Behandlingen av riksdagens skrivelser

Herr talman! När jag hörde inledningen på Lars Engsunds anförande fick jag lust att säga: Nu har vi kommit till det ärende som är dagens huvudnummer.

Det kanske inte stämmer sett till tiden som debatten kommer att omfatta, men det är likväl ett viktigt ärende.

Nu har vi precis haft en ordentlig genomgång av KU:s arbete i debatterna om granskningsärendena. För mig som är ny både i riksdagen och i KU har det varit ett lärorikt år, vilket många andra har uttryckt. Jag har någon gång reflekterat över begreppet nådiga luntan och tyckt att det kanske används lite för snålt när det bara används om budgeten. Ibland när man går med KU-handlingarna känns det som att detta uttryck mycket väl skulle kunna stämma in även på dem.

Det som jag nu tänker säga har framhållits av flera under dagen, men jag tänker säga det ändå. Jag upplever verkligen att utskottets arbete har präglats av respekt, samarbetsvilja och en del tuffa diskussioner. Och det har inte varit lätt alla gånger. Men jag tycker att vi gemensamt har bidragit till att KU fortsätter att ta sina uppgifter på allvar.

Nu finns det en del som har följt denna debatt på plats och på tv, och jag vill framhålla att jag och mina kollegor som tar upp det sätt som vi arbetar på inte gör det för att vi på något sätt vill gratulera oss själva. Malin Björk sa inledningsvis under granskningsdebatten att i tider av polarisering och när det är ett tufft samhällsklimat och debattklimat kan det finnas en poäng i att visa hur politiker från olika sidor faktiskt kan samarbeta.

Eftersom jag liksom andra kollegor är beroende av kansliets service vill jag framhålla att kansliet har skött sig eminent under året.

Men, herr talman, det är inte granskningen som vi debatterar nu utan behandlingen av riksdagens skrivelser. Precis som tidigare debatter handlar denna debatt till stor del om förhållandet mellan riksdag och regering. Jag kommer inte att använda hela min anmälda talartid, men jag vill kortfattat ta upp några saker i ställningstagandet.

För det första gör vi i KU inte någon annan bedömning än regeringen vad avser tillkännagivanden på vårt område och som regeringen anser vara slutbehandlade. Men ett av dessa rör arbetet mot antisemitism. Där menar regeringen att flera förslag som fanns i budgetpropositionen för 2023 tillgodosåg innehållet i tillkännagivandet, och det är mot denna bakgrund som man anser det vara slutbehandlat. Jag tycker att det är bra att regeringen också understryker att arbetet mot antisemitism måste fortsätta, vilket utskottet också har instämt i.

För det andra får KU än en gång ta upp tidsaspekten för några tillkännagivanden som inte är slutbehandlade. Om man läser betänkandet ser man att det finns några tillkännagivanden som det beslutades om för över elva år sedan. Det kan inte anses vara rimligt att det tar så lång tid. Detta har utskottet tydliggjort i flera tidigare betänkanden. Läser man vårt betänkande från i år framgår det med all önskvärd tydlighet exakt hur många gånger detta har framhållits.

För det tredje har ett antal andra utskott yttrat sig. Antingen delar de regeringens bedömningar eller också invänder de, som i några fall. KU gör ingen egen bedömning av dessa förhållanden utan hänvisar till respektive utskotts yttranden.

Däremot har vi noterat en sak i vårt ställningstagande, och det är att regeringen har tagit med två tillkännagivanden på socialutskottets område och som riksdagen inte har beslutat om. Och vi kan kanske enas om att det är lite olyckligt.

Med dessa ord om ett viktigt betänkande vill jag yrka bifall till utskottets förslag om att lägga skrivelserna till handlingarna.

Jag vill tacka utskottet för ett gott samarbete. Eftersom jag troligen inte kommer att återkomma till denna talarstol under detta riksmöte vill jag passa på att önska alla en härlig sommar. Och notera de vädervarningar som nu har kommit, för det blir väldigt varmt.

Herr talman! Sedan 1961 har regeringen lämnat redogörelser till riksdagen för vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av riksdagens olika beslut. Enligt riksdagsordningen ska regeringen varje år i en skrivelse till riksdagen redovisa vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av de riksdagsskrivelser som överlämnats till regeringen.

