvindustrin, att kunna ta vara på avfall där, så det finns många utmaningar. Folkpartiet anser att mängden avfall måste minskas dels från källan, det vill säga när produkten framställs, dels genom en effektiv källsortering, där restprodukterna måste tillvaratas på ett optimalt sätt. Att i slutet av kedjan utvinna mer energi och utveckla en bra el-värme-kyla-distribution är en väg att gå in i ett hållbart samhälle. Grundprincipen är fortfarande att producenten har kvar sitt producentansvar. Det innebär ett incitament för att bringa ned förpackningarna, till exempel genom att lättare kunna återanvända produkten. En annan grundbult är en ökad konsumentmedvetenhet kring varors påverkan på miljö och klimat och kring värdet av att också renovera och återanvända. Slutligen, herr talman, vill jag i ljuset av detta kunna referera till en glädjande läsning om hur butikskedjor nu satsar på återvinning. 70 000 ton textilier slängs årligen i soporna. Christer Akej har nämnt de 15 kilo kläder per person och år som köps och de 8 kilo som slängs. Men nu finns ett branschinitiativ att låta konsumenter lämna använda kläder i butiker. Det är ett sätt. Men framför allt handlar det om att till exempel återvunnen polyester ska användas och att andra hållbara material ska vara det som gäller framöver. Det kommer att krävas förändringar vad gäller våra konsumtionsmönster för att vi ska kunna skapa det hållbara samhället. Mycket arbete i den riktningen är genomfört och igångsatt. Inte minst har nu ett antal etappmål antagits. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga övriga yrkanden. Jag vill slutligen säga att det är viktigt att det arbete som är igångsatt får fortsätta. (Applåder)

Herr talman! Jag blev lite nyfiken på en del av det som Anita Brodén sade om den arbetsgrupp som har tillsatts på Regeringskansliet för att försöka få fram ett förslag utifrån Avfallsutredningens förslag. Som Anita Brodén sade tycker jag att vi måste ha ett tillgängligt och enkelt återvinningssystem. Just detta att kommunerna får ansvar för detta fastighetsnära är ett sätt att åstadkomma detta. Arbetsgruppen ska ta fram ett förslag, och nu säger Anita Brodén att aktörerna måste acceptera förslagen och till och med vara överens. Betyder det att ni från regeringens sida har abdikerat? Ibland är det ju politikernas ansvar att göra avvägningen. Det kan finnas motstående intressen, men då måste det politiska systemet kunna lösa frågan. Eller har ni gett aktörerna vetorätt, så att arbetsgruppen får jobba tills de är överens, eller är ni beredda att ta ert ansvar? Det skulle ha kommit en proposition för ett år sedan, och nu kommer det kanske ett förslag i juni. Det vore bra om Anita Brodén kunde utveckla det lite grann, så att vi får veta.

Herr talman! Jag sitter inte på andra sidan vattnet, så att jag kan avslöja allt. Men det som är viktigt och den information som jag ändå kunde delge och som vi också har hört tidigare under debatten gäller den här viktiga arbetsgruppen. Nej, det kom ingen proposition, för det saknades en hel del. Utredningen var inte till fyllest. Däremot finns det ett stort behov av att tydliggöra vissa saker, att kunna peka på en långsiktighet där de olika aktörerna tillsammans kan ta steg framåt, givetvis under ledning av miljöministern. I utredningen fanns det oerhört många förslag som det inte råder någon tvekan om. Det handlar om en höjd ambitionsnivå, att tydliggöra, att ställa krav. Det handlar om tillsyn, och det handlar också om avfallshierarkin. Här råder det inga delade meningar. Jag tror att det gäller det sista - vem som ska ha huvudansvaret. Där borde man under ledning av miljöministern kunna komma framåt. Här gäller det att ge och ta. Det viktigaste är att samhället och politiken ställer krav på vad vi vill uppnå. Vem som ska utföra det är egentligen en sidosak - det är inte det viktigaste.

