Arbetslöshetsersättning m.m.
Betänkande 1992/93:AU20
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU20
Arbetslöshetsersättning m.m.
Innehåll
1992/93 AU20
Sammanfattning
I betänkandet föreslår utskottet mot bakgrund av de föreliggande regeringsförslagen att riksdagen följer upp det tidigare under våren fattade principbeslutet om att sänka kompensationsnivån inom arbetslöshetsförsäkringen från 90 till 80 % av tidigare inkomst samt att återinföra de tidigare fem karensdagarna för ersättningarna vid arbetslöshet.
Beträffande karensdagarna förordar utskottet att införandet senareläggs två månader, från måndagen den 5 juli som regeringen föreslagit till måndagen den 6 september 1993. Vidare föreslår utskottet att en av regeringen föreslagen femveckorsregel skall ersättas med en regel om att de fem karensdagarna skall ligga inom en tolvmånadersperiod.
När det gäller företagarbegreppet görs genom propositionen klarlägganden av vem som skall betraktas som företagare i arbetslöshetsförsäkringen. Frågan gäller bl.a. ersättningsrätten för en anhörig som har deltagit i verksamheten utan att själv äga någon del i företaget. Med vissa förtydliganden godtar utskottet vad som anförts och föreslagits i propositionen i denna del. När det gäller ett förslag i propositionen om möjlighet att medge undantag från kravet att en rörelse skall ha upphört annat än tillfälligt för att en företagare skall betraktas som arbetslös anser utskottet att frågan är av sådan art att den bör beredas närmare. Utskottet förutsätter att regeringen skyndsamt återkommer i detta ämne.
I propositionen aktualiseras också frågan om samordning av ersättningarna vid arbetslöshet med avgångsvederlag till arbetstagare vars anställning upphör. Utskottet, som tar upp frågan till diskussion, kommer fram till att frågan bör belysas närmare och förutsätter att regeringen återkommer i ämnet. Mot den bakgrunden avstyrks att man nu, som regeringen föreslagit, gör en lagreglering på denna punkt.
Slutligen föreslår utskottet, med utnyttjande av sin initiativrätt, att regeringen bemyndigas att om särskilda skäl föreligger medge undantag från de bestämmelser som finns om samordning av ersättningen vid arbetslöshet med vissa pensioner. Utskottet förutsätter att sådana föreskrifter utfärdas med stor skyndsamhet.
Socialdemokraternas företrädare avger reservation mot sänkningarna av arbetslöshetsersättningarnas kompensationsnivå. De anser vidare att karensdagarna inte skall gälla för arbetslösa som vid ikraftträdandet befinner sig i en då löpande ersättningsperiod.
Ny demokrati har invändningar mot utskottets resonemang i fråga om avgångsvederlagen och arbetslöshetsförsäkringen för företagare.
Företrädaren för Vänsterpartiet har till betänkandet avgivit en meningsyttring.
Propositionen
I proposition 1992/93:150 bilaga 8 (Arbetsmarknadsdepartementet) föreslår regeringen -- efter föredragning av statsrådet Börje Hörnlund -- att riksdagen beträffande arbetslöshetsersättningar
antar de i propositionen framlagda förslagen till
lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.
Lagförslagen återfinns som bilagorna 3 och 4 till detta betänkande.
Motionerna
1992/93:A12 av Lennart Brunander (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om övergångsbestämmelser för införandet av karens i arbetslöshetsförsäkringen och KAS i enlighet med vad som anförts i motionen.
1992/93:A13 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att karensperiod i arbetslöshetsförsäkringen ej bör drabba den vars ersättningsperiod börjat före den 5 juli 1993.
1992/93:Fi93 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en reformerad arbetslöshetsersättning.
1992/93:Fi117 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
25. att riksdagen avslår regeringens förslag till karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen,
26. att riksdagen avslår regeringens förslag till karensdagar i KAS,
27. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändrade ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen,
28. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändrade ersättningsnivåer i KAS.
1992/93:Fi120 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
25. att riksdagen beslutar avslå förslagen i proposition 1992/93:150 bilaga 8 om ändring i 17 och 20 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring,
26. att riksdagen beslutar att den i proposition 1992/93:150 bilaga 8 föreslagna övergångsregeln 4 till förslaget om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring skall ha följande lydelse: Bestämmelserna i 11, 15, 16, 24 och 30 §§ skall tillämpas i fråga om ersättning som avser tid efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 13 § skall tillämpas för ersättningsperiod som påbörjas efter den 4 juli 1993,
27. att riksdagen beslutar avslå förslaget i proposition 1992/93:150 bilaga 8 om ändring i 18 § lagen om kontant arbetsmarknadsstöd,
28. att riksdagen beslutar att den i proposition 1992/93:150 bilaga 8 föreslagna övergångsregeln 4 till förslaget om ändring i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd skall ha följande lydelse: Bestämmelserna i 11, 15, 16, 20 och 27 §§ skall tillämpas i fråga om ersättning som avser tid efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i 13 § skall tillämpas för ersättningsperiod som påbörjas efter den 4 juli 1993.
Utskottet
Arbetslöshetsförsäkringen m.m.
I detta betänkande behandlas de förslag i kompletteringspropositionen som avser arbetslöshetsförsäkringen. Det gäller för det första besparingar inom arbetslöshetsförsäkringen och KAS i enlighet med de riktlinjer som riksdagen tidigare godkänt (prop. 1992/93:100 bil. 11, AU19 res. 9, rskr. 258). För det andra gäller det förslag om hur avgångsvederlag, som en arbetstagare uppbär från arbetsgivaren på grund av anställningens upphörande, bör samordnas med arbetslöshetsersättningen. Vidare behandlas förslag som gäller företagares arbetslöshet.
På utskottets begäran har Lagrådet avgett yttrande över de i propositionen framlagda förslagen till lag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring och i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
Karensdagar
Propositionen
På grundval av det nyssnämnda betänkandet har riksdagen nyligen godkänt ändrade riktlinjer i fråga om arbetslöshetsförsäkringen m.m., däribland att fem karensdagar införs både i arbetslöshetsförsäkringen och i KAS. I den nu avlämnade propositionen återkommer regeringen med de lagförslag som föranleds av detta.
En bakgrund till förslagen är att karensdagar fr.o.m. den 1 april i år införts bl.a. i sjukförsäkringen. Enligt propositionen motiveras karensdagarna i arbetslöshetsförsäkringen och KAS i stor utsträckning av det ekonomiska läget i Arbetsmarknadsfonden och det svåra statsfinansiella läget. Det är därför rimligt med en självrisk när en sådan införts i övriga dominerande socialförsäkringar med dag- eller timberäknade förmåner. Ett nytt karensdagssystem bör enligt propositionen så nära som möjligt ansluta till det system som gällde i försäkringen fram till år 1989.
De föreslagna nya reglerna innebär att dagpenning inte skall lämnas förrän den arbetslöse har varit arbetslös fem dagar under en sammanhängande tid av fem kalenderveckor (karensvillkor). I karenstiden räknas endast in de dagar, för vilka ersättning skulle ha lämnats, om bestämmelserna om karens inte hade tillämpats. Om arbetslösheten upphör innan ersättningsperioden (300 eller 450 dagar i arbetslöshetsförsäkringen, 150, 300 eller 450 dagar enligt KAS) gått till ända, skall den arbetslöse ha rätt till ersättning under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han eller hon då inte uppfyller arbets- och karensvillkoret. Skulle ersättningsperioden ha gått till ända, men har den arbetslöse under perioden på nytt uppfyllt arbetsvillkoret, lämnas ersättning under ytterligare en ersättningsperiod. I sådant fall skall dock karensvillkoret uppfyllas på nytt.
Den som är helt arbetslös eller utför icke regelbundet deltidsarbete utförsäkras efter ca 14 månader. En arbetslös som regelbundet utför deltidsarbete kan emellertid uppbära ersättning under betydligt längre tid. Enligt propositionen ter det sig inte rättvist i förhållande till andra grupper av arbetslösa om ersättning i vissa fall skall kunna lämnas under så långa tidsperioder utan att karensvillkoret på nytt uppfylls. För att så långt som möjligt likställa de regelbundet deltidsarbetande med övriga arbetslösa föreslås en särreglering. En sådana reglering bör enligt propositionen ske i form av regeringsföreskrifter.
Karensreglerna bör enligt propositionen inte gälla under den tid då den arbetslöse deltar i arbetslivsutveckling (ALU). Motiveringen är att åtgärden är angelägen. Viljan att delta skulle kunna minska om ALU omfattades av reglerna om karensdagar, sägs det i propositionen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 5 juli 1993, en måndag. Enligt propositionen bör de tillämpas i fråga om rätt till ersättning som avser tid efter ikraftträdandet. Reglerna bör också tillämpas i fråga om en ersättningsperiod som har börjat före ikraftträdandet. Karensvillkoret bör i sådant fall gälla när någon blir arbetslös första gången efter ikraftträdandet.