Också i år vill vi i konstitutionsutskottet upprepa vad vi har sagt tidigare, nämligen att vi konstaterar att regeringens redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser sedan flera år tillbaka ger en mer utförlig redovisning av åtgärder vidtagna av regeringen och kan anses ge en korrekt bild av riksdagens skrivelser till regeringen. Vi ser självklart positivt på denna utveckling.

I detta betänkande redogör regeringen först för de åtgärder den har vidtagit efter olika uppmaningar från oss i riksdagen. Utskotten får chansen att kommentera dessa och bedöma om de strikt sett är nöjda med exempelvis hur lång tid det har tagit och hur det har skett. Vi överprövar inte den bedömningen i konstitutionsutskottet, vilket ytterst beror på att det kräver väldigt mycket sakkunskap att kunna avgöra frågan, och det är våra kollegor i respektive utskott som främst besitter den sakkunskapen.

På konstitutionsutskottets område gör vi dock en egen bedömning i sak. Vi är överens om bedömningen även i år - vi brukar vara det - men kan när det gäller helheten konstatera att det är fler tillkännagivanden som tar aningen längre tid för regeringen att verkställa, precis som tidigare talare också har påpekat i dag. De äldsta ännu inte slutbehandlade tillkännagivandena gjordes för mer än elva år sedan, vilket utskottet har uttalat inte kan anses vara en acceptabel tidsåtgång för behandlingen av ett tillkännagivande.

Vi ser dock positivt på att regeringen redovisar behandlingen av ett tillkännagivande om den lägger fram en proposition eller skrivelse som behandlar en sakfråga som knyter an till tillkännagivandet. Genom budgetpropositionens omfattning ter det sig också naturligt att antalet tillkännagivanden som redovisas i den är förhållandevis stort.

Herr talman! Riksdagen representerar medborgarna och ska kontrollera regeringen. Detta kallas kontrollmakt, och kontrollmakten utövas av riksdagen på olika sätt. En del av kontrollmakten är ledamöternas rätt att ställa frågor till statsråden här i kammaren. En annan del av kontrollmakten är konstitutionsutskottets årliga granskningar av regeringen och de olika statsråden, det vill säga det vi har debatterat här tidigare i dag.

Ytterligare ett sätt att utöva kontrollmakten är det betänkande vi nu debatterar. Betänkandet har sin grund i en bestämmelse i 9 kap. 8 § riksdagsordningen. I denna bestämmelse kan man läsa att regeringen varje år i en skrivelse till riksdagen ska redovisa vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av de riksdagsskrivelser som överlämnats till regeringen. Den redovisning som behandlas i dag omfattar med bilagor omkring 550 sidor och avser åtgärder under kalenderåret 2022, det vill säga under både regeringen Andersson och regeringen Kristersson.

Herr talman! Jag vill helt kort kommentera några saker i skrivelsen och utskottets betänkande. I skrivelsen redogörs föredömligt för regelbeståndet i Svensk författningssamling samt hos landets myndigheter. Med regelbeståndet avses antalet gällande författningar och andra regelförteckningar, och man kan särskilt notera att regelbeståndet hos landets myndigheter sedan 2017 har ökat kraftigt - från knappt 8 000 till drygt 11 500. I en tid då landets näringsliv efterfrågar regellättnader kan detta inte vara rätt väg att gå. Utvecklingen stämmer till eftertanke.

I skrivelsen görs också en uppföljning av hur regeringen har hanterat riksdagens tillkännagivanden. Tillkännagivanden kan närmast beskrivas som uppdrag som riksdagen har gett till regeringen. Här kan konstateras att antalet tillkännagivanden under den förra mandatperioden var väldigt stort - det största på 30 år. Antalet tillkännagivanden avspeglar den tidigare regeringens svaga stöd i riksdagen. Man kan konstatera att vi efter regeringsskiftet har sett en markant minskning av antalet tillkännagivanden från riksdagen, vilket naturligtvis är en spegling av att den nuvarande regeringen med Tidöavtalet i ryggen har stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter.