Herr talman! Avfallsutredningen kom i augusti 2012. Den remissbehandlades hösten 2012, och en proposition anmäldes till juni 2013. Nu har det snart gått ytterligare ett år. Även om utredningen kanske var ofullständig i vissa avseenden tycker jag att man kan förvänta sig av en regering att den kan komma fram med en proposition i en så här pass viktig fråga, inte minst mot bakgrund av att återvinningen har minskat under den borgerliga regeringen. Det behöver tas konkreta steg. Ett kommunalt insamlingsansvar är inget hinder. Även de privata aktörerna måste vara inne i systemet. Men som på andra områden är det naturligt att kommunen har ett helhetsansvar för en planeringsfråga. Någon måste se till helheten, och det är naturligt att kommunerna gör det. Jag tycker att ni från den borgerliga sidan borde lyssna till era kommunpolitiker. Om man frågar dem är det nog många som tycker att vi ska ha ett kommunalt insamlingsansvar. Nej, det har inte blivit mycket. Det har blivit en tummetott av utredningen. Nu kommer ett förslag. Jag vet inte om det sedan ska remissbehandlas. Om alliansregeringen tyvärr sitter kvar kommer det i så fall att dröja ytterligare innan det från borgerlig sida skulle komma en proposition. Här har flera år gått. Det beklagar jag i denna viktiga fråga.

Herr talman! Det viktigaste i den här viktiga frågan är att det blir ett bra och långsiktigt resultat. Här behöver branschen och aktörerna veta vad som gäller under ett antal år framöver. Jag förstår att kommunpolitiker och kommuner är mycket intresserade och engagerade i den här frågan, för här finns en naturlig koppling mellan att samla in material och kanske också använda restprodukter i värmekraftverken. Här finns givetvis en ekonomi som vi inte kan bortse från. Men här måste vi som politiker höja blicken och tillvarata också entreprenörer. Vi har fantastiska entreprenörer som också kan lösa det problem som vi behöver få löst, det vill säga att på ett effektivt, säkert och konsumentvänligt sätt åstadkomma insamlingar och också ha kraven på sig att det vid tillsyn ska fungera tillfredsställande. Jag tror att det är det viktigaste. Det Jacob Johnson säger om att det har varit stiltje och inte hänt något stämmer inte. På område efter område har ändå steg tagits. Vi jobbar väldigt hårt med till exempel matsvinn. Vi jobbar med farligt avfall. Naturvårdsverket har lämnat en skrivelse efter uppdrag från regeringen och från Miljömålsberedningen. Jag menar att det händer väldigt mycket positivt. Steg tas i rätt riktning. Men jag delar Jacob Johnsons uppfattning att om vi här hade kunnat presentera en proposition hade vi självklart varit tacksamma och nöjda. Men nu kommer vi förhoppningsvis att se en lösning före sommaren.