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i arbetslöshetsförsäkringslagen och i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd i enlighet med detta.
Motionerna
Socialdemokraterna accepterar i motion Fi120 förslaget om fem karensdagar i arbetslöshetsförsäkringen och i systemet med kontant arbetsmarknadsstöd. Däremot avvisar man regeringens förslag om att karensreglerna även skall tillämpas på ersättningsperiod som börjat före reglernas ikraftträdande. Enligt motionärerna bör karensreglerna endast tillämpas på ersättningsperioder som påbörjas efter den 4 juli 1993. Lars Sundin (fp) anser i motion A13 att det klarare bör uttryckas att karensreglerna inte skall tillämpas retroaktivt.
Vänsterpartiet avvisar i motion Fi117 regeringens förslag om karensdagar. Införande av karensdagar och sänkning av ersättningsnivåerna slår mycket orättvist och löser inte några statsfinansiella problem enligt motionärerna. De anser också att systemet med karensdagar bl.a. innebär att det blir olönsamt för arbetslösa att ta kortvariga jobb.
I motion A12 av Lennart Brunander (c) föreslås en särskild övergångsbestämmelse i karensreglerna som bör gälla t.o.m. den 1 oktober 1993. Förslaget innebär att en arbetslös som påbörjar en ersättningsperiod innan de nya reglerna träder i kraft och som erbjuds en anställning kortare än fyra veckor skall undantas från karenskravet.
Utskottets överväganden
Riksdagen har som framgått ställt sig bakom regeringens förslag i årets budgetproposition i fråga om besparingar i arbetslöshetsförsäkringen. Det nu framlagda förslaget ansluter till de i budgetpropositionen angivna riktlinjerna, vilka bl.a. innebär att fem karensdagar införs i arbetslöshetsförsäkringen och vid kontant arbetsmarknadsstöd.
Endast Vänsterpartiet motsätter sig förslaget i sak (Fi117). Förutom rättviseskäl anförs att det blir olönsamt för arbetslösa att ta kortvariga arbeten.
Enligt utskottets mening är det av samhällsekonomiska skäl nödvändigt att genomföra besparingar i försäkringen och i KAS. En självrisk genom karensdagar framstår som rimlig även med hänsyn till att en sådan införts också i de övriga dominerande socialförsäkringarna. Det anförda innebär att motion Fi117 avstyrks i de berörda delarna.
I frågan hur karensvillkoret uppfylls innebär propositionen att de fem karensdagarna måste ligga samlade i en ganska kort tidsperiod; ersättning får inte lämnas förrän den försäkrade har varit arbetslös fem dagar under en sammanhängande tid av fem kalenderveckor. En regel av detta slag skulle vara till nackdel för en person som har upprepade korta perioder av arbetslöshet mellan tidsbegränsade anställningar som omfattar mer än fem veckor. Teoretiskt skulle en sådan person kunna vara arbetslös åtskilliga dagar utan rätt till ersättning från försäkringen eller KAS. Att helt slopa kravet på tidsmässigt samband mellan karensdagarna och ersättningen kan emellertid inte heller komma i fråga. Utskottet anser att starka skäl talar för att de fem karensdagarna skall ligga inom en tolvmånadersram. Ett sådant system bör vara enkelt att förstå och även underlätta den administrativa hanteringen.
Utskottet förordar med det anförda att karensvillkoret utformas så att den försäkrade skall ha varit arbetslös fem dagar under en sammanhängande tolvmånadersperiod innan ersättning lämnas. Ställningstagandet i fråga om period för karensvillkoret föranleder en annan lydelse av 13 § första stycket första meningen i förhållande till det av regeringen framlagda lagförslaget. Motsvarande förändring bör göras beträffande KAS.
Utskottet ansluter sig till regeringens förslag beträffande utformningen i övrigt av systemet med karens. Det innebär således att karensvillkoret bara behöver fullgöras en gång under varje ersättningsperiod (15§). Undantag härifrån skall gälla i det fallet att en sammanhängande tid av tolv månader förflutit från det att den försäkrade senast uppbar ersättning (16 §). I sådant fall måste således både ett nytt arbetsvillkor och ett nytt karensvillkor uppfyllas. Även förslaget om att den som genomgår arbetslivsutveckling skall undantas från reglerna om karens godtas av utskottet (13 § andra stycket). Detsamma gäller förslaget om avstängningstid (30 § resp. 27 §).
När det gäller karenstid vid regelbundet deltidsarbete föreslås i propositionen att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall kunna föreskriva ytterligare karenstid (24 § resp. 15 § tredje stycket). Utskottet har ingen erinran mot detta förslag i sig, men förutsätter att eventuella föreskrifter om begränsningar i ersättningsrätten, och därmed troligen ett mer detaljreglerat och administrativt betungande system, vägs noga mot eventuella besparingseffekter. Utskottet förutsätter också att regeringen senast i samband med nästa års budgetproposition lämnar en redovisning beträffande de föreskrifter som kan ha utfärdats med stöd av bemyndigandet.
Vad utskottet nu anfört om redovisning av utfärdade föreskrifter bör ges regeringen till känna.
Utskottet övergår nu till frågan om övergångsbestämmelserna för det nya systemet med karensdagar.
Regeringen har föreslagit att de nya reglerna i fråga om arbetslöshetsförsäkringen och KAS skall träda i kraft den 5 juli 1993. Av administrativa skäl bör enligt propositionen systemet träda i kraft en måndag. Bestämmelserna skall tillämpas i fråga om ersättning som avser tid efter ikraftträdandet. I fråga om karensdagar föreslås att om ersättningsperioden har börjat före den 5 juli så skall karensvillkoret uppfyllas när den försäkrade blir arbetslös första gången efter ikraftträdandet.
Rörande de invändningar som framförts om att det skulle vara fråga om retroaktiv lagstiftning är följande att säga.
Som utskottet uppfattar saken grundar sig invändningarna på att karensvillkoret föreslås bli tillämpat även mot den som redan har påbörjat en ersättningsperiod. Till en början bör klargöras, att propositionens innebörd är att den som är arbetslös och uppbär ersättning den dag systemet träder i kraft inte drabbas av karensdagar. Det är först när den försäkrade efter denna dag åter blir arbetslös som karensvillkoret skall uppfyllas.
Några rättsliga hinder kan enligt utskottet inte anses föreligga mot den i propositionen föreslagna övergångsbestämmelsen som bl.a. innebär att karensvillkoret skall uppfyllas första gången som den försäkrade blir arbetslös under löpande ersättningsperiod. En övergångsbestämmelse av det slag som förordas i Socialdemokraternas motion Fi120 och i motion A13 och som innebär att karensvillkoret skulle tillämpas endast vid ersättningsperioder som börjar efter ikraftträdandet skulle avsevärt minska de besparingseffekter som förslaget bl.a. syftar till. Utskottet kan därför inte ansluta sig till de motioner som innefattar yrkanden i detta hänseende. Det anförda innebär att motionerna A13 och Fi120 avstyrks i motsvarande delar.
Enligt utskottets mening finns det skäl för att karenssystemets ikraftträdande förläggs till en senare tidpunkt än den i propositionen föreslagna.
Som påpekats i flera av motionerna leder regeringsförslaget till att den som är arbetslös och efter ikraftträdandet accepterar t.ex. ett kortare vikariat under sommarmånaderna måste uppfylla karensvillkoret för att åter kunna få ersättning. Bl.a. för att inte minska beredvilligheten hos den arbetslöse att söka och anta sådana tidsbegränsade anställningar anser utskottet att genomförandetidpunkten bör förläggas till den första måndagen i september månad, dvs. den 6 september 1993. För detta talar dessutom att lagreglerna är av en karaktär som motiverar att tämligen lång tid får förflyta mellan antagandet och ikraftträdandet, inte minst med tanke på den administrativa anpassningen.
Slutligen anser utskottet att ett förtydligande bör göras i fråga om en formulering i punkt 3 i den föreslagna övergångsbestämmelsen. I det fallet att ersättningsperioden har börjat före ikraftträdandet skall karensvillkoret uppfyllas när den försäkrade blir arbetslös första gången efter ikraftträdandet. Enligt utskottets mening skall med att den försäkrade "blir arbetslös första gången" avses att hans anställning upphör och att han ställer sig till arbetsmarknadens förfogande. Om anledningen till avbrottet i arbetslöshetsperioden varit t.ex. sjukdom skall således inget karensvillkor behöva uppfyllas av den som på nytt söker ersättning.
Det anförda innebär att motion A12 får anses väsentligen tillgodosedd. Utskottets ställningstagande innebär vidare att övergångsbestämmelserna till de av regeringen framlagda lagförslagen i dessa delar bör ges en annan lydelse.
Dagersättning och kompensationsnivå m.m.