Av redogörelsen framgår att det finns ett tillkännagivande som, vilket sagts här tidigare, gjordes för mer än elva år sedan och som ännu inte är slutbehandlat. Det är naturligtvis inte acceptabelt. Utskottet påminner därför om vikten av att regeringen behandlar riksdagens skrivelser skyndsamt.

När det gäller regeringens redogörelse konstaterar ett enigt utskott att redogörelsen på en generell nivå ger en korrekt bild av riksdagens skrivelser till regeringen men också innehåller en utförlig redovisning av regeringens åtgärder, vilket är jättebra.

Herr talman! Konstitutionsutskottet har också remitterat regeringens skrivelse till de övriga utskotten för att inhämta deras synpunkter gällande de tillkännagivanden som har anknytning till respektive utskott. Konstitutionsutskottet överprövar inte övriga utskotts bedömningar. Det är våra kollegor i respektive utskott som har bäst kompetens att göra dessa bedömningar utifrån sin sakkunskap.

Med de orden vill jag avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag till beslut, herr talman.

Herr talman! Sverige har en historik av att ledas av minoritetsregeringar. Just därför är detta betänkande viktigt, även om utskottet är enigt.

Varje år lämnar regeringen en skrivelse till riksdagen där den redovisar hur riksdagens beslut har tillgodosetts, och de tillkännagivanden som riksdagen har lämnat till regeringen brukar vara av särskilt intresse. Det handlar alltså om att riksdagen ger regeringen i uppdrag att agera i en särskild fråga, till exempel att en fråga ska utredas.

Man kan väl konstatera att riksdagen under den förra mandatperioden av olika skäl riktade många fler tillkännagivanden till regeringen än tidigare år. Toppnoteringen gjordes förra året med 328 tillkännagivanden. Precis som föregående talare sa kan det bero på det oklara parlamentariska läget, men en annan aspekt tror jag är pandemieffekten. I alla fall kom KU:s egen lilla grupp som tittade på antalet utskottsinitiativ över tid fram till det.

Vi har under denna mandatperiod också sett att regeringar av olika färg ibland ber utskott att agera därför att det då går fortare i ett skyndsamt läge. Vi kan givetvis diskutera mer nästa gång ifall vi tycker att det är bra eller dåligt, men det är ändå ett faktum.

Historiskt har antalet tillkännagivanden legat på ungefär 75 per år, men det har verkligen varierat mycket över tid. Inte alltför sällan kan ett tillkännagivande dessutom komma från ett enigt utskott, precis som ett som KU faktiskt har berett nu under våren.

Ibland är det kanske ganska enkelt att som riksdagsledamot tycka att man är färdig när man har fått igenom ett tillkännagivande - att man har gjort sitt och bara kan invänta att regeringen snabbt agerar och löser den fråga som man har satt i fokus. Men riktigt så enkelt är det inte alltid, precis som tidigare talare har sagt.

När det gäller bedömningen av vilken tidsåtgång som är rimlig i olika fall får vi i konstitutionsutskottet givetvis hänvisa till vad respektive utskott har framfört i sina yttranden över redogörelsen till KU. Vi noterar samtidigt att det bland de äldsta tillkännagivanden som ännu inte har slutbehandlats finns flera som är över elva år gamla. Vi är till och med ganska snälla när vi skriver så i vårt ställningstagande, för det allra äldsta är faktiskt från riksmötet 1999/2000 och alltså över 20 år gammalt.

Dessa ärenden är givetvis inte vanligheter, men det är ändå ganska anmärkningsvärt att de ens förekommer. I de fall där det har gått över elva år utan att ärendet har slutbehandlats är det inte alltför sällan så att regeringar av olika färg har styrt Sverige under tiden. I några fall kanske det till och med är så att de som drev igenom ett tillkännagivande sedan kom till makten och fick makt att förändra och få igenom sitt tillkännagivande. Ändå blev det inte slutbehandlat. Jag, som företräder ett parti som aldrig har fått sitta vid makten, kan tycka att det är anmärkningsvärt att detta kan förekomma.

Konstitutionsutskottet har tidigare framhållit vikten av att en regering behandlar riksdagens skrivelser skyndsamt och har uttalat att det borde höra till undantagen att tillkännagivanden inte kan slutredovisas inom två till tre år samt att elva år inte kan anses vara en acceptabel tidsåtgång för behandlingen av ett tillkännagivande.