Herr talman! Ledamöter! Åhörare som kanske finns på distans och inte på läktaren! Vi debatterar miljö- och jordbruksutskottets betänkande 16 om avfall och kretslopp. Jag ska upprepa det som jag tror att jag sade i förra årets debatt, men det är värt att säga igen, nämligen att jag tycker att det är fel att tala om avfall. Jag vill hellre tala om resurser. Avfall är en resurs som har hanterats fel och därmed inte kan tas till vara. Avfall kan också uppkomma om resurser förorenas med kemikalier eller farliga ämnen. Därmed försvåras en återanvändning av resurserna. Om man tar naturen som exempel finns det inget avfall där naturligt, utan det är resurser i ett kretslopp. Målet för samhället måste vara precis detsamma, alltså att skapa resurseffektiva kretslopp av material. Helena Leander talade mycket vältaligt om cirkulär ekonomi. Det är precis det som det handlar om, att hitta samhälleliga kretslopp och samhälleliga resursflöden. Ett bra exempel på det som har hänt och som har utvecklats inom detta område på senare år är utsorteringen av matavfall. Vi hade en sådan situation att det fanns ett etappmål, eller delmål, i miljömålssystemet till 2010. Jag tror att det då var ungefär lite drygt 20 procent av kommunerna som hade utsortering av matavfall. Om de stora kommunerna, inte minst Stockholm, då hade varit med på banan hade detta mål nåtts. I Stockholm fanns det länge en ambition och egentligen ett lite flashigt kvittblivningsperspektiv att man skulle ha avfallskvarnar. Man skulle köra ned bra resurser, förstöra dem på vägen i ett avloppssystem och sedan återvinna dem i avloppsreningsverket. Ni vet alla vilka problem vi har med rötslam och med att kunna använda den resursen. Som tur är har Stockholm backat från detta nu och är med på tåget i och med att regeringen, efter förslag från Miljömålsberedningen, är tydlig med att det inte bara ska utvinnas näringsämnen. Förut var målet att man skulle utvinna näringsämnen. Då kunde man ha rötslam eller kompost. Nu är det också tydligt att det ska utvinnas näringsämnen och energi. Det styr tydligt mot det som det har talats om, alltså biogasutvinning. Då får man biogas, biogödsel och väl fungerande kretslopp. Det är värt att understryka att det nu har skett. Som Christer Akej nämnde i sitt anförande ligger vi nu på helt andra nivåer när riktlinjen från staten är tydlig. Herr talman! Sverige ligger långt fram när det gäller att skapa resurseffektiva kretslopp. Grunden lades av miljöminister Olof Johansson, centerpartist, i början av 90-talet med kretsloppspropositionen. Det är kul för mig som centerpartist att kunna säga. Då infördes också producentansvaret. Man talar nu om avfallshierarkin. Jag tror att Carl Bildt har talat om Olles trappa. Det handlar om hur man ska tänka när man ska minska uppkomsten av avfall och återanvända saker först och främst innan man återvinner via energiutvinning och till sist har deponering. Vi är, som sagt var, bra på återvinning. Men målet med kretsloppsarbetet var att minska uppkomsten av avfall, eller snarare minska cirkulationen av resurser. Att vi ska ha resurseffektiva kretslopp innebär att det inte bara är ett mål att återvinna till exempel förpackningar utan att minska uppkomsten av förpackningar och minska uppkomsten av avfall. Det är just därför som det i fråga om resurshantering och kretslopp är viktigt att få in innovation. Om man är lite osäker på varför det blev som det blev får man gå tillbaka till källorna. Jag har pratat med Olof, och det fanns en tanke med att det var branschen som fick detta ansvar från början just för att man skulle få in innovation. Tyvärr - det är viktigt att veta - togs checks and balances, alltså uppföljnings- och sanktionsåtgärder, bort senare. Det var Anna Lindh, som var miljöminister på 1990-talet, som tog bort dem. Sedan har vi fått en många gånger infekterad diskussion om vem som ska ha ansvaret för insamlingen. Min känsla är att kommuner och landsting och Avfall Sverige, som kanske inte fanns då men som finns nu, egentligen aldrig förlikade sig med att de inte fick insamlingsansvaret. Jag brukar ibland känna att det finns likheter med arbetsmarknadens parter. Vi har arbetsgivarparter och arbetstagarparter. Enligt svensk modell är det bästa att de kommer överens. Om de inte kommer överens