De förutnämnda av riksdagen godkända riktlinjerna i fråga om arbetslöshetsersättningen innefattade även sänkta ersättningsnivåer och ändrade beräkningsgrunder för dagpenningbeloppen.
Bakgrunden till förslagen är det snabbt växande underskottet i Arbetsmarknadsfonden och det besvärliga statsfinansiella läget. I propositionen framhålls att det inte nu är möjligt att höja finansieringsavgifterna, "egenavgifterna", med hänvisning till den s.k. krisöverenskommelsen hösten 1992.
I propositionen föreslås att det gällande beräkningssystemet för fastställande av det högsta dagpenningbeloppet i försäkringen resp. stödbeloppet för KAS slopas. Enligt nuvarande regler knyts högstbeloppet till den genomsnittliga lönen för vuxna industriarbetare. I stället skall regeringen bemyndigas att fastställa dessa belopp. Till grund för bedömningen skall läggas såväl pris- och löneutvecklingen som det statsfinansiella läget. Någon automatisk uppräkning skall inte förekomma.
Dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen sänks från 90 till 80 % av den tidigare dagsinkomsten inom ramen för högsta och lägsta dagpenning.
Det högsta dagpenningbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen föreslås bli 564 kr mot nuvarande 598 kr. Stödbeloppet för KAS bör enligt propositionen vara 198 kr, att jämföra med nu gällande 210 kr.
De nya beloppen föreslås bli tillämpade från och med den 5 juli 1993.
Motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen Fi120 avvisas regeringens förslag om en sänkning av ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen från 90 till 80 %. Även förslaget om ändrade regler för fastställande av högsta dagpenningbelopp i försäkringen och för stödbeloppet i KAS avvisas. Enligt motionen innebär regeringens förslag att en arbetslös, som ligger under maximal ersättningsnivå, får en sänkning av ersättningen med 11,1 %.
Även Vänsterpartiet avvisar i motion Fi117 regeringens förslag om ändrade ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen och i KAS. Motionärerna anser att allt fler kommer att bli beroende av socialbidrag som en konsekvens av den sänkta ersättningen.
Utskottet behandlar slutligen förslaget i Ny demokratis motion Fi93 om en reformering av arbetslöshetsförsäkringen. Förslaget innebär en ny modell där arbetslöshetsersättningen delas in i tre delar: ett statligt grundskydd, en obligatorisk försäkring som tecknas av arbetsgivaren samt en frivillig försäkring. Den obligatoriska ersättningen maximeras till 300 dagar. Fem karensdagar skall gälla och ersättningsnivån föreslås bli 75 % av lönen upp till en årslön motsvarande 7,5 basbelopp.
Utskottets överväganden
Som redan framgått har riksdagen i det förut nämnda beslutet (1992/93:AU19 res. 9, rskr. 258) godkänt de av regeringen angivna riktlinjerna när det gäller sänkta ersättningsnivåer inom arbetslöshetsförsäkringen och KAS. Godkännandet avser också förslaget om att ändra de nuvarande beräkningsgrunderna för högsta dagpenningbelopp inom försäkringen och beloppet för KAS.
Några omständigheter som skulle motivera att man frångår riksdagens tidigare ställningstagande i fråga om dagersättning och kompensationsnivå föreligger inte. Dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen bör således sänkas från 90 till 80 % av den tidigare dagsinkomsten inom ramen för högsta och lägsta dagpenning. Regeringen bör bemyndigas att fastställa högsta dagpenningbelopp resp. stödbeloppet för KAS. Utskottet godtar de lagförslag som läggs fram i propositionen och avstyrker därmed de motionsyrkanden från Socialdemokraterna (Fi120 yrkandena 25 och 27) resp. Vänsterpartiet (Fi117 yrkandena 27 och 28) som innefattar avslag på propositionen i dessa delar.
I det nyssnämnda betänkandet tog utskottet ställning till ett likartat förslag från Ny demokrati som det nu i motion Fi93 framlagda när det gäller reformering av arbetslöshetsförsäkringen. Utskottet, som avstyrkte motionen, konstaterade att den fråga som togs upp i motionen omfattas av direktiven (dir. 1992:24) till Utredningen om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Denna utredning väntas presentera sina förslag inom kort. Motionen bör därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida, vilket innebär att den avstyrks i den nu behandlade delen.
Utskottet vill tillägga att införandet av karensdagar, sänkta ersättningsnivåer och ändrade beräkningsgrunder främst skall ses som nödvändiga åtgärder på kort sikt för att komma till rätta med den oroande kostnadsutvecklingen för dessa bidragsformer. I sammanhanget skall erinras om att arbetsmarknadsutskottet i sitt yttrande till finansutskottet med anledning av kompletteringspropositionen (1992/93:AU8y) tillstyrkt att Arbetsmarknadsfonden tillförs ytterligare medel. Det sker genom att den kredit som Riksförsäkringsverket disponerar över för utbetalningar höjs från högst 20 miljarder kronor till högst 55 miljarder kronor under nästa budgetår. Hur arbetslöshetsförsäkringen och de kontanta understöden skall utformas på längre sikt, liksom finansieringen, är en fråga som övervägs i den nyssnämnda utredningen och därefter får beredas i sedvanlig ordning.
Avgångsvederlag
Propositionen
På arbetsmarknaden förekommer det att avgångsvederlag betalas ut av arbetsgivaren till den anställde i samband med att en anställning upphör. Ofta innebär överenskommelsen att det utgivna beloppet vida överstiger vad den anställde är berättigad till på grund av reglerna om uppsägningstid enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). I skattehänseende likställs avgångsvederlaget fr.o.m. år 1991 med lön. Beloppet är förmånsgrundande enligt lagen om allmän försäkring och anslutande förmånssystem.
Mot bakgrund av ett avgörande i Försäkringsöverdomstolen (FÖD) i tiden efter ändringen i skattelagstiftningen anser arbetsmarknadsministern att det finns behov av bättre samordning mellan avgångsvederlagen och arbetslöshetsersättningarna. Han stöder sig därvid på vad AMS anfört i frågan. FÖD-avgörandet innebär att en försäkrad kan anses som arbetslös och därmed vara berättigad till arbetslöshetsersättning trots avgångsvederlag från arbetsgivaren som överstiger vad han har rätt till enligt LAS.
Samordningen bör enligt propositionen ske genom att avgångsvederlaget jämställs med förvärvsarbete i fråga om tillgodoräkningsbar tid för uppfyllande av arbetsvillkoret. Avgångsvederlaget skall därvid anses avse viss tid. Regeringen eller myndighet enligt regeringens bestämmande skall kunna meddela närmare föreskrifter om beräkning av denna tid.
Förslaget innebär att den försäkrade under den på detta sätt framräknade tiden inte skall anses som arbetslös i försäkringens mening och följaktligen inte heller vara berättigad till arbetslöshetsersättning.
Motsvarande ändring föreslås i fråga om KAS.
I sammanhanget anmäls att Utredningen om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (A 1992:03) överväger den nu berörda samordningsfrågan.
Utskottets överväganden
Det av regeringen framlagda förslaget till samordning mellan avgångsvederlag och arbetslöshetsersättning torde grunda sig på uppfattningen att det är principiellt felaktigt att en person samtidigt med arbetslöshetsersättning/kontant arbetsmarknadsstöd från arbetsgivaren kan uppbära ersättning som grundar sig på att anställningen upphört.
Enligt utskottet skulle det i vissa fall kunna uppfattas som stötande att personer som fått avgångsvederlag också kompenseras genom arbetslöshetsförsäkringen eller KAS. Det av regeringen framlagda förslaget reser emellertid en rad frågor som borde belysas närmare.
Till en början kan man konstatera att det är en utbredd företeelse på arbetsmarknaden att olika slag av ersättningar utbetalas till en arbetstagare som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist. Som utskottet ser det är möjligheten att ekonomiskt kompensera arbetstagare som blir övertaliga många gånger en förutsättning för att en nödvändig strukturomvandling skall kunna komma till stånd. Det är inte uteslutet att en regel om obligatorisk samordning mellan sådana utbetalningar och arbetslöshetsersättningen skulle kunna försvåra önskvärda omstruktureringar. Utskottet anser att denna frågeställning borde analyseras närmare.
Vidare bör uppmärksammas att det på arbetsmarknaden finns flera exempel på kollektivavtal som innehåller regler om avgångsersättningar. Från det statliga området kan nämnas Avtalet om trygghetsfrågor som föreskriver att den som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist har rätt till avgångsersättning utöver arbetslöshetskassa/kontant arbetsmarknadsstöd. Ersättningen utgörs av ett belopp som tillsammans med arbetslöshetskassan motsvarar 85 % av den tidigare månadslönen och utgår under lika lång tid som A-kassa/KAS. Om särskilda omständigheter föreligger kan förlängd avgångsersättning utgå längst till dess fem år har förflutit från entledigandetidpunkten. En sådan förlängd avgångsersättning utgör 85 % av den tidigare månadsinkomsten.