I vissa utskotts yttranden till KU lyfts frågan om när ett tillkännagivande kan anses vara slutbehandlat fram. KU har tidigare uttalat att det av naturliga skäl, precis som jag sa tidigare, kan variera vilka åtgärder som krävs för att ett tillkännagivande ska bli slutbehandlat. Vi har påmint om vikten av att regeringen är tydlig med hur dess behandling av ett tillkännagivande förhåller sig till det som efterfrågas i tillkännagivandet och med vilka åtgärder man avser att vidta. Vi har dock också sagt att ett tillkännagivande från riksdagen behöver vara tydligt om regeringen ska kunna vara så tydlig som det krävs. Detta handlar om kommunikation och samspel på hög nivå.

Herr talman! Med tanke på de senaste årens ökning av antalet tillkännagivanden som ännu inte har slutbehandlats tror jag att allt större vikt kommer att behöva läggas vid denna skrivelse och regeringens hantering framöver. En dag som denna känns det dock, avslutningsvis, ganska fint att i KU:s fina anda kunna yrka bifall till betänkandet från ett enigt utskott. Även om mina utskottskollegor vet att jag inte alltid är enig med de övriga är jag det i dag.

Herr talman! Jag kommer inte att tala särskilt länge - bara så att ni vet. Det är ju något slags ära att få stå sist på listan efter fem debattområden.

Vi ska alltså prata lite om behandlingen av riksdagens skrivelser. Jag ställer mig bakom utskottets förslag och yrkar bifall till förslaget att lägga regeringens skrivelse och riksdagsstyrelsens redogörelse till handlingarna.

Vi i utskottet har ju varit eniga i detta, som flera har påpekat. Jag tänker inte upprepa något av det som har sagts om detta. Vi ser dem som väl utformade och av god kvalitet och anser att de ger en god bild av vad som har skett med de skrivelser som har levererats.

Jag tänkte ägna någon liten minut åt det som kallas avvikande meningar i de andra utskottens skrivelser. Det handlar om tillkännagivanden som delar av utskotten inte har tyckt har tillgodosetts tillräckligt. Av rent egoistiska skäl tänkte jag uppehålla mig vid avvikande meningar som har uttalats av oss i oppositionen i varierande konstellationer, där MP, S, V och C kan ha förekommit. Jag ska ta ett par exempel, för detta innebär ju att det finns saker som delar av riksdagsledamotskollektivet inte tycker är färdigbehandlade.

I den skrivelse som vi pratar om nu finns det bland annat en sådan från socialutskottet. Den är ganska omfattande och handlar om vårdplatser, utbildningar, köer och arbetsmiljö. Vissa av våra kollegor tycker att detta inte har tillgodosetts på det sätt som beskrivs i skrivelserna.

Behandlingen av riksdagens skrivelser

Det finns också en, eller till och med två, från trafikutskottet som handlar om något som jag kan tycka är en ganska relevant och allvarlig fråga, nämligen Bromma flygplats och Arlanda. Det saknas beskrivningar av och redogörelser för utredningar som har gjorts på temat, och man bortser kanske från att det finns en utbredd förståelse för tanken att Bromma flygplats kanske inte behövs och att Arlanda har kapacitet att ta hand om det. Detta saknas i tillkännagivandet från regeringen.

Slutligen finns det också en liten passus om cykelvägar. Jag tycker att det är lite fint. Cykelvägar ska vi ta vara på och vara rädda om. Det finns en avvikande mening som handlar om att de borde uppmärksammas och om det samarbete som krävs mellan kommunerna och staten i detta avseende för att man ska kunna förverkliga fler cykelvägar som inte nödvändigtvis följer de vanliga stora lederna. Inte heller detta har dock kommit med.

Detta var små nedslag i någonting annat. Ni väntar egentligen bara på att jag ska vara färdig, och det är jag nu. Jag ber att få avsluta, herr talman, med ett stort tack till alla kollegor. Vi ses snart igen - vi har fler betänkanden att ta hand om - men nu vill jag tacka för i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 14 juni.)