Avfall och kretslopp

Fru talman! Vi ska nu debattera miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 8 Avfall och kretslopp . Det är ett motionsbetänkande från allmänna motionstiden som behandlar bland annat materialåtervinning, källsortering, sanering av förorenad mark och ett antal andra frågor. Betänkandet innehåller ett antal socialdemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 8. Kolleger, ledamöter och åhörare här och framför tv:n! Vi ska som sagt debattera avfalls- och kretsloppsfrågor. Debatten och betänkandet innehåller ett antal spännande och viktiga utmaningar. Vi från oppositionens sida går dock mest i väntans tider när vi diskuterar dessa frågor, för vi väntar på att regeringen ska komma med en proposition i de frågor som behandlades i Avfallsutredningen. Vi oppositionsföreträdare har inte fått särskilt mycket information avseende om och när det kommer en proposition och vad den i så fall ska innehålla. Det vore därför spännande att i dagens debatt få höra från majoriteten om och när det kommer en proposition och kanske få något smakprov på vad den ska innehålla. Dessa frågor är nämligen mycket viktiga, och det hade varit spännande om vi i dag hade kunnat diskutera de förslag som regeringen förhoppningsvis kommer att lägga fram på riksdagens bord nu i vår. Fru talman! Jag hade i går den stora förmånen att lyssna på Johan Rockström. Varje gång jag lyssnar på honom får jag lite perspektiv på tillvaron och inser att vi står inför stora utmaningar och att det finns mycket vi måste göra. En av de saker som jag tog fasta på handlade om vikten av politiska mål och politiskt mod. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi i politiken lyfter fram tydliga mål och visioner för vad vi vill uppnå. Gör vi inte det kommer verkligheten inte att röra sig i den riktningen. Det har vi sett gång på gång. På detta område, som på många andra områden, finns det inga mål. En del mål har uppfyllts med råge, och där borde det finnas nya mål. Andra mål ligger så långt fram i tiden att de inte blir en reell verklighet. Min förhoppning med propositionen och framför allt med detta politikområde i framtiden är att vi kan ha tydliga mål och etappmål så att vi rör oss i rätt riktning. Just nu står vi bara och stampar. Vi lever i en värld där konsumtionen ökar. Vi konsumerar mer och mer varor och produkter, och dessa varor och produkter har mer och mer förpackningar runt sig. Det är inte hållbart. För att klara detta måste vi minska på konsumtionen och förpackningarna. Jag tror att vi i förlängningen måste gå från att konsumera varor till att konsumera mer tjänster och upplevelser. Det är den riktning jag vill se. Vi måste också ha en diskussion om vad vi ska använda de varor och resurser som finns till. Ska de användas till enbart nöjen, eller ska vi prioritera ett skapande av nyttigheter för en större del av världens befolkning? Dessa frågor låter kanske teoretiska och avlägsna, men jag tror att vi måste börja diskutera hur vi ska använda de resurser som finns på vår planet på ett så bra sätt som möjligt. Jag ska i mitt anförande belysa några delar som jag tycker att vi måste utveckla. Vi socialdemokrater har tagit fram ett brett program för hur vi vill jobba med dessa frågor, och jag kommer att belysa några av dessa. Ett av de områden som jag ska lyfta fram är insamlandet av matavfall. I dag kastas mycket mat som skulle kunna konsumeras. Detta måste vi arbeta med, och vi måste minska matsvinnet. Dessutom måste den mat som ändå slängs återvinnas på ett så bra sätt som möjligt. Därför måste insamlandet av matavfall förbättras och utvecklas. Vi måste skapa system så att matavfallet blir till fungerande produkter såsom biogas, biogödsel eller annat. Här måste vi våga spänna bågen och lyfta fram tydliga politiska mål. I dagsläget finns det områden där det saknas producentansvar. Ett sådant område är kläder och textilier. Vi från oppositionen menar att det är viktigt att kläder och textilier också inkluderas i någon typ av producentansvar. Här används råvaror som det råder brist på. Eftersom till exempel produktionen av bomull är problematisk ska man använda de resurser som redan finns tillgängliga. Ytterligare ett område är insamlandet och återvändandet av elektronik. Det elektronikskrotberg som växer sig allt större i världen är ett problem, både för att det läcker farligt avfall och mineraler och för att det innehåller mycket av de råvaror som vi behöver för att kunna producera andra produkter. Därför måste det skapas nationella och internationella system som på bästa möjliga sätt tar hand om elektronikavfallet. Här finns det mycket att göra på global nivå, men även i Sverige behöver vi jobba med att skapa nationella system för återvinning av småelektronik. Detta fungerar inte i dagsläget. Fru talman! Jag avslutar med att beröra två områden till. Det ena handlar om kontrollen och hanteringen av farliga ämnen. Vi socialdemokrater har i vår motion tagit upp frågan om ett nationellt elektroniskt register för hantering av farliga ämnen och farligt avfall. I dag har vi stora problem med att verksamhetsutövare inte lever upp till skyldigheten att anteckna uppkommet farligt avfall och att upprätta transportdokument. Vi menar att ett nationellt elektroniskt register skulle förenkla för utövarna. Granskningar från Naturvårdsverket visar också att klassningen av farligt avfall är problematisk för utövarna. De nuvarande reglerna är dessutom resurskrävande och kräver mycket administration. Vi anser att ett nationellt register för farligt avfall i elektronisk form skulle minska administrationen. Det skulle också skapa väldigt många positiva effekter. I flera europeiska länder finns det redan sådana system, eller också är man på väg att införa det. I Tyskland införde man ett sådant här systemet 2010. I Norge har man sedan flera år ett nationellt register, och under 2013 kommer det registret att gå över till att vara helt elektroniskt. Det är ett system som Sverige borde anamma, för att vi ska få en bättre kontroll på de farliga ämnen och det farliga avfall som finns på våra vägar och på våra industrier men också för att vi ska få bättre statistiska underlag för vilka ämnen som finns i vårt samhälle. Slutligen ska jag kort tala om slam. Den frågan berörs kanske inte speciellt mycket i debatten, men den är oerhört viktig. Jag anser att vi måste stimulera och utveckla metoder för avvattning, ämnesåtervinning och rening av kontaminerat slam. Vi socialdemokrater tillför pengar för att förbättra forskningen och utvecklingen på det området, för det är ett grundfundament för att vi ska få ett fungerande kretslopp. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi står inför stora utmaningar. Jag som oppositionsföreträdare väntar med spänning på den kanske väldigt byråkratiska och tekniska proposition som förhoppningsvis kommer under våren och som jag tror kommer att vara viktig för att vi ska skapa ett fungerande, hållbart system. Men det räcker inte med att vi skapar ett tekniskt system kring insamlandet och återvinnandet av vårt avfall och våra sopor. Det handlar också om att vi många sätta upp mål. Vi måste sätta upp tydliga mål kring återvinning. Det handlar om tydliga mål kring hur vi ska minska konsumtionen av varor, och det handlar om att vi måste skapa möjlighet till kretsloppstänkande och materialåtervinning inom alla områden. (Applåder)