Det i propositionen framlagda lagförslaget tar enligt sin ordalydelse sikte på ersättningar som den försäkrade får från arbetsgivaren. Motsatsvis bör den enligt utskottet förstås så att den inte omfattar ersättningar som med stöd av kollektivavtal utbetalas via av parterna inrättade fonder, stiftelser eller liknande. Enligt vad utskottet erfarit om den praktiska tillämpningen sker normalt ingen samordning mellan ersättning av detta slag och arbetslöshetsersättningen. Frågan kan enligt utskottets mening ställas om det är motiverat att göra åtskillnad mellan olika slag av ersättningar, beroende på vem utbetalaren är. Utan att på något sätt ta ställning till vilken räckvidd en regel om samordningen bör ha i nu berört hänseende anser utskottet att ett förslag bör föregås av sådana överväganden. I sammanhanget bör även regeln i 20 § femte stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring uppmärksammas.
Över huvud taget bör en regel om samordning grunda sig på ett ställningstagande om i vilka fall det framstår som mindre tillfredsställande att en person uppbär parallella ersättningar eller utfyllnadsersättning. Man kan i sammanhanget inte bortse från att företeelsen genom kollektivavtalen får anses som accepterad på stora delar av arbetsmarknaden. Det är inte heller otänkbart att sänkta ersättningsnivåer i försäkringen ökar intresset av att kompensera arbetstagare som sagts upp på grund av arbetsbrist. Enligt utskottets mening kan det också ifrågasättas om ersättningar som otvetydigt grundar sig på ideell skada alls bör omfattas av en samordningsregel.
Vidare bör övervägas alternativa modeller att konstruera en samordningsregel. Om en regel av det slag som regeringen lagt fram förslag om är att föredra -- den försäkrade skall då inte anses som arbetslös i försäkringens mening -- bör det klaras ut hur detta förhåller sig till de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Skall med andra ord någon kunna anvisas en åtgärd trots att åtgärden förutsätter att personen är arbetslös? Vilka ekonomiska villkor skall i så fall gälla?
Den av regeringen föreslagna konstruktionen reser även andra frågor. Skall samordning ske redan på grund av ett avtal om avgångsvederlag eller skall en förutsättning vara att beloppet faktiskt betalas ut? Avtalets fullgörande kan ju hindras t.ex. av arbetsgivarens insolvens. Skall samordning ske trots att ersättningen betalats ut -- och kanske förbrukats -- innan frågan om samordning aktualiserats?
Av det anförda följer att utskottet inte är berett att ställa sig bakom det framlagda förslaget i dess nuvarande utformning. Propositionen avstyrks således i den berörda delen. Utskottet förutsätter att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen rörande de frågor som utskottet berört i det föregående.
Företagares arbetslöshet
Arbetsmarknadsutskottet har nyligen i det av riksdagen godkända betänkandet 1992/93:AU17 Vissa frågor om arbetslöshetsförsäkringen behandlat frågor om företagares rätt till arbetslöshetsersättning. Utskottet har bl.a. förordat ett mindre vidsträckt företagarbegrepp och ansett att det bör ankomma på regeringen att skyndsamt återkomma med lagförslag.
Propositionen
I propositionen konstateras att det framförts kritik mot en alltför restriktiv praxis för anställda anhöriga i familjeföretag. Anhöriga till företagare, om de som anställda aktivt deltagit i rörelsen, har kommit att jämställas med företagare även om de inte ägt någon andel i företaget. En sådan praxis skulle kunna få som yttersta konsekvens att den som arbetat åt t.ex. sin make eller annan familjemedlem redan på grund av släktskapsförhållandet diskvalificeras från arbetslöshetsersättning.
Arbetsmarknadsministern instämmer i riksdagens bedömning att företagarbegreppet givits en alltför vidsträckt tolkning. I propositionen föreslås att det i arbetslöshetsförsäkringslagen och i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd slås fast att endast den som äger någon del av en näringsverksamhet som han eller hon aktivt deltar i och som han eller hon dessutom har ett väsentligt inflytande över bör betraktas som företagare. Anställda närstående skall vid arbetslöshet behandlas på samma sätt som andra anställda. Skulle det uppstå tveksamheter om det föreligger en verklig arbetslöshetssituation bör enligt propositionen arbetslöshetskassan eller länsarbetsnämnden kunna begära intyg om detta av t.ex. auktoriserad revisor i företaget eller annan betrodd person.
Vid bedömningen huruvida en arbetslös är att anse som företagare måste hänsyn tas till ett flertal aspekter, sägs det i propositionen. Att klarlägga om den arbetslöse är delägare i näringsverksamhet och samtidigt aktivt deltar i denna ställer sig mindre problematiskt än att avgöra om den arbetslöse dessutom har ett väsentligt inflytande över verksamheten. Enligt arbetsmarknadsministerns åsikt bör med väsentligt inflytande menas att den arbetslöse har haft ett inflytande på verksamheten totalt som har varit så starkt att det ekonomiska utfallet till stor del berott på dennes kompetens och dennes åtgärder och ställningstaganden i verksamheten. För att avgöra detta måste enligt propositionen en sammanvägning av samtliga relevanta omständigheter göras i varje enskilt ersättningsärende.
När det gäller arbetslöshetsbegreppet för företagare innebär nuvarande regler i princip att företagaren definitivt skall ha upphört med sin rörelse för att betraktas som arbetslös. I propositionen anförs att det är en prioriterad uppgift för regeringen att skapa förhållanden som ger nya företag och tillväxt i små och medelstora företag. Det är också av stor betydelse att kunna ge rimliga förhållanden för dem som vill starta ett eget företag. Det är en viktig förutsättning för att kunna lösa den nuvarande arbetslöshetskrisen att just företagandet ökar. Därför framstår det enligt arbetsmarknadsministern som orimligt att ersättningssystemet tvingar många arbetslösa att göra sig av med företaget, som ofta är deras möjlighet att åter få fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden. Detta står inte i överensstämmelse med arbetsmarknadspolitikens målsättningar, och därför finns det starka skäl att förändra de regler som innebär att företagaren måste ha definitivt upphört med sin rörelse för att vara berättigad till arbetslöshetsersättning.
En möjlighet som bör övervägas är att arbetslöshetsersättning skall kunna utges i samband med tillfälliga uppehåll. Vid ett sådant uppehåll skulle kunna ställas krav på viss karenstid. För att kunna bedöma om arbetsbrist som motiverar ett uppehåll föreligger, skulle intyg kunna krävas från auktoriserad revisor eller annan betrodd person.
Arbetsmarknadsministern förklarar att han inte är beredd att i detalj redogöra för hur en reglering skulle kunna utformas. Han vill bl.a. invänta överväganden från den förutnämnda Utredningen om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. I propositionen föreslås att regeringen ges rätt att meddela föreskrifter om undantag.
De nu redovisade förslagen genomförs som en ändring i 4 § lagen om arbetslöshetsförsäkring resp. 4 § lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.
Utskottets överväganden
I det förutnämnda betänkandet AU17 hemställde arbetsmarknadsutskottet om ett klarläggande genom lag angående vem som skall betraktas som företagare i arbetslöshetsförsäkringen. Det var utskottets mening att företagarbegreppet kommit att ges en alltför vidsträckt tolkning. Utskottet uttalade -- med anledning av vad som framkommit om den praktiska tillämpningen -- att en grundläggande förutsättning för att anses som företagare bör vara att man själv äger någon del i företaget. En anhörig som deltar i verksamheten utan att själv äga någon del i företaget skall således inte kunna anses som företagare.
Det nu framlagda förslaget innebär att den försäkrade skall anses som företagare, och därmed omfattas av det särskilda arbetslöshetsbegreppet för företagare, om han äger eller är delägare i en näringsverksamhet som han är personligt verksam i och som han har ett väsentligt inflytande över.
Frågan huruvida den arbetslöse är delägare i näringsverksamheten och samtidigt aktivt deltar i denna bedöms enligt propositionen vara mindre problematisk att klarlägga. Utskottet instämmer i detta, men vill för sin del betona att det särskilt i de fall då den som söker ersättning har arbetat åt en nära anhörig finns anledning att noga granska de uppgivna ägandeförhållandena.
Med väsentligt inflytande menas enligt propositionen "att den arbetslöse har haft ett inflytande på verksamheten totalt som har varit så starkt att det ekonomiska utfallet till stor del berott på dennes kompetens samt de åtgärder och ställningstaganden som han eller hon gjort i verksamheten". Det sägs att för att avgöra om så varit fallet måste självfallet en sammanvägning göras i varje enskilt ärende av samtliga relevanta omständigheter.