springer de till regeringen och ber om lagstiftning för att dra åt sitt håll. Jag känner att det lite grann är likadant på detta område. Det bästa är om parterna på denna marknad skulle komma överens. Ekecrantz huvudtanke när han lade fram Avfallsutredningens betänkande var att han skulle hitta en förhandlingslösning. Men skyttegravarna var tyvärr lite för djupa, och han fick tidsbrist. Han lade fram ett förslag enligt vilket han principiellt tyckte att man skulle flytta insamlingsansvaret. Detta förslag talade om att det skulle göras men inte hur . Jag har en stor respekt för att man utifrån ett principiellt ställningstagande kan vilja förändra huvudmannaskapet för insamling av förpackningar och tidningar och föra över det till kommunerna. Men då bör man också ha en tanke om hur ett sådant förändrat huvudmannaskap ska gå till och hur själva överföringen ska ske. Vi har i dag privata aktörer, både när det gäller fastighetsnära insamling och annan form av insamling, som har ett uppbyggt system. Ska kommunerna bara ta över detta, eller hur ska själva övertagandet ske rent fysiskt? Alla är överens om att vi ska ha ett ekonomiskt producentansvar kvar för dem som för ut förpackningar och tidningar på marknaden. Men hur ska ersättningen se ut om det är någon annan som har insamlingsansvaret? Hur garanterar vi att det inte blir kostnadsdrivande för producenterna eller för skattebetalarna? Detta ska funka i stora kommuner. Helsingborg och Eskilstuna har nämnts här. Och det ska funka i Arvidsjaur och Köping också. Det är viktigt. Därför måste man understryka att Avfallsutredningen inte gav svar på dessa frågor. Avfallsutredningen gav ett principiellt svar på att det skulle ske men inte hur . Herr talman! Det är bara att konstatera att det inte gick att göra en proposition och föreslå lagstiftning utifrån underlaget från Avfallsutredningen. Hade vi principiellt gjort det hade vi sedan under år fått fundera på hur detta ska gå till i praktiken. Det hade blivit processer och så vidare. Vi hade fått mycket mindre innovation. Ingen hade under den tiden velat investera och öka effektiviteten i detta system. Tittar man på reservation 12 från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill de principiellt flytta huvudmannaskapet till kommunerna. Jag kan ha respekt för detta principiella ställningstagande. Men respekten kräver att man har en aning om hur man skulle vilja göra ett sådant överförande. Annars är det inte ansvarsfullt. Det är just därför som regeringen under Miljödepartementet har överlämnat denna fråga till en arbetsgrupp. Detta gör man för att hitta en långsiktig och stabil lösning som leder till bättre service, ökad effektivitet och ett bättre samarbete. Man vill gärna, om möjligt, att parterna är överens om hur detta system ska funka. Flyttar vi ansvaret till en annan huvudman och fortfarande har skyttegravskrig tror jag nämligen inte att världen kommer att bli så väldigt mycket bättre heller. Det gäller alltså att göra det här. Regeringsmakten kräver lite ansvar. Det är lätt att som opposition säga: Nu flyttar vi det här. När sedan ett sådant principiellt ställningstagande träffar verkligheten gäller dock att man också ska kunna genomföra det, och Avfallsutredningen lade inte grunden för hur ett sådant genomförande skulle gå till. Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Herr talman! Ibland känner man att man skulle vilja recirkulera sina tidigare anföranden i dessa ämnen. Med tanke på vad detta betänkande heter, nämligen Avfall och kretslopp , kunde det kanske vara lämpligt i kretsloppet för vad vi säger i talarstolen också. Jag tror att vi till viss del hade kunnat skriva varandras manus i dag, herr talman. Att vi vill tala om de här frågorna varje år visar väl också på att vi har konstaterat att de är viktiga, och jag har satt upp några ord jag tror är viktiga för mig att konstatera. Det är "förvaltarskap", det är "tydlighet" och det är "långsiktighet". Detta gör att avfallshierarkin är väldigt central. Det är viktigt att vi kan leva upp till den. För någon vecka sedan diskuterade vi i kammaren en giftfri vardag, och vi tangerar det i det här betänkandet också. En giftfri vardag är egentligen förutsättningen för ett hållbart kretslopp - att vi kan hantera våra resurser på ett