Fru talman! Även jag ser med spänning fram emot den proposition som jag förväntar mig kommer att följa efter Avfallsutredningen. Men egentligen tänker jag att avfallspolitiken borde börja långt mycket tidigare än så, långt innan man börjar diskutera vem som ska ta hand om och samla in avfallet. Egentligen börjar frågan, när man står där med avfall: Varför uppstod det från första början? Hur kan vi skapa ett samhälle som minimerar avfallsmängderna? Det handlar om att skapa ett resurseffektivt samhälle där vi har bra produkter som håller länge, kräver lite material och kan användas om och om igen av mig eller av någon annan, när jag har tröttnat, där vi har smarta affärsmodeller som uppmuntrar till ett kretsloppssamhälle i stället för dagens mer linjära system och där vi tar fina råvaror, kör dem en kort stund genom samhället och det sedan blir avfall. Det här är frågor som egentligen ligger långt utanför det här betänkandet. Vi har ett litet exempel som faktiskt lyckades komma med i det här betänkandet. Det handlar om längre garanterad livslängd på produkter. Det skulle kunna vara ett sådant litet steg mot ett mer resurseffektivt samhälle. Annars handlar frågorna väldigt mycket om vad vi gör med avfallet när det väl har uppstått. Även när avfall har uppstått tycker jag att det är viktigt att vi bär med oss perspektivet att det som är avfall för mig kan vara en resurs för en annan. Ta bara mina gamla frukt- och grönsaksskal, som kan bli biogas och driva bussarna i staden eller något annat bra. Jag tycker att det är lite pinsamt när man kommer till den stora huvudstaden Stockholm och riksdagen och inte kan slänga sitt äppelskrutt på något vettigt sätt så att det kan tas till vara och bli biogas, när min hemkommun Eskilstuna klarar det utan problem. Jag tror att vi behöver ställa krav på kommunerna att de ska vara skyldiga att ordna ett insamlingssystem för matavfallet, så att det kan tas till vara och göras till biogas eller helt enkelt göra nytta. Givetvis måste man kunna ha undantag för extrem glesbygd, där det inte är vettigt att man ska åka runt och samla in allt. Där kanske det är bättre att man komposterar hemma. Men man ska ändå ha som grundregel att värdefullt avfall ska tas om hand. Något annat som skulle kunna göra större nytta i dag är textilavfall. Det finns såklart second hand-affärer, och det är alldeles utmärkt att man kan lämna in fullt fungerande kläder och att någon annan kan köpa dem. Däremot har man ibland lumpiga strumpor med alldeles för många hål i som, helt ärligt, ingen kommer att vilja köpa men där fibrerna fortfarande kan göra nytta. Det finns en del företag som har gått före på det området och där man kan lämna in sitt gamla sunkiga underställ och köpa ett nytt, och så kommer fibrerna att återvinnas och bli nya produkter. Men jag tror inte att det är jättepraktiskt om varje företag och varje märke ska ha sitt eget återvinningssystem, utan om vi ska få detta i större skala behöver vi ett stort nationellt system. Avfallsutredningen diskuterar möjligheten att införa ett producentansvar för textilier. Det tror jag vore jättebra för att få ordning på detta. Det skulle också innebära att det blir lönsamt för företag att tänka till redan från början, på designstadiet, hur man designar kläder på ett sätt så att de lämpar sig för återanvändning och återvinning, till exempel hur man blandar material så att fibrerna kan återvinnas på ett bra sätt efteråt. Det tror jag verkligen på. Vi har ett annat område som kanske är lite mindre diskuterat. Det har vad jag vet inte ens något vettigt namn. Man brukar prata om urban mining och waste mining. Urban mining handlar helt enkelt om alla de metaller som vi har plockat upp ur jordskorpan under tidernas lopp och samlat i samhället och att vi skulle kunna använda en del av dem på nytt, fast de nu ligger nedgrävda under marken som gamla uttjänta kablar till exempel. Det är de gruvor, kan man nästan säga, som finns runt om i vårt samhälle med resurser som inte tas till vara. Waste mining är något motsvarande. Det handlar om det utvinningsavfall som har uppstått, till exempel gruvavfall, genom att det just vid brytningstillfället inte var lönsamt att ta vara på alla metaller som fanns men där det kanske senare, i takt med att resurserna blir mer värdefulla, skulle vara vettigt att ta ut de metallerna. Då är det viktigt att man gör rätt från början, så att man inte blandar saker så att det bli svårare att utvinna resurserna eller är oaktsam med miljöfrågorna. Det kan ju bli frisättning av olika giftiga ämnen som vi inte vill ha ut i kretsloppen. Vad gäller både urban mining och waste mining finns det ett stort behov av ökad kunskap. Var finns de här resurserna? Hur kan man ta till vara dem på bästa sätt? Men det finns också behov av att se över lagstiftningen, där man kanske inte har tänkt på frågan. Vem är det som har ansvaret för alla de prylar som ligger där ute? Eller kanske omvänt - om man ser detta som en resurs och inte bara som ett problem som man borde ta hand om: Vem är det som äger dem? Det är ett område där jag tror att vi behöver agera mer politiskt för att kunna ta vara på resurser som redan finns, i stället för att bara bryta nya hela tiden, med all den miljöpåverkan som det innebär. Vi har faktiskt också en del avfall som helt ärligt inte är en resurs utan som är så farligt att det bara bör tas om hand på säkrast möjliga sätt - det farliga avfallet. Johan Löfstrand var tidigare inne på frågan om att ha ett nationellt elektroniskt register. Vi har enligt EU:s ramdirektiv för avfall en skyldighet att tillförsäkra spårbarhet för det farliga avfallet från det att det uppstår ända tills det slutligen tas om hand. Många länder har löst det genom att ha ett nationellt register, medan vi har förlitat oss på en anteckningsskyldighet som vi har sett har vissa brister. Om vi i stället skulle ha ett nationellt elektroniskt register skulle vi få mycket bättre kontroll över avfallsflödena, och jag tror också att det skulle bli lättare för utövarna. Det är något som jag tycker att vi borde införa i Sverige. Jag yrkar därför bifall till reservation 8. (Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 5. I dag är ämnet avfall och kretslopp. Men jag tänker faktiskt börja mitt anförande med att säga några ord om något som trots allt kanske inte ska ses som avfall. Jag talar då om vissa så kallade uttjänta fordon. Naturvårdsverket kom ut med en skrivelse som hette Uttjänta bilar och miljön . Där påtalade verket att det förekom ett antal problem med bilmålvakter, oseriösa bilskrotare och illegal export av uttjänta bilar. Det är på alla sätt behjärtansvärt att lyfta upp de problemen. Men det beskrevs i rapporten i mer eller mindre lyckade ordalag, vilket gjorde att många tolkade det så att det fortsättningsvis, om verkets förslag skulle bli verklighet, skulle bli omöjligt för utövare av bland annat veteranbilshobby och folkracehobby. De använder som alla vet äldre bilar, och då skulle det bli svårt för dem att fortsätta med sina intressen. Det blev ganska starka protester mot detta. Jag hoppas att det kanske har nått även flera i detta utskott. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Det var faktiskt tiotusentals motorintresserade som skrev på protestlistor och gjorde sin röst hörd på olika sätt. Kanske var det denna protest som faktiskt också gav resultat. Naturvårdsverket har på senare tid på sin hemsida publicerat ett förtydligande om att förslagen inte ska tolkas på det sätt som de var skrivna och att dessa människor förhoppningsvis även fortsättningsvis ska kunna fortsätta med sin hobby. Om detta var ett uppvaknande och ett lite av en efterkonstruktion kan jag givetvis inte avgöra. Men det är i alla fall glädjande besked att myndigheterna har lyssnat på denna kritik och har avgett detta löfte. Vi sverigedemokrater hoppas att också regeringen lyssnar på detta. Vi får vara vaksamma så att en sådan lagstiftning inte inskränker på människors möjligheter till motorhobby. Jag menar att motorhobby skänker stort värde inte bara till utövaren utan till landet i stort. Det är till exempel många utövare av motorhobby som faktiskt skaffar sig en utbildning hemma i garaget som sedan kan komma samhället till del på olika sätt. Fru talman! Med detta sagt ska jag nu övergå till att tala om sopsortering. Det är i alla fall min uppfattning att medborgarna i Sverige i grunden har en positiv inställning till källsortering och återvinning. Tyvärr säljs produkter vanligtvis utan anvisning på förpackningen hur de ska sorteras och återvinnas. Sverigedemokraterna vill därför att regeringen ska uppdra åt berörd myndighet - det är lite oklart vilken myndighet det är - att tillsammans med inblandade parter, branschorganisationer och så vidare, ta fram en standard för märkning av förpackningar för att kunna förenkla sopsortering och återvinning i konsumentledet. Vi anser att detta primärt ska kunna ske på frivillig basis. Men om en sådan standard inte kan åstadkommas på frivillig grund anser Sverigedemokraterna att frågan eventuellt skulle kunna bli föremål för föreskrifter längre fram. Teknik är alltid intressant. Men utan att föregå några slutsatser tycker vi från Sverigedemokraterna att det kan vara värt att framhålla att en sådan standard skulle kunna baseras på färgkoder som till exempel stämmer överens med färger på sopsäckarna. Då kan man också använda detta system i den automatiserade återvinningshanteringen som det faktiskt redan i dag finns system för. Jag vet att det finns en del kommuner som har påbörjat arbete med denna inriktning och att en del kommuner har kommit ganska långt. Det är kanske någonting att bygga vidare på. Naturligtvis ska en sådan standard ha ambitionen att fungera även internationellt, vilket i förlängningen faktiskt skulle kunna skapa nya exportmarknader för svenska teknikföretag. I dag bidrar många kommuner till miljömedvetenhet genom utvecklade system för invånarna att sortera sina sopor. Men man måste ibland vara lite av en materialexpert för att veta var man ska lägga en viss produkt när det är dags att slänga den. Vi tror att det med denna typ av system kommer att bli enklare och att folk kommer att bli mer villiga att källsortera. När man arbetar med avfallshantering och avfallsfrågor måste ambitionen alltid vara att göra det så enkelt som det bara är möjligt för medborgarna att sopsortera.

Fru talman! I detta motionsbetänkande om avfall och kretslopp behandlas mycket viktiga frågor för ett hållbart samhälle. Vi måste ha ett kretsloppstänkande där vi minimerar avfallet och återanvänder det så långt som möjligt. Visst har det hänt en hel del om vi går några årtionden tillbaka. År 1975 deponerades hela 62 procent av hushållsavfallet. År 2011 hade det minskat till en knapp procent. Energiåtervinningen, det vill säga avfallsförbränningen, hade ökat från 30 till 51 procent, den biologiska återvinningen hade ökat från 2 till 15 procent, och materialåtervinningen hade ökat från 6 till 33 procent. Mycket har alltså skett, men mycket återstår förvisso att göra. Bland annat fortsätter den totala avfallsmängden att öka. I höstas presenterade Avfallsutredningen sitt betänkande Mot ett hållbart samhälle som har remissbehandlats, och beredning pågår. Regeringen har aviserat en proposition i frågan före sommaruppehållet. I betänkandet redovisas några bedömningar av framtiden vad gäller avfallsmängder etcetera. Man utgår från att bruttonationalprodukten per capita ska öka med kanske 50 procent fram till 2030 jämfört med 2005, vilket i sin tur leder till större avfallsmängder, även om målet måste vara att de totala avfallsmängderna ska öka långsammare än bnp. Utredningen gör dock bedömningen att de totala avfallsmängderna med hänsyn till en växande befolkning kan öka med 50 procent fram till 2035. Det är naturligtvis en övergripande frågeställning att så inte ska bli fallet. Avfallsutredningens huvudförslag är att ansvaret för insamling av förpackningar och tidningar övergår från producenterna till kommunerna. Kommunerna får därmed ansvar för insamlingen av allt hushållsavfall. Dock ska grunden för producentansvaret ligga fast enligt utredningen genom att producenterna föreslås behålla ansvaret för själva återvinningen. Dessa viktiga frågor ska riksdagen antagligen ta ställning till under hösten, och vi får återkomma till det då. Fru talman! Varje år brukar man beräkna när Overshoot Day inträffar, det vill säga den dag då resurser som skapas på jorden under ett år har förbrukats av mänskligheten. Det skulle rimligtvis vara den 31 december om allt var i balans. Men 2011 beräknades den infalla den 27 september och 2012 redan den 22 augusti. Vi förbrukar alltså mer av jordens resurser än vad som nyskapas under ett år. Vi lever av kapitalet och inte av räntan, skulle kanske en ekonom ha sagt. Denna utveckling har pågått sedan mitten av 70-talet, alltså då vi har gått över den gräns då vi använder mer resurser än vad jorden klarar av att producera, och trenden går stadigt åt fel håll genom ett ohållbart konsumtionsmönster. För att komma till rätta med detta krävs självfallet en mängd styrmedel för att ändra konsumtionsmönstren och inte minst begränsa avfallsmängderna för att minska miljö- och klimatpåverkan. En fråga som i detta sammanhang sällan uppmärksammas är livslängden på produkter. Exempelvis många elektroniska produkter är konstruerade för att hålla bara en viss tid, vilket kan resultera i att resursbelastningen och avfallsmängden blir onödigt stor. Vänsterpartiet anser att det finns en risk att vissa resurskrävande elektronikvaror begränsas i livslängd i alltför hög grad för att det ska vara långsiktigt hållbart. Vi vill därför att en utredning tillsätts som har till uppgift att föreslå lämpliga styrmedel för garanterad livslängd på varor inom produktområden som är resurskrävande. Med detta yrkar jag bifall till reservation 6. Från Vänsterpartiets sida har vi även reservation 3 om textilavfall. Men jag avstår för tids vinnande från att yrka bifall till den. I dag förekommer ingen materialåtervinning av textila material. Cirka åtta kilo textilier per person och år slängs i soporna, men det finns inget producentansvar för dessa. Avfallsutredningen föreslår visserligen att regeringen ser över möjligheterna att på sikt införa ett producentansvar för textilier. Men från Vänsterpartiets sida har vi berett frågan färdigt, och vi anser redan nu att ett sådant producentansvar bör införas.