Enligt utskottets mening bör inte bara den som genom sin kompetens, sina åtgärder och sina ställningstaganden till stor del avgjort det ekonomiska utfallet anses ha väsentligt inflytande över verksamheten. Även en person som, utan att ha haft ett inflytande av det angivna slaget, i kraft av sitt ägande har haft möjlighet att fatta för verksamheten avgörande beslut bör anses som företagare. En majoritetsägare som deltagit i verksamheten skall således omfattas av företagarbegreppet.
Även en delägare, som visserligen inte ensam genom sitt delägarskap kan bestämma över företaget, men som genom att vara ensam firmatecknare, eller som är både firmatecknare och styrelsemedlem, eller som är verkställande direktör bör enligt utskottets mening kunna anses som företagare.
Utskottet vill understryka att en grundläggande förutsättning för att betraktas som arbetslös företagare är att man varit personligen verksam i rörelsen.
Med de nu gjorda förtydligandena godtar utskottet de i propositionen framlagda förslagen till ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring resp. lagen om kontant arbetsmarknadsstöd. En justering bör dock göras i förhållande till propositionens lagtext för att markera att även den som indirekt genom sitt aktieinnehav äger eller är delägare i näringsverksamheten omfattas. Vad utskottet anfört bör godkännas av riksdagen.
När det gäller arbetslöshetsbegreppet för företagare läggs i propositionen fram ett förslag om att regeringen skall medges rätt att meddela föreskrifter om undantag från det annars gällande kravet att rörelsen skall ha upphört annat än tillfälligt för att en företagare skall kunna anses som arbetslös.
I det av riksdagen nyligen godkända betänkandet AU17 har utskottet med anledning av motionsyrkanden uttalat sig om möjligheten till arbetslöshetsersättning vid tillfälliga uppehåll i rörelsen. Därvid lämnades en redogörelse för motiven till den princip som de nuvarande reglerna bygger på, nämligen att arbetslöshetsersättningen till företagare inte får bli en inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag (prop. 1973:56 s. 175 f.). Detta är grunden för det principiella kravet att rörelsen skall ha upphört definitivt. Det var utskottets mening att denna princip alltjämt måste upprätthållas. Utskottet var således inte berett att ansluta sig till motionärernas tanke att det skulle vara möjligt att "lägga företaget i malpåse". Utskottet utgick från att den förut berörda Utredningen om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring skulle överväga frågan hur ett skydd för företagare borde konstrueras som å ena sidan är ekonomiskt och socialt acceptabelt men å andra sidan inte snedvrider konkurrensen.
Utskottet instämmer i och för sig med vad som sägs i propositionen om vikten av att åstadkomma förhållanden som skapar nya företag och ger tillväxt i små och medelstora företag. Från den synpunkten kan man ifrågasätta ett regelsystem som kan innebära att en arbetslös måste göra sig av med sitt företag för att ha rätt till ersättning ur försäkringen. Företaget är ju ofta den möjlighet som ges att åter få fotfäste på arbetsmarknaden. Som anförs i propositionen kan detta knappast heller anses stå i överensstämmelse med arbetsmarknadspolitikens målsättningar. Denna aspekt måste dock vägas bl.a. mot risken för konkurrenssnedvridning. Utskottet anser därför att frågan ifall arbetslöshetsersättning skall kunna utges även i samband med tillfälliga uppehåll är av sådan art att den bör beredas sedan den nyssnämnda utredningen framlagt sitt betänkande, bl.a. då det inte kan uteslutas att lagstiftning blir erforderlig. Utskottet är således inte berett att nu medge regeringen rätt att föreskriva undantag från regeln, men förutsätter att regeringen skyndsamt återkommer i frågan. I sammanhanget skall dock erinras om att lagen redan i dag medger vissa undantag, nämligen i de fall särskilda skäl föreligger. Vad som avses är enligt förarbetena bl.a. force majeure-situationer (prop. 1973:56 s. 176).
Vad utskottet anfört med anledning av förslaget om arbetslöshetsbegreppet för företagare bör ges regeringen till känna.
Utskottet vill tillägga följande. Lagens innebörd är som nämnts att en företagare enligt huvudregeln anses som arbetslös när hans verksamhet i rörelsen upphört annat än tillfälligt. Något absolut krav på att en företagare skall ha sålt fast egendom och rörelsetillgångar för att betraktas som arbetslös uppställs emellertid inte. I proposition 1973:56 med förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring m.m. anförs på s. 175 att ett fortsatt innehav av fastighet eller annan rörelsetillgång av betydande värde kan vara skäl att ifrågasätta om sökandens personliga verksamhet i den tidigare rörelsen verkligen har upphört. Tillsammans med andra omständigheter kan en sådan oförändrad rätt till rörelsetillgång utgöra skäl för att avvisa ansökan om ersättning, sägs det i propositionen. Innebörden är således att det från fall till fall får prövas om den personliga verksamheten i rörelsen verkligen har upphört om företagaren inte har avyttrat rörelsetillgångarna.
I detta sammanhang vill utskottet även erinra om sina uttalanden i det förutnämnda betänkandet AU17 när det gäller den som vid sidan av sitt förvärvsarbete är delägare i ett handelsbolag.
Innebörden av gällande regler är att rätt till ersättning föreligger för det inkomstbortfall som uppstår när anställningen upphör under förutsättning att verksamheten i företaget inte utökas i samband med arbetslösheten. Verksamheten får inte heller hindra den försäkrade från att anta lämpligt arbete.
Enligt vad som redovisas i AMS regelbok för arbetslöshetskassor om uppkommen praxis har som riktlinjer gällt att anställningen skall ha omfattat minst 17 timmar och verksamheten i företaget högst 10 timmar per vecka. Dessutom får den genomsnittliga inkomsten före skatt per vecka från företaget inte överstiga tre gånger den högsta dagpenningen i arbetslöshetsförsäkringen.
Utskottet kan konstatera att lagen inte innebär att ett delägarskap i ett bolag i sig är diskvalificerande för rätt till arbetslöshet från en anställning, och detta oavsett om anställningen avsett heltid eller deltid. Det avgörande för rätten till ersättning är att verksamheten i företaget är begränsad, att den inte utökas i samband med arbetslösheten och att den inte hindrar personen från att söka och anta arbete.
Samordningen av arbetslöshetsersättningen och vissa pensioner
I det förutnämnda av riksdagen godkända betänkandet AU17 behandlade utskottet en motion som avsåg samordningen av arbetslöshetsersättningen och vissa pensioner enligt reglerna i 20 och 21 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring. Dagpenningen är för närvarande normalt 90 % av den försäkrades dagsförtjänst. Till den som har tillerkänts ålderspension av visst slag lämnas dagpenning med 65 % av dagsförtjänsten (20§ första stycket). Enligt 21 § skall dagpenningen sättas ned med 1/260 av årspensionen.
I motionen åskådliggjordes effekterna av dessa samordningsregler med några exempel hämtade från Handelsflottans Pensionsanstalt (HPA). Dessa visade att samordningen kunde leda till att den som har rätt till pension vid arbetslöshet hamnar i ett sämre ekonomiskt läge än den som inte har pension.
Utskottet instämde med motionärerna i att samordningen med sin nuvarande utformning i vissa fall kan få orimliga effekter. Reglerna borde därför ses över för att bättre överensstämma med sitt syfte att förhindra överkompensation. Riksdagen biföll utskottets hemställan om att hos regeringen begära förslag till lagändring i enlighet med vad utskottet anfört.
Något förslag har ännu inte framlagts av regeringen. Frågan om samordningen och de otillfredsställande effekter som reglerna kan leda till är enligt utskottets mening emellertid så angelägen, att en möjlighet bör öppnas redan nu att göra avsteg från de annars gällande reglerna. Utskottet åsyftar därvid bl.a. sådana situationer där samordningsreglerna leder till att den arbetslöse blir sämre ställd i ekonomiskt hänseende än vad han skulle ha varit utan rätt till pension. Regeringen bör ges rätt att om sådana särskilda skäl föreligger föreskriva om undantag från reglerna. Utskottet förutsätter att sådana föreskrifter utfärdas med stor skyndsamhet, och att regeringen återkommer till riksdagen med en redovisning i ämnet.
Med utnyttjande av sin initiativrätt enligt 3 kap. 7 § riksdagsordningen föreslår utskottet att riksdagen, såsom 21 a § lagen om arbetslöshetsförsäkring, antar en bestämmelse av följande lydelse: "Vad som föreskrivs i 20 § första stycket andra meningen och i 21 § skall inte gälla om regeringen av särskilda skäl föreskriver annat." Den nya bestämmelsen bör träda i kraft den 1 juli 1993.
Ikraftträdande m.m.