sådant sätt att vi håller dem så rena som möjligt för att använda dem så länge som möjligt i så många olika former som möjligt. Vi har från talarstolen hört ett antal exempel på vad vi behöver göra, och när jag förberedde detta och läste lite grann kunde jag konstatera följande: Som medelsvensk väger de kemikalier jag på ett år konsumerar i mina kläder mer än vad jag själv väger. Någon här får försöka räkna ut vad jag försöker hålla i vikt, men det är ett ganska skrämmande exempel. Det är oerhört skrämmande att vi i dag har ett konsumtionsmönster som gör att vi i princip inte kan återanvända det här på ett bra sätt. Samtidigt är det, herr talman, för mig centralt att vi involverar det civila samhället i det regeringen nu har satt i gång när det gäller målsättningar för återvinning av textilier och så vidare - kollegerna har nämnt det tidigare, och jag tänker inte upprepa det. I dag är det väl så att vi har ett antal aktörer i vårt samhälle som gör stora insatser på området. Det handlar inte minst om att använda textilier igen, genom att öppna secondhandbutiker där inkomsterna går till behjärtansvärda ändamål eller genom att skicka textilierna som sådana till dem som av olika skäl har behov av dem. Jag tror att det är mycket viktigt att vi tar med de civila aktörerna i arbetet med att utveckla det här för framtiden. Jag ska inte upprepa vad Roger Tiefensee sade i sin genomgång av varför det inte har kommit någon proposition. Jag har dock några gånger sagt - och jag upprepar väl det , herr talman - att det gäller att det vi nu gör med anledning av hur vi hanterar våra resurser fungerar i Stockholm, Kiruna, Aneby och Ystad. Det handlar om insamlingsarbetet vad gäller såväl matavfall som det vi har producentansvar för och det som kan komma som nya producentansvar. Det gör också, herr talman, att precis det Roger Tiefensee tryckte på är oerhört väsentligt: Det måste vara så att aktörerna i det här sammanhanget - våra kommuner, som har ansvaret för insamlingsstrukturerna utifrån ett producentansvar - faktiskt kan hjälpa till att forma detta på ett bra sätt. Lagar och regler kan vi stifta, och vi kan lägga på styrmedel, avgifter och subventioner eller vilken väg vi nu väljer att gå. Men har vi inte med aktörerna på banan kommer detta inte att fungera. Det måste nämligen fungera också för mig som landsortsbo. Även om jag får stoppa in det här i bagageluckan på bilen måste jag veta att det fungerar när jag lämnar det ifrån mig. Det gör att jag tror att den grupp Miljödepartementet nu har tillsatt kommer att kunna visa på resultat, och jag känner att man äntligen har börjat få insikten att det här är vårt gemensamma ansvar. När det gäller matavfall, herr talman, har vi konstaterat att det inte ska vara något avfall. Vi måste lära oss att använda näsan och smaksinnet, och våra andra sinnen, och handla på ett sätt som gör att vi konsumerar det vi köper. Det är dock bara den ena delen av detta - vi måste också se till att våra grossistled och annat hanterar råvarorna på ett sådant sätt att de går att använda. Det finns mycket att göra i det här, och jag tror att många aktörer även här visar på möjligheterna nu. Sedan får vi inte begå misstag i diskussionen som gör att vi kanske inte kan använda det vi skulle vilja använda. Vi kan utvinna biogödsel, som är rent, men vad gör vi med vårt rötslam? Då är vi tillbaka, herr talman, i den cirkel jag tycker är oerhört central: Vi måste i första hand få ut gifterna ur kretsloppet för att kunna återanvända så mycket som möjligt. När vi har fått ut till exempel läkemedel och hormonstörande preparat kan vi på ett helt annat sätt använda rötslammet för att göda våra åkrar, för att producera livsmedel och för att öka möjligheterna att få ett hållbart konsumtionsmönster. Utifrån den rapport några stycken av oss här i dag fick oss till livs på ett lunchseminarium om IPCC-rapporten och just hur vi kommer att ha behov av att hitta helt andra strukturer för livsmedelsproduktion och livsmedelsförsörjning har vi inte råd med det stora svinn som nu sker. Det är moraliskt förkastligt, och vi måste hitta strukturer som hjälper till med det. Det arbete som nu pågår i Regeringskansliet för att göra detta är ett viktigt steg i rätt riktning. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)