Fru talman! Vi debatterar nu ett motionsbetänkande som innehåller 52 motionsyrkanden om avfall och kretslopp. Sällan har väl avfallsfrågan diskuterats så livligt som just nu då det har överlämnats en avfallsutredning till regeringen. Vi kommer senare i år att ta ställning till denna. Egentligen tycker jag att det är vilseledande att använda ordet "avfall" då det för de flesta förknippas med något negativt, någonting vi vill bli av med. I grunden är det faktiskt på det sättet att vårt avfall utgör en viktig resurs. Det gäller därför att vi tar hand om vårt avfall på ett klokt sätt, både ur miljö- och ur resurssynpunkt. Det avfall som insamlas i Sverige ger energi motsvarande 20 procent av vår totala fjärrvärmeproduktion och el motsvarande ett par procent av vår elproduktion. I vårt land har vi kommit långt då det gäller hur vi behandlar vårt avfall. En viktig och avgörande faktor för hur långt vi kan gå och hur duktiga vi kan bli är hur enkelt vi kan göra det för våra medborgare att göra rätt. Det måste vara lätt att göra rätt. Ju bättre medborgarna är på att sortera sitt avfall desto mer material kan återanvändas. Vi kan få en högre materialåtervinning och en ökad energiutvinning. I grunden har vi vår avfallshierarki, som anger rangordningen för hur det uppkomna avfallet ska omhändertas. I första hand måste vi självklart se till att sträva efter att minska mängden avfall som uppstår. Ett viktigt område är att minska matsvinnet, vilket i vårt land uppgår till runt 25 kilo per person och år. Varje person i vårt land slänger alltså 25 kilo mat som är fullt ätbar varje år. Fru talman! Det avfall som trots allt uppstår ska i första hand återanvändas och därefter återvinnas för materialanvändning. Går inte det ska avfallet återvinnas för energiutvinning. Det sker genom förbränning eller rötning. Sedan 2010 finns det i vårt land mål för att det organiska avfallet ska sorteras ut och återvinnas genom rötning eller kompostering. Målet som då antogs var att 35 procent av matavfallet från hushåll, storkök och restauranger ska behandlas biologiskt. Fler än hälften av Sveriges kommuner har redan infört krav på utsortering av organiskt avfall ur hushållssoporna. Hela tiden kommer det till nya kommuner, och det är bra. Främst ska vi sträva efter rötning då man i det fallet kan utvinna både energi och näring ur avfallet. Energin blir i form av biogas, som sedan kan användas som energi för uppvärmning eller, efter uppgradering, som energi till fordon. Vid rötning blir det enbart näringen som kan tas till vara. I sista hand får vårt avfall deponeras, vilket är förbjudet för brännbart och organiskt avfall. Vårt land är ledande då det gäller hur vi tar hand om vårt avfall. Ungefär 30 procent av hushållsavfallet går till materialåtervinning. Runt 15 procent av hushållsavfallet går till biologisk behandling genom rötning eller kompostering, och drygt 50 procent går till energiframställning genom förbränning. Enbart runt 1 procent av vårt avfall läggs på deponi. Sättet att ta hand om avfall skiljer sig dock väsentligt: I EU deponeras i genomsnitt hela 38 procent, och i snitt i EU-länderna produceras 500 kilo hushållsavfall per person och år. I Sverige ligger vi under detta genomsnitt. Fru talman! Inom flera materialslag finns i vårt land ett producentansvar. Det innebär att producenterna har ansvar för att ta hand om produkterna då de är uttjänta. Det är främst detta område som den nya avfallsutredningen berör. Produkter där det finns producentansvar är förpackningar av papper, papp, plast, glas och metaller samt batterier, elektronik och däck. Det finns för detta fastställda målnivåer, vilka för de flesta slagen ligger på runt 70 procent. I vårt land har vi klarat dessa målnivåer, och högst återvinning har vi inom glasförpackningar där den ligger på runt 90 procent. Svårast att nå målen har vi haft på plastsidan. Hela tiden måste vi klart sträva efter att öka återvinningen och skärpa målen. Så har också skett. Regeringen beslutade 2012 om nya etappmål. Då fastställdes att man skulle öka resurshushållningen i livsmedelskedjan. Det konkretiserades till att 50 procent av matavfallet från hushåll, storkök, restauranger och butiker ska sorteras ut och behandlas biologiskt, och 40 procent av detta ska senast 2018 behandlas så att man även kan utvinna energi ur detsamma - alltså återvinnas genom rötning. Fru talman! Textilavfall är en fraktion som diskuteras alltmer. I dag går ungefär 20 procent till återanvändning, och det sker företrädesvis genom välgörenhetsorganisationer. Drygt hälften går till förbränning, och resten stannar kvar hos konsumenterna. En konsument förbrukar i dag i genomsnitt 15 kilo textil per person och år. Det är små volymer, men vi ska veta att nytillverkad textil har stor miljöpåverkan - för att tillverka 1 kilo textil produceras 15 kilo koldioxid. Det är därför angeläget med en ökad återanvändning och en ökad materialåtervinning. Det som komplicerar är dock att textilerna oftast är blandmaterial. Försök pågår med pilotanläggningar för att kunna ta om hand textilier utan att de sorteras i ett oändligt antal fraktioner. I Avfallsutredningen lyfts frågan om mål för återanvändning och återvinning av textilier fram. Det nämns också att man ska se på möjligheterna att införa producentansvar för textilier. Regeringen har även lämnat uppdrag till Naturvårdsverket att se om det finns skäl att införa särskilda etappmål för textilier och textilavfall. Naturvårdsverket kommer att ha dialog med textilbranschen om möjliga miljöförbättrande åtgärder och kring teknik för materialåtervinning. Dessutom kommer man tillsammans med Kemikalieinspektionen att söka lösningar för att minska mängden textilavfall och dess farlighet. Naturvårdsverket kommer också att medverka i kampanjer med syfte att öka textiliernas användningstid. När det gäller byggnads- och rivningsavfall har regeringen beslutat om ett nytt etappmål som anger att återanvändning, återvinning och annat materialutnyttjande av den del av detta avfall som inte är farligt ska uppgå till minst 70 viktprocent år 2020. En fraktion inom avfallssidan som har ökat de senaste åren är elektronik. Det finns som nämnts ett producentansvar på elektroniksidan. Här har producenterna överlåtit sitt ansvar för insamling och behandling till Elkretsen och Elektronikåtervinning i Sverige Ekonomisk förening. I dag är kravet att samla in 4 kilo elavfall per person och år, men i praktiken samlas det in 16 kilo. I framtiden ska de insamlade mängderna relateras till mängden produkter som säljs. Det innebär att kraven