Utskottets ställningstaganden föranleder förutom ändrade övergångsbestämmelser en annan lydelse i ingressen till resp. lagförslag. Förslag om detta läggs fram i utskottets hemställan.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på proposition 1992/93:150 bilaga 8 i fråga om karensdagar för arbetslöshetsersättningarna att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi117 yrkandena 25 och 26, res. 1 (s) - motiv. men. (v) - delvis
2. beträffande period för karensvillkoret att riksdagen med anledning av regeringens förslag till lagar om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd antar 13 § första stycket i de nämnda lagarna i enlighet med Utskottets förslag i bilaga 1 resp. bilaga 2,
3. beträffande utformningen i övrigt av systemet med karens att riksdagen antar
dels 11 §, 13 § andra stycket samt 15, 16 och 30 §§ i regeringens förslag till lag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring,
dels 11 §, 13 § andra stycket, 15 § första och andra styckena samt 16 och 27 §§ i regeringens förslag till ändring i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd,
4. beträffande karenstid vid deltidsarbete att riksdagen
dels antar 24 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring samt 15 § tredje stycket i regeringens förslag till lag om ändring i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om redovisning av föreskrifter som utfärdats med stöd av i de båda lagarna givna bemyndiganden i ämnet,
5. beträffande karensvillkoret under löpande ersättningsperiod att riksdagen med avslag på motionerna 1992/93:A13 och 1992/93:Fi120 yrkandena 26 och 28 i motsvarande delar bifaller regeringens förslag i motsvarande delar, res. 2 (s)
6. beträffande karenssystemets ikraftträdande att riksdagen med anledning av regeringens förslag i motsvarande del och motion 1992/93:A12 godkänner vad utskottet anfört om systemets tillämpning fr.o.m. måndagen den 6 september 1993,
7. beträffande dagersättning och kompensationsnivå att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1992/93:Fi117 yrkandena 27 och 28 samt 1992/93:Fi120 yrkandena 25 och 27 i motsvarande delar antar
dels 17 och 20 §§ i regeringens förslag till lag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring,
dels 18 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd, res. 3 (s) men. (v) - delvis
8. beträffande reformering av arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen avslår motion 1992/93:Fi93 yrkande 8, res. 4 (nyd)
9. beträffande avgångsvederlag att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring och till lag om ändring i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd såvitt avser 7 § i båda lagförslagen, res. 5 (nyd) - motiv.
10. beträffande företagarbegreppet att riksdagen godkänner vad utskottet anfört, res. 6 (nyd) - motiv.
11. beträffande arbetslöshetsbegreppet för företagare att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 7 (nyd) - motiv.
12. beträffande lagbestämmelserna om företagare att riksdagen antar 4 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring och 4 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd med den ändringen att paragraferna erhåller i bilaga 1 resp. 2 som Utskottets förslag betecknade lydelser,
13. beträffande samordning av arbetslöshetsersättningen och vissa pensioner att riksdagen beslutar att i regeringens förslag till lag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring skall införas en ny paragraf, 21 a §, med lydelse i enlighet med Utskottets förslag i bilaga 1,
14. beträffande ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i övrigt att riksdagen med anledning av regeringens förslag till ikraftträdande- och övergångsbestämmelser till lagarna om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring resp. ändring i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd och med avslag på motionerna 1992/93:A13 och 1992/93:Fi120 yrkandena 25--28 i motsvarande delar beslutar införa ikraftträdande- och övergångsbestämmelser till de aktuella lagarna med lydelse i enlighet med Utskottets förslag i bilagorna 1 och 2, res. 8 (s) - villk. 2 och 3
15. beträffande lagförslagens rubriker och ingresser att riksdagen beslutar om rubriker och ingresser i enlighet med regeringens förslag med de ändringar som framgår av Utskottets förslag i bilagorna 1 och 2.
Stockholm den 28 maj 1993
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m) och Berit Andnor (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Avslag på proposition 1992/93:150 bilaga 8 i fråga om karensdagar för arbetslöshetsersättningarna (mom. 1, motiveringen)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "berörda delarna" bort ha följande lydelse:
Arbetslöshetsförsäkringen befinner sig i en finansiell kris. Det är nödvändigt att snabbt uppnå en rimlig och hållbar finansiering av arbetslöshetsförsäkringen men också att på något sätt minska utgifterna. Det är mot den bakgrunden som utskottet kan acceptera regeringsförslaget om införande av karensdagar i försäkringen och vid kontant arbetsmarknadsstöd. I det rådande läget måste alltså även de arbetslösa vara med och betala för arbetslösheten. Utskottet vill dock betona att karensdagarna är bara en av flera åtgärder för att minska utgifterna och öka intäkterna i Arbetsmarknadsfonden. I Socialdemokraternas motioner Fi92 och Fi120 läggs fram förslag som innebär att fondens intäkter ökar med drygt 10 miljarder kronor.
2. Karensvillkoret under löpande ersättningsperiod (mom. 5)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Som utskottet" och slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse:
Den i propositionen föreslagna övergångsbestämmelsen innebär att även den som påbörjat en ersättningsperiod drabbas av karensdagar när han blir arbetslös. Detta är en retroaktiv lagstiftning som enligt utskottets mening inte kan accepteras. Den som har påbörjat en ersättningsperiod före ikraftträdandet skall således inte behöva genomgå karens när han åter blir arbetslös. Det anförda innebär att Socialdemokraternas motion Fi120 tillstyrks i motsvarande del. Motion A13 får anses väsentligen tillgodosedd med det anförda. Det innebär vidare att övergångsbestämmelserna bör få en annan lydelse.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande karensvillkoret under löpande ersättningsperiod att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A13 och 1992/93:Fi120 yrkandena 26 och 28 i motsvarande delar och med avslag på regeringens förslag i motsvarande delar beslutar att bestämmelserna om karensdagar skall tillämpas för ersättningsperiod som påbörjas efter ikraftträdandet,
3. Dagersättning och kompensationsnivå (mom. 7)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Som redan" och slutar med "dessa delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det andra och bättre sätt att komma till rätta med det snabbt växande underskottet i arbetslöshetsförsäkringen än att sänka taket för ersättningarna och ersättningsnivåerna. Ett sådant förslag läggs fram i Socialdemokraternas motion Fi120. Som framhålls i motionen betyder en sänkning av ersättningsnivån från 90 till 80 % av tidigare lön mera för den som ligger under den högsta ersättningsnivån än den som har maximal ersättning. För en normal inkomsttagare sänks ersättningen med ca 13 %. Lågavlönade -- merparten kvinnor -- drabbas särskilt hårt. Närmare en tiondel av arbetskraften är beroende av nivån på ersättningen. Denna nivå får konsekvenser för alla löntagares inkomster. En sänkning av ersättningen med drygt 11 % medför att en stor del av arbetskraften successivt kommer att få acceptera löner som ligger 1 000 till 2 000 kr lägre per månad.
Regeringens förslag innebär att de arbetslösa själva skall bära hela kostnaden för arbetslösheten. Regeringen bortser från att den generella nivån på arbetslösheten inte kan påverkas av den enskilde. Den nivån beror i stället på vilken utbildning man har, var man bor och hur gammal man är.
Av dessa skäl motsätter sig utskottet regeringens förslag om sänkta ersättningsnivåer m.m., vilket innebär att propositionen avstyrks i nu berörd del. Ställningstagandet innebär att motion Fi120 bör bifallas av riksdagen. Motion Fi117 får anses tillgodosedd med det anförda.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande dagersättning och kompensationsnivå att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Fi117 yrkandena 27 och 28 samt 1992/93:Fi120 yrkandena 25 och 27 i motsvarande delar avslår regeringens lagförslag i motsvarande delar,
4. Reformering av arbetslöshetsförsäkringen (mom. 8)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "I det" och på s. 9 slutar med "behandlade delen" bort ha följande lydelse:
Med anledning av det av Ny demokrati i motion Fi93 framlagda förslaget om reformering av arbetslöshetsförsäkringen vill utskottet anföra följande.
Det stora underskottet i försäkringen och den höga kompensationsnivån ger anledning till omprövning av principerna för försäkringen. Trots de synnerligen höga kostnaderna står många arbetstagare utanför. Utskottet anser, liksom Ny demokrati, att en tänkbar modell kunde se ut på följande sätt:
Statligt grundskydd, efter fem karensdagar, under maximalt 300 dagar med belopp som bestäms av riksdagen Obligatorisk privat försäkring under motsvarande tid och med karens. Tecknas av arbetsgivaren och täcker skillnaden mellan grundskyddet och 75 % av lönen upp till 7,5 basbelopp Frivillig privatförsäkring som tecknas av den enskilde för täckande av inkomstbortfall över 75 % av lönen och eventuell förlängning av ersättningsperioden
Utskottet vill betona att frågan om ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen måste ses i ett vidare pespektiv. En större överensstämmelse med socialförsäkringssystemet måste eftersträvas. Då minskar risken för fusk och "bidragsoptimering". Principen bör således vara att nivån på den del av ersättningen som betalas av det allmänna är lika stor oberoende av grunden för ersättningen.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi93 i den nu berörda delen bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande reformering av arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Fi93 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Avgångsvederlag (mom. 9, motiveringen)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Det av" och på s. 11 slutar med "det föregående" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer till fullo i vad AMS anfört om att det torde uppfattas som stötande att personer som fått stora belopp i avgångsvederlag också kompenseras av samhällsmedel för inkomstförlust. Få saker har under det senaste året upprört allmänheten så som de s.k. fallskärmsavtal som förekommer på arbetsmarknaden. Det har visat sig att t.o.m. personer som fått lämna sitt arbete på grund av inkompetens och oskicklighet avtalat sig till ekonomisk ersättning med ansenliga belopp. Att en person som genom ett sådant avtal får ekonomisk ersättning inte dessutom skall ha rätt till av staten utbetald arbetslöshetsersättning är enligt utskottets mening uppenbart. Utskottet ser därför med stor tillfredsställelse på att regeringen har tagit initiativ i frågan.
Utskottet har tidigare ställt sig bakom Ny demokratis förslag i motion Fi93 till reformering av arbetslöshetsförsäkringen. Denna modell innebär ett statligt grundskydd med obligatorisk och frivillig försäkringspåbyggnad upp till 100 % av den tidigare lönen.
Denna modell bör enligt utskottets mening även ligga till grund för samordningen av avgångsvederlagen med arbetslöshetsersättningen. Till den del avgångsvederlaget kan anses motsvara en påbyggnad under en rimlig övergångsperiod bör man alltså bortse från det vid samordningen med arbetslöshetsersättningen. Med en sådan modell förhindrar man stötande fall av överkompensation.
Innan en arbetslöshetsförsäkring införts enligt den modell som Ny demokrati förespråkar och som ger alla anställda samma möjligheter till obligatorisk och individuell påbyggnad är det enligt utskottets mening tveksamt att vissa anställda på grund av avtal med sin arbetsgivare skall kunna uppbära ersättning vid sidan av arbetslöshetskassan eller KAS. Utskottet ser därför positivt på att någon form av samordning sker mellan ersättningarna och avgångsvederlagen.
Regeringens förslag reser emellertid en del frågor om hur samordningsregeln bör konstrueras. Bl.a. kan man ställa frågan om det finns anledning att tillämpa olika bestämmelser beroende på om utbetalningen sker direkt från den tidigare arbetsgivaren eller genom en fond eller liknande.
Regeringen bör snarast återkomma i frågan.
6. Företagarbegreppet (mom. 10, motiveringen)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med "Frågan huruvida" och på s. 14 slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Den tolkning av av företagarbegreppet som förekommit i praxis, särskilt i samband med familjeföretagen, kan knappast anses stå i överensstämmelse med gällande lagstiftning. Det av regeringen nu framlagda lagförslaget är därför synnerligen välkommet.
Enligt utskottets mening bör dock några förtydliganden göras. Vid bedömningen av vem som skall anses ha väsentligt inflytande instämmer utskottet i vad som sägs om detta i propositionen. Enbart den som har haft ett inflytande på verksamheten totalt som har varit så starkt att det ekonomiska utfallet till stor del berott på dennes kompetens, åtgärder och ställningstaganden skall alltså omfattas. En schablonmässig bedömning efter någons formella ställning i företaget får inte förekomma. I varje ersättningsärende måste en sammanvägning göras av samtliga relevanta omständigheter för att avgöra om delägaren i praktiken har haft ett väsentligt inflytande av det nyssnämnda slaget.
Vad utskottet anfört bör godkännas av riksdagen.
7. Arbetslöshetsbegreppet för företagare (mom. 11, motiveringen)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 15 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Ett gynnsamt klimat för småföretagandet är en av de viktigaste förutsättningarna för att Sverige skall kunna ta sig ur krisen. Den hittillsvarande behandlingen av småföretagarna när det är fråga om deras rätt till arbetslöshetsersättning ligger inte i linje med en sådan politik. I den praktiska tillämpningen tycks man ha glömt att försäkringen faktiskt omfattar alla förvärvsarbetande. En ytterst sträng praxis har tvingat företagare att avyttra rörelsetillgångarna för att få rätt till ersättning; enbart genom att göra sig av med företaget har kriteriet att rörelsen skall ha upphört "annat än tillfälligt" anses uppfyllt. Som framförs i propositionen är detta en orimlighet. Företaget är ju ofta den enda möjligheten för den arbetslöse att åter få fotfäste på den reguljära arbetsmarknaden.
Utskottet ser därför mycket positivt på det resonemang som ligger bakom regeringens förslag. Om möjlighet ges att göra undantag från kravet på att rörelsen skall ha upphört definitivt kan man undvika de djupt otillfredsställande situationer som dagens regler kan tvinga fram. Frågan är så angelägen att den bör få snabbast möjliga lösning. Med hänsyn till ärendets art bör dock regeringen lägga fram ett konkret förslag i frågan. Utskottet förutsätter att ett sådant förslag föreligger senast den 1 oktober 1993.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.
8. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i övrigt (mom. 14)
Vid bifall till reservationerna 2 och 3
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser:
Med hänvisning till vad som anförts i reservationerna 2 och 3 anser vi att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i övrigt att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A13 och 1992/93:Fi120 yrkandena 25--28 i motsvarande delar beslutar om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser av följande lydelse: Lagen om arbetslöshetsförsäkring 1. Denna lag träder i kraft, ifråga om 21 a § den 1 juli 1993, i fråga om 4 § den 5 juli 1993 och i övrigt den 6 september 1993.
2. De nya bestämmelserna i 4, 11, 13, 15, 16, 24 och 30 §§ skall tillämpas i fråga om ersättning som avser tid efter ikraftträdandet.
3. Bestämmelserna i 13 § första stycket skall tillämpas för ersättningsperiod som påbörjas efter den 5 september 1993.
Lagen om kontant arbetsmarknadsstöd
1. Denna lag träder i kraft, ifråga om 4 § den 5 juli 1993 och i övrigt den 6 september 1993.
2. De nya bestämmelserna i 4, 11, 13, 15, 16 och 27 §§ skall tillämpas i fråga om ersättning som avser tid efter ikraftträdandet.
3. Bestämmelserna i 13 § första stycket skall tillämpas för ersättningsperiod som påbörjas efter den 5 september 1993.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Hans Andersson (v) anför:
Som framförs i Vänsterpartiets motion Fi117 slår karensdagarna för arbetslöshetsersättningarna mycket orättvist. Inte heller löser försämringarna några statsfinansiella problem. Ett bättre sätt att minska utbetalningarna skulle åstadkommas med Vänsterpartiets samlade förslag i motion Fi117. Som framhålls i motionen innebär karensdagar att det blir mer olönsamt för den arbetslöse att ta ett kortvarigt arbete. Det av utskottet framlagda förslaget om att karensdagarna skall införas något senare än vad regeringen förordat är visserligen en förbättring, men löser inte grundproblemet att en kortare anställning kan ge upphov till en ekonomisk bestraffning direkt efteråt i form av en karensvecka. Till detta kommer att karensdagarna medför ett krångligare regelsystem och en avsevärt ökad byråkrati.
När det gäller dagersättning och kompensationsnivå instämmer jag i den reservation som de socialdemokratiska företrädarna har avgett såvitt avser yrkandena om avslag på propositionen, men jag vill därutöver anföra följande.
Det lika orättvisa förslaget om sänkt dagersättning och kompensationsnivå löser inte heller några statsfinansiella problem. Som framhålls i Vänsterpartiets motion kommer många att tvingas söka socialbidrag för att klara sig.
På grund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1 och 7 borde ha hemställt:
1. beträffande avslag på proposition 1992/93:150 bilaga 8 i fråga om karensdagar för arbetslöshetsersättningarna att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Fi117 yrkandena 25 och 26 avslår regeringens förslag i motsvarande delar,
7. beträffande dagersättning och kompensationsnivå att riksdagen dels med bifall till motionerna 1992/93:Fi117 yrkandena 27 och 28 i motsvarande delar samt 1992/93:Fi120 yrkandena 25 och 27 i motsvarande delar avslår regeringens lagförslag i motsvarande delar, dels med anledning av motion 1992/93:Fi117 yrkandena 27 och 28 i motsvarande delar som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
Bilaga 1
Regeringens förslag Utskottets förslag
Härigenom föreskrivs i
fråga om lagen (1973:370)
om
arbetslöshetsförsäkring1
dels att 4, 7, 11, 15--17, 20, dels att 4, 11, 15--17, 20, 24
24 och 30 §§ samt och 30 §§ samt rubriken
rubriken närmast efter 12 närmast efter 12 § skall
§ skall ha följande ha följande lydelse,
lydelse,
dels att det i lagen skall
dels att det i lagen skall införas två nya
införas en ny paragraf, 13 paragrafer, 13 § och 21 a
§, av följande lydelse. §, av följande lydelse.