på insamling kommer att öka. I dag beräknas att 1,3 kilo elavfall per person som skulle kunna materialåtervinnas hamnar på fel ställe. Naturvårdsverket jobbar med frågan, dels hur man kan förebygga avfall och dels hur man kan förbättra insamlingen och göra det lättare för människor att göra rätt. Det är viktigt att ta hand om elavfallet då det dels kan skada naturen och människors hälsa, dels innehåller värdefulla resurser som bör tas till vara. Sverige antog också 2012 ett nytt EU-direktiv kring elavfall, och Naturvårdsverket utreder nu hur detta kan implementeras i vårt regelverk. Lågenergilampor som innehåller kvicksilver används nu i allt större utsträckning, och det gäller att ta hand om dessa på ett korrekt och miljöriktigt sätt. Regeringen har därför tagit initiativ till att se över hur insamlingen av dessa kan förbättras. Det förs en dialog med representanter för branschen och berörda myndigheter. I början av 2012 hölls ett uppföljningsmöte där aktörerna presenterade ett förslag till förbättrad insamling med målet att det under 2012 skulle samlas in 2 miljoner fler lågenergilampor jämfört med året innan. Det antogs vid mötet också en deklaration där aktörerna förbinder sig att verka för förbättrad tillgänglighet för insamlingssystem och förbättrad information till konsumenterna om var de kan slänga sina lågenergilampor. Det kommer framöver att hållas fortsatta uppföljningsmöten i frågan. Ett annat område som diskuteras mycket är slammet från våra reningsverk och hur man kan ta till vara näringsämnena i detta. Det ämne som främst diskuteras är fosfor, som är en ändlig resurs. Här har Naturvårdsverket fått i uppdrag av regeringen att undersöka hur man kan åstadkomma en hållbar återföring av fosfor. Fru talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet.

Fru talman! Frågan om avfall och kretslopp, eller snarare resurs och kretslopp, kommer om ett tag upp på riksdagens bord igen. Vi vet att företrädare för Socialdemokraterna säger att man lever i väntans tider. Det blir inte så länge till, för det kommer att komma en proposition. Grunden till den propositionen är den utredning som nämnts tidigare i dag, Mot det hållbara samhället - resurseffektiv avfallshantering . Det handlar om enkelhet, och konsumentperspektiv föreslås stå i fokus. Ska vi lyckas uppnå det hållbara samhället krävs givetvis ett helhetstänkande vad gäller våra resurser, dels att vi ska minska avfallsmängden, dels att avfallshierarkin gällande återanvändning och återvinning blir en tydlig fastställd princip. Det finns vidare en annan grundläggande princip, och det är att förorenaren ska betala. Dessutom är det oerhört angeläget att vi arbetar tillsammans för att förhindra gifter i kretsloppet. Det krävs med andra ord en ökad konsumentmedvetenhet kring produkters påverkan på miljö och klimat. Det betänkande vi nu behandlar tar upp ett antal motioner, men med tanke på den kommande propositionen hänvisas det i flera fall till det pågående arbetet. Fru talman! Jag har valt att i dag ta upp några exempel på material som visar vilka utmaningar vi står inför om vi ska lyckas uppnå det hållbara samhället. Som vi redan tidigare hört här konsumerar vi 15 kilo textilier per person och år. Av denna mängd går 8 kilo till förbränning, bara 3 kilo återanvänds och resten finns kvar i våra garderober. I Sveriges avfallsplan anges att andelen återvunnen textil ska öka. Textilbranschen har ett stort ansvar för att skapa ett system för återvinning och för att säkerställa en radikal minskning av kemikalieanvändning. Genom ökad medvetenhet kan vi konsumenter göra skillnad, och det är viktigt med ökad forskning. Mistras 40 forskningsmiljoner för tvärvetenskapligt program kring hållbart mode ligger helt rätt i tiden. Framtida träfiberbaserade textilier kan framgent bidra till både bättre miljö och bättre skoglig ekonomi. Södra Cell Mörrum producerar till exempel textilmassa av björk för tillverkning av viskostyg. Utvecklingen har gått betydligt snabbare än vad man från början anade och trodde. Redan nu, efter ett år, har man producerat 100 000 ton textilmassa. Det är imponerande. Det är dessutom en betydligt mer miljövänlig produktion än dagens konventionella bomullsproduktion. Som ledamot av Nordiska rådet tycker jag förstås att det är glädjande att Nordiska ministerrådets avfallsförebyggande grupp tagit fram studien Prevention of Textile Waste i syfte att medvetandegöra om och öka materialåtervinning av textilier. Varje år slänger vi tillsammans i de tre nordiska länderna Sverige, Finland och Danmark, där studien gjorts, 145 000 ton textilier. Det motsvarar hälften av den textilmängd som släpps ut på marknaden. Det är inte hållbart. Fru talman! För några veckor sedan hade jag förmånen att besöka Bolivia. I samband med besöket fick jag en god redogörelse kring urbefolkningens oro och vanmakt över gruvnäringens miljöskadliga påverkan, där kvicksilver förgiftar många människors vatten och därmed deras livsmiljö. Vi har all anledning att ta dessa problem på största allvar såväl internationellt som nationellt. I Sverige genererar vi också avfall från dessa näringar. Ca 60 miljoner ton avfall kommer från utvinningsindustrin årligen. Av denna andel kommer 80 procent från gruvindustrin. Det finns en förordning där det anges att verksamheten särskilt ska beakta möjligheten att återvinna avfallet. Då 20 procent av bly-, kadmium- och kvicksilverutsläpp till luft och vatten kommer från gruvdeponier är det särskilt angeläget att denna hantering utvecklas och påskyndas. Ett stort ansvar vilar på branschen. Jag är tacksam att alliansregeringen har kunnat presentera två kraftfulla forskningspropositioner. En del av medlen används i forskningsprojekt som har syftet att återanvända och återvinna de olika metallerna. Bland annat pågår det ett forskningsprojekt vid Örebro universitet för att få fram miljövänliga metoder för att utvinna metaller. Det finns även en samverkan mellan sex Östersjöländer för att undersöka vilka mineraler och metaller som går att utvinna ur avfall. Detta skulle givetvis förstärka det regionala näringslivet, göra att man tillvaratar viktiga råvaror men framför allt lösa allvarliga miljöproblem. Vi har hört här tidigare från Helena Leander om waste mining och urban mining. Mycket av tankarna där behöver vi ta på största allvar. Fru talman! En tredje utmaning handlar om matavfallet. Först och främst är det angeläget, precis om tidigare talare påpekat, att vi minskar andelen mat som slängs över huvud taget. Det är viktigt ur etiskt och ekonomiskt hänseende och även ur miljö- och klimathänseende. Den mängd som ändå återstår ska tas om hand på ett vettigt sätt och används bland annat till energi. Regeringen har redan vidtagit en mängd åtgärder för att bland annat öka andelen behandling av matavfall genom framför allt rötning. Där höjer vi ambitionsnivån i de etappmål som Christer Akej tog upp. Ambitionen är att öka andelen som sorteras från 35 till 50 procent. Minst 50 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger ska alltså sorteras för biologisk behandling. Avslutningsvis, fru talman, vill jag lyfta ett problem rörande transporter av avfall över gränser. Trots konventioner och direktiv finns en risk att avfall till exempel till värmekraftverk är orent, vilket kan förorsaka miljöskador på land och över vatten. Det förekommer dessutom illegala transportströmmar. Miljöpåverkan är inte minst allvarlig över sjöar där vi har vattentäkter. Detta problem behöver uppmärksammas ännu mer internationellt, och vi behöver ta gemensamma krafttag internationellt och inom EU för att stävja och komma till rätta med det. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Fru talman, åhörare och riksdagsledamöter! Vi debatterar miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 8 om avfall och kretslopp. Min och Centerpartiets ambition är att vi ska sluta diskutera avfall och helt och hållet fokusera på att diskutera resurser i kretslopp, för om en resurs har blivit avfall har det redan blivit fel. Avfall är en resurs på fel ställe, en resurs som har hanterats fel eller som helt enkelt inte har hamnat rätt. Avfall är egentligen en produkt av det gamla industrisamhället där man fokuserade på uttag av ändliga råvaror och använde dem i varor och processer. Avfallshantering var en kvittblivningsfråga. Det gällde att bli av med eländet så att säga. Nu har vi alltmer börjat fokusera på kretslopp. Och som centerpartist är jag rätt stolt över att kunna konstatera att det är 20 år sedan som Olof Johansson som dåvarande miljöminister lade fram kretsloppspropositionen. Då var den rätt revolutionerande, för den började ta tag i det linjära flödet och knyta tillbaks det i ett kretsloppsflöde. Vi har kommit en bra bit på väg, men det är mycket kvar att göra. Framför allt kanske det handlar om att ändra vårt synsätt från avfall till resurs. Det kanske är det viktigaste. Det har talats om avfallsutredningen här. Det blir lite grann av i väntan på den här diskussionen, och det är väl bara så. Men ett av avfallsutredningens kanske viktigaste förslag som inte debatterats så mycket är att skärpa avfallshierarkin, att få in den i miljöbalken, att tydliggöra att det i första hand ska handla om att minimera uppkomsten av avfall, att återvinna material, om energiutvinning och i sista hand deponering. Det är ett viktigt förslag från avfallsutredningen att lyfta fram, för vi behöver, fru talman, komma högre upp i avfallshierarkin och fokusera mer på återanvändning. Kavajen som jag har på mig är ett gammalt arvegods från min far. Den kanske till och med är en del av hans konfirmationskostym. Brallorna är helt utslitna. Som riksdagsledamot vet man att man sliter ut brallor inifrån och ut, att de blir tunna i baken, och även min far har suttit mycket på möten. Men kavajen håller, och jag tycker att den funkar rätt bra. Det kanske har ett värde att olika prylar har en historia. Helena Leander talade om detta med nya affärsmodeller. Vi ska ju skapa ramverken och peka ut riktningen, men sedan behövs det nya affärsmodeller. Och jag ser med glädje på alla designers, många gånger unga designers, som gör väskor av gamla segeldukar, axelband av bilbälten och tar snuskigt bra betalt för det. Det tycker jag är bra. Förut tyckte man att återanvänt skulle vara billigare. Men om man adderar design, ett mervärde, ska man också kunna ta bra betalt för det. Eller, för den skull, titta på inredning. Googla på återvunnet trä. Då hittar ni inredningsdetaljer som sänggavlar som är gjorda av gamla lador och liknande. Och återigen: Man tar bra betalt för det. Jag tror, fru talman, att det handlar om att människor söker det som känns äkta och gärna har en historia. Återvunnet material eller återanvända detaljer får helt enkelt ett mervärde. Vi ska svara upp mot det och se till att designer och affärsmodeller kan få spela fritt. Många av motionsförslagen i betänkandet avslås med motiveringen att det bereds i Regeringskansliet. Det låter lite tråkigt. Till viss del kan det faktiskt också handla om att man slår in öppna dörrar. Men det handlar inte om att vi är emot förslagen. Anita Brodén tog till exempel upp detta med återvinning av textil. Ja, det förslaget finns i avfallsutredningen och bereds nu i Regeringskansliet. Och det talas om urban mining. Alla förslag som handlar om att vi ska använda resurser på ett smartare sätt och få tillbaka resurser i giftfria kretslopp bejakar jag som centerpartist. Något slags nivå ska man kunna kräva av en reservation i riksdagen. Och priset när det gäller att slå in öppna dörrar tycker jag att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tar när de reserverar sig mot ett mål för insamling av matavfall. Jag citerar slutet av deras reservation: "Miljömålsberedningens förslag på det området bereds också sedan länge i Regeringskansliet, och vi menar att regeringen bör anta ett mål för insamling av matavfall." Johan Löfstrand sade i sitt anförande att vi står och stampar, att det inte händer någonting. Ja, Johan Löfstrand kanske står och stampar, men det kanske är i förtret över att regeringen faktiskt redan har gjort det här. Sanningen är att den 26 april förra året beslutade regeringen om just etappmål för att öka resurshushållningen i livsmedelskedjan, att minst 50 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger ska sorteras och behandlas biologiskt så att växtnäring tas till vara. 40 procent av matavfallet ska också kunna energiutvinnas. Det var en skärpning av det mål som Miljömålsberedningen föreslog som inte gjorde någon skillnad på energiutvinning och utvinning av växtnäring. Men eftersom vi hade ett mål tidigare som styrde mot kompostering var det viktigt att höja målet för den totala insamlingen men också att de resurser som en kommun har investerat i en komposteringsanläggning inte ska vara kastade i sjön, utan det ska vara okej också när det gäller måluppfyllelse. Jag ställer bara frågan till Socialdemokraterna: Hur tänkte ni? Vad är syftet med att reservera sig mot någonting som har genomförts för snart ett år sedan? Det blir lite pinsamt. Jag noterade att Johan Löfstrand inte yrkade bifall till reservationen. Om det var en senkommen insikt att det var en rätt pinsam reservation välkomnar jag det, men det känns lite konstigt. Josef Fransson slår också in öppna dörrar när han reserverar sig och talar om vad han tycker om Naturvårdsverkets rapport om uttjänta bilar och miljön. I betänkandet framgår att utskottet har noterat att regeringen inte tänker genomföra Naturvårdsverkets förslag i sin ursprungliga form, just av den anledningen att vi inte ville kriminalisera bilhobbyn att återvinna bildelar. Man gör en kulturgärning när man bevarar gamla bilar. Det ska inte vara kriminellt. Josef Fransson hänvisar till Naturvårdsverket, som han säger har vaknat. Ja, de har vaknat. Det har varit en kritik. Men regeringen har tydligt markerat att man inte kommer att genomföra förslaget precis som det ser ut. Sedan är det viktigt att vi har ordning och reda när det gäller återvinning av gamla bilar, så att vi inte får bilvrak ute i naturen. Men det är en helt annan sak. Vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet eller veteranbilshobbyn med smörjoljan, utan den ska vi vårda och värna. Därför vill jag, fru talman, avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i sin helhet och yrka avslag på samtliga reservationer, särskilt reservation 1 eftersom den är ett unikum när det gäller att slå in öppna dörrar. (Applåder)

Fru talman! Sist i kedjan men kanske först i nästa länk skulle jag kunna inleda med att säga om vi nu ska tala kretslopp. Det är en cirkelrörelse som ska fortsätta nästan som perpetuum mobile, för det är när vi kommer så nära den som möjligt som vi har uppnått det samhälle som vi måste komma till, alltså evighetsmaskinen. Dock försvinner en del resurser ur systemet. Det kommer vi nog aldrig att kunna förhindra, men vi måste ha det som mål för det arbete vi gör. Därför, fru talman, dristar jag mig till att utvika lite grann från betänkandetexten men ändå röra mig i det området. Miljömålsberedningen har gjort och gör ett intensivt arbete med dessa frågor. Det har resulterat i ett antal propositioner och kommer att resultera i ytterligare propositioner och andra skrivelser från regeringen. Avfallsutredningen, som flera citerat, är på väg att lösa problem som jag haft anledning att följa under mina år som aktiv politiker, och det börjar bli några år. Vi måste hitta lösningar, och vi måste komma förbi prestige och annat i dessa frågor och verkligen se vad det är som behöver lösas. Vi behöver återbruka, återanvända, betydligt mer av alla de resurser vi har. Vi behöver som lagstiftare bli tydligare med vilka krav vi ställer på producenter så att de faktiskt tar ansvar för det som de gör. Vi är på god väg i det arbetet. En viktig fråga som alla berört, och som även jag vill beröra, är hur vi hanterar vår mat. Det är beklämmande att se att vi slänger mycket mat som är fullständigt tjänlig. Jag stod vid ett kylskåp i går, tog fram ett mjölkpaket och frågade om jag kunde hälla den i kaffet. Ja, sade den som varit där precis före mig. Personen i fråga hade hällt det i kaffet, och det var alldeles utmärkt. Sedan tittade jag på datumstämpeln. Bäst-före-datumet var den 5 mars. Därför frågade jag om den varit med förut och fick svaret att den andra personen nyss öppnat paketet och att det inte var något fel på mjölken. Nej, det var absolut inget fel på den. Någon annan hade kanske tömt mjölkpaketet i vasken. Det är oerhört viktigt att vi använder vår förmåga till att avgöra vad som tjänligt, att vi är uppfinningsrika. Jag tror att vi skulle behöva fler matlagningsprogram som talade om för oss hur vi använder det som vi har i kylskåpet i stället för att gå till affären och handla nya ingredienser. Det avfall som det trots allt blir ska hanteras på bästa sätt för att inte vara ett avfall utan en resurs i kedjan. Där finns det tydliga mål, och eftersom Roger Tiefensee beskrivit dem på ett alldeles utmärkt sätt tänker jag inte uppehålla mig vid vad som sagts om hanteringen av matavfall. Vi kommer att kräva bättre system för insamling av avfallet så att vi som privatpersoner, företagare och näringsidkare av olika slag kan samla in det. Det som ändå blir avfall ska hanteras så att det blir till en ny resurs. Därför, fru talman, är det viktigt att ta upp nästa del i detta, nämligen forskningsresurserna. Det behövs för att vi ska kunna bli bättre på att ta hand om det slam som produceras. Då är det oerhört centralt att resurser satsas uppströms i kedjan, inte bara på avloppsverk. Vi måste fråga oss hur vi ser till att saker som inte ska dit inte heller hamnar där. En del arbete har redan påbörjats, och jag ser med glädje att mer är på gång. Det är oerhört centralt bland annat utifrån det som Christer Akej med flera tog upp, frågan om fosfor och behandlingen av den så att den kan återanvändas. Fosfor är ju en bristresurs. För att det ska fungera, fru talman, måste vi ta hänsyn till det som både utredningen och Miljömålsberedningen påtalat, nämligen att det finns brister i vår statistik. Den behöver förbättras. Först när vi vet hur det ser ut kan vi sätta upp tydliga mål. Naturvårdsverket med flera myndigheter jobbar just nu med den frågan. I detta sammanhang vill jag beröra det som vi kanske gör när vi går hem och avreagerar oss ibland, tar fram hammare och spik eller en kofot, river ned för att sedan bygga upp. Det finns en otrolig potential när det gäller att återanvända och återbruka byggmaterial. Där finns tydliga målformuleringar som innebär att 70 procent av det ofarliga rivningsmaterialet ska återanvändas år 2020. En stor utmaning för byggindustrin och för oss alla är att bidra till den processen. Kanske kan vi göra som Roger Tiefensee sade och se till att våra duktiga designer kan hitta nya utvecklingsmöjligheter. Det vore jättespännande att komma hem till småländska höglandet och hitta det första företaget som säljer designade möbler producerade av enkom återvunnet material. Jag vet att det finns företagare som jobbar med det, och de bör kunna få en större marknad. Samma sak gäller våra kläder, vilket flera varit inne på. Några av oss hade förmånen att förra året vara med på jubileet i samband med Stockholmsmötet. Under middagen ägde en modevisning rum bestående av designade kläder tillverkade av återanvänt miljövänligt material - oerhört fascinerande och spännande. Det vore, fru talman, mycket intressant om riksdagen kunde gå före i detta. Roger Tiefensees beskrivning får mig osökt att tänka på ytterligare en anekdot, en som faktiskt är sann. Kläder som var moderna på tidigt 60-tal passar numera barnbarnsgenerationen, som stolt går på fest iförd farmors gamla klänning. Men nu är det inte längre farmors gamla klänning. Enligt kompisarna är den häftig. Tänk om vi kunde gå före i detta - jag tror att några av oss har garderoberna fulla - och se till att återanvända och återbruka så att saker hamnar rätt. Det finns en viktig sak i det sammanhanget som vi inte får glömma bort, nämligen att det finns en ideell sektor som jobbar med dessa frågor. De är oerhört duktiga, och vi måste ge dem förutsättningar att fortsatt kunna vara det. Återvinningslagstiftning och annan lagstiftning får inte sätta hinder i vägen för de ideella organisationernas fortsatta arbete. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Fru talman! Den här debatten befinner sig lite grann i väntans tider. Därför såg jag ingen anledning att begära alltför många repliker. Roger Tiefensee gick i sitt anförande till ganska hård attack vad gäller Socialdemokraternas mål. Jag menar nog att Roger Tiefensee borde läsa på lite bättre och se vad det egentligen står i texten. Men man kanske inte kan förvänta sig det av ett parti som inte ens klarar av att ta hand om sitt eget handlingsprogram. Det finns en stor skillnad mot det som står i texten. Det är helt rätt att det satts som mål att 50 procent av det som samlas in ska sorteras och behandlas, men om Roger Tiefensee hade läst vår reservation skulle han ha sett att det över huvud taget inte handlar om vad som ska göras av det som samlas in, utan vi vill ha ett mål för att öka insamlingen av matavfall. Det finns det inget mål för. Jag vill, fru talman, avsluta med att yrka bifall till reservation nr 1. (Applåder)

Fru talman! Jag tackar Johan Löfstrand för att det trots allt blir lite debatt. Jo, jag läste Socialdemokraternas reservation. Det handlar om ett insamlingsmål för matavfall, både insamling och hur det ska hanteras, vilket regeringen beslutat om. Ibland kan man reservera sig i frågor som man reserverat sig i tidigare. Jag tittade därför i förra årets betänkande för att se om Socialdemokraterna då reserverade sig på den här punkten - då hade ju regeringen inte hunnit fatta beslutet - men det hade de inte gjort. Det är alltså någonting som de nu kommit fram till. Regeringens mål, som beslutades den 26 april förra året, är ett insamlingsmål. Ja, 50 procent av matavfallet är ett insamlingsmål. Det står tydligt på s. 8 i betänkandet. Det står också hur det ska hanteras, att det ska hanteras biologiskt och att 40 procent ska hanteras så att man även energiåtervinner. Sedan har avfallsutredaren resonerat kring att det kanske är fel att tala om biologisk behandling, vilket jag tycker är intressant. Om man ska återvinna frityrolja kanske det inte är biologisk behandling i form av rötning som är det smartaste, utan att man återanvänder oljan för att göra drivmedel. Där tycker jag att avfallsutredaren är på rätt väg. Man har ett insamlingsmål, men resonerar sedan om hur man ska hantera det på bästa sätt. Regeringen har fattat ett beslut. Det finns ett insamlingsmål. Men det är precis det som Socialdemokraterna reserverar sig för. En sak vore om ni ville ha ett högre mål eller någonting sådant, men det skriver ni inte. Ni hänvisar till Miljömålsberedningens förslag och att det bereds i Regeringskansliet. Miljömålsberedningens förslag har beretts och beslutats. Jag vidhåller att ni slår in en öppen dörr.

Fru talman! Det var väldigt mycket mer ödmjukhet i Roger Tiefensees anförande nu, när han hade läst vad det faktiskt står i vår reservation. I utskottsmajoritetstexten står det ingenting om att det skulle finnas ett mål för insamling. Vad som står är att "minst 50 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger sorteras ut och behandlas biologiskt", det vill säga att minst 50 procent av det som samlas in ska behandlas. Så läser jag texten. Vi vill däremot ha ett mål för insamling. Men om man nu läser texten som Roger Tiefensee gör är 50 procent i vilket fall som helst alldeles för lågt. Man borde gå mycket längre. Utredningen har långtgående och oerhört spännande förslag på det här området. Men några sådana har vi ännu inte sett från er. Borde inte Roger Tiefensee läsa våra reservationer lite noggrannare innan han själv slår in öppna dörrar?

Fru talman! Ja, jag har läst. I mitt anförande citerade jag till och med ur er reservation. Johan kan titta i riksdagens protokoll sedan. Ni hänvisar i reservationen till Miljömålsberedningens förslag, som regeringen har genomfört. Jag menar att Miljömålsberedningens förslag är ett insamlingsmål, och det är bredare än så. Det är ett insamlingsmål och ett mål för hur man ska hantera det. Det är inte så smart att bara ha ett mål för att samla in och sedan inte göra något vettigt med det. I Miljömålsberedningens förslag finns ett mål på 45 procent. Regeringen har satt ett insamlingsmål på 50 procent, vilket alltså är högre än Miljömålsberedningens förslag, som Johan Löfstrand hänvisar till i sin reservation. För att vara lite snäll mot er gick jag tillbaka till tidigare betänkanden och läste era reservationer. Det kan vara så att man slentrianmässigt reserverar sig för samma sak eller skriver en motion om samma sak år efter år utan att se hur verkligheten har förändrats. Men faktum är att ni inte har någon sådan ursäkt. Ni har inte gjort detta tidigare. Jag vill hävda att det finns ett insamlingsmål. Det mål som regeringen har antagit och som nu finns och styr grundar sig på det insamlingsmål som Socialdemokraterna och Johan Löfstrand hänvisar till i sin reservation. Om ni hade satt en högre procentsiffra - fine ! Men ni gör inte det, utan det handlar om målet i sig - som har beslutats och överträffats av regeringen.

Fru talman! Det är spännande att lyssna på Centerpartiets företrädare. Det är det parti som innehar Miljödepartementet. Vad man ägnar sig åt är skärskådning av texter, hårklyverier och framför allt felaktiga analyser. Om Roger Tiefensee hade läst in vad som står i vår reservation hade han insett att det är väldigt tydligt att vi ser att det mål som ligger måste utökas. Jag hävdar att 50 procent är ett för lågt mål. Jag tror att vi skulle behöva spänna bågen ännu mer. När man läser vår reservation tycker jag att man kan se att det handlar om att vi måste öka insamlingen av matavfall väsentligt samt öka sorteringen och utvecklingen för att få en högre biogasproduktion. Nu står vi och kastar paj på varandra. Men det som står i vår reservation skiljer sig på ett väldigt tydligt sätt från det beslut som regeringen fattade. Detta tror jag att Roger Tiefensee är klart medveten om.