4 §
Ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som
1. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,
2. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas av arbetslöshetskassan,
3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,
4. icke kan erhålla lämpligt arbete.
Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Som företagare enligt denna Som företagare enligt denna
lag anses den som äger lag anses den som äger
eller är delägare i eller är delägare --
näringsverksamhet som han direkt eller indirekt -- i
är personligt verksam i och näringsverksamhet som han
som han har ett väsentligt är personligt verksam i och
inflytande över. som han har ett väsentligt
Företagare anses inflytande över.
arbetslös, när hans Företagare anses
personliga verksamhet i arbetslös, när hans
näringsverksamheten har personliga verksamhet i
upphört annat än rörelsen har upphört
tillfälligt, om inte annat än tillfälligt, om
regeringen föreskriver icke arbetsmarknadsstyrelsen
annat. av särskilda skäl
föreskriver annat.
7 §
Med tid under vilken en försäkrad enligt 6 § skall ha utfört förvärvsarbete jämställs tid då den försäkrade
1. deltagit i och, om inte särskilda skäl hindrat det, fullföljt arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering för vilken statligt utbildningsbidrag lämnats,
2. fullgjort värnplikt eller åtnjutit föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i båda fallen dock tillsammans högst två månader,
Regeringens förslag Utskottets förslag
3. haft semester, 3. haft
semester, eller
4. eljest varit ledig av annan 4. eljest varit ledig av annan anledning än sjukdom, anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring värnpliktstjänstgöring eller barns födelse med eller barns födelse med helt eller delvis helt eller delvis bibehållen lön, eller bibehållen lön.
5. från en arbetsgivare får annan ersättning än pension på grund av anställningens upphörande (avgångsvederlag).
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om beräkning av tid som avses i första stycket 5.
13 §
Dagpenning får inte Dagpenning får inte lämnas förrän den lämnas förrän den försäkrade under en försäkrade under en sammanhängande tid av fem sammanhängande tid av tolv kalenderveckor varit månader varit arbetslös arbetslös fem dagar fem dagar (karensvillkor). I (karensvillkor). I karenstiden karenstiden räknas in räknas in endast de dagar endast de dagar för vilka för vilka dagpenning skulle dagpenning skulle ha ha lämnats, om karenstiden lämnats, om karenstiden gått till ända. gått till ända.
Bestämmelserna om karenstid i denna paragraf skall inte tillämpas på den som är anvisad verksamhet för arbetslivsutveckling i enlighet med föreskrifter som har meddelats av regeringen.
21 a §
Vad som föreskrivs i 20
§ första stycket andra
meningen och i 21 § skall
inte gälla om regeringen av
särskilda skäl
föreskriver annat.
1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i
den 5 juli 1993. kraft, i fråga om 21 a §
den 1 juli 1993, i fråga om
2. Äldre bestämmelser i 4, 11, 17 och 20 §§ den
4 § tillämpas 5 juli 1993 och i övrigt
fortfarande i fråga om den 6 september 1993.
ersättning som avser tiden
före ikraftträdandet. 2. De nya bestämmelserna i
4, 11, 13, 15--17, 20, 24 och
3. Bestämmelsen i 7 § 30 §§ skall tillämpas
tillämpas om i fråga om ersättning
anställningen har som avser tid efter
upphört efter ikraftträdandet.
ikraftträdandet.
3. Vid tillämpning av 13
4. Bestämmelserna i 11, 13, § första stycket skall,
15--17, 20, 24 och 30 §§ om ersättningsperioden har
skall tillämpas i fråga börjat före den 6
om ersättning som avser tid september 1993,
efter ikraftträdandet. Vid karensvillkoret uppfyllas
tillämpning av 13 § när den försäkrade
första stycket skall blir arbetslös första
därvid, om gången efter
ersättningsperioden har ikraftträdandet.
börjat före den 5 juli
1993, karensvillkoret 1 Lagen omtryckt 1991:1334
uppfyllas när den
försäkrade blir
arbetslös första
gången efter
ikraftträdandet.
Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
Härigenom föreskrivs i
fråga om lagen (1973:371)
om kontant
arbetsmarknadsstöd1
dels att i 1 § orden dels att i 1 § orden "erkänd "erkänd arbetslöshetskassa" skall arbetslöshetskassa" skall bytas ut mot "en bytas ut mot "en arbetslöshetskassa", arbetslöshetskassa",
dels att 4, 7, 11, 15, 16, 18 dels att 4, 11, 15, 16, 18 och och 27 §§ samt rubriken 27 §§ samt rubriken närmast efter 12 § skall närmast efter 12 § skall ha följande lydelse, ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 13 införas en ny paragraf, 13 §, av följande lydelse. §, av följande lydelse.
4 §2
Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som
1. har fyllt 20 år,
2. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för arbetsgivarens räkning minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan,
3. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas,
4. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,
5. icke kan erhålla lämpligt arbete.
Ersättning enligt denna lag lämnas inte till den som deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna bestämmelse meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Som företagare enligt denna Som företagare enligt denna
lag anses den som äger lag anses den som äger
eller är delägare i eller är delägare --
näringsverksamhet som han direkt eller indirekt -- i
är personligt verksam i och näringsverksamhet som han
som han har ett väsentligt är personligt verksam i och
inflytande över. som han har ett väsentligt
Företagare anses inflytande över.
arbetslös, när hans Företagare anses
personliga verksamhet i arbetslös, när hans
näringsverksamheten har personliga verksamhet i
upphört annat än rörelsen har upphört
tillfälligt, om inte annat än tillfälligt, om
regeringen föreskriver icke arbetsmarknadsstyrelsen
annat. av särskilda skäl
föreskriver annat.
1 Lagen omtryckt 1982:433
Senaste lydelse av 1 §
1984:514 2 Senaste lydelse
1988:646
Regeringens förslag Utskottets förslag
7 §3
Med tid under vilken sökanden enligt 6 § skall ha utfört förvärvsarbete jämställs tid då sökanden
1. i enskilt hem vårdat åldring eller handikappad i sådan utsträckning att sökanden varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande,
2. deltagit i och, om inte särskilda skäl hindrat det, fullföljt arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering för vilken statligt utbildningsbidrag lämnats,
3. fullgjort värnplikt eller åtnjutit föräldrapenningförmån enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, i båda fallen dock tillsammans högst två månader,
4. haft semester, 4. haft semester, eller
5. eljest varit ledig av annan 5. eljest varit ledig av annan anledning än sjukdom, anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring värnpliktstjänstgöring eller barns födelse med eller barns födelse med helt eller delvis helt eller delvis bibehållen lön, eller bibehållen lön.
6. från en arbetsgivare får annan ersättning än pension på grund av anställningens upphörande (avgångsvederlag).
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om beräkning av tid som avses i första stycket 6.
13 §
Dagpenning får inte Dagpenning får inte lämnas förrän den lämnas förrän den sökande under en sökande under en sammanhängande tid av fem sammanhängande tid av tolv kalenderveckor varit månader varit arbetslös arbetslös fem dagar fem dagar (karensvillkor). I (karensvillkor). I karenstiden karenstiden räknas in räknas in endast de dagar endast de dagar för vilka för vilka stöd skulle ha stöd skulle ha lämnats, lämnats, om karenstiden om karenstiden gått till gått till ända. ända.
Sökande som avses i 1 § 3 behöver inte uppfylla karensvillkoret. Detsamma gäller dem som är ersättningsberättigade enligt 9 § eller är anvisade verksamhet för arbetslivsutveckling i enlighet med föreskrifter som har meddelats av regeringen.
3 Senaste lydelse 1989:332
Regeringens förslag Utskottets förslag
1. Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i
den 5 juli 1993. kraft, i fråga om 4, 11 och
18 §§ den 5 juli 1993
2. Äldre bestämmelser i och i övrigt den 6
4 § tillämpas september 1993.
fortfarande i fråga om
ersättning som avser tiden 2. De nya bestämmelserna i
före ikraftträdandet. 4, 11, 13, 15, 16, 18 och 27
§§ skall tillämpas i
3. Bestämmelsen i 7 § fråga om ersättning som
tillämpas om avser tid efter
anställningen har ikraftträdandet.
upphört efter
ikraftträdandet. 3. Vid tillämpning av 13
§ första stycket skall,
4. Bestämmelserna i 11, 13, om ersättningsperioden har
15, 16, 18, 20 och 27 §§ börjat före den 6
skall tillämpas i fråga september 1993,
om ersättning som avser tid karensvillkoret uppfyllas
efter ikraftträdandet. Vid när stödtagaren blir
tilllämpning av 13 § arbetslös första
första stycket skall gången efter
därvid, om ikraftträdandet.
ersättningsperioden har
börjat före den 5 juli
1993, karensvillkoret
uppfyllas när
stödtagaren blir
arbetslös första
gången efter
ikraftträdandet.
Propositionens lagförslag Bilaga 3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
Propositionens lagförslag Bilaga 4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd